HD:2012:11
Faderskap - Fastställande av faderskap
Grundlagen - Grundläggande rättigheter - Grundlagens företräde
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
Privatlivets skydd
Viktigt! Det här är en inofficiell översättning
Diarienr: S2010/118
Föredragning: 13.12.2011
Givet: 30.1.2012
Liggare: 158
A som var född innan lagen om faderskap trädde i kraft, hade fått veta namnet på sin far först efter att den i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap stadgade fem år långa fristen för talan utgått. Då faderskapet inte erkändes, väckte A talan om fastställande av faderskap. Högsta domstolen fann att tillämpningen av bestämmelsen om fristen för väckande av talan i detta fall stred mot den i 10 § grundlagen och i artikel 8 Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter stadgade rätten till skydd för privatliv. Bestämmelsen om fristen för väckande av talan lämnades med stöd av 106 § grundlagen utan tillämpning och faderskapet fastställdes. (Omröstn.)
L angående införande av lagen om faderskap 7 § 2 mom
GrundL 10 §
GrundL 106 §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 8 art
Behandlingen av målet i de lägre domstolarna
Talan vid Esbo tingsrätt
A, som var född 24.5.1961, yrkade genom talan som blev anhängig 3.4.2008 att tingsrätten skulle fastställa att B var hans far. A motiverade sitt yrkande med att B hade sällskapat med A:s mor vid den tidpunkt A hade avlats. A:s mor och B hade också ingått ett underhållsavtal och B hade betalat underhåll till A:s mor. A:s mor hade aldrig berättat vad A:s biologiska far hette. A hade först i april 2007 fått veta namnet på sin far. A hade genast efter att han fått veta namnet börjat utreda saken och tagit kontakt med B, som hade föreslagit ett DNA-test. Folkhälsoinstitutets undersökning i faderskapsärendet visade att B uppenbarligen var A:s far. A ansåg att bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, där det föreskrivs en tidsfrist på fem år för att väcka talan, inte hindrade att talan väcktes. Om bestämmelsen tillämpades i detta fall, skulle det strida mot Europeiska människorättskonventionen och mot grundlagen.
Bemötande
B yrkade att talan skulle avvisas eller förkastas.
Tingsrättens dom 17.12.2008
Tingsrätten konstaterade att enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap skulle talan om fastställande av faderskap anhängiggöras inom fem år från det lagen trätt i kraft, dvs. senast 1.10.1981. Då hade A redan varit fullvuxen. Åren 1961, 1976 och 1978 ingicks underhållsavtal som gällde A, och A hade redan då haft möjlighet att utreda sin bakgrund t.ex. med hjälp av barnatillsyningsmannen eller Åbo stads socialnämnd.
A hade varit 47 år när han väckte talan. Mellan honom och hans biologiska far hade aldrig uppkommit något faktiskt familjeband och inte heller annars något nära förhållande.
Under dessa omständigheter var den femåriga tidsfristen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap inte oskälig eller diskriminerande och stod inte i sig nödvändigtvis i strid med grundlagen eller Europeiska människorättskonventionen.
Av dessa skäl förkastade tingsrätten talan.
Målet har avgjorts av tingsdomare Kirsti Levo.
Helsingfors hovrätts dom 7.12.2009
A överklagade till hovrätten.
Hovrätten konstaterade att A försökt få vetskap om sin fars identitet av sin mor, av släktingar och av flera myndigheter, utan att dock lyckas. A hade i den avsikten kontaktat en myndighet redan 1980 eller 1981. I målet hade inte framgått att B:s eventuella faderskap hade kunnat utredas med hjälp av myndigheterna på något annat sätt än genom de underhållsavtal som fanns hos barnskyddsmyndigheterna. I målet hade utretts att A inte hade haft kännedom om sin fars identitet eller om existensen av underhållsavtalen förrän hans morbror påsken 2007 hade berättat om saken för hans fru. I målet hade inte heller framgått några omständigheter som hade medfört att han skulle ha haft orsak att anta att hans morbror eller någon annan, utöver hans mor, hade känt till att B var hans far.
Av dessa skäl ansåg hovrätten att A inte före 1.10.1981 hade haft faktisk möjlighet att väcka talan om fastställande av faderskapet.
Hovrätten ansåg att tillämpningen av 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap skulle bedömas med beaktande i synnerhet av rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen samt Europeiska människorättsdomstolens avgörande i målet Phinikaridou v. Cypern. Den rättsfråga som människorättsdomstolen hade att avgöra hade till väsentliga delar varit liknande som i det föreliggande målet. Med hänsyn till detta var det motiverat att låta bli att tillämpa den femåriga tidsfristen enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap i detta mål där det inte före 1.10.1981 hade funnits faktisk möjlighet att utreda faderns identitet.
Av dessa skäl upphävde hovrätten tingsrättens dom och fastställde på de grunder som uttalades i domen att B var A:s far.
Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Monika Kuhlefelt, Elisabeth Bygglin och Åsa Nordlund. Föredragande var Teemu Vanhanen.
Överklagande i högsta domstolen
B beviljades besvärstillstånd. B yrkade att hovrättens dom skulle upphävas och att tingsrättens dom skulle vara utgång i målet.
A bemötte överklagandet.
Behandlingen av målet i högsta domstolen
På förordnande av Högsta domstolens president har målet avgjorts i plenum.
Högsta domstolens avgörande
Motivering
I Bakgrunden och frågeställningen i målet
1. A föddes 24.5.1961 utom äktenskap. B hade ingått underhållsavtal med A:s mor åren 1961, 1976 och 1978, men han hade inte erkänt faderskapet och hade inte i något skede haft kontakt med A. Fastän A redan som barn hade fått veta att han inte var sin styvfars barn, hade ingen trots att han hade bett om det berättat vem som var hans biologiska far. Hemma hade ämnet ansetts vara olämpligt. Efter att ha blivit myndig hade A förgäves försökt få uppgifter om sin far bl.a. från myndighetsregister. Han hade först efter sin styvfars begravning våren 2007 fått höra att B var hans far. Snart efter det hade A tagit kontakt med B. De hade träffats i maj 2007 då B hade gett blodprov för en DNA-undersökning. Enligt Folkhälsoinstitutets utlåtande var B med 99,9 procents sannolikhet A:s far.
2. Eftersom B inte hade erkänt sitt faderskap har A väckt talan om fastställande av faderskapet. A har då varit 46 år och B 72 år. B har yrkat att talan ska förkastas på den grunden att talan har väckts först efter att den tidsfrist på fem år som avses i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap har löpt ut 1.10.1981. B har anfört att han har rätt att lita på det rättstillstånd som hade uppkommit när den lagstadgade tidsfristen löpte ut.
3. Frågan gäller i första hand om faktum att tiden för att väcka talan har löpt ut hindrar att faderskapet fastställs i föreliggande fall, där barnet inte under fatalietiden har fått veta vem hans far är.
II Bestämmelser och rättspraxis som är tillämpliga i målet
Övergångsbestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan enligt lagen om faderskap och Högsta domstolens avgöranden angående den
4. Enligt 22 § lagen om faderskap (härefter "faderskapslagen") har barnet rätt att föra talan om fastställande av faderskap. I faderskapslagen finns inte någon bestämmelse om att talan om fastställande av faderskap ska väckas inom en bestämd tid. Däremot finns i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (härefter införelselagen) en bestämmelse som säger att ett barn som har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft 1.10.1976 ska anhängiggöra talan om fastställande av faderskap inom fem år från det faderskapslagen trädde i kraft. Talan kan enligt detta lagrum inte heller väckas om mannen har avlidit.
5. När faderskapslagen stiftades var det en allmän målsättning att barn ska bli rättsligt likställda. Av samma skäl ansågs det viktigt att det även för barn som var födda innan lagen trädde i kraft skulle vara möjligt att fastställa vem som var far och att barnen således kunde få likadan ställning som barn födda inom äktenskap. Det förbud mot att väcka talan efter att mannen har dött, vilket togs in i övergångsbestämmelsen i införandelagen, motiverades med skäl som gällde svårigheten att få tillräcklig bevisning. Med tanke på mannens rättsskydd ansågs det motiverat att den tid inom vilken talan skulle väckas beträffande faderskap för ett barn som fötts innan faderskapslagen trädde i kraft begränsades i 7 § (RP 90/1974 rd s. 1–3 och 38, LaUB 5/1975 rd s. 11).
6. Högsta domstolen har meddelat tre prejudikat som har gällt tidsfristerna för väckande av talan om fastställande eller upphävande av faderskap. Högsta domstolen har redan i avgörandet HD 1984 II 95, med åberopande av bestämmelsen om likställdhet mellan medborgarna i den då gällande 5 § regeringsformen, tolkat 42 § 1 mom. faderskapslagen, som gäller upphävande av faderskap, på ett sätt som avviker från ordalydelsen. Högsta domstolen har dessutom i sitt avgörande HD 1993:58 godkänt en talan om fastställande av faderskap, fastän den hade väckts senare än fem år efter att faderskapslagen hade trätt i kraft och mannen redan hade dött. Frågan gällde ett fall där det hade funnits ett rättsligt hinder mot att väcka talan inom tidsfristen. I motiveringen till avgörandet hänvisades å ena sidan till målsättningarna i faderskapslagen att åstadkomma rättslig likställdhet mellan barn oberoende av börd och å andra sidan bestämmelserna i de internationella människorättskonventionerna som talade för en sådan tolkning.
7. I avgörandet HD 2003:107 har en faderskapstalan förkastats såsom för sent väckt i en situation då orsaken till att talan inte hade väckts inte hade berott på ett rättsligt hinder utan snarare på en missuppfattning om den juridiska innebörden av ett underhållsavtal. Högsta domstolen konstaterade bl.a. att det inte mellan käranden och den som i talan uppgetts vara far i något skede hade uppkommit ett faktiskt familjeband eller på något annat sätt ett förhållande som kunde betecknas som nära. Barnet hade varit 32 år när talan väcktes och den som antogs vara far hade avlidit, vilket med beaktande av omständigheterna i sin helhet innebar att ett fastställande av faderskapet hade haft betydelse närmast i fråga om arvsrätten. I motiveringen till avgörandet konstaterades dessutom att den rättsliga ställningen för barn som har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft redan länge hade bestämts utifrån bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan och att rättsläget kunde anses hävdvunnet. Tidsfristen hade särskilt med beaktande av den tid som gått efter att faderskapslagen trätt i kraft en allt större betydelse för rättssäkerheten. Högsta domstolen har ansett att de internationella fördrag som binder Finland, så som Europeiska människorättskonventionen, inte ens i belysning av tillämpningspraxis har stött en sådan uppfattning att en tillämpning enligt ordalydelsen av 7 § 2 mom. lagen angående införande av faderskapslagen i detta fall skulle strida mot bestämmelserna i dessa fördrag. Högsta domstolen har ansett att käranden, som var född innan faderskapslagen trädde i kraft, inte utan godtagbara skäl särbehandlades enligt lagrummet på grund av födelsetidpunkten och åldern jämfört med barn som fötts utom äktenskap efter att faderskapslagen hade trätt i kraft och att en tillämpning av tidsfristen således inte stred mot diskrimineringsförbudet i 6 § 2 mom. grundlagen.
Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis i faderskapsmål
8. Enligt artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen har envar rätt att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Enligt stycke 2 i artikeln får myndigheterna inte störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller skyddandet av andra personers fri- och rättigheter.
9. Europeiska människorättsdomstolen har redan i rätt tidiga avgöranden ansett att lagbestämmelser som särbehandlar barn födda utom äktenskap kan göra det svårt att utveckla normala familjeförhållanden och att sådana lagbestämmelser därför strider mot skyddet för familjelivet enligt människorättskonventionens art. 8 och även samtidigt strider mot diskrimineringsförbudet enligt art. 14. T.ex. i avgörandena Marckx v. Belgien 13.6.1979 och Vermeire v. Belgien 29.11.1991 angående arvsrätt har domstolen ansett att lagstiftning, enligt vilken ett barn som fötts utom äktenskap inte på något sätt kunde få likadan arvsrättslig ställning som barn födda inom äktenskap, stred mot dessa artiklar. Å andra sidan har människorättsdomstolen i avgörandet Haas v. Nederländerna 13.1.2004, punkt 43 ansett att man inte i belysning av fakta i målet – med avvikelse från fallet Marckx – av artikel 8 i människorättskonventionen kunde härleda en rätt att kräva att en arvsrättslig ställning skulle fastställas i syfte att få ett arv. Faderskapsmål och barns rätt att få veta vilka deras biologiska föräldrar är har i människorättsdomstolens rättspraxis bedömts framförallt utifrån skyddet för privatlivet enligt art. 8, vilket inte förutsätter att det har utvecklats ett familjeliv mellan barnet och den påstådda fadern (se t.ex. Mikulic v. Kroatien 7.2.2002, punkt 53, och Jäggi v. Schweiz 13.7.2006, punkt 25). Skyddet för privatlivet har ansetts omfatta även det att det rättsliga förhållandet mellan ett barn fött utom äktenskap och barnets biologiska far fastställs i en faderskapsrättegång (Mikuli v. Kroatien, punkt 55).
10. Människorättsdomstolen har under de senaste åren meddelat flera avgöranden i frågan om tidsfristerna för att väcka talan om upphävande eller fastställande av faderskap har lett till kränkning av skyddet för privatlivet (se t.ex. avgörandena Shofman v. Ryssland 24.11.2005 och Mizzi v. Malta 12.1.2006 angående upphävande av faderskap samt Phinikaridou v. Cypern 20.12.2007 angående fastställande av faderskap). I dessa avgöranden har domstolen ansett att lagstadgade tidsfrister för väckande av talan i faderskapsärenden i sig kan vara motiverade med hänsyn till rättssäkerheten och familjeförhållandenas bestånd. Staterna har inom ramen för sin prövningsrätt haft rätt att välja metoderna för att uppfylla sin positiva skyldighet att främja skyddet för privatlivet även när det är fråga om relationerna mellan enskilda människor. Samhällets allmänna liksom den förmodade faderns och dennes familjs intressen skulle vägas i förhållande till skyddet såsom mänsklig rättighet att få veta sanningen om betydelsefulla omständigheter angående den egna identiteten. Betydelse har också ansetts kunna tillmätas andra omständigheter, så som frågan om omständigheterna för att driva en faderskapstalan har varit för handen innan tidsfristen löpte ut eller först därefter (se Shofman, punkt 40 och Mizzi, punkterna 109–111) och om det fanns alternativa rättsmedel för att återställa tidsfristen eller undantag från den för den händelse någon har fått kännedom om biologiska fakta först efter att tiden för väckande av talan har löpt ut (Shofman, punkt 43).
11. Phinikaridou-avgörandet gällde en ikraftträdandebestämmelse i Cyperns barnlag, enligt vilken barnets talan om fastställande av faderskap måste väckas inom tre år från det lagen trätt i kraft, om barnet före det har blivit myndig. Människorättsdomstolen har konstaterat att det är svårt att acceptera en oflexibel tidsfrist för väckande av talan vilken inte beaktar att barnet inte kände till omständigheter kring faderns identitet och där det inte finns någon möjlighet till undantag från tidsfristen (punkt 62). Enligt avgörandet hade barnet genom en strikt reglering fråntagits möjligheten att påvisa faderskapet, fastän barnet inte hade haft några som helst realistiska möjligheter att väcka talan tidigare. Enligt människorättsdomstolen måste man i allmänhet skilja mellan de fall där barnet inte har haft möjlighet att få veta fakta och de fall där barnet inte av andra skäl än sådana som beror på lagen har inlett rättegång inom föreskriven tid, fastän barnet med säkerhet har känt till eller haft orsak att anta vem fadern är (punkt 63). I fallet i fråga hade det inte visats att det allmänna behovet att dra försorg om rättssäkerheten för familjeförhållandena eller faderns och hans familjs intressen skulle väga tyngre än rätten för den som hade överklagat att få åtminstone en möjlighet att domstolsvägen få faderskapet fastställt. I synnerhet på grund av att tidsfristen var ovillkorlig har människorättsdomstolen ansett att intrånget i skyddet för privatlivet inte trots statens prövningsrätt stod i riktig proportion i förhållande till statens godtagbara intressen och att iakttagandet av tidsfristen hade kränkt skyddet för klagandens privatliv (punkt 64–66.)
12. I juli 2010 har människorättsdomstolen meddelat två avgöranden angående Finland, vilka gällde tidsfristen för väckande av fastställelsetalan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (Backlund v. Finland 6.7.2010 och Grönmark v. Finland 6.7.2010, vilket gällde avgörandet HD 2003:107). I domsmotiveringen har hänvisats bl.a. till de avgöranden som nämns ovan i punkterna 10 och 11 samt de synpunkter som anförs i dem när man söker en rättvis balans mellan konkurrerande intressen (Backlund, punkt 45 och 46 och Grönmark, punkt 47 och 48). Människorättsdomstolen har konstaterat att tidsfristen enligt införandelagen var oflexibel och att den hade tillämpats snävt. Tidsfristen löpte undantagslöst oberoende av barnets ålder, rättshandlingsförmåga eller möjlighet att lägga fram tillförlitlig bevisning. Det fanns inte några andra rättsmedel att få faderskapet fastställt än möjligheten att väcka talan (Backlund, punkt 52–55 och Grönmark, punkt 54–57). I båda fallen hade övertygande bevisning fåtts först genom DNA-undersökningar som gjordes medan rättegången pågick. Det hade inte visats att det allmänna rättssäkerhetsintresset eller faderns eller dennes familjs privata intressen hade varit så vägande att klaganden borde förvägras möjlighet att väcka talan (Grönmark punkt 58). Människorättsdomstolens slutsats i båda fallen har varit att förvägrandet av möjligheten att väcka talan inte har stått i riktigt förhållande till de i sig godtagbara syftena med tidsfristen och att man i synnerhet på grund av tidsfristens absoluta natur inte hade uppnått balans mellan de olika intressena. Skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i människorättskonventionen hade kränkts.
Människorättskonventionens utsträckning i tiden
13. Det allmänna retroaktivitetsförbud som gäller internationella konventioner tillämpas på Europeiska människorättskonventionen. I människorättsdomstolens avgöranden (Blecic v. Slovakien 8.3.2006, punkt 70–91) har utgångspunkten varit att domstolens behörighet i tiden bestäms enligt de fakta eller åtgärder som ligger bakom det påstådda ingreppet i den mänskliga rättigheten. Enligt människorättsdomstolen tas ett ärende således inte upp till prövning, om den händelse som påstås ha kränkt en mänsklig rättighet har inträffat eller ett förhållande har upphört innan människorättskonventionen har trätt i kraft i staten i fråga. Om den påstådda kränkningen i sig har inträffat innan konventionen har trätt i kraft, blir människorättskonventionen inte tillämplig på kränkningen enbart genom att någon senare, medan konventionen är i kraft, tyr sig till nationella rättsmedel.
14. Högsta domstolen konstaterar att det med tanke på människorättskonventionens tillämpning i tiden är väsentligt att bedöma vilket slags människorättskränkning det är fråga om och när den har inträffat. I synnerhet när det gäller praxis angående tillämpningen av artikel 8 har staten en positiv skyldighet att agera för att säkerställa de rättigheter som avses i artikeln. Staten kan därför bli ansvarig direkt på grund av sin privaträttsliga lagstiftning, om lagstiftningen har ansetts möjliggöra människorättskränkningar, liksom även på grund av att det inte finns lagstiftning som erbjuder tillräckligt skydd (bl.a. Marckx v. Belgien, punkt 27). Även domstolarnas tolkningar som går emot mänskliga rättigheter kan orsaka en människorättskränkning.
15. Europeiska människorättsdomstolen ska på eget initiativ pröva sin behörighet i tiden och således även utan att en part gör en invändning (Blecic v. Slovakien, punkterna 63–69). De fall avseende Finland som nämns ovan i punkt 12, vilka har gällt domstolsavgöranden som meddelats 2003 och 2005, har prövats av människorättsdomstolen, fastän tiden för talan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, och således ett före 1.10.1976 fött utomäktenskapligt barns faktiska rätt att få faderskapet fastställt vid domstol, hade löpt ut innan människorättskonventionen blev tillämplig i Finland. I dessa avgöranden har människorättsdomstolen inte uttryckligen behandlat frågan om människorättskonventionens utsträckning i tiden. Inte heller i andra avgöranden om påstådda brott mot artikel 8 i människorättskonventionen har domstolen uttryckligen lyft fram frågan om hinder i lagstiftningen mot att väcka talan om fastställande eller upphävande av biologiskt släktskap har uppkommit före eller efter konventionens ikraftträdande.
Grundlagens bestämmelser om förverkligande av grundläggande och mänskliga rättigheter
16. Enligt 10 § 1 mom. grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt 22 § grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.
17. Grundlagen har trätt i kraft 1.3.2000, men bestämmelserna om de grundläggande rättigheterna har fått sitt innehåll i samband med grundrättighetsreformen 1995. Grundlagsutskottet konstaterade då vid behandlingen av de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande rättigheterna, att inskränkningarna av de grundläggande rättigheterna inte fick stå i strid med Finlands internationella förpliktelser vad gäller de mänskliga rättigheterna och att det därför var viktigare än någonsin att tolkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna harmoniseras (GrUB 25/1994 rd s. 5). Grundlagsutskottet har i samband med behandlingen av regeringens proposition om ikraftträdande av människorättskonventionen betonat att man i tolkningssituationer bland olika tänkbara alternativ bör omfatta en tolkning som främjar de mänskliga rättigheterna, dvs. ett alternativ som definierat på detta sätt gagnar de mänskliga rättigheterna (GrUU 2/1990 rd s. 3). Grundlagsutskottet har då också konstaterat att människorättskonventionen nationellt har samma ställning som lagarna i allmänhet. I eventuella tolkningssituationer har de allmänna tolkningsreglerna betydelse, så som företräde för senare lag framom tidigare och för speciallag framom allmän lag. Å andra sidan är Finland oberoende av sin nationella lagstiftning bunden av de förpliktelser som följer av konventionen.
18. Enligt 106 § grundlagen ska domstolen ge företräde för en grundlagsbestämmelse, om en tillämpning av lagen i det fall som behandlas uppenbart skulle strida mot grundlagen. Ett villkor för att 106 § ska kunna tillämpas är att konflikten mellan lagbestämmelsen och grundlagen är klar och ostridig och därför lätt kan iakttas och att den inte exempelvis som rättslig fråga lämnar rum för tolkning (RP 1/1998 rd s. 164 och GrUB 10/1998 rd s. 30). Enligt grundlagens förarbeten blir bestämmelsen i fråga tillämplig först om det inte genom en grundlagsenlig eller grundlagsvänlig tolkning är möjlighet att undanröja konflikten mellan lagen och grundlagen.
III Högsta domstolens ställningstaganden
Förverkligande av de mänskliga och grundläggande rättigheterna i samband med faderskapsutredning
19. Faderskapslagen av år 1975, som avskaffade den dittills skarpa juridiska skillnaden mellan barn födda inom och utom äktenskap, var vid tiden då den stiftades ett betydelsefullt framsteg för jämställdheten för barn. Lagens retroaktiva effekter ansågs i tiden vara mycket omfattande. Människorättskonventionen har trätt i kraft i Finland år 1990. Grundlagens bestämmelser om grundrättigheterna härstammar i huvudsak från år 1995. Värdet och betydelsen av de grundläggande och mänskliga rättigheterna har med tiden vuxit och fått ett mycket stort innehåll. Även uppfattningarna om vikten att få veta sitt biologiska ursprung och att fastställa släktförhållanden har väsentligen förändrats sedan faderskapslagen stiftades.
20. I Finland är människorättskonventionen i kraft på samma nivå som en riksdagslag. Innehållet i de rättigheter som människorättskonventionen tryggar bestäms i hög grad genom människorättsdomstolens rättspraxis. Denna praxis preciseras och utvecklas fortlöpande att svara mot tidens värderingar och förhållanden. Människorättsdomstolens tolkningar anses utvisa människorättskonventionens rätta innehåll. Av dessa utgångspunkter följer att den nationella domstolen när den tillämpar lagarna måste beakta människorättsdomstolens fasta praxis.
21. De internationella förpliktelserna angående mänskliga rättigheter påverkar också tolkningen av de grundrättighetsbestämmelser som har skrivits in i grundlagen. Utgångspunkten är att de nationella grundrättigheterna tryggar individens rättigheter i minst lika hög grad som de mänskliga rättigheter som bygger på internationella fördrag. Barnets rätt att få det biologiska föräldraskapet konstaterat och fastställt, vilken hör till skyddet för privatlivet, tryggas således både i artikel 8 i människorättskonventionen och i 10 § 1 mom. grundlagen.
22. Införandelagens 7 § 2 mom. är utformat på ett så ovillkorligt och entydigt sätt, att det inte ger rum för en flexibel och grundlagsvänlig tolkning. Det vore i sig förenligt med allmänna lagtolkningsregler att man när lagbestämmelser är sinsemellan motstridiga tillämpar den nyare lagen. Införandelagen har på ovan konstaterat sätt stiftats innan människorättskonventionen trädde i kraft och konventionen är således i detta fall den nyare lagen. Om man emellertid beaktar att människorättskonventionen får sitt innehåll genom tillämpningspraxis som fortlöpande utvecklas, är det inte befogat att avgöra konflikten mellan den nationella lagstiftningen och de principer som följer av människorättskonventionen enbart genom att jämföra tidpunkten för lagarnas ikraftträdande. Högsta domstolen anser att det centrala och entydiga innehållet i införandelagens bestämmelse om tidsfristen inte kan åsidosättas genom normala lagtolkningsmetoder.
23. I målet ska således avgöras om en tillämpning av tidsfristen enligt 7 § 2 mom. införandelagen i det föreliggande fallet leder till en uppenbar konflikt med grundlagen på det sätt som avses i 106 § grundlagen så att domstolen ska ge grundlagsbestämmelsen företräde. Först måste man dock undersöka människorättskonventionens tillämpning i tiden på fallet och vilken effekt det har att tiden för att väcka talan hade löpt ut innan människorättskonventionen trädde i kraft.
Tidpunkten för människorättskränkningen och människorättskonventionens tillämpning i tiden
24. Rätten att få veta vem ens biologiska föräldrar är och att också få ett rättsligt förhållande till dem fastställt hör till de viktigaste och mest bestående grunderna för en människas identitet. Denna rätt hör till skyddet för privatlivet som garanteras i artikel 8 i människorättskonventionen. Även enligt artikel 7 i konventionen om barnets rättigheter har barnet rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar. De psykiska och sociala behoven att få konstaterat och fastställt vilka föräldrarna är upphör inte med tiden eller när man blir äldre. Om lagstiftningen förhindrar möjligheten att efter en tidsfrist väcka faderskapstalan, kan detta således innebära fortgående kränkning av grundläggande och mänskliga rättigheter.
25. Utifrån det ovan sagda kan betydelse inte tillmätas det faktum att införandelagen har stiftats och tiden för väckande av talan har löpt ut redan innan människorättskonventionen har trätt i kraft i Finland. Staten har en positiv skyldighet enligt människorättskonventionen att se till att dess lagstiftning inte leder till att rättigheterna enligt artikel 8 kränks. Det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses konstateras som en allmän princip även i 22 § grundlagen.
26. Högsta domstolen konstaterar att en bedömning av frågan om de grundläggande och mänskliga rättigheterna förverkligas i samband med en utredning av det biologiska ursprunget aktualiseras när domstolen tar ställning till om huruvida det att en lagstadgad tid för väckande av talan har löpt ut förhindrar behandlingen av en faderskapstalan eller ej. En oflexibel lagstiftning och ett domstolsavgörande enligt den kan tänkas orsaka en människorättskränkning. Förbudet mot retroaktiva internationella fördrag medför således inte ett hinder mot att man tillämpar principer enligt rådande praxis i fråga om tolkningen av människorättskonventionen, då domstolen avgör ett ärende som gäller fastställande av faderskap. Denna slutsats motsvarar människorättsdomstolens avgöranden beträffande Finland som beskrivs ovan i punkt 12. Inte heller den tidpunkt då grundlagen trädde i kraft medför att människorelationer, som uppkommit före ikraftträdandet men som fortfarande i dag är av betydelse, utestängs från det grundlagsgaranterade skyddet för privatlivet.
Statens prövningsrätt och Högsta domstolens slutsatser
27. Som det beskrevs ovan i punkterna 11 och 12 kan enligt människorättsdomstolens tolkning en tillämpning av begränsningar av rätten att väcka talan i faderskapsärenden leda till en kränkning av det skydd för privatlivet som avses i artikel 8, om begränsningarna i praktiken förhindrar en utredning av vem som är den biologiska fadern och hindrar ett fastställande av faderskapet. Så har det ansetts kunna vara i situationer där någon utan egen förskyllan inte har haft faktiska möjligheter att utreda vem som är hans eller hennes biologiska far och att få faderskapet fastställt vid domstol inom utsatt tid.
28. Enligt människorättsdomstolens avgöranden ska avvägningen av frågan om huruvida de omständigheter och skäl som talar för att bevilja talerätt är mer vägande än de omständigheter som talar emot ske i varje enskilt fall och så att man eftersträvar en rättvis balans mellan de konkurrerande intressena. Av domstolens avgörande framgår inte direkt någon anvisning om på vilka omständigheter man ska grunda avvägningen mellan den förmodade faderns och hans familjs intressen samt hänsyn till den allmänna rättssäkerheten. Utrymmet för nationell prövningsrätt sådant det framgår av människorättsdomstolens avgöranden fram till nu blir i praktiken smalt. Högsta domstolen konstaterar att den avvägning i enskilda fall som människorättsdomstolen tillämpar innebär att det allmänna syftet med bestämmelserna om tidsfrister för talerätt, dvs. att nå rättssäkerhet och att skydda rådande förhållanden, till största delen inte kan nås.
29. Med DNA-undersökningar kan man numera anmärkningsvärt säkert utreda faderskap och utan att tiden skulle ha någon betydelse för bevisningen vid fastställande av faderskap. Denna orsak till att talerätten enligt 7 § 2 mom. i införandelagen infördes har således förlorat sin betydelse. Att känna till sitt biologiska ursprung och att få det rättsligt fastställt och offentliggjort är enligt vad man vet i dag viktiga element för individens identitet och hör således till kärnområdet för det skydd för privatlivet som garanteras i 10 § grundlagen och artikel 8 i människorättskonventionen. Att tiden går innebär inte heller att barnets behov att få veta vilka föräldrarna är och att få känna dem båda samt att få faderskapet fastställt skulle försvinna, utan det kan t.o.m. växa. Den allmänna rättssäkerheten eller ett rättsläge som har varat länge men som inte har berott på barnets egna medvetna och frivilliga val kan inte i sig vara tillräcklig grund för att barnet inte borde kunna driva faderskapstalan efter att tidsfristen har löpt ut. För att faderskapet inte ska fastställas i en sådan situation krävs att man i det enskilda fallet i fråga kan påvisa synnerligen vägande skäl som hänför sig till den påstådda faderns eller andra personers rättigheter.
30. Av de ovan nämnda skälen anser Högsta domstolen att det av människorättsdomstolens praxis framgår en princip enligt vilken barn, frånsett några undantagsfall, har rätt att få veta vem deras biologiska far är och rätt att åtminstone en gång få ett ärende om fastställande av det juridiska förhållandet prövat vid domstol. Principen kan inte i dag anses oklar eller lämna rum för tolkning. Samtidigt är det klart att dessa rättigheter som gäller människors ursprung och identitet omfattas av det skydd för privatlivet som avses i 10 § grundlagen.
31. Högsta domstolen konstaterar att ett iakttagande av tidsfristen enligt införandelagens 7 § 2 mom. i fall där rättsliga eller faktiska orsaker har hindrat att faderskapstalan väcks inom tidsfristen således kan leda till uppenbar konflikt med grundlagen. I en sådan situation ska domstolen med stöd av 106 § grundlagen ge grundlagsbestämmelsen företräde.
32. I Finland kan barnets rättsliga förhållande till sin far fastställas enbart genom erkännande enligt faderskapslagen eller genom ett domstolsavgörande. De rättsverkningar av att talan om fastställande av faderskap godkänns, vilka bygger på annan lagstiftning, kan inte begränsas i samband med en sådan talan utan de avgörs vid behov separat. Det är inte heller i föreliggande fall motiverat att ställa begränsningar, eftersom ett uttryckligt huvudsyfte med faderskapslagen är rättslig likabehandling av barn. Man måste också beakta utgångspunkten för 6 § grundlagen, enligt vilken alla är lika inför lagen och enligt vilken ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av ursprung eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.
Bedömning i föreliggande mål av begränsningen av talerätten
33. A har år 2007 fått veta vem hans förmodade far är och har genast efter det försökt utreda faderskapsförhållandet och få det fastställt. Eftersom B har vägrat erkänna faderskapet, har A inte haft någon annan möjlighet att få det fastställt än att väcka talan vid domstol. Högsta domstolen anser att A inte har haft faktisk möjlighet att inom den i lag utsatta tidsfristen föra faderskapstalan och att han inte heller har haft någon annan möjlighet att få faderskapet fastställt. Man kan inte anse att de underhållsavtal som A inte har känt till och som inte ens skulle ha bevisat B:s biologiska faderskap skulle vara en omständighet som talar mot detta.
34. B har med anledning av käromålet haft anledning och i samtliga rättsinstanser möjlighet att föra fram sådana omständigheter som gäller hans eller hans familjs rättigheter vilka skulle tala för att A inte borde ges möjlighet att föra faderskapstalan. Sådana vägande skäl, vilka vid avvägningen borde beaktas som sådant som talar mot att faderskapet fastställs, har dock inte framförts. Enbart det att B litat på de förhållanden som uppkommit enligt gällande lag kan inte anses vara ett sådant skäl.
35. Av dessa skäl anser Högsta domstolen att det, om A:s faderskapstalan förkastades med stöd av införandelagens 7 § 2 mom., skulle innebära en uppenbar konflikt med grundlagen på det sätt som avses i 106 § grundlagen och med bestämmelsen i grundlagens 10 § som garanterar skydd för privatlivet. Bestämmelsen om tidsfristen för väckande av talan ska således i föreliggande fall inte tillämpas.
36. På de grunder som hovrätten nämner anser Högsta domstolen det bevisat att B är far till A.
Domslut
Hovrättens domslut ändras inte.
Målet har avgjorts i plenum av presidenten Pauliine Koskelo (skiljaktig) samt justitieråden Kari Raulos (skiljaktig), Mikko Tulokas (skiljaktig), Kari Kitunen, Liisa Mansikkamäki, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Timo Esko, Soile Poutiainen, Marjut Jokela, Jukka Sippo, Jorma Rudanko, Pekka Koponen och Ari Kantor. Föredragande var Caritha Aspelin.
De skiljaktiga ledamöternas yttranden
Justitierådet Tulokas: Grunden för Europeiska människorättsdomstolens (EMD) avgöranden i faderskapsmål har varit det skydd för privatlivet som avses i artikel 8 i EMRK, av vilket härleds bl.a. rätten att få sitt ursprung och sin fars identitet utredda. Domstolen har förhållit sig avvisande till att denna rätt begränsas med osmidiga tidsfrister för rätten att väcka talan. De rättsverkningar som hänför sig till ett juridiskt fastställt faderskap måste hållas isär från faderskapsutredningen. T.ex. arvsrätten har inte i ett människorättsperspektiv ansetts höra till skyddet för privatlivet och man kan inte av människorättskonventionen eller EMD:s rättspraxis dra en sådan allmän slutsats att ett klarläggande av faderskap automatiskt ska leda till retroaktiva arvsarrangemang.
Finlands grundlag innehåller i 10 § bl.a. en bestämmelse om skydd för privatlivet, vilken till sitt innehåll bör anses motsvara de tolkningar som framgår av EMD:s rättspraxis angående det problem det nu är fråga om. Tidsfristen enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap för väckande av faderskapstalan står i strid med artikel 8 i EMRK och även med bestämmelsen i 10 § grundlagen i sådana fall där en person inte har haft faktiska möjligheter att utreda sin härkomst och sin fars identitet på grund av att fristen för talerätten har löpt ut. Eftersom motstridigheten är uppenbar och inte kan undanröjas genom lagtolkning, måste man anse att det föreligger en situation som avses i 106 § grundlagen där domstolen ska ge grundlagsbestämmelsen företräde.
Bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap ska således ge vika i den omfattning att motstridigheten mellan bestämmelsen och den grundläggande och mänskliga rättigheten angående skyddet för privatlivet elimineras. Detta innebär att käranden trots att den lagstadgade tiden för att väcka talan har löpt ut ska ges möjlighet att få utredning om sin härkomst och sin fars identitet, vilket sker i den ordning som föreskrivs i lagen om faderskap.
Lagen knyter betydelsefulla rättsverkningar till faderskapet vilka gäller det privaträttsliga förhållandet mellan far och barn, men som också sträcker sig utöver det. En väsentlig fråga är om även ett faderskap som utretts och fastställts efter att tidsfristen för talan har löpt ut får normala rättsverkningar.
Att faderskapet utreds och fastställs efter att tidsfristen för talerätten har löpt ut kan, om faderskapsavgörandet har normala rättsverkningar, komma att rubba stabila rättsförhållanden och rättsliga arrangemang som har gjorts i förlitan på lagen. En jämkning av de motstridiga intressena och ett avgörande av konflikter som uppstår skulle kunna åstadkommas uttömmande och förutsebart enbart genom lagstiftning. Eftersom sådan lagstiftning inte har fåtts till stånd fastän konfliktsituationen länge har varit känd, finns det risk för att det uppkommer nya juridiska problem, om den grundläggande och mänskliga rättigheten förverkligas genom rättskipning.
Problemen begränsar sig inte enbart till de privaträttsliga förhållandena. Det är också fråga om kompetensförhållandena mellan lagstiftaren och den dömande makten. Domstolen har möjlighet att åsidosätta lagen angående införande av lagen om faderskap till den del tidsfristen i lagen förhindrar en faderskapsutredning, som ska anses vara en grundläggande och mänsklig rättighet. Någon liknande uppenbar motstridighet finns däremot inte mellan de grundläggande och mänskliga rättigheterna å ena sidan och lagstiftningen om rättsverkningarna av faderskap å andra sidan. Till dessa delar är domstolen buden av lagstiftarens avgöranden. Svaret på den ovan ställda frågan är således nekande.
Utifrån dessa utgångspunkter sluter jag mig till att A inte på grund av att tiden för väckande av talan har löpt ut har haft faktisk möjlighet att utreda sin härkomst och sin fars identitet, vilket hör till hans grundläggande och mänskliga rättigheter. B:s överklagande ska förkastas. Det finns inte skäl att ändra hovrättens domslut.
Justitierådet Raulos: A är född 24.5.1961 utom äktenskap. Lagen om faderskap (700/1975) trädde i kraft 1.10.1976. I lagens 22 § 1 mom. föreskrivs att ett barn har rätt att föra talan om fastställande av faderskap. I faderskapslagen finns inte någon bestämmelse om att barnets faderskapstalan borde väckas inom någon viss tidsfrist. Inte heller det att den man som ska instämmas har avlidit hindrar att faderskapstalan väcks.
Enligt 4 § lagen angående införande av lagen om faderskap (701/1975) ska bestämmelserna i lagen om faderskap tillämpas också då barnet har fötts före lagens ikraftträdande, om inte något annat föreskrivs i införandelagen. Enligt införandelagens 7 § 1 mom. har barnet eller barnets lagligen förordnade företrädare rätt att föra talan om fastställande av faderskap på det sätt som föreskrivs i lagen om faderskap. Enligt paragrafens 2 mom. ska talan om fastställande av faderskap dock anhängiggöras inom fem år från det lagen om faderskap trätt i kraft. Dessutom föreskrivs det i momentet att talan inte kan väckas om mannen har avlidit.
Enligt införandelagens 7 § 2 mom. borde A således senast 1.10.1981 ha väckt talan om fastställande av B:s faderskap. Talan har dock väckts först 3.4.2008.
Syftet med de lagstiftningsreformer angående barns ställning som trädde i kraft 1.10.1976 var att åstadkomma rättslig likställighet mellan barn. Enligt förarbetena till bestämmelserna eftersträvade man framför allt att barn födda utom äktenskap inte skulle få en rättslig särställning beroende på om de var födda före eller efter lagen om faderskap trädde i kraft. Behovet av den i införandelagens 7 § 2 mom stadgade femåriga tidsfristen.för väckande av talan motiverades med mannens behov av rättsskydd. Bestämmelsen om att mannens död förhindrar väckande av talan motiverades med att det i sådana fall i allmänhet inte är möjligt att få tillräcklig bevisning om faderskapet (RP 90/1974 rd s. 1–3 och 38, LaUB 5/1975 rd s. 11). Utlåtande av grundlagsutskottet inhämtades inte när lagen om faderskap och lagen angående införande av den stiftades. Jag anser att detta visar att man inte när dessa lagar stiftades var tveksam om huruvida någon bestämmelse stred mot grundlagen.
När lagen angående införande av faderskapslagen trädde i kraft och ännu när A:s talerätt löpte ut 1.10.1981 gällde 5 § i Regeringsformen för Finland (94/1919), enligt vilken finska medborgare är likställda inför lagen. Detta ansågs allmänt innebära att lagen ska tillämpas på samma sätt för alla medborgare när omständigheterna är likadana. I 92 § 2 mom. Regeringsformen föreskrevs att om ett stadgande i en förordning står i strid med grundlag eller annan lag, får det inte tillämpas av domare eller andra tjänstemän. Däremot fanns det inte i Regeringsformen någon bestämmelse om möjligheten att låta bli att tillämpa en lag fastän den stred mot Regeringsformen.
Därefter har författningsunderlaget, utifrån vilket man numera kan bedöma begränsningarna av talerätten enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, väsentligen förändrats. Regeringsformen för Finland ändrades genom lagen 969/1995. Enligt det ändrade 5 § 1 mom. i Regeringsformen är alla lika inför lagen. Enligt paragrafens 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl ges en annan ställning på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som hänför sig till hans person. Dessa bestämmelser ingår med samma innehåll i 6 § 1 och 2 mom. i Finlands nu gällande grundlag (73/1999). Enligt 10 § 1 mom. Finlands grundlag är vars och ens privatliv tryggat. Enligt 106 § ska domstolen ge grundlagsbestämmelsen företräde, om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av domstolen uppenbart skulle strida mot grundlagen. Finland är dessutom numera bundet av vissa fördrag, så som konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) och konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990). Enligt artikel 7 i den förstnämnda konventionen har barnet bl.a. rätt att få vetskap om sina föräldrar. Enligt artikel 8 i den andra konventionen har var och en rätt bl.a. att åtnjuta respekt för sitt privat- och familjeliv. Gemensamt för dessa nya författningar och konventioner är att de inte var gällande rätt när tidsfristen för A:s talerätt löpte ut 1.10.1981.
För att A:s talan ska kunna godkännas i föreliggande situation skulle för det första krävas att man godtar lagens retroaktiva verkningar. Statsfördrag, så som Europeiska människorättskonventionen, har i sig inte retroaktiv verkan, om detta inte särskilt har överenskommits. Grundlagen, liksom även andra lagar, kan ofta i olika avseenden ha retroaktiva verkningar. Med hjälp av allmänna lagtolkningsmetoder måste man försöka utreda om retroaktiv verkan har varit avsedd och om den är godtagbar. I situationer där det förefaller som om lagen knyter nya pålagor eller andra ogynnsamma rättsverkningar till tidigare gärningar, försummelser eller händelser, kan lagen vanligen inte ha retroaktiv verkan. Så som det även framgår av 8 § grundlagen kan regeln vara absolut inom vissa rättsområden. Det allmänna retroaktivitetsförbundet bygger på kravet på rättvisa, rättssäkerhet och förutsebarhet. Således är det t.ex. uppenbart att en lag strider mot det allmänna retroaktivitetsförbundet, om den först efter att tidsfristen enligt tidigare lag redan har löpt ut förlänger tiden för att väcka talan till nackdel för motparten. Som exempel på detta passar en ny talerätt, som skapas efter att tidsfristen för väckande av faderskapstalan har löpt ut, med vilken man typiskt kan rubba redan legaliserade arvsordningar eller åstadkomma begränsningar av testamenteringsrätten. För att retroaktivitetsförbudet i sådana slags situationer ska ge vika krävs synnerligen vägande samhälleliga skäl.
Av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis som majoriteten nämner framgår att det skydd för privatlivet som nämns i artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen förutsätter att varje människa har rätt att få utrett vem hans eller hennes biologiska far är. Absoluta och oflexibla tidsfrister för talerätten vilka förhindrar detta kan enligt Europeiska människorättsdomstolen strida mot Europeiska människorättskonventionen. Därför måste man för det första konstatera att Europeiska människorättskonventionen hos oss gäller nationellt så som en vanlig riksdagslag och att Europeiska människorättsdomstolens tolkningsavgöranden med stöd av konventionen inte åsidosätter den entydiga och absoluta bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap, vilken gäller såsom riksdagslag. I sig är det uppenbart att individens identitet som avses av Europeiska människorättsdomstolen är knuten till ett bestående och livslångt behov att utreda den biologiska härkomsten. Detta är dock en annan sak än att faderskapet fastställs med de rättsverkningar som följer av den nationella lagen. I vår nationella rätt är status och arvsrättslig ställning oskiljaktiga. Det framgår inte heller av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis att den aktuella begränsningen av talerätten borde anses stå i strid med Europeiska människorättskonventionen på grund av arvsrättsliga omständigheter.
Det skydd för privatlivet som avses i 10 § Finlands grundlag omfattar enligt grundlagsutskottets tolkning rätten till personlig identitet, dvs. också rätten att få vetskap om sin härkomst. Då A i föreliggande mål redan när han väckte talan har varit på det klara med Folkhälsoinstitutets utlåtande av den 31 maj 2007, enligt vilket det utifrån resultaten av DNA-test för utredande av B:s faderskap fanns 99,9 procents bevisning för att B var far, kan detta krav anses uppfyllt i sak även utan ett domstolsavgörande. Av 6 §, 10 § eller 22 § Finlands grundlag och förarbetena till dem framgår inte något uttryckligt stöd för uppfattningen att avsikten har varit att ge bestämmelserna en sådan exceptionell retroaktiv verkan att det med stöd av dem skulle vara möjligt att föra en sådan faderskapstalan, där talerätten innan grundlagen trädde i kraft har upphört med stöd av en annan lag, och därvid fastställa inte endast det biologiska ursprunget utan också faderskapet med alla därtill hörande rättsverkningar. Frågan om lagen om faderskap har retroaktiv verkan har i tiden avgjorts genom lagen angående införande av lagen om faderskap. De ovan nämnda bestämmelserna i Finlands grundlag är allmänna till sin natur och det krävs tolkning för att utreda syftet med dem. Jag ser inte en sådan uppenbar motstridighet mellan Finlands grundlag och 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap att det sistnämnda lagrummet inte borde tillämpas och att talerätt borde medges A med stöd av bestämmelserna i Finlands grundlag. Detta är fråga om ett problem som bör lösas av Finlands riksdag.
Av de skäl som jag har nämnt prövar jag riktigt att upphäva hovrättens dom och förkasta talan eftersom den har väckts för sent.
President Koskelo:
I Frågeställningen
Om talan prövas och käromålet godkänns innebär det att en absolut och entydig bestämmelse i riksdagslag åsidosätts,
i förhållande mellan enskilda parter, dvs. i så kallat horisontellt förhållande,
i en situation som bestämmelsen uttryckligen har avsetts omfatta,
i ett saksammanhang som gäller utvidgande av en riksdagslags retroaktiva verkan i efterhand, ungefär 30 år efter att utsträckningen i tiden för den retroaktiva verkan som ursprungligen har föreskrivits i lagen har upphört.
Frågeställningen struktureras utifrån följande omständigheter:
Saken gäller rätten att föra talan om fastställande av faderskap. Enligt gällande lag är fastställande av faderskap materiellt knutet till en utredning om biologiska omständigheter. Att talerätt föreligger kommer således som utgångspunkt att också bestämma utgången i saken, om det biologiska faderskapet bevisas.
I de ställningstaganden av Europeiska människorättsdomstolen som finns i bakgrunden i målet är det fråga om skyddet för privatlivet och den därtill hörande rätten att få sitt biologiska ursprung utrett och fastställt.
Faderskap som rättsligt institut, och på motsvarande sätt fastställande av faderskap som rättslig påföljd, är däremot till sina rättsverkningar en mer omfattande och mångfacetterad sak, som påverkar rådande rättsliga förhållanden och andras rättigheter mer än utredningen av det biologiska släktskapet.
Det är därför fråga om fastställande av faderskap på nationell nivå är ett lämpligt rättsmedel för att undanröja eller avvärja en konstaterad kränkning av en mänsklig rättighet.
Det är också fråga om domstolens befogenhet att åsidosätta en entydig bestämmelse i en riksdagslag av sådana skäl och med sådana följder som yrkandet i käromålet skulle få. Människorättsförpliktelsernas innehåll och verkställigheten av dem på nationell nivå är två olika saker. I detta fall bestäms innehållet utifrån Europeiska människorättskonventionen samt människorättsdomstolens tillämpningspraxis (nedan avsnitt III – IV). Verkställigheten på nationell nivå sker enligt den egna författningen och kompetensförhållandena enligt den (nedan avsnitt V).
II Fastställande av faderskap enligt lagen om faderskap
Angående konstaterande och fastställande av släktskapsförhållande mellan barn och far samt upphävande av släktskapsförhållande gäller vad som föreskrivs i lagen om faderskap (1 §, härefter faderskapslagen). Enligt 3 § 2 mom. 1 punkten faderskapslagen ska domstolen fastställa att en man är far till ett barn, om det har utretts att mannen har haft samlag med modern vid den tid då barnet har kunnat avlas och det kan anses vara styrkt att mannen avlat barnet.
Faderskapslagen innehåller inte några bestämmelser om rättsverkningarna av faderskap, utan de följer av annan lagstiftning. Rättsverkningarna är dock desamma oberoende av vilken den rättsliga grunden för faderskapet är.
Faderskapslagen stiftades 1975 och sattes 1.10.1976 i kraft retroaktivt så att den skulle tillämpas också på barn födda före ikraftträdandet (4 § lagen angående införande av lagen om faderskap, härefter införandelagen). Beträffande käromål om fastställande av faderskap begränsades retroaktiviteten dock genom införandelagen så, att om ett barn var fött före faderskapslagens ikraftträdande, skulle talan om fastställande av faderskap väckas inom fem år från det faderskapslagen trätt ikraft. Det är nu fråga om utvidgning av lagens retroaktiva verkan i efterhand så att det skulle vara möjligt att genom talan få faderskapet fastställt fastän den i lag föreskrivna tiden för väckande av talan har löpt ut 1.10.1981. I föreliggande fall har talan väckts 3.4.2008.
När faderskapslagen stiftades ansågs det inte att likställighetsbestämmelsen i den då gällande regeringsformens 5 § ställde hinder att begränsa den retroaktiva verkan av faderskapslagen på det sätt som gjordes. Inte heller senare har man vidtagit lagstiftningsåtgärder för att i efterhand utvidga faderskapslagens retroaktiva verkan – varken efter grundrättighetsreformen 1995 eller efter att grundlagen av år 2000 och dess 22 § stiftades. Lagmotionen 136/2004 rd i saken har fått avslag i riksdagen. Lagutskottets förslag till uttalande (LaUB 1/2005), enligt vilket utskottet förutsätter att regeringen utreder vilka problem 7 § 2 mom. i lagen angående införande av lagen om faderskap (701/1995) ger upphov till och att den förelägger riksdagen de lagförslag som eventuellt visar sig vara nödvändiga på grundval av utredningen, har inte heller lett till att riksdagen skulle ha godkänt ett utlåtande eller vidtagit lagstiftningsåtgärder. Fastän det nuförtiden är anmärkningsvärt lätt att med DNA-undersökningar utreda faderskap på ett säkert sätt och utan att tidens gång skulle ha en sådan betydelse för bevisfrågorna vid faderskapsutredningen som var fallet när faderskapslagen stiftades, har grundlagen således inte ansetts ge lagstiftaren anledning att ingripa i den lösning man i tiden gick in för så att men i efterhand skulle utvidga faderskapslagens retroaktiva verkningar av likställighets- eller andra skäl som hänför sig till grundrättigheterna.
III Vad slags skydd för mänskliga rättigheter är det fråga om i målet – Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis i saken
III a. Rätt till utredning av biologiskt ursprung som en del av skyddet för privatlivet
Europeiska människorättsdomstolen (EMD) har under de senaste åren meddelat flera avgöranden där det har ansetts att det skydd för privatlivet som avses i artikel 8 i människorättskonventionen förutsätter att var och en ska ha rätt att få vetskap om sitt biologiska ursprung och få utrett vem som är biologisk far.
Till skyddet för privatlivet hör att var och en bör kunna utreda de omständigheter som gäller hans eller hennes identitet som människa, eftersom kännedom om detta har betydelse för hur människans personlighet utformas (Mikulic v. Kroatien, dom 7.2.2002, punkt 54). Rätten till identitet, vilken innefattar rätten att få vetskap om sin härkomst, är en väsentlig del av begreppet privatliv (Jäggi v. Schweiz, dom 13.7.2006, punkt 37, Pascaud v. Frankrike, dom 16.6.2011, punkt 59). Även enligt konventionen om barnets rättigheter (1129/91, FördrS 60/1991) har barnet så långt det är möjligt rätt att få vetskap om sina föräldrar (art. 7).
Konventionsstaterna har en skyldighet att aktivt säkerställa att det biologiska ursprunget kan utredas på ett sätt som skyddet för privatlivet kräver (bl.a. Mikulic, punkt 57).
Beträffande utsträckningen i tiden har EMD till denna del konstaterat att människans behov att få utreda sin biologiska härkomst inte minskar med tiden utan att det är tvärtom (Jäggi, punkt 40). Med hänsyn till denna identitetsfråga ställs det också avgränsade och stränga villkor för avvägningen mellan motsatta intressen (Jäggi, punkt 38–44) och t.ex. det att en påstådd förälder har dött och att det därför funnits behov att göra ingrepp i den avlidnes kropp har inte ansetts utgöra ett beaktansvärt hinder för att utreda den biologiska sanningen.
Utgångspunkten måste vara att denna mänskliga rättighet inte kan vara beroende av om det är fråga om utredning av biologiskt faderskap eller av biologiskt moderskap, även om behovet hos oss i praktiken är ovanligare i det senare fallet. EMD har dock i avgörandet Odièvre v. Frankrike, stora kammaren 13.2.2003, slutit sig till att skyddet för privatlivet inte kränktes av ett arrangemang som gör anonym födsel möjlig och förhindrar att barnet får vetskap om den biologiska moderns identitet via hälsovårdsregister. Som beaktansvärda motsatta intressen i förhållande till utredningen av härkomsten ansågs i fallet de fördelar som möjligheten till anonym födsel ansågs ge för att skydda moderns hälsa och minska antalet aborter.
Rätten att få sitt biologiska ursprung utrett är i varje fall omfattande i fråga om personkretsen, såväl när det gäller subjektet som objektet. Utgångspunkten är att rätten tillkommer var och en oberoende av ålder eller skede i livet eller rådande familjerättslig status (född inom eller utom äktenskap eller adoptivbarn). Beträffande objektet omfattar rätten åtminstone att ursprunget utreds beträffande släktskap i rakt uppstigande led och i princip oberoende av om den putativa föräldern lever eller redan har dött.
Tidsgränserna för att väcka talan om utredande av biologiskt ursprung strider i sig inte mot människorättskonventionen. Tidsgränserna får dock inte vara på det sättet absoluta och oflexibla att de, oberoende av när personen i fråga har blivit eller kunnat bli medveten om att hans eller hennes biologiska ursprung är oklart, förhindrar att rätten förverkligas.
Det förefaller inte heller som om några begränsningar av retroaktiviteten har kopplats till att en ovillkorlig begränsning av tiden för väckande av talan bryts för att möjliggöra utredning av biologiskt ursprung. EMD har – visserligen utan motivering – ansett sig behörig att pröva överklaganden som gäller Finland och som bygger på tillämpningen av tidsfristen för väckande av talan enligt 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (Backlund, Grönmark) trots att talerätten med stöd av denna bestämmelse hade upphört redan flera år innan människorättskonventionen trädde i kraft i Finland. Således har det ansetts att inte ens de allmänna gränserna för konventionsbestämmelsers utsträckning i tiden har haft betydelse i detta sammanhang (jfr Blecic v. Kroatien, stora kammaren 8.3.2006, punkt 70 och 77–82). Detta kan å ena sidan bygga enbart på att individens behov att få klarhet i sin identitet och att få sitt biologiska ursprung utrett har ansetts vara oberoende av att tiden går, bestående och livslångt och å andra sidan på att av detta följer en aktiv skyldighet för konventionsstaten, varvid rättsliga hinder som ställs för att utreda biologiskt ursprung medför en sådan fortgående rättskränkning som inte omfattas av den allmänna begränsningen av konventionsförpliktelsers retroaktivitet (Loizidou v. Turkiet, stora kammaren 18.12.1996, punkt 41, Aksakal v. Turkiet, dom 11.9.2007, punkt 77, jfr punkt 66).
EMD:s rättspraxis är klar och konsekvent genom att rätten att få en utredning av biologiskt ursprung skyddas uttryckligen som en del av skyddet för privatlivet. Även i målen Backlund och Grönmark (domar 6.7.2010) som gäller Finland har den fällande domen byggt på det och enbart på det att klagandenas privatliv ansågs ha blivit kränkt. Det har alltså varit fråga om en kränkning av människorättsskyddet för den personliga ideniteten. Fastän det genom DNA-undersökning förelåg visshet om vem som var biologisk far, hade klaganden inte haft möjlighet att få detta faktum rättsligt fastslaget (Backlund, punkt 53).
Eftersom rättsverkningarna av att faderskap fastställs inte enligt nationell rätt begränsar sig till att det biologiska släktskapsförhållandet blir utrett och konstaterat, utan sträcker sig vidare bl.a. till kvarlåtenskapsrättsliga rättsförhållanden, finns det i detta sammanhang behov att också undersöka i vilken mån tolkningspraxis angående människorättskonventionen till övriga delar påverkar bedömningen av saken.
III b. Rättspraxis angående skydd för familjelivet
Skyddet för familjelivet är beträffande objekt, förutsättningar och innehåll en mänsklig rättighet som skiljer sig från skyddet för privatlivet, fastän bestämmelserna om dem båda finns i samma artikel 8 i människorättskonventionen. Enligt EMD:s fasta rättspraxis hänför sig det skydd för privatlivet som avses i artikel 8 till existensen av faktiska personliga band. Enbart biologiskt släktskap räcker inte i sig som grund för att aktualisera skydd för privatlivet (L v. Nederländerna, dom 1.6.2004, punkt 37 och I och U v. Norge, beslut 21.10.2004, Schneider v. Tyskland, dom 15.11.2011, punkt 80). Ett tilltänkt familjeliv räcker vanligen inte heller som grund för att man ska kunna åberopa skydd för familjelivet (Schneider, punkt 81). EMD har i sin rättspraxis dessutom ansett att skyddet för familjelivet inte utan särskilda skäl omfattar förhållandena mellan föräldrar och vuxna barn (Emonet v. Schweiz 13.12.2007, punkt 35), utan att ett faktiskt rådande beroendeförhållande krävs för ett skydd för familjelivet i dessa fall.
Enligt fast rättspraxis aktualiseras således inte skyddet för familjelivet utan att det finns ett föregående faktiskt familjeband mellan personerna i fråga. Dessutom har särskilda extra krav ställts på arten av det faktiska förhållandet mellan ett vuxet barn och dess förälder för att skydd för familjelivet ska föreligga.
Då skyddet för familjelivet blir tillämpligt kan det krävas rättsliga garantier för att barnet integreras i familjen (Emonet, punkt 64). Skyddet för familjelivet kan till innehållet också täcka ekonomiska omständigheter, så som underhållsfrågor (Yigit v. Turkiet 2.10.2010).
Skyddet för familjelivet har dock inte ansetts garantera rätten att ärva eller att få ställning som arvinge (Marckx v. Belgien, dom 13.6.1979, Stoutt v. Irland, kom. beslut 14.10.1986, Haas v. Nederländerna, dom 13.1.2004, punkt 43). Däremot framgår det av EMD:s rättspraxis att skyddet för familjelivet ur arvsrättslig synpunkt är ett skydd mot diskriminering som bygger på samverkan mellan artiklarna 8 och 14 (Marckx v. Belgien, punkterna 52-54). I målet Marckx var det fråga om ställningen för den biologiska modern och hennes barn som fötts utom äktenskap. Från domen härstammar EMD:s uttalande, enligt vilket nära släktingars arvsrättsliga ställning är kopplade till familjelivet (punkt 52). Uttalandet har således gällt en situation där det biologiska släktskapet i sig var ostridigt, liksom även det faktiska familjebandet. Av avgörandet framgår att art. 8 inte i sig garanterar rätten att ärva, utan det är fråga om att saken hör till området för familjelivet, vilket medför diskrimineringsförbud enligt artikel 14. I andra fall där EMD har konstaterat en kränkning av artiklarna 8 och 14 på grund av diskriminering som hänför sig till arvsrätt, har det på motsvarande sätt varit fråga om situationer där faderskapet redan har konstaterats rättsligt och det har funnits ett faktiskt umgänge (Brauer v. Tyskland, dom 28.5.2009, punkt 31–32). De domar i vilka det har varit fråga om diskriminering har således inte gällt utredning av härkomst, utan har handlat om rättsverkningarna av ostridig härkomst.
I målet Camp och Bourimi v. Nederländerna, dom 3.10.2000, var det fråga om en situation där ett ogift par som bodde tillsammans väntade barn och mannen plötsligt dog. Efter födseln fick barnet ställning som erkänt barn men inte arvsrätt efter sin far, eftersom statusen inte gavs retroaktiv verkan. I detta fall ansåg EMD att det innebar en kränkning av artikel 8 tillsammans med artikel 14 att barnet inte fick arvsrätt efter sin far. Domstolen fäste avseende vid att fadern inte hade haft för avsikt att låta bli att erkänna barnet, utan tvärtom hade avsett att ingå äktenskap med modern, vilket till följd av hans död inte hade blivit av. Under dessa omständigheter stred det mot skyddet mot diskriminering att den status som konstaterats efter faderns död inte fick retroaktiv verkan beträffande arvsrätten.
I fråga om utsträckningen i tiden av det diskrimineringsskydd som gäller arvsrätten har EMD i målet Marckx, där domstolen alltså konstaterade att Belgiens lagstiftning stod i strid med människorättskonventionen eftersom den var diskriminerande, uttryckligen konstaterat att det av rättssäkerhetsprincipen följer att konventionen inte förutsatte att ställningstagandet iakttas retroaktivt (punkt 58). I målet Vermeire v. Belgien 29.11.1991 preciserade EMD att effekterna av domen Marckx inte sträckte sig till fall där arvlåtaren hade avlidit innan domen meddelades (punkt 20 och 22). När det gäller kvarlåtenskapsrättsliga rättshandlingar som arvlåtaren har vidtagit har även artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till människorättskonventionen och tolkningen av den i praxis betydelse för begränsningarna av de retroaktiva effekterna.
III c. Arvsrättslig icke-diskriminering ur egendomsskyddets synvinkel
Av EMD:s rättspraxis framgår också att artikel 1 i tilläggsprotokoll 1, som skyddar uppkomna förmögenhetsrättigheter, tillsammans med artikel 14 förbjuder diskriminering på grund av härkomst när det gäller arvsrättens innehåll, om ett rättsligt konstaterat föräldraskap har funnits innan arvlåtaren avled (Merger och Cros v. Frankrike 22.12.2004, barnet hade fötts utom äktenskap och var erkänt av fadern). Detta skydd aktualiseras inte i fall där statusfrågan av en eller annan orsak är outredd vid arvlåtarens död (Alboize-Barthes och Alboieze-Montezume v. Frankrike, beslut 21.10.2008). I vissa länder har barn födda utom äktenskap haft en arvsrättsligt oförmånligare ställning även efter sin mor. Vid sidan av målet Marckx gäller avgörandena Inze v. Österrike 28.10.1987 och Mazurek v. Frankrike 1.2.2000 en sådan situation: barnets släktskap har i sig varit klart, men innehållet i arvsrätten har varit diskriminerande på den grunden att barnet har fötts utom äktenskap. Även i dessa fall har domstolen konstaterat kränkning av artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 i kombination med artikel 14.
III d. Konstaterande av biologiskt släktskap – fastställande av faderskap
I EMD:s rättspraxis angående barnets rätt till att få sitt biologiska ursprung utrett hänvisar domstolen också till fastställande av ett rättsligt förhållande mellan barnet och föräldern. Då är det dock fråga om det rättsmedel med vilket man försöker klarlägga den biologiska sanningen vilket skyddet för privatlivet förutsätter (Mikulic, punkt 55 och 60, Phinikaridou, punkt 44, Jäggi, punkt 22). I målet Backlund hänvisar domstolen till att fastän det enligt DNA-test var klart att N.S. var far, så kunde klaganden inte få denna omständighet rättsligt fastställd ("he was deprived of the possibility of having this fact legally confirmed", punkt 53). I målet Grönmark som avgjordes samma dag är domstolens skrivsätt av någon orsak som inte förklaras delvis annorlunda. Den människorättsliga grunden för avgörandena är dock precis densamma: den konstaterade kränkningen berodde på en ovillkorlig begränsning av talerätten, vilket förhindrade att rätten till skydd för privatlivet förverkligades.
Däremot framgår det inte och man kan inte heller dra den slutsatsen av EMD:s rättspraxis att det mellan skyddet för privatlivet som gäller utredning av biologiskt ursprung och det rättsmedel som krävs för att förverkliga det skulle råda ett sådant samband enligt människorättskonventionen att konventionen i detta sammanhang skulle förutsätta att faderskapet fastställs jämte alla de rättsverkningar som följer av den nationella lagen och som klart sträcker sig utanför de frågor som omfattas av skyddet för privatlivet. Tvärtom har EMD i sin rättspraxis uttryckligen gjort en skillnad mellan frågan om utredning av biologiskt faderskap och frågan om rättsligt fastställande, t.ex. när det har gällt att bedöma den biologiska faderns umgängesrätt med ett barn vars juridiska far är gift med modern (Schneider 15.9.2011, punkt 102–103). I avgörandet fäster domstolen uppmärksamhet vid att konstaterande av biologiskt faderskap med avseende t.ex. på umgänge och rätt att få upplysningar är en väsentligt annorlunda och mer begränsad sak än fastställande av juridisk status med effekten att ett tidigare statusförhållande upphör. På motsvarande sätt är utredning och konstaterande av biologiskt faderskap såsom en människorättsfråga avseende individens identitet en mer begränsad sak än frågan om juridiskt föräldraskap.
I de fall som omfattas av tidsbegränsningen av talerätten enligt lagen angående införande av lagen om faderskap är den som söker rättsskydd oundvikligen en vuxen människa, för vilken fastställande av juridiskt föräldraskap eller ändring av status inte längre har annan betydelse än för arvsrätten, vilket inte är en fråga som hör till skyddet för privatlivet eller ens är en rättighet som skulle garanteras av skyddet för familjelivet. Det skydd som människorättskonventionen förutsätter och det sätt på vilket skyddet förverkligas måste hållas isär. Det senare är en fråga som bestäms enligt den nationella rätten och beror av den.
III e. Andras rättigheter och vissa andra synpunkter
Utredning och konstaterande av biologiskt släktskap inverkar i sig inte nödvändigtvis på andras rättigheter utöver vad gäller de åtgärder som krävs för själva utredningsförfarandet, då det t.ex. för att ta behövliga DNA-prov kan bli nödvändigt att göra ingrepp i någon annans personliga integritet (Mikulic, punkt 62–65). Det har ju också ansetts att sådana slags motsatta intressen måste vika. I målet Odièvre, som gällde anonymt födande, har avvägningen mellan motsatta intressen visserligen lett till ett annat resultat, och de intressen som stod mot utredningen av den biologiska moderns identitet – inklusive adoptivfamiljens ställning (punkt 44) – har på ovan nämnt sätt ansetts vara mer vägande. Ur det perspektiv som gäller förhållandena i Finland har den sistnämnda avvikelsen i EMD:s tolkningspraxis dock inte nämnvärd betydelse.
Beträffande de avgöranden som gäller rättsligt föräldraskap är effekterna för andras rättsliga ställning mer omfattande och betydelsefulla. Fastän barnets intressen framför allt när det gäller minderåriga barn står i främsta rummet (t.ex. I.L.V. v. Rumänien, beslut 24.8.2010, punkt 40 och 46), framgår det av tolkningspraxis angående skyddet för familjelivet att statusförhållandena avseende föräldraskap är betydelsefulla även för andra parters rättigheter än barnens. Den rättsliga konstellationen är inte på samma sätt enkelriktad som när man undersöker rätten till utredning av biologiskt ursprung. Att juridiskt föräldraskap upphör kan således kränka inte bara barnets intressen (Iyilik v. Turkiet 6.12.2011) utan också den biologiska förälderns (Emonet v. Frankrike, dom 13.12.2007) eller adoptivförälderns (Kurochkin v. Ukraina, dom 20.5.2010) skydd för familjelivet. På motsvarande sätt kan fastställande av rättsligt föräldraskap innebära ingrepp i en familjs sedan tidigare gällande lagliga ställning (Yousef v. Nederländerna, dom 5.2.2003, punkt 68 och 71).
Människorättskonventionen, lika lite som konventionen om barnets rättigheter eller den europeiska adoptionskonventionen, rubbar inte principen att en människa samtidigt kan ha bara ett par föräldrar i form av ett juridiskt föräldraförhållande. Rätten att få det biologiska ursprunget utrett kan således inte bindas till att den juridiska statusen fastställs, utan att man hamnar i konflikt t.ex. med principerna för rättsverkningarna av adoption (2008 års europeiska adoptionskonvention, artikel 11 och 14, RP 47/2011, RsV 84/2011) eller med att det kan ligga i barnets eget intresse att den tidigare juridiska statusen består i det fall att barnet önskar få sitt biologiska ursprung utrett (jfr Odièvre, punkt 28, Iyilik, punkt 35).
Ur kvarlåtenskapsrättslig synvinkel ger artikel 8 i människorättskonventionen eller artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 ingen garanti för rätten att ärva. Domarna gällande Finland i målen Backlund och Grönmark bygger inte på att klagandena har gått miste om arvsrätt eller har blivit arvsrättsligt diskriminerade på grund av att talerätt saknades. Å andra sidan kan arvlåtarens rätt att vidta kvarlåtenskapsrättsliga rättshandlingar få skydd såväl enligt skyddet för familjelivet med stöd av artikel 8 (Yigit v. Turkiet 2.11.2010, punkt 95) som enligt egendomsskyddet (Pla och Puncernau v. Andorra, 13.7.2005, skiljaktiga meningar av Bratza och Garlicki).
Att i tiden utslocknad rätt att väcka talan om fastställande av faderskap återställs innebär på grund av laglottsbestämmelserna en begränsning av arvlåtarens rätt att genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Begränsningen skulle gynna den som arvlåtaren visserligen har ett biologiskt band med men med vilken arvlåtaren inte nödvändigtvis alls har haft ett faktiskt familjeliv och skulle eventuellt skada sådana personer med vilka arvlåtaren de facto har haft ett förhållande som åtnjuter skydd för familjelivet. Dessutom har arvlåtaren i ett trettiotal år kunnat leva med den uppfattningen att dylika begränsningar av dispositionsrätten inte gäller honom, eftersom de rättigheter enligt faderskapslagen som tillåter retroaktivitet enligt lag har upphört redan långt innan människorättskonventionen över huvud taget har trätt i kraft för Finlands del. Dessa frågor och motstridiga intressen har stått utanför bedömningen och ställningstagandena i EMD:s avgöranden.
III f. Utsträckningen i tiden
Europeiska människorättskonventionen har för Finlands del trätt i kraft 10.5.1990 (439/1990). I EMD:s domar Backlund och Grönmark har den i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap föreskrivna tidsfristen för att väcka talan om fastställande av faderskap när barnet har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft (1.10.1976), vilken konstaterats innebära en kränkning av artikel 8, löpt ut 1.10.1981. Rättigheterna att väcka talan har således slocknat innan människorättskonventionen trädde i kraft.
Europeiska människorättsdomstolens befogenhet att pröva och avgöra de ovan nämnda överklagandena har således kunnat grunda sig enbart på att ärendena har ansetts gälla så kallat fortgående fördragsbrott. EMD har inte alls yttrat sig om den frågan, men domstolen har i varje fall till denna del varit bunden av etablerade principer. Konventionsförpliktelsernas utsträckning i tiden bestämmer samtidigt gränserna för EMD:s egen behörighet, vilka måste beaktas på tjänstens vägnar (Blecic, punkt 67).
Utgångspunkten är att statens åtgärder ska vara fördragsenliga från den tidpunkt fördraget träder i kraft och att omständigheter efter ikraftträdandet hör till människorättsdomstolens kompetenssfär även i det fall att det är fråga om att ett tidigare sakförhållande fortgår (Hutten-Czapska v. Polen, beslut 16.9.2003). Däremot är det inte tillräckligt att en händelse som inträffat innan fördragsförpliktelserna trädde i kraft har effekter som utsträcker sig till tiden efter ikraftträdandet (Posten och Rahko v. Finland, 24.9.2002, punkt 40, ställningstagande angående begreppet fortgående läge med beaktande av art. 35.1). Fördragets tillämpning i tiden och EMD:s befogenheter bestäms utifrån de omständigheter som orsakat kränkningen och det att senare rättsmedel varit resultatlösa medför inte att saken tidsmässigt och behörighetsmässigt kan prövas (Blecic, punkt 78–80). Den fördragsslutande staten har inte skyldighet att rätta felaktigheter som har begåtts före ikraftträdandet (Blecic, punkt 81).
Som det konstaterades ovan i punkt III a måste det fortsatta fördragsbrottet i en fråga som gäller skyddet för privatlivet ha grundat sig på att behovet, som är förknippat med individens identitet, att utreda det biologiska ursprunget har ansetts vara oberoende av tid, bestående och livslångt och att detta medför en positiv skyldighet för den fördragsslutande staten att säkerställa en tillräcklig faktisk möjlighet att få rättsskydd. Denna positiva skyldighet sträcker sig också till dem för vilka det rådande rättsläget har lett till att talerätten har slocknat redan före den tidpunkt fördragsförpliktelserna trädde i kraft.
Om däremot grunden för fördragsbrottet hade ansetts vara att klagandena till följd av att talerätten hade slocknat hade gått miste om sin arvsrätt, så hade frågan om fördragsförpliktelsernas utsträckning i tiden sett annorlunda ut. Då hade det varit nödvändigt att uttryckligen ta ställning till hur det är möjligt att det skulle innebära ett fortgående fördragsbrott på den grunden att talerättens utslocknande, som siktar till att säkerställa arvsrätten, har inträffat innan fördragsförpliktelserna har trätt i kraft och arvsrätten därmed skulle ha gått förlorad, fastän människorättskonventionen över huvud taget inte tryggar rätten att ärva eller ålägger de fördragsslutande staterna positiva skyldigheter att bevilja arvsrätt (Aksakal v. Turkiet, punkt 66 och 77).
Som det konstaterades ovan har domarna i målen Backlund och Grönmark inte byggt på diskrimineringsförbudet – varken beträffande arvsrätt eller på något annat sätt. I målet Marckx, där grunden för kränkningen var artikel 8 angående skyddet för familjelivet i kombination med artikel 14, ansåg EMD att domen inte medförde skyldighet för den fördragsslutande staten att undanröja den diskriminerande lagstiftningen retroaktivt för den tid som fördraget hade varit i kraft (för Belgiens vidkommande trädde fördraget i kraft 14.6.1955). Än mer klart måste det vara att fördraget inte ålägger den fördragsslutande staten skyldighet att retroaktivt, för den tid fördraget över huvud taget inte har varit gällande i staten, undanröja arvsrättslig särbehandling av barn födda utom äktenskap.
Bestämmelsen i 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap är en övergångsbestämmelse som avser lagstiftning som har avskaffat diskriminering. Genom bestämmelsen har lagens retroaktiva verkningar begränsats genom att det ställs en bakre gräns för möjligheten att få arvsrätt genom fastställande av faderskap. Till den delen är det fråga om de förmögenhetsrättsliga rättsverkningarna av outredda biologiska förhållanden som har uppkommit innan fördragsförpliktelserna enligt människorättskonventionen har trätt i kraft. Dessa rättsverkningar har blivit slutligt ordnade innan fördragsförpliktelserna trädde i kraft, eftersom talerätten har slocknat med stöd av lag (Potocka mfl. v. Polen, dom 4.10.2001, punkt 40–42, Gottwald-Markusic v. Kroatien, beslut 30.10.2010). Människorättskonventionen ålägger inte den fördragsslutande staten att rätta till sådana eventuella orättvisor som har inträffat och fullbordats innan fördragsförpliktelserna har trätt i kraft (Blecic, punkt 81).
Den kränkningsgrund som framgår av målen Backlund och Grönmark, dvs. statens positiva skyldighet att skydda privatlivet så att det är möjligt för en människa att klarlägga sitt biologiska ursprung, vilket är en fråga som gäller identiteten, gör det i viss mån förståeligt att EMD inte i sin motivering har sagt något alls om sakens och sin egen behörighet utsträckning i tiden. Om bedömningen av överklagandena hade grundat sig på sådant som gäller rättsverkningar av faderskap, skulle det däremot ha varit nödvändigt att separat pröva och bedöma också frågan om vilken utsträckning fördragsförpliktelserna och EMD:s behörighet har i tiden.
IV Slutsatser av det ovan anförda
Den människorättskränkning som har konstaterats i EMD:s domar Backlund och Grönmark gäller möjligheten att utreda härkomsten, men inte rättsverkningarna. Ett uttryck för detta är också det att ersättningskrav som har byggt på förlorad arvslott har avslagits i EMD (12.7.2011) på grund av brist på orsakssamband, på motsvarande sätt som i målet Turnali v. Turkiet 7.9.2009, där ett ersättningskrav på mer än 47 miljoner euro för förlorad arvslott förkastades (jfr annorlunda i målen Merger och Cros, Inze, Mazurek, där grunden för kränkningen har varit att själva arvslagstiftningen har varit diskriminerande samt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 tillsammans med artikel 14).
Den innehållsliga grunden för människorättskränkningen och den rättsföljd som käromålet, dvs. fastställande av faderskap, i föreliggande mål syftar till motsvarar inte varandra. Den konstaterade människorättskränkningen är mer begränsad än vad de konsekvenser den begärda rättelsen skulle få.
Frågan om på vilket sätt ett rättsläge som kränker en rättighet som skyddas som en mänsklig rättighet kan och bör rättas till är något som ska avgöras på nationell nivå och med tillämpning av nationella kompetensförhållanden (t.ex. Broniowski v. Polen, stora kammaren 22.6.2004).
Av människorättskonventionen följer att man på nationell nivå måste säkerställa möjligheten att utreda och fastställa biologiskt ursprung. Av konventionen följer däremot inte att detta måste ske genom att juridiskt faderskap jämte alla rättsverkningar fastställs.
Utifrån 10 § grundlagen har också riksdagens grundlagsutskott ansett att rätten till personlig identitet omfattas av skyddet för privatlivet enligt paragrafen. Utskottet har ansett det nödvändigt att var och en har rätt att få reda på sitt eget ursprung (GrUU 59/2002 rd, GrUU 16/2006 rd och GrUU 15/2011 rd). Saken har varit aktuell som grundlagsfråga framför allt i samband med lagstiftningen om assisterad befruktning och om adoption.
Utredning av biologiskt föräldraskap kan ibland ske genom att man ger tillgång till information som myndigheterna eller aktörer inom hälsovården har. I synnerhet utredning av biologiskt faderskap kan kräva andra slags metoder. Rättsskyddsmedlen bör vara lämpliga för respektive syfte.
Eftersom det är fråga om ett skydd för den personliga identiteten, bör rättigheterna och de tillbudsstående rättsmedlen i princip inte vara beroende av personens existerande status. Barn som har fötts efter att faderskapslagen har trätt i kraft har utan tidsbegränsning rätt att föra talan om fastställande av faderskap. Även för den som inte har en rättsligt fastställd far är en utredning av det biologiska ursprunget som identitetsfråga och konstaterande av rättslig status inte nödvändigtvis samma sak. Önskan hos den som utifrån en faderskapspresumtion har ställningen av barn inom äktenskapet att få reda på sitt biologiska ursprung hänger inte heller nödvändigtvis ihop med en önskan om att ändra den juridiska statusen. För den som är adopterad får en utredning av det biologiska faderskapet inte heller innebära att den juridiska statusen ändras, eftersom detta på det sätt som avses ovan i avsnitt III skulle stå i strid med reglerna om adoption.
Om de rättigheter som gäller utredning av biologiskt ursprung behandlas som statusfråga, leder det således till problem och inkonsekvens. De rättsskyddsmedel som ska tjäna syftet måste vara enhetliga oberoende t.ex. av om barnet är adopterat. Statuslösningar beträffande föräldraskapet passar dessutom dåligt som föremål för avvägningar i enskilda fall. Beträffande de rättsregler som gäller statusfrågor är det viktigt med tanke på rättssäkerheten att de är klara, stabila och förutsebara. Så som det även har konstaterats i EMD:s rättspraxis är konstaterande av biologiskt faderskap väsentligen en annorlunda och mer begränsad sak än att fastställa rättslig status (Schneider 15.9.2011, punkt 102–103).
V Lagtillämparens befogenhet i ett ärende av detta slag
V a. Lagregleringen av talerätten
Enligt 1 § faderskapslagen gäller om konstaterande och fastställande av släktskapsförhållande mellan barn och dess fader gäller vad i faderskapslagen stadgas. Enligt 4 § lagen angående införande av faderskapslagen ska stadgandena i faderskapslagen tillämpas även när barnet är fött före lagens ikraftträdande, om inte något annat föreskrivs i införandelagen. Enligt ikraftträdandelagens 7 § 2 mom. ska talan om fastställande av faderskap i sådana fall anhänggigöras inom fem år från det faderskapslagen trätt i kraft. För ett barn som har fötts innan faderskapslagen trädde i kraft har rätten att väcka talan således upphört 1.10.1981. Lagens innehåll är till den delen entydigt och absolut till sin ordalydelse och kan inte korrigeras tolkningsvägen.
V b. Europeiska människorättskonventionens ställning och förhållande till grundlagens bestämmelser
Europeiska människorättskonventionen gäller nationellt i Finland som riksdagslag. I motsats till vad som är fallet i vissa andra fördragsslutande stater och i motsats till förhållandet enligt unionsrätten har människorättskonventionen inte någon hierarkisk särställning i Finlands nationella rättsordning.
Sådana tolkningsavgöranden av EMD som preciserar människorättskonventionens innehåll av vilka det framgår att en nationell lagbestämmelse som sådan eller till någon del strider mot konventionen åsidosätter således inte bestämmelsen i riksdagslagen. Människorättskonventionens ställning i den nationella rätten har således inte heller förändrat de nationella kompetensförhållandena mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det är en annan sak att människorättsförpliktelserna har och ska ha en särskild betydelse och tyngd när domstolarna tillämpar och tolkar nationell lag och att människorättsdomstolens fasta praxis då har en central ställning som rättskälla.
Om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle strida mot grundlagen, ska domstolen enligt 106 § grundlagen ge grundlagsbestämmelsen företräde. Genom denna paragraf har kompetensförhållandena mellan den lagstiftande och den dömande makten ändrats, men paragrafen gäller förhållandet mellan riksdagslag och den nationella grundlagen och påverkar inte direkt förhållandet i rättsordningen mellan riksdagslag och människorättskonventionen.
Enligt 22 § grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Bestämmelsen förpliktar även domstolarna. Genom den har de inbördes kompetensförhållandena mellan statsorganen dock inte ändrats. Den skyldighet att säkerställa de mänskliga rättigheterna som framgår av 22 § grundlagen gäller således domstolarna såsom lagtillämpande myndigheter, men bestämmelsen utvidgar inte domstolarnas befogenhet i förhållande till lagstiftaren eller på något annat sätt.
I synnerhet i brottmål har lagtillämparen till följd av de allmänna rättsprinciperna större rörelsefrihet att iaktta en sådan tolkning av människorättskonventionen som innebär att det straffrättsliga ansvaret lindras i förhållande till vad som annars skulle följa av nationell lag (t.ex. HD 2009:80). Ofta kan man också se effekterna av tolkningar av människorättskonventionen som komplettering eller begränsning av den nationella lagens innehåll. Lagtillämparens makt är också i detta fall till sin grundläggande natur en tolkningskompetens utgående från det regelverk som utgörs av riksdagslagarna.
I ärenden som gäller privaträttsliga förhållanden är förpliktelserna enligt människorättskonventionen till stor del en följd av de positiva skyldigheter som de fördragsslutande staterna har utifrån konventionen. Även sådana positiva skyldigheter ska fyllas med iakttagande av de nationella kompetensförhållandena. Beträffande de bestämmelser i riksdagslag som formar rättsförhållandena mellan enskilda är domstolens befogenhet att dra försorg om och svara för att EMD:s avgöranden som preciserar innehållet i människorättskonventionen följs i den nationella lagtillämpningen begränsad enligt vad som är möjligt inom ramen för den tolkningskompetens som lagtillämparen har.
Att, till den del det inte är möjligt genom tolkning, korrigera lagstiftningen så att den motsvarar kraven på mänskliga rättigheter är lagstiftarens och inte domstolarnas sak. En bestämmelse i riksdagslag kan i en tillämpningssituation åsidosättas enbart med stöd av 106 § grundlagen och på de villkor som föreskrivs i den.
Utifrån det ovan konstaterade ger en tolkning av människorättskonventionen, av vilken följer att begränsningen av talerätten enligt den nämnda riksdagslagen till vissa delar strider mot människorättsförpliktelserna avseende privatlivets skydd, inte som sådan rätt för domstolen att åsidosätt lagbestämmelsen. Det är dock motiverat att anse att tolkningen av det skydd för privatlivet som artikel 8 förutsätter till denna del är förenlig med det skydd för privatlivet som garanteras enligt 10 § grundlagen.
Således kan och bör regleringen i lagen angående införande av lagen om faderskap, enligt vilken det inte föreligger rätt att väcka talan, åsidosättas med stöd av 106 § grundlagen till den del en tillämpning av regleringen uppenbart skulle strida mot grundlagen. I förarbetena till grundlagen har detta ansetts kräva att konflikten mellan lagbestämmelsen och grundlagen är tydlig och obestridlig och därmed lätt att upptäcka och inte exempelvis som rättslig fråga lämnar rum för tolkning (GrUB 10/1998 rd s. 30). I en sådan situation finns det inte rum för en extensiv tolkning av på vilken grund, i vilken omfattning och med vilka verkningar riksdagslagens reglering åsidosätts av domstolen.
Grundlagens 106 § har nyligen varit föremål för omprövning. Det har särskilt övervägts om man borde avstå från kravet att konflikten måste vara uppenbar för att en bestämmelse i riksdagslag ska åsidosättas och grundlagen ges företräde. En arbetsgrupp för översyn av grundlagen ansåg 2008 att det i samband med en översyn av grundlagen är skäl att överväga om uppenbarhetskriteriet borde avskaffas (JM arbetsgruppsbetänkande 2008:8 s. 62). En parlamentarisk kommitté, tillsatt av statsrådet 30.8.2008 (kommittén för översyn av grundlagen, betänkande 9.2.2010), har dock enhälligt slutit sig till att grundlagens 106 § bör bestå i gällande lydelse. De ändringar av grundlagen som bygger på kommitténs beredning, vilka inte innehåller en översyn av 106 §, har godkänts i riksdagen och de träder i kraft 1.3.2012. Det är inte lämpligt om domstolarna genom sina egna avgöranden försöker avvika från denna parlamentariskt beslutade linje i denna fråga. I en konstitutionell demokratisk rättsstat härstammar domstolarnas befogenheter från riksdagen och det är skäl att hålla sig inom gränserna för dem.
V c. Slutsats beträffande skyddet för privatlivet
För att en bestämmelse i en riksdagslag ska åsidosättas vid lagtillämpningen krävs således att det finns en konflikt med grundlagen och att konflikten är uppenbar. En samstämmig tolkning av 10 § grundlagen och artikel 8 i människorättskonventionen ger vid handen att det finns en konflikt till den del lagen angående införande av faderskapslagen förhindrar att skyddet för privatlivet förverkligas då en absolut tidsgräns ställs för rätten att väcka talan, vilket gör att den faktiska möjligheten att få sitt biologiska ursprung utrett och konstaterat på rättslig väg utesluts av skäl som inte beror på personen själv. Till den delen är konflikten uppenbar också på det sätt som förutsätts i 106 § grundlagen.
Även 21 § grundlagen förutsätter att ett rättsmedel erbjuds vid domstol för att tillgodose det skydd för privatlivet som det nu är fråga om och på det sätt som avses i 22 § grundlagen ska domstolen medverka till att den positiva skyldighet uppfylls som till denna del har ålagts staten. På det sättet kan också den jämlikhet som förutsätts i 6 § grundlagen förverkligas beträffande detta skydd.
Däremot kan man inte av 10 § grundlagen, tolkad enligt människorättskonventionen, dra en sådan slutsats utifrån granskningen här ovan att ett återställande av talerätten enligt införandelagen i det syfte som skyddet för privatlivet kräver, med andra ord för att utreda det biologiska ursprunget, borde leda till att rättsverkningarna av faderskapet uppkommer. Att riksdagslagen tillämpas leder inte till denna del till en i 106 § grundlagen avsedd konflikt med 10 § grundlagen.
Av grundlagen följer att domstolen inte har befogenhet att genom att pröva och godkänna talan fastställa en rättspåföljd vars verkningar sträcker sig längre än vad som behövs för att undanröja den uppenbara konflikt som den konstaterade kränkningen av den grundläggande och mänskliga rättigheten påvisar. Beträffande den rättsföljd som avses i käromålet kan man inte konstatera en sådan konflikt, än mindre en uppenbar sådan, som avses i 106 § grundlagen.
V d. Förhållandet till grundlagens 6 §
Så som det nämns ovan i avsnitt III c är den part som söker rättsskydd i de fall som gäller begränsningen av talerätten enligt lagen angående införande av lagen om faderskap oundvikligen en vuxen person för vilken rättsverkningarna av faderskapet längre har betydelse enbart i fråga om arvsrätten och den arvsrättsliga ställningen. Arvsrättslig diskriminering har inte varit grunden för de konstaterade människorättskränkningarna. Inte heller jämlikhetsbestämmelsen i 6 § grundlagen leder således i detta fall till att den bestämmelse om talerätt som hindrar de arvsrättsliga rättsverkningarna av faderskapet ska lämnas utan tillämpning med stöd av 106 § grundlagen för att den jämlikhet som grundlagen garanterar ska förverkligas beträffande arvsrätten så som människorättskonventionen förutsätter.
I bedömningen av målet i övrigt utifrån 6 och 106 § grundlagen konstaterar jag följande.
Domstolens rätt och skyldighet enligt 106 § grundlagen att åsidosätta en bestämmelse i riksdagslag gäller enskilda lagtillämpningssituationer. På det sätt som majoriteten nämner utgår människorättsdomstolens i detta sammanhang relevanta avgöranden från att man i varje enskilt fall ska bedöma om de skäl och omständigheter som talar för beviljande av talerätt är mer vägande än de som talar emot och försöka nå en rättvis balans mellan de konkurrerande intressena. De omständigheter som påverkar bedömningen av den grundläggande rättighet som avser utredning av biologisk härkomst är mer begränsade och tydliga än de omständigheter som måste beaktas när man bedömer om lagens retroaktiva verkningar kan utvidgas till rättsverkningarna av faderskap, så som arvsrätten.
En rättslig bestämning av en persons arvsrättsliga ställning passar över huvud taget dåligt som föremål för en bedömning i lagtillämpningen i ett enskilt fall och mellan synpunkter som talar i olika riktning. För det etablerade arvsrättsliga systemet är ett sådant förhållningssätt främmande, ty utgångspunkten är att den arvsrättsliga ställningen bestäms enligt allmänna och schematiska grunder på lagnivå. Genom faderskapslagen har bl.a. den arvsrättsliga diskrimineringen röjts undan för en viss kategori människor, dvs. för barn som är födda utom äktenskap. I regleringen i samband med faderskapslagen har inte ingått att lämna arvsrätten beroende av prövning i det enskilda fallet – inte ens till den del lagen i tiden utsträcktes till att retroaktivt omfatta barn som var födda innan lagen hade trätt i kraft.
Det är nu, mer än tre årtionden efter att lagstiftningsavgöranden har träffats och enskildas rätt att väcka talan har upphört, fråga om att utsträcka de retroaktiva verkningarna av lagstiftning som har undanröjt arvsrättslig diskriminering. Trots att utredningsmöjligheterna med DNA-undersökningar har utvecklats har lagstiftaren inte ansett det befogat att vidta åtgärder. Tvärtom har ett lagstiftningsinitiativ (LM 136/2004) avvisats i riksdagen och det har inte heller senare lett till åtgärder.
Om den i grundlagen garanterade jämlikheten numera anses förutsätta en korrigering av frågan, bör också det ske lagstiftningsvägen på genomtänkta och generellt tillämpliga grunder. I det fallet borde man samtidigt utreda frågan om diskriminering som redan har inträffat borde leda till gottgörelse för dem för vilka effekterna på den arvsrättsliga ställningen av retroaktivitetsbegränsningarna i faderskapslagen under de gångna årtiondena redan har blivit slutliga. Det skulle inte vara korrekt att endast delvis korrigera de arvsrättsligt diskriminerande effekterna av övergångsbestämmelserna i en lagstiftning som har varit länge i kraft och att låta avgörandena bli beroende av sådan prövning och avvägning i det enskilda fallet som inte bygger på kriterier vilka definierats på förhand. Om det sätt på vilket diskriminering avskaffades genom faderskapslagstiftningen har varit diskriminerande, är det ett problem om denna diskriminering igen rättas till på ett diskriminerande sätt.
Grundlagens 106 § lämpar sig således dåligt för att lösa grundrättighetsfrågor som kräver lagstiftningsåtgärder för att jämlikhet och rättssäkerhet ska garanteras på ett riktigt sätt. Det är i varje fall svårt att se att en tillämpning av 7 § 2 mom. lagen angående införande av faderskapslagen skulle stå i en sådan uppenbar konflikt med 6 § grundlagen som avses i 106 § grundlagen på grund av de diskriminerande effekterna för arvsrätten, att domstolen skulle ha rätt och skyldighet att genom att åsidosätta tidsfristen för talerätten garantera en rättslig väg att få faderskapet fastställt jämte alla tillhörande rättsverkningar.
VI Slutledning
Jag prövar käromålet till den del det gäller utredning av A:s biologiska härkomst.
Jag konstaterar att det i målet kan anses bevisat att B har avlat A.
Publicerad 21.2.2019