HD:2011:30

Rättegångsförfarandet - Huvudförhandling i hovrätten
Laga förfall
Extraordinärt ändringssökande - Klagan

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2010/115
Föredragning: 14.12.2010
Givet: 23.5.2011
Liggare:1138

A, som i tingsrätten dömts för ett brott, hade överklagat till hovrätten och yrkat att tingsrättens dom skulle upphävas helt eller, i andra hand, att straffet åtminstone skulle lindras och skadeståndet sättas ned, eftersom tingsrätten hade gjort en oriktig bedömning av trovärdigheten när det gällde A:s och hans motparts muntliga utsagor. A hade för utredning av saken kallats till huvudförhandling i hovrätten vid äventyr att besvären skulle avskrivas om han uteblir. Hovrätten avskrev besväret i sin helhet på grund av A:s utevaro, fastän A:s ombud hade varit närvarande vid huvudförhandlingen. Fråga om hovrätten borde ha hållit huvudförhandling eller prövat överklagandet till någon del utan att hålla huvudförhandling. (Omröstn.) Se HD 2004:94

RB 12 kap 29 §
RB 26 kap 20 § 1 mom
BRL 6 kap 1 §
BRL 6 kap 2 §
BRL 6 kap 3 §
BRL 6 kap 3 a §
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter artikel 6.1, 6.3

Den tidigare behandlingen av målet

Esbo tingsrätts dom av den 24 september 2008

Esbo tingsrätt har efter åtal som väckts av häradsåklagaren och av B tillräknat A, enligt punkt 1 att han den 24 oktober 2005 orättmätigt hade vägrat B tillträde till den bostad som var i deras gemensamma besittning och enligt punkt 2 att han mellan den 24 oktober och den 21 december 2005 i bostaden hade tillgripit egendom som tillhörde B, A och B gemensamt, samt A:s och B:s gemensamma barn.

Tingsrätten har i fråga om punkt 1 dömt A för besittningsintrång och i fråga om punkt 2 för grov förskingring till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff på fem månader samt ålagt honom att i ersättning för den tillgripna egendomen betala 5 780 euro till B och 4 040 euro jämte ränta till de gemensamma barnen tillsammans.

Helsingfors hovrätts beslut av den 12 oktober 2009

Efter att A hade överklagat tingsrättens dom hade hovrätten bestämt att huvudförhandling i målet skulle hållas den 12 oktober 2009 kl. 9.00. A hade i egenskap av den som överklagat kallats personligen till huvudförhandlingen för utredningen av saken vid äventyr att överklagandet i händelse av hans utevaro avskrivs till den del det gällde föremålet för huvudförhandlingen.

A infann sig inte till hovrättens sammanträde som började kl. 9.00, men på plats fanns hans rättegångsombud som hade meddelat att A var sjuk och var hemma. Ombudet hade begärt att huvudförhandlingen skulle inledas utan att A var närvarande och meddelat att A skulle kunna hinna komma till hovrätten senast kl. 10.00.

Hovrätten uttalade i sitt beslut som avkunnades den 12 oktober 2009 att laga förfall enligt 12 kap. 28 § 1 mom. rättegångsbalken har bl.a. den som på grund av sjukdom är förhindrad att följa en uppmaning att infinna sig till domstolen. A hade inte underrättat hovrätten om något laga förfall enligt lagrummet och hovrätten hade inte heller kännedom om något sådant hinder. Eftersom A inte hade infunnit sig till huvudförhandlingen skulle överklagandet avskrivas med stöd av 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken. Hovrätten avskrev överklagandet. Tingsrättens dom skulle således iakttas. A ålades att ersätta B för dennes parts- och rättegångskostnader i hovrätten jämte ränta.

Enligt de anvisningar för överklagande som bifogats hovrättens beslut fick avgörandet överklagas genom besvär, till den del det var fråga om skyldigheten att ersätta rättegångs- och bevisningskostnaderna, förutsatt att högsta domstolen beviljar besvärstillstånd. Till övriga delar fick avgörandet inte överklagas genom besvär.

Hovrätten meddelade dessutom i sina anvisningar för överklagande att om A hade haft laga förfall, som han inte i tid hade kunnat meddela, hade han rätt att få överklagandet upptaget till ny behandling genom att inom 30 dagar från det överklagandet hade avskrivits skriftligen underrätta hovrätten.

Helsingfors hovrätts beslut av den 3 december 2009

A yrkade att hans överklagande skulle tas upp till ny behandling, eftersom han hade haft en svår förkylning den 12 oktober 2009 när hovrätten höll huvudförhandling och eftersom han därför hade laga förfall att utebli från huvudförhandlingen.

Hovrätten uttalade i sitt beslut att A som utredning om sin frånvaro hade lämnat ett läkarintyg om sitt hälsotillstånd, daterat den 12 oktober 2009 och utfärdat med tanke på rättens sammanträde. Enligt utlåtandet hade A varit oförmögen att på grund av sjukdom delta i rättens sammanträde den 12 oktober 2009 (diagnosnummer J06.9).

I rättspraxis hade det ansetts att sjukdom är ett lagligt förfall, om den till sin art och sina konsekvenser var sådan att personen i fråga inte utan att äventyra sitt hälsotillstånd kunde infinna sig till rätten eller vara närvarande där. Om någon på grund av sjukdom var i behov av omedelbar sjukhusvård, hade han eller hon vanligen laga förfall. Även besvärliga tillfälliga symptom av lindrigare sjukdomar kunde innebära laga förfall.

Av A:s utredning för hovrätten framgick inte att han skulle ha varit i behov av omedelbar sjukhusvård på grund av sin sjukdom. Enligt vad också han själv hade uppgett hade han kunnat infinna sig en timme senare. Således kunde man inte av utredningen sluta sig till att han inte utan att äventyra sitt hälsotillstånd hade kunnat infinna sig till hovrättens huvudförhandling eller att han skulle ha lidit av tillfälliga symptom på grund av sjukdomen. Hovrätten hade väntat till kl. 9.45 på att A skulle infinna sig.

Hovrätten ansåg att A inte hade visat att han hade haft laga förfall. Hovrätten förkastade A:s ansökan på att överklagandet skulle tas upp till ny behandling. Överklagandet upptogs inte till prövning.

Överklagandet i högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A ansåg att hovrättens avgörande stred mot principerna om rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen, eftersom det i artikelns punkt 3.c konstateras att envar som anklagas för brott har rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsombud som han själv har utsett. A:s ombud hade varit närvarande vid huvudförhandlingen i hovrätten och behandlingen av målet hade därför kunnat inledas utan att A var närvarande. Dessutom hänvisade A till att han enligt läkarutlåtande varit oförmögen att på grund av sjukdom delta vid rättens sammanträde den 12 oktober 2009.

A yrkade att överklagandet skulle tas upp till ny prövning, eftersom han hade haft laga förfall. Alternativt yrkade han att målet på grund av rättegångsfel skulle återförvisas till hovrätten för ny behandling. Dessutom begärde A att Högsta domstolen skulle hålla muntlig förhandling för att höra honom.

Häradsåklagaren och B bemötte ändringssökandet.

Högsta domstolens avgörande

Processuella avgöranden

1. Högsta domstolen anser det onödigt att hålla muntlig förhandling i målet och avslår A:s begäran om detta.

2. A:s ändringssökande bygger å ena sidan på att hovrätten, med beaktande av den rätt att försvara sig som anknyter till principen om rättvis rättegång enligt Europeiska människorättskonventionen, inte den 12 oktober 2009 borde ha fått avskriva hans överklagande och å andra sidan på att han hade haft laga förfall att vara frånvarande från huvudförhandlingen i hovrätten.

3. Till den del det är fråga om huruvida A hade laga förfall att inte infinna sig till huvudförhandlingen, kunde enligt hovrättens anvisning ändring i dess beslut om att avskriva överklagandet sökas genom det förfarande som anges i 26 kap. 22 § rättegångsbalken genom att förhindret skriftligen anmäls till hovrätten inom 30 dagar från det överklagandet avskrevs, vilket A har gjort. Hovrättens avgörande med anledning av anmälan får överklagas genom besvär hos Högsta domstolen, om Högsta domstolen beviljar besvärstillstånd. I detta fall har besvärstillstånd beviljats. Till den del det är fråga om att hovrättens avgörande att avskriva besvären överklagas på andra grunder än laga förfall, är rättsmedlet klagan, så som framgår av HD 2004:22 och 2004:94.

4. När A överklagade hovrättens beslut av den 3 december 2009 hade han använt både benämningen klagan och benämningen besvär. Med beaktande av innehållet i överklagandet anser Högsta domstolen att klagan omfattar hovrättens beslut som avkunnats den 12 oktober 2009, genom vilket A:s överklagande avskrivits, och att besvären riktar sig mot hovrättens beslut av den 3 december 2009, genom vilket hovrätten har avslagit A:s ansökan om att överklagandet ska tas upp till ny behandling.

Avgöranden i huvudsaken

Motivering i fråga om klagan

Bakgrund och frågeställning

1. Häradsåklagaren och målsäganden B hade yrkat att A skulle straffas för att orättmätigt ha förvägrat B tillträde till den bostad som var i A:s och B:s gemensamma besittning och för att A i bostaden hade tillgripit egendom som var B:s, A:s och B:s gemensamma samt A:s och B:s gemensamma barns. I tingsrätten hade A och B hörts i bevisningssyfte samt två vittnen hade hörts. Tingsrätten hade dömt A för besittningsintrång och grov förskingring till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff på fem månader samt ålagt honom att betala ersättning för den tillgripna egendomen till B och parternas gemensamma barn.

2. När A överklagade hos hovrätten yrkade han att tingsrättens dom skulle upphävas helt eller i andra hand bland annat att straffet skulle lindras och skadeståndet sättas ned. Enligt A hade tingsrätten missbedömt bevisningen i målet. A hade yrkat att hovrätten skulle hålla huvudförhandling och att han skulle kallas för att höras personligen.

3. Hovrätten hade bestämt att huvudförhandling skulle hållas i målet och A hade kallats för att höras personligen vid äventyr att överklagandet i hans frånvaro avskrivs. Även målsäganden B samt de två vittnen som hörts i tingsrätten hade kallats till huvudförhandlingen för att höras personligen.

4. A hade inte infunnit sig till huvudförhandlingen och han hade inte på förhand anmält förhinder. A:s ombud som var på plats hade meddelat att A var sjuk och var hemma, men att han skulle hinna komma till hovrätten inom en timme. Ombudet hade begärt att huvudförhandlingen skulle påbörjas trots att A var frånvarande. Häradsåklagaren och målsäganden B hade yrkat att målet skulle avskrivas.

5. Hovrätten har avskrivit A:s överklagande, eftersom A utan att ha laga förfall har varit frånvarande från huvudförhandlingen till vilken han kallats för att höras personligen för utredningen av saken. I målet är det fråga om huruvida hovrätten har förfarit oriktigt när den inte har prövat A:s överklagande fastän A:s ombud hade infunnit sig och begärt att huvudförhandlingen skulle inledas.

Lagrum samt Europeiska människorättsdomstolens och Högsta domstolens praxis

6. Om den som söker ändring uteblir från huvudförhandlingen ska enligt 26 kap. 20 § 1 mom. (381/2003) rättegångsbalken den del av besvären som huvudförhandlingen gäller avskrivas. Enligt 12 kap. 29 § rättegångsbalken ska en part, som trots att han har förelagts att personligen infinna sig till domstolen låter sig företrädas av ett ombud och inte har laga förfall, anses ha uteblivit.

7. I regeringens proposition (RP 91/2002 rd, s. 47), som ledde till gällande 26 kap. 20 § 1 mom. i rättegångsbalken, konstateras att i händelse av frånvaro avskrivs endast den del av besvären som huvudförhandlingen gäller och att besvären prövas till de delar om ska avgöras på föredragning. Enligt regeringens proposition ligger det i ändringssökandens eget intresse att ett materiellt avgörande av hovrätten oftare kan fås och att besvären inte längre avskrivs beträffande de frågor som kan prövas trots att han inte är personligen närvarande, så som rättstillämpnings- och ofta påföljdsfrågor. Däremot förverkligades inte det förslag i regeringens proposition som innebar att besvären också i övrigt hade kunnat avgöras enbart i närvaro av svarandens ombud. Bedömningen var att ett sådant förfarande å ena sidan kunde äventyra en korrekt rättegång, om man frångick behövligt personligt hörande, och å andra sidan att det kunde medföra att huvudförhandlingarna i hovrätten skjuts upp vilket gör förfarandet tungrott (LaUB 27/2002 rd, s. 19).

8. Högsta domstolen har redan tidigare i sitt avgörande HD 2004:94 med stöd av det tidigare gällande 26 kap. 20 § 1 mom. (165/1998) rättegångsbalken samt Europeiska människorättskonventionens artikel 6 och tillämpningspraxis angående den ansett att ett överklagande inte alltid ska avskrivas helt, om den som sökt ändring inte trots åläggande infinner sig till huvudförhandlingen, utan att domstolen också då ska avgöra om det finns anledning och är motiverat att genom att enbart höra ombudet pröva vissa frågor angående överklagandet som kan avgöras separat. När man bedömer i vilka fall saken kan prövas endast om den som överklagat är närvarande och å andra sidan när denne har rätt att försvara sig via en försvarare som denne själv valt, måste man hålla isär olika situationer i brottmål. Är det fråga om att förhöra ändringssökanden i utredningssyfte, är det nödvändigt att denne är personligen närvarande. I andra situationer, så som när andra personer ska förhöras i bevisningssyfte eller när det gäller den rättsliga bedömningen av den gärning som beskrivs i åtalet, är det tvärtemot lämpligt att förhöret utförs och uttalandena framförs av ett juridiskt utbildat ombud.

9. Högsta domstolen har i det nämnda avgörandet hänvisat till Europeiska människorättsdomstolens avgöranden Poitrimol mot Frankrike av den 23 november 1993, Lala mot Nederländerna och Pelladoah mot Nederländerna av den 22 september 1994 samt Van Geyseghem mot Belgien av den 21 januari 1999, Van Pelt mot Frankrike av den 23 maj 2000 och Goedhart mot Belgien av den 20 mars 2001, i vilka domstolen upprepat ståndpunkten att rätten till effektivt försvar genom ombud hör till de grundläggande kriterierna för rättvis rättegång och att en svarande inte kan fråntas den rätten enbart för att han eller hon inte själv är närvarande när målet behandlas. Domstolen har dessutom konstaterat att fastän lagstiftaren måste ha rätt att förhindra frånvaro utan orsak, så kan förvägrande att anlita försvarare inte användas som påtryckning.

10. Efter att de ovan nämnda avgörandena gavs har Europeiska människorättsdomstolen i ett avgörande gällande Finland, Pietiläinen mot Finland av den 22 september 2009, ansett att ett avgörande av hovrätten om avskrivning stred mot rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska människorättskonventionen och mot bestämmelsen i artikel 6.3.c om rätten att försvara sig via rättegångsbiträde i ett fall av följande slag. Hovrätten hade bestämt att flera muntliga förhandlingar skulle hållas i februari och mars 2005 och ålagt ändringssökanden att vara närvarande personligen för att saken skulle kunna utredas. Ändringssökanden hade uteblivit från första sammanträdet i februari 2005, men var då företrädd av ett biträde. Hovrätten hade avskrivit ändringssökandens besvär på grund av frånvaro utan förhinder. Europeiska människorättsdomstolen konstaterade att det är av väsentlig vikt att den tilltalade är närvarande inte bara med hänsyn till hans rätt att delta utan också med tanke på utredningen av saken. Således fick lagstiftaren vidta åtgärder som syftade till att förhindra frånvaro utan orsak. Å andra sidan var det ännu viktigare att den tilltalade försvarades i rätten på ett adekvat sätt. Denne fick inte på grund av frånvaro berövas rätten att enligt artikel 6.3.c försvara sig via sitt rättegångsbiträde inte ens fastän det inte förelåg laga förfall för utevaro. Ett biträde som hade kommit till rätten med det uppenbara syftet att försvara sin huvudman som var åtalad skulle ges möjlighet till detta. Så borde man ha gjort i synnerhet då det var meningen att vittnena skulle höras först under sammanträdet i mars. I målet var det inte alldeles klart vilka frågor som hade behandlats vid sammanträdet i februari. Uppenbarligen hade där dock inte alls behandlats sådana frågor som gjorde att det hade varit absolut nödvändigt att ändringssökanden var personligen närvarande. Sammanträdena för huvudförhandlingen hade dessutom förlagts på flera dagar och i stämningen hade det inte sagts att redan frånvaro från ett enda sammanträde skulle anses innebära frånvaro från huvudförhandlingen. Under dessa omständigheter var avskrivningen av överklagandet en särskilt strikt och sträng påföljd som inte kunde anses berättigad med beaktande av den tilltalades rätt att försvara sig och hans rätt till rättvis rättegång.

Bedömningsgrunder i målet

11. Högsta domstolen konstaterar att punkt 1 och 3.c i Europeiska människorättskonventionens artikel 6 samt Europeiska människorättsdomstolens fasta praxis kräver att domstolen vid tillämpningen av rättegångsbalken och lagen om rättegång i brottmål tillämpar lagbestämmelserna så smidigt som möjligt och försöker säkerställa svarandens möjligheter att försvara sig även i det fall att en svarande som förpliktats att infinna sig personligen till sammanträdet har uteblivit och endast ombudet finns på plats. Domstolen måste därför bedöma om det är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande för utredning av saken och om undersökningen av saken och mottagande av bevisning åtminstone kan påbörjas så att svarandens försvar sköts enbart av ombudet. Vid behov måste man åtskilja de delar av överklagandet som kan avgöras utan att huvudförhandling hålls.

12. Högsta domstolen anser dock att fastän man i brottmål måste lägga stor vikt vid svarandens försvar, så kan rättegångsförfarandet inte bedömas enbart ur dennes synvinkel. Kravet på rättvis rättegång skyddar också målsäganden, för vilken det är viktigt att brottmålet och tillhörande skadeståndskrav utreds som sig bör och inom skälig tid. Ett mål får således inte schematiskt avskrivas i en situation där ombudets närvaro visar att en frånvarande svarande önskar att behandlingen av hans sak ska fortsätta.

Behovet att höra svaranden personligen

13. I ett brottmål hörs svaranden i regel personligen. Undantag kan vanligen göras endast i smärre brottmål och även då förutsatt att det inte för utredningen är nödvändigt att höra svaranden. Behovet att i ett brottmål höra svaranden personligen måste bedömas när domstolen fattar beslut om att hålla huvudförhandling och att kalla parterna till det sammanträde som har utsatts för förhandlingen. Har svaranden inte iakttagit den kallelse som han har fått, ska domstolen med stöd av 8 kap. 5 § lagen om rättegång i brottmål på nytt bedöma om det fortfarande är nödvändigt att svaranden är personligen närvarande.

14. Högsta domstolen konstaterar att kravet på att svaranden ska höras personligen och vara personligen närvarande vid rättegången inte bygger enbart på att dennes möjligheter att delta och att försvara sig ska garanteras. Avsikten är att man utifrån svarandens berättelse och de iakttagelser om denne som fås under rättegången ska kunna utreda fakta och till den delen skapa en grund för en rättvis dom. Att svaranden är personligen närvarande i hovrätten har således också betydelse för de andra parternas rättsskydd och för hovrättens möjligheter att avgöra saken, även vid ett sådant överklagande där tingsrättens dom kan ändras enbart till svarandens fördel. En utgångspunkt är också att hovrätten i ett mål som behandlas i huvudförhandling ska ha lika goda förutsättningar att bedöma den muntliga bevisningen som tingsrätten i ett fall där det i hovrätten på grund av överklagandet är fråga om tingsrättens avgörande har varit riktigt. Svaranden i ett brottmål har således inte ens i egenskap av den ende som har överklagat rätt att själv välja om det är nödvändigt att han eller hon hörs i hovrätten för utredningen av målet.

15. I det föreliggande målet har svaranden A och målsäganden B hörts i bevisningssyfte i tingsrätten, där de har beskrivit händelserna på olika sätt. Av tingsrättens dom framgår det att A:s berättelse har haft betydelse också för tillräknandet och för bestämmandet av straffet. A:s överklagande har huvudsakligen byggt på att tingsrätten har bedömt bevisningen i målet oriktigt. A har själv begärt att bli personligen hörd i hovrätten.

16. Efter att ha konstaterat att huvudförhandling ska hållas med anledning av överklagandet, har hovrätten kallat parterna för att personligen höras vid utredningen av målet. Eftersom A och B i tingsrätten har beskrivit händelserna på ett motstridigt sätt och berättat sådant som bara de kunde känna till, så som exempelvis de tillgripna föremålen, och eftersom A:s överklagande bygger uttryckligen på bedömningen av trovärdigheten av den muntliga bevisningen, har hovrätten innan huvudförhandlingen inleddes haft skäl för att utgå från att det för avgörandet av överklagandet är nödvändigt att A är närvarande och hörs personligen vid huvudförhandlingen.

Möjligheten att inleda huvudförhandlingen

17. Enligt 6 kap. 1 § lagen om rättegång i brottmål ska domstolen innan huvudförhandlingen inleds utreda om målet kan tas upp till slutlig behandling. Enligt kapitlets 2 § är huvudregeln att huvudförhandling inte får inledas och att den ska inställas och utsättas till en annan dag bl.a. om svaranden har uteblivit och målet inte är sådant att det kan avgöras trots hans utevaro. Enligt 3 § 2 mom. i det nämnda kapitlet får huvudförhandlingen inledas trots ett sådant hinder, om det finns anledning att anta att den fortsatta behandlingen kan genomföras inom i lag föreskriven tid och att uppskovet inte medför någon betydande olägenhet för behandlingen av målet. Inte heller då är det enligt kapitlets 3 a § 1 mom. tillåtet att höra vittnen eller målsäganden i bevissyfte, om inte svaranden i samband med stämningen har underrättats om att bevisningen kan tas upp även om han eller hon är frånvarande.

18. I det föreliggande målet har det varit fråga om ett vanligt brottmål, där huvudförhandlingen i hovrätten har satts ut till endast en dag. Det har inte varit möjligt att börja ta emot muntlig bevisning genom att höra målsäganden och vittnen i tron på att A enligt vad hans ombud meddelade skulle infinna sig inom en timme efter den på förhand utsatta tidpunkt då sammanträdet skulle börja. Det hade inte varit möjligt att höra A vid samma sammanträde, om han trots allt hade uteblivit från huvudförhandlingen. Eftersom bevisvärderingen i detta mål väsentligen har byggt på en jämförelse mellan parternas motstridiga berättelser, skulle ett uppskov med huvudförhandlingen och en splittring av bevisningen till dessa delar på olika dagar ha varit ägnade att också försvaga möjligheterna att i hovrätten bedöma bevisningen. I kallelsen till A har inte heller funnits något meddelande om att bevisning kan tas emot även om han är frånvarande.

19. Högsta domstolen konstaterar att det nu föreliggande fallet avviker från det ovan under punkt 10 beskrivna målet vid Europeiska människorättsdomstolen, Pietiläinen mot Finland, där det hade satts ut flera handläggningsdagar för att behandla målet och där man under den första handläggningsdagen uppenbarligen inte hade behandlat frågor som nödvändigtvis förutsatte att Pietiläinen var närvarande och där det också konstaterats att kallelsen att infinna sig till domstolen hade bedömts vara oklar. Högsta domstolen anser att hovrätten inte under de omständigheter i A:s fall som beskrevs i föregående punkt har kunnat inleda huvudförhandlingen och höra målsäganden och vittnen utan att A var närvarande.

20. Med hänsyn till Europeiska människorättsdomstolens ovan beskrivna praxis måste det ytterligare bedömas om hovrätten i det föreliggande fallet borde ha inställt huvudförhandlingen helt och satt ut en ny handläggningsdag. Något sådant alternativ föreskrivs inte i rättegångsbalken. Synpunkter som bör beaktas vid bedömningen är vid sidan av annat det av tingsrätten ådömda straffets stränghet och de skäl som i överklagandet anförs för att domen borde ändras.

21. A har dömts för grov förskingring, vilket inte kan anses vara ett ringa brott. Den villkorliga fängelsedom på fem månader som ådömts honom kan dock inte anses vara en särskilt sträng påföljd. Med anledning av att A har överklagat har det blivit fråga om att på nytt bedöma den muntliga bevisning som tagits emot redan i tingsrätten. A har i samband med överklagandet endast med generella antydningar anfört att det är skäl att betvivla bedömningen av bevisningens trovärdighet. Å andra sidan måste man fästa uppmärksamhet vid att målsäganden B och vittnena hade infunnit sig. Om huvudförhandlingen hade återkallats helt och flyttats till en senare tidpunkt, skulle det ha medfört extra besvär för dem och, med beaktande av att de händelser som avsågs i åtalet hade inträffat redan år 2005, att behandlingen ytterligare skulle ha dragit ut på tiden. Högsta domstolen anser att ett säkerställande av A:s befogade möjligheter att försvara sig inte i detta fall har krävt att huvudförhandlingen måste inställas och en ny handläggningsdag sätts ut, när man också beaktar målsäganden B:s intresse och de krav som måste ställas på att rättegången ska vara effektiv och av skälig längd.

Föremålen för huvudförhandlingen

22. Att svaranden uteblir utan laga förfall medför inte, så som ovan i punkterna 6 – 8 beskrevs, att dennes överklagande helt ska avskrivas. A:s överklagande har inte till någon del tagits upp till prövning i hovrätten.

23. A:s yrkanden i hovrätten har byggt på att han har bestridit att han skulle ha förfarit på det sätt som beskrevs i åtalet och dessutom att han har sagt att han åtminstone inte har förfarit uppsåtligt och att han inte har tagit all den egendom som det påståtts att han har tillgripit. A har inte i samband med överklagandet fört fram sådana juridiska frågor och sakinvändningar, så som t.ex. påståenden om föremålens värde, vilka hade kunnat prövas enbart utifrån det skriftliga rättegångsmaterialet. I målet har inte heller framkommit sådana omständigheter som hade inneburit att hovrätten på eget initiativ borde ha bedömt att straffet borde bestämmas till A:s fördel jämfört med tingsrättens dom. Av dessa skäl anser Högsta domstolen att A:s överklagande inte innehåller sådana element vilka hade kunnat prövas i sak i hovrätten utan att ta emot muntlig bevisning vid huvudförhandlingen.

Slutsats

24. Av de ovan nämnda skälen anser Högsta domstolen att hovrätten inte har förfarit oriktigt när den till alla delar avskrev A:s överklagande.

Motivering i besvärsfrågan

I målet har inte anförts skäl att ändra hovrättens beslut.

Domslut

Högsta domstolen förkastar A:s klagan med anledning av hovrättens beslut avkunnat den 12 oktober 2009.

Hovrättens beslut av den 3 december 2009 ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Pertti Välimäki (skiljaktig), Soile Poutiainen, Marjut Jokela och Jorma Rudanko. Matti Sepponen var föredragande.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Välimäki: I den fråga som gäller klagan godkänner jag motiveringarna i punkterna 1 – 10 i Högsta domstolens avgörande. Därefter anför jag följande:

När man tillämpar 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken i en situation där en svarande som ålagts att infinna sig personligen till sammanträdet inte är närvarande utan endast företrädd av ett biträde, är det utifrån Europeiska människorättsdomstolens och Högsta domstolens praxis väsentligt att bedöma följande: Är det för behandlingen av överklagandet nödvändigt att höra ändringssökanden personligen eller kan hela överklagandet eller en del av det behandlas på ett sätt som är förnuftigt och som beaktar svarandens förväntningar på rättsskydd.

Utgångspunkten för bedömningen av det föreliggande fallet är att målet har kommit upp i hovrätten enbart på grund av att A har överklagat. Det innebär att saken inte till någon del kan behandlas, om överklagandet avskrivs på grund av A:s frånvaro, utan den blir då beroende av tingsrättens beslut. A:s utevaro har samma effekt som om han hade återkallat sitt överklagande. Ur A:s synvinkel kan domen inte ändras till hans fördel, men inte heller till hans nackdel. Med hänsyn till A:s förväntningar på rättsskydd är en avskrivning neutral.

Om överklagandet upptas till prövning, kan tingsrättens avgörande ändras enbart till A:s fördel. Med hänsyn till A:s förväntningar på rättsskydd är det i princip fördelaktigare om överklagandet upptas till prövning än om det avskrivs.

Tingsrätten hade för det första tillräknat A besittningsintrång, eftersom A olovligen hade tagit hans och hans tidigare makas, målsäganden B:s gemensamma bostad i besittning och förhindrat B tillträde till bostaden. Tillräknandet hade byggt på B:s, den som vittne hörde disponentens och även A:s egen berättelse. För det andra hade A tillräknats grov förskingring, eftersom A hade tillgripit egendom som var B:s, hans och B:s gemensamma samt deras gemensamma barns. Till denna del hade tillräknandet byggt på B:s och en som vittne hörd grannes berättelser. A:s berättelse som stod i strid med dem har inte ansetts trovärdig. Tillräknandet har dessutom grundat sig på en egendomsförteckning som B uppgjort över den tillgripna egendomen. A har bestridit gärningsbeskrivningen i åtalen. A dömdes för gärningarna till ett villkorligt fängelsestraff på fem månader och dessutom ålades han att i skadestånd betala 5 780 euro till B och 4 040 euro till deras barn.

I sitt överklagande till hovrätten yrkade A att åtalen skulle förkastas, att straffet skulle lindras och skadeståndet sättas ned. A begärde att få bli personligen hörd. Till huvudförhandlingen i hovrätten hade vid sidan av A personligen kallats målsäganden B, disponenten som utsetts av B till vittne samt grannen som utsetts av åklagaren till vittne. När hovrättens huvudförhandling hade inletts kl. 9.00 och A:s utevaro konstaterats, hade hans ombud meddelat att A var sjuk, men skulle hinna till hovrätten till klockan 10.00. Ombudet hade också begärt att huvudförhandlingen skulle påbörjas.

Jag konstaterar att A:s överklagande hade kunnat behandlas åtminstone när det gällde att höra B, disponenten och grannen. Om A inte hade hunnit fram medan huvudförhandlingen pågick, skulle detta endast ha inneburit att ombudet hade blivit tvunget att avstå från att höra honom. Således skulle överklagandet i varje fall ha kunnat behandlas beträffande tillräknandet, bestämmandet av straffet och skadeståndet, även om bevisningen ur A:s synvinkel var bristfällig. Dessutom måste man beakta att ombudet hade meddelat att A skulle hinna till platsen. När hovrätten under dessa omständigheter hade tillämpat 26 kap. 20 § 1 mom. rättegångsbalken, borde den i synnerhet ha beaktat A:s biträdes begäran om att överklagandet skulle behandlas. Av begäran har framgått A:s uppfattning om rättvis rättegång och om rätten att försvara sig med anlitande av ombud. Med hänsyn till detta har hovrättens beslut att avskriva överklagandet varit särskilt strikt och strängt ur A:s synvinkel och kan inte anses berättigat, då man beaktar hans rätt att försvara sig och hans rätt till rättvis rättegång.

I målet har således inträffat ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten vilket kan antas väsentligen ha inverkat på utgången i målet. På den grunden återförvisar jag målet till hovrätten för behandling av A:s överklagande.

Med beaktande av resultatet av omröstningen meddelar jag beträffande överklagandet att jag är av samma uppfattning som Högsta domstolens majoritet.