HD:2011:72

Privatlivets skydd - Spridande av information som kränker privatlivet
Yttrandefrihet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2009/1066
Föredragning: 22.2.2011
Givet: 30.9.2011
Liggare: 2092

I en tidskrift hade publicerats två artiklar om en person som synts i offentligheten. I artiklarna behandlades ett tidigare avslutat förhållande och sådant som hänförde sig till det. Fråga om svarandena gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet. (Omröstn.)

SL 24 kap 8 §

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Åtalet och målsägandenas yrkanden i Helsingfors tingsrätt

Allmänna åklagaren yrkade att A och B skulle straffas för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 27.2.2003, eftersom A och B obehörigen genom ett massmedium, dvs. en tidskrift, hade framfört uppgifter, antydningar och bilder om X:s privatliv på följande sätt:

1.1 A hade i form av en intervju med personen G skrivit en artikel i tidningen 7 päivää, som utkom 27.2.2003, där det bl.a. berättades om X:s och G:s sexliv och om deras gemensamma framtidsplaner och tvistefrågor och där det publicerades en lista över X:s tidigare partners eller personer som antogs vara sådana; och
1.2 B hade i egenskap av ansvarig redaktör för tidskriften godkänt artikeln för publicering och dessutom beslutat om innehållet i rubriken på pärmen, där bilderna på G och X och bildtexten berättade att G hade varit X:s tidigare älskade och där deras sexliv beskrevs.

Förfarandet hade varit ägnat att orsaka X skada och lidande.

Åklagaren yrkade dessutom att A, B och C skulle straffas för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 1.4.2004, eftersom de obehörigen genom ett massmedium, dvs. en tidskrift, hade framfört uppgifter, antydningar och bilder om X:s privatliv på följande sätt:

2.1 A hade skrivit en artikel som publicerades 1.4.2004 i tidningen 7 päivää och där framfört bl.a. att en man vid namn G hade varit X:s tidigare partner och dessutom utformat innehållet i rubriken "Pelkään etten näe koskaan tytärtäni" (Jag är rädd att jag aldrig får se min dotter) så att rubriken tillsammans med bilderna på X och G i artikeln antydde att G var far till X:s dotter;

2.2 C hade skrivit en artikel i samma nummer av tidningen 7 päivää och där framfört att G hade varit X:s tidigare partner och dessutom antytt att G hade varit far till X:s dotter samt upprepat de uppgifter som i en tidigare artikel hade framförts om det påstådda samlivet mellan X och G; och

2.3 B hade i egenskap av ansvarig redaktör godkänt de ovan nämnda artiklarna och rubrikerna för publicering samt pärmen på numret av tidningen 7 päivää, där det med hjälp av rubriken och bilderna på X och G antyddes att G var far till X:s dotter.

Förfarandet hade varit ägnat att orsaka X skada och lidande.

X förenade sig i åtalet och yrkade att svarandena och förlagsbolaget skulle åläggas att solidariskt ersätta henne för psykiskt lidande, 30 000 euro beträffande åtalspunkt 1 och 20 000 euro beträffande åtalspunkt 2 jämte ränta.

Bemötandena

A, B och C bestred åtalet. Tillsammans med förlagsbolaget bestred de dessutom grunden för ersättningsyrkandena och anförde att de begärda beloppen var för höga.

Tingsrättens dom 8.4.2008

X anförde i tingsrätten bl.a. att hon aldrig hade gett intervjuer om sitt parförhållande eller sexliv, utan att hennes svar på redaktörernas frågor hade varit "jag kommenterar inte".

Beträffande åtalspunkt 1 hade X inte gett G lov att berätta om de saker som beskrevs i artikeln, och hon hade inte heller gett lov att publicera bilderna på männen och texterna i samband med dem. Publiceringen av artikeln hade lett till att X:s son hade mobbats i skolan. Dessutom inverkade sådana här artiklar skadligt på X:s författarkarriär.

Beträffande åtalspunkt 2 hade svarandena inte haft kontakt med X innan artikeln publicerades. X hade ansett att artikeln var kränkande och den hade försvårat skötseln av ärenden som gällde dottern.

X hade blivit kränkt av att G hade fått ett arvode för intervjun som avses i åtalspunkt 1. X hade inte vidtagit åtgärder mot andra motsvarande tidningsartiklar, eftersom detta hade inneburit en oskälig belastning. X hade gett en intervju som publicerades 28.3.2003 i tidningen Ilta-Sanomat och vittnet T hade inom citattecken skrivit det som X hade berättat. X hade bestridit förhållandet till G, eftersom hon hade önskat att faderskapsfrågan först skulle bli klar. Den av X författade boken Tulikärpäset ("Eldflugorna") var inte en självbiografi, fastän förläggaren oriktigt hade uppgett detta och X hade inte märkt felet. X hade berättat att hon behövde publicitet för att marknadsföra sina böcker, TV-program och andra arbeten.

A berättade i tingsrätten att hon hade skrivit artikeln som 27.2.2003 publicerades i tidningen 7 päivää efter att G hade tagit kontakt med henne. A hade strukit sådana stycken i artikeln som gällde utomstående. X och G hade bott i samma hus och i artikeln berättades om deras framtidsplaner, men inte om deras sexliv. De män som förekom på bilderna under rubriken X:s män hade redan tidigare presenterats i offentligheten som X:s partners. För artikeln i tidningen 1.4.2004 hade A intervjuat G i Italien. G hade i en lösryckt mening sagt att han var rädd att han aldrig skulle få se sin dotter, dock utan att på något sätt precisera vem det var fråga om.

C berättade i tingsrätten att hon skrivit artikeln "G pakoilee oikeutta" (G håller sig undan rättvisan), vilken publicerats 1.4.2004 i tidningen 7 päivää, som gällde X:s ansökan om besöksförbud mot G och om ryktet att G var far till X:s barn. Artikeln hade byggt på offentlig information och saken hade flera gånger behandlats i andra tidningar.

B sade i tingsrätten att X var en A-klassens kändis, vars privatliv intresserade folk och vars offentlighet i huvudsak byggde på hennes privatliv. X hade ända sedan bilderna i tidningen Playboy år 1988 varit en kändis. Båda artiklarna hade kommit till i en normal arbetsprocess. Före publiceringen 27.2.2003 hade redan fyra andra artiklar publicerats i kvällstidningarna om X:s och G:s förhållande. I den artikel som avsågs i åtalet hade beskrivningarna av sexlivet strukits. Förteckningen över män kom från tidningens arkiv. X hade också i annan press kopplats till de män som nämndes i listan. Inte heller i den artikel som publicerades 1.4.2004 fanns det något klandervärt. Några sakfel fanns inte i någon av de ovan nämnda artiklarna. B hade inte tagit kontakt med X före publiceringen, eftersom någon kommentar ändå inte skulle fås av henne, utan B hade kontrollerat uppgifterna på annat sätt.

Redaktör T som hörts som vittne hade skrivit artikeln "X löysi uuden miesystävän" (X fann en ny manlig vän), vilken hade publicerats 15.1.2003 i Ilta-Sanomat, där det berättades om G som X:s partner. Om detta hade redan tidigare skrivits i någon annan tidning. Uppgifterna i artikeln hade i själva verket byggt på andra källor än det som X eller G hade berättat. X hade inte velat kommentera saken. Artikeln "Minulla ei ollut suhdetta G:n kanssa" (Jag har inte haft ett förhållande med G) som 28.2.2003 publicerades i samma tidning hade vittnet skrivit, efter att med anledning av artikeln i 7 päivää 27.2.2003 ha ringt till X, som då hade gett en intervju. I övrigt hade X inte gett T intervjuer angående sina förhållanden till män. T hade inte skrivit artikeln "X naimisiin!" (X gifter sig!) 15.3.2005 med X:s samtycke, utan uppgifterna hade kommit från andra källor. I fråga om artikeln 3.11.2005 "X muuttaa Viroon" (X flyttar till Estland) hade vittnet fått ett tips och X hade efter att vittnet frågat gett lov att skriva om flytten. Beträffande artikeln 20.1.2006 "Ero peruutettiin" (Skilsmässan drogs tillbaka) hade X visserligen inte gett lov men uppgifterna om skilsmässan hade varit offentliga. T hade skrivit om X:s partners efter att ha fått ett tillförlitligt tips. Vittnet hade några gånger på begäran av X skrivit en rättelse till artikeln. Enligt vittnet var det vanligen cheferna på redaktionen som utformade tidningsrubrikerna. T anförde att X var en offentlig person som man hade fått skriva om. T konstaterade att om källan var tillförlitlig skrev alla redaktörer i tidningen utan att fråga om lov av någon.

Efter den artikel som hade publicerats 27.2.2003 hade X 28.2.2003 bett att den ansvarige huvudredaktören för tidningen 7 päivää skulle publicera en ursäkt och en rättelse. Efter det hade i tidningen publicerats en rättelse, författad av X:s advokat, där det meddelades att X inte hade haft ett sådant förhållande till G som beskrivits i det senaste numret av tidningen och att hon aldrig hade planerat ett samliv och än mindre ett gemensamt barn med G.

Enligt tingsrätten framgick följande av de skriftliga bevisen. Beträffande åren 1994, 1997 och 1999 hade X i boken "Neitsytöljy" (Jungfruolja) och i en intervju i tidningen Image berättat sådant som gällde hennes privatliv. Tidningen Ilta-Sanomat hade 15.1.2003 skrivit om G som X:s nya partner och 5.2.2003 hade tidningen Iltalehti skrivit om G som X:s före detta partner . Redaktörerna hade bett X kommentera dessa artiklar, vilket hon inte hade gjort. Ilta-Sanomat hade 13.2.2003 skrivit om G som X:s expartner. Iltalehti hade 25.2.2003 under rubriken "X nauraa iloisesti vauvauutiselle" (X skrattar glatt åt babynyheterna) haft en artikel som X hade ombetts kommentera, vilket hon hade vägrat göra.

X hade 28.2.2003 gett Ilta-Sanomat en intervju med anledning av den artikel som nämns i åtalspunkt 1 och bestridit det som där sades. I tidningen Iltalehti hade X 26.3.2003 berättat om sitt arbete, sitt liv och sin son. Tidningen Katso hade 12.6.2003 haft en artikel under rubriken "X synnyttää syksyllä" (X föder på hösten). X hade tillfrågats men inte önskat kommentera saken. Ilta-Sanomat hade 5.3.2004 skrivit att X hade ansökt om besöksförbud mot G och i sammanhanget hade X:s dotter nämnts med antydan om att G var hennes far.

X hade kommenterat sin bok "Tulikärpäset" (Eldflugorna) som kom ut 2004 genom att konstatera att den inte var självbiografisk. Förläggaren hade dock i bokpresentationen framställt den som en självbiografisk reseskildring för att finna sig själv och erkänna sina egna svagheter. X hade vidare i olika publikationer från år 2004 till januari 2008 berättat bl.a. om sina barn, sin dåvarande make och sina terapibesök.

Tingsrätten konstaterade att X inte hade bestridit textinnehållet i de artiklar som nämndes i åtalet. X hade före och efter tidpunkterna för de gärningar som avsågs i åtalet fortlöpande exponerat sitt privatliv genom att ge intervjuer och bilder till massmedierna och genom att själv skriva om sitt privatliv. X hade således medvetet gått ut i offentligheten. Efter begäran om rättelse av artiklarna 27.2.2003 och 1.4.2004 hade X fortsatt att i offentligheten berätta om sådant som hörde till hennes privatliv. Olika massmedier hade berättat om sådant som hörde till X:s privatliv. X hade inte ställt några krav gentemot de andra massmedierna. Vittnet T hade konstaterat att X var en offentlig person och att man kunde skriva om henne, och då källan var tillförlitlig behövde man inte be om samtycke. X måste även genom sitt beskrivna förfarande anses ha gett ett tyst samtycke till att de saker som nämns i åtalet publicerades.

Tingsrätten ansåg att åtalet och grunderna för skadeståndsanspråket inte hade styrkts och förkastade åtalet och anspråken.

Målet har avgjorts av tingsdomaren Pirkko Suominen och av nämndemännen Carl-Olof Stenberg, Lasse Peussa och Raila Perttilä (skiljaktig).

Den skiljaktiga nämndemannen Perttilä ansåg det utrett att svarandena obehörigen utan X:s lov hade framfört de i åtalet avsedda uppgifterna som gällde privatlivet och att förfarandet hade varit ägnat att orsaka X skada och lidande. Perttilä fann det riktigt att döma A och B till 40 och C till 20 dagsböter samt att solidariskt i ersättning för psykiskt lidande betala 2 000 euro till X, dock så att det belopp som C skulle betala var 500 euro.

Helsingfors hovrätts dom 13.10.2009

Åklagaren och X överklagade till hovrätten och upprepade de yrkanden som de hade framfört i tingsrätten. Svarandena och bolaget yrkade att besvären skulle förkastas.

Med hänvisning till 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen yttrade hovrätten att tidningsartiklarna i fråga hade behandlat sådana uppgifter om personrelationer och familjeliv som uppenbart hörde till privatlivet. X var inte en i 24 kap. 8 § 2 mom. avsedd person verksam inom politiken, näringslivet eller i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag och inte heller, i motsats till vad svarandena hade påstått i sina bemötanden, en person verksam i ett annat med dessa jämförbart uppdrag. Således skulle lagrummets 1 mom. tillämpas i målet.

Straffbestämmelsen i fråga hade samband med skyddet för grundläggande rättigheter. Skyddet för privatlivet som grundläggande rättighet garanterades i 10 § grundlagen samt i artikel 8 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europeiska människorättskonventionen). Yttrandefriheten tryggades i 12 § grundlagen och artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. Vid tillämpningen av den föreliggande straffbestämmelsen i ett mål som detta stod de nämnda grundläggande rättigheterna mot varandra och de hade inte någon inbördes preferensordning. De synpunkter som gäller yttrandefriheten och skyddet för privatlivet måste man således försöka sammanjämka och förverkliga parallellt.

Högsta domstolen hade i sitt prejudikat HD 2005:82 konstaterat att Europadomstolen i flera avgöranden angående yttrandefrihet hade tillmätt betydelse till om det var fråga om publicering med relevans för den allmänna samhällsdebatten eller enbart om att tillfredsställa en viss läsekrets nyfikenhet. Yttrandefrihetens ställning och vikt som grundläggande rättighet hängde uttryckligen i ett demokratiskt samhälle samman med att säkerställa en nödvändig samhällelig debatt och kritik. Att i nöjesbetonad eller sensationssökande medial verksamhet utnyttja en människas privatliv mot hennes vilja hörde däremot inte till syftena med grundrättighetsskyddet för yttrandefriheten. Den omständigheten att yttrandefriheten också skyddade rätten till överdrivna, tillspetsade och sensationsväckande uttryck, innebar inte heller att sådant fick utövas på bekostnad av de rättigheter som tillförsäkras individen.

Hovrätten anförde att för att skyddet för någon annans rättigheter ska vika till förmån för yttrandefriheten, måste det ur allmän synvinkel finnas ett godtagbart skäl för att obehörigen sprida information om privatlivet. Enbart det att människor är intresserade av andras privatliv medförde inte att de med åberopande av yttrandefriheten skulle ha rätt att ta emot information om andras privatliv. Vid bedömningen av vad som är godtagbara skäl var det fråga om huruvida informationen har intresse med hänsyn till en samhälleligt betydelsefull debatt. I det föreliggande fallet hade det inte ens påståtts att de publicerade uppgifterna skulle ha haft sådan betydelse.

Allmänhetens rätt till information kunde i särskilda fall utsträcka sig även till sådant som hör till offentliga personers privatliv, men personer kända i offentligheten stod dock inte utanför skyddet. Så som det framgick bl.a. av Europadomstolens avgörande 1.7.2003 mot Frankrike hade pressen inte nödvändigtvis rätt att skriva detaljer om en persons privatliv, även om denne själv har offentliggjort vissa saker om sitt privatliv. Det kan dock vara berättigat att sprida uppgifter om privatlivet även fastän det inte har varit nödvändigt för att behandla en samhälleligt betydelsefull fråga, om vederbörandes uttryckliga eller konkludenta samtycke hade gjort detta tillåtet (HD 2005:82).

I den artikel som hade publicerats 27.2.2003 berättades utifrån en intervju med G om förhållandet mellan G och X och om deras familjeliv. I artikeln fanns hänvisningar till intima personliga saker. I artikeln hade dessutom funnits en förteckning med bilder på män som X påstods ha haft förhållanden med tidigare. I den andra artikeln, som hade publicerats 1.4.2004, hade också hänvisats till förhållandet mellan G och X och antytts att G var far till X:s dotter. Hovrätten ansåg att de uppgifter om X:s privatliv som avsågs i åtalet var sådana att publiceringen av dem hade varit ägnad att orsaka X lidande.

Svarandena och bolaget hade anfört att förhållandet mellan G och X hade varit offentligt redan före artiklarna i fråga. Påståendet stöddes av skriftliga bevis i målet. Detta hade dock inte som sådant kunnat frita svarandena från att, innan uppgifterna publicerades på nytt, förvissa sig om att X hade samtyckt till publiceringen. I artiklarna i tidningen 7 päivää hade i varje fall berättats klart mer i detalj om X:s privatliv än i de andra publikationer som kommit ut åren 2003 – 2004 innan de ifrågavarande artiklarna publicerades.

X hade i åratal förekommit i offentligheten och det framgick också av det hon själv anfört att offentligheten var viktig för henne med tanke på hennes karriär som författare och konstnär. Även om pressen i sig hade rätt att skriva om offentliga personer, var inte ens sådana personer, på det sätt som ovan beskrivits, helt utan skydd för privatlivet. Det var ostridigt i målet att svarandena inte på förhand hade bett om lov av X att publicera uppgifterna i artiklarna i fråga. I målet skulle man enligt hovrätten således bedöma om det ändå kunde anses att X tyst hade samtyckt till att uppgifter av det aktuella slaget publicerades.

X hade anfört att tidningen 7 päivää redan utifrån hennes utredningsbegäran år 1997 borde ha varit medveten om att hon inte önskade att hennes förhållanden till män behandlades i offentligheten. Vidare hade hon ansett att senast efter den utredningsbegäran som gällde artikeln publicerad 27.2.2003 borde tidningen ha varit medveten om hennes negativa inställning. I X:s bemötande som publicerats i tidningen 7 päivää år 1997 och i begäran om utredning år 2003, vilka lagts fram som skriftliga bevis, hade X i huvudsak påstått att uppgifterna i tidningen var ogrundade. Med beaktande av detta kunde det inte utifrån det som anförts i dessa dokument anses att tidningen 7 päivää hade blivit medveten om att X motsatte sig publicering av alla slags uppgifter om hennes privatliv, även sådana som var sanningsenliga.

X hade ännu på 1990-talet gett intervjuer även om personliga saker, vilket framgick av det skriftliga bevismaterialet bestående av boken Neitsytöljy (Jungfruolja) som kom ut 1994 och texterna i tidningen Image som kom ut 1999. I målet hade dock inte lagts fram något skriftligt bevis om publikationerna under åren 1999 – 2003 och utifrån det som lagts fram i målet kunde man således inte dra slutsatsen att X då fortlöpande hade fört fram sina privata angelägenheter i offentligheten. Utifrån de publikationer som kommit ut åren 2003 – 2004 före de ifrågavarande artiklarna kunde man tvärtom dra slutsatsen att X faktiskt inte hade önskat att hennes privata angelägenheter skulle behandlas närmare i offentligheten. Bl.a. i de artiklar om G:s och X:s förhållande som publicerats 15.1.2003 i Ilta-Sanomat och 5.2.2003 i Iltalehti hade som X:s utsaga konstaterats bara att hon inte kommenterade sitt privatliv eller nyfikenhet om människorelationer. Med beaktande av att tidningspressen hade varit medveten om X:s förhållningssätt skulle man enligt hovrätten anse att X inte kunde anses ha gett tyst samtycke till att de uppgifter som behandlades i artikeln i tidningen 7 päivää publicerades.

I målet hade även åberopats andra artiklar som publicerats efter artiklarna i fråga, men de hade enligt hovrätten inte avgörande betydelse vid bedömningen av de nu ifrågavarande artiklarnas straffbarhet. Inte heller av dem kunde man dock få stöd för det som svarandena hade anfört, ty inte ens i dessa senare publikationer hade X fört fram motsvarande slags detaljer om sitt privatliv som hade förts fram i de ifrågavarande artiklarna.

Med stöd av det ovan sagda skulle A, B och C anses ha gjort sig skyldiga till det förfarande som straffyrkandena avsåg. Hovrätten ansåg att en rättvis påföljd för förfarandet var 40 dagsböter för A och B och 20 dagsböter för C.

Den ersättning för lidande som för förfarandet i fråga skulle betalas till X skulle bedömas med utgångspunkt i de objektiva dragen i fallet, så som sakens natur och den publicitet saken hade fått. X:s ersättningsanspråk var med hänsyn till rättspraxis och sakens natur klart tagna i överkant. Hovrätten bedömde att en skälig ersättning till X för lidandet var 5 000 euro för den första artikeln och 3 000 euro för den följande artikeln.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Iiro Kartano, Markus Nikolainen och Eija Multimäki.

Överklagandet i högsta domstolen

A, B och C samt förlagsbolaget beviljades besvärstillstånd.

A, B och C yrkade i sin gemensamma besvärsskrift med förlagsbolaget för egen del att åtalet och ersättningsanspråken skulle förkastas. Förlagsbolaget i sin tur yrkade att ersättningsanspråken skulle förkastas.

Allmänna åklagaren och X bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Vad frågan i målet gäller

1. Allmänna åklagaren har yrkat att A, B och C skall straffas för spridande av information som kränker privatlivet, på grund av de artiklar om X som har publicerats 27.2.2003 och 1.4.2004 i tidningen 7 päivää. X har förenat sig i allmänna åklagarens åtal och dessutom krävt skadestånd av A, B och C samt tidningens förlagsbolag (nedan bolaget) för det lidande som artiklarna hade orsakat. Svarandena och bolaget har bestridit kraven mot dem.

2. Tingsrätten har förkastat straffanspråken och de andra yrkandena i målet. Hovrätten har däremot i enlighet med åtalet dömt A, B och C till bötesstraff för spridande av information som kränker privatlivet och ålagt dem och bolaget att solidariskt till X betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnaderna jämte ränta.

3. Utifrån svarandenas och bolagets överklagande är det i Högsta domstolen främst fråga om huruvida publiceringen av de i åtalet avsedda, i åtalspunkt 1 och 2 beskrivna artiklarna har kränkt skyddet för X:s privatliv på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen, särskilt med beaktande av X:s ställning i offentligheten och de uppgifter som tidigare publicerats angående de omständigheter som nämndes i artiklarna.

Tillämpligt lagrum och utgångspunkterna för avgörandet

4. Enligt 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen ska den som obehörigen, 1) genom ett massmedium eller 2) genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor, framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning, dömas för spridande av information som kränker privatlivet. Enligt paragrafens 2 mom. ska som spridande av information som kränker privatlivet inte anses framförande av en uppgift, antydan eller bild som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften, antydan eller bilden kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.

5. Den nämnda straffbestämmelsen skyddar individens privatliv som en grundläggande rättighet garanterad i 10 § grundlagen och i artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. Vid tolkningen av bestämmelsen måste man också beakta det såsom grundläggande rättighet garanterade yttrandefrihetsskyddet, som regleras i 12 § grundlagen och artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. Yttrandefriheten kan enligt artikel 10.2 begränsas i lag, om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt bland annat med hänsyn till skyddandet av andra personers rykte eller rättigheter.

6. Högsta domstolen har i sin rättspraxis, t.ex. i sitt avgörande HD 2010:39 (punkt 10) och i sin tidigare praxis som åberopas där, ansett att yttrandefriheten inte berättigar kränkning av heder eller privatliv och inte heller annat rättsmissbruk samt att yttrandefriheten och skyddet för privatliv inte på ett allmänt plan har en inbördes prioritetsordning. I själva straffbestämmelsen har redan beaktats att de grundläggande rättigheterna står mot varandra och att man vid tillämpningen av dem ska försöka sammanjämka dem och tillämpa dem parallellt. Denna avvägning av rättigheterna ska göras i det enskilda fallet och då måste man beakta hur mycket den offentliggjorda informationen berör kärnområdet för vederbörandes privatliv och hur nödvändigt det av den orsaken är att göra ingrepp i yttrandefriheten. Principerna i den nationella strafflagsbestämmelsen och för tillämpningen av den angående innehållet i privatlivet samt sammanjämkningen av skyddet för privatlivet och yttrandefriheten motsvarar väsentligen de bedömningsgrunder som har följts i Europadomstolens rättspraxis.

Innehållet i de artiklar som avses i åtalet

7. I åtalspunkt 1 har straffyrkandet grundat sig på en artikel som bygger på en intervju med personen G, publicerad 27.2.2003 i tidningen 7 päivää, i vilken berättades om X:s och G:s sexliv och om deras gemensamma framtidsplaner och tvisteämnen, samt på en lista under rubriken "X:s män" över X:s tidigare partners eller personer som antogs vara sådana. Med rubriken på pärmen, bilderna på G och X och texten i samband med dem har det framförts att G var X:s tidigare älskade och deras sexliv har beskrivits. Artikeln har skrivits av A och tidningens ansvariga redaktör B har godkänt artikeln för publicering och bestämt rubriken på pärmen.

8. I åtalspunkt 2 har straffyrkandet grundat sig på A:s artikel, publicerad 1.4.2004 i tidningen 7 päivää, där det sades att G var X:s tidigare partner. I artikeln och på pärmen fanns bilder på G och X samt rubriken "Pelkään etten näe koskaan tytärtäni!" (Jag är rädd att jag aldrig får se min dotter!). Straffyrkandet har dessutom grundat sig på en annan artikel, skriven av C och publicerad i samma nummer av tidningen, där det har sagts att G har varit X:s tidigare partner och antytts att G skulle vara far till X:s dotter. I artikeln har dessutom framförts de uppgifter om det påstådda samlivet mellan X och G vilka framförts i den redan tidigare publicerade artikel som nämns i föregående punkt. Tidningens ansvariga redaktör B har godkänt artiklarna och pärmen inklusive rubrikerna för publicering.

Svarandenas centrala grunder för att bestrida åtalet

9. A, B och C har åberopat att det av X:s ställning som person som gett sig ut i offentligheten och har utnyttjat den följde att det har varit berättigat att publicera de uppgifter som avsågs i åtalet. Svarandena har ansett att X har skapat ett så kallat kommersiellt varumärke av sig själv och sitt privatliv och således medvetet samtyckt till att det skrivs om hennes privata angelägenheter och privatliv. Till stöd för sitt påstående har de som skriftliga bevis anfört talrika tidningsartiklar och annat material angående X från tiden 1994 – 2008.

10. Svarandena har dessutom anfört att existensen av X:s och G:s förhållande redan före artikeln som publicerades 27.2.2003 hade publicerats i fyra artiklar i två eftermiddagstidningar, så förhållandet och även att det tagit slut hade således blivit allmänt känt. X hade dock inte begärt rättelse med anledning av artiklarna och inte ställt några som helst krav mot tidningarna i fråga. Den i åtalet nämnda listan över X:s tidigare partners eller personer som antagits vara sådana, vilken publicerats i avsnittet "X:s män", bestod i sin tur av personer som redan tidigare i offentligheten presenterats som X:s partners.

11. Svarandena har vidare åberopat att X genast efter att artikeln 27.2.2003 publicerades hade gett en intervju i en annan tidning, där X själv hade berättat om samma saker om sitt privatliv vilka hade förts fram i den nämnda artikeln. Artikeln med intervjun hade publicerats i ett nummer av tidningen i fråga som hade kommit ut 28.2.2003. Enligt artikeln hade X förnekat att hon skulle ha sällskapat med G. Dessutom hade X förnekat att hon skulle ha varit gravid och att G eller en viss annan man skulle vara far.

12. A, B och C har ansett att den som fortlöpande går ut i offentligheten med sitt privatliv inte kan kräva att det inte skulle vara tillåtet att skriva också sådant om personens privatliv som kanske upplevs som negativt. För att publicera uppgifterna krävs inte uttryckligt samtycke av en sådan person, utan uppgifterna kan kontrolleras även ur andra källor.

Målsägandens uppfattning

13. X i sin tur har anfört att även om hon länge och ofta har förekommit i offentligheten, så har hon inte avstått från skyddet för sitt privatliv. X har konstaterat att hon inte själv aktivt i offentligheten har fört fram sådana uppgifter om sitt privatliv av den art som avses i åtalet, utan att hon i det avseendet har varit ytterst återhållsam i förhållande till massmedierna. För massmediernas representanter har hon också ofta och tydligt meddelat att hon har en sådan ståndpunkt. Efter 1993 har hon inte själv i intervjuer eller på något annat sätt i offentligheten fört fram uppgifter om sina parförhållanden, manliga vänner eller motsvarande omständigheter. X har däremot berättat att hon i sin egenskap av författare och bildkonstnär har använt sig av offentligheten.

14. X har inte själv offentliggjort de aktuella i åtalet anförda uppgifterna. X hade efter artikeln som publicerades 27.2.2003 gett en viss eftermiddagstidning en intervju för att kunna dementera förhållandet och ryktena om att hon var gravid, eftersom hon hade önskat att faderskapsfrågan gällande hennes dotter skulle bli klar först. X hade dessutom uttryckligen krävt att tidningen 7 päivää på eget initiativ skulle publicera en rättelse med anledning av artikeln i fråga, vilket tidningen inte hade gått med på. I tidningen hade dock publicerats en rättelse upprättad av X där hon hade dementerat de uppgifter om förhållandet som förts fram i artikeln.

15. X har anfört att svarandenas förfarande har orsakat henne lidande och varit ägnat att orsaka henne skada och utsätta henne för missaktning. Särskilt kränkande har X ansett det vara att hennes minderårige son har nämnts i artikeln som publicerades 27.2.2003 och i det saksammanhang som framgick av dem, vilket hade gjort att barnet fick lida bl.a. i skolan och i sin vänskapskrets. X har dessutom konstaterat att artiklarna haft negativa följder för hennes trovärdighet som konstnär och för vissa andra saker som hörde till hennes personliga livsområde.

16. Enligt X hade artikeln 27.2.2003 publicerats i en kampanjtidning med ovanligt stor upplaga med syfte att främja försäljningen. Båda artiklarna som avsågs i åtalet hade varit effektfulla huvudteman i tidningen, med vilka tidningen uttryckligen hade marknadsförts. Det är klart att en sådan större synlighet än vanligt orsakade mera lidande än vad en mindre artikel inne i tidningen hade gjort.

Utredningen om X som offentlig person

17. Högsta domstolen konstaterar liksom hovrätten att utredningen i målet visar att X under flera år fortlöpande har förekommit i offentligheten, även om man av antalet tidningsartiklar som lagts fram som bevis kan sluta sig till att offentligheten har varierat under olika tider. Av boken "Neitsytöljy" (Jungfruolja), som kom ut 1994, och av artikeln i tidningen Image, som publicerades 1999, framgår i själva verket att X på 1990-talet i offentligheten hade berättat också om sådant som kan klassificeras som privata angelägenheter. Dock kan man liksom hovrätten också anse det utrett att X åtminstone under de tre eller fyra åren omedelbart före de artiklar som avsågs i åtalet inte i offentligheten hade berättat om sina privata angelägenheter. De talrika tidningsartiklar som anförts som bevis härstammar i huvudsak från tiden efter att de tidningsartiklar som avses i åtalet kom ut, och av dem kan man i sin tur dra slutsatsen att X igen i det skedet har förekommit relativt ofta i offentligheten och att hon också har gett massmedierna intervjuer om sitt privatliv.

18. I målet har inte visats att X åtminstone efter 1999 före den i åtalet avsedda artikel som publicerades 27.2.2003 skulle ha gett intervjuer uttryckligen om sina förhållanden och liknande omständigheter om sitt privatliv. Det har inte heller utretts att X själv skulle ha offentliggjort sitt förhållande med G och sådant som närmare skildrade förhållandet innan artikeln i fråga publicerades. I målet har inte heller utretts att X ens efter att artikeln hade publicerats skulle ha fört fram motsvarande upplysningar om sig själv eller kommenterat sitt sällskapande. X har bara genast dementerat uppgifterna i offentligheten om sitt sällskapande, så som det framgår ovan av punkt 11, och annars har hon efter det i offentligheten gett information om sin person och också om sitt privatliv för det mesta i sammanhang som har gällt hennes verksamhet som författare och bildkonstnär. X har inte heller före artiklarna som publicerades 27.2.2003 och 1.4.2004 i offentligheten berättat att G var far till hennes dotter.

19. Som det framgår ovan har X enligt vad hon berättat använt sig av offentligheten i egenskap av författare och bildkonstnär, bl.a. genom att ge intervjuer. X:s positiva förhållningssätt till offentligheten och således delvis även hennes eget handlande har gjort att hon under årens lopp med hjälp av massmedierna har blivit en offentlig person. Enligt den företedda utredningen har X dock försökt begränsa offentligheten t.ex. genom att för representanter för pressen vägra kommentera sina förhållanden och i vissa fall genom att kräva att pressen rättar sådant som skrivits. X har således trots sin roll som en offentlig person önskat skydda vissa delområden av sitt privatliv mot offentlighet.

Uppfylls brottsrekvisiten i 24 kap. 8 § strafflagen?

Information som hör till privatlivets område

20. Av förarbetena (RP 84/1974 rd, s. 3, RP 184/1999 rd, s. 32) till 24 kap. 8 § strafflagen och det som tidigare gällde enligt 27 kap. 3 a § (908/1974) framgår att avsikten inte har varit att ge begreppet privatliv ett snävt eller noga begränsat innehåll. I förarbetena konstateras att till kärnan för begreppet privatliv hör att individen måste ha ett visst fredat område, som hon får hålla för sig själv, om hon så önskar. Som exempel på sådant som hör till privatlivet nämns i förarbetena familjelivet, fritiden, hälsan och mänskliga relationer (RP 84/1974 rd, s. 3). Privatlivet skyddas också mot spridande av information som är sann (RP 184/1999 rd, s. 31). Även Europadomstolen har i rättspraxis ansett att begreppet privatliv har ett vitt betydelseinnehåll, som inte kan definieras uttömmande med ett allmänt begrepp (t.ex. Amann v. Schweitz, 16.2.2000, stora kammaren, punkt 65). Högsta domstolen har i sin rättspraxis bedömt begreppet privatliv utifrån de ovan beskrivna utgångspunkterna.

21. Högsta domstolen konstaterar att omständigheter som hör till X:s privatliv behandlas i de artiklar som avses i åtalet. Utgångspunkten är att de offentliggjorda uppgifterna och antydningarna om X:s och G:s förhållande och deras sexliv, om X:s tidigare partners eller personer som antagits var sådana samt om vem som var far till X:s nyfödda dotter hör till kärnområdet för X:s skyddade privatliv på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen.

Orsakande av skada, lidande eller missaktning

22. Enligt 24 kap. 8 § strafflagen är endast sådant obehörigt spridande av uppgifter eller antydan om privatlivet straffbart som är ägnat att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Detta ska enligt förarbetena till lagrummet (RP 184/1999 rd, s. 31-32) bedömas utifrån vilket slags uppgift eller antydan det är fråga om. Uttrycket "är ägnad" avser att från tillämpningsområdet utesluta sådana gärningar som nog i själva verket har orsakat lidande för den kränkte, men endast därför att han har reagerat på saken på ett överraskande sätt. En i lagrummet avsedd gärning ska vara sådan att den enligt allmän uppfattning orsakar lidande för en stor del av de människor som den riktas mot. På motsvarande sätt ska man bedöma missaktning.

23. Högsta domstolen anser att det slags uppgifter och antydningar som nämns i punkt 21 till ämnet och om de behandlas i sensationssyfte är av den arten att en stor spridning vanligen är ägnad att orsaka skada, lidande eller missaktning så som avses i 24 kap. 8 § strafflagen. För att det ska vara en sådan kränkning som avses i paragrafen krävs inte att uppgifterna i sig skulle gälla exceptionella, känsliga eller skamliga omständigheter, utan det väsentliga är att någons privatliv blir känt och ett samtalsämne hos allmänheten utan att personen i fråga har samtyckt till det. Det är också klart att de publicerade uppgifternas innehåll och hur detaljerade de varit liksom även det sätt på vilket uppgifterna har inhämtats har betydelse för behovet av skydd för privatlivet och medlen att garantera det.

24. Åtalet bygger också på uppgifter som G i en intervju har berättat angående hur han och X hade planerat att stadga sitt förhållande och skaffa gemensamma barn och om vad deras tvisteämnen hade handlat om. Utgångspunkten är även till dessa delar att det har varit fråga om yppande av sådant som hör till X:s privatliv. Bedömningen av om framförandet av sådana uppgifter har varit ägnat att orsaka X skada eller lidande eller missaktning som avses i lagrummet har samband med frågan om svarandena över huvud taget i artiklarna har fått offentliggöra X:s och G:s förhållande och att det tagit slut.

Frågan om spridandet av informationen har varit obehörigt

25. För att spridande av information och antydningar om någon annans privatliv ska vara straffbart måste det vara obehörigt. I det föreliggande målet måste man bedöma om X:s ställning som offentlig person har betydelse, om X ska anses ha samtyckt till att uppgifterna offentliggörs och om informationen har förlorat sin privata karaktär till följd av att samma eller liknande uppgifter och antydningar redan tidigare har publicerats i massmedier med bred spridning.

26. Enligt 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen är det inte straffbart att framföra en uppgift som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak. X är inte en sådan person som avses i lagrummet och hon kan inte jämställas med personer i sådan ställning enbart på grund av att hon är en mycket allmänt känd person. Syftet med bestämmelsen är inte att generellt beskära skyddet för privatlivet för människor i offentligheten, utan att möjliggöra offentlig debatt och kritik som är viktig för yttrandefriheten.

27. Allmänhetens rätt till information kan enligt Europadomstolen i särskilda fall utsträckas även till sådant som hör till offentliga personers privatliv (von Hannover v. Tyskland 24.6.2004, punkt 64, Karhuvaara och Iltalehti v. Finland 16.11.2004, punkt 45 och MGN Limited v. Förenade Kungariket 18.1.2011, punkt 147). Europadomstolen har särskiljt mellan å ena sidan de fall där det att man berättar om något som hör till privatlivet främjar en offentlig debatt om saker som ur allmän synpunkt upplevs vara intressanta och viktiga, och å andra sidan de fall där avslöjandet har varit avsett att endast tillfredsställa en viss läsekrets nyfikenhet (t.ex. von Hannover v. Tyskland 24.6.2004, punkt 65 samt Saaristo m.fl. v. Finland 12.10.2010, punkt 66 – 67 och Reinboth m.fl. v. Finland 25.1.2011, punkt 86). Till den här delen kan man hänvisa till avgörandet angående skydd för privatlivet för en internationell känd modell (MGN Limited v. Förenade Kungariket 18.1.2011, punkt 143). Skyddet för yttrandefriheten kan tolkas snävare i fall där publicerade uttalanden i massmedier gällde enbart det personliga livsområdet (Gourguenidze v. Georgien 17.10.2006, punkt 40 och von Hannover v. Tyskland 24.6.2004, punkt 64 – 67 jämte åberopade fall).

28. I föreliggande mål har det inte ens påståtts att de uppgifter och antydningar som avses i åtalet på något sätt skulle hänföra sig till samhällelig eller annan allmänt betydelsefull debatt. Spridande av uppgifter om privatlivet enbart för att tillfredsställa läsarnas nyfikenhet innebär inte deltagande i samhällelig debatt enbart av den orsaken att det är fråga om någon som är mycket känd i offentligheten. Spridandet av uppgifterna om X kan således inte motiveras med orsaker som är godtagbara ur allmän synpunkt.

29. Ett uttryckligt eller tyst samtycke gör det tillåtet att berätta om privata angelägenheter. Enligt den regeringsproposition (RP 184/1999 rd, s. 33) som ledde till stiftandet av 24 kap. 8 § strafflagen har det ansetts tillåtet att med stöd av tyst samtycke berätta om privata angelägenheter som gäller t.ex. konstnärer inom nöjesbranschen och andra som ofta förekommer i offentligheten. Lagutskottet har dock i sitt betänkande (LaUB 6/2000 rd, s. 5) ansett att ett antagande om tyst samtycke är problematiskt, eftersom det är fråga om ett intresse som skyddas som grundläggande rättighet. Utan uttryckligt tillstånd är det i regel inte skäl att förmoda att en person har samtyckt till spridning av information gällande det intimaste privatlivet. Högsta domstolen har bedömt kravet på samtycke i sitt avgörande HD 2010:39 (punkt 28) genom att konstatera att om en uppgift om privatlivet gäller flera personer förutsätter ett spridande i regel samtycke av var och en och att envar kan ge samtycke endast för egen del.

30. De uppgifter och antydningar som avses i det föreliggande målet bygger i huvudsak på G:s intervjuuttalanden. Med beaktande särskilt av att uppgifterna har framförts i sensationssökande artiklar om X, kan den omständigheten att det är fråga även om framförande av uppgifter om G:s eget privatliv inte tillmätas betydelse som skulle berättiga att röja uppgifterna om X:s privatliv. I målet har utretts att X inte har gett uttryckligt eller tyst samtycke till att de artiklar som avses i åtalet publiceras.

31. En uppgift kan dock förlora sin privata karaktär, om den har blivit allmänt känd. Europadomstolen har i sitt avgörande MGN Limited v. Förenade Kungariket 18.1.2011, punkt 147, gjort en skillnad mellan olika uppgifter beroende på om personen själv har offentliggjort uppgifterna, så att de har blivit föremål för offentlig diskussion, eller om det är fråga om uppgifter som personen inte själv har offentliggjort. I sitt avgörande Hachette Filipacchi Associés ("Ici Paris") v. Frankrike 23.7.2009, punkt 53, har väsentlig betydelse tillmätts att den som sökt ändring tidigare särskilt i sina memoarer i offentligheten hade avslöjat omständigheter om sin person, vilket domstolen ansåg minska behovet av skydd för privatlivet. Även i avgörandet Reinboth v. Finland, 25.1.2011, punkt 87, anför domstolen att det inte fanns behov att förhindra att uppgifterna publicerades på nytt, eftersom de ifrågavarande uppgifterna om privatlivet redan hade publicerats två år tidigare och de således hade blivit tillgängliga för allmänheten och eventuellt t.o.m. för ett stort antal människor.

32. Med beaktande av de nämnda synpunkterna anser Högsta domstolen att en person som för fram sina privata angelägenheter i offentligheten och t.o.m. utnyttjar offentligheten måste utgå från att hans eller hennes privatliv, åtminstone till de delar det tidigare har förts fram i offentligheten, har blivit känt för allmänheten och föremål för offentlig diskussion. En sådan persons skyldighet att tåla skriverier och kommentarer om sitt privatliv är därför större än för en vanlig privatperson, även om också en person som drar nytta av underhållningsmedier måste kunna få skydd för sitt privatliv och i synnerhet för privatlivets kärnområde. Med hänsyn till massmediernas verksamhetsbetingelser är det dessutom motiverat att anse att en person som själv har fört fram sitt privatliv i offentligheten eventuellt också måste ha strängare skyldighet att agera, om han eller hon inte vill att privatlivet eller något delområde av det ska behandlas i offentligheten.

33. Eftersom det vid spridande av information som gäller privatlivet är fråga om grundläggande rättigheter som verkar i motsatt riktning, har Högsta domstolen i sina slutsatser nedan bedömt de artiklar som avses i åtalet, samt de ovan nämnda synpunkterna angående frågan om obehörigt spridande, utifrån frågeställningen om det för att skydda X:s privatliv måste anses nödvändigt att med straff ingripa i svarandenas yttrandefrihet.

Högsta domstolens slutsatser

34. Högsta domstolen konstaterar att X under en lång tid och fortlöpande har förekommit i offentligheten, även om detta har varierat under olika tider och beträffande olika ämnesområden. X har som författare och bildkonstnär öppet dragit nytta av att vara känd. X har under årens lopp själv i offentligheten, ibland också på ett oförblommerat sätt, fört fram sådant som även gäller hennes privatliv och delvis privatlivets kärnområde. Därför måste hon ha förstått att ämnesområdena i fråga också kommer att behandlas i massmedierna. Å andra sidan har X, bl.a. genom att i vissa fall kräva rättelser, visat att hon önskat begränsa offentligheten när det gäller hennes privatliv. Högsta domstolen sluter sig till att anse att man inte av att X:s person länge förekommit i offentligheten fick anta att det var tillåtet att utan hennes lov allmänt sprida uppgifter eller antydningar om sådant som hörde till hennes privatlivs kärnområde eller anta att hon hade gett tyst samtycke även till att sådana uppgifter eller antydningar om hennes privata angelägenheter fördes fram vilka hon inte själv hade fört fram i offentligheten eller som inte redan annars hade blivit offentliga.

35. När de tidningsartiklar som avses i åtalet publicerades hade X inte på många år själv i offentligheten fört fram sådant som uttryckligen gällde hennes människorelationer och förhållanden. Svarandenas invändning i målet om att X:s tidigare förhållanden dock har blivit omfattande behandlade i pressen kan emellertid inte anses ogrundad. Trots det återhållsamma förhållningssätt som X visat till att offentliggöra hennes förhållande till G är det ostridigt att deras förhållande hade behandlats redan fyra gånger i eftermiddagstidningar med stor upplaga innan den första artikel som avses i åtalet publicerades. X hade inte reagerat mot att uppgifterna publicerades i dessa tidningar.

36. Högsta domstolen anser att det inte för att säkerställa skyddet för X:s privatliv har funnits behov att begränsa att de saker som gäller henne och som redan tidigare blivit allmänt kända upprepas i massmedierna. Artiklarna om X:s och G:s förhållande och om att det tagit slut samt om X:s tidigare manliga sällskap eller personer som antagits vara sådana innehöll just sådana uppgifter. Uppgifterna har därför inte på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen förts fram obehörigen. Inte heller det som G i intervjun berättat om att förhållandet stadgats och om planerna på gemensamma barn samt uppgifterna om tvisteämnena ska till sin natur anses vara sådana att ett framförande av dem i samband med artikeln om sällskapandet skulle kunna anses ha varit ägnade att orsaka X skada, lidande eller missaktning av det slag som avses i den nämnda straffbestämmelsen. Till dessa delar har A, B och C således inte gjort sig skyldiga till sådant straffbart förfarande som avses i åtalet.

37. Som ett avslöjande av hurudant förhållandet var mellan X och G har i rubriken på pärmen på tidningen 7 päivää ingått en allmän karaktärisering av deras sexliv under förhållandet, vilken byggde på en intervju med G. Tidningsartikeln har innehållit uttalanden av G där förhållandets art har beskrivits, dock utan att yppa detaljerade uppgifter eller skildra enskilda händelser. Högsta domstolen konstaterar att texten och bilderna på pärmen på tidningen 7 päivää som publicerades 27.2.2003 på ett uppseendeväckande sätt i offentligheten för fram sådana saker angående förhållandet som hör till privatlivets kärnområde. Å andra sidan har G enligt artikeln endast med några få ord med lättsam stil skildrat sexförhållandet. I artikeln har använts uttryck som inte kan anses vara negativt stämplande för X. Högsta domstolen anser att framförandet av uttalanden av detta slag i samband med en artikel som behandlar ett förhållande som också annars har blivit offentligt inte har varit ägnat att orsaka X skada, lidande eller missaktning i den mening som avses i den nämnda straffbestämmelsen. Inte heller till denna del har A, B och C gjort sig skyldiga till straffbart förfarande.

38. Slutligen måste det bedömas om spridandet av informationen har varit berättigat till den del på pärmen, i rubriken och i artikeln i tidningen 7 päivää som publicerades 1.4.2004 har citerats G:s uttalande, som tillsammans med pärmen och bilderna i artikeln antyder att G är far till X:s dotter som föddes i september 2003. Det är fråga om en antydan som gäller X:s privatliv vilken klart har hört till kärnområdet för hennes privatliv. Antydan har förts fram i offentligheten utan samtycke av X och avsiktligt på ett sensationsartat sätt i en situation där frågan om faderskapet har varit tvistig och outredd, även om det sedermera har visat sig att antydan var riktig. Högsta domstolen anser att framförande av en sådan antydan vanligen är ägnad att orsaka den det gäller sådan skada, sådant lidande eller sådan missaktning som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen.

39. Som det framgår av det ovanstående har X också önskat begränsa sin offentlighet genom att kräva rättelser i samband med skriverier om hennes privatliv. Så har skett även i samband med de skriverier som nu behandlas, då X på det sätt som framgår av punkt 14 ovan har krävt rättelse av tidningen 7 päivää med anledning av den i åtalspunkt 1 avsedda första artikel som publicerades 27.2.2003. Efter att den artikeln publicerades hade dagen därpå i en annan tidning på det sätt som konstaterades ovan i punkt 11 publicerats en artikel som byggde på en intervju med X, där X hade dementerat de uppgifter och antydningar om hennes och G:s sällskapande som förts fram i artikeln som avses i åtalspunkt 1. I samma intervju hade X dessutom bestridit ryktena om att hon var gravid genom att konstatera bl.a. att hon inte var gravid tillsammans med G. I målet har dessutom utretts att en viss eftermiddagstidning 5.3.2004 hade publicerat en artikel där det, i samband med att ett besöksförbudsärende som X väckt vid domstol skildrades, hade förts fram att det antytts att G var far till X:s dotter.

40. Högsta domstolen konstaterar att det i det nummer av tidningen 7 päivää som kom ut 1.4.2004 beträffande uppgiften eller antydan om vem som var far till X:s dotter har varit fråga om något som även utifrån X:s egna uttalanden redan tidigare har förekommit i massmedierna. Därför har det inte varit nödvändigt att för att säkerställa skyddet för kärnområdet för X:s privatliv begränsa att sådana uppgifter eller antydningar upprepas i massmedierna. Således har framförandet av uppgiften eller antydan om vem som är far till X:s dotter, vilket ingick i den artikel i tidningen 7 päivää som avses i åtalspunkt 7, inte varit obehörigt på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen. A, B och C har inte heller till denna del gjort sig skyldiga till straffbart förfarande.

Slutsats

41. Av de skäl som nämns ovan ska åtalet förkastas och A, B och C frikännas från de straff som de har ådömts. Dessutom ska A, B och C samt förlagsbolaget befrias från den skadeståndsskyldighet gentemot X som de har ålagts och X:s yrkanden till denna del ska förkastas.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Allmänna åklagarens åtal för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 27.2.2003 och 1.4.2004 förkastas och A, B och C frikänns från de straff de har ådömts. Dessutom befrias A, B och C samt förlagsbolaget helt från den skadeståndsskyldighet de har ådömts.

Målet har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas (skiljaktig), Gustav Bygglin, Juha Häyhä, Soile Poutiainen och Marjut Jokela. Föredragande var Jukka Pekka Salonen.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Tulokas: Min uppfattning om X som en offentlig person avviker i någon mån från det som anförts av majoriteten i Högsta domstolens motiveringar. X har varit en offentlig person sedan slutet av 1980-talet. Hon har blivit känd som fotomodell, pärmbildsflicka, konferencier, manusförfattare, författare och bildkonstnär. Även hennes privatliv har stått i strålkastarljuset i offentligheten, vilket åtminstone delvis har varit hennes eget val. Offentligheten har främjat X:s yrkesverksamhet och ambitioner inom nöjes- och kulturlivet. I ett senare skede av sin karriär har hon i intervjuer och annars när hon uppträder i offentligheten försökt välja teman och medier. Det förefaller dock närmast ha varit fråga om ett försök att behärska offentligheten än om en tydlig och konsekvent strävan att från offentligheten utestänga sin person och sådant som hör till hennes privatliv.

Med denna utgångspunkt sluter jag mig liksom majoriteten till att förkasta åtalen för kränkning av privatlivet.