HD:2013:100

Ärekränkning - Grov ärekränkning
Privatlivets skydd - Spridande av information som kränker privatlivet
Yttrandefrihet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/568
Föredragning: 9.2.2012
Givet: 31.12.2013
Liggare: 2722

I en huvudnyhetssändning på TV och i två andra nyhetssändningar samma dag berättades om polisens utredning av vissa allvarliga ekonomiska brott som misstänktes ha begåtts i samband med näringsverksamhet. Ett äkta par som bedrev företagsverksamhet hade kopplats till misstankarna. I nyheterna offentliggjordes namnet och en bild på den ena av makarna. Senare hade åtalseftergift meddelats beträffande en del av de brott som avsågs i nyheterna och beträffande andra hade åtalet förkastats. Fråga om nyhetsrapporteringen innebar grov ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet. (Omröstn.)

SL 24 kap 8 §
SL 24 kap 9 § 1 mom 1 punkten
SL 24 kap 10 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art, 10 art

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Åtalet, målsägandenas yrkanden och svarandenas bemötanden i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade att A och B skulle bestraffas för grov ärekränkning i två fall och för spridande av information som kränker privatlivet i två fall.

Åtalet för grov ärekränkning i två fall

A och B hade, A genom att i egenskap av redaktör vid Yleisradio Ab den 3 april 2006 kl. 20.30 i huvudnyhetssändningen på TV 1 och i två andra nyhetssändningar samma kväll redigera en nyhet om ett ekonomiskt brott som polisen utredde, och B genom att i egenskap av ansvarig redaktör för programverksamheten på kanalen bestämma om innehållet i nyheten i fråga och om att göra den tillgänglig för allmänheten, framfört en osann uppgift och antydan om X och Y, så att gärningen hade varit ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta den kränkte för missaktning.

I nyheten hade osant antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott.

I nyheten hade dessutom framförts en osann uppgift eller antydan om att ett bolag som var föremål för polisutredning hade fått tiotals miljoner euro på sina konton och att beloppen inte hade antecknats i bokföringen samt att via bolaget hade omsatts stora mängder pengar med ursprung i Ryssland vilka skaffats på brottslig väg. Dessa osanna uppgifter och antydningar om bolagets verksamhet hade riktat sig direkt mot den ordinarie ledamoten och ordföranden Y i det lilla aktiebolaget i fråga och mot den ordinarie ledamoten och verkställande direktören X.

I nyheten hade X:s namn nämnts och ett fotografi på henne visats. Även Y kunde kännas igen i nyheten.

Ärekränkningen hade skett genom anlitande av ett massmedium, gärningen hade orsakat X och Y stort och långvarigt lidande samt särskilt stor och kännbar skada och brottet skulle även med beaktande av hur allvarlig den osanna uppgiften och antydan var, med beaktande av att brottet äventyrade oskyldighetspresumtionen och rättvis rättegång samt av att framförandet skedde i huvudnyhetssändningen även som en helhet betraktat anses grovt.

Åtal för två fall av spridande av information som kränker privatlivet

A och B hade på ovan nämnt sätt orättmätigt genom ett massmedium framfört en uppgift och en bild som gällde X:s privatliv samt en uppgift om Y:s privatliv så att gärningen hade varit ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning.

I nyheten hade utöver de osanna uppgifterna och antydningarna berättats om polisens förundersökning mot X och Y.

X och Y kunde kännas igen i nyhetsinslaget.

X och Y hade inte i den mening som avses i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen varit verksamma inom näringslivet och ett nyhetsinslag om förundersökningen mot dem behövdes inte för att behandla någon samhälleligt betydelsefull sak.

Målsägandenas yrkanden

X och Y biträdde åklagarens straffyrkande.

Bemötanden

A och B bestred åtalen.

Tingsrättens dom 29.10.2008

Om innehållet i nyheten

Tingsrätten konstaterade att X och Y enligt förundersökningsprotokollet daterat 23.12.2004 misstänktes för att ha gjort sig skyldiga till bokföringsbrott och grova häleribrott i sina bolag. Åklagaren hade 28.6.2006 beslutat att inte väcka åtal för grova häleribrott och Villmanstrands tingsrätt hade 21.12.2007 förkastat åtalen för bokföringsbrott. X och Y hade inte gjort sig skyldiga till de brott som varit aktuella i förundersökningen.

Enligt den TV-nyhet som avsågs i åtalet hade polisen avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln. Av nyhetsinslaget framgick enligt de uppgifter TV-nyheterna erhållit att ett bolag som polisutredningen gällde hade fått tiotals miljoner euro på sina konton vid sidan om bokföringen och att några ansvariga personer i bolaget hade misstänkts för penningtvätt. Polisen trodde att stora mängder pengar med ursprung i Ryssland som skaffats på brottslig väg hade omsatts via bolaget. För brotten misstänktes X, som bestred misstankarna, och den andra huvudmisstänkta var hennes man. I slutet av nyheten hade berättats att fallet låg hos åklagaren och att åtalsprövningen torde bli klar till sommaren.

Slutsatser om nyhetens sanningshalt

Nyheten hade framförts i televisionen 3.4.2006 medan förundersökningen ännu pågick. Beträffande brottsmisstanken var nyheten således riktig. Enligt åtalet hade i nyhetsinslaget osant antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott. Tingsrätten konstaterade att enligt nyhetsinslaget hade polisen avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln och att X och hennes man var misstänkta. Eftersom sedermera åtal inte hade väckts för misstanken om penningtvätt och åtalet för bokföringsbrott hade förkastats, hade misstanken om att X och Y hade varit skyldiga till brotten inte motsvarat fakta.

I nyheten hade berättats att tiotals miljoner euro hade kommit in på bolagens konton vid sidan om bokföringen. Av Villmanstrands tingsrätts dom angående bokföringsbrotten framgick att bolaget hade bedrivit kommissionshandel och att det hade haft stora mängder pengar på kundkonton. Tingsrätten ansåg att uppgiften om pengar som kommit vid sidan om bokföringen hade byggt på uppgifterna om dessa tillgångar. Enligt tingsrättens dom hade förfarandet till denna del inte varit lagstridigt. Nyheten var riktig i fråga om att det på bolagets kundkonton hade funnits stora tillgångar. Enligt nyheten hade pengarna funnits på bolagets konton fastän de hade funnits på kundkontona separat från den bokföringsskyldigas egna tillgångar. Nyheten stämde således inte.

Enligt nyheten hade vidare stora mängder pengar med ursprung i Ryssland som skaffats på brottslig väg omsatts via bolaget. A och B hade inte berättat på vad deras uppgift till denna del hade byggt. Tingsrätten konstaterade att det inte hade anförts några argument till stöd för att nyheten var sann. Tingsrätten konstaterade att nyheten även till denna del inte stämde.

Slutsatser angående frågan om det i nyhetsinslaget hade antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till brott

Tingsrätten konstaterade att X:s namn nämnts och en bild på henne visats i nyheten. Såldes hade X klart förts fram som misstänkt för brotten. I nyhetsinslaget hade även Y i stor omfattning kunnat kännas igen bl.a. av affärsbekanta, eftersom det hade berättats att X:s man var den andra huvudmisstänkta. Brottsmisstankarna som nämnts hade senare genom lagakraftvunna avgöranden visat sig vara ogrundade. I nyhetsinslaget hade således osant antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott.

Skada orsakad av nyheten

Tingsrätten konstaterade att nyheten, på det sätt som konstaterats i åtalet, hade orsakat särskilt stor och kännbar skada.

A:s och B:s skyldighet att bedöma om nyheten var riktig och kunde publiceras

A och B hade känt till att det var fråga om ett ärende som var föremål för polisundersökning. Under behandlingen av saken hade de inte fört fram sina informationskällor, utifrån vilka de i strid mot fakta hade dragit slutsatsen att den publicerade nyheten hade hållit streck. Det hade varit fråga om ett ärende som inte ännu hade behandlats av domstolen och de som brottsmisstanken riktades mot hade nämnts i nyheten. Därför hade A och B en särskild skyldighet att tillräckligt förvissa sig om att de brottsmisstankar de fått kännedom om var riktiga och att kontrollera dessa uppgifter innan de publicerades. A och B hade inte berättat hur de hade kontrollerat att uppgifterna var riktiga. Tingsrätten ansåg att A och B hade publicerat uppgifterna utan att kunna förvissa sig om att de var riktiga. När det gällde publiceringen av uppgifterna hade deras förfarande således varit uppsåtligt.

X hade getts möjlighet att per telefon kommentera nyheten samma dag den publicerades. Av nyhetsinslaget framgick inte vilka slags förhandsuppgifter om nyhetsinslaget som hon hade fått innan frågorna ställdes och vilka frågor som ställts henne före den telefonkommentar som togs med i nyhetsinslaget. Möjligheten att kommentera borde vara verklig och nu hade telefonintervjun skett plötsligt och kort. X:s bestridande i telefonintervjun kullkastade inte de uppgifter om brottsmisstanke som framfördes i nyhetsinslaget och genom intervjun blev det allt tydligare vem X var i nyheten som innehöll osanna uppgifter.

A och B hade även bort beakta att en brottsmisstanke som publiceras tillsammans med namn och bild stämplade dem som sades vara misstänkta så att de åtminstone i någon mån betraktades som skyldiga redan innan domstolen avgjorde saken. A och B borde ha förstått att det inte längre senare hade varit möjligt att helt undanröja det intryck av att de misstänkta var skyldiga till brotten som hade spritts brett och synligt. A och B borde även såsom professionella inom informationsbranschen ha känt till att det inte i samtliga fall ens var godtagbart att publicera identiteten på en person som dömts för brott och att man redan därför borde iaktta särskild försiktighet när det gäller att publicera brottsmisstankar som endast är föremål för utredning.

Vidare borde A och B ha beaktat att utifrån en TV-nyhet har tittaren inte möjlighet att i lugn och ro ta del av nyhetens innehåll utan får endast ett helhetsintryck som bygger på huvudpunkterna. Då kunde nyheten om brottsmisstanken lätt ge intrycket av att ett brott redan de facto har konstaterats, i synnerhet då nyhetsinslaget började med orden "Polisen har avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i östhandeln" (översatt här).

A och B borde även ha beaktat att publiceringen av ett namn kan underminera oskyldighetspresumtionen före domstolsavgörandet och att utövandet av yttrandefriheten inte var en så viktig grundläggande rättighet att den skulle ha kunnat rättfärdiga att denna andra viktiga mänskliga rättighet kränktes.

Tingsrätten ansåg att en begränsning av yttrandefriheten för att skydda en persons rykte utgjorde ett godtagbart och vägande skäl att begränsa yttrandefriheten. Till utövandet av yttrandefriheten hörde som ett väsentligt element även det att man när yttrandefriheten utövas förmedlar sanningsenlig information till allmänheten.

Spridande av information som kränker privatlivet

I nyhetsinslaget hade sagts att polisen hade riktat förundersökning mot X och Y. Till den delen hade nyheten inneburit spridande av information som kränker privatlivet.

X och Y hade inte varit verksamma inom näringslivet och det hade inte funnits behov av ett nyhetsinslag om förundersökningen för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak.

Domslut

Tingsrätten dömde A och B vardera med stöd av 24 kap. 8 och 10 § strafflagen till ett bötesstraff på 50 dagsböter för två fall av grov ärekränkning och två fall av spridande av information som kränker privatlivet.

Målet har avgjorts av tingsdomare Sirkka Jäntti och nämndemännen. En nämndeman skulle ha förkastat åtalen.

Helsingfors hovrätts dom 29.4.2010

A och B överklagade till hovrätten och yrkade att åtalet skulle förkastas.

Grov ärekränkning

Hovrätten konstaterade att åtalet för grov ärekränkning hade byggt på att A och B på det sätt som beskrevs i åtalet hade fört fram en osann uppgift och antydan om X och Y så att gärningen hade varit ägnad att orsaka dem skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning. Som sådana uttalanden hade i åtalet angetts att det i nyhetsinslaget osant hade antytts att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott och att i nyheten förts fram en osann uppgift eller antydan om att det hade kommit tiotals miljoner euro in på det bolags konton som var föremål för förundersökning och att bolaget hade underlåtit att bokföra pengarna samt att via bolaget hade omsatts stora mängder pengar som skaffats på brottslig väg och hade sitt ursprung i Ryssland. I samband med nyhetsinslaget hade en bild på X visats och hennes namn nämnts.

Det var i målet ostridigt att X och Y vid den tidpunkt nyheten sändes hade varit misstänkta i förundersökning för bokförings- och penningtvättsbrott och att åtalen för dem sedermera hade förkastats eller att åklagaren låtit bli att väcka åtal. I nyhetsinslaget hade i enlighet med faktum angående förundersökningen nämnts att X misstänktes ha gjort sig skyldig till bokförings- och penningtvättsbrott. Av nyheten hade även framgått att åtalsprövningen var på hälft och att Y hade varit den andra huvudmisstänkta för dessa brott. I nyhetsinslaget hade även ingått en intervju med X där hon hade bestridit att hon skulle vara skyldig till ett brottsligt förfarande.

Vid bedömningen av sanningshalten i uppgiften eller antydan skulle man å ena sidan beakta att det i början av nyhetsinslaget hade nämnts att polisen hade avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln. Dessutom hade man såsom en uppgift som TV-nyheterna erhållit berättat att det vid sidan om bokföringen hade kommit in tiotals miljoner euro på företagets konton. Ytterligare hade man berättat att polisen trodde att stora mängder pengar som skaffats på brottslig väg hade omsatts via bolaget.

I nyhetsinslaget hade således först som ett faktum berättats att brotten hade skett. Först därefter hade man förklarat att det enbart var fråga om misstanke om brott. Som en faktabaserad uppgift hade även berättats att det vid sidan om bokföringen hade kommit in pengar på X:s och Y:s företags konto. Uttalandena om uppgifter hos polisen och om polisens uppfattningar i saken tydde på att brottsmisstankarna hade grundat sig på fakta som utretts i förundersökningen och att polisen hade ansett att brotten i fråga var utredda. Då man i nyhetsinslaget även hade berättat om X:s beskattningsuppgifter från året innan, hade man genom nyheten som helhet förmedlat en trovärdig bild av att X hade gjort sig skyldig till de misstänkta ekonomiska brotten.

Nyheten hade sänts innan åtalsprövningen hade gjorts medan förundersökningen ännu pågick. I nyhetsrapportering om en brottsmisstanke i ett så tidigt skede skulle man iaktta särskild försiktighet och förhålla sig kritiskt till sanningshalten i uppgifterna. Hovrätten ansåg att de ovan beskrivna uttryck som använts i nyhetsinslaget, på ett sätt som inte kunde förklaras med redaktionella skäl för att uppnå ett begripligt språkbruk, antydde att personerna i fråga var skyldiga till brotten. Som helhet hade nyheten kränkt oskyldighetspresumtionen för de misstänkta och stämplat dem som skyldiga. X:s namn hade nämnts och det hade varit möjligt att känna igen Y. Således ansåg hovrätten att det i nyhetsinslaget osant hade antytts att X och Y skulle ha gjort sig skyldiga till de nämnda brotten.

Hovrätten konstaterade att A och B borde ha ansett det övervägande sannolikt att den osanna antydan om att X och Y var skyldiga till brotten var kränkande och ägnade att orsaka lidande.

Beträffande uppsåtet konstaterade hovrätten att A och B när de redigerade nyheten hade varit medvetna om att saken ännu var föremål för förundersökning. Redaktörerna borde ha förstått att man inte i ett så tidigt skede angående misstänkta brott fick ge allmänheten en bild av att de misstänkta var skyldiga och att som sanna föra fram omständigheter om allvarliga brott som endast var föremål för undersökning. A och B hade således när de redigerade nyhetsinslaget haft sådant uppsåt som ärekränkningsbrott förutsätter.

Den osanna antydan hade förmedlats genom ett massmedium och den hade orsakat X och Y särskilt stor och kännbar skada och gärningen skulle även bedömd som en helhet anses grov.

Av dessa och de skäl som tingsrätten anfört skulle A och B anses ha gjort sig skyldiga till grov ärekränkning så som tingsrätten hade tillräknat dem.

Spridande av information som kränker privatlivet

A hade i hovrätten berättat att hon redan innan nyheten hade redigerats under två års tid hade undersökt dubbel fakturering i anslutning till handeln mellan Finland och Ryssland, vilket hade varit orsaken till nyhetsinslaget. Avsikten hade enligt henne varit att i nyhetsinslaget behandla denna samhälleligt betydelsefulla fråga angående problem i Finlands östhandel och att förmedla information om en person som gjort sig förmögen på näringsverksamhet med inriktning på Ryssland.

Hovrätten ansåg för det första att den i nyhetsinslaget framförda uppgiften om polisens förundersökning mot X och Y hade varit information som gäller deras privatliv och som hade varit ägnad att orsaka skada eller lidande för X och Y eller utsätta dem för missaktning.

Enligt 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen ansågs det inte innebära olovligt spridande av information som skränker privatlivet, om framförandet av en uppgift kan påverka bedömningen av en persons förfarande inom näringslivet och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak. Av den nyhet som avsågs i åtalet hade det framgått att förundersökningen hade riktat sig mot X:s och Y:s verksamhet i det familjeföretag de ägde och drev. I målet var det ostridigt att X och Y hade bedrivit affärsverksamhet genom ett aktiebolag och att båda hade varit medlemmar i bolagets styrelse, att X hade varit verkställande direktör och Y ordförande för styrelsen. Hovrätten ansåg således i motsats till tingsrätten att uppgiften i nyhetsinslaget om förundersökningen hade gällt personer verksamma i näringslivet. Med beaktande av att det i nyhetsinslaget hade berättats om att X och Y misstänktes för omfattande ekonomiska brott i deras familjeföretag, skulle framförandet av uppgiften anses ha kunnat påverka bedömningen av deras verksamhet i deras företagsverksamhet.

Fastän det i det nyhetsinslag som avsågs i åtalet hade konstaterats att X:s och Y:s familjeföretag förmedlade varor till Ryssland från andra länder, hade där dock inte på något sätt hänvisats till mer allmänna problem i handeln mellan Finland och Ryssland. Dubbel fakturering hade inte nämnts i nyheten och inte heller annars hade man ur allmän synpunkt behandlat andra problem i Finlands östhandel. Tyngdpunkten i nyheten hade legat på resultaten av polisens förundersökning mot dem och på X:s person.

Uppgiften i nyhetsinslaget hade gällt pågående förundersökning i ett omfattande och komplicerat ärende, där åtalsprövning inte hade skett. Offentliggörandet av uppgiften om förundersökningen hade varit ägnad att orsaka den kränkte stor skada och lidande. Hovrätten ansåg därför att det inte kunde anses motiverat att i ett så tidigt skede av förundersökningen framföra uppgiften om förundersökningen såsom ett exempel på problemen i Finlands östhandel. Framförandet av nyheten om förundersökning angående verksamheten i ett enskilt familjeföretag kunde således inte anses ha varit behövligt för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak, i synnerhet då framförandet hade skett utan att koppla nyheten till den samhälleliga fråga A beskrivit.

Av dessa skäl ansåg hovrätten att A och B hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet, vilket tingsrätten hade tillräknat dem.

Domslut

Hovrätten ändrade inte tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Esko Lähdevuori, Paula Salonen och Seppo Ovaskainen (skiljaktig).

Hovrättsrådet Ovaskainen, som var skiljaktig, konstaterade att A och B hade åtalats för ärekränkning i två fall. Enligt gärningsbeskrivningen i åtalet hade de framfört en osann uppgift och antydan om X och Y så, att gärningen hade varit ägnad att orsaka dem skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning.

I början av nyhetsinslaget i fråga hade berättats att polisen hade avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i samband med östhandeln och att den kvinna som i Finland under föregående år hade haft de högsta inkomsterna misstänktes för omfattande ekonomiska brott. Senare i nyhetsinslaget hade det konstaterats att polisen misstänkte att en verkställande direktör från Villmanstrand misstänktes ha gjort sig skyldig till bokförings- och penningtvättsbrott. Enligt de uppgifter TV-nytt hade fått hade tiotals miljoner euro kommit in vid sidan om bokföringen på kontona hos det företag som undersöktes och ansvarspersoner i bolaget misstänktes för penningtvätt. Polisen trodde att stora mängder pengar som skaffats på brottslig väg och som hade sitt ursprung i Ryssland hade omsatts via bolaget. Det hade konstaterats att X var misstänkt för brotten. Också en bild på henne hade visats i nyheten. X:s man hade konstaterats vara den andra huvudmisstänkta för bokförings- och penningtvättsbrotten. I nyhetsinslaget hade ingått en intervju med X, där hon hade bestridit att hon var skyldig till brotten. Brottsundersökningen hade konstaterats vara komplicerad och omfattande. Åtalsprövningen antogs bli klar till den inkommande sommaren.

Början av nyhetsinslaget, enligt vilken polisen hade avslöjat de brott som avsågs i nyheten, och omnämnandet av att det enligt de uppgifter TV-nytt erhållit hade kommit in pengar på företagets konton vid sidan om bokföringen, gav tittarna uppfattningen att X och hennes make, som kunde igenkännas i inslaget, skulle ha gjort sig skyldiga till de brott som avsågs i nyheten. Till den delen kunde uttrycken i nyheten och sättet att framföra nyheten kritiseras. Nyheten skulle dock bedömas som en helhet. Där hade upprepade gånger konstaterats att det endast var fråga om misstanke om brott. Av nyhetsinslaget framgick också att X bestred brottsmisstankarna mot henne. Bedömningen av frågan om nyheten hade innehållit en osann uppgift eller antydan om X och Y kunde inte göras utifrån uttryck som var lösryckta från saksammanhanget i nyhetsinslaget. I nyheten hade man inte tagit ställning till X: och Y:s skuld. Som helhet bedömd kränkte nyheten inte oskyldighetspresumtionen. Av dessa skäl ansåg Ovaskainen att det inte hade visats att A och B skulle ha framfört en osann uppgift eller antydan om X eller Y och förkastade åtalet mot dem för två fall av grov ärekränkning.

A och B hade även åtalats för två fall av spridande av information som gäller privatlivet. Till den delen hade åtalet byggt på att de i det ovan nämnda nyhetsinslaget hade berättat om polisens förundersökning mot X och Y. I nyhetsinslaget hade X nämnts vid namn och en bild på henne visats. Y hade på grund av nyheten kunnat kännas igen som X:s make.

Enligt artikel 8.1 i Europeiska människorättskonventionen hade var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. I artikel 10.1 konstaterades att var och en har yttrandefrihet. Denna rätt innehöll frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Enligt andra stycket i artikeln fick yttrandefriheten underkastas sådana villkor eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn bl.a. till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter. Vid bedömningen av frågan om A och B hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet skulle X:s och Y:s rätt till skydd för privatlivet och A:s och B:s yttrandefrihet vägas mot varandra.

Vid bedömningen av frågan om det hade varit nödvändigt att begränsa A:s och B:s yttrandefrihet för att skydda X:s och Y:s privatliv och om det således hade varit orätt att framföra de ovan beskrivna uppgifterna i nyhetsinslaget skulle man fästa uppmärksamhet vid följande omständigheter:

Utgångspunkten var att man skulle förhålla sig återhållsamt till att i massmedier publicera namnet på någon som är misstänkt för brott, eftersom ett offentliggörande av namnet kunde leda till en kumulation av påföljder vars effekter det var omöjligt att på förhand förutse eller reglera. Att namnet offentliggörs kunde komma på fråga vid behandlingen av samhälleligt betydelsefulla frågor. Att namnet på den misstänkte publiceras enbart för att tillfredsställa nyfikenheten hos massmediets målgrupp var inte acceptabelt.

X och Y hade varit verksamma inom näringslivet i ett aktiebolag som bedrev östhandel. De ekonomiska oklarheterna i samband med östhandeln, så som s.k. dubbelfakturering, hade under tidpunkten ifråga varit ett samhälleligt betydelsefullt problem och det hörde till massmediernas grundläggande uppgift att rapportera om det. X och Y kunde inte utifrån sin näringsverksamhet anses vara ekonomiska makthavare. X hade dock inom en relativt kort tid skapat en anmärkningsvärd förmögenhet uttryckligen tack vare hennes näringsverksamhet i samband med östhandeln. Massmedierna hade redan före den nyhet det nu var fråga om publicerat nyheter där det berättats om hur förmögen hon hade blivit. Hon hade således även mot sin vilja blivit en offentlig person.

Ovaskainen ansåg att misstanken mot X och hennes make om ekonomiska brott under dessa omständigheter hade haft samhällelig betydelse. I det rätt korta och komprimerade nyhetsinslaget hade man inte skäligen kunnat behandla östhandeln i högre grad. Om Y:s andel hade utelämnats, skulle det inte ha gett en riktig bild av brottsmisstanken. Att man berättade om förundersökningen mot X och Y på det sätt som man hade gjort i nyhetsinslaget kunde inte anses innebära obehörigt framförande av en uppgift om deras privatliv.

Av dessa skäl förkastade Ovaskainen även åtalet mot A och B för två fall av spridande av information som kränker privatlivet.

Överklagande i Högsta domstolen

A och B beviljades besvärstillstånd.

A och B yrkade genom gemensamt överklagande att åtalen skulle förkastas och att de skulle frikännas från bötesstraffet.

Åklagaren yrkade i sitt bemötande att överklagandet skulle avslås.

X och Y yrkade i ett gemensamt bemötande att överklagandet skulle avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. I Rundradion Ab:s nyhetssändning 3.4.2006 kl. 20.30 på kanal TV 1 har en nyhet publicerats om X och hennes make Y. Nyheten har gått i repris samma dag i nyhetssändningarna på TV 2 kl. 21.50 och på TV 1 kl. 23.00.

2. Nyheten har börjat med följande introduktion: "Polisen har avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i östhandeln. Den kvinna som i fjol förtjänade mest i Finland misstänks för omfattande ekonomiska brott. För TV-nyheterna förnekar hon att hon är skyldig till brott" (översatt här).

3. Därpå har i nyhetsinslaget framgått att centralkriminalpolisen under flera år har undersökt ett omfattande fall av ekonomisk brottslighet, där föremål för undersökningen har varit fjolårets skattedrottning och hennes exportbolag. Enligt nyheten misstänkte polisen att en verkställande direktör från Villmanstrand hade gjort sig skyldig till bokförings- och penningtvättsbrott. I detta sammanhang har som illustration för nyheten använts en artikel om beskattningsuppgifter som publicerats i en kvällstidning i vilken man har kunnat se en intervju med X och en bild på henne.

4. Därefter har i nyhetssändningen sagts: "Enligt TV-nyheternas uppgifter har det kommit in tiotals miljoner euro i pengar på kontona vid sidan om bokföringen hos det företag som undersöks. Dessutom misstänks bolagets ansvariga personer för penningtvätt. Polisen tror att en stor mängd pengar som skaffats på brottslig väg och med ursprung i Ryssland har omsatts via bolaget (översatt här)."

5. Efter detta har man i nyhetssändningen konstaterat att den för brott misstänkta X föregående år överraskande hade nått toppen av listan på kvinnors förvärvsinkomster med en inkomst på närmare tre miljoner euro. Samtidigt hade hon blivit åttonde i hela Finland bland dem som förtjänade mest. X gjorde ett hisnade kliv till åttonde plats från föregående års 182:a.

6. Därefter har man i nyhetssändningen berättat att skattestatistiken leds av ett litet men resultatrikt familjeföretag. Familjeföretaget förmedlar delar till industrianläggningar på oljefälten i södra Ryssland från Europa, Japan och Förenta staterna. X berättade i mars i fjol i tidningen Iltasanomat att hon ägde företaget men i praktiken ledde det tillsammans med sin man. Hennes man har nämnts som den andra huvudmisstänkta i bokförings- och penningtvättsbrotten. I det sammanhanget har från två tidningar visats artiklar om beskattningsuppgifter. Dessutom har bilder på oljepumpning visats.

7. I nyhetsinslaget har också ingått ett kort utdrag av ett telefonsamtal mellan redaktören och X. Först har det konstaterats att X som hade anträffats i Villmanstrand per telefon bestred för TV-nyheterna att hon skulle ha gjort sig skyldig till brott och därefter har diskussionen gått så här: "Jag är inte skyldig till någonting. Tvärtom." – "Vad betyder tvärtom?" – "Tvärtom menar jag att jag hela tiden försöker göra precis mitt bästa, betala skatterna och göra bara det som en människa kan göra." (Citaten översatta här.) I det här skedet har en bild på X visats som publicerats i den nämnda eftermiddagstidningen.

8. Slutligen har i nyhetsinslaget konstaterats att brottsutredningen angående fjolårets skattedrottning och hennes företag har varit komplicerad och omfattande, att förundersökningsmaterialet omfattar 5 000 sidor och att målet som bäst är hos åklagaren och att åtalsprövningen torde bli klar till sommaren.

9. Enligt förundersökningsprotokollet daterat 23.12.2004 som förelagts i målet har polisen inlett förundersökning mot X och Y år 2002. Två bokföringsbrott och två grova häleribrott har undersökts beträffande både X och Y. Häradsåklagaren har 28.6.2006 fattat beslut om att inte väcka åtal för grova häleribrott. Villmanstrands tingsrätt har genom sin dom 21.12.2007 förkastat åtalen för bokföringsbrott. Således har X och Y inte konstaterats vara skyldiga till de brott för vilka de enligt förundersökningsprotokollet misstänktes och således inte heller till det förfarande som det var fråga om i nyhetsinslaget.

Frågeställningen

10. I målet är det fråga om A i egenskap av redaktör vid Rundradion Ab och B i egenskap av ansvarig redaktör för programverksamheten när de framförde de uppgifter som framgår av det nämnda nyhetsinslaget, har gjort sig skyldiga till grov ärekränkning mot såväl X som Y och till spridande av information som kränker privatlivet. Härvid måste för det första bedömas huruvida de har framfört en sådan osann uppgift eller antydan om X och Y som avses i brottsrekvisitet för ärekränkning. För det andra måste man bedöma om de på ett sätt som förutsätts i rekvisitet för spridande av information som kränker privatlivet har framfört en sådan uppgift eller bild om X:s privatliv och en sådan uppgift om Y:s privatliv att deras gärning har varit ägnad att orsaka X och Y skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning. Vid dessa bedömningar måste man beakta å ena sidan yttrandefriheten och å andra sidan bestämmelserna till skydd för privatlivet samt tolkningspraxis och i synnerhet den omständigheten att det har varit fråga om offentliggörande av uppgifter om brottsmisstänkta. Till detta skede hör kravet på att man inte bryter mot oskyldighetspresumtionen. I målet är det vidare fråga om A:s och B:s uppsåt beträffande de påstådda brotten.

Bestämmelserna om straff för ärekränkning och utgångspunkterna för tolkningen av dem

11. Enligt 24 kap. 9 § 1 mom. strafflagen ska för ärekränkning dömas den som framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning (1 punkten) eller som på något annat än i 1 punkten avsett sätt förnedrar någon (2 punkten). Enligt paragrafens 2 mom. ska som ärekränkning enligt 1 mom. 2 punkten inte anses kritik som riktar sig mot någons förfarande inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag eller inom vetenskap, konst eller med dessa jämförbar offentlig verksamhet och som inte tydligt överskrider det som kan anses som godtagbart.

12. Enligt 24 kap. 10 § strafflagen ska gärningsmannen dömas för grov ärekränkning till böter eller fängelse i högst två år, om den i 9 § 1 mom. avsedda ärekränkningen sker genom ett massmedium eller genom att uppgiften eller antydan på något annat sätt görs tillgänglig för ett stort antal människor (1 punkten) eller orsakar stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar skada (2 punkten) och ärekränkningen även bedömd som en helhet är grov.

13. Genom straffbestämmelsen om ärekränkning garanteras det skydd för hedern som avses i 10 § grundlagen samt i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Detta skydd kan även härledas ur artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. Vid tolkningen av straffbestämmelsen ska man å andra sidan beakta skyddet för yttrandefriheten enligt grundlagens 12 §, artikel 19 i MP-konventionen och artikel 10 i människorättskonventionen. Den centrala tanken bakom detta skydd är rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta.

14. De nämnda grundläggande rättigheterna ska således vägas mot varandra när man bedömer om rekvisitet för ärekränkningsbrott uppfylls i föreliggande fall, där uppgifter har publicerats om enskilda personer. Vid avvägningen måste man bl.a. beakta hur nära de publicerade uppgifterna i varje enskilt fall gäller kärnområdet för den grundläggande rättigheten till personens skydd för privatlivet och hur nödvändigt det av den anledningen är att göra ingrepp i yttrandefriheten. Man måste även beakta att enligt artikel 14.2 i MP-konventionen och artikel 6.2 i människorättskonventionen ska var och en som är anklagad för brott betraktas som oskyldig tills hans eller hennes skuld lagligen fastställts. Denna oskyldighetspresumtion gäller även sådana uppgifter om enskilda personer som publiceras i massmedierna.

15. Så som det har konstaterats i avgörandet HD 2011:71 (punkt 9) är det i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen fråga om framförande av en osann uppgift eller en antydan som ligger nära en uppgift. I momentets 2 punkt är det i sin tur fråga om ett annat slags nedsättande uttalande, som kan bygga på fakta eller vara en värdering. I det sistnämnda fallet är det inte meningsfullt att tala om uttalandets sanningsenlighet. Denna indelning motsvarar den indelning i å ena sidan faktabaserade konstateranden och å andra sidan värdeomdömen som Europeiska människorättsdomstolen har gått in för i sin praxis. T.ex. i människorättsdomstolens dom Cumpana och Mazare mot Rumänien 17.12.2004 (punkt 98) har domstolen konstaterat att förekomsten av fakta kan bevisas, men att sanningsenligheten av värderingar inte går att bevisa.

Straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet och utgångspunkterna för tolkningen av den

16. För spridande av information som kränker privatlivet ska enligt 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen dömas den som obehörigen 1) genom ett massmedium eller 2) genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Som spridande av information som kränker privatlivet anses inte enligt paragrafens 2 mom. framförande av en uppgift, antydan eller bild som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften, antydan eller bilden kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.

17. Den nämnda bestämmelsen säkerställer privatlivet såsom en grundläggande rättighet enligt 10 § i grundlagen, artikel 17.1 i MP-konventionen och artikel 8 i människorättskonventionen. Även vid tillämpningen av denna bestämmelse måste man på motsvarande sätt som när det gäller ärekränkning beakta skyddet för yttrandefriheten.

Om praxis angående skyddet för yttrandefriheten och skyddet för heder och rykte.

18. Människorättsdomstolen har t.ex. i fallet von Hannover mot Tyskland (2) genom stora kammarens dom 7.2.2012 sammanfattat de principer som enligt domstolen ska tillämpas vid bedömningen av å ena sidan yttrandefriheten och å andra sidan skyddet för privatlivet eller heder och rykte. Domstolen har konstaterat att skyddet enligt vardera artikeln i princip ska beaktas likvärdigt.

19. Enligt människorättsdomstolen ska man för det första som en grundläggande bedömningsgrund beakta om t.ex. en tidningsartikel eller bild har främjat debatt av allmänt intresse. Domstolen har konstaterat att man måste förhålla sig särskilt restriktivt till en begränsning av yttrandefriheten då det är fråga om en debatt som har allmänt intresse (Bladet Tromsø och Sensaas mot Norge, stora kammaren 20.5.1999). Bedömningen av vad som är ett ämne av allmänt intresse görs i varje enskilt fall. Som sådana ämnen har i människorättsdomstolens praxis ansetts politiska frågor och brott.

20. En annan omständighet som är viktig och som också hänför sig till den ovan nämnda bedömningsgrunden är vilken ställning personen i fråga har och hur väl känd han eller hon är samt temat för själva artikeln eller bilden. Privatpersoner har i det avseendet en annan ställning än personer som är aktiva i offentligheten, så som politiker. En för allmänheten okänd privatperson åtnjuter särskilt skydd för privatlivet. I det sammanhanget har det betydelse om artikeln eller bilden hänför sig till personens verksamhet i offentligheten eller enbart gäller personens privatliv eller om man med dem enbart försöker tillfredsställa en viss läsarkrets nyfikenhet.

21. Vidare ska man beakta personens eget beteende innan artikeln har publicerats och även om uppgifterna i artikeln eller bilden redan tidigare har publicerats. Det har dock inte ansetts att personen i fråga har förlorat allt sitt skydd mot att en artikel eller bild publiceras enbart för att han eller hon tidigare har samtyckt till samarbete med pressen.

22. Ytterligare ska man beakta på vilket sätt artikeln eller bilden har publicerats och hurdant sättet att framställa personen har varit. Betydelse ska också tillmätas sanningshalten av de publicerade uppgifterna, vilket slags och hur allvarligt intrång i privatlivet det har varit fråga om samt följderna av publiceringen. Till yttrandefriheten hör å andra sidan även rätt till ett visst slag av överdrift och provokation (Yordanova och Toshev mot Bulgarien 2.10.2012).

23. Människorättsdomstolen har i domen Novaya Gazeta och Borodyanskyi mot Ryssland 28.3.2012 konstaterat bl.a. att redaktörer ska handla i god tro samt erbjuda riktig och tillförlitlig information, objektivt relatera de åsikter som framförts i offentlig debatt och avhålla sig från rent sensationssökande (punkt 37). Domstolen har vidare fäst vikt vid den omständigheten att massmedierna inte enbart förmedlar information, utan att de genom det sätt på vilket informationen förs fram påverkar hur informationen uppfattas (punkt 42).

Om människorättsdomstolens praxis gällande brottsmisstänkta personer

24. Människorättsdomstolen har i flera avgöranden bedömt frågan om en redaktörs yttrandefrihet har kränkts när denne har dömts till påföljder för ett rättegångsreportage där sekretessbelagda uppgifter eller rättegångshandlingar har röjts. Enligt domstolens uppfattning är det inte heller i dessa fall tänkbart att man inte i massmedierna skulle få behandla frågor angående rättegångsmål medan de pågår eller innan de har inletts. Människorättsdomstolen har å andra sidan understrukit att var och en har rätt till rättvis rättegång. I rättegångsreportage får därför inte finnas uttalanden där man med avsikt eller annars äventyrar människors möjligheter att få en rättvis rättegång eller undergräver allmänhetens tilltro till domstolsbehandlingen. Även redaktörer har ansvar och skyldigheter vilkas omfattning beror på omständigheterna i varje enskilt fall. I det sammanhanget måste man även beakta oskyldighetspresumtionen som garanteras i människorättskonventionen. (T.ex. Tourancheau och July mot Frankrike 24.11.2005, Campos Damaso mot Portugal 24.4.2008 och Pinto Coelho mot Portugal 28.6.2011). Människorättsdomstolen har i sina avgöranden även fäst vikt vid huruvida de sekretessbelagda uppgifterna har refererats riktigt.

25. Människorättsdomstolen har konstaterat att inte heller privatlivet för den som är misstänkt för brott eller åtalad saknar betydelse, fastän personen i fråga tidigare skulle ha samarbetat med pressen (t.ex. Egeland m.fl. mot Norge 16.4.2009, punkt 62, och Eerikäinen m.fl. mot Finland 10.9.2009, punkt 66).

26. Beträffande det mål det nu är fråga om måste uppmärksamhet fästas vid människorättsdomstolens dom Yordanova och Toshev mot Bulgarien 2.10.2012 där det var fråga om en redaktör hade hållit sig inom gränserna för sitt ansvar i ett referat utifrån rättsövervakande myndigheters pressmeddelanden om en brottsundersökning som var i initialskedet. Fallet gällde anhållande av och brottsutredning år 1996 angående en före detta tjänsteman vid inrikesministeriet och myndigheten för brottsutredning i ett mål där utredningen gällde misstanke om att tjänstemannen hade begått ekonomiska brott i tjänsten och tillgripit och dolt dokument. Det var således fråga om ett ärende som hade stor betydelse i offentligheten. Människorättsdomstolen har i sitt avgörande för det första konstaterat att pressen normalt får lita på offentliga redogörelser och berätta om uppgifter som erhållits från dessa källor. Av redaktörens artiklar syntes att de påståenden som framgick av dem inte var redaktörens egna. Visserligen hade artiklarna enligt regeringens uppfattning en viss sensationslysten ton och ärendet hade förvrängts. Enligt människorättsdomstolen kan en redaktör dock i viss mån ta till överdrift och till och med provokation. Det är således inte väsentligt att i artiklarna eller deras rubriker har använts uttryck med vilka man önskat påkalla allmänhetens uppmärksamhet. Yordanova hade inte använt kränkande uttryck. Hon hade kunnat formulera uttalandena mer omsorgsfullt och föra fram att avsikten hade varit att beskriva de rättsövervakande myndigheternas konstateranden om en brottsutredning som var i ett tidigt skede. Genom uttrycken överskreds dock inte gränserna för ansvarsfull informationsförmedling. Yordanova hade tydligt meddelat att hon citerade de rättsövervakande myndigheterna och att uttalandena byggde på den brottsutredning som gjorts fram till dess. Människorättsdomstolen har i fallet ansett att det inte fanns tillräckliga skäl för ett ingrepp i yttrandefriheten och att det förelåg ett brott mot artikel 10 i människorättskonventionen. I domen har det inte varit fråga om att människorättskränkningen skulle ha bedömts utifrån oskyldighetspresumtionen.

27. Människorättsdomstolens praxis angående yttrandefriheten bygger på prövning i varje enskilt fall, vilket framgår av vissa avgöranden där det har varit fråga om fall där någon annan än en offentlig person har varit misstänkt för brott, varit åtalad eller blivit dömd (t.ex. Egeland m.fl. mot Norge 16.4.2009, A mot Norge 9.4.2009, White mot Sverige 19.9.2006, Eerikäinen m.fl. mot Finland 10.9.2009 samt Iltalehti och Karhuvaara mot Finland 6.4.2010).

Bedömning av saken i föreliggande mål

28. Så som det konstaterades ovan i punkt 10 måste man vid bedömningen av frågan om det i TV-nyheten om X och Y har framförts en sådan osann uppgift eller antydan som brottsrekvisitet för ärekränkning förutsätter fästa avseende särskilt vid den omständigheten att X och Y har varit misstänkta för brott. Bedömningen måste därför göras i huvudsak utifrån andra grunder än dem som har ansetts tillämpliga på nyhetsreportage om personer som har dömts för brott. X:s och Y:s skydd för heder och rykte och för privatlivet ska vägas mot redaktörernas skydd för yttrandefriheten och då ska de principer som framgår av människorättsdomstolens praxis tillmätas betydelse. Eftersom det har varit fråga om en nyhetssändning i TV får sättet att föra fram uppgifterna betydelse. Det intryck som TV-tittaren får av uppgifter som förs fram i en nyhet är t.ex. i jämförelse med en tidningsartikel vanligen beroende av att nyheten följs i snabbt tempo.

29. När det gäller grov ärekränkning är det fråga om huruvida det i nyhetsinslaget osant har antytts att X och Y har gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott och om det i nyheten har framförts en osann uppgift eller antydan om att det på det bolags konton som var föremål för polisundersökning hade kommit tiotals miljoner euro och att pengarna inte hade bokförts samt att via bolaget hade omsatts stora mängder pengar med ursprung i Ryssland som skaffats på brottslig väg. När det gäller spridande av information som kränker privatlivet är det i sin tur fråga om huruvida uppgiften i nyhetsinslaget om polisens förundersökning mot X och Y är en sådan obehörigen framförd kränkande uppgift som avses i brottsrekvisitet.

30. Högsta domstolen konstaterar för det första att X och Y på det sätt som nämns i 9 punkten sedermera inte har ansetts skyldiga till något sådant brott som behandlades i nyhetsinslaget. Innehållet i nyheten har utifrån uppgifterna om brotten till sin natur varit så stämplande att det har varit ägnat att orsaka X och Y skada och lidande. I nyhetsinslaget har X:s namn flera gånger nämnts och en bild på henne visats och även Y har kunnat kännas igen. Å andra sidan måste man dock beakta att uppgifterna i nyhetsinslaget inte har gällt deras privatliv, utan har hänfört sig till deras verksamhet i ett företag.

31. Nyheten har förts fram i en riksomfattande TV-utsändning i det skedet när ärendet fanns hos åklagaren men åklagaren inte ännu hade avgjort om åtal i saken ska väckas eller ej. I den situationen har oskyldighetspresumtionen extra stor betydelse.

32. Av de uppgifter som framfördes i nyhetsinslaget och även av A:s och B:s utsagor i de lägre domstolarna framgår att A har fått sina uppgifter av sådana källor som har varit på det klara med förundersökningen och vad som framkommit i den. Uppgifterna har dock inte byggt t.ex. på polisens officiella pressmeddelanden om det inträffade. Av det förundersökningsprotokoll som lagts fram som bevis i målet framgår att X och Y har misstänkts ha begått det slags brott som man även berättat om i nyhetsinslaget. De framförda uppgifterna har således till den grad motsvarat de fakta som då var kända att de inte i sig kan anses vara oriktiga.

33. Förhållandet mellan yttrandefriheten och ärekränkningsbrottet måste härefter bedömas framför allt utifrån frågan om vilket intryck nyheten som helhet bedömd har på grund av det sätt på vilket den har publicerats.

34. Så som det konstaterades ovan har den tidpunkt då en nyhet förs fram särskilt stor betydelse för oskyldighetspresumtionen. Man ska också beakta att när sådana uppgifter framförs som kan leda till att någon blir igenkänd, måste man vara försiktig om det endast är fråga om misstanke om brott och ett beslut om åtal inte ens ännu har fattats. I föreliggande fall ska betydelse tillmätas om det i nyheten endast har berättats om uppgifter i samband med brottsmisstanken utan att ge ett intryck av att X och Y har gjort sig skyldiga till de nämnda gärningarna.

35. Högsta domstolen konstaterar att nyhetsinslaget hade inletts med ett uttalande att polisen har avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott med anknytning till östhandeln. Denna uppgift om brott som konstaterats ha skett på detta sätt har genast kopplats till X, vars namn och bild också har förts fram i ett senare skede av nyhetsinslaget. Sättet att föra fram uppgiften har varit sådant att uppgiften har presenterats som ett faktum. Intrycket som uppstod att X gjort sig skyldig till brott har stärkts genom att hennes beskattningsuppgifter hade getts framträdande plats i reportaget. Framställningssättet tyder således även på att redaktören har önskat föra fram sin uppfattning om hur man i dessa fall borde förhålla sig till de uppgifter som erhållits om brottsmisstankarna. A:s förklaring i tingsrätten att uttrycket hade använts för att hon hade önskat göra nyhetsinslaget för vanliga finländare genom att använda ett folkligt språk står klart i strid med hur det använda uttrycket ska förstås i allmänt språkbruk. Även omnämnandet av det stora penningbelopp som utanför bokföringen hade kommit in på det företags konton som undersökningen gällde har framställts som ett faktum. I nyhetsinslaget har visserligen på flera ställen hänvisats till att det var fråga om misstanke om brott, men dessa hänvisningar har inte kunnat hindra det helhetsintryck som genom de betoningar som använts har uppstått genom att nyheten publicerats i en TV-sändning. Nyheten har som helhet bedömd gett ett oriktigt intryck av att det fanns faktagrundade skäl utifrån vilka X och Y kunde anses skyldiga till det brottsliga förfarande som nyheten handlade om.

36. I nyhetsinslaget har nämnts att X bestred att hon skulle ha gjort sig skyldig till brotten. Inslaget har också innehållit ett utdrag ur ett telefonsamtal mellan redaktören och X, som dock visar att hon inte har getts en faktisk möjlighet att ta ställning till de uppgifter som fördes fram i nyheten. Y har inte ens getts tillfälle att uttala sig om de uppgifter som framförts om honom. Nyheten har således inte i detta avseende varit rättvis.

37. A och B har åberopat att man i nyhetsinslaget hade behandlat en samhälleligt betydelsefull sak, med vilket de har avsett enskilda personers ekonomiska brottslighet i östhandeln, så som i handeln mellan Finland och Ryssland. Ett sådant tema har otvivelaktigt i princip ett allmänt intresse. En redaktör kan också behandla ett sådant tema rätt fritt, till och med genom att använda ett överdrivande och provocerande språkbruk. I detta fall har de uppgifter som förts fram i nyhetsinslaget dock inte kopplats till brottsligheten i samband med östhandeln på annat sätt än genom den korta hänvisningen i inledningen, som i detta avseende har varit otillräcklig för att påvisa den ovan nämnda avsikten. Tyngdpunkten i inslaget har legat på X som person och på att hon såsom skattedrottning kopplades till uppgifterna i nyheten. Även utan en sådan koppling hade det varit möjligt att föra fram det påstådda samhälleliga syftet med nyheten. X kan inte enbart för att hon tidigare förekommit i offentligheten som en person som enligt beskattningsuppgifterna fått stora förvärvsinkomster anses vara en sådan offentlig person vars skydd för privatlivet skulle vara begränsat på ett avgörande sätt.

38. Högsta domstolen konstaterar som sin sammanfattning att det i nyhetsinslaget med beaktande av det sätt på vilket det framförts har antytts att X:s och Y:s skuld till de brott som nämndes i nyheten var klarlagd. Genom detta slags antydan har oskyldighetspresumtionen kränkts så allvarligt att A och B inte kan få skydd för yttrandefriheten.

39. Högsta domstolen biträder hovrättens syn att under rådande förhållanden har offentliggörandet av uppgiften om förundersökningen varit ägnat att orsaka X och Y stor ekonomisk skada och stort lidande och att offentliggörandet inte har varit motiverat ens ur yttrandefrihetssynpunkt.

Bedömning av uppsåtet

40. A och B har när de publicerade de ovan nämnda uppgifterna varit medvetna om att uppgifterna har byggt enbart på brottsmisstankar under förundersökningsskedet. De måste även ha känt till att de i ett sådant skede av saken inte har haft rätt att i nyheten föra fram en sådan uppfattning att X och Y skulle ha gjort sig skyldiga till det i nyheten nämnda brottsliga förfarandet. De måste vidare ha känt till att den antydan som framfördes har varit kränkande och ägnad att orsaka X och Y ekonomisk skada och lidande. A och B måste också ha känt till att ett framförande av uppgiften om förundersökningen under de nämnda förhållandena har varit kränkande för X:s och Y:s privatliv och ägnat att orsaka dem skada och lidande.

Tillräknande av brotten

41. Av de nämnda skälen anser Högsta domstolen att det har blivit utrett att A och B i nyhetsinslaget osant har antytt att X och Y har gjort sig skyldiga till ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott. Denna antydan har preciserats genom en osann antydan om att det på X:s och Y:s företags konton har kommit in tiotals miljoner euro som inte har bokförts och att via bolaget har omsatts stora mängder brottsliga pengar med ursprung i Ryssland. Dessa kränkande antydningar har varit ägnade att orsaka X och Y skada och lidande.

42. Den osanna antydan har framförts genom ett massmedium. Antydan har med hänsyn till dess allvarliga natur orsakat X och Y stort lidande och särskilt kännbar skada. Ärekränkningen ska med beaktande av den stora offentlighet antydan har fått i den riksomfattande nyhetssändningen även bedömd som en helhet anses grov.

43. Av ovan nämnda skäl och även på de grunder som framgår av hovrättens dom anser Högsta domstolen att det har blivit utrett att A och B också beträffande uppgiften om förundersökningen har gjort sig skyldiga till i åtalet avsedd spridande av information som gäller privatlivet.

Straffpåföljder

44. Hovrätten har dömt A och B till ett bötesstraff på 50 dagsböter. Ett bötesstraff av den storleksordningen kan anses vara ett rättvist straff för de brott som har tillräknats dem. A och B har inte i sina överklaganden i Högsta domstolen befattat sig med straffets storlek. Enligt 6 kap. 7 § 3 punkten strafflagen kan som strafflindrande omständighet beaktas att en anmärkningsvärt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. I föreliggande fall har förundersökningsåtgärder riktats mot A i medlet av maj 2006 och mot B i början av därpå följande juni månad. Behandlingen av saken har således pågått ungefär sju och ett halvt år. I fråga om brott av detta slag kan behandlingen av brottmålet anses ha dröjt så länge att dröjsmålet kan anses kränka partens rätt enligt 21 § 1 mom. grundlagen att få sin sak behandlad utan ogrundat dröjsmål samt rätten enligt artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen till rättegång inom skälig tid. Av dessa skäl har A och B rätt till gottgörelse för att behandlingen av saken har dröjt oskäligt länge. Denna gottgörelse kan ske genom att de döms till ett lägre bötesstraff än det som hovrätten har ådömt. Högsta domstolen sätter därför ned de straff som de har ådömts genom att sänka bötesstraffet till 20 dagsböter.

Domslut

Hovrättens dom ändras så att de bötesstraff som A och B har ådömts sänks för vardera till 20 dagsböter.

Målet har avgjorts av justitieråden Kati Hidén, Kari Kitunen, Juha Häyhä (skiljaktig), Hannu Rajalahti (skiljaktig) och Timo Esko. Timo Ojala var föredragande (betänkande).

Föredragandens betänkande och de skiljaktiga ledamöternas yttranden

Referendarierådet Ojala: Betänkandet är likadant som punkterna 1–27 i Högsta domstolens avgörande. Därefter torde Högsta domstolen anföra följande.

Slutsatser beträffande ärekränkningen

Nyhetsinslaget i fråga har handlat om ett brottmål i det skede då åtalsprövning pågår. Vid bedömningen av en nyhet om en aktuell brottsmisstanke ska för det första tillmätas betydelse att presumtionen är att den misstänkte är oskyldig. Å andra sidan ska betydelse tillmätas även frågan om vilket slags brottsmisstanke det har varit fråga om och hur motiverat det bör anses vara att rapportera om den och på vilket sätt man har kunnat rapportera om den. Vid bedömningen av nyheten måste man således fästa uppmärksamhet i synnerhet vid frågan om på vilket sätt sakens behandlingsskede och läget vid nyhetssändningen framgår av nyheten samt vid det sätt på vilket rapporteringen om brottsmisstanken och den pågående behandlingen av saken har skett (se även HD 2011:101, punkt 24 och 25).

Oskyldighetspresumtionen för den som är misstänkt för brott hindrar inte nyhetsrapportering om brott redan under förundersökningsskedet. Oskyldighetspresumtionen kräver dock att man i rapporteringen måste beakta att behandlingen av den sak som undersöks är på hälft. Att saken är på hälft kan föras fram i nyheten på många olika sätt och domstolen bör inte befatta sig med hur detta förs fram eller hurdan journalistisk teknik man använder i nyhetsreferaten. Därför bör nyhetens innehåll och de uttryck som där har använts bedömas som en helhet. Med beaktande av pressens och andra massmediers roll kan man inte heller anse det motiverat att kräva att massmedierna skulle handla fullständigt objektivt. Överdrifter i nyhetsförmedling kan synas t.ex. i rubriceringen eller i andra sammanhang där man önskar fästa allmänhetens uppmärksamhet på en viss del av nyheten (Yordanova och Toshev mot Bulgarien 2.10.2012). Också därför är det väsentligt att vid bedömningen av om uppgifterna eller antydningarna har varit osanna fästa uppmärksamhet vid nyhetens innehåll i dess helhet.

Beträffande innehållet i nyheten torde Högsta domstolen konstatera att nyhetsinslaget har gällt ett ekonomiskt brott vars förundersökning var på hälft. Utifrån det som anförts i målet har X och Y varit misstänkta för brott när nyheten publicerades och nyheten har publicerats i det skede då saken har funnits hos åklagaren för åtalsprövning. X och Y har sedermera inte ansetts skyldiga till de brott som undersöktes. Utifrån förundersökningsprotokollet som lagts fram som skriftligt bevis hade polisen misstänkt att X och Y hade gjort sig skyldiga till ett förfarande i sin företagsverksamhet i stil med det som beskrevs i nyhetssändningen. Omnämnandet i början av nyheten om att polisen hade avslöjat ett omfattande bokförings- och penningtvättsbrott i anslutning till östhandeln är ett kraftigt uttalande och det anförs som ett slags faktabaserat konstaterande. Ett sådant enskilt överdrivet och delvis vilseledande uttryck torde dock inte anses betydelsefullt vid avgörandet av saken, utan bedömningen av nyhetsinslaget måste göras tillsammans med allt annat som har förts fram i inslaget. Genast i följande mening i nyheten berättas att det endast är fråga om en misstanke och i nästa mening berättar man om den misstänkta personens ståndpunkt, enligt vilken hon bestrider att hon skulle vara skyldig till brott. Därefter tas på flera ställen i nyhetsinslaget upp faktum att det är fråga om förundersökning som polisen utför och att polisen misstänker att de brott som utreds har begåtts.

I nyhetsinslaget anges tydligt i vilket skede behandlingen av saken är, dvs. att det är fråga om polisutredning och att saken är föremål för åtalsprövning. Dessa omständigheter som relaterats i nyheten torde anses visa att det i nyheten förs fram att saken är på hälft och att det inte påstås att misstankarna stämmer. Av nyheten får man inte efter en objektiv helhetsbedömning av dess innehåll en sådan uppfattning att X:s och Y:s skuld till de brott som undersöks skulle ha kunnat anses klarlagd utifrån det som anförts i nyhetsinslaget. Utifrån den utredning som lagts fram i målet kan även konstateras att man i nyhetsinslaget hade följt hur behandlingen av saken framskridit hos de olika myndigheterna och att nyhetsreferaten om de olika behandlingsskedena och om de beslut som fattats var sanningsenliga. Också till denna del har man handlat ansvarsfullt och oskyldighetspresumtionen har beaktats.

Utöver det ovan konstaterade torde Högsta domstolen uttala att man vid bedömningen av nyhetsinslaget bör fästa avseende även vid arten av det brott som nyheten gällde och bedöma om det ur den synvinkeln har varit befogat att skriva om en brottsutredning som är på hälft. I det ekonomiska brott nyheten handlade om har förundersökningen gällt överföringar av pengar till ett värde av tiotals miljoner ryska rubel. Den sak som har undersökts har till sin art och omfattning varit sådan att den är ägnad att väcka allmänt intresse och en nyhetsrapportering om en brottsmisstanke av detta slag är därför motiverad. Således måste man förhålla sig särskilt restriktivt till en begränsning av yttrandefriheten (Novaya Gazeta m.fl. mot Ryssland 28.3.2013). X:s och Y:s företagsverksamhet och innehållet i den hade behandlats i pressen även före nyhetsinslaget i fråga.

Högsta domstolen torde som sin slutsats konstatera att de enskilda uppgifter om vilka brott som har undersökts och för vilka X och Y har misstänkts inte är osanna. I nyhetsinslaget har X och Y:s ställning som misstänkta förts fram. Dessutom har genast i början av nyhetsinslaget nämnts att X bestrider att hon skulle ha gjort sig skyldig till brott. Även i slutet av nyheten nämns hennes bestridande. Redaktören har också haft kontakt med X när nyhetsinslaget gjordes. De uttryck som använts i nyheten hade kunnat formuleras även på ett annat sätt mindre provocerande, men som helhet bedömd kan man inte på goda grunder få ett sådant intryck av nyheten att X:s och Y:s skuld skulle vara säker eller att deras skuld till de nämnda brotten skulle ha framförts som ett faktum. Nyheten kränker således inte oskyldighetspresumtionen för X och Y. Av dessa skäl torde Högsta domstolen anse att innehållet i nyhetsinslaget inte på det sätt som avses i bestämmelsen om ärekränkning kan anses osant eller ens antydande och att X:s och Y:s heder således inte har kränkts på ett straffbart sätt.

Slutsats angående spridande av information som kränker privatlivet

Åtalet för spridande av information som kränker privatlivet bygger på att det i nyhetsinslaget har berättats om polisens förundersökning mot X och Y och att man på det sättet genom att samtidigt publicera X:s namn och en bild på henne samt en uppgift om Y:s privatliv hade kränkt deras privatliv.

Högsta domstolen torde konstatera att det i fråga om spridande av information som kränker privatlivet enligt 24 kap. 8 § strafflagen är väsentligt huruvida uppgiften om brottsmisstanken och förundersökningen har gällt något som hör till privatlivet. Ett brott eller förundersökningen av ett brott är på ovan konstaterat sätt inte en privat angelägenhet för den som gjort sig skyldig till eller misstänks för brottet. Även den som är föremål för förundersökning har rätt att leva i fred och en rapportering om pågående förundersökning gäller därför X:s och Y:s privatliv (HD 2005:136, punkt 10). I målet ska således härefter bedömas om publiceringen av uppgiften har skett obehörigen.

Högsta domstolen torde konstatera att frågan om det är tillåtet att avslöja namnet eller identiteten på en person som är misstänkt för brott beror på brottets art och annan offentlighet som saken har fått samt på gärningsmannens egen person och samhälleliga ställning samt på förhållandena angående dem som hör till den misstänktes näromgivning. Som det konstateras i Högsta domstolens avgörande HD 2005:136 (punkt 14) är det så att ju offentligare eller samhälleligt viktigare det sammanhang är i vilket brottet begås, desto större samhälleligt intresse och betydelse har även uppgiften om vem gärningsmannen är. Detta gäller i princip alla brott oberoende av deras allvarlighetsgrad.

Även enskilda brotts allvarlighetsgrad kan ha självständig betydelse vid bedömningen av om ett spridande av uppgiften har skett obehörigen på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen. Allvarlig brottslighet uppfattas redan i sig som intressant ur allmän synpunkt och även som en samhälleligt viktig sak (HD 2005:136, punkt 15).

Högsta domstolen torde konstatera att nyhetsrapporteringen har gällt brottsmisstanke mot X:s och hennes mans bolag Z Ab. Misstanken har haft samband med X:s och Y:s näringsverksamhet, genom vilken X vid den tidpunkt nyheten publicerades hade blivit den kvinna i Finland som hade de högsta förvärvsinkomsterna. X:s och Y:s näringsverksamhet hade behandlats i pressen redan innan nyhetsinslaget i fråga. Saken har gällt misstanke om ett betydande ekonomiskt brott. I nyheten hade inte förts fram andra uppgifter om X:s och Y:s privatliv. Dessa omständigheter torde anses tala för en tolkning enligt vilken spridandet av informationen inte anses ha skett obehörigen.

I nyhetsinslaget hade en bild på X visats så att ett reportage som tidigare publicerats i en eftermiddagstidning hade visats där X hade gett en intervju och sin bild till tidningen. Att man fick bilden på X och publicerade den i TV-nyheten i fråga har således inte inneburit att X:s privatliv har störts, utan i nyhetsinslaget hade man använt sig av en bild som redan funnits i offentligheten i samband med en tidningsintervju. Således torde Högsta domstolen konstatera att inte heller publiceringen av bilden innehåller sådana drag som skulle motivera en tolkning enligt vilken spridandet av informationen kunde anses ha skett obehörigen.

Enligt utredningen i målet hade Y inte före publiceringen av nyheten i högre grad varit i offentligheten. Hans namn eller bild hade dock inte publicerats i nyheten. Av dessa skäl och i övrigt på de grunder som nämns i fråga om X torde Högsta domstolen anse att spridandet av informationen inte heller i fråga om Y har skett obehörigen.

Slutsats

Av ovan nämnda skäl torde Högsta domstolen förkasta åtalen mot A och B för grov ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet och frikänna dem från straffen.

Justitierådet Rajalahti: Jag godkänner föredragandens betänkande.

Såsom förpliktad att till följd av resultatet av omröstningen uttala mig om de straff som A och B ska dömas till meddelar jag att jag är enig med majoriteten.

Justitierådet Häyhä: Jag är enig med justitierådet Rajalahti.