HD:2013:46

Flygpassagerares rättigheter
Europeiska unionens regelverk
Europarätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2009/777
Föredragning: 8.1.2013
Givet: 11.6.2013
Liggare: 1304

Ett flygbolags dagliga flyg hade ställts in på grund av att markpersonalen strejkade. Bolaget hade därefter omorganiserat passagerarna på sina flyg under de två följande dagarna så att ingen passagerares väntetid skulle bli oskäligt lång. Därför hade A, som bokat ett flyg för den senare dagen och som i riktig ordning anmält sig till flyget, nekats ombordstigning och fått resa först senare samma dag. Fråga om A:s rätt till ersättning med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 på grund av att han nekats ombordstigning.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 2, 4, 5 och 7 art

Bakgrunden i målet

Finnair Abp (Finnair) hade haft regelbunden flygtrafik mellan Barcelona och Helsingfors. Bolagets flyg hade avgått dagligen kl. 11.40 från Barcelona. Bolaget hade 28.7.2006 blivit tvunget att ställa in denna flygning på grund av markpersonalens strejk. För de passagerare som hade bokat plats på det inställda flyget hade Finnair ordnat plats på flyget kl. 11.40 därpå följande dag och på ett separat extra flyg. Därför hade en del passagerare som bokat plats på flyget 29.7.2006 blivit tvungna att stanna till nästa dags flyg. Dessa passagerare samt de som bokat plats på flyget 30.7.2006 hade den dagen flugits till Helsingfors med flyget kl. 11.40 och med ett extra flyg kl. 21.40.

Till följd av Finnairs förfarande hade A, som bokat plats på bolagets reguljära flyg 30.7.2006 kl. 11.40, kommit iväg från Barcelona först med den extra flygningen kl. 21.40.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Käromålet och bemötandet i Helsingfors tingsrätt

A yrkade i sitt käromål att Finnair skulle åläggas att betala 400 euro jämte dröjsmålsränta räknat från 30.8.2006. I enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 (förordningen) borde Finnair betala A en standardiserad kompensation, eftersom Finnair på det sätt som avses i förordningens 4 artikel hade nekat honom ombordstigning. Finnair hade inte ställt in den flygning till vilken A hade bokat plats och flygningen hade inte heller fördröjts på grund av strejken. Bolaget hade fyllt flygningen i fråga med passagerare som hade gått miste om sin plats på tidigare flygningar och självt bestämt förturen för sina passagerare så att väntetiden inte för någon skulle bli för lång till följd av markpersonalens strejk. Detta hade dock inte inneburit ett godtagbart skäl att neka A ombordstigning.

Finnair motsatte sig käromålet. Bolaget hade på grund av markpersonalens strejk ställt om sina flygningar 29 – 30.7.2006. Samtliga bokningar till flygningarna hade annullerats. Till följd av omställningen på grund av strejken hade bolaget annullerat den flygning till vilken A bokat plats men på vilken han inte kommit med. Flygningen hade ställts in under sådana extraordinära omständigheter som avses i förordningens artikel 5.3 och som fritog Finnair från kompensationsskyldighet enligt förordningen. Artikel 4 i förordningen gällde enbart nekad ombordstigning i händelse av sådan överbokning, där ett flygbolag av affärsekonomiska skäl sålde flera resor till en flygning än det fanns platser i planet. En sådan situation var det inte nu fråga om. Även om saken skulle bedömas enligt artikel 4 i förordningen, hade bolaget haft ett sådant rimligt skäl för sitt förfarande som avses i artikel 2 j. På grund av de inställda flygningar och omställningar som berodde på strejken fanns det inte plats på planet. Det hade varit fråga om s.k. force majeure, och Finnair hade gjort mer än bolaget var skyldigt för att minimera verkningarna av strejken.

Tingsrättens dom 19.12.2008

Tingsrätten konstaterade att saken gällde tolkningen av förordning 261/2004. Enligt EG-kommissionens beredningsdokument angående förordningen hade syftet inte varit att ändra flygtrafikidkarnas skyldighet att kompensera passagerarna för den händelse att ombordstigning nekas på grund av överbokning av kommersiella skäl. Man hade inte genom förordningen önskat utvidga trafikidkarnas ansvar att gälla nekad ombordstigning även i andra fall än vid överbokning.

Förordningens 4 artikel blev inte tillämplig i målet heller av den anledningen att det hade varit fråga om omställning av flygningen. Det flyg på vilket A hade bokat plats hade ställts in oberoende av att bolaget hade flugit ett passagerarplan från Barcelona till Helsingfors vid den tidpunkt som nämndes i A:s bokningsbekräftelse och angående denna flygning använt samma indentifikationsuppgifter som i A:s bokningsbekräftelse.

Strejken hade i Barcelona orsakat sådana exceptionella omständigheter som Finnair inte hade kunnat undvika fastän bolaget hade vidtagit alla de åtgärder som skäligen kan krävas. Finnair hade betjänat sina passagerare bättre än vad som förutsattes i förordningen då bolaget hade ordnat extra flyg för att hämta de passagerare som på grund av strejken hade blivit kvar i Barcelona.

Av dessa skäl förkastade tingsrätten A:s ersättningsyrkande.

Målet har avgjorts av tingsdomare Sirpa Hartikainen

Helsingfors hovrätts dom 31.8.2009

A överklagade till hovrätten och upprepade sitt käromål.

Hovrätten konstaterade att Finnair hade nekat A ombordstigning mot hans vilja. Flyget hade inte ställts in, ty det hade avgått den tid som nämndes i A:s bokningsbekräftelse och med de identifieringsuppgifter om användes i bekräftelsen.

Hovrätten ansåg att man av ordalydelsen i såväl förordningen som kommissionens förslag till den (KOM 2001/784) kunde dra slutsatsen att förordningen tillämpades inte bara vid överbokning utan också när ombordstigning nekades av driftsmässiga skäl. De godtagbara skäl för att neka ombordstigning som avsågs i förordningen hänförde sig i sin tur till skäl som berodde på passagerarna. Finnair var således inte befriat från ersättningsansvar av orsaker som berodde på strejken. A hade således rätt till kompensation enligt artikel 7 i förordningen.

Hovrätten upphävde tingsrättens dom och bestämde att Finnair skulle betala 400 euro jämte ränta till A.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Seppo Puhakka, Jarmo Kilpelä och Åsa Nordlund. Eeva Palaja var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

Finnair beviljades besvärstillstånd.

Finnair yrkade i sitt överklagande att hovrättens dom skulle upphävas och att käromålet skulle förkastas.

A bemötte överklagandet och yrkade att det skulle avslås.

Vidtagna åtgärder

Efter att ha gett parterna tillfälle att uttala sin uppfattning om huruvida förhandsavgörande borde begäras och vilka omständigheter man i en begäran om förhandsavgörande borde uppmärksamma, begärde Högsta domstolen genom sitt beslut 13.1.2011 nr 14 förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol. EU-domstolen gav begärt avgörande i sin dom 4.10.2012 (mål C-22/11).

Parterna lämnade in skriftliga utsagor med anledning av förhandsavgörandet.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. Målet gäller passagerares rätt till kompensation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar (nedan endast förordningen).

2. Finnair Abp (Finnair) hade 28.7.2006 blivit tvunget att ställa in sitt reguljärflyg kl. 11.40 från Barcelona till Helsingfors på grund av markpersonalens strejk i Barcelona. Finnair hade följande dag flugit passagerarna till Helsingfors med ett plan som avgick kl. 11.40 och med ett separat insatt extra flyg. Därför hade en del av de passagerare som bokat plats på reguljärflyget 29.7.2006 i sin tur blivit tvungna att stanna i Barcelona till flyget nästa dag.

3. Dessa samt de passagerare som bokat plats på reguljärflyget 30.7.2006 hade den dagen flugits till Helsingfors med flyget 11.40 samt med ett senare extra flyg. Finnair hade försökt flyga passagerarna till Helsingfors i en sådan ordning att väntetiden inte skulle bli oskäligt lång för någon. På grund av detta arrangemang hade A inte kommit med på det plan kl. 11.40 dagen i fråga som han var inbokad på och till vilket han hade anmält sig, utan först till det senare extrainsatta planet som avgick kl. 21.40.

4. I målet är dt fråga om huruvida Finnair är skyldigt att betala en sådan kompensation på 400 euro som avses i artikel 7.1.b i förordningen på den grunden att bolaget nekat A ombordstigning på det flyg till vilket han hade en bekräftad bokning och till vilket han hade anmält sig i riktig ordning.

5. Med anledning av Finnairs invändningar måste man först ta ställning till om bolaget, på det sätt som avses i förordningen ska anses har ställt in det flyg till vilket A var inbokad och anmäld. Därefter, om situationen ska bedömas som nekad ombordstigning, ska i målet avgöras huruvida förordningen är tillämplig på fallet. Om förordningen är tillämplig, ska ytterligare bedömas huruvida Finnair har haft i förordningen åsyftade rimliga skäl att neka ombordstigning.

Bestämmelser i förordningen som ska tillämpas

6. Med nekad ombordstigning avses i förordningens artikel 2.j vägran att transportera passagerare på en flygning, trots att de har infunnit sig för ombordstigning enligt villkoren i artikel 3.2, förutom i de fall då det finns rimliga skäl att neka ombordstigning, t.ex. av hälso- eller säkerhetsskäl eller på grund av att resehandlingar är ofullständiga. Enligt artikel 4.3 ska lufttrafikföretaget i enlighet med artikel 7 kompensera passagerare som nekas ombordstigning mot sin vilja. Enligt artikel 7.1.b ska passagerare vid hänvisning till denna artikel få kompensation som uppgår till 400 euro för alla flygningar inom gemenskapen på mer än 1 500 kilometer.

7. Med inställd flygning avses i artikel 2.l en flygning som inte genomförts trots att den i förväg planerats och på vilken minst en plats reserverats. I artikel 5 finns i sin tur en bestämmelse om lufttrafikföretags ansvar vid inställda flygningar. Om en flygning ställs in, ska enligt artikel 5.1.c de berörda passagerarna ha rätt till kompensation i enlighet med artikel 7 av det lufttrafikföretag som utför flygningen. Enligt artikel 5.3 ska lufttrafikföretaget dock inte vara skyldigt att betala sådan kompensation, om det kan visa att den inställda flygningen beror på extraordinära omständigheter som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits.

Högsta domstolens begäran om förhandsavgörande

8. Högsta domstolen har ansett att det i målet finns flera frågor som är beroende av hur förordningen tolkas och som inte har avgjorts i EU-domstolens rättspraxis. Högsta domstolen har därför begärt förhandsavgörande av EU domstolen angående följande frågor:

1) Ska förordning nr 261/2004, och särskilt artikel 4 i denna, tolkas på så sätt att den endast är tillämplig när en nekad ombordstigning föranletts av att det lufttrafikföretag som ansvarar för flygningen har överbokat av ekonomiska skäl eller är förordningen också tillämplig när en nekad ombordstigning föranletts av andra skäl, som till exempel driftsmässiga skäl?

2) Ska artikel 2 j i förordning nr 261/2004 tolkas på så sätt att de rimliga skäl som anges i den bestämmelsen endast avser omständigheter som har samband med passageraren, eller kan det föreligga andra rimliga skäl för nekad ombordstigning? Om förordningen ska förstås så att ombordstigning får nekas också av andra skäl än sådana som har samband med passageraren, ska den då tolkas på så sätt att ombordstigning får nekas när flygningar läggs om till följd av sådana extraordinära omständigheter som nämns i skälen 14 och 15 i nämnda förordning?

3) Ska förordningen tolkas på så sätt att lufttrafikföretaget inte bara med avseende på den flygning som ställts in till följd av extraordinära omständigheter, utan även med avseende på resenärer på senare flygningar, kan befrias från sitt ansvar enligt artikel 5.3 i förordningen, när det har försökt sprida ut de negativa konsekvenserna av extraordinära omständigheter som påverkar företaget – till exempel en strejk – på en större grupp av passagerare än den grupp som hade biljetter till den inställda flygningen, genom att lägga om sina senare flygningar så att ingen passagerare drabbades av orimliga förseningar? Med andra ord, kan lufttrafikföretaget åberopa extraordinära omständigheter också med avseende på resenärer på en senare flygning vilkas resa inte direkt påverkades av den aktuella händelsen? Gör det i så fall stor skillnad om passagerarnas ställning och rätt till kompensation bedöms enligt artikel 4 i förordningen om nekad ombordstigning eller enligt artikel 5 om inställd flygning?

EU-domstolens dom 4.10.2012

9. EU-domstolen har besvarat Högsta domstolens frågor på följande sätt:

1) Begreppet "nekad ombordstigning", i den mening som avses i artiklarna 2 j och 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, ska tolkas på så sätt att det inte enbart avser fall där ombordstigning nekas på grund av överbokning, utan även fall där ombordstigning nekas av andra skäl, som till exempel driftsmässiga skäl.

2) Artiklarna 2 j och 4.3 i förordning nr 261/2004 ska tolkas på så sätt att uppkomsten av "extraordinära omständigheter", som föranleder ett lufttrafikföretag att lägga om de flygningar som äger rum efter nämnda omständigheter, varken kan motivera att en passagerare "nekas ombordstigning" på dessa senare flygningar eller medföra att företaget befrias från sin kompensationsskyldighet enligt artikel 4.3 i förordningen gentemot en passagerare som av företaget nekas ombordstigning på en sådan senare flygning.

Högsta domstolens ställningstaganden

Frågan om flygningen har blivit inställd

10. Finnair har anfört att bolaget på grund av markpersonalens strejk 28.7.2006 hade ställt in sina reguljärflyg även under de två därpå följande dagarna och lagt om flygningarna så att väntetiden inte skulle bli oskäligt lång för någon passagerare. Tekniskt hade det dock varit nödvändigt att de följande dagarna ordna flygningarna med samma nummer och avgångstider som gällde reguljärflygen för att man skulle få behövliga flygningstillstånd på flygfältet. Enligt Finnair skulle situationen således i första hand bedömas som om det var fråga om att en flygning hade ställts in.

11. På det sätt som ovan konstaterades avses med inställd flygning en flygning som inte genomförts trots att den i förväg planerats och på vilken minst en plats reserverats. EU-domstolen har i sin rättspraxis definierat det i artikeln avsedda begreppet flygning på så sätt att en flygning består av en lufttransport utförd av ett lufttrafikföretag som fastställer färdvägen (mål C-173/07, Emirates Airlines, dom 10.7.2008 punkt 40 och mål C-83/10, Sousa Rodriguez, dom 13.10.2011, punkt 27). Rutten är en väsentlig del av en flygning som utförs i enlighet med en planering som har fastställts i förväg av transportören (förenade målen C-402/07 och C-432/07 Sturgeon m.fl., dom 19.11.2009 punkt 30 och ovan nämnda mål Sousa Rodriguez, punkt 27). Domstolen har dessutom konstaterat att frågan om huruvida ett flyg har blivit inställt inte i utgångspunkt kan bedömas utifrån information på en tavla eller av flygtrafikidkarens personal. De omständigheterna hänför sig inte till de egenskaper angående flygningen som objektivt kan fastställas (ovan nämnda mål Sturgeon m.fl., punkt 37).

12. Finnair har genomfört flygningen 30.7.2006 kl. 11.40 från Barcelona till Helsingfors så att flygningen i fråga om rutt och avgångstid har motsvarat bolagets på förhand fastställda plan för flyget, till vilket A bokat plats och anmält sig i riktig ordning. Bolaget har dessutom använt samma identifikationsuppgifter för flygningen som fanns i A:s bokningsbekräftelse. Bolaget har visserligen lagt om flygningen så att en del av de passagerare som förlorat sin plats på de tidigare flygningarna flyttades till flygningen och så, att på motsvarande sätt en del passagerare som hade bokat plats på den nekades ombordstigning.

13. Högsta domstolen konstaterar att beträffande de objektivt fastställbara egenskaperna hade Finnairs flygning 30.7.2006 kl. 11.40 från Barcelona varit densamma som den till vilken A bokat plats. Att Finnair har lagt om flygningen har inte inneburit att flygningen borde anses ha blivit inställd på det sätt som avses i förordningen.

14. Högsta domstolen anser således att den tidtabellsenliga flygning till vilken A bokat plats har genomförts. Finnairs skyldigheter enligt förordningen kan således inte bedömas utifrån att flygningen hade blivit inställd.

Tillämpning i målet av artiklarna 2 j och 4 i förordningen

15. Finnair har ansett att artiklarna 2 j och 4 i förordningen, vilka gäller nekad ombordstigning, utifrån sin tillkomsthistoria är tillämpliga enbart på situationer där ett flygbolag av affärsekonomiska skäl säljer fler resor än det finns platser på planet, dvs. så kallad överbokning. I detta fall var det inte fråga om en sådan situation, och således kunde man inte tillämpa förordningens bestämmelser om nekad ombordstigning.

16. EU-domstolen har i sitt förhandsavgörande i föreliggande mål konstaterat att det framgår av lydelsen av artikel 2 j i förordningen, där begreppet "nekad ombordstigning" definieras, att detta begrepp inte är kopplat till ett fall där lufttrafikföretaget av ekonomiska skäl har "överbokat" den aktuella flygningen (punkt 19). Domstolen har ansett att unionslagstiftaren har utvidgat räckvidden av denna definition, så att den inte enbart omfattar nekad ombordstigning på grund av överbokning, vilket var fallet enligt den tidigare förordningen, och gett definitionen en vid betydelse (punkt 22). Domstolen har ytterligare påpekat att om begreppet "nekad ombordstigning" enbart omfattade fall av överbokning, skulle detta i praktiken medföra en betydande försämring av det skydd som passagerarna åtnjuter enligt förordningen och, därmed, strida mot förordningens syfte, som enligt skäl 1 i densamma är att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna (punkt 23).

17. Således har domstolen på det sätt som konstaterades ovan i punkt 9 dragit slutsatsen att begreppet nekad ombordstigning i den mening som avses i artiklarna 2 j och 4 i förordningen ska tolkas så att det inte enbart avser fall där ombordstigning nekas på grund av överbokning, utan även där ombordstigning nekas av andra skäl, som till exempel driftsmässiga skäl.

18. Finnair har efter markpersonalens strejk 28.7.2006 under de två därpå följande dagarna lagt om flygningarna för passagerarna på sina reguljärflyg så att väntetiden inte för någon passagerare skulle bli oskäligt lång. Till följd av omläggningen har A nekats ombordstigning på det plan till vilket han bokat plats. Så som även EU-domstolen har konstaterat (punkt 25) ska nekad ombordstigning i en sådan situation anses innebära "nekad ombordstigning" i den mening som avses i artikel 2 j i förordningen. De aktuella artiklarna i förordningen ska således tillämpas vid bedömningen av Finnairs skyldigheter gentemot A.

Frågan om skälen till nekad ombordstigning har varit godtagbara

19. Finnair har ansett att bolaget har haft sådana rimliga skäl att neka ombordstigning som avses i artikel 2 j i förordningen. Finnair har konstaterat att förordningen ska tolkas så att även andra skäl kan vara rimliga än de avseende passagerarna som i förordningen nämns som exempel. Ombordstigningen hade nekats under sådana exceptionella händelser som avses i skäl 14 i förordningen, när bolaget hade lagt om flygningarna för att minimera verkningarna av strejken.

20. EU-domstolen har i sitt förhandsavgörande konstaterat att uppräkningen i artikel 2 j i förordningen av fall där det kan finnas rimliga skäl att neka ombordstigning inte är uttömmande (punkt 30). Enligt domstolen kan man dock inte av artikelns formulering utläsa att sådana driftsmässiga skäl som de som är aktuella i målet ska anses utgöra rimliga skäl att neka ombordstigning (punkt 31). Situationen var nämligen jämförbar med en nekad ombordstigning på grund av en överbokning, eftersom lufttrafikföretaget hade omfördelat A:s plats för att transportera andra passagerare, och företaget således självt gjorde ett val mellan flera passagerare som skulle transporteras (punkt 32).

21. Domstolen har också påpekat att ett lufttrafikföretag inte kan tillåtas att, med hänvisning till andra passagerares intresse av att bli transporterade inom en rimlig tid, avsevärt utöka de fall där företaget får anse att det finns rimliga skäl att neka en passagerare ombordstigning. Detta skulle med nödvändighet medföra att passageraren berövades allt skydd, vilket skulle strida mot syftet med förordningen, som är att sörja för ett långtgående skydd för passagerarna genom att de rättigheter som tillerkänns dem ges en vid tolkning (punkt 34). Domstolen har ansett att ett sådant skäl inte kunde jämföras med de skäl som är uttryckligen angivna i artikel 2 j, eftersom det inte på något sätt kunde tillskrivas den passagerare som hade nekats ombordstigning (punkt 33).

22. Domstolen har vidare ansett att avsikten inte har varit att lufttrafikföretag ska kunna slippa betala kompensation för nekad ombordstigning med hänvisning till skäl enligt artikel 5.3 i förordningen som avser uppkomsten av extraordinära omständigheter (punkt 36). Enligt domstolen följer det av skäl 15 i förordningen att de extraordinära omständigheterna endast får avse ett visst flygplan en viss dag.

23. Domstolen har i sin dom på det sätt som konstaterades ovan i punkt 9 dragit slutsatsen att artikel 2 j och artikel 4.3 i förordningen skulle tolkas så, att extraordinära omständigheter som får en lufttrafikidkare att efter dessa omständigheter lägga om sina flygningar inte kan vara ett godtagbart skäl att neka ombordstigning på de senare flygen. De kan inte heller frita trafikidkaren från skyldighet enligt artikel 4.3 att kompensera passagerare som nekas ombordstigning på något av de flyg som ordnas efter de nämnda omständigheterna.

24. Utifrån EU-domstolens dom är det således klart att även andra slags skäl än de som nämns i artikel 2 j i förordningen kan anses vara sådana rimliga skäl som ger rätt att neka ombordstigning. Det framgår dock av avgörandet att de exceptionella omständigheter som Finnair åberopat som grund för att ha nekat ombordstigning, och som varit orsak till att bolaget lagt om sina flygningar, inte kan anses vara rimliga skäl att neka ombordstigning till de flygningar som senare lades om. Högsta domstolen anser således att Finnair inte har haft något sådant rimligt skäl att neka A ombordstigning som avses i förordningen.

Kompensation

25. Finnair har således på det sätt som avses i artikel 4.3 i förordningen nekat A ombordstigning mot dennes vilja. Finnair ska således betala en sådan kompensation på 400 euro till honom som föreskrivs i artikel 7.1.b i förordningen.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kati Hidén, Pasi Aarnio, Soile Poutiainen, Jorma Rudanko och Pekka Koponen. Tommi Vuorialho var föredragande.