HD:2013:16

Konkurs - Konkursbevakning - Ändring av utdelningsförteckningen
Europeiska unionens regelverk - Insolvensförordningen

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2011/923
Föredragning: 7.6.2012
Givet: 5.3.2013
Liggare: 455

Boförvaltaren i ett finskt aktiebolags konkursbo hade skickat ett svenskspråkigt meddelande om konkursbevakningen till bolagets svenska moderbolags konkursbo, som i boförteckningen antecknats som borgenär. Meddelandet hade inte, så som förutsätts i artikel 42 i Europeiska unionens insolvensförordning, tillställts med användande av en blankett med titeln "Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta" angivet på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk. Fråga om moderbolagets konkursbos fordran hade blivit obevakad och obeaktad i utdelningsförteckningen till följd av felet i förfarandet så att den av tingsrätten fastställda utdelningsförteckningen skulle ändras.

Fråga även om en skriftlig utredning som moderbolagets konkursbo hade gett angående sina fordringar innan boförteckningen uppgjordes borde ha beaktats av boförvaltaren såsom bevakning.

KonkursL 12 kap 5 §
KonkursL 12 kap 6 §
KonkursL 12 kap 7 §
KonkursL 13 kap 16 § 2 mom
EU:s förordning om insolvensförfaranden 40 art, 41 art, 42.1 art

Extraordinärt ändringssökande i Högsta domstolen

Det i Sverige grundade aktiebolaget A:s konkursbo hade i sin ansökan 2.7.2009 till Högsta domstolen yrkat att Lapplands tingsrätts dom 29.12.2008 om fastställande av utdelningsförteckningen för B:s konkursbo skulle återbrytas och att fatalietiden för bevakningen av A:s fordran skulle återställas för A:s konkursbo. Sökanden uppgav att orsaken till att fordran inte hade bevakats i B:s konkurs var att sökanden inte hade fått någon uppmaning av konkursboet att bevaka den.

Högsta domstolen konstaterade i sitt beslut 24.11.2009 att ansökan grundade sig på ett påstått fel i förfarandet och att domstolen enligt 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen på yrkande av borgenären kan beakta en fordran i utdelningsförteckningen, om den av en orsak som inte beror på borgenären har blivit obeaktad till följd av ett fel eller en försummelse vid behandlingen eller av någon annan sådan orsak. Med beaktande av den grund som hade anförts i ansökan var förfarandet i första hand, framom extraordinärt ändringssökande, att en ändring av den fastställda utdelningsförteckningen skulle behandlas i konkursdomstolen. Därför hänsköts ansökan till Lapplands tingsrätt.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Ansökan till Lapplands tingsrätt

A:s konkursbo yrkade att den utdelningsförteckning som fastställts i Lapplands tingsrätt skulle ändras med stöd av 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen så att A:s fordran till ett belopp av 2 911 400,73 euro skulle beaktas i utdelningsförteckningen.

Sökanden anförde att B hade varit ett gruvbolag som A ägde. B försattes på bolagets eget initiativ i konkurs 21.12.2007 av Lapplands tingsrätt. I boförteckningen hade antecknats en fordran som moderbolagets boförvaltare hade uppgett. Den svenska advokat som var boförvaltare för moderbolaget hade uppgett att han aldrig hade fått någon uppmaning av konkursboet att bevaka fordran och att han eftersom han inte förstod finska inte hade kunnat läsa den officiella tidningen eller andra finskspråkiga publikationer i vilka bevakningsdagen eller uppmaningen hade framgått. Eftersom A inte hade fått någon uppmaning att bevaka, hade det inte kunnat bevaka sin fordran.

Efter att B:s boförvaltare hade meddelat att han hade tillställt A:s konkursbo ett meddelande "Konkursbevakning 28.5.2008", preciserade A:s konkursbo sina grunder. Sökanden anförde att boförvaltarens meddelande inte uppfyllde formkravet i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen). Enligt artikel 40 i förordningen skulle ett meddelande om konkurs delges de kända borgenärerna i en annan medlemsstat och enligt artikel 42 skulle i meddelandet användas en blankett med rubriken "Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta" på samtliga unionens institutioners språk.

Dessutom anförde A:s konkursbo att dess boförvaltare i månadsskiftet januari-februari 2008 i Helsingfors hade gett boförvaltaren i B:s konkursbo en utredning om sin fordran. Fordran hade således också anmälts.

Bemötandena

B:s konkursbo samt dess borgenärer C Ab, D Ab och E Ab motsatte sig yrkandet. I bemötandena har anförts att det inte hade skett något fel i konkursförfarandet, eftersom den blankett som avses i artikel 42 i insolvensförordningen inte skulle användas i detta ärende och då samma information hade getts boförvaltaren i B:s konkursbo i ett meddelande 28.5.2008, där bevakningsdagen hade utsatts till 15.7.2008. A:s konkursbo hade även utan meddelandet varit medvetet om att dess dotterbolag B:s konkurs hade inletts, eftersom beslutet att försätta bolaget i konkurs hade fattats inom moderbolaget.

I bemötandena har bl.a. påståtts att blanketten skulle användas endast när konskursgäldenären har verksamhet inom flera EU-stater. Avsikten med blanketten var att garantera att borgenärerna blir medvetna om att förfarandet inleds och med blanketten var det meningen att förmedla uppgifter till boförteckningen. A hade haft mer än ett driftställe i Finland, eftersom A hade ett dotterbolag där.

Lapplands tingsrätts beslut 27.8.2010

Tingsrätten konstaterade att A:s konkursbo 21.1.2008 i Helsingfors hade gett B:s konkursbo en skriftlig utredning om sin fordran. I boförvaltarens meddelande 28.5.2008 hade dagen för bevakning av fordringarna utsatts till 15.7.2008. Tingsrätten ansåg att utredningen till boförvaltaren hade gjorts för uppgörande av boförteckningen. Boförteckningen hade daterats 14.3.2008. Tingsrätten ansåg att A:s konkursbo inte genom utredningen 21.1.2008 kunde anses ha bevakat sin fordran i B:s konkurs.

Beträffande den bevakningsuppmaning som boförvaltaren tillställt A:s konkursbo konstaterade tingsrätten att det var omtvistat om meddelandet hade nått fram och om meddelandet hade varit på svenska. Tingsrätten ansåg det dock ostridigt att B:s konkursbo hade tillställt bevakningsmeddelandena på det sätt som Finlands konkurslag föreskriver men att meddelandet till A:s konkursbo inte hade uppgjorts med en sådan blankett som avses i artikel 42 i insolvensförordningen.

Tingsrätten konstaterade att bestämmelserna i artikel 1 i insolvensförordningen inte begränsade förordningens tillämpningsområde till fall där konkursgäldenären hade verksamhet i flera EU-medlemsstater. Genom den blankett som avses i förordningen förmedlades inte heller uppgifter enbart för uppgörande av boförteckningen, utan den skulle anses förmedla uppgifter till borgenärerna. Syftet med att använda blanketten kunde inte anses vara enbart att garantera att borgenärerna blir medvetna om att förfarandet inleds, eftersom i blanketten särskilt betonas tidsfristerna och påföljderna om de inte iakttas.

Tingsrätten ansåg att meddelandet till sökanden borde ha gjorts med användande av blanketten, eftersom sökanden hade hemort i en annan medlemsstat. Faktum att A hade haft ett dotterbolag i Finland uteslöt inte att uppgifterna enligt artikel 40.2 borde ha tillställts A:s konkursbo med användande av den blankett som nämns i artikel 42.1. Eftersom även dotterbolaget hade varit i konkurs hade den omständigheten om A hade haft ett driftställe eller dotterbolag i Finland inte betydelse när man bedömde frågan om blanketten måste användas.

Rättsverkningarna av konkursförfarandet skulle bestämmas enligt finsk lagstiftning. Frågan om hur man skulle informera en borgenär från en annan medlemsstat om dessa omständigheter som följde av lagstiftningen i Finland bestämdes enligt artikel 40 – 42 i insolvensförordningen. På dessa grunder ansåg tingsrätten att det i behandlingen av B:s konkursmål hade skett ett sådant fel som avses i 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen.

Enligt tingsrätten kunde man inte ålägga en borgenär från en annan medlemsstat skyldighet att fördjupa sig i Finlands konkurslagstiftning. Borgenären måste få tillräcklig information för att kunna anmäla sin fordran och få utdelning. Om en blankett enligt artikel 42 i insolvensförordningen hade använts, skulle det ha ökat vissheten om att sökanden fick sådan information som behövdes för att få utdelning från konkursboet. A:s konkursbos fordran skulle således anses ha blivit obeaktad i den fastställda utdelningsförteckningen av en orsak som inte berodde på borgenären.

Boförvaltaren i A:s konkursbo har meddelat att han skulle ha bevakat A:s konkursbos fordran i B:s konkurs, om en uppmaning att bevaka fordran hade kommit till honom. Tingsrätten ansåg att meddelandet var trovärdigt. Om A:s konkursbo hade bevakat sin fordran i konkursen, skulle fordran ha beaktats i utdelningsförteckningen. Det fanns ett orsakssamband mellan felet i behandlingen och den omständigheten att sökandens fordran inte hade beaktats i utdelningsförteckningen.

Tingsrätten ändrade i enlighet med A:s yrkande den utdelningsförteckning som tingsrätten hade fastställt 29.12.2008.

Målet har avgjorts av tingsdomare Esko Hohti.

Rovaniemi hovrätts beslut 18.10.2011

B:s konkursbo, C Ab, D Ab och E Ab överklagade hos hovrätten på de grunder de anfört i tingsrätten.

Hovrätten ansåg det ostridigt att A:s konkursbos säte var i Sverige och att artikel 40 och 42 i insolvensförordningen därför skulle tillämpas.

Hovrätten konstaterade att enligt ställningstaganden i den juridiska litteraturen (Risto Koulu, Konkurssioikeus 2009, s. 340) kunde med stöd av 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen en fordran som borgenären bevakat läggas till utdelningsförteckningen, om den på grund av boförvaltarens misstag saknades i förteckningen. Lagens ordalydelse tillät även att en fordran som borgenären inte alls hade bevakat fogades till förteckningen på den grunden att boförvaltaren borde ha ansett fordran vara klar och med stöd av 12 kap. 8 § konkurslagen ha tagit med den i sitt förslag till utdelningsförteckning.

Hovrätten konstaterade att boförvaltaren i B:s konkursbo genom ett meddelande 21.12.2007, dvs. dagen när bolagets konkurs inleddes, genom ett svenskspråkigt brev hade underrättat boförvaltaren i A:s konkursbo om att konkursen inleddes. Av de skäl som nämns i domsmotiveringen ansåg hovrätten det utrett att A:s konkursbo också hade fått kännedom om B:s boförvaltares meddelande om konkursbevakningen daterat 28.5.2008.

I detta svenskspråkiga meddelande hade angetts att en borgenär som önskar få betalning ur konkursboets medel måste bevaka sin konkursfordran genom att senast på bevakningsdagen tillställa boförvaltaren en bevakningsskrift. I meddelandet hade bevakningsdagen samt boförvaltaren och dennes kontaktuppgifter uppgetts. I meddelandet fanns även detaljerade anvisningar bl.a. om vad bevakningsskriften skulle innehålla och om hur den skulle sändas.

Hovrätten konstaterade att meddelandet inte hade gjorts med användning av en sådan blankett som avses i artikel 42 i insolvensförordningen. I meddelandet fanns inte heller den rubrik "Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta", som fanns i den blankett som förutsattes i artikeln. Meddelandet innehöll dock all den information som förutsätts i artikel 40 i insolvensförordningen liksom även, i enlighet med artikel 42, den uppmaning att anmäla sin fordran och de tidsfrister som ska iakttas.

Eftersom A:s konkursbo hade tillsänts ett meddelande, av vilket framgick all information som krävdes enligt artikel 40 och 42 i insolvensförordningen, hade det inte någon betydelse i målet att meddelandet inte hade gjorts med en sådan blankett som avses i artikel 42. Denna tolkning fick stöd av att det i rekommendation 6/2004 av delegationen för konkursärenden hade konstaterats att meddelandet kan göras med den nämnda blanketten eller att blanketten kan användas som modell för meddelandet.

Hovrätten ansåg att det hade blivit outrett om den information om konkursbevakningen som förutsätts i artikel 40 och 42 i insolvensförordningen

hade getts till A:s konkursbo omedelbart efter att konkursen inletts så som det förutsattes i artikel 40. Enligt Finlands konkurslag bestämdes bevakningsdagen inte ännu när beslut om att inleda konkurs fattas utan först därefter. Således kunde bevakningsdagen inte på det sätt som förutsattes i artikel 40 meddelas omedelbart efter att konkursen inletts. I anslutning till detta hade det också i rekommendation 6/2004 av delegationen för konkursärenden konstaterats att man beträffande tidsfristen kan meddela att ett särskilt meddelande görs, om bevakning ordnas i konkursen.

A:s konkursbo hade genom meddelandet daterat 28.5.2008 tillställts all den information som förutsattes i artikel 40 och 42 i insolvensförordningen. Med hänsyn till det kunde den omständigheten att B:s konkursbo inte hade visat att den utan dröjsmål efter att B:s konkurs inletts skulle ha underrättat A:s konkursbo om att en eventuell konkursbevakning meddelas senare inte anses ha sådan betydelse att meddelandet om konkursbevakningen inte skulle ha skett i enlighet med artikel 40 och 42 i insolvensförordningen eller Finlands konkurslag.

Hovrätten konstaterade att enligt artikel 4.1 och 4.2 i insolvensförordningen skulle bl.a. sättet för hur fordringar anmäls bestämmas enligt förfarandet enligt lagen i den stat där konkursen inleds. Hovrätten godkände tingsrättens slutsats att den utredning om A:s konkursbos fordran daterad 17.1.2008 som boförvaltaren i A:s konkursbo i januari 2008 hade tillställts den dåvarande boförvaltaren i B:s konkursbo inte skulle anses innebära bevakning.

I sin sammanfattning konstaterade hovrätten att det i behandlingen av konkursmålet inte hade inträffat ett sådant fel eller en sådan försummelse som avses i 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen och att det inte heller fanns någon annan av borgenären oberoende orsak till att A:s konkursbos fordran inte hade beaktats i utdelningsförteckningen. A:s konkursbo hade inte bevakat sin fordran i B:s konkurs. Därför fanns det inte någon grund för att ändra den utdelningsförteckning som Lapplands tingsrätt hade fastställt 29.12.2008.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Auli Vähätörmä, Tapio Alkula och Terhi Mokko (skiljaktig).

Hovrättsrådet Terhi Mokko som var skiljaktig anförde som sin motivering följande: För avgörandet av detta mål har det inte någon betydelse om det i saken har visats att brevet med bevakningsmeddelandet har nått boförvaltaren i A:s konkursbo, eftersom det i målet är ostridigt att boförvaltaren i B:s konkursbo har skött om att en kungörelse om konkursbevakningen har publicerats och skickat ett meddelande om kungörelsen till borgenärerna på det sätt som föreskrivs i 22 kap. 3 och 5 § konkurslagen. Så som tingsrätten hade konstaterat var det i målet ostridigt att A:s konkursbo hade varit medveten om att B:s konkurs inleddes i Finland, att A:s konkursbos fordran hade antecknats i B:s boförteckning och att boförvaltaren i A:s konkursbo hade varit närvarande vid det första borgenärssammanträdet 25.4.2008. A:s konkursbo hade varit medvetet om att B:s konkurs inleddes och även om att konkursförfarandet framskred i Finland, eftersom boförvaltaren i A:s konkursbo hade deltagit i borgenärssammanträdet i Finland. I saken hade inte sänts något meddelande till A:s konkursbo med användande av EU-kommissionens blankett. EU-kommissionen hade framställt en blankett vilken man enligt rekommendation 6 av delegationen för konkursärenden kunde använda för meddelandet till borgenärerna eller som kunde användas som modell för meddelandet. I meddelandet till borgenären var det dock inte nödvändigt att använda precis den blanketten, om informationen till borgenären gavs på något annat sätt. Tingsrättens slutsats om skyldigheten att använda blanketten var därför oriktig.

A:s konkursbo hade på ovan konstaterat sätt fått kännedom om att B:s konkurs inleddes i Finland, fastän konkursboet inte omedelbart efter att konkursförfarandet inletts hade getts den information som nämns i artikel 40 och inte heller informerats om att dagen för bevakning av fordringarna meddelas särskilt. Även denna information hade A:s konkursbo fått senare genom den kungörelse och det meddelande som boförvaltaren i B:s konkursbo hade skickat, men detta hade inte betydelse för den fråga som skulle avgöras.

Underrättelse till A:s konkursbo hade inte heller sänts under rubriken "Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta" angivet på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk, vilket inte hade någon betydelse för frågan om A:s konkursbo hade fått underrättelsen, eftersom det i målet på ovan konstaterat sätt var ostridigt att A:s konkursbo hade behövlig information om att B:s konkurs inleddes i Finland. Även boförvaltaren i B:s konkursbo hade gett A:s konkursbo tillräcklig information om B:s konkurs i Finland.

Till övriga delar var Mokko av samma uppfattning som majoriteten. Även beträffande slutsatsen var hon av samma uppfattning som majoriteten.

Överklagandet i Högsta domstolen

A:s konkursbo beviljades besvärstillstånd. Konkursboet yrkade att hovrättens beslut skulle upphävas och att tingsrättens beslut skulle stå fast.

B:s konkursbo, C Ab, D Ab och E Ab motsatte sig överklagandet.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen

1. B har 21.12.2007 på egen ansökan försatts i konkurs av Lapplands tingsrätt. Bolaget A som ägt hela aktiestocken i B hade tidigare försatts i konkurs i Sverige, där bolaget A hade säte. A:s konkursbo var B:s största borgenär.

2. Boförvaltaren i A:s konkursbo har 21.1.2008 gett boförvaltaren i B:s konkursbo en skriftlig utredning om moderbolagets fordringar. A:s konkursbos fordran har Y, i enlighet med den givna utredningen, i boförteckningen daterad 14.3.2008 antecknats till ett belopp av 4 983 631,73 euro. A:s konkursbo har deltagit i B:s borgenärssammanträde 25.4.2008.

3. Boförvaltaren i B:s konkursbo har satt ut bevakningsdagen till 15.7.2008. Boförvaltaren har genom ett brev daterat 28.5.2008 sänt en kungörelse om konkursbevakningen till de kända borgenärerna så att meddelandet har sänts på svenska till A:s konkursbo och andra borgenärer i Sverige. A:s konkursbo har inte inom utsatt tid sänt någon bevakningsskrift. A:s konkursbos fordran har inte beaktats i boförvaltarens förslag till utdelningsförteckning och inte heller i den utdelningsförteckning som tingsrätten har fastställt 29.12.2008.

4. A:s konkursbo har i målet ansett att det hade bevakat sin fordran genom att 21.1.2008 ge förvaltaren i B:s konkursbo en utredning om den. Dessutom har A:s konkursbo framhållit att underrättelsen 28.5.2008 av förvaltaren i B:s konkursbo inte uppfyller kraven i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen).

5. I målet är det med anledning av A:s konkursbos ansökan fråga om det i behandlingen av B:s konkurs har inträffat ett sådant fel som avses i 13 kap. 16 § konkurslagen att utdelningsförteckningen borde ändras så att den fordran borde beaktas som A:s konkursbo hade anmält och som var ostridig beträffande beloppet, som vid specialrevision hade justerats till 2 911 400,73 euro.

Tillämpning av insolvensförordningen och konkurslagen

6. B och A har varit självständiga juridiska personer. Bolagens koncernstruktur och inbördes gäldsförhållanden inverkar inte på att det för vartera bolagets del är fråga om ett separat konkursförfarande.

7. Ett konkursförfarande och dess rättsverkningar bestäms i regel enligt lagen i den stat där konkursen inleds. I insolvensförordningen kap. IV artikel 39 – 42 finns emellertid bestämmelser om hur borgenärerna ska underrättas och fordringarna anmälas. Bestämmelserna blir tillämpliga när borgenärens hemort, hemvist eller säte finns i någon annan medlemsstat än den där konkursen inleds.

8. Insolvensförordningen är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. Artikel 39 – 42 i förordningen anger en miniminivå till skydd för borgenärerna i en annan medlemsstat. Därför ska en fordran tillhörande en borgenär i en annan medlemsstat beaktas i ett konkursförfarande, om fordran har anmälts enligt bestämmelserna i insolvensförordningen, även om anmälan inte skulle fylla kraven i den nationella konkurslagstiftningen. Det meddelande om konkursen som ska ges borgenären ska i sin tur uppfylla såväl den nationella lagen som insolvensförordningens krav, om borgenärens hemvist finns i en annan medlemsstat.

9. A:s säte har varit i Sverige, där även konkursförfarandet gällande A har inletts. A:s ställning som moderbolag till ett finskt dotterbolag eller dess eventuella andra affärsverksamhet i Finland påverkar inte vilken stat som ska anses vara moderbolagets säte. A:s konkursbo har således varit en sådan borgenär från en annan medlemsstat som avses i de nämnda bestämmelserna i insolvensförordningen. Det sätt på vilket A:s konkursbos fordringar ska anmälas och uppmaning att anmäla dem ska göras ska således bedömas enligt såväl Finlands konkurslagstiftning som bestämmelserna i insolvensförordningen.

Ska den utredning som borgenären gav innan bevakningstiden började anses innebära bevakning av konkursfordran?

10. Boförvaltaren i B:s konkursbo har 28.5.2008 bestämt att bevakningstiden löper ut 15.7.2008. A:s konkursbo har anfört att dess utredning 21.1.2008, vilken alltså gjordes innan boförteckningen upprättades, ska godkännas som konkursbevakning.

11. Enligt 12 kap. 6 § konkurslagen ska en borgenär som önskar få utdelning bevaka sin konkursfordran skriftligen (bevakningsskrift) genom att anmäla den till boförvaltaren senast på bevakningsdagen, om inte fordran beaktas utan att den bevakas. I bevakningsskriften ska enligt 7 § i det nämnda kapitlet uppges bl.a. fordrans kapital, ränta samt grunderna för dem tillräckligt specificerade, liksom även exakt specificerade skriftliga bevis som borgenären åberopar till stöd för sin fordran. Boförvaltaren kan enligt kapitlets 8 § beakta en konkursfordran utan bevakning, om det inte råder någon oklarhet om fordrans grund och belopp. Då ska boförvaltaren i god tid före bevakningsdagen till borgenären sända ett meddelade om till vilket belopp fordran beaktas i utdelningsförteckningen.

12. Enligt artikel 39 i insolvensförordningen har en borgenär som har verksamhet i en annan medlemsstat rätt att anmäla sitt krav skriftligen i insolvensförfarandet. Bestämmelser om innehållet i anmälan av fordran finns i artikel 41. Borgenären ska översända en kopia av underlag, i den mån sådant finns, samt ange kravets art, datum för dess uppkomst och dess belopp samt förmånsrätt, säkerhetsrätt eller återtagandeförbehåll.

13. Bevakningsdagen är avgörande för den tidpunkt då bevakningsskriften senast ska ges till boförvaltaren för att fordran ska beaktas i utdelningsförteckningen. I konkurslagen finns inte någon bestämmelse om huruvida bevakning kan anses ha skett om borgenären före bevakningstiden tillställer konkursboet ett meddelande om sin fordran. I insolvensförordningen finns inte några bestämmelser om den tidpunkt när fordringarna ska anmälas.

14. I föreliggande mål gäller frågan dock inte enbart det att A:s konkursbo skulle ha lämnat in sin bevakningsskrift i ett för tidigt skede i konkursförfarandet. Väsentligt är i vilket syfte den nämnda utredningen har getts till boförvaltaren och om den till den grad har motsvarat kraven i konkurslagen eller insolvensförordningen att boförvaltaren borde ha beaktat utredningen såsom bevakning och eventuellt vidtagit åtgärder för att låta komplettera bevakningsskriften.

15. En bevakning är en viljeyttring av borgenären, där denne tillräckligt preciserat meddelar för vilka fordringar han kräver betalning ur konkursboets medel. För att konkursboet och konkurrerande borgenärer ska kunna bedöma och vid behov bestrida kravet, ska i konkursbevakningen meddelas inte bara fordrans belopp utan även dess grund och eventuella dokument eller annat bevismaterial som bekräftar fordran. Bevakningen ersätts inte av att fordran på något annat sätt är känd för konkursboet, om inte boförvaltaren enligt prövning har fattat beslut om att i förslaget till utdelningsförteckning beakta till beloppet och grunden klara fordringar. Något sådant beslut har inte fattats i saken.

16. I den utredning som A:s konkursbo gav i januari 2008 har det funnits en kort beskrivning av hur fordringarna mellan bolagen har utvecklats och en 15-sidig förteckning över betalningshändelser åren 2002 – 2007. Av utredningen har framgått att A i slutet av år 2007 har haft en nettofordran på 46 597 000 svenska kronor på B. Grunderna för eller arten av fordringarna har endast uttryckts generellt och eventuella bevis nämns inte i utredningen.

17. I utredningen i fråga hänvisas inte på något sätt till att betalning krävs eller till konkursbevakning. Inte heller i A:s boförvaltares svar 25.2.2009 – efter att boförvaltaren i B:s konkursbo hade meddelat att A:s konkursbos fordran inte hade antecknats i den fastställda utdelningsförteckningen och att den inte hade bevakats – påstås det att bevakning skulle ha skett redan tidigare. På samma sätt som de lägre domstolarna anser Högsta domstolen att utredningen har getts till boförvaltaren i dotterbolagets konkursbo med tanke på utredningen av boets ekonomiska situation och uppgörandet av boförteckningen. Högsta domstolen anser att fordringarna inte har bevakats på det sätt som anges i 12 kap. 7 § konkurslagen eller artikel 41 i insolvensförordningen. Boförvaltaren i B:s konkursbo har inte haft skäl för att behandla utredningen som bevakning och vidta åtgärder för att rätta bristerna i den. Till denna del har något fel inte inträffat i behandlingen av konkursärendet.

Meddelandet om bevakning av fordran

18. I målet är det ostridigt att boförvaltaren i A:s konkursbo har getts ett preciserat meddelande om konkursbevakning i enlighet med finsk konkurslagstiftning. Meddelandet har rubricerats "Konkursbevakning" och i det svenskspråkiga meddelandet har angetts bevakningstiden, kraven på innehållet i bevakningsskriften, behövliga kontaktuppgifter samt påföljden av underlåtenhet att bevaka. I Högsta domstolen har inte längre framförts något påstående om att A:s konkursbo inte skulle ha fått meddelandet i fråga.

19. A:s konkursbo har åberopat att meddelandet i fråga inte hade gjorts på det sätt som förutsätts i artikel 42.1 i insolvensförordningen. Enligt A:s konkursbo borde underrättelsen ha sänts på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk med användande av en blankett som rubricerats med den ordalydelse som föreskrivs i artikeln.

20. Enligt artikel 40.1 i insolvensförordningen ska den behöriga domstol som beslutat om att inleda insolvensförfarandet eller den förvaltare som domstolen utsett omedelbart underrätta kända borgenärer med hemvist eller säte i andra medlemsstater. Enligt artikel 40.2 ska underrättelsen särskilt innehålla upplysningar om vilka tidsfrister som gäller och följden av att de inte iakttas, den myndighet eller det organ hos vilka fordringar ska anmälas och vad som gäller i övrigt. Enligt artikel 42.1 ska underrättelser enligt artikel 40 tillhandahållas på det officiella språket eller ett av de officiella språken i inledningsstaten. För detta ska användas en blankett med titeln "Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta" angivet på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk.

21. Syftet med insolvensförordningens 40 och 42 artikel är att underlätta möjligheterna för borgenärer i andra medlemsstater att bevaka sina rättigheter i ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat. Enligt finsk konkursrätt är det med hänsyn till borgenärernas möjlighet att få information om konkursbevakningen publiceras samt centralt att boförvaltaren efter att boförteckningen blivit klar sätter ut en dag då borgenärerna senast ska bevaka sina fordringar. Boförvaltaren ska också se till att en kungörelse om konkursbevakningen tillställs gäldenären och de kända borgenärerna på det sätt som föreskrivs i 22 kap. 3 § konkurslagen. Meddelandet enligt insolvensförordningens artikel 40 och 42.1 innebär tillämpat på det finska systemet en uppmaning till konkursbevakning och vägledning om hur den görs.

22. Högsta domstolen konstaterar att det inte i artikel 42 i insolvensförordningen finns någon bestämmelse om att blanketten eller ett blankettformulär måste ha fastställts av en myndighet. Europeiska unionens kommission har dock för att underlätta meddelanden över gränserna uppgjort blanketter såväl för meddelanden om konkursbevakning som för konkursbevakning. Det är dock inte nödvändigt att använda precis den blankett som kommissionen har uppgjort.

23. Rubriken för artikel 42 är "Språk". Utgångspunkten är att underrättelserna till borgenärerna uppgörs på det officiella språket i den stat där konkursen inleds. Syftet med blanketten på de olika medlemsstaternas språk är att göra det möjligt för en borgenär i en annan medlemsstat att bli uppmärksam på en underrättelse på ett främmande språk om ett insolvensförfarande där det krävs att han anmäler sin fordran inom en utsatt tid.

24. Bestämmelsen i artikel 42 i insolvensförordningen om rubrikformen på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk är absolut. Högsta domstolen konstaterar därför att boförvaltarens meddelande till A:s konkursbo inte har uppfyllt kraven i insolvensförordningen och att det således har inträffat ett fel i behandlingen av konkursärendet.

Betydelsen av felet i meddelande

25. Enligt 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen kan domstolen, på yrkande av boförvaltaren eller borgenären, i utdelningsförteckningen beakta en fordran eller en förmånsrätt som av en orsak som inte beror på borgenären har blivit obeaktad till följd av ett fel eller en försummelse vid behandlingen eller av någon annan sådan orsak.

26. Ett villkor för att en fastställd utdelningsförteckning ska kunna ändras är för det första att det vid behandlingen har inträffat ett fel eller en försummelse eller att det finns någon jämförbar orsak till att fordran inte har beaktats. Felet kan bero på boförvaltarens eller domstolens förfarande. För det andra krävs att orsaken till att fordran inte har beaktats har berott på detta fel i förfarandet och att det inte har berott på borgenären.

27. I insolvensförordningen finns inte några bestämmelser om påföljder för den händelse att bestämmelserna i artikel 40 och 42 i förordningen inte till någon del iakttas. Påföljderna av fel när upplysningarna lämnas och möjligheterna att få dem rättade bestäms således enligt lagen i den stat där konkursen har inletts. Sanktionerna för överträdelse av insolvensförordningen måste dock liksom även rättsmedlen vara effektiva, proportionella och avskräckande.

28. Den underrättelse som har sänts till A:s konkursbo har på ovan beskrivet sätt inte uppgjorts med en blankett med den rubrik som avses i artikel 42 i insolvensförordningen. Å andra sidan har blanketten sänts till en representant för A:s konkursbo och på bolagets språk och det officiella språket i den stat där bolagets konkurs inleddes. Underrättelsen har haft en tydlig rubrik och är till innehållet sådan som förutsätts i artikel 40 och 42.1 i insolvensförordningen. En svensk advokat har företrätt och varit boförvaltare i A:s konkursbo. Lagstiftningen och begreppen angående konkursförfarandet och konkursbevakning är till de centrala delarna likadana i Finland och Sverige. Högsta domstolen anser det inte trovärdigt att boförvaltaren i A:s konkursbo inte skulle ha blivit klar över innehållet och betydelsen av underrättelsen som hade tillhandahållits. Beträffande A:s konkursbos eget handlande och bevakningen av A:s fordran har det således saknat betydelse att underrättelsen inte har tillhandahållits på samtliga Europeiska unionens institutioners officiella språk.

29. Syftet med artikel 42.1 i insolvensförordningen är på ovan konstaterat sätt att borgenärerna i en anan medlemsstat ska kunna förstå det centrala innehållet i en underrättelse på ett främmande språk och bevaka sina krav på ett riktigt sätt. I föreliggande fall har formfelet i underrättelsen inte kunnat leda till faktiska svårigheter att förstå den. Högsta domstolen anser att det för att syftena med insolvensförordningen ska nås effektivt inte heller när det är fråga om överträdelse av bestämmelser i förordningen krävs att 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen skulle tillämpas så att man inte beaktar förfarandefelets art och faktiska betydelse för borgenärens möjligheter att agera.

30. På dessa grunder anser Högsta domstolen att A:s konkursbos fordran inte har blivit obeaktad i utdelningsförteckningen till följd av ett fel vid förfarandet av en orsak som inte har berott på borgenären. Det finns således inte grund för att ändra utdelningsförteckningen.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Gustav Bygglin, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Marjut Jokela och Pekka Koponen. Matti Sepponen var föredragande (betänkande).

Föredragandens betänkande

Referendarierådet Sepponen: Mitt betänkande motsvarar motiveringen i punkt 1 – 24 i Högsta domstolens avgörande. Efter det lyder mitt betänkande:

Boförvaltaren i A:s konkursbo måste i egenskap av svensk advokat anses ha känt till begreppet konkursbevakning och dess innebörd. En underrättelse om tidsfristen för konkursbevakningen har sänts till honom. Å andra sidan måste man dock anse att han utifrån EU-rätten har haft orsak att förvänta sig en underrättelse, med iakttagande av formkravet i artikel 42 i insolvensförordningen, om när fordran senast ska anmälas. Det centrala härvid är att underrättelsens rubrik lyder: "Anmodan att anmäla fordran. Tidsfrister att iaktta".

Underrättelsen om konkursbevakningen gjordes 28.5.2008. Enligt artikel 10 i Europeiska gemenskapernas grundfördrag i dess dåvarande lydelse skulle medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördraget eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Den princip som framgår av artikeln har kallats lojalitetsprincipen och av den har ansetts följa att medlemsstaterna måste genomföra den EU-rättsliga regleringen effektivt. Samma princip framgår nuförtiden av artikel 291.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som trädde i kraft 1.12.2009. I artikeln sägs att medlemsstaterna ska vidta alla nationella lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för att genomföra unionens rättsligt bindande akter.

I Finland har artikel 42 i Insolvensförordningen genomförts effektivt genom att det i 1 kap. 2 § 2 mom. konkurslagen föreskrivs att artikeln ska tillämpas. Till effektivt genomförande hör enligt EU-domstolens rättspraxis även att de nationella domstolarna säkerställer de rättigheter för de enskilda som skapas genom den direkta effekten av bestämmelserna i gemenskapsrätten (se t.ex. målet C-33/76, Rewe-Zentral AG mfl. punkt 5).

I Finland är det boförvaltaren som underrättar om konkursbevakningen. Domstolen kan med stöd av 13 kap. 16 § 2 mom. konkurslagen under de förutsättningar som nämns i lagrummet korrigera effekterna av följden för borgenären av att boförvaltaren har gett oriktig information om konkursbevakningen.

Boförvaltaren i B:s konkursbo har när han sände underrättelsen om konkursbevakningen till A:s konkursbo försummat att iaktta formkravet i artikel 42 i Insolvensförordningen. Detta fel har inte berott på A.

Det stränga formkravet i artikel 42 i Insolvensförordningen har helt uppenbart tillkommit för att uppmaningen att anmäla sin fordran ska sändas på samma sätt till alla borgenärer i en annan medlemsstat, eftersom man inte kan förutsätta att borgenärer som har hemort i en annan medlemsstat ska känna till lagstiftningen i den stat där insolvensförfarandet inleds.

I föreliggande fall är det alldeles uppenbart att den svenska advokaten har förstått innebörden av underrättelsen om konkursbevakningen. Det stränga formkravet i artikel 42 i Insolvensförordningen skulle dock till stor del förlora sin betydelse om man i varje enskilt fall vid domstolarna särskilt skulle pröva huruvida en borgenär i en annan medlemsstat har haft så god insikt om lagen i den stat där insolvensförfarandet har inletts att en underlåtelse att iaktta formkravet inte har haft betydelse för hur borgenären med hemort i en annan medlemsstat har agerat.

Högsta domstolen torde anse att underlåtelsen att anmäla A:s konkursbos fordran inte har berott på konkursboet. Högsta domstolen torde upphäva hovrättens beslut och låta saken bero vid tingsrättens beslut.