HD:2014:94

Extraordinärt ändringssökande - Klagan - Människorättskränkning
Skattebedrägeri - Grovt skattebedrägeri
Ne bis in idem - Skatteförhöjning
Grundlagen - Grundläggande rättigheter
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

Diarienr: H2014/135
Givet: 12.12.2014
Liggare:2599

A hade med hovrättens lagakraftvunna dom 23.12.2010 dömts till ett gemensamt fängelsestraff för grovt skattebedrägeri begånget i hans personliga beskattning samt för vissa andra brott.

Europeiska människorättsdomstolen hade i sitt avgörande 20.5.2014 konstaterat att ne bis in idem -förbudet, som grundar sig på artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen, hade överträtts i rättegången eftersom A hade dömts i hovrätten för grovt skattebedrägeri trots att en administrativ skatteförhöjning angående samma förfarande hade blivit slutlig innan domen i brottmålet gavs.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av beslutet att det inte i hovrätten hade inträffat ett sådant rättegångsfel som avses i bestämmelserna i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken och att det inte i fråga om åtalspunkten för grovt skattebedrägeri fanns grund för att återbryta den lagakraftvunna domen. (Omröstn.)

Plenum

RB 31 kap 1 § 1 mom.
RB 31 kap 2 § 3 mom.
Europeiska människorättskonventionen, art. 4 i tilläggsprotokoll 7

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Helsingfors hovrätt hade 23.12.2010 i punkt 8 dömt A bl.a. för grovt skattebedrägeri och förordnat ett gemensamt fängelsestraff på 2 år och 8 månader för detta och för de andra brotten som hade tillräknats honom.

Ansökan

A yrkade att hovrättens dom återbryts beträffande åtalspunkt 8 (grovt skattebedrägeri 31.10.1998 – 31.10.2004) eftersom den grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. A åberopade att Europeiska människorättsdomstolen i ett avgörande 20.5.2014 hade ansett att hovrättens dom innebar en kränkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen och att kränkningen hade skadat A.

Högsta domstolen beredde A tillfälle att yttra sig om huruvida hans avsikt hade varit att åberopa bestämmelserna om klagan med beaktande av 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken. A meddelade att han åberopade det rättegångsfel som Europeiska människorättsdomstolen hade konstaterat i det nämnda målet och de grunder för klagan som nämns i 31 kap. 1 § 1 mom. 1 och 4 punkten rättegångsbalken.

Bemötanden och yttranden

Åklagaren och Skatteförvaltningen yrkade i sina bemötanden att A:s ansökan om extraordinär ändring avslås.

Åklagaren konstaterade i sitt bemötande att hovrättens dom inte grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag, eftersom domstolarna hade tillämpat Högsta domstolens och Europeiska människorättsdomstolens dåvarande rättspraxis. Europeiska människorättsdomstolens avgörande angående A visade bara att människorättsdomstolens rättspraxis senare hade förändrats. Skatteförvaltningen konstaterade i sitt bemötande att hovrättens dom grundade sig på dåvarande rättspraxis.

Med anledning av det yttrande som hade begärts av A konstaterade åklagaren att det inte hade varit fråga om en sådan situation som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken, i vilken domstolen på eget initiativ borde ha avvisat åtalet. I saken hade inte heller inträffat något sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken. Högsta domstolens och Europeiska människorättsdomstolens dåvarande rättspraxis hade iakttagits i rättegången. Skatteförvaltningen inkom inte med begärt yttrande.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s ansökan om extraordinär ändring beträffande åtalspunkt 8 har avgjorts i plenum enligt förordnande av Högsta domstolens president.

Avgörande i plenum

Skäl

Frågeställningen

1. Den fråga som ska avgöras är om A:s lagakraftvunna dom för grovt skattebedrägeri i åtalspunkt 8 ska undanröjas med anledning av klagan. Europeiska människorättsdomstolen har i sitt avgörande 20.5.2014 efter ett människorättsbesvär i samma ärende ansett att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen hade kränkts, eftersom behandlingen av åtalet för brott inte hade avbrutits i det skede när de skatteförhöjningar som påförts i samma ärende hade blivit slutliga.

2. Högsta domstolen har i dag i sitt beslut HD 2014:93, som givits i ett annat ärende med anledning av klagan, ansett att hovrätten inte hade förfarit oriktigt i ett mål som hade avgjorts genom en lagakraftvunnen dom före givandet av Högsta domstolens prejudikat HD 2013:59 på förstärkt avdelning. I detta ärende hade hovrätten vid prövning av ett åtal för skattebedrägeri iakttagit den tidigare tolkningsprincipen i rättspraxis som var rådande före det nämnda avgörandet och som hade framgått av Högsta domstolens avgöranden år 2010 och därefter (HD 2010:45 m.fl.). Något sådant fel i förfarandet som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken förelåg inte och det fanns därför inte laglig grund för att undanröja domen.

3. I det nämnda avgörandet HD 2014:93 har domstolen även bedömt om den av Europeiska människorättsdomstolen numera omfattade tolkningen av ne bis in idem -förbudet, sådant det framgår av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, hade betydelse då klagan avgjordes. I avgörandet har domstolen ansett att de rättsliga utgångspunkterna för bedömningen inte beror på om det som prövas är en på nationell nivå gjord tolkning av grundlagen som förändrar rättsläget eller om det är en tolkning av Europeiska människorättskonventionen. Tvärtom vore det enligt avgörandet problematiskt om man i den nationella rätten skulle komma till att nya riktlinjer i tolkningen av människorättskonventionen, som gäller såsom vanlig lag, skulle få mer omfattande effekter via extraordinärt ändringssökande på lagakraftvunna domar som meddelats utifrån ett tidigare rättsläge än riktlinjerna för tolkningen av den nationella grundlagen.

4. I det nämnda beslutet ansågs det inte heller enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken finnas grund för att undanröja den lagakraftvunna domen av den anledningen att människorättsdomstolen i sina avgöranden efter den lagakraftvunna domen gått in för den ovan i 1 punkten nämnda tolkningen av bis-kriteriet i artikeln i fråga. Hovrätten ansågs således inte heller i belysning av människorättsdomstolens praxis, som fanns tillgänglig när domen gavs, ha tillämpat lagen oriktigt när den i sin dom hade stött sig på Högsta domstolens dåvarande praxis angående tolkningen av ne bis in idem -förbudet och låtit bli att avvisa åtalet för brott.

5. I det föreliggande målet är det fråga om huruvida den lagakraftvunna domen som har meddelats A trots allt borde undanröjas av det skälet att det efter ett människorättsklagomål i hans ärende har konstaterats en kränkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7.

Bestämmelserna om klagan och Europeiska människorättskonventionen

6. Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom undanröjas på grund av domvilla:

"1) om rätten icke varit domför eller om ärendet upptagits till prövning, oaktat sådan omständighet förelegat, på grund varav rätten självmant borde hava lämnat ärendet utan prövning;

2) om frånvarande, som icke blivit stämd: dömes eller om person, som ej blivit hörd, eljest lider men av domen;

3) om domen är så oklar eller ofullständig, att av densamma ej framgår, huru i saken blivit dömt; eller

4) om vid rättegång inträffat annat rättegångsfel, som finnes eller kan antagas hava väsentligt inverkat på målets utgång."

7. Rättegångsbalkens 31 kap. innehåller inte några specialbestämmelser som skulle gälla de mänskliga rättigheternas betydelse för de materiella förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande. Att Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat en människorättskränkning är inte i sig, i motsats till vad som är fallet i vissa andra rättsordningar, enligt finsk lag en grund för att undanröja eller återbryta en lagakraftvunnen dom ens i det fallet att sökanden är en part vars besvär har lett till den fällande domen för kränkningen.

8. Lagändringen år 2005 (666/205) angående 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken gällde tidsfristen för klagan i situationer där ett behörigt rättskipnings- eller övervakningsorgan som övervakar de internationella mänskliga rättigheterna har konstaterat ett rättegångsfel vid handläggningen. Lagändringen påverkade däremot inte grunderna för undanröjande av domar. Förutsättningarna för att godkänna klagan bestäms således enligt de allmänna stadganden som nämns ovan i punkt 6.

9. Inte heller Europeiska människorättskonventionen eller dess ställning som en del av den nationella lagstiftningen föranleder något annat. Av Europeiska människorättskonventionen följer inte någon skyldighet för konventionsstaterna att ordna rätt till extraordinärt ändringssökande ens i sådana ärenden där domstolen efter ett människorättsklagomål har konstaterat en människorättskränkning. Enligt artikel 46 i människorättskonventionen är Finland såsom fördragsslutande stat skyldigt att rätta sig efter människorättsdomstolens slutgiltiga domar i mål där staten har varit part. Artikeln medför dock inte någon skyldighet att garantera möjlighet till undanröjande eller återbrytande av den nationella domen. Det ankommer på staten att välja effektiva medel, under tillsyn av Europarådets ministerkommitté, för att effektivt uppfylla förpliktelserna enligt artikeln (Belilos mot Schweiz, dom i plenum 29.4.1988, punkt 78, samt stora kammarens domar Scozzari och Giunta mot Italien 13.7.2000, punkt 249, och Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz 30.6.2009 (no 2), punkt 88). Denna prövningsrätt som konventionsstaten har enligt artikel 46, utövas i enlighet med den nationella författningen och dess uppgifts- och kompetensfördelning.

10. Människorättsdomstolen har vedertaget konstaterat att den inte har befogenhet att förordna att en konventionsstat måste återbryta en dom (t.ex. det ovan nämna målet Belilos, punkt 76, Saidi mot Frankrike, dom 20.9.1993, punkt 47 och Pelladoah mot Nederländerna, dom 22.9.1994, punkt 44). I vissa fall har den dock ansett sig kunna förelägga konventionsstaten en förpliktelse att avbryta en fortgående människorättskränkning. I sådana domar har det främst varit fråga om allvarliga kränkningar av artikel 6 i människorättskonventionen eller om exceptionella situationer och om tvingande behov att avsluta en kränkning (t.ex. stora kammarens avgörande Assanidze mot Georgien 8.4.2004, punkt 198, 202 – 203; fråga om häktning varit lagligt i en situation där klagandens frihetsberövande fortgick när människorättsdomstolens dom gavs fastän Georgiens högsta domstol i en dom år 2001 hade bestämt att han skulle friges). I föreliggande fall innehåller människorättsdomstolens dom inte sådana slags förelägganden.

11. Människorättskonventionens 13 artikel angående rätten till effektiva rättsmedel föranleder inte ändringar av rättsläget enligt den nationella lagstiftningen när det gäller extraordinärt ändringssökande. Artikel 13 varken skapar eller grundar nationella rättsmedel. Enligt fast tolkningspraxis förutsätter artikel 13 inte heller att det på nationell nivå borde finnas rättsmedel mot att den nationella lagstiftningen strider mot konventionen (James m.fl. mot Förenade kungariket 21.2.1986, punkt 85; Leander mot Sverige 26.3.1987, punkt 77; Willis mot Förenade kungariket 11.6.2002, punkt 62; Roche mot Förenade kungariket 19.10.2005, punkt 137; Branko Tomašić m.fl. mot Kroatien 15.1.2009, punkt 73; A m.fl. mot Förenade kungariket 19.2.2009, punkt 135; Kennedy mot Förenade kungariket 18.5.2010, punkt 197, Greens m.fl. mot Förenade kungariket 23.11.2010, punkt 90).

12. Högsta domstolen har i dag givit det ovan i punkt 2 nämnda prejudikatet HD 2014:93. I prejudikatet som angår återbrytande av en lagakraftvunnen dom har Högsta domstolen konstaterat, att den i vår rättspraxis iakttagna tolkningen av ne bis in idem -förbudet gäller ett sådant delområde inom rättssystemet som vanligen ändras genom ändring av lagstiftningen och att en förändring som gäller ett sådant problem på systemnivå skulle leda till betydande kränkningar av jämlikheten, om förändringen via extraordinärt ändringssökande utsträcktes till lagakraftvunna avgöranden. Högsta domstolen har ansett att det inte har funnits juridiska skäl för att tillämpa den nya tolkningen angående en utvidgning av ne bis in idem -förbudet genom att ingripa i domar som har vunnit laga kraft innan den förändrade tolkningen blivit fastslagen.

Klagan med anledning av människorättsdomstolens dom

13. I förarbetena till lagändringen angående tidsfristen för klagan enligt 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken har det ansetts att grunderna för klagan och återbrytande i gällande lagstiftning – vilka fortfarande är i kraft – blir tillämpliga även på sådana fall där ett internationellt rättskipnings- eller övervakningsorgan konstaterar att mänskliga rättigheter har kränkts i behandlingen eller avgörandet av ett ärende (RP 9/2005 rd s. 24). Regeringen föreslog i propositionen att ett krav på "synnerligen vägande skäl" skulle ställas som ytterligare villkor för rätten att anföra klagan. Riksdagens lagutskott ansåg dock att ett sådant ytterligare villkor för rätten att anföra klagan inte är lämpligt med hänsyn till att det internationella övervakningsorganet i alla de fall som omfattas av bestämmelsen, trots allt har konstaterat att ett rättegångsfel har begåtts. I det läget har den kränkte motiverad anledning att förvänta sig att hans sak tas upp till ny bedömning inom det nationella rättskipningssystemet (LaUB 6/2005 rd s. 5).

14. I lagutskottets betänkande finns inte någon bedömning av människorättsdomstolens fasta praxis om det skydd som människorättskonventionen förutsätter för rättssäkerheten och lagakraftvunna domars bestånd. Människorättsdomstolen har ansett att lagakraftvunna domars bestånd är ett grundläggande element i rättssäkerhetsprincipen i en rättsstat och att ett undantag är tillåtet endast om det av tvingande skäl är nödvändigt (t.ex. Giuran mot Rumänien 21.7.2011 punkt 28 och 30). Det är inte möjligt att avvika från rättssäkerhetsprincipen enbart i det syftet att en redan avgjord sak ska kunna prövas och avgöras på nytt (t.ex. Giuran mot Rumänien, punkt 29). Detta skydd har särskilt stor betydelse när det är fråga om ärenden i vilka frågor om rättsförhållanden mellan två enskilda parter har avgjorts. Även i brottmål är det ofta fråga om också annat än en bedömning av det straffrättsliga ansvaret för brott, eftersom målsägandens ersättningsanspråk med anledning av gärningen ofta har avgjorts samtidigt, vilket medför att ett återbrytande av domens laga kraft skulle kränka den andra partens rätt till att den för parten gynnsamma lagakraftvunna domen består. Av det i punkt 13 nämnda betänkandet av lagutskottet framgår inte heller om utskottet vid utformningen av ställningstagandet har fäst uppmärksamhet vid det slags rättegångsfel som det nu är fråga om, vilka inte handlar om huruvida rättegångsförfarandet i sig har varit riktigt, utan i vilka det är fråga om en ny tolkning av människorättskonventionen med följden att ett förfarande som varit etablerat i rättsordningen anses strida mot konventionen. Dessa omständigheter måste beaktas vid en bedömning av lagutskottets ställningstagande.

15. Väsentligt är också att när en dom har meddelats efter ett människorättsklagomål och ett fördragsbrott konstateras på grund av en kränkning av de rättigheter som gäller förfarandet, är domen inte enligt lag som sådan en grund för att undanröja en lagakraftvunnen nationell dom. Även i det fallet att klagan grundas på en dom av Europeiska människorättsdomstolen i vilken det har konstaterats en kränkning av de konventionsenliga rättigheterna som gäller förfarandet, bestäms förutsättningarna för att undanröja den nationella domen enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken. En part som efter att ha anfört klagomål hos människorättsdomstolen har fått en dom där det konstateras en kränkning har enligt lagens bestämmelser om klagan en särställning när det gäller tillämplig tidsfrist, men inte när det gäller de i lag föreskrivna förutsättningarna för undanröjande av den nationella domen.

16. I de fall där svaranden i ett brottmål har anfört klagan efter att det med anledning av dennes människorättsklagomål i saken har konstaterats en överträdelse av artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen, har Högsta domstolen i sin praxis konstaterat att ett sådant ställningstagande ska vara utgångspunkt vid bedömningen av möjligheterna att undanröja domen med stöd av nationell lag (HD 2009:84 punkt 8, HD 2012:52 punkt 8). Dessutom har Högsta domstolen konstaterat att förutsättningarna för att tillämpa 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken även då ska bedömas utifrån den utgångspunkten i rättsordningen att saken är avgjord på ett bindande och bestående sätt genom den lagakraftvunna domen. Principen om rättssäkerhet har konstaterats förutsätta att ingrepp i lagakraftvunna domar görs endast i exceptionella fall och lagbestämmelsen innebär inte att vilket rättegångsfel som helst medför att förutsättningarna för klagan uppfylls (HD 2007:36 punkt 11).

17. I de prejudikat där en straffdom har undanröjts och målet har återförvisats efter att en människorättskränkning har konstaterats i samma ärende, har det varit fråga om situationer i vilka redan etablerade människorättsprinciper angående förfarandet har överträtts i enskilda fall (i de förstnämnda fallen hade svaranden inte på behörigt sätt hörts i muntligt förfarande i besvärsinstansen, i det sistnämnda fallet hade rätten till motförhör enligt den kontradiktoriska principen inte behörigen uppfyllts). I avgörandena finns inte sådana ställningstaganden enligt vilka ett av människorättsdomstolen konstaterat fördragsbrott som sådant vore en grund för godkännande av klagan. Avgörandena har inte heller berört situationer i vilka undanröjandet av en lagakraftvunnen dom skulle ha grundat sig på en sådan ny eller förändrad tolkning av innehållet i kraven på mänskliga rättigheter som skulle ha tillägnats efter domen.

18. Den normala tidsfristen för klagan är förhållandevis kort, ty klagan måste anföras inom sex månader efter att domen vann laga kraft. Tidsfristen för klagan som är kopplad till ett människorättsklagomål är i sin tur de facto mycket lång, eftersom tiden för att behandla människorättsklagomålen gör att den i förhållande till det nationella avgörandet är minst flera år. Ärenden som gäller sinsemellan likadana gärningar och som har avgjorts med lagakraftvunna beslut med tillämpning av samma skatte- och straffrättsliga stadganden skulle efter extraordinärt ändringssökande komma att bedömas på olika sätt och med olika slutresultat beroende på om bestämmelserna om klagan eller bestämmelserna om återbrytande, med deras sinsemellan olika tidsfrister och olika grunder, ska tillämpas i saken. I detta sammanhang skulle ärendena få olika slutresultat även beroende på vilket förfarande, det som gäller skattepåföljden eller det som gäller den straffrättsliga påföljden, först har råkat bli avslutat genom ett slutligt avgörande, vilket är en olägenhet som Högsta domstolen uttryckligen har önskat avvärja när den i avgörandet HD 2013:59 med avvikelse från människorättsdomstolens numera meddelade avgöranden har beslutat lösgöra sig från slutlighetskriteriet i parallella förfaranden. I samband med lagstiftningsmässiga problem på systemnivå skulle det potentiella antalet parallella fall som i sak liknar varandra men som till följd av extraordinärt ändringssökande försätts i olika ställning bli stort, om framgångsrika människorättsklagomål gavs en avvikande betydelse som grund för klagan i förhållande till de andra fallen som i övrigt är av motsvarande slag.

19. När ett konstaterande av ett fördragsbrott beror på ett problem på systemnivå och många personer i motsvarande position har påverkats av problemet, är det inte befogat att dessa personer skulle få en sinsemellan olika ställning när det gäller förutsättningarna för att undandröja domen beroende på vilka enskilda personer som i rätt tid och framgångsrikt har anfört ett människorättsklagomål. De olika slutresultaten skulle i dylika fall leda till resultat som är svåra att acceptera ur jämlikhetssynpunkt, i synnerhet om man beaktar att människorättsklagomål inte kan och inte bör jämställas med ordinära rättsmedel på nationell nivå. Det är inte meningen att människorättsdomstolen ska vara "en fjärde rättsinstans" och den lämpar sig inte heller för det.

20. En åtskillnad på denna grund skulle också stå i konflikt med att människorättsdomstolen redan en längre tid har försökt lösa systemproblem genom pilotdomar samt under de senaste åren även i övrigt försökt åtskilja behandlingen av ärendena genom prioritetsarrangemang. En situation, där varje enskild person som efteråt bedömt har råkat ut för samma olägenhet skulle lockas att anföra människorättsklagomål enbart för att få en bättre ställning när det gäller förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande än om klagomål inte anförs, skulle vara problematisk och oändamålsenlig.

21. Rekommendationen år 2004 av Europarådets ministerkommitté (Recommendation Rec (2004)6 on the improvement of domestic remedies), med önskemål om att medlemsstaterna överväger lagstiftningsåtgärder för att både de som anfört människorättsklagomål och parallellfall ska behandlas lika, har inte i Finland lett till lagstiftningsåtgärder angående extraordinärt ändringssökande. Några lagstiftningsåtgärder för att rätta till olägenheten angående likabehandling har således inte vidtagits utifrån detta.

22. I synnerhet när det gäller problem på systemnivå skulle ett genom tolkning utvidgat godkännande av förutsättningarna för klagan till förmån för den som har anfört människorättsklagomål således få följder som på ovan beskrivet sätt är juridiskt problematiska. Eftersom människorättskonventionen inte i sig ger anledning att tolka förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande på ett annat sätt än vad lagen anger till förmån för den som har anfört människorättsklagomål, talar ovan nämnda skäl mot en extensiv tolkning. Det finns således inte skäl att lägga enbart det i människorättsdomstolens dom konstaterade fördragsbrottet till grund för att godkänna klagan utan att beakta arten av det förfarande som ansetts stå i strid med konventionen och huruvida man kan anse att det har varit fråga om ett rättegångsfel redan när det nationella avgörandet meddelades.

Bedömning och slutsatser i föreliggande mål

23. Det rättegångsfel som människorättsdomstolen har konstaterat i A:s fall gäller ett förfarande i strid med ne bis in idem -förbudet i ett skattebrottmål. Domstolen har ansett det oriktigt att hovrätten 23.12.2010 har dömt A för grovt skattebedrägeri, fastän ett förfarande angående administrativ skatteförhöjning hade blivit slutligt innan straffdomen meddelades. Människorättsdomstolens praxis hade redan tidigare stabiliserats angående frågan om när det är fråga om "samma sak" (idem), men ett klarläggande av praxis i fråga om hur man ska bedöma om en rättegång upprepas (bis) kom först våren 2014. Människorättskränkningen beror inte på att gärningen får två olika påföljder, utan på att de har dömts ut i separata förfaranden. Det har varit fråga om att ett system som av hävd använts i flera av Europarådets medlemsstater har ansetts stå i strid med människorättskonventionen.

24. Så som ovan konstaterades följder det inte av människorättskonventionen att en dom som innehåller en människorättskränkning måste undanröjas eller återbrytas. Högsta domstolen har i sin praxis i flera fall undanröjt inhemska domstolsavgöranden som människorättsdomstolen har ansett vara belastade av ett rättegångsfel. Bland dessa avgöranden finns dock inte något sådant där det hade varit fråga om ett sådant rättegångsfel som det nu är fråga och som beror på att ett etablerat lagstiftningsmässigt arrangemang har ansetts stå i strid med konventionen i och med att det har skett en utveckling av tolkningen av konventionsbestämmelserna. När grunderna för A:s klagomål bedöms måste man därför fästa uppmärksamhet vid synpunkterna i punkt 6 – 22 ovan och utifrån dem bedöma om hovrätten borde ha lämnat åtalet för grovt skattebedrägeri oprövat av det skälet att skatteförhöjningarna i saken hade blivit slutliga medan åtalet var anhängigt.

25. Hovrätten har i sin dom 23.12.2010 avgjort A:s mål i enlighet med Högsta domstolens dåvarande praxis, vilken i sin tur har byggt på riktlinjerna i Europeiska människorättsdomstolens dåvarande praxis. Enligt Högsta domstolens praxis i fråga (HD 2010:46 och HD 2010:82) utsträcktes ne bis in idem -förbudet enbart till konsekutiva förfaranden men däremot inte till en situation där den påföljd som bestämts i den först påbörjade processen blir slutlig först under eller efter den senare processen.

26. I målet HD 2014:93 har Högsta domstolen på det sätt som beskrivs ovan i punkt 2 – 3 dragit slutsatsen att man inte kan anse att det har inträffat ett rättegångsfel i hovrätten då hovrätten inte har avvisat åtalet när skatteförhöjningarna blev slutliga i ett förfarande som var anhängigt samtidigt. På motsvarande sätt är det inte, med beaktande av att förutsättningarna för undandröjande av en dom ska bedömas enligt rättsläget som hovrätten skulle iaktta vid tidpunkten för sitt eget avgörande, heller i föreliggande mål befogat att anse att det skulle ha inträffat ett fel i hovrätten. På de grunder som anförs ovan i punkt 6 – 22 är det skäl att dra denna slutsats, även om grunden för ansökan är en dom av människorättsdomstolen, där den fortsatta behandlingen av åtalet när skatteförhöjningarna blivit slutliga har konstaterats innebära en kränkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen.

27. I hovrätten har således inte inträffat något sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken och det finns därför inte beträffande åtalspunkt 8 skäl för att undanröja A:s lagakraftvunna dom.

28. Frågan om A i övrigt på grund av det rättegångsfel som människorättsdomstolen konstaterat har rätt till gottgörelse kan inte avgöras i föreliggande rättegång.

De övriga grunderna

29. Till den del A i sin ansökan om extraordinärt ändringssökande har yrkat att domen ska återbrytas beträffande åtalspunkt 8 konstaterar Högsta domstolen följande.

30. Enligt 31 kap. 8 § rättegångsbalken kan en dom i brottmål återbrytas till förmån för den åtalade, om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Som villkor för återbrytande ställs då inte att ansökan har gjorts inom en viss tidsfrist.

31. De skäl för att Högsta domstolen ovan i sin bedömning av klagan har ansett att prövningen av åtalet inte har varit ett fel i förfarandet som leder till att domen ska undanröjas visar samtidigt att man då inte heller kan anse att domen har grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Det finns således inte någon laglig grund för att återbryta den dom som hovrätten har meddelat A beträffande det grova skattebedrägeri som avses i åtalspunkt 8.

32. Högsta domstolen konstaterar ytterligare att A i åtalspunkt 8 har åtalats för att han har gett oriktiga uppgifter i sina personliga skattedeklarationer för skatteåren 1997 – 2003, vilket har medfört att för låg skatt har bestämts. Enligt utredningen i handlingarna har Nylands skattebyrå genom efterbeskattningsbeslut 18.12.2006 och 19.12.2006 till A:s inkomst lagt till förtäckt dividend för skatteåren 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004 och han har påförts skatteförhöjning för dessa skatteår. I målet har däremot inte lagts fram utredning om att A skulle ha påförts skatteförhöjning för skatteåren 1997, 1998 och 1999 som avses i åtalet. Därför har hovrätten inte heller av denna anledning varit förhindrad på grund av ne bis in idem -förbudet att pröva åtalspunkt 8 till den del den har gällt A:s förfarande när han gav sina personliga skattedeklarationer för skatteåren 1997, 1998 och 1999.

Beslut

Ansökan avslås till den del den gäller åtalspunkt 8.

Till övriga delar fortsätter behandlingen i Högsta domstolen i en sammansättning med fem ledamöter.

Målet har avgjorts av president Pauliine Koskelo samt justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen (skiljaktig), Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki (skiljaktig), Pasi Aarnio (skiljaktig), Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela (skiljaktig), Jukka Sippo (skiljaktig), Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor (skiljaktig), Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila (skiljaktig). Kari Vesanen var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Huovila: Min skiljaktiga mening gäller frågan om hovrättens lagakraftvunna dom borde undanröjas delvis beträffande åtalspunkt 8, eftersom Europeiska människorättsdomstolen med anledning av A:s klagomål har ansett att hans rättigheter har kränkts. Enligt människorättsdomstolen hade ne bis in idem -förbudet som följer av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen kränkts, eftersom den straffprocess som väckts mot A hade fortsatt även efter att en skatteförhöjning som påförts för samma gärning hade vunnit laga kraft.

Högsta domstolen har i sitt beslut HD 2014:93, som har givits i ett annat samtidigt avgjort ärende, avslagit klagan efter att ha ansett att människorättsdomstolen i sina domar år 2014 har gått in för en ny eller förändrad tolkning av innehållet i ne bis in idem -förbudet och att hovrättens dom år 2013 hade varit förenlig med då rådande rättsläge, varmed något rättegångsfel således inte hade inträffat. Jag har en annan mening om dessa omständigheter. I föreliggande mål är det dock väsentligt att bedöma vilken betydelse som skall ges det faktum, att människorättsdomstolen har konstaterat en människorättskränkning i sökandens eget ärende.

Bestämmelserna om klagan med hänsyn till de fall där människorättsdomstolen har konstaterat en kränkning

Den särskilda tidsfrist enligt 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken som trädde i kraft 2005 gäller situationer där Europeiska människorättsdomstolen eller något annat rättskipnings- eller övervakningsorgan har konstaterat ett rättegångsfel vid behandlingen av sökandens ärende. Detta lagrum har stiftats med syftet att förbättra parternas rättsskydd och genomföra Europarådets ministerkommittés rekommendation R (2000) 2 om ny behandling av ärenden på det nationella planet (RP 9/2005 rd s. 13 och 25). I rekommendationen konstateras att konventionsstaterna enligt artikel 46 har förbundit sig att rätta sig efter människorättsdomstolens slutliga avgöranden och att det i vissa situationer följer av denna förpliktelse att den kränkta parten måste försättas i en ställning som denne hade haft utan kränkningen (restitutio in integum, återställande av ursprungligt tillstånd). I rekommendationen uppmanas konventionsstaterna att se till att deras lagstiftning erbjuder tillräckliga möjligheter att få ett ärende omprövat t.ex. i en situation där ett av människorättsdomstolen konstaterat fel i förfarandet väcker allvarligt tvivel om att avgörandet har varit riktigt.

I förarbetena till lagbestämmelsen i fråga har det ansetts att de grunder för klagan och återbrytande som ingår i den gällande lagen kan tillämpas också i sådana fall när ett internationellt rättskipnings- eller övervakningsorgan konstaterar att de mänskliga rättigheterna har kränkts vid behandlingen eller avgörandet av ett ärende. I Finland har det således inte ansetts föreligga något behov av att se över grunderna för klagan eller återbrytande med tanke på dessa situationer, vilket man har varit tvungen att göra i en del länder. Därför ansågs det vara en tillräcklig ändring att tidsfristen för klagan förlängdes (RP 9/2005 rd s. 24 och 25 samt Kommissionen för ändringssökande, andra betänkandet 2002:8, s. 70).

I regeringens proposition föreslogs att som ytterligare villkor för rätten att anföra klagan skulle ställas ett krav på "synnerligen vägande skäl". Riksdagens lagutskott ansåg dock att ett sådant ytterligare villkor inte var lämpligt med hänsyn till att det internationella övervakningsorganet i alla de fall som omfattas av bestämmelsen, trots allt har konstaterat att ett rättegångsfel har begåtts. I det läget har den kränkte motiverad anledning att förvänta sig att hans sak tas upp till ny bedömning inom det nationella rättskipningssystemet (LaUB 6/2005 rd s. 5).

I lagens förarbeten behandlas inte närmare frågan om hur man ska bedöma om villkoren för klagan enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken har uppfyllts i en situation där människorättsdomstolen har konstaterat att förpliktelserna enligt människorättskonventionen har kränkts i ett rättegångsförfarande. I de ovan refererade lagförarbetena och i synnerhet i riksdagens uttalanden har utgångspunkten varit att nuvarande lagstiftning ger möjlighet att rätta till kränkningar som människorättsdomstolen har konstaterat. Det är inte förenligt med denna utgångspunkt om man efter att människorättsdomstolen har konstaterat en rättskränkning ytterligare i samband med klagan skulle börja utreda och bedöma om domstolen i förfarandet har brutit även mot det rättsläge som då var gällande. Lagstiftarens syfte har inte varit att en av människorättsdomstolen konstaterad kränkning ska kunna repareras genom extraordinärt ändringssökande endast när det har varit fråga om ett enskilt fel vid rättstillämpningen, men inte när ett oriktigt rättskipningsavgörande beror på ett allmänt systemfel.

Högsta domstolens rättspraxis

Högsta domstolen har i flera avgöranden konstaterat att förutsättningarna för att undanröja och återbryta en dom måste bedömas utifrån nationell lag även då ansökan grundar sig på en dom av människorättsdomstolen. I enlighet med detta har domstolen bedömt bl.a. om det fel som människorättsdomstolen har konstaterat har varit så betydande att det på det sätt som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken kan antas ha väsentligt inverkat på målets utgång. Som utgångspunkt har domstolen dock ställt att ett fel i förfarandet som ansetts innebära en människorättskränkning även är ett sådant rättegångsfel som avses i den nämnda bestämmelsen i rättegångsbalken. I domskälen har inte ens nämnts om förfarandet har varit förenligt med dåvarande lagstiftning och rättspraxis eller ej och att denna omständighet skulle ha betydelse för att klagan ska ha framgång.

Högsta domstolens riktlinjer framgår bl.a. av pleniavgörandet HD 2012:52, med vilket Högsta domstolen undanröjde sin tidigare dom HD 2002:51 med anledning av människorättsdomstolens avgörande (Suuripää mot Finland, 12.1.2010). I domskälen i avgörandet HD 2012:52 har till denna del konstaterats att när man bedömer förutsättningarna för att med stöd av nationell lagstiftning undanröja Högsta domstolens dom är utgångspunkten människorättsdomstolens ställningstagande, enligt vilket målet inte kunde prövas och avgöras utan att svaranden hördes i muntligt förfarande (punkt 8).

Ett liknande uttryck har använts tidigare i Högsta domstolens avgörande HD 2009:84, enligt vilket människorättsdomstolens ställningstagande är utgångspunkt när man bedömer behovet att med stöd av de nationella bestämmelserna undanröja hovrättens dom (punkt 8). Detta mål gällde skyldigheten att hålla muntlig förhandling i hovrätten år 1999, då svaranden i brottmål inte hade en allmän rätt till muntlig förhandling i hovrätten med beaktande av dåvarande bestämmelser om förfarandet och Finlands reservation till människorättskonventionen. Denna omständighet, liksom inte heller det att svaranden hade meddelat i den muntliga förberedelsen att han ansåg det onödigt att i hovrätten på nytt lägga fram bevis, påverkade dock inte den rättsliga betydelse som människorättsdomstolens ställningstagande hade för klagan.

Människorättsdomstolens ställningstagande har på motsvarade sätt tagits som utgångspunkt när en konstaterad kränkning har gällt tillämpning av materiell rätt och då det extraordinära ändringssökandet därför har avsett återbrytande av lagakraftvunnen dom enligt 31 kap. 8 § 1 mom. 4 punkten på grund av uppenbart oriktig tillämpning av lag. Högsta domstolen har i avgörandet HD 2008:24 konstaterat att en tillämpning av denna grund för återbrytande är möjlig även då lagens rätta innehåll preciseras först genom ett avgörande av människorättsdomstolen, om förutsättningarna för återbrytande av domen i övrigt uppfylls (punkt 12). Med hänvisning till det nämnda fallet har Högsta domstolen i sitt pleniavgörande HD 2009:80 konstaterat att i motsats till de situationer där riktigheten av lagtillämpningen bedöms enligt rådande rättsläge vid tidpunkten då domen gavs, skall då – dvs. i ärenden som bygger på ett ställningstagande av människorättsdomstolen – beaktas de tolkningar av innehållet i rättsläget som internationella rättstillämpnings- och övervakningsorgan har gjort efter att domen gavs (punkt 7). Utifrån detta har även i andra avgöranden bedömts om oriktig tillämpning av lag har skett i målet i fråga. Högsta domstolen har dock särskilt tagit ställning till om den oriktiga lagtillämpningen har varit uppenbar och om domen fortfarande har sådana negativa följder för sökanden att det finns vägande skäl att återbryta domen (HD 2008:24, punkt 12 och HD 2011:100, punkterna 25 och 26).

Enligt det ovan anförda har Högsta domstolen i sin vedertagna praxis utgått från att en av människorättsdomstolen konstaterad kränkning i rättskipningen av en människorättsförpliktelse även är ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken eller ett sådant fel vid tillämpningen av materiell lag som faller inom tillämpningsområdet för 8 § 4 punkten.

Människorättsdomstolens riktlinjer angående ny behandling av ärendet och betydelsen av dessa riktlinjer

Enligt artikel 46.1 i människorättskonventionen förbinder sig de fördragsslutande staterna att rätta sig efter domstolens slutliga domar i mål där staten har varit part. Enligt artikelns andra stycke ska domstolens slutgiltiga domar överlämnas till ministerkommittén, som ska övervaka verkställandet av domarna.

Människorättskonventionen innehåller inte några bestämmelser som skulle ålägga konventionsstaterna att lagstifta om förfaranden med vilka lagakraftvunna avgöranden skulle kunna upphävas på grund av människorättsdomstolens domar. Domstolen har dock flera gånger konstaterat att när den har meddelat en fällande dom uppstår det en skyldighet för staten att – inte bara betala den gottgörelse som domstolen bestämt – utan även upphöra med kränkningen och om möjligt rätta till följderna av kränkningen så att sökanden försätts i en ställning som denne hade haft utan människorättskränkningen. Om kränkningens art gör det möjligt att återställa situationen, är den fördragsslutande staten skyldig att göra det (Papamichalopoulos m.fl. mot Grekland, 31.10.1995, punkt 34, Öcalan mot Turkiet, stora kammaren 12.5.2005, punkt 210, Scozzari och Giunta mot Ialien 13.7.2000, stora kammaren, punkt 249, Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz, stora kammaren 30.6.2009, punkt 85, Emre mot Schweiz 11.10.2011, punkt 69 och Del Rio Prado mot Spanien, stora kammaren 21.10.2013, punkt 137). Dessa skyldigheter följer av folkrättens principer (Verein gegen Tierfabriken, punkt 86).

Konventionsstaterna har rätt att välja lämpliga metoder för att uppfylla sina fördragsförpliktelser förutsatt att de är förenliga med slutsatserna i domen. Endast i undantagsfall har människorättsdomstolen ansett att den är behörig att meddela ett uttryckligt förbud att fortsätta en människorättskränkning (Del Rio Prado mot Spanien, punkt 138). I sin nyare rättspraxis har människorättsdomstolen dock ofta konstaterat att ett öppnande av domen i princip är ett lämpligt sätt att reparera allvarliga kränkningar av artikel 6 i människorättskonventionen som skett i ett tidigare brottmål (Somogyi mot Italien, 18.5.2004, punkt 86, Öcalan mot Turkiet punkt 210, Popov mot Ryssland, 13.7.2006, punkt 263 och Salduz mot Turkiet, stora kammaren, 27.11.2008, punkt 72). Vilka korrigeringsåtgärder som behövs beror dock på särdragen i fallet, vilka måste bedömas i belysning av människorättsdomstolens avgörande i målet och med beaktande av människorättsdomstolens rättspraxis.

När människorättsdomstolen fastslår gottgörelse som ska betalas för en kränkning har den beaktat om konventionsstatens lagstiftning ger möjlighet till att undanröja det oriktiga avgörandet (Popov, punkt 263 och Taxquet mot Belgien 16.11.2010, stora kammaren, punkt 107). Så har skett även i föreliggande fall. Finlands regering har i sig fört fram möjligheten att undanröja den nationella domen och därefter betala ersättning för fängelsetiden (avgörande nr 37394/11, som gäller Finland, 20.5.2014, punkt 69) Människorättsdomstolen i sin tur konstaterade att den inte har möjlighet att bedöma om den av domstolen konstaterade kränkningen kommer att leda till att domen undanröjs eller ej. Eftersom det nationella systemet möjliggjorde en reell ersättning av skadan och gottgörelse avslog människorättsdomstolen ersättningsyrkandena (punkt 70).

Människorättsdomstolen har i sina avgöranden även tagit ställning till om människorättskonventionen har blivit kränkt på nytt i samband med extraordinärt ändringssökande efter ett avgörande där en människorättskränkning har konstaterats. I det ovan nämnda målet Verein gegen Tierparken konstaterade människorättsdomstolen att möjligheten att på nationell nivå öppna ett ärende på nytt är en viktig faktor när människorättsdomstolens avgöranden verkställs. Detta räcker dock inte i sig, utan omprövningsförfarandet måste användas i det särskilda syftet att man med det helt och riktigt kan verkställa innehållet i människorättsdomstolens dom (punkt 90). Människorättsdomstolen ansåg att Schweiz hade brutit mot sina konventionsförpliktelser då en federal domstol av skäl som ansågs formella hade avslagit en ansökan om extraordinärt ändringssökande. I Emre-målet gällde bedömningen om en federal domstol hade förfarit i enlighet med staten Schweiz förpliktelser enligt människorättskonventionen så, att den som sökt ändring försattes i samma situation som denne hade haft utan en tidigare konstaterad människorättskränkning (punkt 69). Schweiz ansågs ha brutit mot artikel 46 i människorättskonventionen eftersom ändringssökandet hade lett till en mindre ändring än vad människorättsdomstolens dom skulle ha förutsatt.

Människorättsdomstolens domar är på ovan beskrivet sätt rättsligt bindande för konventionsstaterna. Det är förenligt med människorättskonventionens syften att konventionsstaterna försöker verkställa människorättsdomstolens domar på individnivå så att en människorättskränkning om möjligt korrigeras. Enligt grundlagsutskottets ställningstaganden ska domstolarna när det finns motiverade alternativ att tolka lagen välja det som bäst främjar syftet med de grundläggande och mänskliga rättigheterna (GrUU 2/1990 s. 3 och GrUB 25/1994 s. 4). En sådan tolkning som beaktar de grundläggande och mänskliga rättigheterna ska även iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna om extraordinärt ändringssökande när ansökan bygger på en konstaterad människorättskränkning.

Slutsatser och bedömning i föreliggande fall

Med stöd av de ovan anförda skäl som gäller lagstiftarens syfte, vedertagen rättspraxis och en människorättsvänlig tolkning anser jag att det fel i förfarandet som människorättsdomstolen har konstaterat ska anses vara ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken. Huruvida klagan har framgång beror på om felet gäller någon särskild grund som avses i punkt 1 – 3 i paragrafen eller om det är fråga om något annat rättegångsfel som avses i punkt 4, i vilket fall det ytterligare krävs att felet kan antas väsentligt ha inverkat på målets utgång.

Ett särskiljande mellan fallen med utgångspunkt i huruvida det oriktiga rättskipningsavgörandet beror på ett allmänt problem på systemplanet eller huruvida det är fråga om ett enskilt fel vid rättstillämpningen, skulle vara en sådan ny bedömningsgrund som i förhållande till vad som föreskrivs i lagen skulle begränsa möjligheterna till extraordinärt ändringssökande. Även avgörandet HD 2009:80 har gällt en omständighet (skydd mot självinkriminering i konkursförfarande) som inte hade beaktats tillräckligt i lagstiftningen och som senare har rättats till genom lagstiftning. Det skulle också vara principiellt problematiskt om man i rättskipningen ställde nya, för parterna svårligen förutsebara villkor för extraordinärt ändringssökande som rättsmedel i sista hand.

Svårigheterna att ändra de rättsliga systemen eller problemets omfattning är inte acceptabla skäl för att det inte skulle vara möjligt att genom klagan, när villkoren i lag uppfylls, ingripa i rättegångsfel som är betydande för individen. Inte heller det att inte alla likadana rättegångsfel kan korrigeras på grund av den korta tidsfristen för klagan, bör med åberopande av jämlikhetsprincipen användas som skäl för att klagan inte ska kunna godkännas heller för dem som fortfarande har tid att anföra klagan.

Det är klart att återbrytande eller undanröjande av en lagakraftvunnen dom kan medföra problem för såväl andra parter som möjligheterna att utreda saken i en ny rättegång. Dessa är dock allmänna negativa effekter av extraordinärt ändringssökande och bedömningen av deras vikt ankommer i första hand på lagstiftaren men de kan inte ges avgörande betydelse när man i rättskipningen bedömer förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande. I föreliggande fall finns det inte ens dylika negativa effekter.

I föreliggande fall har människorättsdomstolen konstaterat att Finland har brutit mot ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, eftersom behandlingen av målet angående A:s skattebedrägeri hade fortsatt i hovrätten efter att ett skatteförhöjningsbeslut i samma ärende hade blivit slutligt. Det är alltså fråga om en situation som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken där ett ärende har upptagits till prövning trots att det har förelegat en sådan omständighet, på grund varav rätten självmant borde ha lämnat ärendet utan prövning.

Eftersom människorättsdomstolen har konstaterat en människorättskränkning anser jag att det saknar betydelse att hovrättens förfarande har motsvarat då gällande lagstiftning och den tolkning av innehållet i ne bis in idem -förbudet som framgick av Högsta domstolens avgöranden HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82. Eftersom åtalspunkt 8 angående grovt skattebedrägeri åren 2000 – 2004 och det däri beskrivna förfarandet har tillräknats A, fastän åtalet inte borde ha fått prövas, bör hovrättens dom till denna del undanröjas med stöd av 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken. Så som majoriteten anför i punkt 29 i domskälen ska A:s ansökan förkastas till den del hovrättens dom gäller sådana år för vilka skatteförhöjning inte har påförts.

Justitieråden Kantor, Sippo, Jokela, Aarnio, Välimäki och Kitunen var var och en i sin tur av samma åsikt som justitierådet Huovila.