Historia

Svenska tiden 1789 - 1809

Gustav III inrättade genom Förenings- och säkerhetsakten 1789 Sveriges högsta domstol, som också Finlands domstolar kom att lyda under. Högsta domstolen arbetade i det kungliga slottet.

Under perioden 1789 – 1809 hade högsta domstolen sammanlagt 15 finska ledamöter, vilket var ungefär en tredjedel av alla utnämnda ledamöter under den tiden. Ledamöter var till exempel prokuratorn och professorn Matthias Calonius och Åbo hovrätts president Adolf Tandefelt, som under autonomins tid blev den första viceordföranden för regeringskonseljens justitiedepartement.

Regeringskonseljens och senatens justitiedepartement 1809 - 1918

Då Finland 1809 sammanslogs med det ryska kejsardömet blev landet först utan egen domstol. Samma år utsågs dock regeringskonseljens (från och med 1816 senatens) justitiedepartement till högsta rättsinstans. Ordförande för senaten och dess bägge departement var generalguvernören. Kejsaren avgjorde de viktigaste rättsfrågorna. Senatens finska ledamot tilläts vara viceordförande för departementet.

Justitiedepartementet fanns först i Åbo i den s.k. Rothsteniska gården vid nuvarande Slottsgatan på Aura ås västra sida. Då Helsingfors blev huvudstad flyttade senaten jämte departementen dit.

Högsta domstolen 1918-

Efter att Finland blivit självständigt inrättades högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen 1918. Lagen om högsta domstolen trädde i kraft den 1 oktober 1918. Samma dag lades senatens justitiedepartement ner. Justitiedepartementet hann arbeta i 109 år och högsta domstolen tog över justitiedepartementets uppgifter utan några större förändringar. Justitiedepartements dåvarande viceordförande, August Nybergh, blev högsta domstolens första president. Också justitiedepartementets ledamöter blev direkt ledamöter i högsta domstolen, dvs. justitieråd. Den högsta domsrätten blev således oberoende av förvaltningsmakten och ledamöterna garanterades oavsättlighet.

En av de mest viktigaste förändringar som inträffat inom högsta domstolen på senare tid är den reform som trädde i kraft 1980 och som formade det nuvarande besvärstillståndssystemet och gjorde att högsta domstolen i första hand blev en prejudikatdomstol. Högsta domstolens verksamhet fokuserades då på att styra rättspraxis för att förtydliga tolkning av lagen, att utveckla domstolen inom ramen för lagstiftningen och att främja enhetlig tillämpning av lagen, uppgifter som i allmänhet följer med rollen som högsta rättsinstans.