HD:2013:52

Skadestånd
Ersättning till oskyldigt anhållen
Europeiska människorättskonventionen

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2011/437
Föredragning: 8.11.2012
Givet: 26.6.2013
Liggare: 1450

A hade i knappt ett dygn varit gripen misstänkt för brott. Det hade inte funnits någon laglig grund för gripandet.

A hade inte rätt att få ersättning enligt 1 § 2 mom. lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd, eftersom frihetsberövandet inte hade varat längre än ett dygn. I ärendet hade inte visats några skäl för att A skulle ha varit berättigad till skadestånd med stöd av skadeståndslagen.

Av de skäl som framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen att A med stöd av artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen hade rätt till ersättning för lidande på grund av frihetsberövandet.

Lag om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd 1 §
SkadeståndsL 3 kap 2 §
SkadeståndsL 5 kap 6 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter art 5.1
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter art 5.5

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Bakgrunden i målet

A hade såsom misstänkt för brott varit gripen i samband med en brottsutredning under tiden 29.10.2009 kl. 21.05 till 30.10.2009 kl. 12.35. Därefter hade A inte längre varit misstänkt i saken.

A yrkade i tingsrätten att finska staten skulle åläggas att betala 120 euro jämte ränta för det lidande som frihetsberövandet hade orsakat honom. A åberopade artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen, enligt vilken envar som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i denna artikel ska ha rätt till skadestånd.

Staten motsatte sig käromålet eftersom ersättning inte föreligger enligt 1 § 2 mom. lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd, om frihetsberövandet inte har varat längre än ett dygn.

Birkaland tingsrätts dom 12.11.2010

Bedömning av frågan om gripandet var lagenligt

A hade enligt hans berättelse hämtats 29.10.2009 i sitt hem och förts till häktet och han hade enligt ett intyg från polisinrättningen varit på Tammerfors polisstation i Birkalands polisdistrikt från 29.10.2009 kl 21.05 till 30.10.2009 kl 12.35.

Enligt beslutsmeddelandet från utredningen hade den skåpbil av modellen Fiat Ducato som svaranden ägde motsvarat signalementen på en bil som syntes på en upptagning från en övervakningskamera 10.8.2008 då stulen egendom hade bogserats iväg från ett område. I förundersökningen hade A bestridit att han skulle ha medverkat i stölden.

A:s ställning hade under förundersökningen ändrats från brottsmisstänkt till målsägande.

Den aktiva förundersökningen av fallet hade avbrutits tills vidare.

A hade åberopat Finlands grundlag enligt vilken den personliga integriteten inte får kränkas och ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. A hade också åberopat artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen, enligt vilken envar som har utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid med bestämmelserna i denna artikel ska ha rätt till skadestånd.

Vid bedömningen av frågan om det hade funnits lagliga förutsättningar för gripande konstaterade tingsrätten att det i saken inte hade lagts fram annan utredning om A:s gripande än att hans skåpbil motsvarande signalementet på en bil som vid gärningstidpunkten syntes på en videokameraupptagning.

A hade visat registreringsstatistik, enligt vilken det i Finland år 2008 hade funnits 14 170 skåpbilar av märket Fiat.

Grunderna för frihetsberövande

Om det finns förutsättningar för anhållande, får en polisman enligt 1 kap. 2 § 2 mom. tvångsmedelslagen gripa den misstänkte även utan beslut härom, om verkställigheten av anhållandet annars kan äventyras.

Bestämmelserna om förutsättningar för anhållande finns i 1 kap. 3 § tvångsmedelslagen. Den som på sannolika skäl misstänks för brott får anhållas bl.a., om för brottet föreskrivs lindrigare straff än fängelse i två år, men det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år och den misstänktes personliga förhållanden eller andra omständigheter ger anledning att misstänka att personen

a) flyr eller på något annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställigheten av straff,

b) försvårar sakens utredning genom att undanröja, förstöra, ändra eller gömma bevis eller påverka ett vittne, en målsägande, en sakkunnig eller en medgärningsman, eller

c) fortsätter sin brottsliga verksamhet.

A hade varit gripen såsom misstänkt för stöld. Straffet för stöld kan vara böter eller fängelse i högst 1 år och 6 månader.

Brottsmisstanken mot A och gripandet hade byggt på att signalementen på A:s skåpbil hade passat på en bil som syntes på målsägandebolagets videokameraupptagning vid gärningstidpunkten. Att signalementen på A:s bil passade på den bil som syntes på videoupptagningen hade varit en sådan omständighet som gjorde att polisen hade fått en i 2 § förundersökningslagen avsedd orsak att misstänka att käranden eventuellt hade del i det brott som undersöks, och att polisen därför hade varit skyldig att göra en förundersökning för att utreda A:s andel.

Enligt tingsrätten måste man kunna anföra sakliga skäl för att besluta inleda förundersökning och för att rikta den mot en viss person. Lagrummet förutsatte att det måste finnas ett skäl för misstanken, vilket tydde på att det fanns något konkret som stöd för misstanken. Att signalementen på A:s bil passade in på den bil som syntes på videoupptagningen hade varit ett skäl för den brottsmisstanke som riktats mot A.

Det brott för vilket A misstänktes hade inträffat 10.8.2008. A hade gripits 29.10.2009.

Enligt 7 kap. 1 a § tvångsmedelslagen får tvångsmedel enligt denna lag användas endast om det kan anses försvarligt med beaktande av det undersökta brottets grovhet, betydelsen av att brottet utreds samt av det intrång i den misstänktes eller någon annans rättigheter som användning av tvångsmedel föranleder och som inverkar på saken.

Utredningen hade gällt en stöld som hade inträffat för mer än ett år sedan. Misstanken mot A hade byggt på signalement på bilen och inte i något avseende på A som person. Tingsrätten ansåg att en utredning av A:s andel i det misstänkta brottet inte hade krävt att A greps och hölls gripen över natten långt in på nästa dygn och således hade det inte funnits lagenliga förutsättningar att hålla A i förvar.

A:s rätt till skadestånd

Vid bedömningen av A:s skadeståndsyrkande konstaterade tingsrätten att enligt artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen ska envar som har utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid med bestämmelserna i denna artikel ha rätt till skadestånd.

I föreliggande fall hade man från statens sida inte presenterat bevisning utifrån vilken det skulle ha funnits lagliga skäl för att gripa A och hålla honom i förvar i 15,5 timmar. Således ansåg tingsrätten att A hade rätt till ersättning på grund av frihetsberövandet.

Enligt tingsrättens bedömning var 60 euro ett skäligt belopp för ersättningen.

Tingsrätten ålade finska staten att erlägga A 60 euro jämte ränta i ersättning för lidande.

Målet har avgjorts av tingsdomare Arto Lintunen.

Åbo hovrätts dom 29.3.2011

Staten överklagade till hovrätten och A lämnade in motbesvär.

Hovrätten godkände tingsrättens motiveringar. Att A berövats friheten skulle av de skäl som tingsrätten nämnt anses sakna lagliga grunder. A hade således på grund av frihetsberövandet i strid med artikel 5 i Europeiska människorättskonventionen rätt att med stöd av punkt 5 i artikeln få skadestånd av staten. Skadeståndsbeloppet som tingsrätten ådömt skulle anses vara skäligt.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Hannu Rimmanen, Riitta Santo och Kari Lahdenperä. Pirjo Tammio var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

Staten beviljades besvärstillstånd. I sitt överklagande yrkade staten att hovrättens dom skulle upphävas och att käromålet skulle förkastas. A yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. A har på grund av brottsmisstanke mot honom varit gripen från 29.10.2009 kl. 21.05 till 30.10.2009 kl. 12.35. Brottsmisstanken mot A har grundat sig på att de yttre signalementen på hans bil har passat på en bil som syns på en videoupptagning på en viss brottsplats. Ett särskilt skäl för gripandet har varit misstanke om att A skulle försvåra utredningen. A har förhörts 30.10.2009 med början kl. 12.14 och han har frigetts genast efter förhöret. Aktiv utredning av saken har avslutats 16.11.2009 och A misstänks inte längre för brottet i fråga. A har krävt staten på ersättning för lidande på grund av frihetsberövandet.

2. Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland har yrkat att A:s skadeståndsyrkande ska förkastas med hänvisning till att frihetsberövandet inte har varit lagstridigt och att ett frihetsberövande som är kortare än ett dygn inte enligt lag eller Europeiska människorättskonventionen ska ersättas ens om personen i fråga är oskyldig.

3. I målet är det fråga om A har rätt att för frihetsberövandet få skadestånd med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd eller med stöd av förpliktelserna enligt Europeiska människorättskonventionen.

Skadeståndsskyldighet med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd

4. Enligt 1 § 1 mom. lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd har den som har varit anhållen som misstänkt för ett brott rätt att av staten få ersättning för frihetsberövandet bl.a. om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om lagliga förutsättningar för anhållande eller häktning inte har funnits. Enligt paragrafens 2 mom. gäller rätten till ersättning dock inte, om frihetsberövandet har varat kortare tid än ett dygn.

5. A har på ovan beskrivet sätt varit berövad friheten i 15 timmar och 30 minuter, dvs. mindre än ett dygn. A har således inte rätt till skadestånd med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd.

Skadestånd med stöd av skadeståndslagen

6. Enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen gäller denna lag inte skadeståndsskyldighet som föreskrivs i någon annan lag. Utgångspunkten är således att skadeståndslagen inte tillämpas när lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd blir tillämplig på skadestånd för frihetsberövande. Den sistnämnda lagen har stiftats samtidigt som skadeståndslagen. Orsaken till att speciallagen stiftades var att man ville att förutsättningarna för skadestånd till oskyldigt häktade eller dömda skulle vara lindrigare än enligt skadeståndslagen. Enligt lagarnas förarbeten skulle statens skadeståndsskyldighet i dylika situationer vara oberoende av om tjänstemannen i fråga eventuellt gjort sig skyldig till ett fel eller en försummelse. Även den delvis avvikande processuella handläggningen av ersättningsanspråken ansågs tala för att en separat lag skulle stiftas (RP 187/1973 rd, s. 30).

7. Lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd ställer klart lindrigare villkor för att staten ska bli skadeståndsskyldig än vad skadeståndslagen gör. I speciallagen förutsätts inte att frihetsberövandet har varit lagstridigt eller berott på ett fel eller en försummelse vid myndighetsutövning och inte heller vållande av den tjänsteman som fattat beslutet om frihetsberövandet. I de situationer där speciallagen tillämpas finns det inte ens behov att bedöma om villkoren för ersättning enligt skadeståndslagen uppfylls. Förarbetena till de aktuella, samtidigt stiftade lagarna hänvisar inte till att avsikten skulle ha varit att speciallagen om ersättning för frihetsberövande skulle åsidosätta skadeståndslagen i en situation där speciallagen inte kan tillämpas. Högsta domstolen anser att det därför är motiverat att tolka lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd så, att begränsningen i lagens 1 § 2 mom. enbart gäller den skadeståndsskyldighet enligt denna speciallag som utgår på lindrigare grunder. Således bör det undersökas om talan kan godkännas med stöd av skadeståndslagen.

8. A har yrkat ersättning av staten för lidande på grund av frihetsberövande med åberopande av att det inte har funnits lagliga förutsättningar för anhållande. Tillämplig blir således för det första 3 kap. 2 § skadeståndslagen, enligt vars 1 mom. ett offentligt samfund är skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Enligt paragrafens 2 mom. har dock samfundet ett sådant ansvar endast om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. Rätt till ersättning för lidande som orsakats av en kränkning har enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen den vars frihet, frid, heder eller privatliv har kränkts genom en straffbar handling, den som diskriminerats genom en straffbar handling, den vars personliga integritet har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och den vars människovärde har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på ett sätt som kan jämföras med en kränkning enligt 1 – 3 punkten.

9. Högsta domstolen anser liksom tingsrätten och hovrätten att faktum att signalementen på A:s bil passade in på den bil som syntes på videokameraupptagningen har varit en sådan omständighet som medfört att polisen har haft ett i 2 § förundersökningslagen avsett skäl att misstänka att A har varit delaktig i den stöld som skulle utredas. Det har således funnits sakliga skäl att inleda förundersökning och rikta brottsmisstanke mot A. Maximistraffet för stöld ger med stöd av 1 kap. 3 § 1 mom. 2 punkten tvångsmedelslagen rätt att anhålla eller gripa den misstänkte, om något av de andra villkoren i lagrummet uppfylls. I målet har dock inte visats av vilka skäl A ett drygt år efter att stölden inträffat misstänktes kunna försvåra utredningen så att han måste gripas relativt sent på kvällen och hållas i förvar över natten tills förhöret hållits. Enligt 17 och 21 § förundersökningslagen hade A i sig såsom misstänkt för brott kunnat åläggas att infinna sig för förhör på grund av brott och hållas i förhör högst 12 timmar. Högsta domstolen anser liksom tingsrätten och hovrätten att gripandet av A och kvarhållandet mellan kl. 21.05 och 12.35 inte på det sätt som förutsätts i 7 kap. 1 a § tvångsmedelslagen har varit försvarbart med hänsyn till att det i målet inte har framgått något utredningsmässigt skäl för en dylik brådskande undersökningsåtgärd. Det har således inte funnits någon laglig grund för gripandet.

10. Polismyndigheterna har i den föreliggande förundersökningssituationen felbedömt förutsättningarna för gripande. Å andra sidan har det i målet inte ens påståtts att polisen genom sin bedömning skulle ha gjort sig skyldig till ett brott och det har inte heller annars framkommit något som skulle tyda på ett uppsåtligt fel eller grov oaktsamhet i lagtolkningen. Ovan i punkt 8 nämnda förutsättningar för att tilldöma skadestånd för lidande uppfylls således inte. A har inte med stöd av skadeståndslagen rätt till ersättning för frihetsberövandet.

Skadeståndsskyldighet på grund av förpliktelserna enligt Europeiska människorättskonventionen

11. Enligt artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen ska envar som har utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i denna artikel ha rätt till skadestånd. Enligt artikel 5.1.c i konventionen är ett frihetsberövande tillåtet, om någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad sin frihet för att ställas inför behörig rättslig myndighet som skäligen misstänkt för att ha förövat ett brott eller då det skäligen anses nödvändigt för att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha begått detta. Enligt bestämmelsen får den som är misstänkt för ett brott således berövas friheten för att han ska kunna rannsakas av en behörig rättslig myndighet. Ett ytterligare villkor är dock att frihetsberövandet sker med stöd av nationell lag.

12. Gripandet av A har på det sätt som ansetts ovan i punkt 9 inte uppfyllt villkoren enligt nationell lag och har således inte skett lagligen på det sätt som avses i människorättskonventionen. Utgångspunkten är således att A har en i konventionen avsedd rätt till skadestånd.

13. Europeiska människorättsdomstolen har i sin praxis ansett att artikel 5.5 inte garanterar en ovillkorlig rätt till skadestånd för den som blivit oskyldigt anhållen. En fördragsslutande stat kan som villkor för skadestånd ställa att den som gripits visar att han eller hon har lidit skada av det olagliga gripandet (Wassink mot Nederländerna, 27.9.1990 och Kustila och Oksio mot Finland, 13.1.2004).

14. Enligt 7 § 3 mom. grundlagen får den personliga integriteten inte kränkas och ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Bestämmelsen ger uttryck för vikten av skydd mot olagligt och godtyckligt frihetsberövande. Friheten är på det sätt som beskrivs i punkt 11 även tryggad i människorättskonventionen, enligt vars 13 artikel envar vars rättigheter och friheter enligt denna konvention har kränkts ska ha tillgång till effektiva rättsmedel inför nationella myndigheter. Rättsmedlen bestäms således enligt den nationella rättsordningen, men de måste vara effektiva såväl i praktiken som rättsligt. Grundlagens 22 § förutsätter att man i rättstillämpningen tolkar lagen på ett sätt som främjar ett förverkligande av de grundläggande och mänskliga rättigheterna.

15. De refererade bestämmelserna talar för en tolkning enligt vilken det inte som villkor för ersättning för lidande av olagligt frihetsberövande är motiverat att ställa ett sådant krav på bevisning som de facto kan innebära att skadestånd förhindras. Denna slutsats stöds även av människorättsdomstolens tolkningslinje i vissa nyare avgöranden (Houtman och Meeus mot Belgien, 17.3.2009 och Danev mot Bulgarien, 2.9.2010).

16. A har på det sätt som framgår av punkterna 6 – 10 ovan inte rätt till skadestånd med stöd av lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd och inte heller med stöd av skadeståndslagen. A:s rätt till ersättning för det olagliga frihetsberövandet ska därför bedömas utifrån artikel 5.5 i Europeiska människorättskonventionen med tillämpning av de tolkningsgrunder som beskrivs ovan i punkt 14.

17. Högsta domstolen konstaterar att A har varit olagligt gripen i 15 timmar och 30 minuter, vilket har innefattat övernattning i polisens arrestlokal. Det har inte varit fråga om att myndigheternas förfarande skulle ha varit formellt oriktigt, utan A har gripits såsom misstänkt för ett brott som begåtts för mer än ett år sedan och några lagliga grunder för gripandet har inte anförts. Högsta domstolen anser att ett dylikt frihetsberövande har orsakat A lidande, för vilket han har rätt att få skadestånd med stöd av artikel 5.5 i människorättskonventionen.

Skadeståndets belopp

18. A har yrkat 120 euro i skadestånd för det olagliga frihetsberövandet med åberopande av att det har orsakat honom inkomstbortfall och skadat hans rykte på arbetsplatsen. A har inte berättat hur stort inkomstbortfallet har varit, men har hänvisat till att enligt förarbetena till lagen om ersättning av statens medel som till följd av frihetsberövande skall betalas till oskyldigt häktad eller dömd ska olagligt frihetsberövande alltid anses orsaka lidande. De lägre domstolarna har uppskattat att 60 euro är en skälig ersättning.

19. Frihetsberövandet har varit kort. På grund av brottsmisstanken har A i varje fall varit skyldig enligt lag att infinna sig för förhör och att avsätta tid för utredningen av saken. Därför ska man när man bedömer storleken av den skada som ska ersättas fästa uppmärksamhet närmast vid det lidande som har orsakats av det överraskande gripandet och av att gripandet innefattade övernattning i en arrestlokal. Högsta domstolen anser att det inte finns skäl att ändra den ersättning som har tilldömts A.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Liisa Mansikkamäki, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio och Pekka Koponen. Katariina Sorvari var föredragande.