Principer som berör rättegångsförfarandet

Föremålet för rättegången och domstolens prövningsrätt

Grunden för rättegången utgörs i tvistemål av kärandens käromål och i brottmål av åtalet. Gränserna för domstolens prövningsrätt bestäms på grundval av de yrkanden som framställts i käromålet eller i åtalet. Käromålet eller åtalet får i regel inte ändras.

Vid ändringssökandet är föremålet för rättegången ett mål som har behandlats vid en lägre rättsinstans. I allmänhet kan saken inte behandlas i större omfattning än vad den har behandlats vid den lägre instansen. Den som söker ändring kan ytterligare avgränsa föremålet för rättegången genom att söka ändring i den lägre domstolens avgörande endast till någon del, exempelvis bara till den del det gäller rättegångskostnaderna eller straffmätningen.

Domstolen baserar sitt avgörande på det lagenliga rättegångsmaterial som lagts fram i målet, inte på något annat.

Centrala principer rörande brottmålsrättegången

Den straffrättsliga legalitetsprincipen

Den straffrättsliga legalitetsprincipen, som anger gränserna för straffbarheten och innebär att straffen ska vara förutsägbara, uttrycks på författningsnivå i 8 § i Finlands grundlag och i 3 kap. 1 § i strafflagen. För domstolens del innebär denna princip att en person får betraktas som skyldig till ett brott endast då det är fråga om en gärning som enligt lag uttryckligen var straffbar när den begicks, och att varje straff och annan straffrättslig påföljd som döms ut ska grunda sig på lag. Domstolen får inte heller tolka en straffbestämmelse till den åtalades nackdel i strid med dess ordalydelse.

Oskuldspresumtionen

Oskuldspresumtionen hör till de centrala rättsskyddsgarantierna för den som misstänks för ett brott. Oskuldspresumtionen innebär att var och en som blir anklagad för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. Fastställandet av någons skuld förutsätter ett förfarande där den misstänkte garanteras faktiska möjligheter att bestrida misstankarna genom att försvara sig. En uttrycklig bestämmelse om oskuldspresumtionen ingår i artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och i artikel 14.2 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Förbudet mot retroaktivitet och principen om lindrigare lag

Till följd av det förbud mot retroaktivitet som hör till den straffrättsliga legalitetsprincipen får domstolen inte genom retroaktiv lagtillämpning döma ut straff för en sådan gärning som inte var straffbar vid gärningstidpunkten. Det är också förbjudet att döma ut ett strängare straff än vad som kunde ha dömts ut vid gärningstidpunkten. Om en annan lag gäller när domen meddelas än den som gällde när brottet begicks, ska dock den nya lagen tillämpas om den leder till ett lindrigare slutresultat.

Åtalsbundenhet

En bestämmelse om åtalsbundenhet finns i 11 kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål. Åtalsbundenheten innebär att domstolen får döma endast för den gärning som straffyrkandet gäller. Den gärningsbeskrivning som framgår av åtalet är således bindande för domstolen. Domstolen är emellertid inte bunden av den brottsrubricering eller det lagrum med stöd av vilket straff har yrkats. Åtalsbundenheten tryggar också den åtalades möjligheter att försvara sig. Den åtalade har möjlighet att på förhand bereda sig på vilka omständigheter han eller hon ska uppmärksamma då straffyrkandet bemöts.

Förbudet mot reformatio in pejus

Förbudet mot reformatio in pejus berör gränserna för fullföljdsdomstolens prövningsrätt. Förbudet innebär att fullföljdsdomstolen inte får ändra den överklagade domen till nackdel för den som sökt ändring och till fördel för motparten, om motparten inte har sökt ändring. Om bara svaranden söker ändring i ett brottmål, får domen alltså inte ändras till svarandens nackdel.

I avvikelse från detta förbud får dock domen i ett brottmål ändras också till svarandens förmån i det fall där åklagaren ensam söker ändring. Vid bedömningen av den utgång som kan nås i målet genom ändringssökandet finns det dock skäl att även beakta motpartens rätt att anföra motbesvär.