HD:2012:58

Brott mot trosfrid
Hets mot folkgrupp
Yttrandefrihet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/1101
Föredragning: 24.1.2012
Givet: 8.6.2012
Liggare: 1101

A hade på sin webbsida på Internet publicerat en text med uttalanden som kränkte islam och somalier. Fråga om A genom sitt beteende hade gjort sig skyldig till brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp.

SL 17 kap 10 §

SL 11 kap 10 §

Behandlingen av målet i lägre instans

Åklagarens straffyrkande i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade för det första att A skulle dömas till straff med stöd av 17 kap. 10 § strafflagen för brott mot trosfrid (punkt 1). Enligt åtalet hade A publicerat ett uttalande där han i kränkande syfte offentligen hade smädat och skymfat sådant som de islamska trossamfund som avses i religionsfrihetslagen höll heligt. Uttalandet var följande:

"Profeten Muhammed var pedofil och islam är en tro som helgar pedofili, alltså en pedofilitro. Pedofili är Allahs vilja." (Översatt här.)

A hade gjort uttalandet tillgängligt för allmänheten i en text som han hade publicerat på sin webbsida den 3 juni 2008. A:s påstående, som till ordalydelsen var klart och som med typografisk förstärkning framgick två gånger i texten, kränkte de i Finland bosatta muslimernas religiösa övertygelse och känslor samt äventyrade trosfriden i samhället.

Dessutom yrkade åklagaren med stöd av 11 kap. 10 § strafflagen straff för A för hets mot folkgrupp (punkt 2). Enligt åtalet hade A bland allmänheten spritt uttalanden och meddelanden i vilka en nationell eller därmed jämförbar grupp av somalier förtalades och smädades. Uttalandet var följande:

"Att råna förbipasserande och att snylta på skattemedel är ett nationellt, kanske direkt genetiskt särdrag hos somalier." (Översatt här.)

A hade gjort uttalandet tillgängligt för allmänheten i en text som han hade publicerat på sin webbplats den 3 juni 2008. A hade i texten också konstaterat att "det naturligtvis inte är så att alla somalier rånar eller snyltar på skattemedel" och att han inte behandlar innehållet i påståendet som ett faktum. A:s uttalande att rån och snyltande på skattemedel är ett nationellt eller genetiskt särdrag hos somalier innehöll i sak ett påstående om att människor som hör till den gruppen hade ett särdrag som predestinerar dem till allmän brottslighet och till att snylta på skattemedel. Detta diskriminerande och kraftigt generaliserande påstående innebar således att denna folkgrupp smädades och förtalades, eftersom de människor som hörde till en hel folkgrupp beskrevs som brottsliga och snyltande på samhället och som mindre värda än andra. Uttalandet kränkte dessa människors människovärde.

Åklagaren yrkade dessutom med stöd av 22 § 3 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation att de till innehållet lagstridiga nätmeddelandena skulle göras oåtkomliga för allmänheten och utplånas.

Bemötande

A bestred åtalet och yrkandet om att nätmeddelandena skulle tas bort.

De meningar som nämns i åtalet hade ryckts loss från sitt sammanhang. A hade inte avsett att skymfa eller skända sådant som hålls heligt inom de islamska trossamfund som avses i religionsfrihetslagen eller att förtala eller smäda någon somalisk nationell eller därmed jämförbar grupp. A hade i sina texter kritiserat tanken att det att meningen var subjektivt kränkande kunde leda till att den skulle anses var kränkande i straffrättslig mening. Att uttala fakta kunde inte vara kränkande, även om någon kände sig kränkt av det. Fastän Muhammed var en helig gestalt, var han inte immun mot kritik utan även han måste såsom historisk person få kritiseras.

Den del av texten som gällde somalierna var en parodi på tidningen Kalevas ledare så att ordet finländare hade ersatts med somalier. A:s påstående var uppenbart skrattretande och grovt, men avsikten hade varit att göra sig lustig över ett avgörande av Opinionsnämnden för massmedier som gällde ett klagomål angående Kalevas ledare. Olika befolkningsgrupper skulle enligt grundlagen och enligt lag behandlas lika.

Beträffande A:s texter var det fråga om yttrandefrihet och jämställdhet.

Tingsrättens dom 8.9.2009

Om bakgrunden

I saken var det ostridigt att A den 3 juni 2008 hade publicerat en skrift på sin webbsida, en s.k. blogg, under rubriken "Några lockbeten åt X" (övers. här). I texten hade A först behandlat en rättegång som gällde bl.a. brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp, där riksåklagare X hade varit åklagare. A, som hade haft en annan uppfattning än tingsrätten i dess dom och X om huruvida svaranden i målet hade gjort sig skyldig till brott mot trosfrid, hade med fet stil under överrubriken "Jag tänker i det följande kasta ett lockbete åt X" skrivit det påstående som beskrivs i åtalspunkt 1.

Efter att ha framfört det påstående som nämns i åtalspunkt 1 hade A motiverat det och efter motiveringen har han upprepat påståendet med fet stil och understreckat. Därefter hade A under mellanrubriken "Nästa lockbete lyder:" framfört det påstående som nämns i åtalspunkt 2. A hade motiverat även detta påstående och till slut när han upprepade påståendet med fet text konstaterat "således framför jag på nytt min bedömning; (som jag inte behandlar som ett faktum):". I slutet av sin text hade A yttrat "i dessa tecken önskar jag X god fortsättning på dagen".

Om tillämpliga rättsregler

Grundlagen och internationella fördrag om mänskliga rättigheter

Tingsrätten hänvisade till 11 § i Finlands grundlag, enligt vilken var och en har religions- och samvetsfrihet, samt till 12 §, enligt vilken var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Yttrandefriheten garanteras också i fördrag om mänskliga rättigheter som binder Finland, i artikel 10 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt i artikel 19.2 i Förenta nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

Den grundlagsskyddade yttrandefriheten är dock inte obegränsad, utan begränsas bl.a. av bestämmelsen i 17 kap. 10 § strafflagen, som gäller brott mot trosfrid samt 11 kap. 10 § strafflagen, som gäller hets mot folkgrupp.

Brott mot trosfrid

Tingsrätten konstaterade att brott mot trosfrid föreligger bl.a. om någon offentligt hädar eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen.

I motiven till 17 kap. 10 § strafflagen (RP 6/1997) konstaterades att saklig kritik av ett religiöst samfund inte uppfyller rekvisitet för brott mot trosfriden. Enligt lagens förarbeten uppfylldes rekvisitet inte heller av en ironiserande kritik som innehåller sakliga argument. En förutsättning för tillämpning av bestämmelsen i fråga förutsatte enligt regeringens proposition att gärningsmannen uttrycker sig om någonting som anses heligt på ett sätt som är ägnat att förklena objektets värde i en annans ögon. En gärning kunde anses ha skett med avsikt att kränka när också personer som eventuellt inte själva anser det smädade eller skymfade objektet vara heligt men som respekterar oliktänkandes övertygelse uppfattade smädandet eller skymfandet som kränkande.

Tingsrätten hänvisade till grundlagsutskottets utlåtande till lagutskottet (GruU 23/1997), där det konstaterades att straffbestämmelsen om brott mot trosfrid avsåg att skydda medborgarnas religiösa övertygelser och känslor och trosfriden i samhället. Bestämmelsen kunde därför härledas ur både den allmänna ordningen och en annan grundläggande frihet, nämligen individens religionsfrihet enligt 9 § regeringsformen. Dessa inskränkningsgrunder hade grundlagsutskottet ansett överensstämma med den då gällande 10 § i regeringsformen och artikel 10.2 i Europarådets människorättskonvention.

Hets mot folkgrupp

Tingsrätten konstaterade att den, som bland allmänheten sprider uttalanden eller andra meddelanden i vilka en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp eller en annan med dessa jämställbar folkgrupp hotas, förtalas eller smädas, gör sig skyldig till hets mot folkgrupp.

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp hade ursprungligen tagits in i lagen år 1970, eftersom ratificeringen av Förenta nationernas konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering krävde att den nationella lagstiftningen anpassades till konventionen. Enligt artikel 4.a i konventionen förband sig konventionsstaterna att som förbrytelse, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat grundade idéer, uppvigling till rasdiskriminering, varje våldshandling eller uppvigling till sådan handling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form åt rasförföljelse inklusive finansiering därav.

Europeiska människorättsdomstolens avgöranden

Tingsrätten konstaterade att man vid tolkningen av yttrandefriheten och dess begränsningar måste beakta inte bara syftet med de nationella bestämmelserna utan också tolkningen i Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis av begränsningar av yttrandefriheten. Människorättsdomstolen hade i talrika avgöranden bedömt skyddet enligt människorättskonventionens 10 artikel för yttrandefriheten i fall där klagandena hade dömts i medlemsstaten till straff för uttalanden som ansetts överskrida yttrandefrihetens gränser.

Politiska åsikter hörde till yttrandefrihetens kärna och de hade ett starkt yttrandefrihetsskydd. Människorättsdomstolen hade upprepade gånger i sina motiveringar yttrat att utgångspunkten var att artikel 10.2 i människorättskonventionen nästan inte alls gav möjlighet att begränsa yttrandefriheten när det gäller politiska tal eller i allmänt sett betydelsefulla frågor. Politiska tal fick enligt människorättsdomstolen inte begränsas utan tvingande skäl. Å andra sidan hade människorättsdomstolen i sina avgöranden angående politiska ställningstaganden, dvs. i frågor som gällde yttrandefrihetens kärna, understrukit att tolerans och jämlikhet mellan människorna hör till demokratins hörnstenar. I en demokrati kunde det enligt människorättsdomstolens motiveringar därför vara nödvändigt att bestämma påföljder eller vidta preventiva åtgärder, när någon uppviglade till hat som bygger på intolerans, inklusive religiös intolerans, eller om någon åstadkom, främjade, försvarade eller försökte motivera hat. Påföljderna och åtgärderna skulle stå i riktig proportion till de godtagbara målsättningarna. Hatpropaganda som kunde kränka enskilda eller grupper fick inte skydd enligt artikel 10. Frågan om det har gällt hatpropaganda eller ej hade i rättspraxis tillmätts väsentlig betydelse.

Tingsrätten konstaterade att A var kommunalpolitiker. Han hade inte framfört de i åtalet nämnda utlåtandena i en egentlig politisk debatt. Det var dock enligt tingsrätten möjligt att han genom att regelbundet skriva en blogg försökte ge en bild av sig själv som även kunde främja hans politiska syften. Även om A:s texter rörde sig åtminstone rätt nära yttrandefrihetens kärnområde, var yttrandefriheten inte ens till den delen obegränsad enligt de normer och den rättspraxis som var tillämplig.

Punkt 1: Brott mot trosfrid

Tingsrätten ansåg att det var ostridigt att islam var ett sådant trossamfund som avses i 17 kap. 10 § 1 punkten strafflagen och att Muhammed var helig för islam på det sätt som avses i bestämmelsen. Likaså var det ostridigt att det påstående av A som avses i åtalspunkt 1 hade gjorts offentligt på det sätt som avses i lagen.

Efter att ha framfört de påståenden som nämns i åtalet hade A försökt bevisa dem med logiska slutledningskedjor som han själv hade definierat såväl samtidigt som i skrifter som han senare hade publicerat på sin blogg. A:s motiveringar utgick från vissa detaljer i ett religiöst verk och från bedömningarna i detta verk av den ifrågavarande trons sanningsenlighet.

A:s påståenden hade utformats så att de generaliserade innehållet i påståendet att gälla inte bara de heliga föremålen för Islam, Muhammed och Allah, utan också hela trossamfundet. Termen pedofil som A avsiktligt upprepade var exceptionellt starkt negativt värdeladdad. Redan det ordval som A hade valt var således ägnat att i en annan människas ögon nedvärdera föremålet för hans text.

Tingsrätten ansåg att det allmänt taget var klart att man inte kunde föra en diskussion om sanningsvärdet i olika religiösa begrepp på samma nivå som när man diskuterar t.ex. frågor som hänför sig till naturvetenskap. De sistnämnda kunde ledas i bevis, medan det objektivt bedömt i fråga om vilken religion som helst hörde till dess väsen att sannheten i dess begrepp är relativ. Logik eller s.k. förnuftsskäl hade därför inte faktisk betydelse i en diskussion om religiösa frågor. Att börja tvista om och skymfa institutioner som enligt en religion definierats som heliga ledde därför lätt till mer eller mindre allvarlig konflikt mellan parterna beroende på hur stark ställning religionen hade för en individ eller ett trossamfund. Dessa omständigheter hade filosofie doktor A utan tvivel förstått. A:s motiveringar för sina påståenden var således i själva verket skenbara, trots att de föreföll logiska. Saken skulle bedömas på ett annat sätt för det fall att A med sakliga och vanliga formuleringar hade kritiserat t.ex. sådana konkreta fall där unga muslimska flickor till följd av sin religion hade blivit illa behandlade.

Ett särdrag i A:s text var att den var riktad till en åklagare som hade specialiserat sig på detta slags frågor. Ett sådant påstått syfte att klarlägga gränserna för yttrandefriheten eller åtalströskeln berättigade inte ett förfarande i strid med lagen. Enligt tingsrätten var det klart att efter att ha läst A:s påståenden och motiveringar förstod också de för vilka Muhammed eller islam inte var heliga att det var fråga om smädande och skymfande och att de ansåg att påståendena var kränkande. Så var det även om läsaren hade kunnat konstatera att A hade riktat sin text till åklagaren.

Syftet med de påståenden och motiveringar som nämns i åtalet hade inte varit att föra en saklig debatt om olägenheter med islams tro utan att skenbart på bekostnad av yttrandefriheten skymfa värden som hölls heliga av denna tro. A:s uttalande hade varit ägnat att underbygga religiös intolerans. Tingsrättens slutsats var att A när han framförde påståendena som nämns i åtalspunkt 1 hade handlat i syfte att kränka och således gjort sig skyldig till brott mot trosfrid.

Punkt 2: Hets mot folkgrupp

Tingsrätten ansåg i fråga om punkt 2 att det var ostridigt att det påstående som nämns i åtalet hade spritts bland allmänheten.

Innehållet i A:s påstående var lösryckt från texthelheten typiskt så kallat hatspråk. Genom att läsa enbart meningen i fråga kunde man dra slutsatsen att A hade haft för avsikt att genom att generalisera för läsarna förtala och smäda invandrare med somalisk bakgrund. Om man betraktade saken enbart på detta sätt måste man dra slutsatsen att A:s förfarande uppfyllde rekvisitet för hets mot folkgrupp.

Av motiveringarna till uttalandet kan man dock konstatera att A:s verkliga syfte beträffande detta påstående hade varit att kritisera myndigheternas förfarande till den del dessa inte hade ingripit med anledning av tidningen Kalevas ledare, där man hade bedömt att finländare som dödar i berusat tillstånd har ett finskt nationellt, kanske direkt genetiskt särdrag.

På det sätt som avses i åtalet var det klart att A försökt visa att det var möjligt att invandrare eventuellt fick bättre skydd av myndigheterna än den infödda befolkningen. A hade i motiveringarna till sitt påstående dessutom uttryckligen meddelat att hans avsikt inte hade varit att generalisera sitt påstående till att gälla alla somalier, han hade lagt fram statistik som grund för sitt påstående och han hade understrukit att han inte behandlade sitt påstående som ett faktum. Av texten framgick det att A:s påstående var utformat med satir genom att han hänvisade till såväl tidningsledaren som till det beslut som Opinionsnämnden för massmedier hade fattat med anledning av ett klagomål över ledaren. Påståendet hade inte framförts som en sanning och texten kunde inte heller tolkas så. Tingsrättens slutsats var att A inte hade haft för avsikt att hota eller smäda somalierna utan att denna folkgrupp hade valts som exempel i hans kritik mot myndigheternas verksamhet av skäl som närmast kan jämföras med slumpen.

Av A:s text framgick att de påståenden som avses i punkt 1 och i punkt 2 hade gjorts med olika syften. Beträffande påståendet enligt punkt 2 hade A inte haft för avsikt att hota eller smäda. Tingsrätten förkastade åtalet för hets mot folkgrupp.

Straffpåföljd

A hade publicerat den text som innebar brott mot trosfrid och som tillräknats honom på Internet och således i princip gjort den tillgänglig för en obegränsad läsekrets. Bloggskriverier av ifrågavarande slag hade dock i praktiken ett rätt begränsat antal läsare. Större spridning hade påståendena som nämns i åtalet fått först när åtalet mot A kom ut i nyheterna. Omfattningen av den offentlighet saken fick i verkligheten hade A alldeles uppenbart inte kunnat ana när han skrev de påståenden som behandlas i punkt 1. A:s skuld som framgick av hans beteende krävde under dessa omständigheter bötesstraff.

Tingsrätten tillräknade A brott mot trosfrid i enlighet med åtalspunkt 1 och dömde honom för det till 30 dagsböter. Tingsrätten bestämde att nio angivna stycken i den text som avsågs i åtalet skulle göras oåtkomliga för allmänheten. Åtalet enligt punkt 2 för hets mot folkgrupp förkastades.

Målet har avgjorts av tingsdomare Jussi Sippola.

Helsingfors hovrätts dom 29.10.2010

Allmänna åklagaren och A överklagade till hovrätten.

A berättade i hovrätten att det att han skrev i en s.k. blogg hörde intimt ihop med hans politiska verksamhet och att det att han var politiskt känd från tiden före föregående kommunalval helt byggde på bloggen. I sin blogg behandlade A bl.a. invandrings- och mångkulturfrågor liksom även språkfrågor och yttrandefrihetssaker. I den bloggtext som avsågs i åtalet hade A tagit ställning till en dom av Tammerfors tingsrätt som bl.a. gällde brott mot trosfrid och han hade kritiserat tingsrättens tolkning, enligt vilken enbart det att någon känner sig kränkt kunde göra ett påstående lagstridigt i juridisk mening. Tolkningen skulle leda till att fråga on kritik mot olika folkgrupper och deras religioner är tillåten blev beroende av hur lättkränkta folkgrupperna eller deras företrädare var av kritik. Dessutom hade A tagit ställning till ett påstående i en ledare i tidningen Kaleva angående finländarnas nationella eller genetiska särdrag. A hade ansett påståendet vara kränkande och han skulle ha ansett ett motsvarande påstående vara kränkande oberoende av vilken befolkningsgrupp det riktade sig mot. A hade i sin egen text pekat på att påståendet var kränkande genom att ersätta ordet finländare i tidningen Kalevas ledare med somalier, eftersom somalierna enligt honom åtnjöt särskilt beskydd i Finland. Texten hade inneburit kritik mot myndigheternas verksamhet. Stilnivån hade varit hans egen sarkastiska stil.

Brott mot trosfrid

När det gäller tillräknande i fråga om brott mot trosfrid godkände hovrätten tingsrättens avgörande.

Hets mot folkgrupp

Ett villkor för en fällande dom med stöd av 11 kap. 10 § strafflagen för hets mot folkgrupp var enligt hovrätten att gärningsmannen handlade med uppsåt. Av förarbetena till bestämmelsen (LaUB 22/1994 rd s. 9 - 10) framgick att det slags gärningar som nämns i bestämmelsen som sådana hade bedömts vara så skadliga att ett straffrättsligt sanktionshot hade ansetts motiverat oberoende av gärningsmannens uttryckliga syfte. Inte heller i rättspraxis hade straffbarheten stabiliserats att gälla enbart gärningar med syfte att förtala eller smäda. I målet var det således fråga om huruvida A måste ha förstått att hans påstående som avses i punkt 2 hade en förtalande och smädande karaktär och, om så skulle anses vara fallet, vilken betydelse den i grundlagens 12 § och Europeiska människorättskonventionens 10 artikel garanterade yttrandefriheten skulle tillmätas vid bedömningen av hans straffrättsliga ansvar.

A hade inte ens påstått att det i punkt 2 avsedda påståendet om somalier inte hade varit kränkande. Tvärtom hade han utgått från att det nämnda påståendet, liksom tidningen Kalevas ledares påstående om etniska finländare, hade varit kränkande. Redan med hänsyn till detta var det klart att A måste ha förstått att det påstående som avses i punkt 2 som sådant innebar förtal och smädande av somalier. Utgångspunkten var således att A:s gärning uppfyllde brottsrekvisitet för hets mot folkgrupp.

Vid tolkningen och tillämpningen av 11 kap. 10 § strafflagen skulle man dock även beakta skyddet för yttrandefriheten och då skulle de grundläggande rättigheter som straffbestämmelsen skyddade vägas mot yttrandefriheten. Av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis (t.ex. Feret v. Belgien, dom 16.7.2009) framgick vid sidan av de omständigheter som relaterats i tingsrättens dom att det i en politisk debatt måste vara möjligt att framföra åsikter om samhälleliga problem trots att detta kränker, upprör eller bekymrar någon del av befolkningen. Samtidigt måste man dock undvika att förorda rasistisk diskriminering.

Enligt hovrätten fick den som deltar i en debatt av allmänt intresse ty sig till en viss överdrift eller t.o.m. provokation, dvs. till i viss mån obehärskade uttalanden (t.ex. Carlan v. Rumänien, dom 20.4.2010 och Haguenauer v. Frankrike, dom 22.4.2010).

Hovrätten konstaterade att utifrån bevisningen hade de texter som A publicerat på sin blogg varit en väsentlig del av hans politiska verksamhet och att de hade haft stor betydelse för att han hade blivit politiskt känd. Hovrätten ansåg liksom tingsrätten att det påstående om somalier som avses i punkt 2 och som A den 3 juni 2008 publicerat på sin blogg redan på grund av ordvalet hade ett direkt samband med den ledare som den 25 maj 2008 publicerats i tidningen Kaleva och med det påstående om finländare som fanns i den. Det var inte motiverat att granska A:s påstående lösryckt från sitt saksammanhang, dvs. utan att beakta att han hade publicerat sitt påstående som en del av sin kritik mot Kalevas ledare och de avgöranden av Opinionsnämnden för massmedier och av åklagarmyndigheten som gällde den. Det var klart att A hade kunnat välja stil och uttryck på ett annat och sakligare sätt. A hade dock uppenbart försökt visa i offentligheten att påståendet om finländarna var kränkande, genom att direkt jämföra det med ett motsvarande tillspetsatt påstående om en annan folkgrupp och på det sättet kritisera myndigheternas verksamhet i det konkreta fallet i fråga. Med beaktande av de omständigheter angående skyddet för yttrandefriheten som beskrivits ovan och i tingsrättens dom ansåg hovrätten att texten beträffande denna del med beaktande av helheten höll sig inom ramen för tillåten överdrift och provokation. Publiceringen av det påstående som avses i punkt 2 skulle således inte i detta fall anses vara rättsstridigt och straffbart.

Av dessa och i övrigt de skäl som framgår av tingsrättens dom ansåg hovrätten att det inte fanns anledning att ändra tingsrättens domslut till den del åtalet enligt punkt 2 hade förkastats.

Straffet

Hovrätten ansåg att det bötesstraff till vilket tingsrätten hade dömt A stod i rättvist förhållande till hur skadligt och farligt det tillräknade brottet var, motiven till gärningen samt hans av brottet framgående skuld i övrigt. Några skäl för domseftergift fans inte. Det fanns således inte anledning att ändra tingsrättens dom beträffande straffet.

Yrkandet att nätmeddelandet skulle tas bort

Hovrätten ändrade tingsrättens avgörande så att beslutet om att det lagstridiga nätmeddelandet i enlighet med åklagarens yrkande i åtalspunkt 1 skulle göras oåtkomligt för allmänheten och utplånas, begränsades till två stycken.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Juha Paimela (skiljaktig), Leena Järvilahti och Tatu Leppänen.

Hovrättsrådet Paimela, som var skiljaktig, konstaterade att de texter som A på sin blogg gjort tillgängliga för allmänheten den 3 juni 2008, vilka beskrivs i tingsrättens dom, beträffande såväl punkt 1 som punkt 2 på ett väsentligt sätt hänförde sig till hans politiska verksamhet och att båda texterna hade haft stor betydelse för att han blev känd. Texterna hade dock inte, så som tingsrätten även hade konstaterat, framförts i en politisk debatt och deras förhållande till yttrandefriheten ska således inte i sig bedömas lindrigare.

På det sätt som tingsrätten beskrivit i punkt 1 i domen hade A i sina texter kritiserat bl.a. en viss dom av Tammerfors tingsrätt i ett mål som gällde brott mot trosfrid, där det var fråga om islam och profeten Mohammed. A hade kritiserat tingsrättens tolkning av om det var ett fullbordat brott. För att rättfärdiga sin kritik hade A velat ge statsåklagaren ett i åtalspunkt 1 avsett "lockbete" genom att fråga om även följande påstående kränkte muslimernas religiösa känslor och således var lagstridigt: "Profeten Muhammed var pedofil och islam är en tro som helgar pedofili, alltså en pedofilitro. Pedofili är Allahs vilja." (Översatt här.)

I sin text besvarade A också själv sitt påstående och ansåg det säkert att påståendet kränkte muslimernas religiösa känslor. Påståendet om pedofili byggde enligt A på att Muhammed "som en femtioårig gubbe" hade förlovat sig med den 6- eller 7-åriga Aisha och hur deras förbund "fullbordades" när Aisha var 9 år. A sade sig lägga fram "logiska kedjor" utifrån vilka han drog slutsatsen att påståendets riktighet kunde bestridas endast genom att bestrida att koranen var sann eller Muhammeds ställning som Guds utsände, vars gärningar var förenliga med Guds vilja. Enligt A var påståendet således sant med stöd av koranen.

A hade bestridit att han med det som han skrivit skulle ha prövat och testat gränserna för yttrandefriheten. A hade bestridit den påstådda avsikten att kränka.

Paimela konstaterade att yttrandefriheten som garanteras i 12 § grundlagen och artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen även innefattar rätten att framföra information, åsikter och tankar som kränker, upprör eller stör andra människor. Det demokratiska samhället skulle inte existera utan mångkulturalism, fördragsamhet och frisinne. För demokratin var det väsentligt att man tillåter att olika slags åsikter förs fram och väcks, bara de inte skadar demokratin i sig. Således hörde bl.a. religionerna till det som får kritiseras och yttrandefriheten fick inte som sådan begränsas under täckmantel av att en religion skyddas. Missbruk av yttrandefriheten, så att någon försöker omintetgöra andra rättigheter som garanteras i människorättskonventionen, kunde dock enligt artikel 10.2 i människorättskonventionen beläggas med straff.

Av A:s bloggtexter vilka åklagaren hade lagt fram som bevis kunde man dra slutsatsen att A, som till utbildningen var filosofie doktor och språkvetare, var en skicklig skribent. Texterna visade att han behärskade språket; det var uppenbart att han hade övervägt frågeställningen och den vulgära stilnivån i den text som det nu är fråga om och som beskrivits ovan. Oberoende av om den motiveringskedja som A beskrev var logisk eller inte, var innehållet i skrivelsen kränkande på det sätt som tingsrätten konstaterat. A hade publicerat texten med syftet att kränka. I ett demokratiskt samhälle hade det i detta fall varit nödvändigt att ingripa i detta slags skriverier och således i yttrandefriheten.

Den omständigheten att frågan om åtalströskeln hade överskridits eventuellt hade bedömts annorlunda i motsvarande fall i statsåklagarens praxis vid väckande av åtal hade inte betydelse för bedömningen i det föreliggande målet.

På dessa grunder och i övrigt av de skäl som nämns i tingsrättens dom förkastade Paimela A:s överklagande beträffande punkt 1 och fastställde liksom majoriteten tingsrättens domslut. I övrigt, dvs. beträffande punkt 2 hade Paimela samma uppfattning som majoriteten.

Överklagandet i högsta domstolen

Åklagaren och A beviljades besvärstillstånd. Åklagaren yrkade beträffande punkt 2 att A skulle tillräknas hets mot folkgrupp. Åklagaren yrkade dessutom att A:s text skulle göras oåtkomlig för allmänheten till den del det var fråga om det som avses i åtalspunkt 2.

A yrkade att åtalet för brott mot trosfrid skulle förkastas.

Åklagaren bemötte A:s överklagande och yrkade att det skulle avslås. A använde sig inte av den möjlighet som getts honom att bemöta åklagarens överklagande.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

I Frågeställningen

1. A har på Internet på sin webbplats www.A.com/scripta den 3 juni 2008 publicerat en text under rubriken "Några lockbeten åt X" (övers. här). I texten hade A gjort de nedan refererade uttalanden för vilka allmänna åklagaren hade yrkat att han skulle straffas med stöd av 17 kap. 10 § strafflagen för brott mot trosfrid och med stöd av 11 kap. 10 § för hets mot folkgrupp. Åklagaren har dessutom yrkat att domstolen med stöd av 22 § 3 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation skulle bestämma att de i åtalet avsedda till innehållet lagstridiga nätmeddelandena skulle göras oåtkomliga för allmänheten och utplånas.

2. Tingsrätten har tillräknat A brott mot trosfrid och för det dömt honom till ett straff på 30 dagsböter. Åtalet för hets mot folkgrupp har förkastats i tingsrätten. Tingsrätten har på det sätt som preciseras i domslutet bestämt att texten ska göras oåtkomlig för allmänheten.

3. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut i övrigt, men bestämt att endast de delar av texten som tillräknandet gäller skulle göras oåtkomliga för allmänheten och utplånas.

4. Med anledning av åklagarens överklagande är det i Högsta domstolen fråga om A även ska tillräknas hets mot folkgrupp och om det ska bestämmas att nätmeddelandet även beträffande detta uttalande ska tas bort och utplånas. Med anledning av A:s överklagande är det fråga om åtalet för brott mot trosfrid ska förkastas. Dessutom är det fråga om straffmätning.

II Brott mot trosfrid

II.1 Straffbestämmelsen om brott mot trosfrid och utgångspunkterna för tolkningen av den

5. Enligt 17 kap. 10 § 1 punkten strafflagen ska den som offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen (267/1922) dömas för brott mot trosfrid.

6. I den regeringsproposition som ligger till grund för lagrummet har konstaterats att saklig kritik av ett religiöst samfund inte uppfyller rekvisitet för brott mot trosfriden. Rekvisitet uppfylls inte heller av en ironiserande kritik som innehåller sakliga argument. En förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att gärningsmannen uttrycker sig om någonting som anses heligt på ett sätt som är ägnat att förklena objektets värde i en annans ögon. För att gärningen ska vara straffbar måste den ha begåtts i kränkande syfte. Det kan anses vara fråga om en kränkning i denna bemärkelse när smädandet eller skymfandet också kränker personer som eventuellt inte själva anser det smädade eller skymfade objektet vara heligt, men som respekterar oliktänkandes övertygelse (RP 6/1997 rd s. 127 - 128).

7. Så som det har konstaterats i grundlagsutskottets betänkande (GrUB 23/1997 rd s. 3) avser straffbestämmelsen att skydda medborgarnas religiösa övertygelser och känslor och trosfriden i samhället. Orsaken till bestämmelsen är således den allmänna ordningen och en annan grundläggande rättighet, nämligen individens religionsfrihet.

8. Religionsfriheten tryggas nuförtiden i 11 § grundlagen och artikel 9 i Europeiska människorättskonventionen. Vid tolkningen av straffbestämmelsen måste man dessutom beakta yttrandefrihetens skydd enligt 12 § grundlagen och artikel 10 i människorättskonventionen. Enligt artikel 9.2 och 10.2 i människorättskonventionen kan yttrandefriheten begränsas genom lag om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bl.a. den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning eller skyddandet av andra personers rättigheter. Grundlagsutskottet har i sitt ovan nämnda utlåtande konstaterat att de grunder för att begränsa yttrandefriheten som ligger bakom straffbestämmelsen om brott mot trosfrid och som nämns i punkt 6 kan anses överensstämma med 10 § regeringsformen och artikel 10.2 i människorättskonventionen (GrUU 23/1997 rd s. 3).

9. I utformningen av straffbestämmelsen om brott mot trosfrid har man således försökt beakta de grundläggande rättigheter som står mot varandra. Man ska också anpassa dem med varandra när bestämmelsen tillämpas och försöka förverkliga dem parallellt. Den inbördes avvägningen mellan grundläggande rättigheter görs i det enskilda fallet och då ska man beakta bl.a. vilket slags kränkning det har varit fråga om när yttrandefriheten utövades, vilket saksammanhanget och syftet har varit och hur starka religiösa värden kränkningen riktat sig mot samt övriga omständigheter. Utifrån det ska man bedöma hur nödvändigt det måste anses att man gör ingrepp i yttrandefriheten.

II.2. Innehållet i A:s text

10. I texten har A tagit upp en dom som Tammerfors tingsrätt meddelat några dagar tidigare, genom vilken en person hade dömts till fängelsestraff bl.a. för brott mot trosfrid för att han hade hädat profeten Muhammed. Enligt texten var statsåklagaren X:s och tingsrättens ståndpunkt att det var olagligt att kränka profeten Muhammed, eftersom Muhammed är helig för muslimerna, vilket en i texten nämnd professor hade bekräftat. I texten har vidare konstaterats att "å andra sidan kunde professorn säkert också bekräfta att Jesus och Gud är heliga gestalter i kristendomen. Detta hindrar givetvis ingen att fritt som man vill håna Jesus och Gud" (översatt här).

11. Efter detta sägs det i texten: " Jag tänker i det följande kasta ett lockbete åt X: Profeten Muhammed var pedofil och islam är en tro som helgar pedofili, alltså en pedofilitro. Pedofili är Allahs vilja." (Översatt här.) Den mening som nämns i detta stycke har typografisk förstärkning.

12. I texten har det frågats om dessa meningar är olagliga och konstaterats att de säkert kränker en muslims religiösa känslor. Efter det har A i texten sagt att han närmar sig saken med hjälp av logiska kedjor och tagit upp "den femtioårige" Muhammeds och hans trolovade 6- eller 7-åriga Aishas äktenskapsförhållande som "fullbordats" när flickan var 9 år. Vidare har i texten konstaterats att de typografiskt förstärkta påståendena inte skulle hålla streck bara om man påstår att "a) Koranen inte bokstavligen är sann (m.a.o. att Muhammed inte förenades med en 9-årig flicka). Det går inte, eftersom koranen enligt islamsk doktrin och muslimskt synsätt ska tas bokstavligen som Guds ord. Föreningen och Aishas ålder kunde således inte förnekas utan att man kränkte muslimerna. b) Muhammeds handlande hade inte till alla delar varit acceptabelt. Inte heller det går, eftersom kritik av Muhammed enligt muslimernas (och Tammerfors tingsrätts) synsätt innebär kritik mot Gud och således vanhelgande. Straffet är döden. Muslimerna tror att Muhammeds gärningar är förenliga med Guds vilja. Eftersom föreningen med ett barn var en var en gärning av Muhammed, var de också förenlig med Guds vilja." (Översatt här.)

13. Efter detta har A i texten konstaterat att alla argumenterande kanaler för att kullkasta påståendena med typografisk förstärkning hade undersökts teologiskt och att Muhammeds pedofili och muslimernas samt Allahs positiva inställning till pedofili kunde bestridas enbart om man bestred Koranens bokstavliga sanningshalt eller Muhammeds ställning som Guds utsände vars gärningar var förenliga med Guds vilja. I texten har slutligen upprepats det tidigare påståendet med typografisk förstärkning, nu även understruket.

II.3. Hovrättens dom och A:s kärnargument för att bestrida åtalet

14. Det åtal för brott mot trosfrid som hovrätten har godkänt har byggt på att A i sin ovan i punkt 11 nämnda text i två uttalanden med typografisk förstärkning i kränkande syfte offentligen hade smädat och skymfat sådant som de islamska trossamfund som avses i religionsfrihetslagen höll heligt. I åtalet har ansetts att uttalandena kränker den religiösa övertygelsen hos de muslimer som bodde i Finland och äventyrar trosfriden i samhället.

15. A har anfört att de uttalanden som åtalet gäller hade varit en del av hans debatt om yttrandefriheten och kritik mot åklagarmyndigheterna, vars syfte har varit att påvisa inkonsekvensen i myndigheternas verksamhet och att gränserna för yttrandefriheten varierar i debatten beroende på vilken religion det är fråga om. Enligt A var påståendena inte i sitt saksammanhang kränkande, och han hade inte när han gjorde påståendena sådan avsikt att kränka som lagen förutsätter. Han har dessutom konstaterat att hans påståenden varit sanna utifrån islams egna källor.

II.4. Högsta domstolens bedömning

16. Högsta domstolen konstaterar att A när han publicerade sin text hade varit verksam som kommunalpolitiker. Fastän A inte hade presenterat texterna i fråga i en egentlig politisk debatt utan på sin blogg, har bloggen och de ämnen han behandlade på den haft samband med hans politiska verksamhet och de frågor som där lyftes fram. Denna omständighet måste beaktas när man i föreliggande mål bedömer omfattningen av yttrandefriheten och nödvändigheten av att begränsa den.

17. Människorättsdomstolen har i flera sammanhang konstaterat att artikel 10.2 i människorättskonventionen knappast alls ger möjlighet att begränsa politiskt tal eller politisk debatt i frågor av allmänt intresse och att fri politisk debatt kan begränsas enbart av tvingande skäl. Å andra sidan har människorättsdomstolen understrukit att inte ens politisk debatt är obegränsat fri och att ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle bygger på tolerans och jämlikhet. Proportionerliga påföljder har därför kunnat anses behövliga bl.a. i fall där det varit fråga om hat eller uppvigling till hat eller försök att motivera hat som bygger på religiös intolerans (t.ex. Müslüm Gündüz v. Turkiet, 4.12.2003, punkt 40 och 41, Erbakan v. Turkiet 6.7.2006 punkt 55.iv och 56, Karatepe v. Turkiet 31.7.2007 punkt 25 och Féret v. Belgien 16.7.2009 punkt 63 och 64). Med hänsyn till att motstånd mot all intolerans hör till en väsentlig del av skyddet för mänskliga rättigheter har människorättsdomstolen ansett att det är synnerligen viktigt att politiker i sina tal undviker uttalanden som kan ge näring åt intolerans (Erbakan v. Turkiet punkt 64).

18. Beträffande den yttrandefrihet som gäller religiösa frågor har människorättsdomstolen i sin praxis konstaterat bl.a. att de som utövar en religion ska ha fördragsamhet och acceptera att andra motsätter sig deras religiösa uppfattning eller t.o.m. sprider läror som är fientlig mot deras tro. I samband med religiösa åsikter är yttrandefriheten dock förknippad med ansvar som innebär en skyldighet att i så hög grad som möjligt undvika onödigt aggressiva uttryck som kränker andras rättigheter och som inte på något sätt främjar den offentliga debatten om mänskliga rättigheter. Således kan det enligt människorättsdomstolen vara nödvändigt att förbjuda eller straffbelägga otillbörliga angrepp mot sådant som åtnjuter religiös vördnad, dock under förutsättning att åtgärderna står i proportion till de godtagbara syftena. Det måste på ett övertygande sätt motiveras att det är nödvändigt att begränsa yttrandefriheten (Otto-Preminger-Institut v. Österrike 20.9.1994 punkt 47, 49 och 50 samt I.A. v. Turkiet 13.9.2005 punkt 24 – 28).

19. Högsta domstolen fäster dessutom uppmärksamhet vid att Europarådets generalförsamling år 2006 har antagit en resolution om yttrandefrihet och respekt för religiösa övertygelser (Resolution 1510(2006 Freedom of expression and respect for religious beliefs) samt år 2007 en rekommendation om blasfemi, religiösa förolämpningar och hätska tal riktade mot personer på grund av deras religion (Recommendation 1805(2007) Blasphemy, religious insults and hate speech against persons on grounds of their religion). Resolutionen och rekommendationen speglar strävan att betona yttrandefriheten i samband med även kritisk behandling av religiösa ämnen och att styra lagstiftningen så att kriminalisering bör gälla närmast sådana kränkande uttryck angående religiösa frågor som kan jämställas med hets eller uppvigling till våld eller hat mot en religiös grupp eller som allvarligt stör allmän ordning.

20. Högsta domstolen konstaterar att A:s avsikt när han gjorde påståendena i sig för sin del har kunnat vara att kritisera myndigheternas verksamhet i frågor som gäller yttrandefriheten angående olika religioner. Så som A även har konstaterat måste man kunna föra en kritisk debatt om en religion och dess läror. Att skarpt, bitande och på ett sätt som t.o.m. kan upplevas som kränkande kritisera religioner och deras läror är en rättighet som omfattas av yttrandefriheten och som således i princip är tillåten. Så är fallet i synnerhet när sådan debatt förs eller kritik anförs i ett samhälleligt betydelsefullt saksammanhang, så som i ett sammanhang där man sakligt debatterar yttrandefriheten eller myndigheternas verksamhet. Som det framgår av människorättsdomstolens ovan refererade praxis, är yttrandefriheten inte ens då obegränsad.

21. Högsta domstolen konstaterar att påståendena i fråga, enligt vilka profeten Muhammed var pedofil, islam en pedofilreligion som helgade pedofili och att pedofili var Allahs vilja, såväl till sitt innehåll som i synnerhet till sitt uttryckssätt är kraftigt smädande och skymfande. Denna beskaffenhet hos uttalandena är uppenbar även för den för vilken föremålen för uttalandena inte är heliga. Således har det inte varit fråga enbart om en saklig kritik av religion och därtill hörande fenomen genom att använda tillspetsade, kränkande eller provocerande uttryck, utan om ett sådant slags smädande angrepp mot islam och det som islam håller heligt, vilket har kunnat ge muslimer befogad orsak att känna att de blivit föremål för ett oberättigat och kränkande angrepp (I.A. v. Turkiet 13.9.2005 punkt 29). Påståendena angående dagens islam och sådant som den håller heligt och som åtnjuter religiös vördnad, blir inte mindre smädande av den omständighet som A har lyft fram nämligen att han i sin text, genom att hänvisa till det som i Koranen berättas om Muhammeds liv, har försökt visa att påståendena är riktiga.

22. Högsta domstolen anser att framförandet av de relaterade smädande påståendena inte har berättigat A:s påstådda avsikt att klarlägga yttrandefrihetens gränser eller att visa att myndigheternas verksamhet har varit inkonsekvent. T.o.m. en kraftig kritik angående dessa frågor hade varit möjlig utan att skymfa de värden som islam håller heliga. Detta slags hädande slagord som negativt stämplar hela trossamfundet och sådant som det håller heligt främjar inte debatten om religioner eller samhälleliga frågor, utan de är tvärtemot ägnade att väcka och förstärka religiös intolerans och fördomar. Därför och i syfte att bevara allmän ordning och samhällsfred är det motiverat att med straffrättsliga påföljder göra ingrepp i yttrandefrihetsskyddet för den som för fram sådana påståenden.

23. Med hänsyn till innehållet i och sättet att framföra uttalandena i fråga har A utan tvekan förstått att de har haft en smädande och skymfande karaktär. Även A:s påstådda försök att pröva yttrandefrihetens gränser genom att "kasta" ett "lockbete" till åklagaren visar för sin del att han har insett att hans påståenden kränker muslimernas religiösa känslor på ett sätt som uppfyller brottsrekvisitet. Ett tecken på att det har varit en medveten avsikt att kränka är också att uttalanden har gjorts två gånger med en texttyp som klart skiljer sig från texten i övrigt. A har således när han publicerade dem haft ett sådant syfte som avses i 17 kap. 10 § strafflagen.

24. På de ovan nämnda grunderna drar Högsta domstolen slutsatsen att det inte i fråga om tillräknandet av brott mot trosfrid finns orsak att ändra hovrättens domslut.

III Hets mot folkgrupp

III.1 Straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp och utgångspunkterna för tolkningen av den

25. Enligt 11 kap. 10 § (212/2008) strafflagen i dess lydelse vid gärningstidpunkten ska för hets mot folkgrupp dömas den som bland allmänheten sprider uttalanden eller andra meddelanden i vilka en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp eller en annan med dessa jämställbar folkgrupp hotas, förtalas eller smädas. Bestämmelsen bygger på den internationella konventionen av år 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering samt på den år 1966 godkända internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilka har trätt i kraft i Finland på 1970-talet (RP 19/1970 rd s. 1 och RP 94/1993 s. 32). Människorättsdomstolen har godtagit att konventionen om avskaffande av rasdiskriminering beaktas vid tolkningen av människorättskonventionens 10 artikel angående yttrandefrihet (se Jersild v. Danmark, 23.9.1994, punkt 30).

26. Den nämnda straffbestämmelsen ska tillämpas i detta mål, eftersom en tillämpning av 11 kap. 10 § (511/2011), som trädde i kraft 1.6.2011, inte skulle leda till ett lindrigare slutresultat. Genom den nämnda lagen, med vilken Finlands lagstiftning har ändrats så att den motsvarar Europeiska unionens råds rambeslut om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen (2008/913/RIF) samt det mellan Europarådets medlemsstater den 28 januari 2003 ingångna tilläggsprotokollet (ETS 189) till Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet, har man försökt precisera den bestämmelse som är tillämplig i föreliggande mål.

27. Så som det även har konstaterats i förarbetena till den nu gällande bestämmelsen (RP 317/2010 s. 42) är det vid tillämpningen även av denna straffbestämmelse och vid begränsning av straffbarheten viktigt att beakta hur bestämmelsen förhåller sig till yttrandefriheten som åtnjuter skydd enligt grundlagen och Europakonventionen. I kommunikationen får inga större intrång göras än vad som är nödvändigt med hänsyn till yttrandefrihetens betydelse i en demokratisk rättsstat. Därmed uppfylls inte brottsrekvisitet direkt ens när någon framför rentav skarp kritik mot t.ex. migrations- och utlänningspolitiken eller mot dem som ansvarar för den. Det är dock straffbart att hota, smäda eller förtala folkgrupper.

III.2. Innehållet i A:s text

28. I A:s blogg som nämns i punkt 1 konstateras i texten till denna del följande: "Nästa lockbete lyder: "Att råna förbipasserande och att snylta på skattemedel är ett nationellt, kanske direkt genetiskt särdrag hos somalier." (Översatt här.) Meningen har skrivits med typografisk förstärkning och har strukits under.

29. I texten ställs frågan om påståendet är olämpligt och därefter konstateras att ett klagomål har lämnats till Opinionsnämnden för massmedier angående en ledare i tidningen Kaleva där man hade bedömt att det att någon dödar i berusat tillstånd är ett finskt nationellt, kanske direkt genetiskt särdrag. I A:s text konstateras att nämnden inte har tagit upp klagomålet till behandling och där citeras följande uttalande av nämndens sekreterare: "Skribenten torde hänvisa till utredningar där drickande för att berusa sig har konstaterats vara ett särdrag i den finländska alkoholkulturen. Det har även konstaterats föreligga samband mellan berusning och våld. Skribenten behandlar inte den genetiska bakgrunden som ett faktum utan för fram sitt eget antagande om detta". (Översatt här.)

30. I texten har A härefter anfört att eftersom hets mot folkgrupp är ett brott som lyder under allmänt åtal och eftersom riksåklagare X inte på tjänstens vägnar har ingripit mot Kalevas ledare, torde man av det kunna dra slutsatsen att det är tillåtet att publicera negativa nationella genetiska stereotyper, bara men inte behandlar dem som fakta.

31. I texten har vidare sagts att alla somalier naturligtvis inte rånar eller snyltar på skattemedel, men å andra sidan så dödar inte heller alla finländare. Därefter anförs i texten statistik över rån begångna av somalier och om hur de arbetar samt konstateras att rån och snyltande med beaktande av antalet somalier är relativt sett ett vanligare fenomen än att man bland finländare dödar i berusat tillstånd. Texten avslutas med följande konstaterande: "Således framför jag på nytt min bedömning (som jag inte behandlar som ett faktum): Att råna förbipasserande och att snylta på skattemedel är ett nationellt, kanske direkt genetiskt särdrag hos somalier." (Översatt här.) Den sistnämnda meningen har skrivits med typografisk förstärkning.

III.3 Åtalet, A:s främsta skäl för att bestrida åtalet; hovrättens dom

32. Åtalet har till denna del byggt på att A bland allmänheten hade spritt ett uttalande och meddelande i vilka en nationell eller därmed jämförbar grupp av somalier förtalades och smädades genom att anföra att rån och snyltande på skattemedel är ett nationellt, kanske direkt genetiskt särdrag hos somalier. Enligt åtalet innehåller uttalandet i sak ett påstående om att människor som hör till den gruppen har ett särdrag som predestinerar dem till allmän brottslighet och till att snylta på skattemedel. Detta diskriminerande och kraftigt generaliserande påstående innebar således att denna folkgrupp smädades och förtalades, eftersom de människor som hör till en hel folkgrupp beskrevs som brottsliga och snyltande på samhället och som mindre värda än andra. Enligt åtalet kränker uttalandet dessa människors människovärde. Åklagaren har ansett att påståendet är så kallat hatspråk, som inte åtnjuter yttrandefrihetsskydd.

33. A har ansett att gärningen inte har varit rättsstridig och straffbar, eftersom påståendet i det sammanhang det fördes fram har varit fråga om en sarkastisk kritik av Opinionsnämnden för massmedier och statsåklagaren. Påståendet har inte i texten förts fram som ett faktum, utan avsikten har varit att visa att olika etniska grupper åtnjuter olika grader av skydd och inte är lika inför lagen när det gäller hur man bl.a. vid myndigheterna förhåller sig till och reagerar på kränkande och förtalande uttalanden om dessa grupper.

34. Hovrätten har förkastat åtalet. Hovrätten har ansett att A:s påstående, som i sig har inneburit kränkning och förtal av somalier, har haft direkt samband med tidningen Kalevas ledare och med kritik mot avgöranden av Opinionsnämnden för Massmedier och åklagarmyndigheten. Enligt hovrätten hade A uppenbart försökt visa i offentligheten att påståendet om finländarna var kränkande, genom att direkt jämföra det med ett motsvarande tillspetsatt påstående om en annan folkgrupp och på det sättet kritisera myndigheternas verksamhet. Hovrätten har ansett att texten till denna del har hållits inom de tillåtna gränserna för överdrift och provokation.

III.4. Högsta domstolens bedömning

35. Beträffande utgångspunkterna för bedömningen hänvisar Högsta domstolen till vad som ovan i punkt 16 och 17 har konstaterats om sambandet mellan A:s text och hans politiska verksamhet och om människorättsdomstolens tolkningar av yttrandefrihetsbegränsningar i detta slags frågor. Utifrån människorättsdomstolens praxis kan man dra slutsatsen att straffrättsliga domar har varit möjliga trots yttrandefrihetsskyddet närmast i situationer där man kan anse att mänskliga och grundläggande rättigheter har kränkts genom hat eller uppvigling till våld. Hatpropaganda som kan kränka enskilda personer eller grupper har inte ansetts åtnjuta yttrandefrihetsskydd (t.ex. Karatepe v. Turkiet 31.7.2007, punkt 25, Erbakan v. Turkiet, 6.7.2006, punkt 56 och 57 och Müslüm Gündüz v. Turkiet, 4.12.2003, punkt 40 och 41).

36. Gränserna för yttrandefriheten i politiska texter om invandring behandlas i människorättsdomstolens avgörande i målet Feret v. Belgien, 16.7.2009. Människorättsdomstolen har ansett att det inte stred mot människorättskonventionens artikel 10 om yttrandefriheten när en parlamentsledamot och ordförande för ett nationalistiskt parti dömdes för ett uppviglingsbrott till fängelsestraff och förlust av valbarhet på grund av att han hade riktat politisk kritik mot invandrare. Politikern hade genom sina texter ansett att utlänningar som flyttat till landet var brottslingar, som kom till landet för att dra nytta av förmåner för att de bosatte sig i landet. Enligt avgörandet var sådant tal ägnat att hos allmänheten, i synnerhet hos mindre insatta personer, väcka förakt och hos somliga t.o.m. hat mot utlänningar. Rasistisk diskriminering och utlänningsfientlighet skulle bekämpas i alla dess former så långt det var möjligt och även fastän inte hade uppmanats att vidta några specifika våldshandlingar eller andra brottsliga gärningar. Människorättsdomstolen ansåg i avgörandet att klagandens ställning som parlamentariker inte minskade dennes ansvar och att det var högst väsentligt att politiker när de talar offentligt undviker uttryck som är ägnade att väcka och befästa intolerans. De stereotypa slagord eller uttryck som använts hade varit ägnade att föra diskussionen vilse från en förnuftig debatt, vilket ökade de skadliga effekterna av de rasistiska talen.

37. Högsta domstolen konstaterar att påståendet i A:s text, enligt vilket det är ett nationellt, kanske direkt genetiskt särdrag för somalier att råna förbipasserande och snylta på skattemedel, innebär att somalierna som folkgrupp beskrivs som brottsliga och till sin samhällsmoral undermåliga jämfört med andra. Påståendet är således förtalande och smädande för somalierna som folkgrupp. I motiveringen till den gällande straffbestämmelsen (RP 317/2010 rd s. 40) har spridande av detta slags uttalanden ansetts vara exempel på ett straffbart förfarande.

38. Med anledning av de skäl som A anfört för att bestrida åtalet konstaterar Högsta domstolen att det i sig kan hända att A:s syfte för sin del har varit att kritisera massmedierna och myndigheternas verksamhet. Högsta domstolen anser att ett sådant syfte dock inte har berättigat förtal och smädande av somalierna som folkgrupp. För att kritisera – inte ens i en sarkastisk stil – har det inte varit nödvändigt att stämpla somalierna som brottsliga och snyltande. Som sarkastiskt i texten kan närmast förstås omnämnandet att påståendet "inte behandlades som ett faktum". Åtminstone en del av bloggläsarna har också kunnat uppfatta att påståendet faktiskt skulle tas på allvar, i synnerhet eftersom påståendet har upprepats i texten efter att A har försökt bevisa med statistik att det stämmer. A har i varje fall utan tvivel förstått att arten av hans påstående var förtalande och smädande, vilket också framgår av att även detta påstående enligt texten har varit ett "lockbete" till åklagaren. För gärningens uppsåt har det inte någon betydelse om A själv har ansett att påståendet var sant.

39. Högsta domstolen anser att smädande och förtalande uttalanden av ifrågavarande slag är ägnade att väcka intolerans, förakt och eventuellt t.o.m. hat mot folkgrupper som de riktar sig mot. De ska således förstås som uttalanden av samma slag som s.k. hatspråk, vilka inte åtnjuter yttrandefrihetsskydd. Det är motiverat att rikta straffrättsliga påföljder mot den som för fram dylika uttalanden.

40. Av de ovan nämnda skälen anser Högsta domstolen att A har gjort sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp, för vilken han har åtalats.

Bestämmande av straff

41. A har, utöver brott mot trosfrid enligt 17 kap. 10 § strafflagen som hovrätten redan har tillräknat honom, gjort sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp som avses i 11 kap. 10 § strafflagen. Eftersom straffet för brott mot trosfrid är böter eller fängelse i högst sex månader och straffet för hets mot folkgrupp är böter eller fängelse i högst två år, ska enligt 7 kap. 5 § strafflagen det straff som ska dömas för det sistnämnda brottet tas som utgångspunkt för mätningen av det gemensamma straffet. Åklagaren har yrkat att A ska dömas till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff för de brott som har tillräknats honom.

42. Enligt 6 kap. 3 § strafflagen ska straff bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis. Enligt kapitlets 4 § ska straffet mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt.

43. Högsta domstolen konstaterar att det hetsbrott som tillräknas A är sådant att det kränker människovärdet för människor som hör till en viss folkgrupp och således till sin natur jämförelsevis allvarligt. Den text som ligger till grund för tillräknandet har dock inte innehållit uppvigling till våld eller därmed jämförbart hotfullt uppeggande till hat. Även Europeiska människorättsdomstolen har i sin praxis vid bedömningen av om en straffpåföljd har varit proportionerlig fäst uppmärksamhet vid vilken art och natur de använda uttrycken har haft (se t.ex. Kutlular v. Turkiet, 29.4.2008, punkt 49 – 52).

44. Högsta domstolen anser att ett bötesstraff måste anses vara en proportionerlig påföljd för A:s gärningar. A döms till ett gemensamt bötesstraff motsvarande 50 dagsböter. Beloppet av dagsböterna har fastställts enligt uppgifterna från den senast verkställda beskattningen.

Förordnande att nätmeddelande ska utplånas

45. Även de uttalanden som ovan har konstaterats uppfylla rekvisitet för hetsbrott ska med stöd av 22 § 3 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation göras oåtkomliga för allmänheten och utplånas.

Domslut

Hovrättens dom ändras. A tillräknas hets mot folkgrupp (gärningstidpunkt 3.6.2008). För detta och för det brott mot trosfrid som tillräknats honom döms A till ett gemensamt bötesstraff på 50 dagsböter.

I A:s text "Muutama täky X:lle" (Några lockbeten till X) på internetadressen www.A.com/scripta ska 19 och 25 stycket som börjar med ordet "Ohikulkijoiden" (förbipasserande) göras oåtkomliga för allmänheten och utplånas.

Till övriga delar fastställs hovrättens dom.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Pasi Aarnio, Hannu Rajalahti, Soile Poutiainen och Jukka Sippo. Jukka-Pekka Salonen var föredragande.