HD:2014:13

Faderskap - Fastställande av faderskap
Grundlagen - Grundläggande rättigheter - Grundlagens företräde
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Privatlivets skydd

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2010/522
Givet: 19.3.2014
Liggare: 602

A som var född utom äktenskap år 1962, dvs. innan lagen angående faderskap hade trätt i kraft, hade 1982 fått veta att B var hennes far. Den i 7 § 2 mom. lagen angående införande av faderskapslagen föreskrivna tidsfristen på fem år inom vilken talan om fastställande av faderskap skulle anhängiggöras hade löpt ut redan 1.10.1981. B hade dött 4.1.2009 och A väckte 22.6.2009 talan om att B:s faderskap skulle fastställas. Enligt en DNA-undersökning som hade gjorts var B med 99,8 procents sannolikhet A:s far.

Högsta domstolen ansåg att A inte med hänsyn till hennes ålder hade haft faktisk möjlighet att utreda sin fars identitet och att väcka talan inom utsatt tid. Efter att dessutom ha bedömt betydelsen av den tid som hade gått och av att mannen hade dött samt B:s rättsinnehavares synpunkter främst angående B:s kvarlåtenskap, ansåg Högsta domstolen att en tillämpning av bestämmelsen om tidsfristen för talan uppenbart skulle strida mot det i grundlagen tryggade skyddet för privatlivet. Högsta domstolen lät bli att tillämpa bestämmelsen om tidsfrist för talan och B:s faderskap fastställdes. Se KKO:2012:11 KKO:2014:14

L ang införande av faderskapslagen 7 § 2 mom
GrL 10 §
GrL 106 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Käromålet och bemötandet i Seinäjoki tingsrätt

A, som var född 5.7.1962 utom äktenskap, yrkade i sitt käromål som blivit anhängigt 22.6.2009 att tingsrätten skulle fastställa att B, som avlidit 4.1.2009, var hennes far.

A motiverade sitt yrkande med att B hade haft samlag med hennes mor vid den tidpunkt då hon hade avlats. Alavo häradsrätt hade år 1963 fastställt att B var underhållsskyldig gentemot A. A hade sedan 1980-talet varit i kontakt med sin far B och dennes barn, men B hade inte trots A:s begäran önskat erkänna sitt faderskap. A hade först i mars 2009 fått veta att hennes mor efter att lagen om faderskap trätt i kraft hade bett barnatillsyningsmannen utreda B:s faderskap, men att barnatillsyningsmannen hade vägrat göra det. B:s rättsinnehavare hade efter B:s död samtyckt till en DNA-undersökning, som med 99,8 procents sannolikhet bevisade B:s faderskap.

A ansåg att den tidsfrist för väckande av talan som föreskrivs i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap stred mot grundlagen och konventionen om barnets rättigheter. Det skulle vara oskäligt att utestänga hennes möjligheter att få B:s faderskap fastställt. Ikraftträdelsebestämmelsen borde inte tillämpas i synnerhet därför att barnatillsyningsmannen hade försummat sin skyldighet att utreda B:s faderskap.

B:s rättsinnehavare motsatte sig käromålet och yrkade att det skulle avslås eftersom det hade väckts för sent. Påståendet om att barnatillsyningsmannen skulle ha vägrat utreda faderskapet var inte trovärdigt och saknade dessutom betydelse. B hade aldrig erkänt sitt faderskap och A och hennes mor hade haft rätt och möjlighet att inom utsatt tid föra talan om fastställande av faderskap. A hade hunnit bli myndig inom den tid då talan kunde väckas. Något faktiskt familjeband hade inte uppkommit mellan A och B. A hade varit i kontakt med B endast per telefon och med hans barn endast på den senaste tiden.

Tingsrättens dom 14.12.2009

Tingsrätten ansåg att utlåtandet av Institutet för hälsa och välfärd visade att B var A:s far. I målet hade inte ens påståtts att A inte om hon så önskade hade kunnat utreda sin fars identitet med hjälp av sin mor eller på något annat sätt redan innan 1.10.1981 då tidsfristen enligt lagen angående införande av lagen om faderskap hade löpt ut. A hade sommaren1982 som 20-åring fått veta vem hennes far var. A hade dock väckt sin nu aktuella talan om fastställande av B:s faderskap efter 27 år, sommaren 2009 då B hade dött. Eftersom det inte hade visats att barnatillsyningsmannen uttryckligen skulle ha vägrat utreda B:s faderskap och således ha försummat sin tjänsteplikt, innebar ett iakttagande av tiden för väckande av talan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap inte en kränkning av A:s grundläggande rätt till rättsskydd och stred inte mot grundlagens 21 § eller konventionen om barnets rättigheter.

Tingsrätten avslog käromålet eftersom det hade väckts för sent.

Målet har avgjorts av tingsdomare Päivi Penttinen.

Vasa hovrätts dom 4.5.2010

A överklagade till hovrätten och yrkade att tingsrättens dom skulle upphävas och käromålet godkännas.

B:s rättsinnehavare bemötte överklagandet och yrkade att det skulle förkastas.

Hovrätten redogjorde först för de bestämmelser i grundlagen och i Europeiska människorättskonventionen som påverkade tillämpningen av tidsfristen enligt lagen angående införande av lagen om faderskap samt för Europeiska människorättsdomstolens praxis. Hovrätten ansåg att enligt dem är det möjligt att låta bli att tillämpa tidsfristen enligt lagen angående införande av lagen om faderskap, om en person som har ställning som barn inte har haft faktisk möjlighet att inom tidsfristen utreda sin fars identitet.

I föreliggande fall hade det varit möjligt att innan tidsfristen löpte ut 1.10.1981 med myndigheternas hjälp reda ut vem som var A:s biologiska far, eftersom B:s underhållsskyldighet gentemot A hade fastställts 1963. Hovrätten ansåg liksom tingsrätten att det inte hade visats att barnatillsyningsmannen skulle ha vägrat utreda B:s faderskap. Denna omständighet hade visserligen inte någon betydelse när A:s talerätt prövades, eftersom A själv sedan hon fyllde 15 år hade haft rätt att föra talan om fastställande av faderskapet.

Hovrätten ansåg att ett godkännande av käromålet stöddes av att A först år 1982, och således efter att tidsfristen för väckande av talan om faderskap hade löpt ut, hade fått veta av sin mor vem hennes far var. A hade under tidsfristen varit 14 – 19 år gammal. A hade inte innan hon fyllde 15 år haft rätt att själv väcka talan och det kunde inte heller skäligen krävas att hon ens efter att ha fyllt 15 år som minderårig skulle ha väckt talan. A hade hunnit vara myndig bara varit ca ett år och tre månader innan tidsfristen löpte ut. Av dessa skäl ansåg hovrätten att A inte hade haft faktisk möjlighet att väcka faderskapstalan inom tidsfristen.

I målet måste dock beaktas att A hade väckt talan om fastställande av faderskap först efter B:s död och att det då hade gått ca 27 år efter att tidsfristen hade löpt ut. A hade redan sedan år 1982 känt till vem hennes biologiska far var och Högsta domstolen hade efter det i sitt prejudikat HD 1993:58 ansett att tidsfristen inte i samtliga fall var ovillkorlig. Med beaktande av dessa omständigheter ansåg hovrätten att faderskapstalan inte hade väckts inom skälig tid.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Robert Liljenfeldt, Marjukka Huuskonen och Lena Engstrand. Jaana Lehto var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A yrkade i sitt överklagande att hovrättens dom skulle upphävas och att det skulle fastställas att B var hennes far.

B:s rättsinnehavare bemötte överklagandet och yrkade att det skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. A är född 5.7.1962 utom äktenskap. Alavo häradsrätt har genom ett beslut år 1963 ålagt B att betala underhåll till A. A har berättat att hon först år 1982 fick höra av sin mor att B skulle vara hennes far. B har inte erkänt sitt faderskap.

2. A hade aldrig träffat B, men har enligt vad hon berättat varit i telefonkontakt med honom. När B dog 4.1.2009 hade A tagit kontakt med rättsinnehavarna, som var änkan C och fem barn. Dessa hade samtyckt till en DNA-undersökning och enligt utlåtandet från den var B med 99,8 procents sannolikhet far till A.

3. A har genom sitt käromål som blev anhängigt 22.6.2009 yrkat att det ska fastställas att B är hennes far. B:s rättsinnehavare har motsatt sig talan. De lägre domstolarna har avslagit käromålet. Tingsrätten har byggt sitt avgörande på att talan inte har väckts inom den tidsfrist som föreskrivs i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (införandelagen). Hovrätten har i sin tur ansett att A inte har haft faktisk möjlighet att väcka talan inom tidsfristen. Talan hade dock inte väckts inom en skälig tid.

4. I målet är det främst fråga om talan om fastställande av faderskapet har väckts för sent. Då måste man bedöma om ett fastställande av faderskapet förhindras av att tidsfristen enligt införandelagens 7 § 2 mom. har löpt ut eller av att B har avlidit.

Tillämpligt lagrum

5. Införandelagens 7 § 2 mom. lyder: "Talan om fastställande av faderskap skall anhängiggöras inom fem år från det lagen om faderskap trätt i kraft. Talan kan dock icke väckas om mannen har avlidit." Den tidsfrist som avses i lagrummet har löpt ut 1.10.1981.

Utgångspunkter för bedömningen av talerätten

6. Högsta domstolen har 30.1.2012 i sitt plenumavgörande HD 2012:11 tagit ställning till förhållandet mellan införandelagens bestämmelse om tiden för väckande av talan och mänskliga och grundläggande rättigheter i samband med utredning och fastställande av faderskap. I avgörandet har domstolen konstaterat att till privatlivets skydd, som garanteras i artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen, hör att individen har rätt att få veta vilka hans eller hennes biologiska föräldrar är liksom även rätt att få ett rättsligt förhållande till dem fastställt genom rättegång. Vars och ens privatliv är även tryggat enligt 10 § Finlands grundlag, och domstolarna ska enligt 106 § grundlagen ge företräde åt en grundlagsbestämmelse, om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle strida mot grundlagen. Avgörande är således om en tillämpning av den aktuella bestämmelsen om tidsfristen i föreliggande fall skulle leda till en uppenbar konflikt med grundlagen.

7. En strikt tillämpning av den till ordalydelsen absoluta bestämmelsen om tidsfristen kan enligt det nämnda avgörandet HD 2012:11 leda till en kränkning av privatlivets skydd som tryggas i artikel 8 i människorättskonventionen, om bestämmelsen i praktiken hindrar någon att utreda vem som är hans eller hennes biologiska far och ett fastställande av faderskapet. Ett sådant hinder till följd av lagstiftningen mot att föra talan om fastställande av faderskap kan innebära fortlöpande kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter i de fall då rättsliga eller faktiska orsaker som är oberoende av barnet har förhindrat en utredning av vem som är biologisk far och väckande av faderskapstalan inom utsatt tid (punkterna 24 – 31 i avgörandet).

8. Utifrån det ovan sagda anser Högsta domstolen att man i en situation där ett ärende som gäller fastställande av faderskap har blivit anhängigt först efter den tidsfrist som nämns i punkt 5 först måste avgöra om bestämmelsen om tidsfristen kan tillämpas. I den bedömningen måste man beakta å ena sidan barnets och å andra sidan den förmodade faderns och dennes familjs intressen samt synpunkter som gäller den allmänna rättssäkerheten.

9. Enligt Europeiska människorättsdomstolens avgöranden ska den slutliga avvägningen av frågan om huruvida de omständigheter och skäl som talar för att bevilja talerätt är mer vägande än de omständigheter som talar emot ske i varje enskilt fall så att man eftersträvar en rättvis balans mellan de sinsemellan konkurrerande intressena (t.ex. Phinikaridou mot Cypern 20.12.2007, punkt 53 – 54, Grönmark mot Finland 6.7.2010, punkt 48 – 49, Backlund mot Finland 6.7.2010, punkt 46 – 47, Laakso mot Finland 15.1.2013, punkt 45 – 49 och Röman mot Finland 29.1.2013, punkt 50 – 54).

Omständigheter som har åberopats i målet

10. A har som grund för sitt yrkande åberopat att hon trots bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan har haft rätt att väcka talan å ena sidan för att få sitt biologiska ursprung utrett och faderskapet fastställt och å andra sidan för att hon enligt sin uppfattning inte har haft en faktisk möjlighet till detta inom tidsfristen enligt bestämmelsen. A hade hoppats att B skulle ha erkänt sitt faderskap medan han levde men hon hade enligt vad hon berättat förstått att saken hade varit svår för B med hänsyn till dennes familj. Av rädsla för konflikter och för att äventyra de personliga relationerna hade A önskat undvika att pressa B och att inleda rättegång. Först genom B:s död hade det blivit klart att ett erkännande av faderskapet inte skulle bli av. Den tid som hade gått efter att tiden för väckande av talan löpt ut hade således inte haft betydelse för talerättens fortbestånd.

11. A har i målet även åberopat att hennes mor hade varit i kontakt med barnatillsyningsmannen i sin hemkommun inom tidsfristen och att denne hade vägrat utreda faderskapet. Eftersom barnatillsyningsmannen hade försummat sin tjänsteplikt hade A inte haft möjlighet att agera inom utsatt tid.

12. B:s rättsinnehavare har ansett att A har haft en faktisk möjlighet att väcka talan redan inom tidsfristen enligt införandelagen. Något faktiskt familjeband har inte funnits mellan A och B och inte heller något annat nära förhållande. Kontakten mellan A och B hade under 27 år varit liten och bestått av telefonsamtal. Detta tydde på att A inte för att finna sin identitet hade upplevt ett behov att närmare lära känna den person som hon visste var hennes far. Genom att samtycka till ett DNA-test som A begärt hade B:s rättsinnehavare gett A en möjlighet att få slutlig visshet om sitt biologiska ursprung. Individens behov att få visshet om sin identitet hade således tillgodosetts för A. Man kunde därför dra slutsatsen att A:s fastställelsetalan som väckts först efter B:s död hade betydelse enbart för att hon skulle få arvsrätt.

13. B:s rättsinnehavare hade dessutom anfört att argument mot beviljande av talerätt var i varje fall de omständigheter som hänförde sig till B:s och hans närmaste familjs rättigheter. B, som hade haft nära familjekontakt med hustrun och alla fem barn och deras familjer, hade så länge han levde önskat att hustrun C skulle kunna bo i familjens gemensamma hem även efter hans död. Han hade i sitt testamente, undertecknat 11.7.2003 förordnat att den halva andel av en fastighet med ett egnahemshus som han ägde skulle tillfalla en son som redan bodde där, så att denne kunde sörja för att C fick bo i sitt hem. B hade levt i tron att A inte skulle kräva att faderskapet skulle fastställas. Ett fastställande av faderskapet skulle således rubba B:s arvsrättsliga arrangemang som vidtagits i förlitan på lag och etablerat rättsläge och skulle kränka arvlåtarens och dennes närståendes rättigheter.

Möjligheten att väcka talan inom utsatt tid

14. I målet måste först bedömas om A redan innan tidsfristen löpte ut 1.10.1981 har haft faktiska möjligheter att väcka talan om fastställande av B:s faderskap.

15. Beträffande A:s i punkt 11 nämnda påstående om att hon till följd av barnatillsyningsmannens oriktiga förfarande hade förlorat sin möjlighet att väcka talan inom utsatt tid, konstaterar Högsta domstolen att barnatillsyningsmannen i sig har varit skyldig enligt införandelagens 6 § 1 mom. att verkställa faderskapsutredning i enlighet med lagen om faderskap, om A:s mor så önskade. Även barnet eller barnets lagligen utsedda företrädare har dock enligt införandelagens 7 § 1 mom. haft rätt att föra talan om fastställande av faderskap på det sätt som föreskrivs i lagen om faderskap. Ett minderårigt barn har enligt 24 § (700/1975) lagen om faderskap och 12 kap. 1 § 2 mom. (460/1976) rättegångsbalken, till vilken det hänvisas i 24 § lagen om faderskap, haft möjlighet att efter att ha fyllt 15 år föra egen talan vid sidan om förmyndaren i ärenden som gäller barnets person. Inte heller barnatillsyningsmannens påstådda vägran skulle således ha hindrat A eller hennes mor att inom utsatt tid väcka talan i fråga.

16. Enligt personbevisningen som lagts fram i tingsrätten har A dock först år 1982, dvs. efter att tidsfristen löpt ut, fått vetskap av sin mor om att B var hennes far. Hon har fyllt 15 år i juli 1977 och blivit myndig först ungefär ett år och tre månader innan tidsfristen löpte ut. Så som även hovrätten har konstaterat kan man inte med hänsyn till A:s ålder skäligen förutsätta att hon inom tidsfristen skulle ha hunnit utreda sin biologiska fars identitet och väcka talan om fastställande av faderskapet.

17. Av nämnda skäl drar Högsta domstolen slutsatsen att A inte har haft faktisk möjlighet att inom den i lag föreskrivna tidsfristen föra talan om fastställande av faderskap och inte heller något annat sätt att få faderskapet fastställt.

Betydelsen av den tid som gått och av att B avlidit

18. A:s käromål har blivit anhängigt först 27 år efter att A har fått veta vem som är hennes far. Hovrätten har tillmätt denna omständighet avgörande betydelse och ansett att talan inte har väckts inom skälig tid.

19. En sådan ståndpunkt har dock inte stöd i människorättsdomstolens praxis. Människorättsdomstolen har i sitt avgörande Jäggi mot Schweiz 13.7.2006 (punkt 40) konstaterat att intresset för att utreda biologisk härkomst inte minskar när barnet blir äldre. Även Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2012:12 (punkt 29) konstaterat att det att tiden har gått inte innebär att barnets behov att få veta vilka föräldrarna är och att få känna dem båda samt att få faderskapet fastställt skulle försvinna, utan det kan t.o.m. öka. Den allmänna rättssäkerheten eller ett rättsläge som har varat länge men som inte har berott på barnets egna medvetna och frivilliga val är inte i sig tillräcklig grund för att barnet inte borde kunna driva faderskapstalan efter att tidsfristen har löpt ut.

20. Högsta domstolen anser att inte heller i detta fall har den tid som gått inneburit att A skulle ha förlorat sin rätt att genom undersökningar få bekräftelse på vem hennes far är och att få förhållandet fastställt med ett domstolsavgörande. B:s eller hans hustrus och barns tilltro till den situation som har uppkommit enligt införandelagen och pågått länge kan således inte som sådan anses vara ett tillräckligt vägande argument mot att utesluta A:s talerätt.

21. Talan om fastställande av faderskap kunde enligt andra meningen i införandelagens 7 § 2 mom. inte väckas, om mannen har avlidit. Om mannen har avlidit innan lagen om faderskap trädde i kraft, har detta alltså hindrat ett barn som har fötts innan lagen trädde i kraft 1.10.1976 att få faderskapet fastställt. Av lagens ordalydelse har å andra sidan följt att talan inte efter att mannen avlidit kunde väckas ens inom den femåriga tidsfristen enligt momentets första mening.

22. Den särskilda begränsningen för talerätt när mannen har dött motiverades i lagens förarbeten (RP 90/1974 rd s. 38) med att det i dessa fall i allmänhet inte längre var möjligt att få tillräcklig bevisning om faderskapet.

23. Undersökningsmetoderna har dock sedermera utvecklats så att faderskap med stöd av DNA-undersökningar kan utredas med anmärkningsvärd säkerhet. En motsvarande begränsning av talerätten angående utredande och fastställande av faderskap gäller å andra sidan inte för barn som har fötts 1.10.1976 eller därefter, utan enligt huvudregeln i lagen om faderskap kan talan om fastställande av faderskap föras även efter att mannen har dött. Undersökning för fastställande av faderskap kan enligt 5 § 2 mom. lagen om rättsgenetisk faderskapsundersökning göras även med hjälp av ett vävnadsprov av den avlidne.

24. Att den man som påstås vara far har avlidit är således inte längre ett argument för ett oberoende och ovillkorligt hinder mot faderskapstalan ens i de fall då det gäller barn födda före 1.10.1976. Omständigheter som följer av att mannen har dött kan dock beaktas när man bedömer olika faktorer som påverkar beviljande av talerätt.

Högsta domstolens bedömning av omständigheter som talar för och emot talerätt

25. Av Europeiska människorättsdomstolens praxis följer inte någon direkt vägledning om hurdana omständigheter bedömningen av beviljande av talerätt borde bygga på med hänsyn till den förmodade faderns och hans familjs intressen och den allmänna rättssäkerheten. Utifrån denna praxis blir området för nationell prövningsrätt dock rätt smalt. Om ett barn inte inom tidsfristen för väckande av talan enligt införandelagen av skäl som inte beror på barnet självt har haft möjlighet att få faderskapsfrågan prövad vid domstol, kan talerätt förvägras bara om det i fallet i fråga visas synnerligen vägande faktiska motskäl som gäller den påstådda faderns eller andra personers rättigheter. Som det konstateras i Högsta domstolens avgörande HD 2012:11 (punkt 30), framgår det av människorättsdomstolens praxis en princip enligt vilken barn har rätt, frånsett några undantagsfall, att få veta vem deras biologiska far är och rätt att åtminstone en gång få ett ärende om fastställande av det juridiska förhållandet prövat vid domstol.

26. Orsakerna till att mannen eller hans rättsinnehavare motsätter sig fastställande av faderskap kan närmast vara känslomässiga eller ekonomiska. De ekonomiska orsakerna kan hänföra sig t.ex. till rättshandlingar som gäller mannens egendom eller till arvsrättsliga frågor. Efter att tiden för väckande av talan har löpt ut har mannen haft grundad anledning att kunna lita på att han inte har behövt vidta egendomsarrangemang med tanke på ett barn som är fött utom äktenskapet.

27. Högsta domstolen konstaterar att enligt 15 § 1 mom. grundlagen är vars och ens egendom tryggad. I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europeiska människorättskonventionen föreskrivs på motsvarande sätt att envars rätt till sin egendom ska lämnas okränkt. Att faderskap fastställs medan mannen ännu lever innebär på grund av bestämmelserna om bröstarvingarnas laglott en begränsning av mannens rätt att disponera över arvet efter honom. Om mannen däremot har dött, kan ett fastställande av faderskap innebära olika slags arvs- eller laglottskrav mot tredje parter, och det kan hända att egendomen redan har skiftats enligt laga arvsordning eller testamente.

28. Fastställande av faderskap som tryggar skyddet för privatlivet kan således leda till en konflikt med egendomsarrangemang som har vidtagits i förlitan på införandelagen.

29. Även ett barn som yrkar på fastställande av faderskap kan ha förväntningar på arv efter mannen. Av människorättsdomstolens avgöranden framgår att skyddet enligt människorättskonventionens artikel 8 för privat- och familjeliv inte har ansetts garantera en rätt att ärva eller få ställning av arvinge, om det inte samtidigt är fråga om en kränkning av det diskrimineringsförbud som avses i artikel 14 i människorättskonventionen (Marckx mot Belgien 13.6.1979, punkt 52 – 54 och Haas mot Nederländerna 13.1.2004, punkt 43).

30. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sitt avgörande HD 2012:11 (punkt 32) kan de rättsverkningar av att faderskap fastställs vilka bygger på annan lagstiftning dock inte begränsas i samband med behandlingen av talan om fastställande av faderskap, utan sådana rättsverkningar ska vid behov bedömas och avgöras separat i respektive sammanhang och förfarande.

31. B:s rättsinnehavare har uppgett att B:s kvarlåtenskap nästan uteslutande har bestått av makens hälft av den egnahemsfastighet som använts som familjens hem och att B i ett testamente undertecknat 2003 förordnat att denna andel ska tillfalla ett av barnen. Högsta domstolen konstaterar att B genom detta förfarande i själva verket har vidtagit just sådana kvarlåtenskapsrättsliga arrangemang som kan komma i fråga då man bereder sig även på nya arvsrättsliga krav som eventuellt följer av ett fastställande av faderskap. Att änkan C får bo kvar i familjens gemensamma hem garanteras förutom av det som sades ovan i punkt 13 om testamentets syfte, också av bestämmelsen i 3 kap. 1 a § ärvdabalken om efterlevande makes rätt att få hålla det gemensamma hemmet och sedvanligt bohag oskiftat i sin besittning. Fastän ett fastställande av faderskapet i föreliggande fall skulle öppna en möjlighet för A att rikta krav mot B:s kvarlåtenskap, bör B:s familjs intressen som åberopats av rättsinnehavarna inte anses vara så vägande motargument att de skulle vara tillräcklig grund för att förvägra A talerätt.

Slutsatser om talerätten

32. Efter en avvägning mellan de ovan nämnda omständigheterna anser Högsta domstolen att det om A:s faderskapstalan förkastades med stöd av införandelagens 7 § 2 mom. för att talan har väckts för sent, skulle innebära en uppenbar konflikt, på det sätt som avses i grundlagens 106 §, med bestämmelsen i grundlagens 10 § som garanterar skydd för privatlivet. Bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan ska således inte tillämpas i föreliggande fall. Käromålet kan inte heller avslås på den i hovrättens dom nämnda grund att talan inte väckts inom skälig tid efter att tidsfristen enligt införandelagen 7 § 2 mom. löpt ut.

B:s faderskap

33. Med hänsyn till att saken blivit utredd och för undvikande av ytterligare dröjsmål avgör Högsta domstolen genast frågan om fastställande av faderskap.

34. Institutet för hälsa och välfärd har 2.2.2009 gett ett utlåtande om den faderskapsundersökning som gjorts med prover som tagits på A och B. Faderskapsindexet enligt utlåtandet är 465 och den motsvarande sannolikheten för att B är far är 99,8 procent. Således och då B:s rättsinnehavare som är motparter i målet inte i sig har bestridit att B är A:s biologiska far, anser Högsta domstolen det utrett att B är far till A.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Högsta domstolen fastställer att B är far till A.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Kitunen, Liisa Mansikkamäki, Ilkka Rautio, Jukka Sippo och Ari Kantor. Tommi Vuorialho var föredragande.