HD:2013:58

Skadestånd - Offentligt samfunds skadeståndsansvar
Europeiska unionens rätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2012/143
Föredragning: 8.5.2013
Givet: 5.7.2013
Liggare: 1521

Aktiebolaget A, som inte var mervärdesskattepliktigt, hade 22.5.2003 importerat en begagnad bil från Belgien till Finland. För bilen hade utöver bilskatt påförts en särskild mervärdesskatt på bilskatten. Skatten i fråga kunde i Finland dras av i mervärdesbeskattningen, fastän den inte till sin natur var en mervärdesskatt. Staten ansågs på ett tillräckligt uppenbart sätt ha brutit mot förbudet mot diskriminerande beskattning (FEUF artikel 110). Staten förpliktades att ersätta A för den skada som orsakats genom brottet mot unionsrätten.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

A Ab (bolaget) hade 22.5.2003 importerat en begagnad bil från Belgien till Finland. I tulldistriktets bilskattebeslut hade 3 018, 82 euro påförts i mervärdesskatt. Bolaget hade överklagat beslutet till Helsingfors förvaltningsdomstol och yrkat att bilskatten skulle sättas ned och att mervärdesskatten skulle avlyftas. Förvaltningsdomstolen hade i sitt beslut satt ned bilskatten och till följd av det sänkt mervärdesskatten till 2 488,20 euro. Bolaget hade ansökt om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen, som i sitt beslut 20.3.2007 inte hade beviljat besvärstillstånd.

Käromålet i Helsingfors tingsrätt

I sitt käromål yrkade bolaget att finska staten skulle förpliktas att som skadestånd ersätta bolaget mervärdesskatten i anslutning till bilskattebeslutet, 2 488,20 euro jämte ränta.

Som grund för käromålet anförde bolaget att det hade importerat fordonet i begagnat skick från en annan EU-medlemsstat. Europeiska gemenskapernas domstol hade i målet C-10/08 meddelat finska staten en dom, enligt vilken mervärdesskatt på bilskatten var diskriminerande och stred mot artikel 90 första stycket EG. Domstolen hade konstaterat att finska staten hade varit medveten om det oriktiga förfarandet redan på grund av den s.k. Siilin-domen C-101/00.

Fastän bilbeskattningen hade reformerats år 2003 hade den fortfarande inte uppfyllt EG-lagstiftningens krav. Bilskattelagen hade upprepade gånger ändrats år 2009 så att en skatt på bilskatten i storleksklass med mervärdesskatten inte längre bars upp i samband med bilbeskattningen.

Finska staten borde ha tillämpat EG-domstolens tolkning redan i tullens bilskattebeslut år 2003. Bilskattebeslutet hade ur gemenskapsrättslig synvinkel grundat sig på tillämpning av oriktig lag och ett fel i förfarandet hade inträffat när beslutet fattades.

EG-domstolens beslut C-10/08 hade inneburit att Helsingfors förvaltningsdomstols beslut 24.11.2005 hade upphävts i fråga om mervärdesskatten.

De statliga myndigheterna borde efter den s.k. Siilin-domen ha känt till att mervärdesskatt på bilskatt inte fick bäras upp. Eftersom beskattning i strid med gemenskapsrätten hade fortgått, hade myndigheterna gjort sig skyldiga till klandervärd oaktsamhet, som berättigade att yrka full ersättning för den ekonomiska skada som den rättsstridigt uppburna skatten hade orsakat.

Bolaget hade använt sig av alla de rättsmedel som skäligen kan krävas. Det hade inte begärt återbrytande hos högsta förvaltningsdomstolen, eftersom det bedömde att det var osannolikt att detta skulle ha framgång. Högsta förvaltningsdomstolen hade i själva verket senare avslagit en ansökan om återbrytande till den del det var fråga om mervärdesskatt på bilskatt (HFD 2010:45) och ansett att rättssäkerhetsprincipen förutsatte att lagakraftvunna beslut i regel inte återbröts.

Bolaget var inte mervärdesskatteskyldigt, varför den mervärdesskatt som tagits ut i samband med bilskatten inte hade kunnat dras av från mervärdesskattepliktiga anskaffningar.

Bolaget hade också importerat två andra begagnade bilar som köpts i en annan medlemsstat och tullen hade i fråga om dem i sin helhet returnerat de skatter som inte var mervärdesskatt (denna skatt kallas på finska "elv" och omtalas här nedan som elv-skatt). Avgörandena i bilbeskattningsärenden borde med beaktande av likabehandlingsprincipen ha likadant innehåll.

Bemötande

Finska staten (staten) motsatte sig käromålet och yrkade att det skulle förkastas.

Som motivering anförde staten att käranden inte hade överklagat beskattningsbeslutet på den grunden att effekten av beslutet skulle bli diskriminerande beskattning. Käranden hade inte heller ansökt om återbrytande av domen. Därför kunde käranden inte anses ha använt sig av sina tillbudsstående rättsmedel på det sätt som förutsätts i 3 kap. 4 § skadeståndslagen.

Beträffande frågan om huruvida mervärdesskatt på bilskatten stred mot artikel 90 (tidigare artikel 95) första stycket i grundfördraget anförde finska staten att EG-domstolen i domen C-101/00 hade konstaterat att artikeln i fråga utgör hinder för uppbörd av skatt på bilskatt i den mån som denna skatt på ett begagnat fordon som importeras från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten.

Högsta förvaltningsdomstolen hade på basis av EG-domstolens prejudikat i sitt avgörande (2002:85) ansett att också en elv-skatt kunde uppbäras för en bil som importerats, förutsatt att beloppet motsvarande den återstående bilskatten som ingår i värdet av en likadan bil som registrerats i landet. I kärandens ärende hade man inte avvikit från ståndpunkten i förhandsavgörandet C-101/00 enligt vilken det var tillåtet att bära upp en elv-skatt. Utgångspunkten skulle vara att EG-domstolen i målet C-101/00 hade godkänt att elv-skatt bärs upp.

Frågan om elv-skatten stred mot EU-rätten hade kommit i en ny belysning genom domen C-10/08, där domstolen hade ansett att Finland inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 90 första stycket EG och artikel 17.1 och 17.2 i grundfördraget, eftersom man i strid med mervärdesskattelagen hade tillåtit att elv-skatten drogs av från mervärdesskatten i enlighet med mervärdesskattelagen.

Högsta förvaltningsdomstolen hade i sitt prejudikat HFD 2010:44 konstaterat att det av domen i målet C-10/08 framgick att den där omfattade tolkningen av EU-rätten borde ha tillämpats redan innan domen gavs. Det skulle dock anses vara en annan fråga i vilken omfattning skatter och avgifter som inte är förenliga med EU-rätten ska återbäras retroaktivt vid tillämpningen av nationella procedurregler tolkade enligt principerna om effektivitet, likvärdighet och rättssäkerhet. Högsta förvaltningsdomstolen hade uttryckligen bedömt vilken betydelse domen i målet C-10/08 hade för tröskeln för återbrytande. Domstolens slutsats var att det inte fanns förutsättningar för återbrytande av beslutet trots att beslutet i belysning av domen C-10/08 skulle anses stå i strid med EU-rätten.

Endast i undantagsfall kunde en medlemsstat bli skadeståndsskyldig på grund av brott mot EU-rätten, om en nationell domstol uppenbart hade handlat i strid med tillämplig lag och låtit bli att iaktta EG-domstolens rättspraxis i saken.

En eventuell konflikt mellan uppbördsförfarandet angående elv-skatten och EU-rätten hade blivit uppenbar först 19.3.2008 genom domen C-10/08. I saken hade inte framkommit något sådant som skulle ha gett anledning till en tolkning att en grund för att staten skulle ha skadeståndsansvar förelåg retroaktivt. Förutsättningarna enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen för att staten skulle ha skadeståndsansvar förelåg inte.

När beslutet om bilskatten fattades hade staten inte enligt den nationella rätten och inte heller enligt gemenskapsrätten haft en ostridig befogenhet att åsidosätta skatten enligt 5 § bilskattelagen.

En likvärdig behandling förutsatte att lagakraftvunna beslut i regel inte rivs upp. Käranden kunde inte anses ha blivit försatt i en sämre ställning än de som med anlitande av ordinarie rättsmedel hade överklagat elv-skatt som påförts före år 2006 och vilkas överklaganden hade avslagits.

I domen C-10/08 konstaterades att en mervärdesskatteskyldig importör inte bör få dra av elv-skatten i mervärdesbeskattningen. Avgörandet hade dock inte uttryckligen getts retroaktiv verkan. Angående likvärdig behandling har finska staten anfört att HFD i prejudikatet 2010:44 har konstaterat att besvärsinstansens avgörande angående elv-skatt som påförts före år 2006 inte skulle återbrytas med stöd av domen C-10/08. Utgångspunkten var att lagakraftvunna domar inte ingrips.

Tingsrättens dom 28.10.2010

Tingsrätten konstaterade att tre grundläggande villkor hade uppställts i EG-domstolens rättspraxis för att en medlemsstat ska vara skyldig att ersätta enskilda skada som staten orsakat genom brott mot unionsrätten. Den rättsnorm som åsidosatts skulle ge den enskilde rättigheter, åsidosättandet skulle vara tillräckligt uppenbart, mellan skadan och åsidosättandet skulle finnas ett direkt orsakssamband. Vid bedömningen skulle man fästa uppmärksamhet vid bl.a. hur klar och exakt rättsnormen i fråga var samt vid omfattningen av den prövningsrätt som normen gav den nationella myndigheten.

Ett åsidosättande kunde automatiskt anses tillräckligt uppenbart, om medlemsstaten helt hade låtit bli att genomföra ett direktiv inom utsatt tid eller fortsatt att åsidosätta normen trots en dom som slagit fast att medlemsstatens förpliktelser åsidosatts, trots en dom med anledning av begäran om förhandsavgörande eller trots EG-domstolens fasta rättspraxis, om handlandet i fråga utifrån dem skulle anses innebära åsidosättande av gemenskapsrätten.

Även skadeståndslagens 3 kap. om offentliga samfunds ersättningsansvar skulle tillämpas.

Bilskattebeslutet hade byggt på då gällande 5 § 1 mom. bilskattelagen, enligt vilket den som var skyldig att betala bilskatt även var skyldig att betala mervärdesskatt på bilskatten. I käromålet var det fråga om man med stöd av gemenskapsrätten skulle avvika från uttryckliga bestämmelser i en skattelag.

EG-domstolen hade i domen C-101/00 ansett att mervärdesskatten på bilskatten inte var en sådan mervärdesskatt som avsågs i mervärdesskattedirektivet och att direktivet inte hindrade att den bars upp. Frågan om mervärdesskatten på bilskatten, dvs. elv-skatten, och bilskatten var förenliga med EG-rätten skulle bedömas på samma sätt. Enligt artikel 90 i grundfördraget kunde en skatt som benämns mervärdesskatt bäras upp endast till beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av en bil som redan har registrerats i hemlandet. Således fick inte heller uppbörden av elv-skatt leda till diskriminerande beskattning.

I EG-domstolens dom 19.3.2009 C-10/08 hade konstaterats att Finland genom att tillåta avdragsrätten enligt 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 90 första understycket EG, eftersom det belopp som med stöd av denna bestämmelse bars upp för ett begagnat fordon som importerats av en icke-mervärdesskatteskyldig enskild person var högre än beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten.

Av domen C-10/08 framgick att skatten på bilskatten, som var av samma storleksklass som mervärdesskatten, på grund av avdragsrätten diskriminerade andra än de mervärdesskatteskyldiga importörer som importerade bilar till Finland. I domen hade konstaterats att eftersom denna praxis tillämpades redan när förhandsavgörandet C-101/00 meddelades, så kunde finska staten inte i det föreliggande målet åberopa en objektiv och betydande oklarhet i fråga om tillämpningsområdet för artikel 90 första stycket EG.

Enligt tingsrättens tolkning borde EG-domstolens rättspraxis som nämnts i domen C-10/08 ha tillämpats redan utifrån domen C-101/00 och således även när bilskattebeslutet fattades 22.5.2003 angående den bil bolaget ägde. Av domen C-10/08 framgick inte att det skulle ha förelegat någon ändring av tolkningen att mervärdesskatten på bilskatten var diskriminerande. I domen hade dess effekter i tiden inte begränsats. Efter domen C-10/08 hade det blivit nödvändigt att upphäva 5 § 1 mom. bilskattelagen, som gällde mervärdesskatt på bilskatt.

Av ovan nämnda skäl ansåg tingsrätten att det bilskattebeslut som avsågs i käromålet hade åsidosatt gemenskapsrätten på ett tillräckligt uppenbart sätt för att bolaget skulle ha rätt till skadestånd. Av samma skäl fanns det också förutsättningar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen att döma ut skadestånd.

Tingsrätten bestämde att staten skulle betala 2 488,20 euro jämte ränta i ersättning.

Målet har avgjorts av tingsdomare Kari Santanen.

Helsingfors hovrätts dom 22.12.2011

Staten överklagade genom besvär till hovrätten och yrkade att talan skulle förkastas. Bolaget bemötte och yrkade att överklagandet skulle avslås.

Hovrätten konstaterade att en medlemsstats skadeståndsansvar bestämdes vid nationell domstol med iakttagande av nationell skadeståndsrätt och nationella processbestämmelser. EG-rätten hade företräde framom nationell rätt som stod i konflikt med den. Man skulle därför försöka tolka den nationella rätten i enlighet med gemenskapsrätten. Om tolkningen inte gav ett resultat som gemenskapsrätten förutsatte, kunde gemenskapsrätten leda till att den motstridiga nationella normen inte fick tillämpas.

Medlemsstatens skyldighet att ersätta skada för överträdelse av unionsrätten hade utformats till en princip, huvudsakligen genom rättspraxis. En medlemsstat har ålagts skadeståndsansvar oberoende av vilket statligt organ som genom sitt handlande eller sin underlåtenhet hade åsidosatt statens förpliktelser (mål C-224/01 Köbler, dom 30.9.2003).

Rätten att genom talan begära skadestånd på grund av skada orsakad av vissa statliga organs beslut var begränsad i 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Bestämmelsen stred mot den i EU:s rättspraxis utformade principen att medlemsstaten har ersättningsansvar oberoende av vilket statligt organ som har åsidosatt medlemsstatens förpliktelser. Eftersom bestämmelsen inte kunde ges en tolkning förenlig med unionsrätten, åsidosatte unionsrätten 3 kap. 5 § skadeståndslagen. Däremot stod 5 kap. 1 § skadeståndslagen inte i strid med unionsrätten, eftersom den skada bolaget påtalat i käromålet hänförde sig till myndighetsutövning på ett sätt som avsågs i paragrafen.

Fastän staten hade försökt iaktta EG-domstolens avgörande C-101/00 hade resultatet av beskattningen varit diskriminerande för dem som inte hade haft möjlighet att i sin beskattning dra av mervärdesskatten på bilskatten. Detta framgick av EG-domstolens dom C-10/08, vars effekter på beskattningen inte hade begränsats i tiden.

Det diskriminerande beskattningssystemet hade tillämpats rätt länge i Finland. I fråga om statens interna lagstiftning hade man under dessa omständigheter inte på det sätt som avses i 3 kap. 2 § 2 mom. skadeståndslagen vidtagit sådana sakenliga lagstiftningsåtgärder som skäligen kunde krävas för att anpassa bestämmelserna till unionsrätten eller ens tillräckliga åtgärder för att gottgöra skadorna av diskrimineringen. Ansvaret för dessa försummelser bars av staten i egenskap av medlemsstat i unionen. Skadeståndslagens 3 kap. 2 § 2 mom., såsom en nationellt tillämplig bestämmelse, begränsade således i föreliggande fall inte bolagets rätt till ersättning.

Ett argument för att staten hade skadeståndsansvar var att unionsrätten länge och uppenbart åsidosatts, då förfarandet hade fortgått trots EG-domstolens dom C-101/00. Förfarandet var inte heller sådant att det inte skulle ha varit diskriminerande i något fall. Däremot hade det försatt icke-mervärdesskatteskyldiga personer i en annan ställning än dem som var mervärdesskatteskyldiga. Skattesystemet hade varit diskriminerade räknat från 1.1.1995 då 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen trädde i kraft tills upphävandet 31.3.2009.

Finska staten hade brutit mot EU-rätten och således genom sitt förfarande orsakat bolaget skada. Skadan hade bestått i att bolaget inte i mervärdesbeskattningen hade kunnat dra av den mervärdesskatt på bilskatten som hade påförts, eftersom bolaget inte hade varit mervärdesskatteskyldigt. Bolaget hade orsakats en skada som var lika stor som skatten och som hade varit i kausalförhållande med medlemsstatens förfarande.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom i huvudsaken.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Monika Kuhlefelt, Jukka Kontio och Tuula Myllykangas. Klaus Kekki var föredragande.

Ändringssökande i Högsta domstolen

Staten, företrädd av Tullstyrelsen, beviljades besvärstillstånd.

I sitt överklagande yrkade staten att hovrättens dom skulle upphävas och i första hand att käromålet skulle avvisas. I andra hand yrkade staten att käromålet skulle förkastas.

Bolaget yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle avslås.

Vidtagna åtgärder

Högsta domstolen har med stöd av 29 § 2 mom. lagen om skatteförvaltningen gett finansministeriet möjlighet att föra talan och lämna in ett yttrande i målet. Ministeriet har inte lämnat något yttrande.

Högsta domstolens avgörande

Processuella avgöranden

Begäran om förhandsavgörande

1. Tullstyrelsen har i sitt överklagande ansett att förhandsavgörande av EU-domstolen borde begäras i målet. Högsta domstolen konstaterar att till den del unionsrätten ska tillämpas i målet kan saken avgöras utifrån den rättspraxis som redan finns. Frågan gäller tillämpning av villkoren för medlemsstatens skadeståndsansvar, sådana de utvecklats i EU-domstolens rättspraxis, under de omständigheter som föreligger i det föreliggande fallet. Yrkandet att förhandsavgörande ska begäras avslås.

Intervention

2. A:s och dennes medparters interventionsyrkande har begränsats till att enbart gälla frågan om huruvida förhandsavgörande ska begäras av EU-domstolen och hur en eventuell fråga ska formuleras.

3. Högsta domstolen har ovan dragit slutsatsen att det inte föreligger sådan oklarhet angående EU-rättens tolkning att förhandsavgörande behöver begäras i målet. Det finns inte enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken grund för interventionsyrkandena. Interventionsyrkandet avslås.

Processinvändningarna

Behörigheten

4. Tullstyrelsen har i sitt överklagande i första hand yrkat att bolagets talan ska avvisas eftersom den har väckts vid fel domstol. Enligt tullstyrelsen avser käromålet ett yrkande på att skatt på bilskatt, s.k. elv-skatt, ska återbäras eftersom den har påförts och burits upp på oriktiga grunder. Frågan gäller ett förvaltningstvistemål.

5. Högsta domstolen konstaterar att bolaget har yrkat ersättning för sin skada bl.a. på den grunden att finska staten genom klandervärd oaktsamhet har brutit mot unionsrätten.

6. I målet ska utifrån talan bedömas vilket skadeståndsansvar en medlemsstat i unionen har för åsidosättande av unionsrätten. Förutsättningarna för uppkomst av ansvar bedöms utifrån EU-domstolens rättspraxis. Varken i unionens grundfördrag eller i EU-lagstiftningen finns det några bestämmelser om vilka rättsmedel som kan användas för att realisera ansvaret. På det sätt som nedan framgår av domsmotiveringen ska ansvaret i första hand realiseras inom ramen för den nationella lagstiftningen.

7. Den allmänna nationella lag som gäller deliktansvar är skadeståndslagen, vilken även innehåller bestämmelser om offentliga samfunds skadeståndsansvar. Enligt fast praxis behandlas käromål med stöd av skadeståndslagen vid allmän domstol. I Högsta domstolens rättspraxis har även skadeståndstalan mot offentliga samfund till följd av kränkningar av grundläggande och mänskliga rättigheter behandlats vid allmän domstol (se HD 2008:10, 2011:38, 2012:81 och 2013:52).

8. Av ovan nämnda skäl och med beaktande av unionsrättens likvärdighetsprincip har käranden haft skäl för att utgå från att även skadeståndsyrkanden mot staten på grund av överträdelse av unionsrätten behandlas med iakttagande av samma förfarande som liknande skadeståndsyrkanden mot offentliga samfund på grund av överträdelse av nationella normer.

9. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2012:104 ansett att ett ärende som gällde medlemsstatens skadeståndsskyldighet på grund av åsidosättande av unionsrätten kunde avgöras som förvaltningstvistemål i förvaltningsrättslig lagskipningsordning, då frågan om behörig domstol inte avgjorts i rättspraxis som kunde anses etablerad och entydig och det inte av unionsdomstolens rättspraxis följde att saken skulle handläggas uttryckligen enligt bestämmelserna i skadeståndslagen.

10. Eftersom käranden har grundat sitt käromål på ett åsidosättande av unionsrätten och på klandervärd oaktsamhet från statens sida och då käranden yrkar skadestånd av staten, anser Högsta domstolen att allmän domstol är behörig att behandla käromålet. Således avslås yrkandet på att talan ska avvisas på den grunden att den har väckts vid fel domstol.

Rättskraftsverkan

11. Staten har yrkat att käromålet ska förkastas även på den grunden att högsta förvaltningsdomstolens beslut är rättskraftig. Högsta förvaltningsdomstolen hade genom sitt beslut gett avslag på bolagets ansökan om besvärstillstånd i skatteavgörandet som således hade vunnit laga kraft.

12. Enligt EU-domstolens rättspraxis bör skadeståndstalan mot en medlemsstat på grund av åsidosättande av unionsrätten vara möjlig även i situationer där skadan har berott på ett beslut av en domstol som behandlat saken i sista rättsinstans. Att ett slutligt beslut får rättskraft är en viktig princip, som dock inte hindar skadeståndsansvar på grund av ett sådant beslut (mål C-224/01, Köbler, dom 30.9.2003 punkt 36 – 40).

13. Högsta domstolen konstaterar att ett domstolsbesluts fortbestånd och en medlemsstats skadeståndsskyldighet bedöms enligt olika kriterier. Inte heller parterna är nödvändigtvis desamma i dessa ärenden. Det är således inte fråga om ett och samma ärende. Yrkandet på att käromålet ska avvisas avslås således även på denna grund.

Motivering i huvudsaken

Bakgrunden i målet

14. Enligt 5 § 1 mom. (266/2003) bilskattelagen, som var gällande under den tid som är aktuell i målet, var den som var skyldig att betala bilskatt även skyldig att betala mervärdesskatt av bilskatten (elv-skatt) till det belopp som bestämdes i mervärdesskattelagen (1501/1993). Enligt 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen (1483/1994, 1767/1995) som då gällde hade den skattskyldige rätt att för skattepliktig rörelse dra av mervärdesskatt (elv-skatt) som uppburits av bilskatt enligt bilskattelagen.

15. Bolaget har 22.5.2003 från Belgien till Finland importerat en begagnad bil, för vilken tullen påfört både bilskatt och mervärdesskatt (elv) på bilskatten. Beskattningsbeslutet har vunnit laga kraft 20.3.2007 sedan högsta förvaltningsdomstolen avslagit bolagets ansökan om besvärstillstånd i saken.

16. EU-domstolen har i sin dom 19.3.2009 ansett att Finland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt grundfördragets artikel 90 första stycket och artikel 17.1 och 17.2 i sjätte mervärdesskattedirektivet, vilkas innehåll återfinns i artiklarna 167 och 168 i rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt, genom att tillåta att skatten på bilskatten får dras av från mervärdesskatten i enlighet med mervärdesskattelagen (mål C-10/08, kommissionen mot Finland, dom 19.3.2009).

17. Bolaget hade i sin talan som väcktes 5.5.2009 yrkat att staten skulle åläggas att som skadestånd betala ett belopp som motsvarade mervärdesskatten på bilskatten. De lägre domstolarna har ålagt staten att betala de begärda ersättningarna till bolaget för den skada åsidosättandet av unionsrätten hade gett upphov till.

18. Tingsrätten har konstaterat att det av EU-domstolens dom i målet C-101/00 (Siilin) framgår att uppbörd av elv-skatt inte fick leda till diskriminerande beskattning och av domen C-10/08 att elv-skatten på grund av avdragsrätten diskriminerade andra än mervärdesskatteskyldiga importörer. Tullens bilskattebeslut som avsågs i käromålet och som hade vunnit laga kraft stod på ett tillräckligt uppenbart sätt i strid med unionsrätten.

19. Hovrätten har anfört att ett argument för att staten hade skadeståndsansvar var att unionsrätten länge och uppenbart åsidosatts. Förfarandet hade fortgått trots EU-domstolens dom C-101/00 (Siilin) som gavs 19.9.2002. Förfarandet hade inte heller till sin struktur varit sådant att det inte skulle ha varit diskriminerande i något fall. Skattesystemet hade varit diskriminerade räknat från 1.1.1995 då 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen trädde i kraft tills upphävandet 31.3.2009.

20. Staten har i sitt överklagande i Högsta domstolen åberopat att åsidosättandet av unionsrätten inte varit tillräckligt uppenbart samt att de krav hade uppfyllts som med hänsyn till åtgärdens eller uppgiftens art och syfte skäligen kunde ställas på utförandet. Dessutom har staten åberopat att hovrätten på ett oriktigt sätt hade åsidosatt talerättsbegränsningen i 3 kap. 5 skadeståndslagen.

Medlemsstatens skadeståndsansvar och förutsättningarna för ansvaret enligt EU-rätten

21. EU-domstolen har i sin rättspraxis slagit fast att principen om en medlemsstats ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av EU-rätten som kan tillskrivas medlemsstaten utgör en väsentlig del av grundfördragets system (se mål C-224/01 Köbler, punkt 30 och där åberopad rättspraxis). Ett villkor för att medlemsstaten ska bli ersättningsskyldig är för det första att den rättsregel som har överträtts har till syfte att tillförsäkra enskilda rättigheter, för det andra att det är en tillräckligt klar överträdelse och för det tredje att det finns ett direkt orsaksförhållande mellan åsidosättandet av medlemsstatens skyldighet och skadan. Dessa förutsättningar är nödvändiga och tillräckliga för att det direkt med stöd av unionsrätten ska uppkomma en rätt till skadestånd för enskilda. Medlemsstaten kan bli ansvarig även på grundval av den nationella rätten under mindre restriktiva förutsättningar (t.ex. mål C-224/01, Köbler, punkt 51 och 57).

22. EU-domstolen har i sin rättspraxis ansett att man vid bedömningen av förutsättningen för skadeståndsansvar – att det är en tillräckligt klar överträdelse – kan ta hänsyn till bl.a. den överträdda regelns klarhet och precision, prövningsrättens omfattning enligt den överträdda regeln, överträdelsens uppsåtliga eller ouppsåtliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av rättsvillfarelsen, den ståndpunkt som en gemenskapsinstitution i förekommande fall intagit och den aktuella domstolens underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att begära ett förhandsavgörande (t.ex. mål C-224/01, Köbler, punkt 55). Ett avgörande kriterium för att anse att en överträdelse av unionsrätten är tillräckligt klar är att en medlemsstat uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för utövandet av sina befogenheter (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, dom 5.3.1996, punkt 55, och mål C-127/95, Norbrook Laboratories, dom 2.4.1998, punkt 109).

23. En överträdelse av unionsrätten har ansetts tillräckligt uppenbar åtminstone om den har fortsatt trots att det finns ett förhandsavgörande eller en fast rättspraxis från EU-domstolen i frågan (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 57).

24. Principen om medlemsstaternas ersättningsansvar tillämpas på alla de fall då en medlemsstat överträder unionsrätten och oavsett vilket organ i medlemsstaten det är vars handling eller underlåtenhet är orsak till åsidosättande av medlemsförpliktelser (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 32).

25. När det gäller att fastställa huruvida staten har ådragit sig skadeståndsansvar med anledning av ett avgörande av en nationell domstol som dömer i högsta instans ska hänsyn tas till den dömande verksamhetens särdrag och de berättigade kraven på rättssäkerhet. Medlemsstaten kan ådra sig ansvar på grund av en överträdelse av unionsrätten genom ett sådant avgörande endast i undantagsfall, då den nationella domstolen på ett uppenbart sätt har åsidosatt gällande rätt (mål C-224/01, Köbler, punkt 53).

26. I EU-domstolens rättspraxis har det inte ansetts uteslutet att man i nationell rätt preciserar de kriterier som måste vara uppfyllda för att staten ska ådra sig skadeståndsansvar till följd av en sådan överträdelse av unionsrätten som kan tillskrivas en nationell domstol som dömer i högsta instans. Sådana villkor får emellertid under inga omständigheter vara strängare för den skadelidande än villkoren för statens skadeståndsansvar som följer av unionsrätten (mål C-173/03, Traghetti del Mediterraneo, dom 13.6.2006, punkt 44).

Genomförande av medlemsstatens skadeståndsansvar

27. De villkor för skadeståndsansvar som har utformats i unionens rättspraxis gäller enbart ansvarsgrunden för medlemsstatens skadeståndsansvar. I övrigt kvarstår det att i den nationella lagstiftningen genomföra skadeståndsansvar för staten. Den nationella lagstiftningen för att genomföra ansvar enligt unionsrätten får dock inte vara mindre förmånlig än de villkor som avser liknande nationella ersättningsanspråk som grundar sig på medlemsstatens inre rätt (likvärdighetsprincipen). Genom nationella bestämmelser får man inte heller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning (effektivitetsprincipen) (förenade målen C-6/90 och C- 9/90, Francovich m.fl., dom 19.11.1991, punkt 41 – 43; förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 67 samt mål C-118/08 Transportes Urbanos, dom 16.1.2010, punkt 31 jämte hänvisningar till rättspraxis).

28. Medlemsstatens skadeståndsansvar enligt unionsrätten realiseras genom de rättsmedel som står till buds enligt nationell rätt. Den nationella lag som gäller deliktansvar är skadeståndslagen, som även innehåller bestämmelser om offentliga samfunds ersättningsansvar för skada som orsakats vid myndighetsutövning. I enlighet med den ovan beskrivna likvärdighetsprincipen ska offentliga samfunds skyldighet att ersätta skada orsakad av åsidosättande av unionsrätten bedömas enligt bestämmelserna om motsvarande nationella ersättningsärenden. I målet ska skadeståndslagen således tillämpas till den del något annat inte följer av unionsrätten.

29. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ett sådant ansvar för samfundet föreligger dock endast, om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften.

30. EU-domstolen har ansett att man inte i det nationella regelverket kan göra skadeståndet beroende av att det statliga organ som försummat sina pliktelser har handlat uppsåtligen eller oaktsamt. I så fall skulle förutsättningarna vara strängare än en tillräckligt klar överträdelse av gemenskapsrätten (förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, punkt 80). Den nämnda bestämmelsen i skadeståndslagen måste således åsidosättas när man bedömer skadeståndsansvaret enligt EU-rätten, eftersom bestämmelsen uppställer strängare villkor för skadeståndsansvar.

31. Enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen får talan om ersättning för skada som förorsakats genom beslut av statsrådet, ministerium, statsrådets kansli, domstol eller domare inte väckas, om inte beslutet ändrats eller upphävts eller den felande funnits skyldig till brott i tjänsten eller ålagts att ersätta skadan. Har ändring i ett beslut av en förvaltningsmyndighet sökts hos statsrådet, högsta förvaltningsdomstolen eller tjänsteöverdomstolen, får talan om ersättning för skada med anledning av beslutet inte väckas till den del beslutet lämnats bestående.

32. EU-domstolen har i sin praxis ansett att unionsrätten inte utgör hinder för tillämpningen av en nationell lagstiftning där det föreskrivs att en enskild inte kan erhålla ersättning för skada om den vederbörande har av oaktsamhet försummat att anlita rättsskyddsmedel i syfte att förhindra skada. En förutsättning är dock att det är rimligt att kräva av den skadelidande att denne använder sig av rättsskyddsmedlet i fråga (mål C-445/06, Danske Slagterier, dom 24.3.2009, punkt 69). EU-rätten hindrar således i allmänhet inte att man tillämpar en nationell bestämmelse enligt vilken det av den skadelidande förutsätts att denne överklagar det avgörande som denne anser strida mot EU-rätten.

33. Den EU-rättsliga principen att medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna även är tillämplig när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en domstol i högsta instans (mål C-224/01, Köbler, punkt 39 – 40 och 59. Eftersom 3 kap. 5 § skadeståndslagen skulle omöjliggöra skadestånd när det är fråga om att en domstol i högsta instans har fattat ett beslut som strider mot EU-rätten, uppställer paragrafen ett ytterligare, strängare krav än unionsrätten och måste åsidosättas. Det finns således inte något hinder mot väckande av talan.

EU-rättens bestämmelser om beskattning

34. Enligt artikel 110 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF; tidigare art. 95 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen, som sedermera i ändrad form blivit art. 90) får medlemsstaterna inte, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor. Enligt fast rättspraxis har denna fördragsbestämmelse direkt effekt och ger upphov till individuella rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna ska skydda (mål C-57/65, Lütticke, dom 16.6.1966).

35. Enligt artikel 17.1 i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) inträdde avdragsrätten för mervärdesskatt då skattefordran för avdragbar skatt uppkom. I den mån varorna och tjänsterna användes i samband med den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner, skulle enligt stycke 2 i samma artikeln denne ha rätt att dra av bl.a. mervärdesskatt från den skatt som skall betalas eller har betalats för importerade varor.

Domstolarnas avgöranden om elv-skatt och ändringarna i lagstiftningen

36. Högsta förvaltningsdomstolen begärde 15.3.2000 när den skulle avgöra målet Siilin mot Tullstyrelsen förhandsavgörande av EU-domstolen där svar begärdes bl.a. på frågan om den skatt (elv) på bilskatten som kallades mervärdesskatt var en i sjätte mervärdesskattedirektivet åsyftad mervärdesskatt och om denna skatt var förenlig med artikel 33 i direktivet och med första stycket i artikel 95 i grundfördraget.

37. EU-domstolen yttrade i domen C-101/00 vid sidan av annat att elv-skatten inte var en i sjätte mervärdesskattedirektvet avsedd mervärdesskatt och att den var förenlig med artikel 33 i direktivet. Artikel 95 första stycket i fördraget utgjorde dock hinder för en sådan pålaga som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, och som påförs bilskatten i den mån som denna skatt på ett begagnat fordon som importerats från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten (mål C-101/00, tullombudet och Siilin, dom 19.9.2002, punkt 108 – 117).

38. Efter att ha fått förhandsavgörandet ansåg högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut 16.12.2002 (HFD 2002:85) att den bil Siilin hade importerats kunde påföras även den skatt (elv) som räknades som mervärdesskatt på bilskatten. Att den skatt som uppbars inte var diskriminerande skulle säkerställas på samma sätt som det i beslutet hade sagts beträffade bilskatten, vilket innebar att elv-skatt fick uppbäras endast till ett belopp motsvarande den återstående skatten som ingår i värdet av ett likadant begagnat fordon som redan är registrerat i Finland.

39. EU-domstolen gav 29.4.2004 en dom i ett mål där det var fråga om huruvida en höjning av en normkonsumtionsskatt på en bil som importerats från Tyskland till Österrike var diskriminerande. I domen konstaterades att i allmänhet uttas tilläggsskatten på 20 procent endast på grundskatten, vilken tas ut på införda begagnade bilar, och den tillämpas endast i undantagsfall på den grundskatt som tas ut vid rent nationella transaktioner. Eftersom det angivna syftet med denna tilläggsskatt på 20 procent var att förhindra en påstådd snedvridning av konkurrensen, skulle det erinras om att en skatt som avser att undanröja en konkurrensfördel för införda produkter i förhållande till nationella produkter uppenbart strider mot artikel 90 EG. Det konstaterades således att en sådan skatt som tilläggsskatten på 20 procent på bilar som den enskilde importerar från en annan medlemsstat inte är förenlig med artikel 90 EG och är diskriminerande (mål C-387/01, Weigel, dom 29.4.2004, punkt 87 – 89).

40. Bestämmelserna om påförande av bilskatt ändrades genom lag 266/2003. Bilskattelagens 5 § 1 mom. om indrivande av elv-skatt och mervärdesskattelagens 102 § 1 mom. 4 punkt angående avdragsrätt ändrades dock inte i det sammanhanget på annat sätt än att till det förstnämnda momentet fogades en tabell över skatteprocenten för de situationer där ett fordon har tagits i bruk innan mervärdesskattelagen trädde i kraft.

41. Europeiska kommissionen konstaterade i sin kompletterande formella underrättelse daterad 19.12.2005 och i sitt motiverade yttrande daterat 4.7.2006 att 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen såsom diskriminerande stod i strid med artikel 90 första stycket EG och även med artikel 17 i mervärdesskattedirektivet.

42. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt beslut 12.12.2006 (HFD 2006:95) att domen i målet C-387/01 (Weigel) gällde en annan slags fråga och att man inte utifrån den kunde dra slutsatsen att EU-domstolen skulle ha ändrat sin ståndpunkt jämfört med domen i målet C-101/00 (Siilin). Kommissionens motiverade yttrande till Finlands regering hade inte heller någon betydelse i saken. Av dessa skäl ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det inte fanns något behov att av EU-domstolen begära ett nytt förhandsavgörande angående rätten att ta ut mervärdesskatt på bilskatten.

43. Saken har på nytt kommit upp i EU-domstolen på grund av den talan om fördragsbrott som kommissionen 4.1.2008 har väckt mot Finland. Domstolen ansåg i sin dom 19.3.2009 att Finland genom att kvarhålla avdragsrätten enligt 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 90 första understycket i grundfördraget, eftersom det belopp som med stöd av bestämmelsen bärs upp för ett begagnat fordon som en icke-mervädesskatteskyldig privatperson importerar från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten. Domstolen konstaterade vidare som svar på Finlands yrkande att domens effekter i tiden skulle begränsas, att rättspraxis i fråga hade tillämpats redan när domen gavs i målet tullombudet och Siilin. Finland kunde inte i saken åberopa en objektiv om betydande oklarhet i fråga om tillämpningsområdet för artikel 90 första stycket EG (mål C-10/08, kommissionen mot Finland, dom 19.3.2009, punkt 32 och 62).

44. Efter domen stiftades i Finland en lag om återbäring i vissa fall av den skatt (elv) på bilskatten som är av samma storlek som mervärdesskatten. Med stöd av den återbars skatt till de skattskyldiga som inte hade kunnat dra av skatten i sin mervärdesbeskattning. Lagen tillämpades på beskattningen av de fordon för vilka beskattningen kunde rättas med stöd av bilskattelagen inom ramen för de sedvanliga besvärsbestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft. Utgångspunkten har således varit att skatter har återburits för åren 2006 – 2009.

Bedömning i föreliggande fall av statens skadeståndsansvar

45. I målet är det fråga om en situation där syftet med den rättsregel, dvs. artikel 110 FEUF, som överträtts har varit att tillförsäkra enskilda rättigheter. Det finns inte någon oklarhet angående det direkta orsakssambandet mellan skadan och den överträdelse som EU-domstolen har konstaterat. Beloppet av skadan som ska ersättas har inte bestridits i Högsta domstolen. Den fråga som således ska avgöras är om överträdelsen har varit tillräcklig uppenbar för att skadeståndsansvar ska föreligga.

46. På beskattningens område har medlemsstaterna vid prövningsrätt beträffande hur de ordnar sin nationella beskattning. Mervärdesbeskattningen har dock harmoniserats i EU-rätten. Även i övrigt ska skattebehörigheten utövas inom ramen för de unionsrättsliga kraven och begränsningarna.

47. Den nationella prövningsrätten begränsas bl.a. av förbudet mot diskriminerande beskattning, som framgår av artikel 110 FEUF och som hör till primärrättens grundläggande principer. Bestämmelsen har till syfte att säkerställa den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna på normala konkurrensvillkor, genom att varje form av skydd som kan följa av att diskriminerande interna skatter tillämpas på varor med ursprung i andra medlemsstater avskaffas (t.ex. mål 68/78, kommissionen mot Frankrike, dom 27.2.1980, punkt 4; 169/78, kommissionen mot Italien, dom 27.2.1980, punkt 4; 171/78, kommissionen mot Danmark, dom 27.2.1980, punkt 4 samt C-313/05 Brzezinski, dom 18.1.2007, punkt 27).

48. Förbudet mot diskriminerande beskattning har preciserats i rättspraxis. Enligt fast rättspraxis innebär det en överträdelse av artikel 110 första stycket om en vara som införts beläggs med skatt som fastställs enligt andra beräkningsmetoder och regler än vad som gäller för en liknande inhemsk vara, om detta leder till en högre skatt för den vara som införts, även om denna skillnad endast uppstår i vissa fall (t.ex. mål C-152/89, kommissionen mot Luxemburg, dom. 26.6.1991, punkt 20; C-375/95, kommissionen mot Grekland, dom 23.10.1997, punkt 20 och 29; C-213/96, Outokumpu, dom 2.4.1998, punkt 34; C-393/95 Gomes Valente, dom 22.2.2001, punkt 21 samt C-387/01, Weigel, punkt 67).

49. Ett beskattningssystem kan anses vara förenligt med artikel 110 FEUF endast om det fastställs att det är organiserat så, att det under alla omständigheter är uteslutet att importerade varor beskattas högre än inhemska varor och att det således inte i något fall får diskriminerande effekter (se bl.a. mål C-90/94, Haahr Petroleum, dom 17.7.1997, punkt 34 och C-375/95, kommissionen mot Grekland, dom 23.10.1997, punkt 29).

50. Artikel 110 som har överträtts är till sin utformning klar och ovillkorlig. Bestämmelsen är central för den fria rörligheten för varor. Tolkningspraxis angående den är klar i fråga om principerna och fast på det sätt som ovan konstaterades i punkterna 47 – 49.

51. Bakgrunden till den diskriminerande behandlingen i beskattningen av importerade begagnade bilar har varit att den som är mervärdesskatteskyldig har haft rätt att dra av elv-skatten från mervärdesskatten. Enligt artikel 17 i mervärdesskattedirektivet är endast mervärdesskatterna avdragsgilla i mervärdesbeskattningen. Medlemsstaterna har inte prövningsrätt angående avdragsrätten i det gemensamma mervärdesskattesystemet.

52. Begäran om förhandsavgörande i målet C-101/00 har inte innehållit någon fråga om avdragsrätt i samband med elv-skatten. När målet behandlades lade kommissionen dock fram argumentet att skatten på bilskatten stred mot artikel 95 första stycket i grundfördraget, eftersom skatten inte påförs begagnade fordon som redan registrerats i medlemsstaten utan enbart begagnade fordon som importeras från en annan medlemsstat. EU-domstolen har förkastat kommissionens argument. Det är dessutom enligt domstolen irrelevant att pålagan är avdragsgill för den som bedriver en skattbar yrkesmässig verksamhet (punkt 113).

53. Som slutsats i målet C-101/00 konstaterade EU-domstolen att artikel 95 första stycket i fördraget utgör hinder för en sådan pålaga som är i fråga i målet, och som påförs bilskatten i den mån som denna skatt på ett begagnat fordon som importerats från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten (punkt 117).

54. De finska myndigheterna har utifrån uttalandet i punkt 113 i den nämnda domen tolkat avgörandet så, att faktum att elv-skatten var avdragsgill inte hade betydelse för den rättsliga bedömningen av 5 § bilskattelagen och att elv-skatten således inte stred mot artikel 90 EG (nuvarande artikel 110 FEUF).

55. Högsta domstolen konstaterar att frågan om huruvida det var förenligt med artikel 17 i mervärdesskattedirektivet att elv-skatten var avdragsgill inte har bedömts av EU-domstolen i målet C-101/00. Inte heller frågan om avdragsrättens betydelse för frågan om beskattningen var diskriminerande har utifrån begäran om förhandsavgörande uttryckligen varit föremål för avgörande och denna fråga har inte i detalj bedömts i domen i målet. Trots Siilins påstående om tolkningen av punkt 113 i domen C-101/00 har betydelsen av avdragsrätten inte heller närmare behandlats i högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2002:85. Högsta domstolen anser att man inte av EU-domstolens dom i målet C-101/00 entydigt har kunnat sluta sig till att elv-skatten är godtagbar med hänsyn till förbudet mot diskriminerande beskattning.

56. I den skatterättsliga litteraturen har dock strax efter domen i målet C-101/00 och de ändringar i bilskattelagen som gjordes våren 2003 framförts kritiska ställningstaganden, där det ansetts att uppbärande av elv-skatt av dem som inte är mervärdesskatteskyldiga är diskriminerande och att det strider mot sjätte mervärdesskattedirektivet att denna pålaga inte är avdragsgill. Det har konstaterats att EU-domstolens ovan i punkt 39 refererade avgörande i målet C-387/01 (Weigel) har bringat klarhet i debatten i Finland om elv-skatten, eftersom denna skatt och höjningen av normkonsumtionsskatten, trots tekniska olikheter, påminde mycket om varandra i fråga om syften och effekter (Eila Rother, Eurooppaoikeus ja arvonlisäverotus, 2003, s. 493; Rother och Santtu Turunen, Elv ja syrjimättömyysvaatimus, Verotus 2004, s. 74; Esko Linnakangas och Leila Juanto, Arvonlisäverotus ja muu kulutusverotus, 2004, s. 22 samt Rother och Turunen, Elv ja Itävallan normikulutusvero, Verotus 2004, s. 448 – 450).

57. Även om kommissionens anmärkning år 2005 mot Finland angående diskriminerande beskattning inte i sig utvisar att påförandet av elv-skatt hade varit diskriminerande, har det överträdelseförfarande som kommissionen har inlett för sin del rubbat uppfattningen om att de finska myndigheternas tolkning har varit riktig.

58. På de ovan anförda grunderna konstaterar Högsta domstolen att även om bestämmelserna om elv-skatt inte ännu år 2002 utifrån domen i målet C-101/00 på ett entydigt sätt har kunnat anses strida mot EU-rätten, så har de omständigheter som framkommit senare gjort att den tolkning som då gjordes kan ifrågasättas. Med beaktande å ena sidan av effekterna av rätten för mervärdesskatteskyldiga att dra av elv-skatten, vilka konkret påvisats bl.a. i rättslitteraturen på området, och å andra sidan de redan tidigare utformade tolkningsprinciperna när det gäller att bedöma om en beskattningsform är diskriminerande, vilka har beskrivits ovan i punkterna 47 – 49, har det funnits tydliga skäl att tvivla på att bestämmelserna om elv-skatt är förenliga med förbudet mot diskriminerande beskattning. Oklarheten har gällt bestämmelserna om avdragsrätten som sådana och inte enbart en specifik enskild tillämpningssituation. Staten borde på det sätt som ovan konstaterades ha dragit försorg om att skattesystemet till sin struktur är sådant att det inte under några omständigheter gör det möjligt att importerade produkter beskattas strängare än inhemska produkter och att systemet således inte i något fall har diskriminerande effekt.

59. Från Finland har dock inte framställts någon ny begäran om förhandsavgörande, fastän detta uttryckligen yrkades i samband med målet som avgjordes 2006 (HFD 2006:95). Regeringens proposition 192/2008 rd, med förslag om upphävande av bestämmelserna i 5 § bilskattelagen om skyldighet att betala elv-skatt och av 102 § 1 mom. 4 punkten mervärdesskattelagen angående rätten att dra av elv-skatt, överlämnades så sent som 7.11.2008.

60. Bolagets ansökan om tillstånd att överklaga beskattningen har avslagits år 2007, då den skada bolaget åsamkades blev slutlig. Frågan om staten på ett uppenbart sätt har brutit mot unionsrätten ska bedömas enligt den situation som var rådande vid den tidpunkten.

61. När man bedömer om de finska myndigheternas förfarande har varit försvarligt kan man även fästa uppmärksamhet vid att EU-domstolen inte i domen i överträdelsemålet C-10/08, där det fastställdes att den finska bilbeskattningen var diskriminerande, på det sätt som Finlands regering yrkade har begränsat domens effekter i tiden. Domstolen ansåg att staten inte i saken kunde åberopa en objektiv och betydande oklarhet i fråga om tillämpningsområdet för artikel 110 FEUF (90 EG) första stycket. Rättspraxis var enligt domstolen till denna del etablerad redan när dom meddelades i målet C-101/00 (Siilin) (mål C-10/08, kommissionen mot Finland, punkt 32 och 61 – 62).

62. Som sin slutsats anser Högsta domstolen att efter en bedömning av de statliga myndigheternas förfarande som en helhet ska överträdelsen av unionsrätten anses vara tillräckligt uppenbar för att skadeståndsskyldighet ska uppkomma. De statliga myndigheterna har inte haft tillräckliga skäl att fortsätta att stödja sig på det enskilda motivyttrande i Siilinmålet 101/00 som nämns ovan i punkt 55. Denna bedömning får stöd av att frågan om huruvida rätten att dra av elv-skatten fick diskriminerande effekt inte utifrån begäran om förhandsavgörande uttryckligen har blivit bedömd och att den inte annars närmare har behandlats i det nämnda avgörandet. Då man ytterligare beaktar att det efter den nämnda domen har visats att avdragsrätten har en sådan effekt, vilket inte är förenligt med tidigare tydligt etablerade principer för att bedöma huruvida en beskattningsform är diskriminerande, har det inte funnits motiverade skäl att utan stöd av ett förhandsavgörande hålla fast vid den tidigare ståndpunkten att elv-skatten inte är diskriminerande. Det är fråga om att man i det nationella beskattningssystemet ska iaktta ett centralt diskrimineringsförbud på den inre marknaden.

63. Av ovan nämnda skäl är staten skyldig att ersätta bolaget för den skada som statens förfarande har orsakat.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av president Pauliine Koskelo samt av justitieråden Liisa Mansikkamäki, Hannu Rajalahti, Marjut Jokela och Ari Kantor. Juha Mäkelä var föredragande