HD:2011:19

Konkurs - Boförvaltares rätt att få uppgifter
Advokat
Sekretess

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: S2010/44
Föredragning: 29.9.2010
Givet: 28.2.2011
Liggare: 435

Fråga om rätten för boförvaltaren i ett konkursbo att få uppgifter om betalningstrafiken mellan konkursgäldenären och den advokatbyrå som skött gäldenärens ärenden.

KonkursL 8 kap 9 § 1 mom
L om advokater 5 c § 1 mom
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art 1 punkten, 6 art 3 c punkten

Bakgrunden i målet

X hade den 6 juni 2006 genom en lagakraftvunnen dom dömts till fängelsestraff för grov förskingring begången mellan den 15 oktober 1994 och den 29 november 1995 och ålagts att i skadestånd betala mer än 5 miljoner euro.

Den 10 oktober 2006 hade X försatts i konkurs och till konkursboets förvaltare utsågs advokat Y.

Advokater vid advokatbyrån K Ab (nedan "advokatbyrån") hade i flera olika rättegångar varit ombud för X. Advokatbyråns sista uppdrag av X hade avslutats den 29 oktober 2004.

Behandlingen av målet i de lägre domstolarna

Käromålet i Tammerfors tingsrätt

Konkursboet anförde i sin talan som den 27 juni 2007 väcktes vid tingsrätten att X:s vitelseort var okänd och att det därför inte hade varit möjligt att få alla de uppgifter för konkursförvaltningen som behövdes för boförteckningen och för att klarlägga konkursgäldenärens ekonomiska ställning. Genom uppdragsförhållandet hade advokatbyrån fått tillgång till dokument som innehöll information av betydelse för utredningen av X:s konkursbo. Beträffande huvudmannens betalningsskyldighet i samband med uppdragsavtalet hade advokatbyrån uppgifter om erlagda betalningar. De innehöll identifieringsuppgifter som hade betydelse för utredningen av konkursboet. Boförvaltaren hade rätt att utan hinder av gällande sekretessbestämmelser få upplysningar om konkursgäldenärens ekonomiska angelägenheter, på samma sätt som gäldenären själv hade haft.

Konkursboet yrkade med stöd av 8 kap. 9 § konkurslagen att advokatbyrån skulle åläggas att till boförvaltaren lämna följande uppgifter som X i samband med uppdragen hade gett till advokatbyrån:

1. uppgift om de räkningar som tillställts X (förteckning över de räkningar till X som framgick av reskontran),

2. uppgift om betalningar till advokatbyrån på grund av räkningarna till X enligt reskontraförteckningen (uppgift i kontoutdrag om betalning som kommit till advokatbyråns konto)

3. uppgift i kontoutdrag om vem som betalat räkningen,

4. uppgift i kontoutdrag om arkiveringskod för betalning samt

5. i händelse av kontantbetalning, en kopia av kontantkvitto på betalning av räkningar som X svarade för.

Bemötande

Advokatbyrån meddelade att den inte hade kunnat få lov av X att lämna ut uppgifterna, eftersom X:s vistelseort var okänd. Advokatbyrån hade därför vägrat lämna ut de begärda uppgifterna. Advokatbyrån yrkade att talan skulle förkastas.

Som grund för att bestrida käromålet anförde advokatbyrån att eftersom X hade dömts för förskingring av vissa tillgångar var det möjligt att målsägandena i brottmålet i fråga försökte spåra tillgångar med hjälp av de uppgifter som begärdes av boförvaltaren. Det var inte heller uteslutet att X själv inte var skyldig att lämna ut de begärda uppgifterna. Dessutom var det i teorin möjligt att någon annan än X hade betalat räkningarna. I så fall var det inte fråga om X:s bankkonto eller betalningsrörelse. Boförvaltarens rätt att få uppgifter omfattade inte dem.

Enligt 5 c § lagen om advokater fick en advokat eller hans biträde inte utan lov röja en enskild persons eller en familjs hemlighet eller en affärs- eller yrkeshemlighet som han fått kännedom om i sitt uppdrag. Enligt 35 § 2 mom. i Finlands Advokatförbunds stadgar var dessutom en advokat skyldig att, då lagen och god advokatsed det kräver, förtiga vad han eller hon har erfarit i sin verksamhet. Bestämmelser om advokaters tystnadsplikt fanns också i 19 § i de anvisningar om god advokatsed som då skulle tillämpas. Enligt den är, förutom av vad som följer av i lag stadgad tystnadsplikt, en advokat skyldig att förtiga allt det han på grund av uppdragsförhållandet erfarit om sin huvudman och dennes förhållanden. Enligt reglerna om god advokatsed inom Europeiska unionen, stycke 2.3.2 utsträcktes advokatsekretessen till all information som en advokat får kännedom om inom ramen för sin yrkesverksamhet.

Boförvaltaren hade begärt utlåtande av Finlands Advokatförbund om huruvida ett konkursbos boförvaltare hade rätt, trots advokatsekretessen, att med stöd av 8 kap. 9 § konkurslagen få uppgifter om en gäldenär av gäldenärens tidigare ombud. Enligt Advokatförbundets utlåtande kunde man vid tolkningen av 8 kap. 9 § konkurslagen ha som utgångspunkt det som konstaterats i samband med reformen av utsökningslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 66 § utsökningsbalken åsidosatte advokatsekretessen endast om advokaten hade gäldenärens egendom i sin besittning eller annars hade bestämmanderätt över egendom som tillhör gäldenären eller om advokaten själv var part i ett avtalsförhållande med gäldenären som gällde gäldenärens egendom. Enligt utlåtandet kunde reformen av konkurslagen inte anses ha inneburit att boförvaltaren fick mer omfattande rätt att av utomstående få uppgifter om gäldenären än vad en utsökningsman har under tjänsteansvar. Därför var en advokat skyldig att uppge om han eller hon i sin besittning hade gendom som tillhörde gäldenären eller om han eller hon själv stod i avtalsförhållande till gäldenären i arrangemang som gällde dennes egendom. Andra upplysningar som en advokat har fått av gäldenären vid skötseln av sitt uppdrag omfattades däremot av tystnadsplikten.

Advokatbyrån meddelade att den inte i sin besittning hade egendom som tillhörde X och att den inte hade haft ett avtalsförhållande med X i arrangemang gällande dennes egendom.

De uppgifter boförvaltaren begärde gällde sättet att betala advokaträkningarna. Det var svårt att se hur de uppgifter boförvaltaren begärde hade samband med utredningen av X:s konkursbo. Den enda uppgift som vanligen framgick av betalningen av advokaträkningar var namnet på kontoinnehavaren från vars konto räkningen hade betalats. Bankkontots kontonummer framgick inte av kontoutdraget. Å andra sidan kunde man inte utifrån räkningarna säkert veta om de pengar som använts till betalningen var kontoinnehavarens eller någon annans.

Tingsrättens dom 15.8.2008

Tingsrätten konstaterade att boförvaltaren vid äventyr av tvångsmedlen enligt 8 kap. 10 § konkurslagen måste utföra de uppgifter och uppfylla de skyldigheter som han har enligt konkurslagen. De väsentligaste uppgifterna för utredningen av konkursboet är att utarbeta en boförteckning och en gäldenärsutredning. För att klara sitt boutredningsuppdrag enligt konkurslagen har boutredningsmannen rätt enligt 8 kap. 9 § konkurslagen att få upplysningar. I lagrummet föreskrivs att boförvaltaren, utan hinder av sekretessbestämmelserna, har samma rätt som gäldenären att för utredningen och vården av konkursboet få behövliga uppgifter om bl.a. gäldenärens bankkonton, betalningsrörelse och andra omständigheter som gäller gäldenärens ekonomiska ställning.

Boförvaltarens rätt att få uppgifter var på ovan nämnt sätt jämställd med gäldenärens rätt att få ovan nämnda upplysningar om sig själv. I motiveringarna i regeringens proposition 26/2003 hade konstaterats att rätten enligt lagrummet att få uppgifter kunde anses föreligga även utan en uttrycklig bestämmelse, eftersom rätten att förfoga över konkursboets egendom övergick på borgenärerna genom konkursbeslutet och att förfoganderätten innefattade en motsvarande rätt att få uppgifter. I propositionen hade konstaterats att det dock i synnerhet med tanke på den som lämnar ut uppgifterna fanns behov av en uttrycklig bestämmelse. Hänvisningar till annan lagstiftning, t.ex. den då gällande utsökningslagen, hade inte gjorts. Konkurslagen var en speciallag och bestämmelserna om rätten att få uppgifter skulle tolkas enligt ordalydelsen, eftersom exaktare tillämpningsanvisningar inte fanns. Det hade således inte varit meningen att begränsningarna enligt utsökningslagen, numera enligt 3 kap. 66 § utsökningsbalken, för utomstående att lämna ut uppgifter skulle beaktas i tolkningen när 8 kap. 9 § konkurslagen tillämpades. Syftet med det lagrummet var att göra det möjligt att få alla de uppgifter som avsågs i lagrummet i de fall när sekretessbestämmelserna annars hindrade det. Eftersom dessa sekretessbestämmelser inte närmare preciserades i lagrummet, skulle man anse att bestämmelsen avsåg alla allmänna bestämmelser på samma eller lägre hierarkiska nivå som föreskrev sekretess. Boförvaltarens rätt att få uppgifter åsidosatte således t.ex. sekretessbestämmelsen i 5 c § lagen om advokater liksom även bestämmelserna på lägre nivå om advokatsekretess.

Konkursboets begäran gällde att få uppgifter om räkningar som tillställts gäldenären för betalning, betalningar som gjorts till advokatbyrån, arkiveringskoder för betalningar som framgick av kontoutdrag samt eventuella kontantkvitton. Det var uttryckligen fråga om att ta reda på sådana uppgifter som var till hjälp för att utreda gäldenärens bankkonton. Eftersom alla dessa uppgifter hänförde sig till utredningen av betalningar av gäldenären och eventuellt av betalningar som gjorts för gäldenärens räkning, var det också fråga om att utreda gäldenärens betalningsrörelse. Gäldenären hade själv rätt att på begäran få dessa uppgifter. Advokatbyrån var således utan hinder av sekretessbestämmelserna skyldig att lämna ut de uppgifter som boförvaltaren begärde. Eftersom boförvaltaren inte kunde vara på det klara med det närmare innehållet i de uppgifter som begärdes, var det möjligt att dokumenten innehöll sådana upplysningar som inte omfattades av rätten att få upplysningar och som inte var nödvändiga för utredningen av boet. Boförvaltaren var dock i sitt uppdrag berättigad att använda sig enbart av de upplysningar som behövdes för arbetet med boutredningen.

Tingsrätten förpliktade advokatbyrån att efter det domen vunnit laga kraft lämna ut de uppgifter till boförvaltaren i X:s konkursbo som begärdes i käromålet och som advokatbyrån hade i sin besittning.

Målet har avgjorts av tingsdomaren Olli Hakala.

Överklagandet i Åbo hovrätt

Advokatbyrån överklagade hos hovrätten och yrkade att tingsrättens dom skulle upphävas och talan förkastas eller i andra hand att den skulle förkastas delvis.

Som motivering anförde advokatbyrån bland annat att tingsrättens avgörande kringskar rätten till rättvis rättegång. Advokatens huvudman måste kunna lita på att han eller hon i ett ärende som gäller en rättegång kan vända sig till en advokat utan att behöva misstänka att information som han eller hon ger i samband med uppdraget senare kommer ut till utomstående och eventuellt t.o.m. till motparten.

Hovrätten borde i varje fall klart utstaka vilka uppgifter som skyldigheten att lämna ut information omfattade, och binda tidpunkten för skyldigheten till den tidpunkt då domen vinner laga kraft.

Konkursboet anförde i sitt bemötande att dokument som en advokat har fått genom ett uppdragsförhållande kan gälla privatlivet, som tryggas i grundlagens 10 § 1 mom. eller skyddet för rättvis rättegång enligt grundlagens 21 §. Det har dock varit möjligt att genom konkurslagen föreskriva begränsningar av detta grundlagskydd när ett godtagbart samhälleligt behov har krävt detta.

Hovrättens dom 4.11.2009

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Simo Simola, Riitta Sandholm och Nina Porkka. Föredragande var Anna-Liisa Autio.

Överklagande i Högsta domstolen

Besvärstillstånd beviljades.

Advokatbyrån yrkade i sina besvär i första hand att hovrättens dom skulle upphävas och att X:s konkursbos talan skulle förkastas. I andra hand yrkade advokatbyrån att konkursboets krav skulle förkastas till den del de begärda uppgifterna inte behövdes för utredningen och förvaltningen av konkursboet.

Konkursboet bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Frågeställningen

1. I målet är det i Högsta domstolen fråga om huruvida advokatbyrån, vars advokater hade skött klienten X:s rättegångsärenden och andra uppdrag, var skyldig att, trots advokatsekretessen, på begäran av boförvaltaren lämna ut uppgifter till X:s konkursbo som gällde betalning av räkningar som advokatbyrån tillställt X för betalning.

Tillämpliga lagrum

2. Bestämmelser om ett konkursbos boförvaltares rätt att få uppgifter finns i 8 kap. 9 § 1 mom. konkurslagen. Enligt det har boförvaltaren utan hinder av sekretessbestämmelserna samma rätt som gäldenären att för utredningen och vården av konkursboet få behövliga uppgifter om gäldenärens bankkonton, betalningsrörelse, finansieringsavtal och finansieringsförbindelser samt om gäldenärens förmögenhet och beskattning och om andra omständigheter som gäller gäldenärens ekonomiska ställning eller den ekonomiska verksamhet som gäldenären har bedrivit.

3. Enligt 5 c § 1 mom. lagen om advokater får en advokat eller hans biträde inte utan lov röja en enskild persons eller en familjs hemlighet eller en affärs- eller yrkeshemlighet som han fått kännedom om i sitt uppdrag.

Boförvaltarens rättigheter och skyldigheter vid utredningen av konkursboets egendom

4. Till de viktigaste uppgifterna för ett konkursbos boförvaltare hör att uppgöra en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder och att göra en gäldenärsutredning om gäldenären och dennes verksamhet före konkursen. Bestämmelsen i 8 kap. 9 § konkurslagen om boförvaltarens rätt att få uppgifter säkerställer för sin del att skyldigheterna kan uppfyllas. I förarbetena till bestämmelsen (RP 26/2003 rd, s. 104) konstateras visserligen att boförvaltaren skulle ha en sådan rätt även utan någon uttrycklig bestämmelse på den grunden att bestämmanderätten till egendom som hör till konkursboet övergår till borgenärerna när gäldenären försätts i konkurs och att denna bestämmanderätt omfattar motsvarande rätt att få uppgifter.

5. Den nämnda lagbestämmelsen ger boförvaltaren rätt att för att utreda vad för egendom som hör till konkursboet få t.ex. uppgifter av en bank om gäldenärens bankkonton eller skatteupplysningar av skatteförvaltningen (RP 26/2003 rd, s. 105 och 141). Det är nu fråga om uppgifter om gäldenärens betalningsrörelse, vilka boförvaltaren har begärt av en advokatbyrå som har skött gäldenärens uppdrag före konkursen. Saken skall således bedömas även med beaktande av om advokatsekretessen hindrar att sådana uppgifter lämnas ut. Av regeringens proposition (RP 26/2003 rd) med förslag till konkurslag framgår inte huruvida man med omnämnandet av att sekretessbestämmelserna får vika också har avsett advokatsekretessen.

Advokatsekretessen

6. Förhållandet mellan huvudman och advokat bygger på förtroende och på att förtrolig information hålls hemlig. Advokatsekretessen säkerställer möjligheterna för huvudmannen att försvara sig vid rättegång och skapar samtidigt även i övrigt förutsättningar för att rättegången blir rättvis. Så som Europadomstolen har konstaterat kan brytande av advokatsekretess också påverka rättskipningen i andra avseenden och således innebära en kränkning av rättigheterna enligt artikel 6 i Europakonventionen (t.ex. Niemietz mot Tyskland, dom 16.12.1992, punkt 37). Enligt punkt 3 c i den nämnda artikeln har envar som anklagats för ett brott rätt att försvara sig genom ett rättegångsbiträde som han själv har utsett. En stark utgångspunkt är således att advokatsekretessen kan brytas endast av vägande skäl.

7. Advokatsekretessen är dock inte absolut. Lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism och anmälningsplikten enligt den gäller i princip också advokater. Beträffande advokater har lagens tillämpningsområde dock begränsats till att gälla enbart sådana transaktioner för klienten eller för dennes räkning som särskilt nämns i lagen. Enligt lagens 4 § 4 mom. tillämpas lagen inte i verksamhet som gäller skötsel av uppdrag som utförs i egenskap av rättegångsbiträde eller rättegångsombud. Även EG-domstolen har, angående rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar, i ett avgörande (mål C-305/05, dom 26.6.2007, punkterna 32 – 34) konstaterat att en advokat inte skulle kunna utföra sitt uppdrag som rådgivare, försvarare och ombud för sin klient på ett adekvat sätt, om advokaten var skyldig, inom ramen för ett rättsligt förfarande eller förberedelserna inför ett sådant, att samarbeta med de offentliga myndigheterna genom att lämna över information till dem som advokaten erhållit vid juridisk rådgivning i samband med ett sådant förfarande. Det skulle medföra att klienten nekades sina rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen. Skyldigheten enligt direktivet att lämna uppgifter och att samarbeta omfattar advokater endast i den mån de för klientens räkning hjälper till vid planering eller genomförande av vissa typer av transaktioner som huvudsakligen är av finansiell karaktär eller avser fast egendom. I allmänhet är sådana uppdrag av den arten att de saknar koppling till ett rättsligt förfarande, och de faller följaktligen utanför tillämpningsområdet för rätten till en rättvis rättegång.

8. Likaså har bestämmelsen i 3 kap. 66 § utsökningsbalken angående utomståendes skyldighet att lämna uppgifter, vilken till innehållet motsvarar den tidigare gällande 3 kap. 66 § (679/2003) utsökningslagen, ansetts gälla även advokater och åsidosätta advokatsekretessen i de situationer som preciseras i bestämmelsen. Med stöd av bestämmelsen är en advokat skyldig att meddela utsökningsmannen bl.a. om han i sin besittning har eller annars har bestämmanderätt över egendom som tillhör gäldenären, om gäldenären har en fordran på honom eller han har en fordran på gäldenären eller om han med gäldenären eller för denne har företagit en sådan rättshandling som kan vara av betydelse vid eftersökande av egendom som tillhör gäldenären.

9. Vittnesförbudet enligt 17 kap. 23 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken gäller vid sidan av advokater även andra ombud och biträden vid rättegång. Ett ombud som hör till den personkrets som avses i bestämmelsen får inte vittna om sådant som huvudmannen har anförtrott honom för uppdraget att sköta målet, om inte huvudmannen samtycker till att vittnesmål avläggs. Högsta domstolen har i avgörandet HD 2003:119 dragit slutsatsen att tillämpningsområdet för vittnesförbudet för ombud är snävare än tillämpningsområdet för den allmänna tystnadsplikt för ombud som föreskrivs i 15 kap. 17 § rättegångsbalken. Detta har motiverats bl.a. med behovet att i rättegång utreda den materiella sanningen.

Slutsats i det föreliggande målet

10. Det är uppenbart att uppgifter om en advokats räkningar till en huvudman eller om betalning av räkningarna inte hör till kärnområdet för advokatsekretessen. En uppgift om när och från vilket konto huvudmannen har betalat en räkning eller om den har betalats kontant har vanligen inte någon betydelse för huvudmannens försvar eller rättigheter. Detta skulle tala för att advokatsekretessen inte utgör hinder för att de uppgifter det nu är fråga om lämnades ut till den i konkurs försatta tidigare huvudmannens konkursbo. För detta tolkningsalternativ talar också faktum att advokatsekretessen inte är absolut, utan att det på det sätt som framgår av punkterna 6 – 9 har ansetts möjligt att genom lag begränsa den för att nå viktiga rättsvårdande eller samhälleliga mål eller för att trygga borgenärernas intressen. En sådan tolkning skulle också harmoniera med bestämmelsens ordalydelse.

11. Ett väsentligt syfte med advokatsekretessen är att säkerställa förutsättningarna för rättvis rättegång för försvaret. En advokat skulle inte kunna sköta sin klients försvar på ett adekvat sätt, om förtroliga uppgifter om klienten kom till utomståendes kännedom via advokaten. Som det framgår ovan av punkterna 7 och 8 ska advokatsekretessen uttryckligen säkerställa att rättegången är rättvis och den kan på det sätt som föreskrivs i lag vika, t.ex. om det är fråga om att få klarhet i rättshandlingar som advokaten har ingått för huvudmannens räkning. I en rättegång kan advokatsekretessen få vika på det sätt som beskrivs i punkt 9, också om det är fråga om uppgifter som huvudmannen har anförtrott advokaten för att driva målet.

12. Konkursboet har i sitt bemötande uppgett att de uppgifter som begärts i talan behövs när boförvaltaren ska utreda X:s betalningsrörelse och med hjälp av uppgifterna försöka spåra egendom som eventuellt har undanhållits. Med hjälp av uppgifterna om betalningarna av advokaträkningarna kunde det vara möjligt att klarlägga i vilken bank och från vems konto räkningarna har betalts eller om X själv eller någon annan har betalt dem kontant.

13. Advokater vid advokatbyrån i fråga har biträtt X åtminstone i ett brottmål där X har dömts till straff för förskingringsbrott. X har haft rätt med stöd av artikel 6.3.c i Europakonventionen att försvara sig med ett rättegångsbiträde som hon själv har valt. För att få hjälp vid rättegången har det varit nödvändigt att betala advokatarvoden, vilket i praktiken sker genom förmedling av en bank. Uppgifter om bankförmedlingen kan på ovan konstaterat sätt göra det lättare att spåra betalarens egendom. Om advokatbyråerna var tvungna att lämna ut uppgifter om sina klienters bankkontakter, skulle rädslan för att egendom avslöjas i ett sådant fall göra det svårare att ty sig till ett rättegångsbiträde eller helt förhindra det. En part i X:s ställning skulle således inte ha en sådan möjlighet att fritt välja sitt rättegångsbiträde, vilket en rättvis rättegång förutsätter.

14. På grund av de krav som Europakonventionen ställer anser Högsta domstolen på ovan nämnda grunder att bestämmelserna om advokatsekretess och konkursboförvaltares rätt att få uppgifter i det föreliggande fallet ska tolkas så, att boförvaltarens rätt att få uppgifter inte åsidosätter advokatsekretessen. Högsta domstolens slutsats är således att advokatsekretessen hindrar att de uppgifter som begärs i käromålet lämnas till konkursboet.

Domslut

Hovrättens dom upphävs. Konkursboets talan förkastas.

Målet har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas, Kari Kitunen, Pasi Aarnio, Hannu Rajalahti och Ilkka Rautio. Föredragande var Matti Sepponen.