HD:2012:81

Skadestånd - Offentligt samfunds skadeståndsansvar - Ersättningsgill skada - Lidande
Kommunikationsbrott - Kränkning av kommunikationshemlighet
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Grundlagen - Grundläggande rättigheter

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2011/786
Föredragning: 10.5.2012
Givet: 2.10.2012
Liggare: 1882

En fängelsevakt hade öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till en häktad fastän brevet enligt häktningslagen inte fick öppnas. Den häktade yrkade att staten skulle åläggas att betala skadestånd för det lidande som kränkningen av kommunikationshemligheten hade orsakat. Brevet ansågs öppnat av misstag och det var inte fråga om en straffbar handling. Förutsättningarna i 5 kap. 6 § 1 mom. skadeståndslagen för ersättning för lidande förelåg inte. Dessutom fråga om ersättning kunde dömas ut på den grunden att öppnandet av brevet utan rätt därtill även skulle anses vara en kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter.

SkadeståndsL 5 kap 6 § 1 mom
GrundL 10 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 13 art

Bakgrunden i målet

En vakt vid Kylmäkoski fängelse hade 8.7.2010 öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till A. A var häktad. Enligt häktningslagens 8 kap. 3 § 1 mom., som gäller brevväxling med tillsynsmyndigheter, fick ett brev från Brottspåföljdsverket till en häktad inte granskas eller läsas.

Käromålet i Birkalands tingsrätt

I sitt käromål yrkade A att staten åläggs att betala 350 euro jämte laga ränta i skadestånd till honom för lidande.

Som grund för sitt yrkande anförde A att han hade orsakats lidande, eftersom hans privatliv hade kränkts genom en straffbar gärning. Brottsbeskrivningen enligt strafflagens 38 kap. 3 § 1 mom. 1 punkt angående kränkning av kommunikationshemlighet uppfylldes, genom att ett brev riktat till någon annan öppnades. För bedömningen av frågan om brottsrubriceringen uppfylldes spelade det inte någon roll om brevet faktiskt hade blivit läst eller ej.

Bemötandet

Staten bestred yrkandena såsom ogrundade i sitt bemötande.

Som grund för bestridandet anförde staten att utgångspunkten är att en vakt har rätt att granska och öppna brev till fångarna. Brevet från Brottspåföljdsverket hade öppnats av oaktsamhet genom ett mänskligt misstag och innehållet hade inte lästs. Således hade det inte inträffat en sådan kränkning av kommunikationshemlighet som avses i 38 kap. 3 § 1 mom. strafflagen. A hade inte orsakats något faktiskt lidande.

Tingsrättens dom 21.1.2011

Tingsrätten konstaterade för det första att riksdagens justitieombudsman hade konstaterat att vakten vid Kylmäkoski fängelse hade förfarit lagstridigt genom att öppna brevet och justitieombudsmannen hade därför gett vakten en anmärkning.

Enligt 10 § 2 mom. grundlagen var brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden okränkbar. A:s rättigheter hade kränkts genom att brevet hade öppnats.

I målet var det utrett att en av fängelsets vakter 8.7.2010 av oaktsamhet hade öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till A, men vakten hade genast upptäckt sitt fel och brevet hade inte tagits ut ur kuvertet. Vakten hade känt till bestämmelserna om brevhemlighet och hade genast insett att ett fel hade begåtts när avsändaren blev känd.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen var ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. Bestämmelser om förutsättningarna för ersättning för lidande fanns i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Ersättning skulle bestämmas på grundval av det lidande som kränkningen var ägnad att orsaka. Enligt 38 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten strafflagen skulle den som obehörigen öppnar ett brev som är adresserat till någon annan dömas för kränkning av kommunikationshemlighet.

Tingsrätten konstaterade att brevet till A hade granskats av en vakt som första gången hade skött ett sådant tjänsteuppdrag. Vakten hade enligt sin egen utredning samt enligt förmannens och fängelsedirektörens utredning öppnat A:s brev av oaktsamhet, men genast rapporterat saken till sin förman och gjort de anteckningar i datasystemet som krävdes. Enligt utredningen hade brevet inte lästs. Tingsrätten ansåg att vaktens utsaga om att felet begåtts av oaktsamhet genom ett mänskligt misstag var trovärdig.

Tingsrätten ansåg att vaktens förfarande måste anses vara allvarligt. Det hade dock inte visats att brevets innehåll skulle ha kommit till någon utomståendes kännedom. A: s påstående att brevet hade innehållit sådant som gällde hans hälsa hade således inte betydelse för avgörandet i saken.

Tingsrätten ansåg, efter att ha beaktat i synnerhet att brevet hade öppnats av oaktsamhet och att brevets innehåll inte hade kommit till någon utomståendes kännedom, att vaktens i sig lagstridiga förfarande inte hade orsakat A sådan skada som borde ersättas i pengar.

Tingsrätten förkastade käromålet.

Målet har avgjorts av tingsdomare Arto Lintunen.

Åbo hovrätts dom 31.8.2011

A överklagade till hovrätten och upprepade sitt ersättningsyrkande i enlighet med käromålet i tingsrätten.

I sitt avgörande godkände hovrätten tingsrättens avgörande. Tingsrättens dom ändrades inte.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Matti Jalava, Hannele Santopää och Pirjo Tammio. Stina Selander var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

I sin besvärsskrift yrkade A att hovrättens dom upphävs och att staten åläggs att betala 350 euro jämte ränta i ersättning till honom för lidande.

I sitt bemötande yrkade staten att besvären förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Frågeställningen

1. En vakt vid ett fängelse hade i strid med 8 kap. 3 § 1 mom. häktningslagen öppnat ett brev från Brottspåföljdsverket till A. A var häktad. Enligt statens utredning i saken hade vakten som öppnade brevet då utfört praktiktjänstgöring och för första gången granskat fångars brevväxling. Vakten hade genast efter öppnandet av brevet märkt att det kom från Brottspåföljdsverket och insett att ett fel hade begåtts. Brevet hade inte tagits ut ur kuvertet. A har inte bestridit denna utredning. Högsta domstolen anser på samma sätt som de lägre domstolarna att brevet har öppnats i misstag.

2. A har i sitt käromål yrkat att staten åläggs ett betala skadestånd till honom för lidande på den grunden att hans privatliv har kränkts genom en straffbar gärning. Enligt A uppfyllde det obehöriga öppnandet av brevet brottsbeskrivningen för kränkning av kommunikationshemlighet. I målet är det således fråga om huruvida A på grund av att brevet obehörigen öppnades har orsakats skada i form av lidande som ska ersättas. Rätten till ersättning ska i första hand bedömas utifrån skadeståndslagens bestämmelser.

Skadeståndslagens ersättningsbestämmelser

3. Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen omfattar skadeståndet gottgörelse för person- och sakskada. Den vars privatliv har kränkts genom en straffbar handling har enligt 5 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten rätt till ersättning för lidande. Enligt 4 punkten i samma moment har även den rätt till ersättning för lidande vars människovärde uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har blivit allvarligt kränkt på något annat sätt, bl.a. på ett sätt som kan jämföras med en kränkning enligt 1 punkten.

Kränkning av kommunikationshemlighet

4. Enligt 38 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten strafflagen är det straffbart, såsom kränkning av kommunikationshemlighet, att obehörigen öppna ett brev som är adresserat till någon annan. Av 3 kap. 5 § 2 mom. strafflagen framgår att en i strafflagen avsedd gärning är straffbar endast om den är uppsåtlig, om inte något annat föreskrivs. Kränkning av kommunikationshemlighet är inte enligt lagen straffbart, om gärningen har begåtts av oaktsamhet. Uppsåt är således ett villkor för straffansvar.

5. Att brevet öppnades har på det sätt som nämndes ovan i punkt 1 skett i misstag. Vakten har således inte när hon öppnade brevet varit medveten om att alla de omständigheter förelåg som krävs för att brottsbeskrivningen för kränkning av kommunikationshemlighet uppfylldes. Det har således inte varit fråga om en uppsåtlig gärning och förutsättningar för straffansvar föreligger inte.

Rätten till skadestånd med stöd av bestämmelserna i 5 kap. 6 § skadeståndslagen

6. Som det konstaterades ovan i punkt 3 föreskriver 5 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten skadeståndslagen, att den vars privatliv har kränkts genom en straffbar handling har rätt till ersättning för lidande. Bestämmelsens ordalydelse är oklar till den del det hänvisas till att "en straffbar handling" är en förutsättning för straffbarhet. Enligt förarbetena till bestämmelsen har förutsättningarna för skadeståndsansvar inte ansetts sammanfalla med förutsättningarna för straffrättsligt ansvar. Dömande av ersättning förutsätter t.ex. inte att den som gjort sig skyldig till en kränkning de facto döms till straff för ett brott (RP 167/2003 rd s. 52) .

7. I rättspraxis (t.ex. HD 1998:80, se även Eero Routamo m.fl., Suomen vahingonkorvausoikeus, 2006, s. 292 – 293) har man av tradition förhållit sig restriktivt till att ersätta lidande på någon annan grund än en uttrycklig lagbestämmelse. Av förarbetena till 5 kap. 6 § skadeståndslagen (RP 167/2003 rd) framgår inte att bestämmelsen skulle ha varit avsedd att väsentligen utvidga området för ersättning för lidande. I rättspraxis har ersättning för lidande vanligen inte ådömts, om förutsättningar för straffrättsligt ansvar inte har uppfyllts. Ett undantag från detta har varit sådana även i förarbetena nämnda situationer där åtalsrätten har preskriberats eller där gärningsmannen inte på grund av ålder eller sinnestillstånd har varit straffrättsligt ansvarig för gärningen (RP 167/2003 rd s. 52).

8. Eftersom uppsåt är en förutsättning för straffrättsligt ansvar för kränkning av kommunikationshemlighet på det sätt som nämndes ovan i punkt 4 och eftersom vaktens förfarande inte kan anses uppsåtligt, uppfylls inte villkoren i 5 kap. 6 § 1 mom. 1 punken skadeståndslagen för ersättning för lidande.

9. Rätt till skadestånd har enligt 5 kap. 6 § 1 mom. 4 punkten skadeståndslagen även den vars människovärde har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på ett sätt som avses i bestämmelsen. Avsikten har varit att tillämpningsområdet för bestämmelsen ska vara snävt (RP 167/2003 rd s. 56). Högsta domstolen anser att vaktens förfarande inte med beaktande av de omständigheter som nämns i punkt 1 kan anses vara grovt oaktsamt. Därför kan inte heller denna bestämmelse åberopas som grund för ersättning.

10. Av nämnda skäl anser Högsta domstolen att skadeståndslagen inte innehåller någon bestämmelse med stöd av vilken ersättning för lidande kunde dömas ut i en situation där en kränkning av brevhemligheten har skett genom vållande.

En tolkning av rätten till ersättning ur ett grundrättighets- och människorättsperspektiv

11. Käromålet har på det sätt som refererades ovan i punkt 2 byggt på att A:s privatliv hade kränkts genom att brevet obehörigen öppnades. Brevhemligheten hör till skyddet för privatlivet enligt 10 § 2 mom. grundlagen och artikel 8 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (nedan människorättskonventionen). Enligt 10 § 3 mom. grundlagen och artikel 8.2 i människorättskonventionen kan denna rätt begränsas enbart genom i lag noggrant definierade nödvändiga undantag. Så som tingsrätten har uttalat hade A:s i grundlagen och i människorättskonventionen garanterade skydd för privatlivet kränkts genom att brevet öppnades. I saken måste således ytterligare bedömas vilken betydelse denna omständighet har för statens skadeståndsansvar.

12. Enligt 22 § grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Av bestämmelsen följer att den som tillämpar lagen i en tolkningssituation ska tolka lagen på ett sätt som främjar de grundläggande och mänskliga rättigheterna.

13. Enligt art. 13 i människorättskonventionen ska envar vars rättigheter och friheter enligt konventionen har kränkts ha tillgång till effektiva rättsmedel inför nationella myndigheter också i det fall att kränkningen har förövats av en person som har handlat i egenskap av offentlig myndighet. Bestämmelsen ålägger således även domstolarna en skyldighet att garantera att de mänskliga rättigheterna förverkligas genom effektiva rättsmedel. Dessa bestäms i sin tur enligt den nationella rättsordningen. Av rättsmedlen har man förutsatt effektivitet såväl i praktiken som i juridiskt hänseende (t.ex. Europeiska människorättsdomstolens avgörande i målet Kudla v. Polen 26.10.2000).

14. I människorättsdomstolens praxis har, åtminstone beträffande de allvarligaste kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, förutsatts att det finns rätt till ersättning även för ideell skada för att kravet på effektivt rättsskydd ska anses uppfyllt (t.ex. avgörandena Z m.fl. v. Förenade kungariket 10.5.2001 samt T. P. och K.M. v. Förenade kungariket 10.5.2001). Vidare har det ansetts att ett krav att kränkningen ska ha varit uppsåtlig som villkor för att ideell skada ska ersättas i vissa fall kan innebära att det inte finns något effektivt rättsmedel (avgörandet Kochetkov v. Estland 2.7.2009).

15. Högsta domstolen konstaterar vidare att man inte har eftersträvat att i lag uttömmande reglera alla allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser när skadeståndslagen stiftades (RP 187/1973 s. 12). I rättspraxis på senare tid har det i själva verket ansetts möjligt att, med en tolkning som utgår från de grundläggande och mänskliga rättigheterna, ersätta lidande även om en uttrycklig lagbestämmelse saknas, förutsatt att det finns en tillräcklig rättslig grund för skadeståndsansvar (t.ex. HD 2008:10, punkt 9 och 21, samt 2011:38, punkt 11, 15 och 16).

16. Kravet på ett effektivt tillgodoseende av de grundläggande och mänskliga rättigheterna talar också för en tolkning enligt vilken en person bör ha rätt till skadestånd för lidande åtminstone om det är fråga om kränkningar av de grundläggande och mänskliga rättigheterna som orsakats av personer i ämbetsutövning, även i en situation där kränkningen inte bygger på en uppsåtlig gärning. Högsta domstolen anser därför att skadeståndsansvar för staten kan uppkomma genom att brevhemligheten kränkts av oaktsamhet, förutsatt att kränkningen kan anses tillräckligt allvarlig.

Rätt till ersättning för lidande i föreliggande fall

17. Som det anfördes ovan i punkt 1, har Brottspåföljdsverkets brev till A öppnats obehörigen. Skyddet för A:s privatliv har således kränkts av fängelsemyndigheten. Det har dock ansetts att kränkningen har skett genom ett misstag. En riktig anteckning om att brevet öppnats har genast gjorts i datasystemet med uppgifter om fångarna och vakten har rapporterat saken till sin förman, som muntligen har underrättat A om det inträffade.

18. Det har således varit fråga om att ett enskilt brev obehörigen har öppnats i misstag och inte om en allmän lagstridig praxis i fängelset. Fängelsemyndigheterna har efter att brevet öppnades gått öppet till väga och försökt minimera den uppkomna skadan. De negativa följderna för A av att brevet öppnades har varit små.

19. Så som det även konstateras i förarbetena till 5 kap. 6 § skadeståndslagen (RP 167/2003 rd s. 52) kan en kränkning i sin lindrigaste form objektivt sett vara så liten att den inte kan anses ha orsakat den kränkte lidande. Härvid uppstår inte någon rätt till ersättning för lidande. Även människorättsdomstolen har i de lindrigaste fallen av kränkningar ansett att en dom som slår fast att en kränkning har skett utgör en tillräcklig gottgörelse.

20. Med beaktande av de nämnda omständigheter som påverkar bedömningen av kränkningens allvarlighet anser Högsta domstolen att kränkningen av brevhemligheten i föreliggande fall objektivt sett ska anses så ringa att A inte har rätt till ersättning för lidande.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Kitunen, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Soile Poutiainen och Jorma Rudanko. Juha Mäkelä var föredragande.