HD:2014:67

Trafikbrott - Trafikförseelse
Skydd mot självinkriminering
Grundlagen – Grundläggande rättigheter

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2011/989
Givet: 24.9.2014
Liggare: 1870

A hade med sin bil skadat en annan bil. Åklagaren yrkade med stöd av 103 § vägtrafiklagen att A skulle straffas för trafikförseelse även på den grunden att A i strid med skyldigheten enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen hade låtit bli att underrätta den skadelidande eller polisen om händelsen. Fråga om A:s förfarande kunde tillräknas honom som brott, då man beaktade syftet med stadgandet, anmälningspliktens innehåll och den omständigheten att han genom att uppfylla anmälningsplikten hade blivit tvungen att ange sig själv för ett brott. Jfr KKO:1996:101

VägtrafikL 59 § 3 mom
VägtrafikL 103 §
GrundL 21 §
Europeiska människorättskonventionen 6 art
FN-konventionen om medborgerliga och mänskliga rättigheter 14 art

Handläggningen av målet i de lägre domstolarna

Helsingfors tingsrätts dom 17.8.2010

Åklagaren yrkade att A skulle straffas för två trafikförseelser. Enligt åtalspunkt 1 hade A då han parkerade sin personbil i strid med 3 § vägtrafiklagen underlåtit att iaktta av omständigheterna påkallad omsorg och försiktighet till förekommande av fara och skada med den påföljden att bilen hade stött ihop med en annan personbil, som till följd av kollisionen åtminstone hade fått skråmor. Enligt åtalspunkt 2 hade A i strid med 59 § vägtrafiklagen som vägtrafikant inblandad i den nämnda trafikolyckan underlåtit att göra anmälan om den inträffade händelsen till den skadelidande eller polisen trots att egendom skadats.

I tingsrätten förnekade A att han skulle ha gjort sig skyldig till trafikförseelser och ansåg att han inte varit oförsiktig i parkeringssituationen och att hans bil inte hade stött ihop med den andra bilen. Hans bil hade på sin höjd eventuellt lätt vidrört den andra bilen. A hade inte märkt några skador och han hade inte kunnat anmäla skadan till någon. Sekundärt åberopade A skyddet mot självinkriminering, eftersom han ansåg att han inte kunde ha varit skyldig att ange sig själv.

Tingsrätten ansåg det vara bevisat att A hade skadat målsägandens bil när han parkerade sin egen bil på grund av berättelsen från ett vittne som varit närvarande på platsen och omständigheter som framgick av räkningen på reparation av målsägandens bil.

Tingsrätten hänvisade till det som uttalats om förhållandet mellan skydd mot självinkriminering och 58 § vägtrafiklagen i avgörandet KKO 1996:101 och ansåg att inte heller iakttagande av 59 § vägtrafiklagen leder till att den som är inblandad i en trafikolycka och misstänkt för brott inte skulle ha de rättigheter som den som är misstänkt är garanterad med stöd av bestämmelser i internationella fördrag som är förpliktande för Finland när åtal för brott prövas.

Tingsrätten ansåg att A av vårdslöshet brutit mot vägtrafiklagen genom att underlåta att iaktta av omständigheterna påkallad omsorg till förekommande av fara och skada samt genom att underlåta att anmäla den inträffade skadan till den skadelidande eller polisen och sålunda gjort sig skyldig till två trafikförseelser.

Tingsrätten dömde A i enlighet med åtalet för två trafikförseelser till ett gemensamt bötesstraff på 15 dagsböter.

Målet har avgjorts av notarien Heidi Lindqvist.

Helsingfors hovrätts dom 12.9.2011

A överklagade till hovrätten och yrkade att åtalet förkastas i fråga om punkt 2. A åberopade att han på grund av skyddet mot självinkriminering inte hade varit skyldig att ange sig själv för att repat den parkerade bilen, eftersom anmälan skulle ha fråntagit honom möjligheten att försvara sig.

Åklagaren bemötte inte överklagandet i hovrätten.

Hovrätten hänvisade till artikel 14 stycke 3 punkt g i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och till Europeiska människorättsdomstolens avgörandepraxis samt till avgörandet KKO 2009:80 och ansåg att om A hade stannat kvar på kollisionsplatsen eller anmält trafikskadan skulle A ha utsatt sig för åtal för trafikförseelse och A hade sålunda inte gjort sig skyldig till något brott genom att avlägsna sig från platsen utan att göra anmälan.

Hovrätten förkastade åtalet i fråga om punkt 2 och sänkte A:s straff till 10 dagsböter.

Målet har avgjorts av hovrättens ledamöter Risto Jalanko, Harri Katara och Arja Mäki.

Överklagandet i Högsta domstolen

Åklagaren beviljades besvärstillstånd.

I besvären yrkade åklagaren att A döms för trafikförseelse i enlighet med åtalspunkt 2, som framfördes i tingsrätten.

I sitt bemötande yrkade A att åklagarens besvär förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. På det sätt som framgår av tingsrättens dom har det på lagakraftvunnet sätt utretts i målet att A den 17 april 2009 har varit inblandad i en trafikolycka genom att stöta till en annan personbil när han parkerade den personbil han körde, varvid den andra bilen åtminstone har fått skråmor till följd av kollisionen.

2. Dessutom är det ostridigt att A har lämnat skadeplatsen utan att anmäla det inträffade till den skadelidande eller polisen. A har inte längre i hovrätten eller Högsta domstolen motiverat sitt nekande med att han inte skulle ha märkt kollisionen. Högsta domstolen anser på samma sätt som tingsrätten, som tagit emot personbevisning i denna fråga, att det är klarlagt att A när han lämnade platsen för det inträffade har varit medveten om att hans bil stött till den andra personbilen och att kollisionen orsakat en egendomsskada på den.

3. I målet är det fråga om huruvida A genom att försumma den i vägtrafiklagen föreskrivna skyldigheten att anmäla en trafikolycka har gjort sig skyldig till en trafikförseelse.

Tillämpliga bestämmelser och rättsnormer

4. I 59 § vägtrafiklagen bestäms om anmälningar som gäller olyckor som orsakats i vägtrafiken. Har egendom skadats i olyckan och är ingen närvarande som kan mottaga uppgifter och upplysningar, ska i olyckan inblandad enligt 3 mom. utan dröjsmål göra anmälan om det inträffade till den skadelidande eller polisen. Brott mot anmälningsskyldigheten är straffbart enligt 103 § vägtrafiklagen.

5. Skydd mot självinkriminering betyder att ingen är skyldig att bidra till att den egna skulden utreds. I finsk lagstiftning finns ingen uttrycklig bestämmelse som ger uttryck åt denna princip, men principen har ansetts ingå i det rättsskydd som garanteras i 21 § grundlagen. Principen har uttryckts på ett på lagnivå bindande sätt i artikel 14 stycke 3 punkt g i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, enligt vilken ingen, när det är fråga om att pröva anklagelse mot honom för brott, får bli tvingad att vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig. Den europeiska människorättskonvention innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om principen, men enligt Europeiska människorättsdomstolens avgörandepraxis ingår i de centrala garantierna för en rättvis rättegång, vilka avses i artikel 6 i människorättskonventionen, även att iaktta denna princip om det så kallade skyddet mot självinkriminering (t.ex. John Murray mot Förenade kungariket 8.2.1996, punkt 45).

Central rättspraxis som gäller skydd mot självinkriminering

6. I såväl Högsta domstolens som Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis har frågan om skydd mot självinkriminering i första hand aktualiserats i fall där det har varit fråga om den brottsmisstänktes rätt att tiga om omständigheter som kan leda till att han riskerar åtal eller som kan användas som bevis på hans skuld. De viktigaste tillämpningsfallen har gällt förundersökning av brott och brottmålsrättegångar, men det har ansetts att principen kan bli tillämplig även i andra sammanhang. Enligt Europeiska människorättsdomstolens avgörandepraxis kränker skyldigheten att lämna uppgifter i anslutning till skattedeklarationer och andra administrativa anmälningsplikter inte i sig skyddet mot självinkriminering (t.ex. Allen mot Förenade kungariket 10.9.2002 och King mot Förenade kungariket 8.4.2003). Situationen har dock bedömts på ett annat sätt när en brottsutredning som gäller samma omständigheter pågår samtidigt som den administrativa anmälningsplikten eller när den anmälningsskyldiga inte har kunnat utesluta den möjligheten att de uppgifter som lämnas kan leda till en straffprocess eller kan användas i en straffprocess. Då har den anmälningsskyldiga ansetts ha rätt att tiga och straff som dömts ut för försummelse av anmälningsplikten har ansetts kränka rätten till en rättvis rättegång (t.ex. Funke mot Frankrike 25.2.1993 punkt 44, J.B. mot Schweiz 3.5.2001 punkterna 47 och 66 och Shannon mot Förenade kungariket 4.10.2005 punkt 38).

7. I människorättsdomstolens avgöranden som gäller trafikövervakning (t.ex. Weh mot Österrike 8.4.2004 punkt 54, O´Halloran och Francis mot Förenade kungariket 29.6.2007 punkterna 57 och 58 samt Lückhof och Spanner mot Österrike 10.1.2008 punkt 55), där det har varit fråga om skyldighet för fordonets innehavare att vid äventyr av straff till polisen anmäla vem som framfört den bil han äger eller innehar under tiden för vissa mindre körförseelser som upptäckts vid trafikövervakningen, har skyldigheten att uppge förarens identitet inte ansetts innebära kränkning av skyddet mot självinkriminering. I dessa fall har det varit fråga om situationer där föraren av en viss bil redan innan skyldigheten att lämna uppgifter uppstod har kunnat iakttas förfara i strid med trafikreglerna. Avgörandena har motiverats inte bara med att det är fråga om att anmäla endast en begränsad omständighet när uppgift om förarens identitet lämnas, utan också med att förare och innehavare av motorfordon som deltar i trafiken har godkänt vissa skyldigheter som hör till denna verksamhet.

Skyddet mot självinkriminering och angivelse av eget brott

8. Skyddet mot självinkriminering ger den som misstänks för brott rätt att tiga och låta bli att svara på frågor och han är inte skyldig att hålla sig till sanningen under förundersökningen eller rättegången. Denna rätt kan komma till uttryck också i något annat mål än det där han är misstänkt. Alla har rätt att låta bli att vittna mot sig själv och vissa närstående när de hörs som vittne. Enligt 17 kap. 24 § 1 mom. rättegångsbalken, som gäller vittnes rätt att tiga, får vittne undandraga sig att yppa omständighet eller besvara fråga, varöver vittnet ej skulle kunna yttra sig utan att för åtal utsätta sig själv eller närstående som står i ett visst förhållande till honom. I denna bestämmelse har inte som förutsättning för rätt att tiga angetts att en straffprocess mot vittnet pågår eller något annat myndighetsförfarande mot honom, utan det räcker med att man utsätter sig för åtal på grund av det man berättat som vittne. Till rätten att inte ange sig själv hänvisas också i förarbetena till 15 kap. 10 § strafflagen om underlåtenhet att anmäla grovt brott (RP 6/1997 rd s. 44), där det konstateras att av de allmänna rättsliga principerna följer att de som bereder ett grovt brott inte själva är anmälningsskyldiga. När lagen bereddes har detta ansetts så självklart att det inte behöver nämnas uttryckligen i lagtexten. Dessutom konstateras redan i förarbetena till 16 § regeringsformen, som motsvarade 21 § grundlagen, (RP 309/1993 rd s. 74) att till de rättsskyddsgarantier som avses i bestämmelsen hör bland annat rätten att inte behöva vittna mot sig själv. I den nämnda regeringspropositionen härleds denna rätt ur den europeiska människorättskonventionen och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som uttryckligen gäller rättigheter som tillkommer dem som är åtalade för brott.

9. Högsta domstolen anser att eftersom den åtalade har den rätt som skyddet mot självinkriminering avser att inte medverka till att den egna skulden utreds förutsätter redan följdriktigheten att ingen är skyldig att ange sig själv för ett brott som man begått. Rätten att inte ange sig själv för ett brott måste betraktas som en så central princip i vår rättsordning att den som en del av skyddet mot självinkriminering måste anses omfattas även av det rättsskydd som 21 § grundlagen garanterar.

10. Enligt Europeiska människorättsdomstolens praxis är en förutsättning för att erhålla skydd mot självinkriminering att en misstanke om brott redan riktats mot den som ska skyddas. Enligt människorättsdomstolens avgöranden hindrar inte skyddet mot självinkriminering till exempel att man i beskattningsförfarande vid äventyr av tvång eller straff kräver att den skattskyldiga ska lämna korrekta uppgifter om sina beskattningsbara inkomster (Allen mot Förenade kungariket 10.9.2002, King mot Förenade kungariket 8.4.2003). I de nämnda avgörandena hade brott mot en anmälningsplikt som var förenad med äventyr av straff lett till åtal för skattebrott eller till en skattepåföljd som kan jämföras med åtal för brott. Människorättsdomstolen konstaterade att skyddet mot självinkriminering inte hade kränkts i fallen, eftersom de uppgifter som inhämtats vid äventyr av sanktion inte hade använts för att utreda något annat brott som de sökande skulle ha gjort sig skyldiga till redan innan de felaktiga uppgifterna lämnades.

11. I detta mål är det fråga om huruvida en person som är inblandad i ett trafikbrott är skyldig att ange sig själv för den skadelidande eller polisen. Uppfyllande av denna skyldighet enligt 59 § 3 mom. trafiklagen kan förutsätta anmälan om ett sådant förfarande på grundval av vilket det är skäl att misstänka att anmälaren gjort sig skyldig till ett trafikbrott som är ett annat än försummelsen av anmälningsplikten. I detta avseende skiljer sig skyldigheten från de fall som behandlats av Europeiska människorättsdomstolen och som det hänvisas till i punkt 10, där det inte fanns något separat brott i förhållande till brottet mot anmälningsplikten.

12. Iakttagande av skyldigheten enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen kan direkt leda till att misstanke om brott uppstår. Även i detta avseende skiljer sig skyldigheten från den skyldighet att anmäla korrekta uppgifter om inkomst som berör skattskyldiga, och som i allmänhet inte leder till direkta misstankar om brott när den iakttas. Av denna orsak kan skyldigheten enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen inte jämställas med ovan relaterade fall som gäller den skattskyldigas anmälningsskyldighet, där det avgörande för att skydd mot självinkriminering ska uppstå är huruvida den skattskyldiga vid den tidpunkt då anmälningsplikten uppfylldes redan har varit misstänkt för ett annat brott på det sätt som avses i artikel 6 i den europeiska människorättskonventionen.

13. Såsom framgår av Europeiska människorättsdomstolens praxis är skyddet mot självinkriminering inte en absolut rätt (t.ex. John Murray mot Förenade kungariket 8.2.1996, punkt 47). Detta uttrycker också de avgöranden gällande trafikbrott som nämns i punkt 7. Dessutom kan rätten att inte ange sig själv för ett brott inskränkas eller ge vika när det är nödvändigt att lämna uppgifter om ett brott för att avvärja fara mot liv eller hälsa, varvid avgörandet ska grunda sig på övervägande av de grundläggande och mänskliga rättigheternas betydelse i det aktuella fallet.

14. I 58 § vägtrafiklagen föreskrivs en skyldighet för den som är inblandad i en olycka att hjälpa dem som skadats i olyckan eller dem som är i behov av hjälp. Högsta domstolen har i sitt avgörande KKO 1996:101 ansett att iakttagande av bestämmelsen inte leder till att den som är inblandad i en trafikolycka och misstänkt för brott inte skulle ha de rättigheter som den som är misstänkt är garanterad i FN-konventionen och medborgerliga och politiska rättigheter och den europeiska människorättskonventionen. Det centrala syftet med den nämnda bestämmelsen är att garantera den som lidit personskador rätt till snabb hjälp. Syftet med 59 § 3 mom. vägtrafiklagen är åter, vilket också framgår av förarbetena till lagrummet (RP 74/1979 rd s. 15 vid förslaget till 65 §) att garantera att orsakerna till trafikolyckor och ansvarsfrågorna blir utredda. Syftet med den nu aktuella bestämmelsen är således att skydda den skadelidandes möjlighet att få ersättning för en egendomsskada. Högsta domstolen konstaterar att denna bestämmelse gäller en annan situation än Högsta domstolens avgörande om biståndsskyldighet. De ställningstaganden som ingår i avgörandet KKO 1996:101 lämpar sig således inte som sådana för bedömningen av detta fall.

Betydelsen av skyddet för självinkriminering i detta mål

15. A har underlåtit att på det sätt som förutsätts i 59 § 3 mom. vägtrafiklagen anmäla en trafikolycka där han i en parkeringssituation har orsakat en annan persons fordon en ringa ekonomisk skada, men där ingens liv eller hälsa har varit i fara. A har således försummat den skyldighet som föreskrivs i nämnda lagrum.

16. Vid prövningen av om A har haft rätt att förfara på detta sätt kan först konstateras att enligt 59 § 3 mom. vägtrafiklagen skulle anmälan om olyckan inte ha behövt göras till polisen i första hand, utan det skulle ha räckt med anmälan till den skadelidande. Eftersom syftet med bestämmelsen är att garantera att ansvarsfrågorna i anslutning till olyckor utreds, hade A ändå inte kunnat uppfylla sin anmälningsplikt anonymt eller tiga om de händelser som ledde till att egendomen skadades. I praktiken borde han ha anmält även personuppgifterna för föraren av det motorfordon som orsakade egendomsskadorna och alltså sina egna personuppgifter. A hade inte kunnat hindra att dessa uppgifter anmäls vidare till polisen och inte heller annars utesluta den möjligheten att uppgifterna lämnas till polisen. Även om det i de avgöranden som gäller skydd för självinkriminering och som baserar sig på artikel 6 i människorättskonventionen har varit fråga om enbart lämnande av uppgifter till myndigheterna, är det skäl att vid bedömningen av förutsättningarna för en rättvis rättegång, som skyddas i 21 § grundlagen, med sådant lämnande av uppgifter jämställa sådan skyldighet att lämna uppgifter som i själva verket kan leda till att en myndighet får tillgång till uppgifterna. Den aktuella anmälningsskyldigheten kan inte heller direkt jämställas med den i punkt 7 nämnda skyldigheten att anmäla identiteten för den som orsakat mindre förseelser som myndigheterna redan upptäckt.

17. Med hänsyn till lagrummets syfte och innehållet i anmälningsplikten skulle anmälan om olyckan således ha förutsatt att sådana uppgifter lämnats att A i själva verket samtidigt skulle ha blivit tvungen att ange sig själv för den trafikförseelse som han hade gjort sig skyldig till när han stötte till den andra bilen med sin bil. Genom att förfara på det sätt som avses i 59 § 3 mom. skulle A således ha utsatt sig själv för åtal. Han har inte heller kunnat utesluta den möjligheten att de uppgifter som erhållits på basis av anmälan skulle kunna användas mot honom i en eventuell brottmålsrättegång, eftersom lagen inte innehåller någon bestämmelse som förhindrar ett sådant förfarande. Inte heller den omständigheten att det i allmänhet döms ut mycket lindriga straff för trafikförseelser liknande den det var fråga om är någon grund för att åsidosätta skyddet mot självinkriminering.

18. Slutsatsen är redan ovan den att rätten att inte ange sig själv för ett brott är en del av det rättsskydd som 21 § grundlagen garanterar. I detta fall förelåg inga sådana omständigheter eller förhållanden som avses i punkt 13 i domskälen till Högsta domstolens dom och som skulle ha gjort att skyddet mot självinkriminering med fog kunde anses bli inskränkt eller ge vika för att skydda någon rätt som ska anses viktigare. Således är rätten att inte ange sig själv en grund för att befria A från det straffrättsliga ansvar som i den öppna och övergripande 103 § vägtrafiken har föreskrivits även för brott mot anmälningsplikten i 59 § 3 mom. A:s förfarande kan sålunda inte tillräknas honom som brott.

Domslut

Slutresultatet i hovrättens dom ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kati Hidén, Juha Häyhä, Ilkka Rautio, Jorma Rudanko och Jarmo Littunen. Kari Vesanen har varit föredragande.