HD:2014:95

Extraordinärt ändringssökande - Återbrytande av laga kraft vunnen dom
Skattebedrägeri - Grovt skattebedrägeri
Ne bis in idem - Skatteförhöjning
Grundlagen - Grundläggande rättigheter
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Diarienr: H2013/244
Givet: 12.12.2014
Liggare: 2601

Viktigt! det här är en inofficiell översättning.

A hade genom hovrättens lagakraftvunna dom 20.8.2012 dömts för grovt skattebedrägeri begånget i hans personliga beskattning. A yrkade att hovrättens dom skulle återbrytas, eftersom han på grund av samma förfarande hade påförts skatteförhöjning i beskattningsförfarande innan åtalet hade väckts. En del av skatteförhöjningarna hade blivit slutliga under hovrättsbehandlingen.

Högsta domstolen hade i sitt avgörande HD 2014:93 ansett att prövning av åtal om skattebedrägeri i ett motsvarande fall inte var ett rättegångsfel som ledde till att domen kunde återbrytas. Högsta domstolen ansåg av de skäl som nämns i beslutet att domen därför inte heller kunde anses ha byggt på uppenbart oriktig tillämpning av lag och att det inte fanns laga grund för att återbryta hovrättens dom. (Omröstn.)

Plenum

RB 31 kap 8 § 4 punkten Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, art. 4 i tilläggsprotokoll 7

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Egentliga Finlands tingsrätt hade 25.5.2011 dömt A för grovt bokföringsbrott (punkt 1), grovt skattebedrägeri (punkt 3), grov oredlighet som gäldenär (punkt 5), grovt skattebedrägeri (punkt 6), grovt skattebedrägeri (punkt 7) och grovt bokföringsbrott (punkt 8) till ett gemensamt fängelsestraff om 3 år och 4 månader.

A besvärade sig till hovrätten och yrkade att straffet skulle sättas ned. Åbo hovrätt satte genom sin dom 20.8.2012 ned straffet till fängelse i 2 år och 8 månader.

Ansökan

A yrkade att hovrättens dom skulle återbrytas beträffande åtalspunkterna 5 och 6 och att straffet skulle sättas ned.

Högsta domstolen gav A tillfälle att yttra sig om vilken betydelse den Europeiska människorättsdomstolens avgöranden 20.5.2015 i målen Glantz mot Finland, Häkkä mot Finland, Nykänen mot Finland och Pirttimäki mot Finland hade enligt A:s uppfattning i det föreliggande målet. A lämnade det begärda yttrandet.

Bemötanden och yttranden

Åklagaren och Skatteförvaltningen gav begärda bemötanden och yttranden.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s ansökan om extraordinär ändring beträffande åtalspunkt 6 har avgjorts i plenum enligt förordnande av Högsta domstolens president.

Avgörande i plenum

Skäl

1. A har motiverat sin ansökan angående åtalspunkt 6 med att Högsta domstolen i sitt pleniavgörande HD 2013:59 har ändrat sin tidigare rättspraxis så att det föreligger hinder för att pröva ett åtal för skattebedrägeri redan när beslutanderätt om skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet. A har åberopat att han innan åtalet för skattebedrägeri blev anhängigt i tingsrätten hade påförts skatteförhöjning på grund av att han hade underlåtit att deklarera inkomster för åren 2005 – 2008 och att gärningsbeskrivningen i åtalspunkt 6 var exakt likadan som den beskrivning av händelserna som hade använts i skatteförhöjningsbeslutet. Skatteförhöjningen för år 2005 hade vunnit laga kraft innan saken hade avgjorts i hovrätten.

2. Högsta domstolen har i dag i sitt beslut HD 2014:93, som givits i ett annat ärende med anledning av klagan, ansett att hovrätten inte hade förfarit oriktigt i ett mål som hade avgjorts genom en lagakraftvunnen dom före givandet av Högsta domstolens prejudikat HD 2013:59 på förstärkt avdelning. I detta ärende hade hovrätten vid prövning av ett åtal för skattebedrägeri iakttagit den tidigare tolkningsprincipen i rättspraxis som var rådande före det nämnda avgörandet och som hade framgått av Högsta domstolens avgöranden år 2010 och därefter (HD 2010:45 m.fl.). Något sådant fel i förfarandet som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken förelåg inte och det fanns därför inte laglig grund för att undanröja domen.

3. I det nämnda avgörandet HD 2014:93 har domstolen även bedömt om den av Europeiska människorättsdomstolen numera omfattade tolkningen av ne bis in idem -förbudet, sådant det framgår av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, hade betydelse då klagan avgjordes. I avgörandet har domstolen ansett att de rättsliga utgångspunkterna för bedömningen inte beror på om det som prövas är en på nationell nivå gjord tolkning av grundlagen som förändrar rättsläget eller om det är en tolkning av Europeiska människorättskonventionen. Högsta domstolen ansåg inte att det enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken fanns grund för att undanröja den lagakraftvunna domen av den anledningen att människorättsdomstolen i sina avgöranden efter den lagakraftvunna domen gått in för den ovan i 1 punkten nämnda tolkningen av bis-kriteriet i artikeln i fråga. Hovrätten ansågs således inte heller i belysning av människorättsdomstolens praxis, som fanns tillgänglig när domen gavs, ha tillämpat lagen oriktigt när den i sin dom hade stött sig på Högsta domstolens dåvarande praxis angående tolkningen av ne bis in idem -förbudet och låtit bli att avvisa åtalet för brott.

4. I föreliggande ärende har hovrättens dom angående A vunnit laga kraft 19.10.2012, då tidsfristen för att ansöka om besvärstillstånd och att anföra besvär över hovrättens dom har löpt ut. A:s ansökan om extraordinär ändring har inkommit till Högsta domstolen 31.12.2013. Ansökan har således inkommit efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i 31.kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken. Ansökan kan därför inte behandlas som klagan.

5. Enligt 31 kap. 8 § rättegångsbalken kan en dom i brottmål återbrytas till förmån för den åtalade, om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. De skäl för att Högsta domstolen i det ovan nämnda avgörandet HD 2014:93 har ansett att prövningen av åtalet för skattebedrägeri i ett motsvarande fall inte var ett fel i förfarandet som leder till återbrytande av domen, visar samtidigt att domen inte då heller kan anses ha grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Det finns således inte någon laglig grund för att återbryta den dom som hovrätten har meddelat A beträffande det grova skattebedrägeri som avses i åtalspunkt 6.

6. Till den del A har åberopat att han inte efter att ha lyft pengarna i bolaget har kunnat deklarera dem som inkomst utan att utsätta sig för risk för åtal konstaterar Högsta domstolen att den har ansett att inkomst från i sig laglig rörelse inte kan stå utanför skattekontroll enbart av den anledningen att inkomsten erhålls genom brottslig verksamhet (HD 2011:35, punkt 15 – 16). Det finns inte heller till denna del någon grund enligt 31 kap. 8 § rättegångsbalken för att återbryta hovrättens dom.

Beslut

Ansökan avslås till den del den gäller åtalspunkt 6 (grovt skattebedrägeri).

Till övriga delar fortsätter behandlingen i Högsta domstolen i en sammansättning med fem ledamöter.

Målet har i plenum avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt av justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen (skiljaktig), Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki (skiljaktig), Pasi Aarnio (skiljaktig), Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela (skiljaktig), Jukka Sippo (skiljaktig), Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor (skiljaktig), Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila (skiljaktig) Kari Vesanen var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Huovila: Europeiska människorättsdomstolen har i sina avgöranden 2014 ansett att det strider mot ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen att fortsätta en brottmålsrättegång efter att ett slutligt avgörande har meddelats i ett annat påföljdsförfarande i samma ärende. A har i åtalspunkt 6 dömts även för att ha låtit bli att deklarera sådan inkomst för vilken skatteförhöjning påförts. Skatteförhöjningen hade vunnit laga kraft och således blivit slutlig under brottmålsrättegången.

A har inte ansökt om besvärstillstånd angående hovrättens dom 20.8.2012 och han har inte heller anfört klagomål hos människorättsdomstolen. Eftersom A inte har gjort sin ansökan inom den tidsfrist som föreskrivs för klagan, ska förutsättningarna för att återbryta den lagakraftvunna domen undersökas.

Högsta domstolen har i sitt beslut HD 2014:93, som har givits i ett annat samtidigt avgjort ärende, ansett att människorättsdomstolen i sina domar år 2014 har gått in för en ny eller förändrad tolkning av innehållet i ne bis in idem -förbudet och att hovrättens tidigare dom hade varit förenlig med då rådande rättsläge och att något rättegångsfel således inte hade inträffat. I avgörandet HD 2014:94 har Högsta domstolen även avslagit en klagan som har byggt på en dom där människorättsdomstolen konstaterat en människorättskränkning i sökandens eget ärende.

I sig är det klart att en ansökan om återbrytande på grund av uppenbart oriktig tillämpning av lag inte kan ha framgång, om man som utgångspunkt tar att det inte i motsvarande liknande fall har inträffat något rättegångsfel. Eftersom jag i de ovan nämnda fallen är skiljaktig, bedömer jag förutsättningarna för att grunderna för återbrytande ska uppfyllas i föreliggande fall på följande sätt.

Allmänt om människorättskränkning som grund för extraordinärt ändringssökande

Artikel 46 i människorättskonventionen gäller de fördragsslutande staternas skyldighet att iaktta människorättsdomstolens slutliga domar enbart i mål där de själva har varit part. Eftersom de fördragsslutande staterna enligt artikel 1 i konventionen garanterar var och en som befinner sig under deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges i konventionen, måste man försöka följa människorättsdomstolens tolkningsprinciper även i andra motsvarande fall. Rättskipnings- och tillsynssystemet enligt människorättskonventionen är avsett att vara sekundärt så att de mänskliga rättigheterna och friheterna ska garanteras primärt på nationell nivå och av de nationella myndigheterna. Av dessa principer följer dock inte en skyldighet för staterna att göra ingrepp i tidigare lagakraftvunna domar.

Europeiska människorättsdomstolen har sedan år 2004 tagit i bruk ett s.k. pilotförfarande för sådana upprepade fall där en kränkning beror på ett strukturellt problem i det nationella systemet. Därvid tas endast ett av fallen upp till prövning, och i det sammanhanget behandlar domstolen det strukturella problemet i fråga och ger staten tydliga anvisningar och en tidsfrist för att röja undan problemet, medan de andra fallen får vänta på nationell korrigering, vilket ofta sker genom lagstiftning. Syftet med detta förfarande är inte bara att avlasta människorättsdomstolens arbetsbörda utan att också erbjuda en snabb och heltäckande korrigering för dem som råkat ut för kränkningen.

Europarådets ministerkommitté har gett en rekommendation om utvecklande av inhemska korrigeringsmetoder Rec(2004)6. I rekommendationen uppmanas medlemsstaterna att se över sina korrigeringsmetoder och vid behov skapa effektiva nationella metoder för den händelse människorättsdomstolen har konstaterat strukturella fel eller brister i nationell lagstiftning eller rättspraxis. I rekommendationen finns inte något ställningstagande om hurdana – allmänna eller särskilda – nationella metoder som borde finnas.

Det ovan beskrivna försöket att rätta till parallella fall på nationell nivå förändrar inte utgångspunkten att varje fördragsslutande stat har befogenhet att besluta huruvida dess egen rättsordning gör det möjligt att undanröja eller återbryta en lagakraftvunnen dom på den grunden att rättegångsförfarandet eller domen har visat sig strida mot människorättsdomstolens avgörande i något mål. Villkoren för extraordinärt ändringssökande bestäms således enligt den nationella rätten. Rättegångsbalken innehåller inte några särskilda bestämmelser för en sådan situation.

Betydelsen av människorättsdomstolens senare ställningstaganden

Förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande bestäms utifrån samma stadganden i 31 kap. rättegångsbalken oberoende av om riktigheten av ärendet i fråga bedöms utifrån nationell lag eller utifrån människorättskonventionen, vilken står på samma nivå som lag, och människorättsdomstolens tolkningar utifrån den. I rättspraxis har dock ansetts att man vid extraordinärt ändringssökande måste beakta förpliktelserna enligt de internationella människorättsfördragen och särdragen hos tolkningen av dem. Om människorättsdomstolen har ansett att en dom eller ett förfarande strider mot människorättsförpliktelserna, har det vid prövning efter extraordinärt ändringssökande enligt vedertagen uppfattning ansetts att avgörandet i fråga är oriktigt (HD 2008:24, 2009:84, 2011:100 och 2012:52). En konstaterad människorättskränkning är dock inte i sig ett tillräckligt skäl för att återbryta eller undanröja en lagakraftvunnen dom. Det krävs ytterligare att de övriga villkoren uppfylls enligt 31 kap. rättegångsbalken angående ärendets art och oriktighet. När det gäller ett fel i tillämpningen av materiell rätt i ett brottmål, är det fråga om huruvida förutsättningarna enligt kapitlets 8 § 1 mom. 4 punkt uppfylls, dvs. om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag.

I Högsta domstolens rättspraxis finns endast några få avgöranden där förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande har bedömts i förhållande till ett sådant nytt avgörande av människorättsdomstolen som har gällt något annat än sökandens egen sak. I sig är det inte nödvändigt att ansökningar i form av klagan eller om återbrytande i dylika parallellfall måste bedömas på lika grunder sinsemellan eller på samma sätt som en ansökan som grundar sig på en av människorättsdomstolen konstaterad människorättskränkning i sökandens eget ärende. Jämlikhetsprincipen förutsätter inte att ett rättegångsfel, som med anledning av en ansökan inom tiden för anförande av klagan skulle leda till undanröjande av en dom, även skulle leda till att domen återbryts på grund av en ansökan som görs efter tidsfristen för klagan.

Högsta domstolen har i sitt pleniavgörande HD 2009:80 behandlat frågan om man i ett återbrytningsärende kan ge betydelse åt ett senare avgörande av människorättsdomstolen i ett annat ärende, som visar att en lagakraftvunnen dom (HD 2009:27) är oriktig. I avgörandet var det väsentligt att bedöma huruvida uppenbart oriktig tillämpning av lag i den bemärkelse som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken förutsatte att den tillämpning av lagen som framgick av domen ostridigt stod i konflikt med det rättsläge som rådde vid den tidpunkt då domen gavs eller om det var motiverat att avvika från denna utgångspunkt som enligt vedertagen praxis hade följts i samband med extraordinärt ändringssökande.

Angående detta konstateras i punkt 8 i det nämnda avgörandet följande: "Bedömningen av om ett avgörande som begärs återbrutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag sker från fall till fall. De situationer där den lagbestämmelse som ska tillämpas har preciserats genom ett avgörande av ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att övervaka internationella människorättsförpliktelser, och detta har skett efter att en dom i Finland har getts, utgör i detta sammanhang en särskild kategori, där man vid sidan av de nationella bestämmelserna också ska beakta de internationella förpliktelserna. Det kan då hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme har krympt i takt med en sådan praxis så att det avgörande som ansetts falla inom ramen för tolkningsutrymmet vid den tidpunkt då domen gavs, visar sig vara oriktigt i belysning av internationell rättspraxis som har utformats eller preciserats senare. I dessa fall är det inte fråga om en ny omständighet som skulle inverka på domslutet, utan om att den som har fattat avgörandet inte alls eller inte i tillräcklig grad har haft kännedom om det tolkningsunderlag som borde läggas till grund för domen. Frågan om lagen har tillämpats uppenbart oriktigt på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken ska avgöras utifrån objektiva kriterier. När det gäller den föreliggande ansökan måste bedömningen av hurdant innehållet i och omfattningen av skyddet mot självinkriminering var vid den tidpunkt då det avgörande som begärs återbrutet fattades göras i belysning av vad man vet för närvarande."

Efter att ha konstaterat att innehållet i och betydelsen av principen om skydd mot självinkriminering inte utformats exakt i alla tillämpningssituationer och att effekterna av principen inte var likadana i alla situationer och att människorättsdomstolens praxis inte heller föreföll att till alla delar vara konsekvent (punkt 16), ansåg Högsta domstolen att man inte i människorättsdomstolens tidigare praxis kunde finna tillräckligt stöd för tolkningen i den dom som begärdes återbruten. En motsatt ståndpunkt framgick av ett avgörande av människorättsdomstolen som meddelats efter domen i fråga (punkt 34).

Som slutsats konstaterade Högsta domstolen att innehållet av skyddet mot självinkriminering i belysning av människorättsdomstolens då kända praxis inte hade tolkats så uppenbart oriktigt i den dom som begärdes återbruten som det i allmänhet förutsätts. Med en bedömning utifrån den rättspraxis som sedermera hade preciserats stod tolkningen i domen dock i strid med människorättsdomstolens rättspraxis. Sökanden hade genom den dom som begärdes återbruten dömts till fängelsestraff och ålagts att betala skadestånd och domen hade inte ännu verkställts. Eftersom dessa följder av tillämpningen av lagen i strid med människorättskonventionen fortfarande gick att förhindra om domen återbröts, fanns det vägande skäl för att göra det (punkt 36). Under dessa omständigheter prövade Högsta domstolen rättvist att återbryta domen till den del svaranden hade befunnits skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri (punkt 37).

Av avgörandet HD 2009:80 följer inte att alla lagakraftvunna domar som efteråt har konstaterats strida mot människorättskonventionen borde undanröjas eller återbrytas genom extraordinära rättsmedel, utan förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande måste bedömas i varje enskilt fall. Som en betydelsefull faktor i denna bedömning bör beaktas om människorättsdomstolen i sitt senare avgörande har ändrat sin tidigare tolkningspraxis, skärpt sina tidigare riktlinjer eller utvidgat tillämpningsområdet för människorättsförpliktelserna eller om tidigare ställningstaganden endast har upprepats eller preciserats i avgörandet. Ett tecken på förändrad tolkning kan vid sidan av uttryckliga ställningstaganden i domskälen vara att människorättsdomstolens stora kammare har avvikit från en tidigare dom av kammaren (Salduz mot Turkiet, stora kammaren, 27.11.2008).

En sådan situation har det varit fråga om i de i punkt 36 i skälen till Högsta domstolens avgörande HD 2014:93 nämnda avgöranden år 2011 av Högsta domstolen som gällde betydelsen av tolkningen i Zolotukhin-avgörandet i samband med extraordinärt ändringssökande. Högsta domstolen ansåg att människorättsdomstolen i Zolotukhin-avgörandet uttryckligen hade justerat och förenhetligat sina tidigare riktlinjer. Därför var det möjligt att efter extraordinärt ändringssökande ingripa endast i de lagakraftvunna domar som hade meddelats efter Zolotukhin-avgörandet i vilka domen inte grundade sig på de principer som framgår av detta avgörande.

Angående återbrytande av dom när människorättsdomstolens avgöranden visar att mänskliga rättigheter har kränkts i ett rättegångsförfarande

Beträffande ne bis in idem -förbudet är det fråga om ett absolut processhinder som medför att domstolen självmant ska avvisa ärendet. Rättegångsbalkens 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkt som gäller situationen i fråga kan inte tillämpas i detta fall, eftersom tidsfristen för klagan hade löpt ut innan ansökan gjordes. Bestämmelserna om extraordinärt ändringssökande har dock tillämpats smidigt så att det efter att tidsfristen för klagan har löpt ut har varit möjligt att pröva om ett fel i förfarandet också uppfyller de strängare villkoren för återbrytande (HD 1992:116).

Ett villkor för återbrytande till förmån för den tilltalade är enligt 31 kap. 8 § 4 punkten att domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Med uppenbart oriktig tillämpning av lag avses situationer där domstolen entydigt har tolkat en rättsregel på fel sätt eller i misstag helt låtit bli att tillämpa den eller tydligt överskridit gränserna för sin prövningsrätt. Återbrytande av en lagakraftvunnen dom kan således inte ha framgång i oklara eller tolkningsbara situationer, där det finns flera rättsligt motiverbara lösningsalternativ. Tröskeln för återbrytande är således hög.

Utgångspunkten är att oriktigheten av en dom och även uppenbarheten av ett tillämpningsfel bedöms utifrån rättsläget då avgörandet meddelades. Tolknings- och tillämpningssituationer i samband med internationella människorättsförpliktelser bildar dock en särskild helhet. Det rådande rättsläget bestäms då inte uteslutande utifrån den nationella lagstiftningen eller nationellt omfattade tolkningar, utan man måste i samband med det extraordinära ändringssökandet försöka objektivt bedöma innehållet i människorättsförpliktelsen. Enligt det ovan refererade avgörandet HD 2009:80 kan människorättsdomstolens senare avgöranden beaktas även när man bedömer om det har varit fråga om en uppenbart oriktig tillämpning av lag. På grund av tröskeln för återbrytande måste man då bedöma om det har funnits tillräckliga rättsliga skäl för avgörandet i belysning av vad man för tillfället känner till om innehållet och omfattningen av människorättsförpliktelserna. Ny rättspraxis av människorättsdomstolen där domstolen i situationer där fakta är annorlunda närmast endast upprepar tolkning som framgår av tidigare avgöranden bekräftar för sin del kunskapen om hurdant innehåll människorättsförpliktelsen hade under rättegången. Om ny rättspraxis har klarlagt någon tolkningsbar rättsfråga, uppfylls däremot inte villkoret för återbrytande att tillämpningsfelet har varit uppenbart.

Slutsatser och bedömning i föreliggande fall

Enligt artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82 gått in för en tolkning enligt vilken ne bis in idem -förbudet enligt artikeln endast gäller konsekutiva förfaranden och förhindrar prövning av åtal för skattebedrägeri endast om den skatteförhöjning som har påförts för samma gärning har blivit slutlig innan åtal väcks.

Hovrätten har i sin dom 20.8.2012 avgjort målet utifrån nationell rättspraxis enligt de ovan nämnda avgörandena. Det tolkningsmaterial som då stod till buds angående omfattningen och effekterna av ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen har varit detsamma som när Högsta domstolen på förstärkt avdelning 5.7.2013 meddelade avgörandet HD 2013:59.

I det nämnda avgörandet har Högsta domstolen konstaterat följande (punkt 6): "Högsta domstolens rådande tolkningsriktlinje har i hög grad påverkats av Zolotukhin-domen av Europeiska människorättsdomstolens stora kammare. I nämnda avgörande hade en administrativ sanktion vunnit laga kraft innan åtal hade väckts för samma gärning (Sergey Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009). Människorättsdomstolen har inte ännu uttryckligen tagit ställning till överklagande i ett brottmål där ett ärende angående en straffrättslig administrativ sanktion skulle ha varit anhängigt samtidigt som ett åtal för brott i samma ärende. Domstolen har dock konstaterat att en kränkning av de mänskliga rättigheterna har inträffat i ett fall där åtal för samma gärning samtidigt var anhängiga vid två domstolar och där ett annat straff hade bestämts efter att den första påföljden hade blivit slutlig (Tomasovié mot Kroatien 18.10.2011). Av detta avgörande som har fattats av en kammare framgår inte om avsikten har varit att ändra eller precisera stora kammarens riktlinjer i målet Zolotukhin." Högsta domstolen har inte grundat sin ändrade ståndpunkt på människorättskonventionen och praxis vid tolkningen av den utan på grundlagsutskottets utlåtanden om de krav som ställs i Finlands grundlag.

Människorättsdomstolen har 20.5.2014 i sina avgöranden gällande Finland konstaterat att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen hade kränkts när en brottmålsrättegång hade fortsatt även efter att en skatteförhöjning som grundade sig på samma gärning hade blivit slutlig (Nykänen mot Finland 20.5.2014 och Glantz mot Finland 20.5.2014). Människorättsdomstolen har påmint om sin tidigare rättspraxis enligt vilken artikeln innehåller tre olika skyddselement: ingen får när ett förfarande avslutats slutligt (i) riskera att ställas inför rätta (ii) ställas in för rätta eller (iii) straffas för samma gärning (Franz Fischer mot Österrike, dom 29.5.2001 och Nikitin mot Ryssland, beslut 20.7.2004). Med hänvisning till Zolotukhin-avgörandet konstaterade människorättsdomstolen att artikeln tydligt förbjuder konsekutiva påföljder av straffnatur i samma ärende. Av artikeln följer dock inte hinder för parallella förfaranden innan någotdera förfarandet har avgjorts slutligt (Garaudy mot Frankrike, beslut 24.6.2003) och inte heller i situationer där det andra förfarandet avslutas efter att ett av förfarandena avgörs slutligt (Zigarella mot Italien, beslut 3.10.2002). Om så inte har skett, har människorättsdomstolen i sina tidigare avgöranden konstaterat en kränkning. Till denna del har domstolen hänvisat till avgörandena Tomasović mot Kroatien, 18.10.2011 och Muslija mot Bosnien och Hercegovina , 14.1.2014, i vilka domstolen i sin tur har hänvisat vid sidan av Zolotukhin-avgörandet till det ovan nämnda Zigarella-avgörandet. I de domar som gäller Finland och inte heller i några andra domar finns det uttalanden enligt vilka avgöranden i parallella förfaranden skulle ha inneburit en förändring eller skärpning av människorättsdomstolens tidigare praxis, utan av dem får man tvärtom uppfattningen att människorättsdomstolen även i dessa avgöranden har iakttagit den linje man redan tidigare har gått in för.

De ovan nämnda avgörandena år 2014 av människorättsdomstolen ger inte anledning att ändra uppfattningen om att det efter Zolotukhin-avgörandet har förblivit oklart om ne bis in idem- förbudet gäller enbart konsekutiva förfaranden eller om det även sträcker sig till parallella förfaranden och i vilket skede av förfarandet som förbudet inträder. När hovrätten behandlade A:s mål kunde denna fråga även i belysning av människorättsdomstolens rättspraxis tolkas på flera olika sätt. De senare avgörandena av människorättsdomstolen har klarlagt omfattningen av ne bis in idem -förbudet och avhjälpt svårigheten att tolka praxis, men de kan inte anses ha förändrat människorättsdomstolens tidigare tolkning av förbudets innehåll.

Numera är det klart att hovrätten inte borde ha fortsatt prövningen av skattebedrägeriåtalet beträffande åtalspunkt 6 efter att skatteförhöjningsbeslutet hade vunnit laga kraft och tillräkna A detta skattebedrägeri. Eftersom frågan om omfattningen av ne bis in idem –förbudet, med beaktande även av ny rättspraxis, har varit oklar under A:s rättegång, har hovrättens dom dock inte på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Det finns därför inte förutsättningar för att återbryta den lagakraftvunna domen.

I avgörandet HD 2009:80 gjordes ett undantag från den etablerade tröskeln för återbrytande i en situation där en person hade dömts för en gärning som enligt människorättsförpliktelserna inte fick förenas med hot om straff och där följderna av att lagen hade tillämpats i strid med människorättskonventionen ännu kunde förhindras genom ett återbrytande. Beträffande A föreligger inte sådana synnerligen vägande skäl för att återbryta domen. Ne bis in idem -förbudet innebär inte att det inte alls hade varit möjligt att döma till straff för skattebedrägeriet, utan det ställer krav på hur man ska förfara när å ena sidan det straffrättsliga straffet och å andra sidan den administrativa påföljden bestäms. Det är fråga om ett fel i förfarandet som i regel kan åberopas endast inom den tidsfrist som föreskrivs i 31 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken.

Av dessa skäl kommer jag till samma slutresultat som majoriteten.

Justitieråden Kantor, Sippo, Jokela, Aarnio, Välimäki och Kitunen var var och en i sin tur av samma åsikt som justitierådet Huovila.