HD 2014:93

Extraordinärt ändringssökande - Klagan
Skattebedrägeri - Grovt skattebedrägeri
Ne bis in idem - Skatteförhöjning
Lis pendens
Grundlagen - Grundläggande rättigheter
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Diarienr: H2013/152
Givet: 12.12.2014
Liggare: 2598

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning.

Svaranden som hade dömts för skattebedrägeri ansökte om att den laga kraft vunna domen skulle återbrytas på den grunden att Högsta domstolen 5.7.2013 i sitt avgörande HD 2013:59 hade ändrat sin tidigare tolkning om när en skatteförhöjning utgör hinder för att pröva ett åtal om skattebrott som avser den gärning vilken förorsakat förhöjningen. Högsta domstolen hade då ansett att hinder för att pröva åtal för skattebedrägeri föreligger redan då beslutanderätt om en skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet antingen genom att en skatteförhöjning blivit påförd eller genom att man avstått från att påföra en skatteförhöjning.

Högsta domstolen prövade ansökan som klagan på grund av domvilla. Av de skäl som framgår av Högsta domstolens avgörande ansågs att ändringen av tolkningen inte utgjorde en grund för att undanröja en dom som vunnit laga kraft före 5.7.2013 och i vilken frågan om förekomsten av nämnda hinder hade avgjorts med tillämpning av Högsta domstolens tidigare tolkning, enligt vilken en skatteförhöjning förhindrade prövningen av ett åtal för skattebedrägeri på grund av samma förfarande endast om skatteförhöjningsbeslutet hade blivit slutligt innan åtalet blev anhängigt.

Högsta domstolen ansåg vidare att inte heller den Europeiska människorättsdomstolens domar om tolkningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen som givits under år 2014 och som gällde Finland, föranledde att domen skulle undanröjas. (Omröstn.)

Plenum

RB 31 kap. 1 § 1 mom.
Europeiska människorättskonventionen, art. 4 i tilläggsprotokoll 7

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Mellersta Österbottens tingsrätt hade 7.4.2011 dömt A för registeranteckningsbrott (punkt 1), grovt bokföringsbrott (punkt 2.1), grovt skattebedrägeri (punkt 5.1), grov oredlighet som gäldenär (punkt 8), grovt skattebedrägeri (punkt 13), och grovt skattebedrägeri (punkt 15) till ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff.

A besvärade sig till hovrätten och yrkade att åtalet i punkterna 1, 2.1, 5.1, 8 och 15 förkastas och att fängelsestraffet förklaras villkorligt eller att fängelsestraffet i varje fall nedsätts. Vasa hovrätt ändrade inte på tingsrättens dom i sin dom 21.3.2013.

Ansökan

A yrkade att Högsta domstolen återbryter hovrättens dom i punkterna 5.1, 10 och 15.

Åklagaren och Skatteförvaltningen bemötte ansökan.

Högsta domstolen gav A möjlighet att yttra sig om vilken betydelse den Europeiska människorättsdomstolens avgöranden 20.5.2015 i målen Glantz mot Finland, Häkkä mot Finland, Nykänen mot Finland och Pirttimäki mot Finland hade enligt A:s uppfattning i det föreliggande målet. A lämnade det begärda yttrandet.

Högsta domstolen gav åklagaren och Skatteförvaltningen möjlighet att yttra sig med anledning av A:s yttrande. Åklagaren och Skatteförvaltningen lämnade begärda yttranden.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

Efter att ansökan har behandlats på en avdelning med fem ledamöter har Högsta domstolens president förordnat att saken hänskjuts att avgöras i plenum.

Avgörande i plenum

Skäl

Bakgrunden i målet

1. A har ansökt om återbrytande av Vasa hovrätts lagakraftvunna dom 21.3.2013 till den del han har dömts till straff för tre grova skattebedrägerier (punkterna 5.1, 10 och 15 i domen). A hade dock överklagat domen endast i fråga om punkt 5.1 och 15. Mellersta Österbottens tingsrätts dom 7.4.2011 har därför vunnit laga kraft i fråga om punkt 10, och tingsrättens dom är således till denna del det lagakraftvunna avgörandet som är föremål för ansökan.

2. A har motiverat sin ansökan med att Högsta domstolen i sitt prejudikat HD 2013:59 har ändrat sin tidigare rättspraxis så, att det finns hinder mot att pröva ett åtal för skattebedrägeri redan när beslutanderätt angående skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet. A har konstaterat att enligt skatteskuldsförteckningen har han påförts skatteförhöjning för tiden 1.1.2003 – 1.11.2006 sammanlagt 4 813,26 euro. A har dessutom åberopat att enligt avgörandet 11.6.2013 B 4946-12 av Högsta domstolen i Sverige borde det föreligga hinder för prövning av åtal för skattebrott mot en representant för en juridisk person även när ett skattetillägg har påförts den juridiska personen.

3. A har i punkt 15 dömts för att ha begått grovt skattebedrägeri i sin personliga beskattning. A har låtit bli att deklarera inkomster och således undgått skatt sammanlagt 21 420 euro skatteåret 2004 samt 7 470 euro skatteåret 2005. Gärningen har tillräknats A som ett grovt skattebedrägeri begånget under dessa skatteår. I punkt 5.1 har A dessutom dömts för grovt skattebedrägeri i egenskap av den som i verkligheten hade svarat för X Ab:s verksamhet och delvis i egenskap av ordinarie styrelsemedlem i bolaget. Som ett resultat av detta skattebedrägeri hade X Ab undvikit inkomstskatt 10 324 euro, mervärdesskatt 14 602,09 euro samt förskottsinnehållning 43 992,03 euro och socialskyddsavgifter 3 243,09 euro. I punkt 10 har A dömts för grovt skattebedrägeri begånget i egenskap av styrelsemedlem i Y Ab och i egenskap av den som i verkligheten svarade för bolagets verksamhet. Som ett resultat av detta skattebedrägeri hade Y Ab undvikit förskottsinnehållning och socialskyddsavgifter på sammanlagt 49 060 euro.

Frågan om det extraordinära rättsmedlet i målet är klagan eller återbrytande av lagakraftvunnen dom

4. Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom undanröjas efter klagan på grund av domvilla, om ärendet upptagits till prövning, oaktat sådan omständighet förelegat, på grund varav rätten självmant borde hava lämnat ärendet utan prövning.

5. Enligt 31 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken ska klagan, då den grundar sig på omständighet varom förmäles i 1 § 1 eller 4 punkten, anföras inom sex månader från den dag då domen vann laga kraft. I föreliggande mål har hovrättens dom givits 21.3.2013. A:s ansökan har inkommit till Högsta domstolen 26.8.2013 och den kan således prövas som klagan. Högsta domstolen prövar till denna del A:s ansökan såsom klagan.

6. Till den del A:s ansökan gäller punkt 10 i tingsrättens dom, konstaterar Högsta domstolen att tidsfristen enligt 31 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken hade löpt ut redan när A framställde sitt yrkande i Högsta domstolen. Dessutom skall klagan över en underrätts dom enligt 31 kap. 2 § 1 mom. rättegångsbalken anföras hos hovrätten. En lagakraftvunnen dom, i vilken ett straffyrkande som borde ha avvisats har prövats, kan dock återbrytas, om domen kan anses ha grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag (HD 1992:116). Högsta domstolen prövar ansökan till denna del såsom en ansökan om återbrytande av lagakraftvunnen dom.

Klagan angående grovt skattebedrägeri beträffande den personliga beskattningen (punkt 15 i domen)

Frågeställningen

7. I målet är det främst fråga om huruvida den i avgörandet HD 2013:59 omfattade tolkningen angående innehållet av ne bis in idem -förbudet i det inbördes förhållandet mellan administrativt beskattningsförfarande och åtal för brott, kan vara en grund för att med anledning av det extraordinära ändringssökandet ingripa i den straffdom som redan vunnit laga kraft genom att undanröja den. I det nämnda avgörandet har Högsta domstolen på förstärkt avdelning ändrat tolkningen av ne bis in idem -förbudet genom att utvidga tillämpningen av förbudet när det gäller bis-kriteriet så att det i samtidigt anhängiga ärenden föreligger hinder för att pröva åtal om skattebedrägeri efter att beslutanderätt om skatteförhöjning har utövats i beskattningsförfarandet antingen genom att en skatteförhöjning har blivit påförd eller genom att man avstått från att påföra en skatteförhöjning.

8. För det andra är det fråga om vilken betydelse det har för bedömningen i målet att den Europeiska människorättsdomstolen numera i sina avgöranden har tolkat artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen så, att när parallella påföljdsförfaranden är anhängiga ska det ena förfarandet avbrytas när det andra avslutas med ett slutligt avgörande. I A:s fall har skatteförhöjningarna bestämts 22.2.2007 och åtalet för skattebedrägeri (punkt 15) har blivit anhängigt 22.3.2010. Skatteförhöjningarna har blivit slutliga i slutet av år 2010 beträffande skatteåret 2004 och i slutet av 2011 beträffande skatteåret 2005. Samtidigt har tidsfristerna för möjligheten att framställa ett rättelseyrkande upphört. Hovrättens dom angående skattebedrägeri har givits 21.3.2013.

9. Hovrättens dom bygger på en tillämpning av ne bis in idem -förbudet sådant det har iakttagits sedan år 2010 då bedömningen av frågan om huruvida det i ett brottmål och i ett administrativt förfarande är frågan om samma sak (idem) utvidgades utifrån Europeiska människorättsdomstolens nya rättspraxis, men tillämpningen av förbudet begränsades beträffande bis-kriteriet till att gälla konsekutiva förfaranden. Den grundläggande frågan i målet är således om den rättsutveckling som har skett efter den lagakraftvunna domen enligt lag är en grund för att ingripa i en sådan dom med anledning av extraordinärt ändringssökande.

Bestämmelserna om klagan

10. Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom undanröjas efter klagan på grund av domvilla:

"1) om rätten icke varit domför eller om ärendet upptagits till prövning, oaktat sådan omständighet förelegat, på grund varav rätten självmant borde hava lämnat ärendet utan prövning;

2) om frånvarande, som icke blivit stämd: dömes eller om person, som ej blivit hörd, eljest lider men av domen;

3) om domen är så oklar eller ofullständig, att av densamma ej framgår, huru i saken blivit dömt; eller

4) om vid rättegång inträffat annat rättegångsfel, som finnes eller kan antagas hava väsentligt inverkat på målets utgång."

11. Bestämmelserna i 1 och 4 punkten, utifrån vilka detta mål ska bedömas, bygger på utgångspunkten att undanröjande av en dom på grund av domvilla förutsätter att domstolen har förfarit oriktigt när saken behandlades. Med andra ord måste det ha inträffat ett sådant fel i saken som i belysning av rättsläget vid den tidpunkt då avgörandet träffades innebär en felaktig tillämpning av lagarna om rättegångsförfarandet (borde hava lämnat ärendet utan prövning; vid rättegång inträffat annat rättegångsfel).

Högsta domstolens tidigare praxis

12. I de fall där svaranden i ett brottmål har anfört klagan efter att det utifrån hans människorättsbesvär har konstaterats en kränkning av artikel 6 i människorättskonventionen i hans sak, har Högsta domstolen i sin praxis konstaterat att ett sådant ställningstagande ska vara utgångspunkt vid bedömningen av möjligheterna att undanröja domen med stöd av nationell lag (HD 2009:84 punkt 8, HD 2012:52 punkt 8). Dessutom har Högsta domstolen konstaterat att förutsättningarna för att tillämpa 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken även då ska bedömas utifrån den utgångspunkten i rättsordningen, att saken är avgjord på ett bindande och bestående sätt med en lagakraftvunnen dom. Principen om rättssäkerhet har konstaterats förutsätta att ingrepp i en lagakraftvunnen dom görs endast i exceptionella fall och lagbestämmelsen innebär inte att vilket rättegångsfel som helst medför att förutsättningarna för klagan uppfylls (HD 2007:36 punkt 11). I dessa fall där en straffdom har undanröjts och målet har återförvisats efter att en människorättskränkning har konstaterats i samma ärende, har det varit fråga om situationer i vilka redan etablerade människorättsprinciper angående förfarandet har överträtts i enskilda fall (i de förstnämnda fallen hade svaranden inte på behörigt sätt hörts i muntligt förfarande i besvärsinstansen, i det sistnämnda fallet hade rätten till motförhör enligt den kontradiktoriska principen inte behörigen uppfyllts). I avgörandena finns inte sådana ställningstaganden enligt vilka ett av människorättsdomstolen konstaterat fördragsbrott som sådant vore en grund för godkännande av klagan. Avgörandena har inte heller berört situationer i vilka undanröjandet av en lagakraftvunnen dom skulle ha grundat sig på sådan ny slags eller förändrad tolkning av innehållet i kraven på mänskliga rättigheter som har tillägnats efter domen.

13. I prejudikatet HD 2009:80, som gällde återbrytande av en straffdom till den tilltalades fördel, har det i sin tur varit fråga om att bedöma om domen borde undanröjas på grund av uppenbart oriktig tillämpning av lag. I sitt avgörande har Högsta domstolen konstaterat att den dom som ansökan avsåg, väsentligen stödde sig på en sådan tolkning av innehållet av skyddet mot självinkriminering, som det inte gick att finna tillräckligt stöd för i Europeiska människorättsdomstolens tidigare praxis (punkt 34). Om man bedömer den av Högsta domstolen tillägnade tolkningen utgående från den rättspraxis som har preciserats efter avgörandet, stod tolkningen i strid med människorättsdomstolens rättspraxis (punkt 36). I det fallet har det således inte varit fråga om en ny eller klart förändrad människorättstolkning som skulle ha tillägnats efter att domen gavs, utan om att domen inte beaktade alla de principer som hade slagits fast i den praxis som redan då stod till buds och som hade fastställts i ett nytt avgörande.

Allmänna synpunkter på bedömningen av ett rättsmedel som riktar sig mot en lagakraftvunnen dom när rättspraxis har förändrats

14. Om en lag har förändrats så att den för svaranden blir lindrigare eller annars förmånligare än tidigare, utgör det förändrade rättsläget, oberoende av om förändringen hänför sig till en materiell lag eller rättegångsförfarandet, inte en grund för att återbryta eller undanröja domar som redan har vunnit laga kraft. Har lagen tillämpats riktigt enligt det rättsläge som gällde när domen gavs, har en eventuell senare förändring av rättsläget inte betydelse för grunderna för extraordinärt ändringssökande.

15. Rättsläget förändras inte bara genom lagstiftning utan även genom tolkning av lagen. Då tillämpningen av domstolarnas tolkningsavgöranden vanligen inte är begränsad för ett övergångsskede, är utgångspunkten att etablerade tolkningar iakttas även i andra liknande, redan anhängiga mål. Förfarandet är detsamma i fall som blir anhängiga först senare, förutsatt att bakomliggande händelser eller fakta har sin grund i tiden före tolkningsavgörandena. Den retroaktiva verkan av nya tolkningar i förhållande till mål där endast fakta härstammar från en tidigare tid är dock en annan sak än en retroaktiv verkan i förhållande till mål som har avgjorts med avgöranden som har vunnit laga kraft och rättskraft och som är förenliga med ett tidigare rättsläge. I regel tillmäts inte förändringar av lagtolkningen sådan retroaktiv verkan som sträcker sig till lagakraftvunna domar. En sådan retroaktiv verkan tillmäts i regel inte heller sådana förändringar i rättsläget som sker genom lagstiftning. En egen separat fråga är i vilken mån rättskränkningar som i fråga om fakta bör anses vara fortgående kan förutsätta förnyad behandling, i synnerhet när det är fråga om förvaltningsärenden.

16. De principer som beskrivs ovan i punkt 15 tillämpas inte bara på nationell nivå utan även t.ex. inom EU-rätten. Av EU-domstolens tolkningsavgöranden framgår hurdan tolkningen eller tillämpningen av en viss rättsregel bör vara eller borde ha varit sedan regelns tillkomst. De nationella domstolarna ska tillämpa en sålunda tolkad regel även på rättsförhållanden som har uppkommit och som har grundats innan en dom gavs med anledning av tolkningsbegäran (t.ex. domen Transportes Jordi Besora, C-82/12, EU:C:2014:108 punkt 40). När det däremot gäller domar som har blivit slutliga har EU-domstolen påmint om att rättskraftsprincipen är viktig i såväl unionens rättsordning som de nationella rättsordningarna. För säkerställande av såväl rättsfrid som stabila rättsförhållanden och god rättskipning är det viktigt att domstolsbeslut, som blivit slutliga efter att alla tillbuds stående rättsmedel har använts eller efter att de föreskrivna tidsfristerna för dem har löpt ut, inte längre kan ifrågasättas ens i det syftet att man skulle kunna rätta till en situation som visat sig stå i strid med unionsrätten (t.ex. domen Pizzarotti, C-213/13, EU:C:2014:2067, punkt 58 – 60).

17. Förändring genom tolkning är typiskt särskilt för normer angående grundläggande och mänskliga rättigheter, eftersom de redan som utgångspunkt är allmängiltiga och lämnar rum för tolkning. Till dessa normers natur anses dessutom av hävd höra att tolkningen av dem utvecklas småningom. Normerna består således formellt, men avsikten är att deras materiella innehåll förändras genom tolkning. En förändring av tolkningen avspeglar ofta förändringar i rättsliga och samhälleliga förhållanden samt i rådande värderingar och synsätt. Ett klarläggande och en stabilisering av rättsläget som är beroende av tolkningar är en stegvis process där det inte alltid finns klara fästpunkter och i allmänhet inte heller normgivning angående hur förändringarna ska tillämpas i tiden.

18. I de fall när domstolen i tolkningen av rätten kommer till avgöranden som medför väsentliga materiella förändringar i tidigare etablerad tolkningspraxis är det särskilt viktigt att förändringen genomförs så att rättssäkerheten och jämlikheten inte äventyras eller att så sker i så liten grad som möjligt. Problematiska i detta avseende är i synnerhet sådana förändringar där det anses att något lagstiftningsarrangemang eller förfarande som stadigt tillämpats strider mot den nya tolkningen.

19. På motsvarande sätt som förändringar i lagstiftningen inte sträcker sig till fall som under det tidigare rättsläget har avgjorts och vunnit laga kraft, kan man inte heller utgå från att effekterna av förändrad tolkning av rätten borde utsträckas även till sådana ärenden som redan tidigare har avgjorts med avgöranden som är förenliga med det dåvarande rättsläge och har vunnit laga kraft.

20. Även när en förändrad tolkning gäller normer angående grundläggande eller mänskliga rättigheter är det skäl att hålla fast vid denna vedertagna princip. Särskilt typiskt för normerna om grundläggande och mänskliga rättigheter är en förändringsprocess genom tolkning, där författningsunderlaget i sig består oförändrat men där innehållet förändras, förtydligas och utvecklas. En uppfattning enligt vilken verkningarna av att bestämmelserna förändrats genom tolkning borde utsträckas retroaktivt till ärenden som redan har avgjorts med beslut som vunnit laga kraft passar dåligt ihop med denna process. Den skulle tvärtom vara ägnad att förhindra att normerna om grundläggande och mänskliga rättigheter utvecklas genom tolkning. Även när det gäller grundläggande och mänskliga rättigheter måste man acceptera att den utveckling och det förtydligande av rättsläget som sker med tiden inte retroaktivt kan komma till godo alla dem vilkas ärenden redan har avgjorts med lagakraftvunna beslut i ett tidigare skede.

21. Denna fråga är särskilt betydelsefull i brottmål, där extraordinärt ändringssökande i syfte att återbryta en dom till den tilltalades fördel inte alls är bundet till tidsfrister. I brottmål är det dessutom ofta fråga om även annat än bedömning av straffansvaret för brott, eftersom domstolen samtidigt ofta har avgjort målsägandens ersättningsyrkanden på grund av gärningen och då ett återbrytande av domens laga kraft till följd av senare rättsutveckling skulle kränka den andra partens rätt till att den för honom fördelaktiga lagakraftvunna domen består, vilket även normerna om de grundläggande och mänskliga rättigheterna i sig skyddar (t.ex. Giuran mot Rumänien, dom 21.6.2011). Ne bis in idem -förbudet, som när det blir tillämpligt förhindrar att åtal prövas, hänför sig till rättegångsförfarandet i det avseendet att det är fråga om en rättsregel om processförutsättningarna. När denna rättsregel blir tillämplig bestämmer den dock samtidigt direkt slutresultatet i saken, eftersom åtalet lämnas helt utan prövning. I det avseendet är ne bis in idem -förbudet till sin effekt liknande som en materiell bestämmelse som ska tillämpas när saken avgörs. Även när det är fråga om en sådan regel om rättegångsförfarandet som, om den inte följs leder till att saken återförvisas för ny behandling, innebär ett öppnande i efterhand av lagakraftvunna domar på grund av ändrad tolkning av procedurreglerna att möjligheterna att nå materiellt riktiga slutresultat har försvagats redan till följd av att tiden har gått. Om förändrad tolkningspraxis gavs retroaktiv verkan i förhållande till lagakraftvunna domar, kunde detta således de facto förhindra eller äventyra en rättvis rättegång i saken särskilt för den målsägande som är motpart. Även när det gäller brottmål finns det således viktiga synpunkter som talar emot och som inte kan förbises när man bedömer hur man ska förhålla sig till extraordinärt ändringssökande som syftar till undanröjande eller återbrytande av lagakraftvunna domar på grund av rättsutvecklingen efter domen, oberoende av om saken bedöms utifrån bestämmelserna om återbrytande eller bestämmelserna om klagan.

22. Europeiska människorättskonventionen och praxis vid tillämpningen av den ger inte stöd för en motsatt ståndpunkt. Europeiska människorättskonventionen medför inte en skyldighet för konventionsstaterna att tillhandahålla rätt till extraordinärt överklagande ens i en situation där en människorättskränkning har konstaterats efter ett människorättsbesvär. Konventionens artikel 13 angående rätt till effektiva rättsmedel skapar inte och är inte en grund för nationella rättsmedel. Enligt fast tolkningspraxis förutsätter artikel 13 inte heller att det på nationell nivå borde finnas rättsmedel mot att den nationella lagstiftningen strider mot konventionen (James m.fl. mot Förenade kungariket 21.2.1986, punkt 85; Leander mot Sverige 26.3.1987, punkt 77; Willis mot Förenade kungariket 11.6.2002, punkt 62; Roche mot Förenade kungariket 19.10.2005, punkt 137; Branko Tomašić; m.fl. mot Kroatien 15.1.2009, punkt 73; A m.fl. mot Förenade kungariket 19.2.2009, punkt 135; Kennedy mot Förenade kungariket 18.5.2010, punkt 197, Greens m.fl. mot Förenade kungariket 23.11.2010, punkt 90). Förhållandet till människorättskonventionen är således att extraordinärt ändringssökande uteslutande är beroende av den nationella lagstiftningen.

23. Även i flera av Europarådets medlemsstater har man förhållit sig avvisande till att nya principer för tolkningen av grundläggande eller mänskliga rättigheter skulle tillämpas retroaktivt. T.ex. Norges högsta domstol har i sitt plenumavgörande 21.3.2003 ansett att domstolens tolkning 3.5.2002 av ne bis in idem -förbudet inte skulle tillämpas retroaktivt i förhållande till domar som vunnit laga kraft före det och att lagakraftvunna domar inte skulle undanröjas på grund av den nya tolkningen (Rt. 2003 s. 359). I tysk konstitutionell praxis är det en etablerad uppfattning att ett rättsläge som konstaterats strida mot grundlagen inte behöver rättas till retroaktivt, om innehållet i eller tolkningen av grundlagen inte tidigare har varit tillräckligt tydligt (bl.a. 1 BvR 1/09 9.2.2010).

24. I vissa europeiska länder har frågan om utsträckningen i tiden av tolkningar av normerna om de mänskliga rättigheterna nyligen varit aktuell på grund av Europeiska människorättsdomstolens Salduz-rättspraxis (Salduz mot Turkiet 27.11.2008). Frankrikes författningsdomstol omfattade i sitt avgörande 30.7.2010 en tolkning av människorättskonventionen på nationell grundlagsnivå och ansåg att vissa lagstadganden stred mot grundlagen. Domstolen sköt dock upp rättsverkningarna av sitt avgörande med ett knappt år framåt för att ge lagstiftaren möjlighet att korrigera lagstiftningen och för att upprätthålla rättssäkerheten (Conseil constitutionnel, décision no 2010-14/22 QPC, 30.7.2010 § 30). En motsvarande ståndpunkt intogs även av Belgiens författningsdomstol (Cour constitutionnelle, Arrêt 7/2013 14.2.2013). Frankrikes högsta domstol drog dock i sitt plenumavgörande i april 2011 (Cour de cassation, Arrêts 589 – 592 15.4.2011) slutsatsen att människorättsdomstolens Salduz-rättspraxis, som i det skedet även hade lett till en fällande dom för Frankrike (Brusco v. Frankrike 14.10.2010), skulle tillämpas på tvångsmedelsbeslut som hade fattats redan innan lagändringarna hade trätt i kraft. Några ingrepp har dock inte gjorts i lagakraftvunna straffdomar.

25. Förenade kungarikets högsta domstol ansåg i ett avgörande angående Salduz-rättspraxisens effekter i Skottland, där rättsläget hade stått i strid med denna praxis, att effekterna begränsas till brottmål som blir anhängiga eller avslutas efter högsta domstolens eget avgörande (Cadder v. HM Advocate, UK Supreme Court Judgment [2010] UKSC 43, 26.10.2010). Tidsmässigt utsträcktes effekterna således inte enligt Europeiska människorättsdomstolens tolkningsavgörande, utan enligt den nationella högsta domstolens avgörande på grund av tolkningen, och de begränsades till ärenden som då ännu var anhängiga.

26. Irlands högsta domstol har i sin tur i ett avgörande år 2006 ansett att en viss materiell straffrättslig bestämmelse stred mot grundlagen. Samtidigt har domstolen dock konstaterat att effekten av ställningstagandet inte sträckte sig till lagakraftvunna domar som meddelats med stöd av bestämmelsen (A v. The Governor of Arbour Hill Prison [2006] IESC 45, 10.7.2010).

27. En motsatt ståndpunkt har intagits av Sveriges högsta domstol i ett avgörande 16.7.2013 (Ö 1526-13). Domstolen har hänvisat till artikel 13 i Europeiska människorättskonventionen och dess ställning som en del av den nationella lagstiftningen, när den beslöt återbryta en lagakraftvunnen dom i ett brottmål. Avgörandet kunde inte grundas på den svenska rättegångsbalkens bestämmelser om extraordinärt ändringssökande eller på tolkningspraxis angående dem. Avgörandet har tillkommit i en situation där Sveriges högsta domstol tidigare, i mars 2010 i ett prejudikat (NJA 2010 s. 168 I och II) hade kommit till att det inte fanns skäl för att iaktta Europeiska människorättsdomstolens nya tolkningslinje i domen Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009 om hur man utifrån artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen ska bedöma om det är fråga om "samma sak". Denna ståndpunkt, enligt vilken ne bis in idem -förbudet inte alls hade tillämpats i rättskipningen i Sverige i förhållandet mellan administrativa påföljdsförfaranden och brottmål, i varken konsekutiva eller ens parallella förfaranden, hade ändrats genom Högsta domstolens avgörande 11.6.2013 (B 4946-12), som i sin tur berodde på EU-domstolens prejudikat 26.2.2013 om tolkningen av artikel 50 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (Åkerberg Fransson, C-617/10; EU:C:2013:105). Genom avgörandet 11.6.2013 har Sveriges högsta domstol omfattat Europeiska människorättsdomstolens och EU-domstolens tolkningslinje när det gäller att bedöma om det är fråga om "samma sak", och samtidigt har den beträffande bis-kriteriet omfattat en vid tolkning genom att utsträcka förbudet till förfaranden som är parallellt anhängiga och utan att knyta förbudseffekten till att avgörandet måste vara slutligt så som ordalydelserna i artikel 4 i tilläggprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen och artikel 50 i EU:s grundrättighetsstadga förutsätter. Effekterna av denna korrigerade tolkning har genom avgörandet 16.7.2013 angående det extraordinära överklagandet utsträcks inte bara till anhängiga ärenden utan också till ärenden som har avgjorts med avgöranden som hade vunnit laga kraft efter Zolotukhin-domen. Bakgrunden är alltså en situation där Sveriges högsta domstol själv tidigare uttryckligen har beslutat låta bli att följa Europeiska människorättsdomstolens tolkningslinje till den del tolkningen klart och medvetet hade ändrats i Zolotukhin-domen när det gäller att bedöma om det är fråga om "samma sak".

Ne bis in idem -förbudet som skäl för retroaktiv tillämpning för att bryta en doms laga kraft

28. Ne bis in idem -förbudet, som helt förhindrar att åtal prövas och således direkt bestämmer slutresultatet i saken till denna del, är till sina effekter jämförbart med situationer där slutresultatet beror på förutsättningarna för att tillämpa en viss norm i en materiell lag och inte på sådana procedurregler som medför att rättegången tas upp på nytt om de inte har följts. Situationen beträffande det extraordinära ändringssökandet påminner ur den synvinkeln om återbrytande, där det med hänsyn till svarandens intresse inte finns några begränsande tidsfrister, fastän den sak som ska avgöras formellt skulle omfattas av bestämmelserna om klagan och således av de bestämmelser om tidsfrister som gäller dem.

29. Innehållsmässigt innefattar ne bis in idem -förbudet en såväl nationellt som internationellt obestridligen accepterad princip att ingen får dömas eller lagföras två gånger för en och samma straffbara gärning. Det har dock i internationell människorättspraxis visat sig vara mycket svårt att dra gränser för förbudets tillämpningsområde, på samma sätt som över huvud taget för frågan om tillämpningsområdet för rättsskyddsgarantier inom straffprocessen i förfaranden som står utanför den egentliga nationella brottmålsrättegången, så som när administrativa påföljder bestäms. I flera stater som hör till människorättskonventionen har sådana förfaranden angående t.ex. bekämpning av missbruk inom beskattningen som av hävd tillämpats med användning av administrativa och straffrättsliga sanktioner, först under de senaste fem åren ansetts strida mot Europeiska människorättskonventionen, och utformningen av en klar tolkningslinje i synnerhet när det gäller bis-kriteriet har dröjt flera år. Det har varit fråga om en omvärdering av frågan om huruvida förfarandena enligt etablerade lagstiftningssystem är acceptabla. I detta hänseende är det inte fråga om en situation där de rättegångar som ansetts stå i strid med konventionen borde tas om på ett rättvist sätt, utan det är frågan om att någondera av de påföljder som bestämts i olika förfaranden måste avlägsnas såsom stridande mot konventionen. Frågan om en människorättskränkning har inträffat antingen i det administrativa eller i det straffrättsliga förfarandet beror inte på om förfarandena i sig är godtagbara utan på vilket tidsmässigt förhållande de har till varandra. Det innebär inte ett brott mot människorättskonventionen om två olika påföljder döms ut för en och samma gärning, utan ne bis in idem -förbudet gäller endast ett förbud mot att behandla påföljderna i olika förfaranden. Fördragsbrottet beror således inte på slutresultatet av rättegångarna utan på det sätt på vilket påföljderna har bestämts.

30. Det är fråga om ett förfarande som ingår i systemet och som numera anses kränka de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Missförhållanden på systemnivå rättas vanligen till genom lagstiftningsreformer och då har förändringarna inte retroaktiv verkan i förhållande till avgöranden som redan har vunnit laga kraft. Även människorättsdomstolen har i sin praxis konstaterat att det i samband med systemförändringar är nödvändigt att ha övergångsperioder, vilka hör till konventionsstaternas prövningsrätt, även om de oundvikligen försätter människor i olika ställning (Fruni mot Slovakien 21.6.2011 punkt 163).

31. Om verkningarna av förbudet utsträcktes via extraordinärt ändringssökande till lagakraftvunna avgöranden, skulle det ha betydande effekter som kränker jämlikheten. Ärenden som gäller sinsemellan likadana gärningar och som har avgjorts med lagakraftvunna beslut med tillämpning av samma skatte- och straffrättsliga stadganden skulle efter extraordinärt ändringssökande komma att bedömas på olika sätt och med olika slutresultat beroende på om man ska tillämpa bestämmelserna om klagan eller bestämmelserna om återbrytande, med deras sinsemellan olika tidsfrister och olika grunder. Somliga skulle befrias från t.o.m. långa fängelsestraff medan andra skulle undgå ekonomiska skatteförhöjningspåföljder och en del skulle helt stå utanför de extraordinära rättsmedlen, om man iakttar bestämmelserna om klagan jämte tidsfrister. Även riksdagens grundlagsutskott har understrukit betydelsen av den grundlagstryggade jämlikhetsprincipen i samband med det straffrättsliga påföljdssystemet (GrUU 59/2001 rd och GrUU 7/2014 rd). I synnerhet när en förändring angående principerna för påföljdssystemet införs genom ett avgörande i rättspraxis finns det vägande skäl för att begränsa förändringens tillämpning i tiden och låta bli att utsträcka effekterna av förändringen till ärenden som redan har avgjorts med avgöranden som har vunnit laga kraft.

Bedömning i förhållande till avgörandet HD 2013:59

32. Vid bedömningen av frågan om det finns lagenlig grund för klagan är utgångspunkten enligt vad som konstaterades i punkt 11 att man måste utreda om hovrätten har förfarit oriktigt i belysning av det rättsläge som hovrätten vid tidpunkten för sin dom skulle iaktta. Mot bakgrund av det som sägs ovan i punkt 12 – 31 finns det inte orsak att avvika från denna utgångspunkt. Således måste man ta ställning till frågan från vilken tidpunkt den ståndpunkt angående tillämpningen av ne bis in idem -förbudet som framgår av avgörandet HD 2013:59 har varit gällande.

33. Hovrätten har i sin dom 21.3.2013 hänvisat till Högsta domstolens praxis (HD 2010:46 och HD 2010:82), enligt vilken ne bis in idem -förbudet inte blev tillämpligt i ett fall där den påföljd som bestämts först blir slutlig först under eller efter den senare processen. I målet har det således enligt hovrättens uppfattning inte funnits hinder för att pröva åtalet om grovt skattebedrägeri. Hovrätten har i sitt avgörande följt den då utifrån Högsta domstolens praxis rådande tolkningen av innehållet i ne bis in idem -förbudet.

34. Riksdagens grundlagsutskott hade i april 2012 gett utlåtandet GrUU 9/2012 rd, som hovrätten hänvisade till, och grundlagsutskottet har sedermera preciserat sina riktlinjer i maj 2013 i utlåtandet GrUU 17/2013 rd. Högsta domstolen har 5.7.2013 meddelat det ovan nämnda avgörandet HD 2013:59 angående tillämpningen av ne bis in idem -förbudet i parallella förfaranden.

35. När man bedömer om utgångspunkten i avgörandet HD 2013:59, angående när det finns ett i avgörandet avsett hinder mot att pröva ett åtal för skattebedrägeri, ska tillämpas även på brottmål som har avgjorts med ett avgörande som har vunnit laga kraft innan det nämnda prejudikatet meddelades, har följande omständigheter central betydelse.

36. Högsta domstolen hade i sin praxis angående extraordinärt ändringssökande (t.ex. Högsta domstolens beslut 1.9.2011 liggare 1865, dnr H2010/87, och 6.9.2011 liggare 1888, dnr H2010/198) efter avgörandet HD 2010:45 ansett att Europeiska människorättsdomstolen i stora kammarens avgörande i fallet Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009 konstaterat att dess praxis vid tillämpningen av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen var oenhetlig och äventyrade rättssäkerheten, och därför i detta avgörande uttryckligen försökt förenhetliga praxis. I Zolotukhin-avgörandet hade människorättsdomstolen dragit slutsatsen att en tidigare dom och ett nytt åtal gällde samma gärning på ett sätt som var förbjudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen, om fakta i fallet var desamma eller väsentligen desamma. Således var den juridiska bedömningen av förfarandet inte längre avgörande vid prövningen. Högsta domstolen har ansett att människorättsdomstolen i avgörandet Zolotukhin har skapat en praxis som var avsedd att tillämpas i motsvarande situationer. Därför har Högsta domstolen ansett att det är möjligt att genom extraordinärt ändringssökande göra ingrepp i lagakraftvunna domar, om domen hade meddelats efter det nämnda Zolotukhin-avgörandet och de skäl för avgörandet som framgår av detta avgörande inte har iakttagits.

37. Efter det nämnda Zolotukhin-avgörandet har Högsta domstolen i sin praxis angående ordinärt och extraordinärt ändringssökande bedömt uppkomsten av ett ne bis in idem -hinder särskilt med hänsyn till när det är fråga om "samma sak" (idem). Redan i avgörandet HD 2010:45 (punkt 36) har Högsta domstolen beträffande bis-kriteriet yttrat att människorättsdomstolen i Zolotukhin-avgörandet uttryckligen har konstaterat att skyddet enligt den aktuella artikeln i konventionen blir tillämpligt när ett nytt förfarande vidtas mot någon efter att en tidigare dom har blivit slutlig. Likaså har domstolen konstaterat att det av Zolotukhin-avgörandet framgår att skydd enligt artikeln inte har uppkommit på grund av ett avgörande, om tidsfristerna för ordinarie rättsmedel fortfarande står till buds.

38. I avgörandet HD 2013:59 har Högsta domstolen ändrat den tolkningsprincip som framgår av avgörandet HD 2010:45 i frågan om huruvida ett beslut om skatteförhöjning förhindrar prövning av ett åtal för skattebedrägeri innan skatteförhöjningsbeslutet har blivit slutligt. I avgörandet HD 2013:59 har Högsta domstolen bedömt den frågan utifrån det nationella grundrättighetssystemet med beaktande av det utlåtande som grundlagsutskottet gav i april 2012 (GrUU 9/2012 rd) samt den precisering av utlåtandet som utskottet gjorde i maj 2013 (GrUU 17/2013 rd). Högsta domstolens ändrade tolkning har således inte berott på människorättsdomstolens Zolotukhin-avgörande och grundar sig inte heller på någon sådan ändrad tolkning som skulle ha framgått av människorättsdomstolens rättspraxis efter detta avgörande.

39. När Högsta domstolen i avgörandet HD 2013:59 behandlade grundlagsutskottets inställning i utlåtandena GrUU 9/2012 rd och 17/2013 rd till frågan om ne bis in idem -förbudet kan anses gälla enbart rent konsekutiva förfaranden utan även samtidigt anhängiga förfaranden, har domstolen bedömt om utlåtandena ger anledning att se över den tolkning av ne bis in idem -förbudet som tidigare omfattats i praxis. I sin bedömning har Högsta domstolen undersökt innehållet i grundlagsutskottets ställningstaganden och deras betydelse för avgörandet i saken såväl på ett allmänt plan som i det föreliggande saksammanhanget (punkt 14 – 22 i domskälen).

40. Högsta domstolen har dock ytterligare varit tvungen att närmare avväga på vilket sätt det har varit motiverat att dra upp riktlinjer för ett utsträckande av ne bis in idem -förbudet till parallella förfaranden, med beaktande bl.a. av vissa andra synpunkter som gäller saken (punkt 23 – 35 i domskälen). Detta har varit nödvändigt framför allt därför att tolkningen av ne bis in idem -förbudet och förändringarna av den inte är betydelsefulla enbart i Finlands rättsordning såsom enskilda lagtillämpningsfrågor, utan problemen med och effekterna av de nya tolkningarna gäller strukturerna i ett påföljdssystem som har skapats genom lagstiftning.

41. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2013:59 tolkat den nationella rätten på ett sätt som i tillämpningen av ne bis in idem -förbudet är lösgjort från slutlighetskriteriet såsom grund för avgörandet. Förbudets tillämpning har således blivit vidare och förmånligare för svaranden än vad som skulle följa av en tolkning som följer ordalydelsen i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europeiska människorättskonventionen. Likaså är tolkningen i avgörandet HD 2013:59 vidare än EU-domstolens tolkning av artikel 50 i grundrättighetsstadgan i det ovan i punkt 27 nämnda målet Åkerberg Fransson.

42. I avgörandet HD 2013:59 har det således varit fråga om en mångfacetterad bedömning och avvägning, utifrån vilken tolkningsprincipen har ändrats. Man kan inte anse att hovrätten i sin dom i A:s mål skulle ha begått ett fel vid tillämpningen av lagen, eftersom hovrätten har följt den tolkningsprincip som var rådande när avgörandet gavs. Det finns således inte något skäl enligt 31 kap. 1 § 1 mom. rättegångsbalken för att godkänna klagan.

Bedömning i förhållande till Europeiska människorättsdomstolens nuvarande rättspraxis

43. I målet måste ytterligare bedömas om Europeiska människorättsdomstolens nuvarande tolkning av ne bis in idem -förbudet, sådant det framgår av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen, har betydelse då klagan avgörs.

De rättsliga grunderna för extraordinärt ändringssökande

44. Utgångspunkterna beträffande de bestämmelser som ska iakttas i extraordinärt ändringssökande framgår ovan. I 31 kap. rättegångsbalken finns inte några specialbestämmelser som skulle gälla betydelsen av de mänskliga rättigheterna såsom materiella förutsättningar för extraordinärt ändringssökande. Att Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat en kränkning av mänskliga rättigheter är inte i sig, i motsats till vad som gäller i vissa andra rättsordningar, enligt finsk lag en grund för att undanröja eller återbryta en laga kraft vunnen dom ens i det fall att sökanden är en part vars besvär har lett till människorättsdomstolens fällande dom.

45. Förutsättningarna för att klagan ska kunna godkännas bestäms således enligt de ovan i punkt 10 nämnda allmänna stadgandena. Lagändringen år 2005 (666/2005) angående 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken har endast gällt den föreskrivna tidsfristen för klagan i en situation där ett behörigt rättskipnings- eller tillsynsorgan som övervakar de internationella mänskliga rättigheterna har konstaterat ett rättegångsfel vid handläggningen. Lagändringen påverkade inte grunderna för undanröjande av domar.

46. Så som det framgår av punkt 22 ovan föranleds inte heller något annat av Europeiska människorättskonventionen. Konventionen ålägger inte konventionsstaterna en skyldighet att ordna rätt till extraordinärt ändringssökande. Artikel 13 i konventionen skapar och grundar inte några nationella rättsmedel och förutsätter över huvud taget inte att det på nationell nivå borde finnas ett rättsmedel för det fall att den nationella lagstiftningen strider mot konventionen. Sveriges högsta domstols ovan i punkt 27 nämnda avgörande 16.7.2013 bygger således inte på Europeiska människorättsdomstolens tolkningar av artikel 13 i konventionen, utan på den nationella domstolens egna argumentation på nationell nivå.

47. I föreliggande fall är det inte heller fråga om en sådan fortgående kränkning där – med avvikelse från extraordinärt ändringssökande avseende en lagakraftvunnen dom – människorättsdomstolen i sin praxis har ansett att artikel 46 kan kräva att ett ärende tas upp till ny behandling i administrativt förfarande. I samband med en fortgående kränkning är fakta i saken fortfarande sådana att den fortsatta människorättskränkningen kan repareras med ett nytt avgörande där parten ges den rätt som denne har eftersträvat (Papamichalopoulos m.fl. mot Grekland 31.10.1995, som gällde återställande av besittningen av en fastighet; Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz 30.6.2009, som gällde möjligheten att få ett faktainslag om djurskydd publicerat i TV; Emre mot Schweiz 11.10.2011, som gällde undvikande av utvisning). I en situation där ett åtal för en avslutad gärning har prövats och avgjorts genom en lagakraftvunnen dom enligt då gällande rättsläge, är det i belysning av människorättsdomstolens praxis inte fråga om en fortgående rättskränkning.

Bedömning av grunden för klagan

48. De rättsliga utgångspunkterna för bedömningen beror av ovan anförda skäl inte på om det som ska undersökas är en nationell grundlagstolkning som förändrar rättsläget, så som ovan, eller en tolkning som har omfattats angående Europeiska människorättskonventionen. Tvärtom skulle det vara problematiskt om man i den nationella rätten skulle komma till att nya riktlinjer för tolkningen av Europeiska människorättskonventionen, som gäller såsom vanlig lag, skulle få mer omfattande effekter via extraordinärt ändringssökande på lagakraftvunna domar som meddelats utifrån ett tidigare rättsläge än riktlinjerna för tolkningen av den nationella grundlagen.

49. Europeiska människorättsdomstolens tolkning av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen förändrades klart och uttryckligen beträffande idem-kriteriet, frågan om "samma sak", i och med Zolotukhin-avgörandet år 2009. Denna linje har människorättsdomstolen sedan följt konsekvent.

50. Det är först nyligen som tolkningsprincipen har klarnat även beträffande den andra väsentliga delfaktorn, dvs. bis-kriteriet. I ett avgörande i början av 2014 har människorättsdomstolen ansett att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till konventionen förutsätter att när ett av två parallella förfaranden avgörs med ett slutligt avgörande måste det andra förfarandet avslutas (Muslija mot Bosnien och Hercegovina 14.1.2014, som gällde förhållandet mellan ordningsförseelse och straffprocess; Grande Stevens m.fl. mot Italien 4.3.2014, som gällde förhållandet mellan administrativ påföljdsavgift och straffprocess; Glantz mot Finland 20.5.2014 och Nykänen mot Finland 20.5.2014, som båda gällde förhållandet mellan skatteförhöjning och åtal för skattebedrägeri). Å andra sidan har domstolen ansett att ne bis in idem-regeln inte har kränkts, om ett och samma ärende har prövats i parallella förfaranden, men det ännu när det ena avslutas med ett slutligt avgörande har funnits ett ordinarie rättsmedel att tillgå beträffande det andra (Häkkä mot Finland 20.5.2014).

51. I ett avgörande år 2011 (Tomasović mot Kroatien 18.10.2011) har människorättsdomstolen ansett att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 har kränkts i en situation där två straffprocesser har varit anhängiga samtidigt. Ställningstagandet saknar dock motiveringar och innehåller inte några hänvisningar eller någon analys i förhållande till tidigare rättspraxis. Å andra sidan anser domstolen uttryckligen i avgörandet att det är ett brott mot ne bis in idem -förbudet endast om ett nytt förfarande inleds med vetskap om att svaranden redan har lagförts i ett annat förfarande angående samma gärning (punkt 29). En sådan ståndpunkt har sedermera inte anförts i domstolens avgöranden. Av nämnda skäl kan avgörandet Tomasović inte ännu anses utgöra ett ställningstagande som skapar en riktlinje för tolkningen angående bis-kriteriet.

52. Så som människorättsdomstolen själv med hänvisning till Zolotukhin-domen konstaterar i sina avgöranden Glanz (punkt 58), Nykänen (punkt 48) och Häkkä (punkt 47), är konsekutiva påföljdsförfaranden av straffnatur klart förbjudna enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. Däremot förbjuds inte parallella förfaranden (Glanz, punkt 59; Nykänen, punkt 49; Häkkä, punkt 48). Det innebär dock en kränkning av artikeln, om ett av förfarandena har avgjorts med ett slutligt avgörande och det andra inte avslutas. I dessa avgöranden bedömer domstolen dessutom tolkningen av bis-kriteriet i förhållande till sin tidigare rättspraxis, där separata påföljder som bestämts i parallella ärenden i samma ärende har ansetts tillåtna av det skälet att det har funnits ett tillräckligt nära materiellt och tidsmässigt samband mellan förfarandena (Glanz, punkt 60 – 61; Nykänen, punkt 50 – 51; Häkkä, punkt 49 – 50). Domstolen har dock ansett att det inte av sådana skäl kunde anses att parallella påföljdsförfaranden angående skatteförhöjning och skattebedrägeri stod utanför en tillämpning av bis-kriteriet. Dessutom har domstolen ytterligare bedömt tolkningen av bis-kriteriet med beaktande av att om man stödjer sig på artikelns formulering att ärendet ska vara slutligt avgjort, kan särdragen i de nationella systemen slumpmässigt leda till olika slutresultat i liknande fall. Till den delen har domstolen utgått från att detta slags problem ska lösas på nationell nivå och lagt märke till att man i Finland av dessa skäl har lösgjort sig från slutlighetskriteriet såväl i Högsta domstolens avgörande 2013:59 som fr.o.m. 1.12.2013 även i den lagstiftning som gäller påföljderna för undandragande av skatt (Glanz, punkt 63; Nykänen, punkt 53).

53. Utifrån det ovan anförda har det inte i människorättsdomstolens praxis funnits klara riktlinjer för tolkningen av bis-kriteriet i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 och i synnerhet inte om dess förhållande till andra än konsekutiva förfaranden. En väsentlig delfaktor i förbudets innehåll och tillämpningen av det har således varit oklar. Ännu i de avgöranden 20.5.2014 som gäller Finland har tolkningen av bis-kriteriet bedömts utifrån såväl de oklara synsätten i tidigare rättspraxis som vissa andra synpunkter. Dessutom har Högsta domstolen i sina prejudikat år 2010 uttryckligen avvisat den alternativa tolkningen av bis-kriteriet att ärendets slutlighet skulle läggas till grund för avgörandet i parallella förfaranden, eftersom slutresultaten även i sinsemellan liknande fall då skulle bero på slumpmässiga orsaker (HD 2010:45 punkt 41, HD 2010:46 punkt 42). På det sätt som nämns ovan i punkt 52 erkänner även människorättsdomstolen detta problem, men överlåter på de nationella myndigheterna att rätta till det.

54. Av de skäl som nämns ovan i punkt 49 – 53 kan hovrätten således inte heller i belysning av den praxis från Europeiska människorättsdomstolen som fanns tillgänglig våren 2013 anses ha tillämpat lagen oriktigt då den i sin dom 21.3.2013, vilken sedermera vunnit laga kraft, har stött sig på Högsta domstolens dåvarande rättspraxis och inte har lämnat åtalet utan prövning.

Slutsats

55. I hovrätten har inte inträffat ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken och beträffande åtalspunkt 15 finns det således inte grund för att undanröja den lagakraftvunna dom som A har meddelats. A:s klagan ska till denna del avslås.

Klagan angående grovt skattebedrägeri i aktiebolagets beskattning (punkt 5.1 i hovrättens dom)

56. A har i punkt 5.1 dömts till straff för grovt skattebedrägeri såsom ansvarig i X Ab. Högsta domstolen konstaterar att A inte enbart på grund av sin ansvarsställning i aktiebolaget har varit personligt ansvarig för den skatteförhöjning som eventuellt har påförts bolaget. Av den nya tolkningen i HD 2013:59 följer inte – liksom inte heller av människorättsdomstolens praxis eller grundlagsutskottets ställningstaganden – att prövningen av ett skattebedrägeriåtal mot en ansvarig person i ett aktiebolag skulle förhindras även när denne inte är ansvarig eller kan åläggas ansvar för en skatteförhöjning som har påförts bolaget (se HD 2011:111 och 2012:71). Eftersom bestämmelserna om skatteansvar varierar i olika länder, är det inte till denna del motiverat att åberopa Sveriges högsta domstols avgörande. Det har alltså inte varit fråga om en sådan situation där A i strid med ne bis in idem -förbudet skulle ha varit åtalad två gånger för samma sak. Till denna del har det inte funnits hinder för att i hovrätten pröva åtalet mot A. Därför avslår Högsta domstolen A:s klagan även till denna del.

Ansökan om återbrytande beträffande grovt skattebedrägeri angående aktiebolagets beskattning (punkt 10 i hovrättens dom)

57. Enligt 31 kap. 8 § 3 punkten rättegångsbalken kan en lagakraftvunnen dom i brottmål återbrytas till förmån för den åtalade, om en omständighet eller ett bevis åberopas, som ej tidigare framlagts, och dess framläggande sannolikt hade lett till den åtalades frikännande. Det är en vedertagen uppfattning att en ny dom inte är en sådan omständighet som avses i lagrummet. Därför kan ansökan inte ha framgång på den grunden att avgörandet HD 2013:59 skulle vara en i lagrummet avsedd ny omständighet.

58. A har i punkt 10 i domen dömts till straff för grovt skattebedrägeri i egenskap av ansvarig person i Y Ab. Högsta domstolen konstaterar att A inte enbart utifrån sin ansvarsställning i aktiebolaget har varit personligt ansvarig för en skatteförhöjning som eventuellt har påförts aktiebolaget och att situationen motsvarar det som anförs ovan i punkt 54. Det har alltså inte varit fråga om en sådan situation att A i strid med ne bis in idem -förbudet skulle ha varit åtalad två gånger i samma sak. Till denna del har det inte funnits hinder att i hovrätten pröva åtalet mot A. Av dessa skäl avslår Högsta domstolen A:s ansökan om återbrytande.

Skadeståndet som tilldömts Skatteförvaltningen

59. A har i sin ansökan yrkat att tingsrättens och hovrättens domar ska återbrytas även beträffande det skadestånd som har dömts ut för de grova skattebedrägerierna. Domarna för de grova skattebedrägerierna undanröjs och återbryts inte. Det föreligger inte heller skäl att i saken undanröja eller återbryta de skadestånd som dömts ut för dessa brott med laga kraft. Högsta domstolen avslår A:s yrkande även till denna del.

Beslut

Ansökan avslås.

Målet har i plenum avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt av justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen (skiljaktig), Gustav Bygglin, Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki (skiljaktig), Pasi Aarnio (skiljaktig), Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen, Marjut Jokela (skiljaktig), Jukka Sippo (skiljaktig), Jorma Rudanko, Pekka Koponen, Ari Kantor (skiljaktig), Tuula Pynnä, Jarmo Littunen och Mika Huovila (skiljaktig) Kari Vesanen var föredragande.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Huovila: Min skiljaktiga mening gäller frågan om hovrättens lagakraftvunna dom bör undanröjas beträffande åtalspunkt 15 på grund av att Europeiska människorättsdomstolen i sina senare domar har konstaterat att det strider mot ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen om en brottmålsrättegång fortsätter efter att ett slutligt avgörande har meddelats i ett annat påföljdsförfarande i samma sak.

A har i åtalspunkt 15 dömts till straff för grovt skattebedrägeri fastän skatteförhöjningar för samma gärningar har vunnit laga kraft och således blivit slutliga under brottmålsrättegången. A har inte ansökt om besvärstillstånd beträffande hovrättens dom 21.3.2013 och har inte heller anfört klagomål hos människorättsdomstolen.

Ne bis in idem -förbudet gäller enbart straff och påföljder av straffnatur och särskilda förfaranden angående dem. Förbudet hindrar inte att skadeståndsyrkanden med anledning av en straffbar gärning prövas. Extraordinärt ändringssökande på grund av ett påstått brott mot ne bis in idem -förbudet kan således inte även om det har framgång påverka skadestånd som bestäms i saken.

Allmänt om människorättskränkning som grund för extraordinärt ändringssökande

Artikel 46 i människorättskonventionen gäller de fördragsslutande staternas skyldighet att iaktta människorättsdomstolens slutliga domar enbart i mål där de själva har varit part. Eftersom de fördragsslutande staterna enligt artikel 1 i konventionen garanterar var och en som befinner sig under deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges i konventionen, måste man försöka följa människorättsdomstolens tolkningsprinciper även i andra motsvarande fall. Rättskipnings- och tillsynssystemet enligt människorättskonventionen är avsett att vara sekundärt så att de mänskliga rättigheterna och friheterna ska garanteras primärt på nationell nivå och av de nationella myndigheterna. Av dessa principer följer dock inte en skyldighet för staterna att göra ingrepp i tidigare lagakraftvunna domar.

Europeiska människorättsdomstolen har sedan år 2004 tagit i bruk ett s.k. pilotförfarande för sådana upprepade fall där en kränkning beror på ett strukturellt problem i det nationella systemet. Därvid tas endast ett av fallen upp till prövning, och i det sammanhanget behandlar domstolen det strukturella problemet i fråga och ger staten tydliga anvisningar och en tidsfrist för att röja undan problemet, medan de andra fallen får vänta på nationell korrigering, vilket ofta sker genom lagstiftning. Syftet med detta förfarande är inte bara att avlasta människorättsdomstolens arbetsbörda utan att också erbjuda en snabb och heltäckande korrigering för dem som råkat ut för kränkningen.

Europarådets ministerkommitté har gett en rekommendation om utvecklande av inhemska korrigeringsmetoder Rec(2004)6. I rekommendationen uppmanas medlemsstaterna att se över sina korrigeringsmetoder och vid behov skapa effektiva nationella metoder för den händelse människorättsdomstolen har konstaterat strukturella fel eller brister i nationell lagstiftning eller rättspraxis. I rekommendationen finns inte något ställningstagande om hurdana – allmänna eller särskilda – nationella metoder som borde finnas.

Det ovan beskrivna försöket att rätta till parallella fall förändrar inte utgångspunkten att varje fördragsslutande stat har befogenhet att besluta huruvida dess egen rättsordning gör det möjligt att undanröja eller återbryta en lagakraftvunnen dom på den grunden att rättegångsförfarandet eller domen har visat sig strida mot människorättsdomstolens avgörande i något mål. Villkoren för extraordinärt ändringssökande bestäms således enligt den nationella rätten. Rättegångsbalken innehåller inte några särskilda bestämmelser för en sådan situation.

Betydelsen av människorättsdomstolens senare ställningstaganden

Förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande bestäms utifrån samma stadganden i 31 kap. rättegångsbalken oberoende av om riktigheten av ärendet i fråga bedöms utifrån nationell lag eller utifrån människorättskonventionen, vilken står på samma nivå som lag, och människorättsdomstolens tolkningar utifrån den. I rättspraxis har dock ansetts att man vid extraordinärt ändringssökande måste beakta förpliktelserna enligt de internationella människorättsfördragen och särdragen hos tolkningen av dem. Om människorättsdomstolen har ansett att en dom eller ett förfarande strider mot människorättsförpliktelserna, har det vid prövning efter extraordinärt ändringssökande enligt vedertagen uppfattning ansetts att avgörandet i fråga är oriktigt (HD 2008:24, 2009:84, 2011:100 och 2012:52). En konstaterad människorättskränkning är dock inte i sig ett tillräckligt skäl för att återbryta eller undanröja en lagakraftvunnen dom. Det krävs ytterligare att de övriga villkoren uppfylls enligt 31 kap. rättegångsbalken angående ärendets art och oriktighet. När det gäller rättegångsfel är det ofta fråga om huruvida förutsättningarna enligt kapitlets 1 § 1 mom. 4 punkt uppfylls, dvs. om man kan iaktta ett rättegångsfel eller om man kan anta att ett fel väsentligt har inverkat på utgången i målet.

I Högsta domstolens rättspraxis finns endast några få avgöranden där förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande har bedömts i förhållande till ett sådant nytt avgörande av människorättsdomstolen som har gällt något annat än sökandens egen sak. I sig är det inte nödvändigt att ansökningar i form av klagan eller om återbrytande i dylika parallellfall måste bedömas på lika grunder sinsemellan eller på samma sätt som en ansökan som grundar sig på en av människorättsdomstolen konstaterad människorättskränkning i sökandens eget ärende. Kravet på enhetlig rättskipning och i sista hand jämlikhetsprincipen talar dock för att om människorättsdomstolen enligt ovan beskriven rättspraxis har konstaterat att ett förfarande innebär ett rättegångsfel i samma ärende som klagomålet gäller, så ska motsvarande förfarande anses vara ett rättegångsfel även i andra fall där klagan anförs.

Högsta domstolen har i sitt pleniavgörande HD 2009:80 behandlat frågan om man i ett återbrytningsärende kan ge betydelse åt ett senare avgörande av människorättsdomstolen i ett annat ärende, som visar att en lagakraftvunnen dom (HD 2009:27) är oriktig. I avgörandet var det väsentligt att bedöma huruvida uppenbart oriktig tillämpning av lag i den bemärkelse som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken förutsatte att den tillämpning av lagen som framgick av domen ostridigt stod i konflikt med det rättsläge som rådde vid den tidpunkt då domen gavs eller om det var motiverat att avvika från denna utgångspunkt som enligt fast praxis följs i samband med extraordinärt ändringssökande.

Angående detta konstateras i punkt 8 i det nämnda avgörandet följande: "Bedömningen av om ett avgörande som begärs återbrutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag sker från fall till fall. De situationer där den lagbestämmelse som ska tillämpas har preciserats genom ett avgörande av ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att övervaka internationella människorättsförpliktelser, och detta har skett efter att en dom i Finland har getts, utgör i detta sammanhang en särskild kategori, där man vid sidan av de nationella bestämmelserna också ska beakta de internationella förpliktelserna. Det kan då hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme har krympt i takt med en sådan praxis så att det avgörande som ansetts falla inom ramen för tolkningsutrymmet vid den tidpunkt då domen gavs visar sig vara oriktigt i belysning av internationell rättspraxis som har utformats eller preciserats senare. I dessa fall är det inte fråga om en ny omständighet som skulle inverka på domslutet, utan om att den som har fattat avgörandet inte alls eller inte i tillräcklig grad har haft kännedom om det tolkningsunderlag som borde läggas till grund för domen. Frågan om lagen har tillämpats uppenbart oriktigt på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken ska avgöras utifrån objektiva kriterier. När det gäller den föreliggande ansökan måste bedömningen av hurdant innehållet i och omfattningen av skyddet mot självinkriminering var vid den tidpunkt då det avgörande som begärs återbrutet fattades göras i belysning av vad man vet för närvarande."

Efter att ha konstaterat att innehållet i och betydelsen av principen om skydd mot självinkriminering inte utformats exakt i alla tillämpningssituationer och att effekterna av principen inte var likadana i alla situationer och att människorättsdomstolens praxis inte heller föreföll att till alla delar vara konsekvent (punkt 16), ansåg Högsta domstolen att man inte i människorättsdomstolens tidigare praxis kunde finna tillräckligt stöd för den tolkning som hade omfattats i den dom som begärdes återbruten. En motsatt ståndpunkt framgick av ett avgörande av människorättsdomstolen som meddelats efter domen i fråga (punkt 34).

Som slutsats konstaterade Högsta domstolen att innehållet av skyddet mot självinkriminering i belysning av människorättsdomstolens då kända praxis inte hade tolkats så uppenbart oriktigt i den dom som begärdes återbruten som det i allmänhet förutsätts. Med en bedömning utifrån den rättspraxis som sedermera hade preciserats stod tolkningen i domen dock i strid med människorättsdomstolens rättspraxis. Sökanden hade genom den dom som begärdes återbruten dömts till fängelsestraff och ålagts att betala skadestånd och domen hade inte ännu verkställts. Eftersom dessa följder av tillämpningen av lagen i strid med människorättskonventionen fortfarande gick att förhindra om domen återbröts, fanns det vägande skäl för att göra det (punkt 36). Under dessa omständigheter prövade Högsta domstolen rättvist att återbryta domen till den del svaranden hade befunnits skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri (punkt 37).

Av avgörandet HD 2009:80 följer inte att alla lagakraftvunna domar som efteråt har konstaterats strida mot människorättskonventionen borde undanröjas eller återbrytas genom extraordinära rättsmedel, utan förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande måste bedömas i varje enskilt fall. Som en betydelsefull faktor i denna bedömning bör beaktas om människorättsdomstolen i sitt senare avgörande har ändrat sin tidigare tolkningspraxis, skärpt sina tidigare riktlinjer eller utvidgat tillämpningsområdet för människorättsförpliktelserna eller om tidigare ställningstaganden endast har upprepats eller preciserats i avgörandet. Ett tecken på förändrad tolkning kan vid sidan av uttryckliga ställningstaganden i domskälen vara att människorättsdomstolens stora kammare har avvikit från en tidigare dom av en kammare (Salduz mot Turkiet, stora kammaren, 27.11.2008).

En sådan situation har det varit fråga om i de i punkt 36 i majoritetens domskäl nämnda avgöranden år 2011 av Högsta domstolen som gällde betydelsen av tolkningen i Zolotukhin-avgörandet i samband med extraordinärt ändringssökande. Högsta domstolen ansåg att människorättsdomstolen i Zolotukhin-avgörandet uttryckligen hade justerat och förenhetligat sina tidigare riktlinjer. Därför var det möjligt att efter extraordinärt ändringssökande ingripa endast i de lagakraftvunna domar som hade meddelats efter Zolotukhin-avgörandet i vilka domen inte grundade sig på de principer som framgår av detta avgörande.

Angående klagan när människorättsdomstolens avgöranden visar att mänskliga rättigheter har kränkts i ett rättegångsförfarande

Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken som analyseras i föreliggande mål kan en dom undanröjas efter klagan, om det har förelegat en omständighet på grund av vilken rätten självmant borde ha lämnat ärendet utan prövning. När det gäller förutsättningarna för klagan på grund av domvilla krävs inte annars heller, i motsats till vad som gäller återbrytningsgrunden enligt kapitlets 8 § 4 punkt, att domstolens förfarande skulle ha grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Ett rättegångsfel kan konstateras även i de fall där domstolen inte ens har varit medveten om en omständighet som gör att processförutsättningar har saknats eller som har medfört något annat rättegångsfel. Osäkerheten på grund av dessa omständigheter om en lagakraftvunnen doms bestånd balanseras upp av att klagan vanligen måste anföras inom en kort frist på sex månader.

Utgångspunkten är att riktigheten av ett förfarande bedöms utifrån rättsläget då avgörandet meddelades. Tolknings- och tillämpningssituationer i samband med internationella människorättsförpliktelser bildar dock en särskild helhet. Det rådande rättsläget bestäms då inte uteslutande utifrån den nationella lagstiftningen eller nationellt omfattade tolkningar, utan man måste i samband med det extraordinära ändringssökandet försöka objektivt bedöma innehållet i människorättsförpliktelsen. Det finns t.ex. inte hinder mot att stödja sig på sådana senare avgöranden av människorättsdomstolen som i sig motsvarar tidigare ställningstaganden men som passar bättre på det föreliggande fallet (HD 2002:68). Enligt det ovan refererade avgörandet HD 2009:80 kan människorättsdomstolens senare avgöranden beaktas även i ärenden som gäller återbrytande, när en uppenbart oriktig tillämpning av lag ska bedömas. Utifrån detta är det klart att människorättsdomstolens senare rättspraxis kan beaktas som tolkningsmaterial även i samband med en klagan. Med hjälp av nya domar som preciserar eller belyser tidigare avgöranden kan man bedöma vilket innehåll människorättsförpliktelsen har haft under rättegången.

Det finns inte heller i föreliggande ärende angående tolkningen av ne bis in idem -förbudet anledning att avvika från de ovan beskrivna tolkningsprinciper som bygger på det färska enhälliga pleniavgörandet HD 2009:80.

Ett åtskiljande av fallen beroende på om ett oriktigt rättskipningsavgörande bygger på ett allmänt problem på systemnivå eller om det är fråga om en enskild oriktig tillämpning av lag, skulle vara en sådan ny bedömningsgrund som skulle begränsa förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande i förhållande till vad som föreskrivs i lagen. Även avgörandet HD 2009:80 har gällt en sådan omständighet (skydd mot självinkriminering i ett konkursförfarande) som inte tillräckligt hade beaktats i lagstiftningen och som senare reparerades genom lagstiftning. Det skulle vara principiellt problematiskt om man i rättskipningen ställde nya, för parterna svårförutsedda villkor för extraordinärt ändringssökande som ett rättsmedel i sista hand.

Att det är svårt att ändra rättsliga system eller att problemet är omfattande är inte något sakligt skäl för att det inte skulle vara möjligt att, när lagstadgade förutsättningar uppfylls, efter klagan ingripa i rättegångsfel som är betydande för individen. Även det att alla liknande rättegångsfel inte kan rättas på grund av att tidsfristen för klagan är kort bör inte med åberopande av jämlikhetsprincipen användas som skäl för att klagan inte skulle kunna godkännas heller för dem som ännu har kvar sin tidsfrist. Dessutom bör man lägga märke till att ett iakttagande av ne bis in idem -förbudet på det sätt som människorättsdomstolen förutsätter har prövats på tjänstens vägnar av Högsta domstolen i alla fall som blivit anhängiga efter 2013, i vilka hovrättens dom med andra ord är äldre än eller från samma tid som A:s dom.

Det är klart att ett återbrytande eller undanröjande av en lagakraftvunnen dom kan orsaka problem för såväl andra parter som möjligheterna att reda ut saken i en ny rättegång. Dessa är dock allmänna negativa effekter av extraordinärt ändringssökande vilkas tyngd måste avvägas i första hand av lagstiftaren men som inte kan tillmätas avgörande betydelse när man inom rättskipningen bedömer förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande. I föreliggande fall finns det inte ens dylika negativa effekter.

Slutsatser och bedömning i föreliggande fall

Enligt artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsförordningen i denna stat. Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2010:45, 2010:46 och 2010:82 gått in för en tolkning enligt vilken ne bis in idem -förbudet enligt artikeln endast gäller konsekutiva förfaranden och förhindrar prövning av åtal för skattebedrägeri endast om den skatteförhöjning som har påförts för samma gärning har blivit slutlig innan åtal väcks.

Hovrätten har i sin dom 21.3.2013 avgjort målet utifrån nationell rättspraxis enligt de ovan nämnda avgörandena. Det tolkningsmaterial som då stod till buds angående omfattningen och effekterna av ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen har varit detsamma som när Högsta domstolen på förstärkt avdelning 5.7.2013 meddelade avgörandet HD 2013:59.

I det nämnda avgörandet har Högsta domstolen konstaterat följande (punkt 6): "Högsta domstolens rådande tolkningsriktlinje har i hög grad påverkats av Zolotukhin-domen av Europeiska människorättsdomstolens stora kammare. I nämnda avgörande hade en administrativ sanktion vunnit laga kraft innan åtal hade väckts för samma gärning (Sergey Zolotukhin mot Ryssland 10.2.2009). Människorättsdomstolen har inte ännu uttryckligen tagit ställning till överklagande i ett brottmål där ett ärende angående en straffrättslig administrativ sanktion skulle ha varit anhängigt samtidigt som ett åtal för brott i samma ärende. Domstolen har dock konstaterat att en kränkning av de mänskliga rättigheterna har inträffat i ett fall där åtal för samma gärning samtidigt var anhängiga vid två domstolar och där ett annat straff hade bestämts efter att den första påföljden hade blivit slutlig (Tomasovié mot Kroatien 18.10.2011). Av detta avgörande som har fattats av en kammare framgår inte om avsikten har varit att ändra eller precisera stora kammarens riktlinjer i målet Zolotukhin." Högsta domstolen har inte grundat sin ändrade ståndpunkt på människorättskonventionen och praxis vid tolkningen av den utan på grundlagsutskottets utlåtanden om de krav som ställs i Finlands grundlag.

Människorättsdomstolen har 20.5.2014 i sina avgöranden gällande Finland konstaterat att artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till människorättskonventionen hade kränkts när en brottmålsrättegång hade fortsatt även efter att en skatteförhöjning som grundade sig på samma gärning hade blivit slutlig (Nykänen mot Finland 20.5.2014 och Glantz mot Finland 20.5.2014). Människorättsdomstolen har påmint om sin tidigare rättspraxis enligt vilken artikeln innehåller tre olika skyddselement: ingen får när ett förfarande avslutats slutligt (i) riskera att ställas inför rätta (ii) ställas in för rätta eller (iii) straffas för samma gärning (Franz Fischer mot Österrike, dom 29.5.2001 och Nikitin mot Ryssland, beslut 20.7.2004). Med hänvisning till Zolotukhin-avgörandet konstaterade människorättsdomstolen att artikeln tydligt förbjuder konsekutiva påföljder av straffnatur i samma ärende. Av artikeln följer dock inte hinder för parallella förfaranden innan någotdera förfarandet har avgjorts slutligt (Garaudy mot Frankrike, beslut 24.6.2003) och inte heller i situationer där det andra förfarandet avslutas efter att ett av förfarandena avgörs slutligt (Zigarella mot Italien, beslut 3.10.2002). Om så inte hade skett, har människorättsdomstolen i sina tidigare avgöranden konstaterat en kränkning. Till denna del har domstolen hänvisat till avgörandena Tomasović mot Kroatien, 18.10.2011 och Muslija mot Bosnien och Hercegovina , 14.1.2014, i vilka domstolen i sin tur har hänvisat vid sidan av Zolotukhin-avgörandet till det ovan nämnda Zigarella-avgörandet. I de domar som gäller Finland och inte heller i några andra domar finns det uttalanden enligt vilka avgöranden i parallella förfaranden skulle ha inneburit en förändring eller skärpning av människorättsdomstolens tidigare praxis, utan av dem får man tvärtom uppfattningen att människorättsdomstolen även i dessa avgöranden har iakttagit den linje man redan tidigare har gått in för.

De ovan nämnda avgörandena år 2014 av människorättsdomstolen ger inte anledning att ändra uppfattningen om att det efter Zolotukhin-avgörandet har förblivit oklart om ne bis in idem -förbudet gäller enbart konsekutiva förfaranden eller om det även sträcker sig till parallella förfaranden och i vilket skede av förfarandet som förbudet inträder. När hovrätten behandlade A:s mål kunde denna fråga även i belysning av människorättsdomstolens rättspraxis tolkas på flera olika sätt. De ovan nämnda avgörandena av människorättsdomstolen har klarlagt omfattningen av ne bis in idem -förbudet och avhjälpt svårigheten att tolka praxis, men de kan inte anses ha förändrat människorättsdomstolens tidigare tolkning av förbudets innehåll. De visar alltså vilket människorättsförpliktelsens innehåll har varit även under A:s rättegång. När klagan avgörs kan man således stödja sig på den tolkning som framgår av människorättsdomstolens nämnda avgöranden.

Numera är det klart att hovrätten inte borde ha fortsatt prövningen av skattebedrägeriåtalet beträffande åtalspunkt 15 efter att skatteförhöjningsbeslutet hade vunnit laga kraft och tillräkna A detta skattebedrägeri i sin dom 21.3.2013. Eftersom A till denna del har dömts för samma gärning för vilken han tidigare hade påförts en skatteförhöjning vilken vunnit laga kraft, finns det enligt 31 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten rättegångsbalken förutsättningar för att undanröja domen.

I likhet med majoriteten anser jag att de skatteförhöjningar som eventuellt påförts aktiebolaget inte har betydelse för ne bis in idem -förbudet och avslår A:s klagan och ansökan om återbrytande beträffande åtalspunkterna 5 och 10. Jag avslår även A:s yrkande på undanröjande av skadeståndsskyldigheten, eftersom ne bis in idem -förbudet och ett avvisande av åtalet inte skulle ha hindrat en prövning av skadeståndsyrkandena (HD 2011:35).

Efter denna utgång i målet finns det inte anledning att yttra sig om vilken betydelse ett undanröjande av åtalspunkt 15 skulle ha haft för A:s straff.

Justitieråden Kantor, Sippo, Jokela, Aarnio, Välimäki och Kitunen har var och en i sin tur varit ense med justitierådet Huovila.