HD:2015:14

Rättegångsförfarandet - Huvudförhandling i hovrätten
Grundlagen - Grundläggande rättigheter - Grundlagens företräde
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Extraordinärt ändringssökande - Klagan

Diarienr: H2013/18
Givet: 17.2.2015
Liggare: 341

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

A, som i tingsrätten dömts till straff för brott, hade överklagat till hovrätten och yrkat att åtalen skulle förkastas. A hade kallats att infinna sig personligen till hovrättens huvudförhandling för utredning av saken vid äventyr att besvären avskrivs om han uteblir. På grund av A:s utevaro avskrev hovrätten besvären med undantag för frågan om straffmätning, trots att A:s försvarare varit närvarande vid huvudförhandlingen.

I anledning av A:s klagan ansåg Högsta domstolen att avskrivningen av besvären med stöd av 12 kap. 29 § och 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken i detta fall skulle strida mot artikel 6 punkt 3 c i människorättskonventionen och 21 § grundlagen på ett sådant uppenbart sätt som avses i 106 § grundlagen. Då de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken inte borde ha tillämpats i målet undanröjdes besluten om avskrivning av besvären. Hovrättens senare avgivna dom i huvudsaken upphävdes och saken återförvisades till hovrätten för ny behandling. Jfr KKO:2012:49 KKO:2011:30 KKO:2004:94.

Plenum

RB 12 kap 29 §
RB 26 kap 20 § 1 mom
GrL 21 §
GrL 106 §
Europeiska människorättskonventionen art 6.3 c

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Tusby tingsrätts dom 10.1.2011

Tingsrätten dömde A för två grova skattebedrägerier, grovt bokföringsbrott, grov oredlighet som gäldenär och för registeranteckningsbrott till ett gemensamt fängelsestraff på 1 år och 8 månader och bestämde att A, solidariskt med andra svarande, skulle betala skadestånd till målsägandena.

A ansågs i egenskap av en person som med en annan person utövade faktisk bestämmanderätt i X Ab tillsammans och i samråd under tiden 15.5 – 15.12.2003 för att undgå skatt ha förvanskat X Ab:s beskattningsbara inkomst och beloppet av redovisad mervärdesskatt genom att låta bli att i bokföringen ta upp och för skatteförvaltningen redovisa skattepliktig försäljning för tiden 1.4 – 23.10.2003 sammanlagt 251 641,24 euro. Förfarandet hade medfört att mervärdesskatten för X Ab:s försäljning bestämdes till ett belopp som var 45 377 euro för långt och att inkomstskatten för näringsverksamheten blev 59 816 euro för låg (grovt skattebedrägeri, punkt 3).

A ansågs i egenskap av en person som med en annan person utövade faktisk bestämmanderätt i Y Ab tillsammans och i samråd

• genom att 10.9.2003 – 20.9.2004 förstöra Y Ab:s hela bokföringsmaterial ha försvårat möjligheten att få en riktig och tillräcklig bild av resultatet av den bokföringspliktiga verksamheten och ekonomiska ställningen (grovt bokföringsbrott, punkt 20),

• under tiden 10.4 – 15.12.2003 i syfte att undgå skatt ha gett skattemyndigheterna oriktiga uppgifter för bolagets vidkommande om sådant som påverkade påförandet av skatt genom att i de månatliga övervakningsdeklarationerna angående mervärdesskatten ha deklarerat skatten för försäljning till ett för lågt belopp och skatteavdragen för köp till ett för högt belopp samt i syfte att undgå skatt ha försummat att lämna övervakningsdeklarationer för redovisningsmånaderna 7 – 10/2003 med den följd att mervärdesskatten för Y Ab hade påförts till ett belopp som var 154 243 euro för lågt,

• och genom att under tiden 15.4.2003 – 31.1.2004 vid månatliga inbetalningar på eget initiativ av verkställd förskottsinnehållning och av arbetsgivaren betalade socialskyddsavgifter för bolagets räkning ge skattemyndigheterna oriktiga uppgifter om sådant som påverkade bestämmandet av skatt samt genom att i syfte att undgå skatt underlåta att lämna månatliga deklarationer för redovisningsmånaderna 1 – 12/2003 och att lämna årsdeklaration för kalenderåret 2003 för utbetalade löner på ca 640 000 euro, för verkställda förskottsinnehållningar och för socialskyddsavgifter betalade av arbetsgivaren med påföljd att arbetsgivaravgifterna påförts till ett belopp som var 175 815 euro för lågt (grovt skattebedrägeri, punkt 21) samt

• under tiden 30.3 – 21.10.2003 utan affärsekonomiska eller annars godtagbara skäl ha förstört, donerat eller annars överlåtit egendom tillhörande bolaget, genom att överföra tillgångar från bolagets bankkonto till bankkonton som öppnats som hjälpmedel vid brott, sammanlagt 844 212 euro (grov oredlighet som gäldenär, punkt 22).

A ansågs dessutom tillsammans med en annan person ha lämnat en oriktig uppgift till en myndighet i syfte att orsaka ett rättsligt betydelsefullt fel i ett allmänt register, genom att till handelsregistret anmäla J för att registreras som C Ab:s enda egentliga styrelsemedlem och V som bolagets revisor, fastän dessa inte hade samtyckt till det eller på något sätt deltagit i bolagets verksamhet. J:s och V:s namnteckningar på de dokument som lämnats till handelsregistret hade förfalskats (registeranteckningsbrott, punkt 34).

Åtalet mot A enligt punkt 4 för påstådd grov oredlighet som gäldenär begången 1.4 – 31.10.2003 förkastades, eftersom det inte hade visats att det i åtalet beskrivna förfarandet skulle ha medfört att X Ab blev betalningsoförmöget eller att betalningsförmågan avsevärt skulle ha försämrats. X Ab:s konkursbos skadeståndsyrkande, som hade byggt på att bolaget tillhörig egendom hade förstörts eller orättmätigt överlåtits till ett värde av 251 641 euro, godkändes till den del skadeståndet som skulle betalas till Skatteförvaltningen inte skulle dras av, dvs. beträffande 146 448 euro.

Målet har avgjorts av tingsdomare Timo Pirttijärvi, tingsdomare Yrjö Vannela och tingsdomare Marja Terttu Mälkki.

Helsingfors hovrätts beslut 6.9.2012 nr 2400 och 24.9.2012 nr 2587

Sedan åklagaren, X Ab:s och Y Ab:s konkursbon, A samt vissa andra svarande hade överklagat tingsrättens dom genom besvär, hade hovrätten bestämt att huvudförhandling i målet skulle hållas under tiden 3.9 – 1.11.2012, till vilken A kallades till sammanträden 6.9.2012 för behandling av den första helheten (punkt 3 och 4) och 24.9.2012 för behandling av den andra helheten (punkt 20 – 22 och 34) att infinna sig personligen vid äventyr att besvären avskrivs, om han uteblir.

Hovrätten avskrev besvären beträffande den första helheten genom sitt beslut 6.9.2012 och beträffande den andra delen genom sitt beslut 24.9.2012, eftersom A hade uteblivit från huvudförhandlingen till vilken han i egenskap av den som överklagat hade kallats att infinna sig personligen.

Hovrätten bestämde också att A:s överklagande angående straffmätningen skulle avgöras i skriftligt förfarande.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Paula Koski, Liisa Lehtimäki och Johanna Jylhä. Marika Kari var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

A yrkade i sin klagan att hovrättens beslut skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.

Åklagaren samt X Ab:s och Y Ab:s konkursbon bemötte klagan och yrkade avslag.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s klagan har efter förordnande av Högsta domstolens president avgjorts i plenum till den del besvären har avskrivits.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. Tingsrätten hade tillräknat A två grova skattebedrägerier, grovt bokföringsbrott, grov oredlighet som gäldenär och registeranteckningsbrott samt för detta dömt honom till ett gemensamt fängelsestraff på 1 år och 8 månader och ålagt honom att solidariskt med några andra svarande betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader till Skatteförvaltningen, X Ab:s konkursbo och Y Ab:s konkursbo.

2. A, åklagaren, de nämnda konkursbona samt 12 andra svarande hade anfört besvär över tingsrättens dom hos hovrätten. A hade yrkat att huvudförhandling skulle hållas. I sina besvär har A yrkat att åtalen ska förkastas, att de två fängelsestraff som han ådömts tidigare ska anses vara en tillräcklig påföljd för gärningarna eller att straffet åtminstone ska sättas ned och att han ska befrias från ersättningsskyldigheten eller att den åtminstone sätts ned. Dessutom har A yrkat att tiden för frihetsberövande rättas.

3. Hovrätten hade bestämt att huvudförhandling i målet skulle hållas 3.9 – 1.11.2012. A hade kallats till huvudförhandling 6.9.2012 angående del II i målet, å ena sidan personligen i egenskap av den som överklagat, vid äventyr att besvären avskrivs om han uteblir, å andra sidan personligen vid vite såsom kallad av åklagaren för utredning av saken samt dessutom, med anledning av de besvär som anförts av några andra som hade överklagat, personligen eller företrädd av ombud vid äventyr att saken kan avgöras även om han inte är närvarande. A har kallats till huvudförhandling 24.9.2012 angående delarna III och IV i målet i egenskap av ändringssökande personligen vid äventyr att besvären kan avskrivas om han uteblir samt med anledning av att några andra hade överklagat, själv eller företrädd av ombud vid äventyr att målet kan avgöras även om han uteblir.

4. A hade inte infunnit sig till huvudförhandlingen 6.9.2012 och åklagaren hade då yrkat att besvären skulle avskrivas. A:s försvarare, advokat K som hade varit närvarande hade motsatt sig att besvären avskrivs och ansett att besvären inte borde få avskrivas åtminstone beträffande delarna III och IV, eftersom A hade haft motiverad anledning att uppfatta att dessa var separata helheter. Genom sitt beslut som avkunnades samma dag har hovrätten på grund av A:s utevaro avskrivit hans besvär beträffande punkterna 3 och 4 i del II. Hovrätten har som skäl uttalat att det hade varit nödvändigt att A var personligen närvarande vid den flera dagar långa huvudförhandlingen som skulle inledas 6.9.2012, eftersom syftet med sammanträdet var att behandla frågor om vilka A skulle höras personligen.

5. A hade inte heller infunnit sig till huvudförhandlingen 24.9.2012, då åklagaren hade yrkat att hans besvär skulle avskrivas. Advokat K som var närvarande hade motsatt sig att besvären skulle avskrivas. Enligt K borde åtminstone straffmätningen och yrkandet om att korrigera tiden för frihetsberövande behandlas i skriftligt förfarande. K hade dessutom begärt att besvären i fråga om skadeståndets belopp skulle behandlas i huvudförhandling eller åtminstone skriftligen. Enligt K skulle punkt 22 i del III angående oredlighet som gäldenär ha kunnat avgöras genom skriftligt förfarande. Hovrätten har genom sitt beslut som avkunnades samma dag och av de skäl som nämns i föregående punkt avskrivit A:s besvär beträffande punkt 20, 21, 22 och 34 i del III och IV.

6. Hovrätten har i sina nämnda beslut dessutom uttalat att A:s överklagande beträffande straffmätningen avgörs i skriftligt förfarande. Hovrätten har genom sin dom 28.2.2013 skärpt A:s straff till två års fängelse, korrigerat tiden för frihetsberövande, höjt de ersättningar som A har dömts att betala till X Ab:s konkursbo och Y Ab:s konkursbo samt ålagt A att betala ersättning till A:s konkursbo för rättegångskostnaderna.

Frågeställningen

7. A:s besvär har på ovan konstaterat sätt avskrivits i hovrätten till den del en behandling av dem har ansetts kräva att A hörs personligen i huvudförhandling i hovrätten. A:s försvarare, advokat K hade haft för avsikt att försvara sin huvudman under hovrättens huvudförhandlingar som hade utsatts till 6.9.2012 och 24.9.2012, till vilka vid sidan av A själv hade kallats flera målsägande, vittnen och medåtalade för att höras angående åtalspunkterna som gällde A.

8. I Högsta domstolen är det fråga om huruvida rådande tolkning av grundläggande och mänskliga rättigheter förutsätter att rätten för svaranden i ett brottmål att försvara sig innebär att svarandens besvär inte till någon del får avskrivas enligt 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken, även om denne såsom kallad att infinna sig personligen inte är närvarande vid hovrättens huvudförhandling utan endast är företrädd av ett ombud. Samtidigt är det fråga om tillämpning av grundlagens 106 § försåvitt det skulle anses att en tillämpning av bestämmelsen i rättegångbalken leder till en konflikt med krav som följer av grundläggande och mänskliga rättigheter.

Tillämpliga rättsregler och rättspraxis

9. Enligt 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken ska den del av besvären som huvudförhandlingen gäller avskrivas, om ändringssökanden uteblir från huvudförhandlingen. Enligt 12 kap. 29 § rättegångsbalken ska en part, som trots att han har förelagts att personligen infinna sig till domstolen låter sig företrädas av ett ombud och inte har laga förfall, anses ha uteblivit.

10. I grundlagens 21 § garanteras var och en rättvis rättegång. I artikel 6.1 i Europeiska människorättskonventionen finns en bestämmelse om vars och ens rätt till rättvis rättegång. Enligt punkt 3 c i artikeln har envar som har anklagats för ett brott rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde som han själv har utsett.

11. Bestämmelsen i 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken har fått sin nuvarande utformning genom lagen 381/2003 som trädde i kraft 1.10.2003. I förarbetena som ledde till lagändringen fästes uppmärksamhet vid Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis, i vilken upprepade gånger hade ansetts att rättvis rättegång i brottmål kräver att svaranden får försvara sig genom ombud, även om svaranden har kallats att infinna sig personligen till behandlingen av målet. I domen Lala och Pelladoah mot Nederländerna 22.9.1994, Van Geyseghem mot Belgien 21.1.1999 samt Stroek och Goedhart mot Belgien 20.3.2001 har människorättsdomstolen anfört att svarandens utevaro i ett brottmål inte berättigade att han förvägrades rätten att försvara sig genom ombud. Å andra sidan ansågs, främst med hänvisning till domen Eliazer mot Nederländerna 16.10.2001, rättspraxis då ha lämnat rum för tolkning (RP 91/2002 rd s. 12).

12. I den ovan nämna regeringspropositionen föreslogs en bestämmelse (s. 47) att besvär i brottmål inte längre skulle få avskrivas, om ändringssökanden är en svarande i ett brottmål som har kallats att personligen infinna sig till huvudförhandlingen men sänder ett ombud i sitt ställe. Huvudförhandling skulle i detta fall, om det fanns skäl, ha kunnat hållas och målet avgöras trots svarandens utevaro. Förslaget godkändes dock inte. Lagutskottet ansåg att tolkningen i regeringens proposition av konventionen om de mänskliga rättigheterna inte var ostridig liksom inte heller behovet av de föreslagna ändringarna och att de skulle medföra en del hinder i hovrätternas arbete (LaUB 27/2002 rd s. 18–19). Lagen stiftades i enlighet med lagutskottets betänkande.

13. Högsta domstolen har utifrån i sina prejudikat HD 2011:30 och HD 2012:49 behandlat frågan om hur bestämmelsen i 26 kap. 20 § rättegångsbalken angående svarandens utevaro ska tillämpas med beaktande av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis. Högsta domstolen har ansett bl.a. att Europeiska människorättskonventionens artikel 6 samt Europeiska människorättsdomstolens fasta praxis kräver att en domstol vid tillämpningen av rättegångsbalken och lagen om rättegång i brottmål tillämpar lagbestämmelserna så smidigt som möjligt och försöker säkerställa svarandens möjligheter att försvara sig även i det fall att en svarande som förpliktats att infinna sig personligen till sammanträdet har uteblivit och endast ombudet finns på plats. Domstolen måste bedöma om det är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande för utredning av saken. Vid behov måste man åtskilja de delar av överklagandet som kan avgöras utan att huvudförhandling hålls (HD 2011:30, punkt 11).

14. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2011:30 även beaktat människorättsdomstolens avgörande i målet Kari-Pekka Pietiläinen mot Finland 22.9.2009, men bedömt att omständigheterna i det föreliggande fallet avvek från målet Pietiläinen, där människorättsdomstolen hade ansett at hovrättens avskrivningsbeslut hade inneburit en kränkning av artikel 6.1 och 6.3 c i människorättskonventionen. I målet Kari-Pekka Pietiläinen hade det satts ut flera handläggningsdagar för att behandla målet och under den första handläggningsdagen hade man uppenbarligen inte behandlat frågor som nödvändigtvis förutsatte att Pietiläinen var närvarande. Dessutom hade kallelsen att infinna sig till domstolen bedömts vara oklar. Högsta domstolen ansåg att det inte i överklagandet i det föreliggande målet hade framställts yrkanden som hade kunnat behandlas i skriftligt förfarande och att ett säkerställande av svarandens möjligheter att försvara sig inte i detta fall hade krävt att behandlingen måste skjutas upp, när man också beaktar målsägandens intresse och de krav som måste ställas på att rättegången ska vara effektiv och av skälig längd (punkt 21).

15. I sitt avgörande HD 2012:49 har Högsta domstolen ansett att det yrkande angående straffmätning som framförts i ett överklagande till hovrätten hade innehållit tillräckliga skäl för att avgöra besvären till den delen i skriftligt förfarande och att personligt hörande av den som hade överklagat inte hade varit nödvändigt för ett korrekt avgörande av påföljdsfrågan. Hovrätten borde inte ha avskrivit besvären till den del ändringssökandens rättegångsombud under huvudförhandlingen i hovrätten hade yrkat att målet skulle avgöras i skriftligt förfarande beträffande straffmätningen.

16. Efter Högsta domstolens nämnda avgöranden har människorättsdomstolen 8.12.2012 meddelat dom i målet Neziraj mot Tyskland. Enligt domen hade människorättskonventionens artikel 6.1 och 6.3 c kränkts då den tilltalade utan godtagbart skäl hade uteblivit från behandlingen i besvärsinstansen och dennes advokat inte hade getts tillfälle att företräda sin huvudman, utan besvären hade förkastats på grund av att den tilltalade var frånvarande.

17. I målet Neziraj konstaterade människorättsdomstolen med hänvisning till sin tidigare rättspraxis att det med hänsyn till rättvis brottmålsrättegång har väsentlig betydelse att den tilltalade är närvarande vid rättens sammanträde, inte bara för dennes försvar utan också för att det på det sättet är möjligt att utreda sanningshalten av den tilltalades utsagor och jämföra dem med brottsoffrets och vittnenas utsagor. Lagstiftaren fick således vidta åtgärder för att förhindra obefogad frånvaro. Å andra sidan har även en tilltalad som utan skäl har uteblivit rätt att enligt artikel 6.3 i människorättskonventionen försvara sig genom ett rättegångsombud. Lagstiftaren fick inte bestraffa ogrundad frånvaro genom att införa undantag från den tilltalades rätt att anlita ombud. Lagstiftaren har tillgång till även andra metoder att se till att svaranden infinner sig till rättens sammanträde. Domstolarna ska dra försorg om att rättegångarna är rättvisa och således om att en advokat som har kommit till rätten i uppenbart syfte att försvara sin huvudman får göra det trots att huvudmannen är frånvarande (punkt 41 – 51).

18. I Neziraj-avgörandet godtog människorättsdomstolen inte den tyska regeringens invändning om bl.a. att domstolens tidigare avgöranden gällde andra situationer i fråga om fakta och att man borde beakta skillnaderna mellan de nationella rättegångsreglerna och systemen för överklagande. Efter att ha gått igenom sin tidigare rättspraxis ansåg människorättsdomstolen att det inte i dess tidigare avgöranden fanns rättsligt relevant skillnad jämfört med det föreliggande fallet, där den nationella lagstiftningen i regel förutsatte att svaranden i brottmål hörs personligen. Vid bedömningen av konventionskränkningen hade det i de tidigare avgörandena även saknat betydelse att den nationella lagen eventuellt gav rätt till förnyad behandling, om svaranden hade haft giltigt förhinder som han inte kunde ge besked om i tid. Människorättsdomstolen biträdde inte heller den tyska regeringens uppfattning om att den kränkning som konstaterats i avgörandet Kari-Pekka Pietiläinen skulle ha byggt på särdragen i det fallet, utan ansåg att de endast hade bekräftat den konstaterade kränkningen (punkt 57 och 62 – 64).

Genomförandet i domstolarna av mänskliga och grundläggande rättigheter

19. Enligt artikel 1 i människorättskonventionen ska de fördragsslutande staterna garantera envar, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i konventionen. Därför måste man försöka iaktta människorättsdomstolens tolkningsprinciper även i andra motsvarande fall. Rättskipnings- och tillsynssystemet enligt människorättskonventionen är avsett att vara sekundärt så att de mänskliga rättigheterna och friheterna garanteras primärt på nationell nivå och av de nationella myndigheterna.

20. Människorättskonventionen gäller i Finland såsom en författning på vanlig lagnivå. Vid behandlingen av den regeringsproposition som gällde genomförandet av konventionen underströk grundlagsutskottet att man i tolkningssituationer bland olika tänkbara alternativ bör omfatta en tolkning som främjar de mänskliga rättigheterna, dvs. ett alternativ som definierat på detta sätt gagnar de mänskliga rättigheterna. (GrUU 2/1990 rd s. 3).

21. Syftet med 1995 års grundrättighetsreform var enligt förarbetena (RP 309/1993 rd s. 16) att utveckla skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna genom att utvidga och precisera de i grundlagen tryggade grundläggande friheterna på det sätt som anges i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter samt genom att öka möjligheten att direkt tillämpa de grundläggande fri- och rättigheterna i domstolarna och hos andra myndigheter. Likaså ville man stärka ställningen för de för Finland bindande internationella konventionerna om mänskliga rättigheter i det finska rättssystemet.

22. Grundrättighetsreformens förhållande till Finlands internationella människorättsförpliktelser beskrevs bl.a. på följande sätt (RP 309/1993 rd s. 42 – 43): Genom revideringen strävar man efter att innehållsmässigt närma det inhemska systemet för grundläggande fri- och rättigheter och de internationella förpliktelserna beträffande mänskliga rättigheter till varandra. T.ex. den föreslagna bestämmelsen om rättvis rättegång (16 § regeringsformen, numera 21 § grundlagen) innebär att systemet för grundläggande fri- och rättigheter kompletteras med centrala delar av den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Bestämmelsen får tolkningsstöd av motsvarande bestämmelser i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Avsikten med dessa strävanden påvisas bl.a. av den föreslagna bestämmelsen (16 a § regeringsformen, numera 22 § grundlagen) om det allmännas skyldighet att sörja för att de grundläggande och mänskliga rättigheterna förverkligas samt bestämmelsen (46 § riksdagsordningen, numera 74 § grundlagen), enligt vilken det hör till grundlagsutskottets uppgifter att pröva lagförslags och andra ärendens förhållande även till de internationella fördragen om mänskliga rättigheter.

23. Enligt den ovan nämnda regeringspropositionen (s. 43) kommer systemet för grundläggande fri- och rättigheter och de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, trots deras innehållsliga beröringspunkter som till en del också uttrycks i stadgandena, även i fortsättningen att bibehålla en viss självständighet i förhållande till varandra. Därför är det inte självskrivet att tolkningarna av ett enskilt stadgande om en grundläggande fri- och rättighet och en motsvarande bestämmelse i en konvention om mänskliga rättigheter är likadana trots att ordalydelserna eventuellt påminner om varandra. Detta är till en del en följd av att konventionerna om mänskliga rättigheter till sin natur är internationella konventioner vars tolkningar i sista hand avgörs av de internationella övervakningsorganens praxis. Det är utmärkande för konventionerna att de lämnar staterna en viss prövningsmarginal att reglera och i viss mån begränsa fri- och rättigheterna utan att de därmed anses bryta mot en internationell förpliktelse. Konventionerna om mänskliga rättigheter låter också ofta staterna själva avgöra på vilken nivå de väljer att internt reglera de mänskliga rättigheterna. I grundlagen ställer man ofta större restriktioner på ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än vad som följer av internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Större ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än vad Finlands förpliktelser beträffande de mänskliga rättigheterna tillåter kan inte göras utan att landet därmed gör sig skyldigt till ett brott mot sina internationella förpliktelser.

24. Vid behandlingen av grundrättighetsreformen yttrade grundlagsutskottet att det är befogat att tolka de grundläggande fri- och rättigheterna på samma sätt som de mänskliga rättigheterna, dvs. att bara grunder för inskränkning som enligt en viss bestämmelse i konventionen om de mänskliga rättigheterna är acceptabla kan godtas som grunder för inskränkning av motsvarande stadgande om grundläggande fri- och rättigheter. Dessutom betonade grundlagsutskottet att inskränkningarna av grundläggande fri- och rättigheter inte får stå i strid med Finlands internationella förpliktelser vad gäller de mänskliga rättigheterna och att det därför är viktigare än någonsin att tolkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna harmoniseras (GrUB 25/1994 rd, s. 5). Grundlagsutskottet underströk att domstolarna bör välja ett sådant alternativ bland de motiverbara alternativa lagtolkningarna som bäst främjar syftet med de grundläggande fri- och rättigheterna och som eliminerar sådana alternativ som kan anses stå i strid med grundlagen. Då kan man tala om en grundlagsenlig lagtolkning eller en lagtolkning som ställer sig positiv till de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd, s. 4).

25. Grundrättighetsbestämmelserna har nästan som sådan överförts till kap. 2 i den grundlag som trädde i kraft 1.3.2000. I samband med reformen av grundlagen prövades dock frågan om behovet av en efterhandskontroll av lagarnas grundlagsenlighet. I förarbetena till grundlagen (RP 1/1998 rd s. 29 och 54 – 55) betonades å ena sidan grundlagsutskottets ledande ställning i normkontrollen, men å andra sidan konstaterades att det inte var möjligt att enbart med förhandskontroll fullständigt säkerställa att en lag inte strider mot grundlagen. Även förpliktelserna enligt internationella människorättsfördrag ansågs kunna medföra behov av efterhandskontroll av lagars grundlagsenlighet. Utvecklingen enligt vilken domstolarna i växande grad måste jämföra nationella lagar med människorättsnormerna var ägnad att i praktiken betona även ett motsvarande behov av jämförelse mellan bestämmelser på lagnivå och grundrättighetsbestämmelserna.

26. Av dessa skäl togs i grundlagens 106 § in en bestämmelse om grundlagens företräde. Enligt den ska domstolen, om tillämpningen av en lag i ett ärende som behandlas av domstolen uppenbart skulle strida mot grundlagen, ge grundlagsbestämmelsen företräde. I lagens förarbeten (RP 1/1998 rd s. 54 och 162 – 164) betonades att företrädesbestämmelsen begränsas till att gälla enbart tillämpning i samband med att ett enskilt mål avgörs. Avsikten med begränsningen till uppenbara konfliktsituationer var att förhindra avgöranden där domstolen skulle låta bli att tillämpa en lagbestämmelse, fastän konflikten mellan en lag och grundlagen inte är uppenbar och ostridig. Med begränsningen önskade man betona det exceptionella i att en lag som riksdagen har stiftat inte tillämpas.

27. Grundlagsutskottet har i sitt betänkande (GrUB 10/1998 rd s. 29) konstaterat att det är domstolarna som i sista hand genom att lyfta fram grundlagen ska se till att besluten i varje enskilt rättsfall inte uppenbart strider mot grundlagen. Det handlar alltså inte om att domstolarna generellt ska undersöka eller övervaka lagarnas grundlagsenlighet. I enlighet med ett tidigare betänkande bedömde grundlagsutskottet att konflikter mellan lag och grundlag förmodligen kommer att vara ytterst sällsynta, och upprepade sin ståndpunkt om domstolarnas skyldighet att iaktta en tolkning som är förenlig med grundlagen.

28. Ordalydelsen i 106 § grundlagen ändrades i enlighet med grundlagsutskottets betänkande så att den beskriver konfliktsituationen vid tillämpningen av en lagbestämmelse och grundlagen och inte bara som en jämförelse mellan en lagbestämmelse och en grundlagsbestämmelse (GrUB 10/1998 rd s. 29). Vid bedömningen av en konflikt måste man således beakta grundlagen som en helhet. Uppenbarhetskriteriet innebär enligt grundlagsutskottet att konflikten mellan lagbestämmelsen och grundlagen måste vara klar och ostridig och därför lätt att iaktta och inte t.ex. en rättsfråga som är föremål för tolkning. När en domstol i ett enskilt fall bedömer uppenbarhetskriteriet har grundlagsutskottets utlåtande i samband med att lagen stiftades betydelse till den del utskottet har bedömt en tolkningssituation liknande den som behandlas av domstolen. Det är möjligt att det i domstolen beträffande någon lag uppkommer en sådan konfliktkonstellation som utskottet inte alls har bedömt. I en sådan situation kan uppenbarhetskravet i undantagsfall uppfyllas även beträffande en lag som har behandlats i grundlagsutskottet (GrUB 10/1998 rd s. 31).

Förutsättningarna för tillämpning av 106 § grundlagen

29. Lagstiftningen om nationellt genomförande av människorättsförpliktelserna har på det sätt som beskrevs i punkt 20 – 28 utvecklats stegvis. Sammanfattningsvis kan man konstatera att bestämmelserna i Europeiska människorättskonventionen är direkt tillämpliga på samma nivå som lag vid domstolarna och även vid andra myndigheter. Med stöd av grundlagsutskottets ställningstaganden och nuförtiden även med stöd av 22 § grundlagen ska man mellan möjliga alternativ att tolka en lag välja det som bäst garanterar de mänskliga och grundläggande rättigheterna. Domstolen ska således eftersträva en människorättsvänlig och grundlagenlig tolkning såväl när den utövar prövningsrätt med stöd av en enskild lagbestämmelse som när en människorättsförpliktelse förefaller att vara annorlunda än lagbestämmelsen.

30. Enligt 21 § 1 mom. grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Enligt paragrafens 2 mom. ska offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. Högsta domstolen konstaterar att grundlagens 21 § är utformad på en mycket allmän nivå. Där finns inte någon uttrycklig hänvisning till behandlingen av åtal för brott, som omfattas av minimigarantierna i artikel 6.3 i människorättskonventionen. Avsikten är ändå att grundlagsbestämmelsen ska täcka även dessa rättigheter för den åtalade (RP 309/1993 rd s. 78).

31. En åtskillnad mellan de mänskliga rättigheterna enligt Europeiska människorättskonventionen och de grundrättigheter som uttryckligen garanteras i grundlagen har inte någon betydelse i rättskipningen så länge en konflikt mellan rättigheten i fråga och lagen kan jämkas genom lagtolkning. Grundlagens 106 § gäller däremot enligt sin ordalydelse enbart en uppenbar konflikt mellan en lag och grundlagen i ett ärende som behandlas av en domstol. Om det föreligger en konflikt mellan en människorättsförpliktelse och en lag och den inte kan lösas genom tolkning på ett sätt som människorättsförpliktelsen skulle kräva, måste man för det första bedöma om konflikten med människorättsförpliktelsen samtidigt innebär en konflikt med grundlagen och för det andra om konflikten med grundlagen är uppenbar.

32. Enligt riktlinjerna i samband med grundrättighetsreformen kan människorättsförpliktelserna enligt de internationella människorättsfördragen och grundrättighetsbestämmelserna enligt grundlagen i hög grad harmoniseras genom tolkning. Till sitt innehåll är människorättsförpliktelserna och grundrättigheterna inte nödvändigtvis likadana, men enligt etablerad uppfattning uppställer människorättsförpliktelserna nuförtiden en miniminivå för de rättigheter som garanteras i grundlagen och de nationella grundrättigheterna ska tolkas och sammanjämkas med varandra utifrån den nivån. Till de allmänna villkoren för möjligheterna att begränsa grundrättigheter hör att det inte är möjligt att genom vanlig lag införa begränsningar som strider mot Finlands internationella människorättsförpliktelser och inte heller begränsningar som sträcker sig till en grundrättighets kärna (GrUB 25/1994 rd s. 5).

33. I samband med att grundlagen stiftades bedömde grundlagsutskottet att 106 § kommer att tillämpas rätt sällan. Människorättsförpliktelserna enligt Europeiska människorättskonventionen och även svårigheter att sammanjämka dem med de nationella bestämmelserna dyker dock upp i växande grad i rättskipningen. Konflikterna mellan lagar och människorättsförpliktelser gäller inte enbart exceptionella enskilda fall som man inte har förstått att beakta i lagstiftningsskedet.

34. Högsta domstolen har upprepade gånger med anledning av människorättsdomstolens rättspraxis blivit tvungen att avgöra rättsfrågor som har varit förknippade med allvarliga strukturella problem vilka inte har kunnat korrigeras enbart genom enskilda rättskipningsavgöranden. Så har varit fallet oberoende av om människorättsförpliktelsen får företräde framom en etablerad men oskriven rättsregel eller om man i avgörandet måste ty sig till 106 § grundlagen för att åsidosätta den skrivna lagbestämmelsen.

35. Högsta domstolen anser att 106 § grundlagen inte förutsätter eller möjliggör att företrädesbestämmelsen skulle tillämpas enbart vid avgörande av fall som hänför sig till exceptionella förhållanden. Så som man förutsåg i förarbetena till grundrättighetsreformen finns det behov att tillämpa bestämmelsen i synnerhet i efterhandskontrollen av människorättsförpliktelserna. Grundlagens 106 § förpliktar domstolen att ge en grundlagsbestämmelse företräde när förutsättningarna för att tillämpa paragrafen uppfylls. Förpliktelsen gäller samtliga domstolar.

36. Möjligheterna att tolka en lag varierar bl.a. beroende på hur detaljerad och smidig den är och vilket rättsområde det är fråga om. Förbjudet är åtminstone att tolka en lag i strid med dess ordalydelse, om detta förändrar lagens centrala innehåll på ett sätt som avviker från det syfte lagstiftaren har uttryckt. Högsta domstolen anser att etablerade gränser för tolkningen av en lag inte får överskridas eller utvidgas enbart för att man ska kunna undvika en tillämpning av 106 § grundlagen. Detta gäller även de bestämmelser i rättegångsbalken som syftar till att säkerställa att rättskipningen är förutsebar och enhetlig.

37. Enligt 106 § grundlagen får grundlagen företräde enbart om en konflikt är uppenbar, dvs. såsom grundlagsutskottet konstaterat är klar och ostridig och därför lätt kan iakttas. För att en konflikt ska vara uppenbar måste såväl lagbestämmelsen som den grundläggande rättigheten vara klar och ostridig till sitt innehåll. Så är inte alltid fallet beträffande de människorättsförpliktelser som följer av människorättsdomstolens rättspraxis. Ofta är det inte lätt att urskilja en klar rättsregel ur människorättsdomstolens praxis, eftersom ett enskilt avgörande av domstolen kan innehålla särdrag som gäller det enskilda fallet eller lagstiftningen i någon konventionsstat. Ibland kan först en serie av flera avgöranden eller ett avgörande av stora kammaren klarlägga eller utveckla människorättsförpliktelsen så att den kan anses vara tolkningsmässigt klar och ostridig.

38. Innehållet i människorättsdomstolens avgöranden och deras tydlighet kan även påverkas av den s.k. prövningsmarginalen. Den europeiska människorättskonventionens bestämmelser är annorlunda bl.a. i frågan om konventionsstaterna har rätt att genom lag begränsa en mänsklig rättighet och av vilka skäl detta kan ske. I motsats till vad som gäller vissa andra konventionsbestämmelser innehåller artikel 6 angående rättvis rättegång inte en sådan begränsningsklausul. Trots det har människorättsdomstolen i sin praxis konstaterat att konventionsstaterna har en omfattande prövningsrätt i frågan om hur man i den nationella rättsordningen säkerställer kraven enligt artikel 6 på rättvis rättegång samtidigt som man drar försorg om att systemet är effektivt (bl.a. Mihelj mot Slovenien 15.1.2015, punkt 38). Konventionsstaterna har dock knappast alls någon prövningsmån när det gäller minimirättigheterna enligt artikel 3 för den som är åtalad för brott. Avsteg från dem är tillåtet endast i särskilda situationer och på särskilda villkor, t.ex. när det finns ett faktiskt och oöverstigligt hinder för rätten för svaranden i ett brottmål att höra ett vittne.

39. Som det konstaterades i punkt 28 hänvisar uttrycket "mot grundlagen" i grundlagens 106 § till grundlagen som en helhet. Högsta domstolen anser att grundrättighetssystemet förutsätter att man även vid tillämpning av grundlagens 106 § tar som utgångspunkt att de mänskliga rättigheterna och grundrättigheterna ska anpassas till varandra genom tolkning. Till grundlagen som helhet hör samtidigt att också olika grundrättigheter och till och med olika slags skyddskrav inom ramen för en och samma grundrättighet beaktas och anpassas. Olika motsättningar eller avvägningskrav mellan grundrättigheterna kan bli föremål för bedömning även utifrån uppenbarhetskravet.

40. När 106 § grundlagen stiftades betonades det att en lags grundlagsenlighet får prövas av domstolarna endast i relation till det ärende som behandlas och att domstolarna inte på en allmän nivå får göra bedömningar av lagens grundlagsstridighet. De högsta nationella domstolarna har inte i det avseendet getts någon särställning. Å andra sidan är det klart att den nämnda riktlinjen inte förändrar den faktiska effekten av Högsta domstolens prejudikat i förhållande till hur domstolarna i rättskipningen förhåller sig till motsvarande slags rättsfrågor.

Utgångspunkterna beträffande grundrättighetsskyddet angående rättegångsförfarandet

41. I grundlagens 21 § garanteras rättvis rättegång för såväl svaranden som målsäganden i brottmål. Av grundlagsutskottets utlåtanden framgår att målsäganden åtnjuter grundlagsskydd med stöd av denna lagbestämmelse inte bara till den del målsäganden framställer skadeståndsyrkanden i samband med ett brottmål utan även när målsäganden framställer straffyrkanden (GrUU 59/2014 rd s. 6). Av statens positiva förpliktelser angående de grundläggande och mänskliga rättigheterna följer dessutom ofta, vid sidan av materiella krav på skydd, processuella krav på att rättigheterna ska säkerställas. Med tanke på risken för kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter kan statens positiva förpliktelser således förutsätta även straffrättsligt och straffprocessuellt skydd. Också ur denna synvinkel berör ett rättegångsförfarande i brottmål inte bara svarandens utan ofta även brottsoffrets grundläggande och mänskliga rättigheter (beträffande människorättsdomstolens rättspraxis bl.a. Söderman mot Sverige, stora kammaren 12.11.2013 och M.A. mot Slovenien 15.1.2015).

42. I föreliggande mål är det fråga om förhållandet mellan de minimirättigheter som svaranden i ett brottmål ska garanteras och den uttryckliga bestämmelsen i rättegångsbalken om att besvären ska avskrivas. Högsta domstolen konstaterar att den tilltalades minimirättigheter hör till kärnområdet för 21 § grundlagen, som gäller rättvis rättegång. Den tilltalades processuella minimirättigheter med stöd av människorättskonventionerna kan inte begränsas med lag t.ex. av det skälet att de försvårar effektiv rättegång. Att någon garanteras en minimirättighet får å andra sidan inte heller leda till att någon annans grundläggande rättighet kränks. Principen om förbud mot att försvaga rättigheterna framgår även av artikel 53 i människorättskonventionen.

43. Den tilltalades rättigheter som omfattas av garantierna för rättvis rättegång blir inte som sådana oklara eller föremål för tolkning och leder inte till någon konstitutionellt betydelsefull motsättning enbart för att även målsäganden har rätt enligt 21 § grundlagen att få sin sak behandlad utan ogrundat dröjsmål. I ett rättegångsförfarande måste man dock behörigen se till att den tilltalades rättigheter och målsägandens rättsskydd garanteras så att det att en rättighet förverkligas inte samtidigt äventyrar någon annans rättigheter.

Kan överklagandet ens till någon del avskrivas, om svarandens ombud önskar fortsätta försvara

44. Högsta domstolen konstaterar att Europeiska människorättsdomstolens avgörande i målet Neziraj visar att rätten för svaranden i ett brottmål att genom ombud försvara sig är en sådan rättsskyddsgaranti enligt artikel 6.3 c i människorättskonventionen som medför ett hinder för att som påföljd för att svaranden inte är personligen närvarande avskriva överklagandet. Om det finns behov av att svaranden är personligen närvarande i besvärsinstansen när överklagandet behandlas, måste man använda andra metoder som anges genom lagstiftning. När det gäller avskrivning av överklagande är det således inte fråga om en avvägning mellan olika rättigheter och intressen i ett enskilt fall. Att den som har överklagat är frånvarande utan skäl får således inte hindra att överklagandet av en svarande i ett brottmål behandlas, om dennes ombud har infunnit sig för att fortsätta försvara. Detta gäller även situationer där det anses nödvändigt att svaranden hörs personligen när dennes överklagande behandlas.

45. Bestämmelsen i 26 kap. 20 § rättegångsbalken om att den del av överklagandet som huvudförhandlingen gäller avskrivs, om den som har överklagat uteblir, är till sitt centrala innehåll klar. Detsamma gäller 12 kap. 29 § rättegångsbalken, enligt vilken en part som har förelagts att infinna sig personligen men inte har gjort det anses ha uteblivit även om hans ombud finns på plats. Som det konstaterades ovan framgår det dock numera på ett klart och ostridigt sätt av människorättsdomstolens rättspraxis att ett överklagande inte ens till en del får avskrivas, om ombudet för en svarande i ett brottmål har infunnit sig för att försvara svaranden.

46. Högsta domstolen har genom sina prejudikat genom tolkning försökt begränsa tillämpningen av avskrivning enligt 26 kap. 20 § rättegångsbalken. Dessa riktlinjer är dock inte längre tillräckliga för att säkerställa en frånvarande svarandes rätt att fortsätta rättegången på det sätt som människorättsdomstolen har förutsatt. För att de mänskliga rättigheterna ska tillgodoses måste praxis vid tillämpningen av lagen ändras så att avskrivning inte längre kan användas som avgörande, om ombudet för en svarande i ett brottmål begär att överklagandet ska prövas. Då huvudförhandling måste hållas för mottagande av bevisning och då svaranden i ett brottmål behöver vara personligen närvarande på grund av principerna om rättegångens omedelbarhet och muntlighet eller för att ett straff ska kunna bestämmas, kan det om svaranden inte infinner sig uppstå en sådan konflikt mellan 26 kap. 20 § rättegångsbalken och de krav som människorättsdomstolen har ställt som inte kan avgöras enbart genom en smidig tolkning som beaktar de grundläggande rättigheterna. Då måste man bedöma om grundlagens 106 § ska tillämpas i det enskilda fallet för att den nämnda bestämmelsen i rättegångsbalken ska kunna åsidosättas och den rätt som med stöd av grundlagens 21 § tillkommer svaranden i ett brottmål att försvara sig genom ombud ska kunna ges företräde.

47. Eftersom säkerställandet av den tilltalades minimirättigheter förutsätter att man avstår från en sådan processuell påföljd vars avsikt framför allt har varit att förhindra att ändring söks enbart för att skjuta upp verkställigheten av en dom, måste man samtidigt också beakta effekterna av en ändring för andra parter och i synnerhet för målsägandens rättigheter och ställning. Att svaranden i ett brottmål kan få en fördel genom överklagande samtidigt som denne även såsom kallad att infinna sig personligen till huvudförhandling kan undvika det genom att anlita ombud, kan i praktiken leda till negativa följder för målsägandens ställning och rättigheter bl.a. för att rättegången kan dra ut på tiden och det slutliga avgörandet skjutas upp. Frågan om vilka andra ändringar av rättegångsförfarandet som eventuellt vore befogade på grund av att rättsläget för svaranden i ett brottmål måste korrigeras för att dennes rättigheter ska kunna säkerställas, bör i första hand bedömas genom lagstiftning. Inom ramen för gällande lag måste man dock även vid tillämpningen av lagen eftersträva lösningar där rättvis rättegång kan säkerställas så väl som möjligt för samtliga parter.

48. Högsta domstolen konstaterar att eftersom 26 kap. 20 § rättegångsbalken innebär att svarandens utevaro medför att överklagandet ska avskrivas, så har man inte heller i rättegångsbalkens övriga bestämmelser förutsett att en ny tolkning skulle innebära att rättegången måste fortsätta genom ombud trots att svaranden inte är personligen närvarande. Högsta domstolen anser att lagstiftningsåtgärder för att rätta till saken borde vidtas i skyndsam ordning.

Behovet att höra svaranden personligen och utredning av detta behov

49. Människorättsdomstolen har i avgörandet Neziraj, liksom även i sin tidigare rättspraxis, betonat att svarandens närvaro i brottmål är ytterst viktig för att han ska kunna höras och även för att sanningshalten av hans yttranden ska kunna bedömas och jämföras med brottsoffrets och vittnenas utsagor. Människorättsdomstolen har dock förutsatt att kravet på svarandens närvaro ska kunna uppfyllas med andra lagstiftningsmetoder än genom att som påföljd tillämpa avskrivning av överklagandet. Rätten att försvara sig genom ombud innebär således inte t.ex. att man utesluter att svaranden vid behov kan hämtas till rättegången.

50. Högsta domstolen anser att det inte av Neziraj-avgörandet i sig följer ett behov att på ett annat sätt än förr bedöma när huvudförhandling ska hållas och när det finns behov att förhöra svaranden i brottmål i bevisningssyfte. Kravet på att svaranden ska höras och vara närvarande personligen i rättegången bygger inte enbart på säkerställandet av dennes möjligheter att vara närvarande eller att försvara sig utan även på motpartens, såsom brottsoffrets rättigheter och domstolens möjligheter att bedöma tillförlitligheten av motstridig bevisning och vad som är ett rättvist straff. Utgångspunkten har ansetts vara att hovrätten i ett mål som behandlas i huvudförhandling ska ha lika goda förutsättningar att bedöma den muntliga bevisningen som tingsrätten, och därför måste man hålla fast vid att bevisningen ska vara omedelbar även i besvärsinstansen (HD 2011:30, punkt 14 och HD 2012:49, punkt 11). Detta motsvarar riktlinjerna i lagens förarbeten och lagutskottets betänkande (RP 83/2001 rd s. 18 och 31 samt LaUB 27/2002 rd s. 5 och 9).

51. Om en svarande som har överklagat och har kallats personligen till huvudförhandlingen har uteblivit, ska hovrätten på nytt bedöma om det fortfarande är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Hovrätten ska då ta upp frågan om hur huvudförhandling ska hållas och om svaranden behöver vara närvarande till diskussion med parterna. Ändringarna av bestämmelserna som gäller hållande av huvudförhandling (lag 650/2010) har i viss mån ökat såväl domstolarnas prövningsrätt som parternas möjligheter att påverka behandlingen av målet i hovrätten. Enligt 26 kap. 14 § rättegångsbalken hålls huvudförhandling numera endast på begäran av en part, även om hovrätten enligt kapitlets 14 a § också på eget initiativ kan bestämma att huvudförhandling ska hållas om den anser att det behövs. Av kapitlets 15 § som ändrades samtidigt framgår att man med huvudförhandling inte enbart avser ett sammanträde för upptagande av bevisning utan även en mer begränsad muntlig behandling, där man hör parterna eller deras ombud. Bevisning som har tagits emot i tingsrätten behöver inte tas upp på nytt, om de i lagrummet nämnda villkoren uppfylls. Huvudförhandlingen kan även begränsas till att gälla enbart en del av överklagandet.

52. Inte heller enligt hittillsvarande praxis har det funnits något hinder för att ett ombud företräder en frånvarande svarande i en begränsad huvudförhandling eller i en huvudförhandling som hålls för att ta emot bevisning, om den sak som behandlas inte kräver att huvudmannen hörs i bevisningssyfte. Om svaranden med avsikt har uteblivit från huvudförhandlingen, kan han anses ha avstått från sin rätt att bli personligen hörd i sitt eget ärenden.

53. Svarandens ombud kan även med anledning av huvudmannens utevaro ompröva situationen och begränsa eller precisera överklagandet så att det inte längre alls är fråga om bevisningens trovärdighet eller åtminstone inte om en sådan fråga där ett personligt hörande av huvudmannen skulle ha betydelse. Det har också betydelse hur svarandens ombud samt åklagaren och målsäganden som är motparter bedömer behovet att höra svaranden i bevisningssyfte.

Bedömning i föreliggande fall

54. A har i sina besvär till hovrätten yrkat att åtalen ska förkastas såsom ostyrkta samt att han ska befrias från allt skadeståndsansvar. I sina beslut som klagomålen gäller har hovrätten avskrivit besvären frånsett straffmätningen som hovrätten har avgjort i skriftligt förfarande. Klagan gäller frågan om detta förfarande har varit riktigt, då A som varit personligen kallad till huvudförhandlingen i hovrätten inte hade infunnit sig men varit företrädd av sitt ombud som var beredd att försvara A. Ombudet har motsatt sig ett avskrivande. I målet har inte ens påståtts att A skulle ha haft laga skäl till sin utevaro.

55. Högsta domstolen konstaterar att tillräknandet i tingsrätten har byggt på omfattande dokument- och personbevisning och att avsikten har varit att på nytt ta emot den och bedöma den i huvudförhandling i hovrätten med anledning av de grunder på vilka A har bestridit åtalet i sitt överklagande. Frågan om befrielse från skadeståndsansvar har i hög grad varit knuten till tillräknandet. I A:s besvär har den centrala frågan varit vad han genom sin egen utsaga har önskat klarlägga. A:s besvärsgrunder och de frågor som skulle utredas i målet har krävt att besvären borde ha behandlats i huvudförhandlingen i hovrätten även till de delar som de avskrevs. Hovrätten har således när den beslöt hålla huvudförhandling kunnat anse att A behövde höras för en bedömning av utsagans trovärdighet och en inbördes bedömning av bevisningen. Hovrättens avgörande om att delvis avskriva besvären på grund av A:s utevaro har motsvarat Högsta domstolens tolkning i prejudikaten om hur 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken ska tillämpas.

56. Enligt det ovan refererade avgörandet av Europeiska människorättsdomstolen i målet Neziraj bör man dock anse att den partiella avskrivningen av A:s besvär har kränkt hans rätt enligt människorättskonventionens artikel 6.1 och 6.3 c till rättvis rättegång och rätt att försvara sig genom ombud.

57. På det sätt som beskriv ovan i punkterna 21 – 24 och 32 har de mänskliga rättigheterna genom tolkning harmoniserats så att avsikten är att grundlagens bestämmelser ska säkerställa de mänskliga rättigheterna minst i samma omfattning som de internationella människorättskonventionerna förutsätter. Den tilltalades minimirättigheter med stöd av människorättskonventionens artikel 6.3 är en central del av garantierna enligt 21 § grundlagen för rättvis rättegång. En tillämpning av 26 kap. 20 § rättegångsbalken i strid med människorättsförpliktelserna kan således även leda till en uppenbar konflikt med grundlagen.

58. Vid bedömningen av uppenbarhetskriteriet kan man konstatera att domen i målet Neziraj bygger på synpunkter som människorättsdomstolen redan tidigare har gått in för i sin rättspraxis. Efter avgörandet i målet Neziraj är rätten för svaranden i ett brottmål att försvara sig genom ombud ett klart krav utifrån de mänskliga rättigheterna och innehåller inte någon prövningsmån. Högsta domstolen anser att även grundlagens 21 § säkerställer en motsvarande rätt för svaranden i brottmål att försvara sig i hovrätten genom anlitande av ombud.

59. Rättegångsbalkens 26 kap. 20 § har på ovan i punkt 12 beskrivet sätt fått sitt innehåll under riksdagsbehandlingen, och bestämmelsen utifrån lagutskottets betänkande har inte bedömts av grundlagsutskottet i förhållande till grundlagen och de mänskliga rättigheterna. Grundlagsutskottet har således inte tagit sådan ställning till bestämmelsens grundlagsenlighet som kunde ha betydelse vid bedömningen av uppenbarhetskriteriet. Bestämmelserna om avskrivning har haft som syfte att säkerställa att rättegången är omedelbar och att rättsvården är smidig.

60. Högsta domstolen anser att den partiella avskrivningen av A:s besvär med stöd av 12 kap. 29 § och 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken uppenbart på det sätt som avses i 106 § grundlagen har stått i strid med bestämmelsen om rättsskyddsgarantier i 21 § grundlagen. I föreliggande mål finns det inte sådana omständigheter angående eventuell kränkning av målsägandenas grundläggande rättigheter som skulle ge anledning till en annan bedömning angående tillämpningen av 106 § grundlagen. De nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken borde inte ha tillämpats i detta fall.

61. Av ovan nämnda skäl anser Högsta domstolen att hovrätten inte i sina beslut 6.9.2012 och 24.9.2012 borde ha avskrivit delar av A:s besvär. Behandlingen av målet ska därför fortsätta i hovrätten. Eftersom hovrätten genom sin dom i huvudsaken har ändrat tingsrättens avgörande beträffande A med anledning av de andra parternas överklagande, ska målet för hans del behandlas på nytt i sin helhet i hovrätten. Således ska även hovrättens dom beträffande A upphävas.

Beslut

Hovrättens 6.9.2012 avkunnade beslut nr 2400 och 24.9.2012 avkunnade beslut nr 2587 undanröjs med anledning av klagan till den del A:s besvär har avskrivits i dem. Hovrättens dom 28.2.2013 nr 651 upphävs till den del målet har avgjorts beträffande A.

Målet återförvisas till Helsingfors hovrätt som på eget initiativ ska ta upp det till ny behandling beträffande A och då, med beaktande av orsaken till återförvisningen, i sin helhet pröva A:s besvär över tingsrättens dom och åklagarens samt X Ab:s och Y Ab:s konkursbons besvär beträffande ändringsyrkandena som riktat sig mot A.

Målet har avgjorts i plenum av presidenten Pauliine Koskelo och justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen, Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela, Jukka Sippo, Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor, Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila. Jukka-Pekka Salonen var föredragande.