Högsta domstolens lokaler

Högsta domstolens nuvarande lokaler består av de ursprungligen separata byggnaderna på Norra esplanaden 3 och Helenegatan 3. Innan byggnaderna övertogs av rättsväsendet hade de länge använts som bostads- och affärslokaler. Efter flera renoveringar och ombyggnader erbjuder byggnaderna trivsamma lokaler som lämpar sig väl för högsta domstolens bruk.

Lokaler före 1934

Under sin 200-åriga historia har högsta domstolen arbetat i flera olika byggnader.

När autonomins tid stundade sammankallades högsta domstolens föregångare, regeringskonseljens justitiedepartement i Åbo. Man samlades i Rothsteinska gården som låg på stranden av Aura å, vid dagens Slottsgatan 3.

När den nya huvudstaden Helsingfors byggdes upp blev det också aktuellt att flytta ämbetsverken dit. Justitiedepartementet flyttade till Helsingfors 1819. Eftersom departementets utrymmen i senatsbyggnaden (nuvarande Statsrådsborgen) inte ännu var tillgängliga flyttade justitiedepartementet tillfälligt ett stenkast bort, till det s.k. Uschakoffska huset. De senaste åren har det inrymt Helsingfors stads turistbyrå.

Högsta domstolen kunde ta i bruk sina nya lokaler i senatsbyggnaden 1822. Härifrån flyttade högsta domstolen 1934 till Norra esplanaden 3.

Norra esplanaden 3

Högsta domstolen blev granne med Presidentens slott vid Salutorget 1934. Högsta domstolen förfogade först över de två lägsta våningarna i byggnaden medan högsta förvaltningsdomstolen huserade på tredje, dvs. högsta våningen till 1984.

Kapten Castegrens hus

En av de viktigaste arkitekterna under den unga huvudstadens första år var ingenjörsofficer Pehr Granstedt. Han ritade flera köpmanshus i kvarteret Leoparden, där högsta domstolen numera finns. Ett av dem var den nybyggnad som hamnkapten C.G. Castegren beställde till Norra esplanaden 3. Åtminstone stenbyggnadens östra del stod klar 1816 och hela byggnaden senast på 1830-talet. På gatunivå fanns butikslokaler och lager och i den övre våningen två stora bostäder och anslutande lokaler.

Byggnaden på Norra esplanaden 3 bytte ägare flera gånger på 1800-talet. År 1853 köptes den av släkten Forsström, som i nästan tre decennier drev ett populärt konditori där.

Standertskjöldska palatset

Den framgångsrika affärsmannen, överste Hugo Standertskjöld (1844–1931) förvärvade Norra esplanaden 3 år 1883. På uppdrag av honom planerade arkitekt Frans Anatolius Sjöström en upphöjning och utvidgning av byggnaden. När byggnadskroppen fördjupades tillkom bl.a. husets ståtliga huvudtrappa.

I byggnadens höga mellanvåning låg Standertskjölds bostad. I tredje våningen fanns kontoret för hans aktiebolag Kaukas.

Standertskjölds hem blev i årtionden framåt en mötesplats för Helsingforssocieteten. I den balkongförsedda salen som numera fungerar som plenisal ordnades danser.

Högsta domstolarnas hus

Överste Standertskjöld avled barnlös 1931. Ny ägare till Norra esplanaden 3 blev finska staten, som ställde fastigheten till rättsväsendets förfogande. Åren 1933–34 renoverades byggnaden under ledning av arkitekt Yrjö Sadeniemi. Högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen flyttade in 1934.

Under årens lopp företogs mindre ändringar och reparationsarbeten enligt behov i byggnaden. Man planerade t.o.m. att ändra om den till republikens presidents tjänstebostad med direkt förbindelse till slottet. En större renovering genomfördes i början av 1970-talet i tredje våningen, som var i högsta förvaltningsdomstolens bruk, och den fick det för tidsperioden typiska avskalade utseendet med nedsänkta tak.

Byggnaden blev så småningom för liten för både högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolens bruk. Högsta domstolen hade också från början av 1970-talet haft arbetsrum på Glogatan 3. När högsta förvaltningsdomstolen 1984 flyttade till det tidigare radiohuset på Fabiansgatan 15 fick högsta domstolen hela Norra esplanaden 3 till sitt förfogande efter en grundlig renovering. Dessutom iståndsattes den bredvidliggande byggnaden på Helenegatan 3 för högsta domstolen.

Helenegatan 3

Högsta domstolen fick byggnaden på Helenegatan 3 till sitt förfogande 1982. Några år senare byggdes den ihop med den bredvidliggande byggnaden på Norra esplanaden 3. Helenegatan 3 hade i det skedet en lång historia som bostads- och affärsfastighet bakom sig.

Köpman Flodbergs hus och pantlånekontor

Vid Helenegatan 3 låg på 1800-talet köpman Johan Henrik Flodbergs bostads- och affärsbyggnad. Den ritades av ingenjörsofficer Pehr Granstedt 1817. Byggnadens fasad ritades eller så slutfördes ritningarna av Carl Ludvig Engel, som just hade knutits som arkitekt till Helsingfors återuppbyggnadskommitté.

Helenegatan 3 övertogs 1882 av Helsingfors Pant-Aktiebolaget. Bolaget började snart bygga en hög lagerflygel i södra kanten av innergården. I bottenvåningen av flygeln mot gatan öppnades Helsingfors första pantlånekontor. Arkitekt var Theodor Höijer.

Pantbolaget lät i början av 1890-talet bygga ett nytt och större huvudkontor i stället för Flodbergska huset som var i dåligt skick. Först färdigställdes den norra bostadsflygeln (1891) och därefter huvudbyggnaden (1894). Byggnadsarbetena planerades av Kiseleff’s Arkitektur Bureau.

I huvudbyggnadens bottenvåning fanns pantlånekontorets kundbetjäning, som man nådde via portgången mot Helenegatan. I de övre våningarna fanns lager för pantgodset samt den kanske viktigaste delen med tanke på pantlånekontorets verksamhet: auktionssalen.

Högsta domstolens utbyggnad

Staten köpte fastigheten 1978 och den iståndsattes för högsta domstolens bruk 1979–1982. Byggnaden invid gatan bibehölls med små ändringar. Pantlånekontorets kundbetjäning gjordes om till högsta domstolens personalrestaurang och auktionssalen till sal för muntliga förhandlingar. Lagervåningarna byggdes om för biblioteket. Gårdsbyggnaderna revs och ersattes med en U-formad nybyggnad.

Byggnaderna på Helenegatan och Norra esplanaden förenades 1986. Arbetena planerades av arkitekt Timo Jokinen jämte medhjälpare.

I och med det omfattande byggnadsprojektet 1979–1986 fyrdubblades högsta domstolens lokaler. Hela högsta domstolen rymdes äntligen under samma tak.

Text: HD:s kommunikation utgående från arkitekt Tuula Pöyhiäs utredning.