HD:2011:100

Extraordinärt ändringssökande - Återbrytande av dom i tvistemål - Människorättskränkning

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: H2010/216
Föredragning: 21.9.2011
Givet: 22.11.2011
Liggare: 2586

En ansökan om återbrytande av en dom i ett tvistemål grundade sig på en människorättskränkning som Europeiska människorättsdomstolen hade konstaterat. Ansökan hade gjorts ungefär tre månader efter att människorättsdomstolens slutliga avgörande hade meddelats. Av de skäl som nämns i Högsta domstolens beslut prövades ansökan fastän den hade gjorts efter den i 31 kap. 10 § 1 mom. rättegångsbalken angivna tidsfristen på ett år räknat från det domen i fråga vann laga kraft.

RB 31 kap 7 § 1 mom 4 punkten
RB 31 kap 10 § 1 mom

Högsta domstolens avgörande

Bakgrunden i målet

1. Vasa hovrätt hade i punkt 1 i sin dom 25.4.2006, vilken hade vunnit laga kraft, ansett att A 3.12.1997 då han hördes som vittne i ett skattebrottmål vid Villmanstrands tingsrätt hade påstått att äldre skatteinspektörerna B och C uppsåtligen hade uppgjort oriktiga och ogrundade skatteinspektionsberättelser, vilket också kunde uppfattas vara ett påstående om att B och C hade gjort sig skyldiga till tjänstebrott. Enligt hovrätten hade A således utan grund sagt att B och C hade gjort sig skyldiga till ett förfarande som hade varit ägnat att utsätta dem för missaktning. Hovrätten ålade A att i ersättning för psykiskt lidande betala vardera 2 000 euro jämte ränta. Åtalet för ärekränkningsbrott förkastades eftersom åtalsrätten hade preskriberats.

2. I punkt 2 i domen hade hovrätten tillräknat A att han i sin bok "Verottaja tappolinjalla" (ungefär: Beskattaren på mördarlinjen), utgiven på eget förlag, hade behandlat det ovan nämnda skattebedrägerimålet och i den osant hade påstått att B uppsåtligen hade gjort sig skyldig till mened, vilken hade bestått av att under ed intyga att skatteinspektionsberättelsen var riktig. Hovrätten dömde med stöd av 24 kap. 10 § strafflagen A för grov ärekränkning till 4 månaders villkorligt fängelsestraff, vars prövotid gick ut 31.7.2005. A ålades att till staten förverka böckerna, disketten och eventuella kopior, om inte i böckerna och de föremål som använts för att framställa dem inom en av hovrätten utsatt tidsfrist gjordes de ändringar som framgick av domslutet, samt att betala 5 000 euro jämte ränta till B för psykiskt lidande.

3. A ålades dessutom att till B och C i ersättning för deras rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten betala sammanlagt 33 158,48 euro jämte ränta samt i ersättning för bevisningskostnader sammanlagt 232,36 euro. Han ålades att som ersättning för bevisningskostnader betala sammanlagt 71,38 euro till dem som hörts som vittne. Till staten ålades A att betala sammanlagt 3 432,81 euro i ersättning för bevisningskostnader.

4. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europeiska människorättsdomstolen) har i sin dom 6.7.2010 nr 37751/07, som gäller Finland, ansett att Finland har brutit mot artikel 10 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (Europeiska människorättskonventionen) genom att hovrättens dom i strid med stycke 2 i artikeln har inneburit ett intrång i yttrandefriheten som garanteras i stycke 1 i artikeln. Dessutom ansåg Europeiska människorättsdomstolen att Finland hade brutit mot artikel 6.1 i Europeiska människorättskonventionen eftersom rättegången hade dragit oskäligt långt ut på tiden.

5. Europeiska människorättsdomstolen bestämde att finska staten skulle betala ersättning till A för ekonomisk skada, som grundade sig på de ersättningar för rättegångs- och bevisningskostnader som enligt domen skulle betalas till målsägandena i brottmålet samt de rättegångskostnader som A själv hade haft. Staten ålades dessutom att betala ersättning till A för immateriell skada på grund av kränkningen.

Ansökan i Högsta domstolen

6. A har i sin ansökan åberopat Europeiska människorättsdomstolens avgörande och yrkat att hovrättens dom ska återbrytas med stöd av 31 kap. 8 § rättegångsbalken och att ändringarna i boken "Verottaja tappolinjalla" stryks. A har dessutom yrkat att staten ska åläggas att ersätta hans rättegångskostnader i saken jämte ränta.

7. Utifrån ansökan är det fråga om hovrättens dom bör återbrytas med anledning av det brott mot artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen som Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat.

Motivering

Synpunkter på betydelsen av Europeiska människorättsdomstolens dom

8. Med hänvisning till artikel 46 i Europeiska människorättskonventionen har Europeiska människorättsdomstolen i sin praxis ansett att en dom av Europeiska människorättsdomstolen inte enbart skapar en skyldighet för medlemsstaterna att betala den kränkte gottgörelse i pengar utan också en skyldighet att, under tillsyn av Europarådets ministerkommitté (ministerkommittén), vidta åtgärder av allmän art eller som specifikt gäller klaganden eller bådadera för att upphöra med kränkningen och undanröja dess effekter. Staten har möjlighet att välja effektiva medel med vilka man på ett lämpligt sätt kan uppfylla förpliktelserna enligt artikeln (Scozzari och Giunta v. Italien, 13.7.2000, punkt 249, Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) v. Schweiz (stora kammaren), 30.6.2009, punkt 88. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sitt avgörande HD 2008:24 (punkt 1), innebär en fällande dom av Europeiska människorättsdomstolen dock inte att en tidigare nationell dom i samtliga fall behöver återbrytas. Vid bedömningen måste man beakta de synpunkter som ministerkommittén har fört fram i sin rekommendation från år 2000 (Recommendation No. R(2000)2 on the re-examination or reopening of certain cases at domestic level following judgments of the European Court of Human Rights).

9. Enligt rekommendationen har omprövning i undantagsfall visat sig vara det effektivaste medlet att återställa läget för sökanden till situationen före kränkningen. Så kan vara fallet bl.a. när sökanden även efter Europeiska människorättsdomstolens dom lider av mycket allvarliga negativa följder av den nationella domen, vilka inte kan korrigeras utan att saken omprövas på nationell nivå. Som exempel på en sådan följd nämns ett långt fängelsestraff som den dömde fortfarande avtjänar.

Återbrytande av hovrättens dom i fråga om punkt 1

Förutsättningarna för att pröva ansökan

10. Europeiska människorättsdomstolen har beträffande punkt 1 i hovrättens dom anfört att en skälig balans inte har uppnåtts mellan å ena sidan A:s yttrandefrihet och å andra sidan skyddet för B:s och C:s ära och rykte och att detta har inneburit ett brott mot artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen (punkterna 66 och 71 i domen).

11. I punkt 1 i hovrättens dom är det fråga om skadestånd för psykiskt lidande som A ska stå för. Högsta domstolen konstaterar att den ersättning som Europeiska människorättsdomstolen har dömt staten att betala inte har täckt denna betalningsskyldighet.

12. I rättegångsbalken 31 kap. 15 § första meningen föreskrivs att om ett skadestånds- eller annat privaträttsligt yrkande har framställts i ett brottmål, ska vid återbrytande av domen i målet till denna del tillämpas stadgandena om återbrytande av dom i tvistemål. Eftersom åtalet enligt punkt 1 har förkastats, blir bestämmelsen i paragrafens andra mening inte tillämplig, enligt vilken domen oberoende av vad som sägs i första meningen kan återbrytas även beträffande ett privaträttsligt yrkande, om domen återbryts beträffande straffyrkandet eller en förverkandepåföljd.

13. I avgörandet HD 2008:24 har det varit fråga om tillämpning av punkterna 3 och 4 i 31 kap. 8 § rättegångsbalken i ett fall där man ska bedöma återbrytande av en straffdom utifrån en människorättskränkning som Europeiska människorättsdomstolen har konstaterat. Så som Högsta domstolen har konstaterat i punkt 8 i sitt avgörande, har det i praxis ansetts att en ny dom inte innebär en sådan ny omständighet som avses i punkt 3 i paragrafen. Det faller sig inte heller naturligt att anse att en dom av Europeiska människorättsdomstolen i detta avseende skulle vara en ny omständighet.

14. Då Europeiska människorättsdomstolen på det sätt som beskrivs ovan i punkt 4 i efterhand har ansett att hovrättens dom till sitt innehåll har inneburit en kränkning av artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen, kan det enbart bli fråga om den i 31 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken nämnda återbrytningsgrund avseende tvistemål som gäller uppenbart oriktig tillämpning av lag.

15. Enligt 10 § 1 mom. i det nämnda kapitlet ska ansökan om återbrytande av en laga kraft vunnen dom i tvistemål göras inom ett år från den dag då sökanden fick del av den omständighet som låg till grund för ansökan. Grundar sig ansökan på 31 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken, räknas tidsfristen från det domen vann laga kraft. Den dom som begärs återbruten har vunnit laga kraft 2.3.2007. A:s ansökan har inkommit till Högsta domstolen 14.10.2010, dvs. mer än ett år efter att domen har vunnit laga kraft. Frågan gäller främst om ansökan trots detta kan prövas eller om den ska avslås eftersom den har gjorts för sent.

16. Högsta domstolen har i sitt avgörande 2007:35 (punkt 4) bedömt förutsättningarna för prövning av en ansökan om återbrytande med stöd av bestämmelsen om tidsfristen enligt 31 kap. 10 § rättegångsbalken i belysning av principerna i EG-rätten och dragit slutsatsen att man inte skulle låta bli att tillämpa de nationella bestämmelserna om tidsfrister och förfaranden på den grunden att den nationella domstolen skulle ha möjlighet att på nytt pröva ett domstolsavgörande som vunnit laga kraft och att upphäva det om det strider mot gemenskapsrätten.

17. Beträffande punkt 1 i hovrättens dom är det fråga om A:s skadeståndsskyldighet, vilken inte täcks av den ersättning som staten ålagts att betala i Europeiska människorättsdomstolens dom. Frågan är till den delen i huvudsak hur man på ett riktigt sätt kan iaktta Europeiska människorättsdomstolens dom, enligt vilken skadeståndet i punkt ett inte borde ha dömts ut. Som utgångspunkt konstaterar Högsta domstolen att finsk gällande rätt inte innehåller någon uttrycklig ersättningsbestämmelse angående gottgörelse för konstaterad människorättskränkning.

18. I den regeringsproposition (RP 9/2005 rd) som ledde till att 31 kap. rättegångsbalken ändrades (666/2005) ställdes som mål att förbättra parternas rättsskydd med beaktande av den rekommendation av ministerkommittén som nämns ovan i punkt 8. Enligt propositionen (s. 13) finns det ingen tidsfrist för återbrytande av dom i brottmål till den tilltalades fördel och även i övrigt är tidsfristerna för återbrytande av dom längre än när det är fråga om klagan på grund av rättegångsfel. Åtminstone i vissa fall är det därför möjligt att ansöka om återbrytande också efter en längre tid efter att avgörandet har vunnit laga kraft. Regeringens proposition medförde således ändringar endast beträffande bestämmelserna om tidsfristen för klagan. Den nya bestämmelsen om detta finns i 31 kap. 2 § 3 mom. rättegångsbalken.

19. Enligt den sistnämnda bestämmelsen är det möjligt att utan hinder av de tidsfrister som annars gäller anföra klagan inom sex månader från det att ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att utöva tillsyn över internationella förpliktelser i fråga om de mänskliga rättigheterna har meddelat ett slutligt avgörande och konstaterat att ett rättegångsfel har begåtts vid behandlingen av ett ärende.

20. Behandlingen vid internationella rättskipnings- eller övervakningsorgan kan dröja flera år. När det är fråga om ett fall där tidsfristen för återbrytande av dom räknas med stöd av 31 kap. 10 § 1 mom. rättegångsbalken från det att domen har vunnit laga kraft, kan det lätt hända att möjligheten till återbrytande går förlorad på grund av att tiden har gått, fastän det internationella rättskipnings- eller övervakningsorganet sedermera konstaterar att en människorättskränkning har inträffat. Således skulle det inte alls vara möjligt att vidta sådana åtgärder som kan krävas för att på ett riktigt sätt iaktta en fällande dom av Europeiska människorättsdomstolen. En ordagrann tolkning av 31 kap. 10 § rättegångsbalken kan således vid rättskipningen leda till en situation som inte svarar mot parternas krav på rättsskydd eller förpliktelserna i Europeiska människorättskonventionen.

21. Som det framgår ovan av punkterna 19 och 20 har rättegångsbalkens bestämmelser om klagan ändrats för att uppfylla ministerkommitténs rekommendation så att klagan kan anföras även inom sex månader efter att ett behörigt rättskipnings- eller övervakningsorgan har meddelat sitt avgörande. Eftersom möjligheten till återbrytande inte har utvidgats på motsvarande sätt anser Högsta domstolen att den rådande regleringen av tidsfristerna inte leder till ett acceptabelt slutresultat som skulle säkerställa likabehandling. Därför måste bestämmelsen i 31 kap. 10 § 1 mom. rättegångsbalken trots ordalydelsen tillämpas så att det i praktiken är möjligt att även i ett tvistemål pröva en ansökan om återbrytande på grund av en fällande dom av Europeiska människorättsdomstolen. Ansökan om återbrytande måste dock göras utan omotiverat dröjsmål efter att det behöriga rättskipnings- eller övervakningsorganet i sitt slutliga avgörande har konstaterat att domen innehåller en människorättskränkning.

22. Högsta domstolen anser således att A:s ansökan, som har gjorts bara ungefär tre månader efter att Europeiska människorättsdomstolen i sitt slutliga avgörande har konstaterat människorättskränkningen, och således utan omotiverat dröjsmål, kan prövas även till den del den avser punkt 1 i hovrättens dom.

Förutsättningarna för återbrytande av domen beträffande punkt 1

23. Europeiska människorättsdomstolen har på ovan konstaterat sätt uttalat att det skadestånd som hovrätten har fastställt har kränkt skyddet av yttrandefriheten enligt artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. Av domstolens dom framgår att hovrätten inte när den avgjorde skadeståndsyrkandet hade dragit en riktig slutsats vid avvägningen mellan skyddet av yttrandefriheten och skyddet av ära.

24. När det gäller uppenbart oriktig tillämpning av lag så som avses i 31 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken är det vanligen fråga om en situation där lagen tydligt och ostridigt har tillämpats oriktigt. Ett villkor för att domen ska kunna återbrytas har då varit att den oriktiga tillämpning av lag som framgår av domen ostridigt står i konflikt med det rättsläge som förelåg när domen gavs (se även HD 2009:80, punkt 6). I rättspraxis har det inte ansetts möjligt att med stöd av detta lagrum återbryta avgöranden som domstolen har kommit till inom ramen för sin prövningsrätt.

25. Enligt Europeiska människorättsdomstolen hade Europeiska människorättskonventionen inte tillämpats riktigt i målet. Hovrätten har mot varandra vägt å ena sidan skyddet av yttrandefriheten och å andra sidan skyddet av ära och rykte, vilka båda är mänskliga rättigheter som garanteras i Europeiska människorättskonventionen, men Europeiska människorättsdomstolen har efteråt konstaterat att avvägningen var oriktig. Frågan om yttrandefrihetens förhållande till andra mänskliga rättigheter har efter hovrättens dom behandlats i flera domar av Europeiska människorättsdomstolen. Högsta domstolen har med hänsyn till en sådan situation konstaterat att det kan hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme i och med Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis har beskurits så att ett avgörande som när domen gavs uppfattades rymmas inom tolkningsutrymmet i själva verket visar sig oriktigt i belysning av senare uppkommen och preciserad rättspraxis (HD 2009:80, punkt 8). Bedömningen av frågan om domstolen i en dom som begärs återbruten har tillämpat lagen uppenbart oriktigt på ett sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken avgörs dock i regel utifrån situationen när avgörandet träffades, dvs. med beaktande av Europeiska människorättsdomstolens praxis och hur enhetlig den var vid den tidpunkten. När förutsättningarna för återbrytande bedöms är det dessutom skäl att beakta hur allvarliga följderna av människorättskräkningen har varit.

26. Grunden för de skadestånd som ådömts har varit A:s påståenden, vilka har ansetts djupt kränka B:s och C:s ära och rykte. Beloppet av de skadestånd A har dömts att betala och vilka den ersättning som Europeiska människorättsdomstolen har dömt ut inte täcker kan inte anses vara särskilt höga. Trots Europeiska människorättsdomstolens kritik av skadeståndspåföljden anser Högsta domstolen att hovrättens dom inte uppenbart har stridit mot Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis vid den tidpunkten och det kan därför inte anses att avgörandet har grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Den ersättning som dömts ut kan inte heller anses vara en särskilt allvarlig negativ påföljd. Det finns således inte förutsättningar för att återbryta hovrättens dom beträffande punkt 1.

Återbrytande av hovrättens dom till övriga delar

27. Beträffande punkt 2 har Europeiska människorättsdomstolen understrukit att fängelsestraff allmänt taget är en olämplig påföljd för ärekränkningsbrott och ansett att det redan av att de påföljder som A ådömts har varit stränga följde att det villkor avseende nödvändighet som måste ställas på begränsningar av yttrandefriheten och påföljderna inte har uppfyllts. Efter att ha dragit den slutsatsen har Europeiska människorättsdomstolen inte ansett det nödvändigt att närmare bedöma arten av de uttalanden som framförts i A:s bok. Europeiska människorättsdomstolen har ansett att skälig balans inte har uppnåtts mellan å ena sidan A:s yttrandefrihet och å andra sidan skyddet av B:s ära och rykte och att detta därför har inneburit ett brott mot artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen (punkterna 68, 70 och 71).

Tillräknande

28. När det först gäller hovrättens dom där A med stöd av 24 kap. 10 § 1 mom. strafflagen tillräknats grovt ärekränkningsbrott begånget mellan april 1998 och augusti 1999, anser Högsta domstolen att Europeiska människorättsdomstolen inte i sin dom har konstaterat att hovrättens tillräknande skulle innebära en kränkning av artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen. I målet har inte anförts sådana skäl utifrån vilka man kunde anse att hovrättens dom till denna del skulle bygga på uppenbart oriktig tillämpning av lag på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken.

A:s straff

29. Beträffande det straff som A har dömts till har Europeiska människorättsdomstolen konstaterat att fängelsedomen mot A för det förfarande som tillräknats enligt punkt 2 innebär ett brott mot yttrandefriheten som garanteras i artikel 10 i Europeiska människorättskonventionen trots att straffet var villkorligt.

30. Vid bedömningen av frågan om hovrättens dom mot A bör återbrytas beträffande straffet konstaterar Högsta domstolen att prövningstiden för A:s villkorliga fängelsestraff har löpt ut redan för ungefär sex år sedan. Det villkorliga fängelsestraffet har inte gått i verkställighet och mot A har inte inom ett år efter prövotidens utgång väckts åtal för brott under prövotiden. Straffet har således förfallit med stöd av 2 b kap. 3 § 2 mom. strafflagen eftersom tiden har gått ut. Då anteckningen i straffregistret om ett villkorligt fängelsestraff utgår fem år efter att en dom som vunnit laga kraft gavs, har följden av domen upphört också när det gäller registreringen av brottet.

31. Effekterna av straffet har således på ovan beskrivet sätt upphört. Faktum att A dömts till fängelsestraff för sitt förfarande är dock redan i sig ett vägande skäl att återbryta hovrättens dom beträffande straffpåföljden, om man bedömer saken utifrån Europeiska människorättsdomstolens dom och med beaktande av Europarådets parlamentariska församlings beslut 1577(2007) Towards decriminalisation of defamation, vilken har getts efter det att den dom som begärs återbruten meddelades 25.7.2007, och där medlemsstaterna uppmanas att utan dröjsmål slopa fängelsestraff som påföljd för ärekränkningsbrott.

32. Utifrån Europeiska människorättsdomstolens dom kan man inte bedöma att det hade funnits hinder för att döma A till ett lindringare straff än fängelse utan att det hade inneburit ett brott mot kraven i Europeiska människorättskonventionen. Ett sådant lindrigare straff kan dock inte längre dömas ut. Hovrättens dom bör därför återbrytas beträffande straffpåföljden.

Skadeståndet

33. A har i punkt 2 i hovrättens dom ålagts att betala 5 000 euro jämte ränta till B som ersättning för psykiskt lidande. Eftersom domen inte återbryts beträffande tillräknandet enligt punkt 2, ska på ansökan om återbrytande av skadeståndet tillämpas de bestämmelser om tidsfrist som gäller återbrytande av dom i tvistemål. Av de skäl som anförts ovan i punkterna 17 – 22 kan ansökan dock prövas även i fråga om skadeståndet enligt punkt 2, fastän den har anlänt till Högsta domstolen mer än ett år efter att domen vann laga kraft.

34. Med beaktande av att tillräknandet enligt punkt 2 för grov ärekränkning bibehålls, finns det inte grund för att återbryta domen till den del den gäller skadeståndet till A och B för psykiskt lidande.

Förverkandepåföljden och bevisningskostnaderna

35. Högsta domstolen konstaterar att man inte utifrån Europeiska människorättsdomstolens dom kan anse att hovrättens dom mot A i fråga om förverkandepåföljden eller ersättningen till staten för bevisningskostnaderna skulle vara oproportionell eller annars kränka yttrandefriheten enligt Europeiska människorättskonventionen. Eftersom domen inte återbryts till den del den gäller tillräknande för grov ärekränkning och då man beaktar dels hur liten del av boken som enligt domen skulle strykas, dels innehållet i kränkningen av B:s ära, finns det inte grund för att återbryta domen till de delar den gäller förverkandepåföljden eller bevisningskostnaderna.
Rättegångskostnaderna

36. Den ersättning som Europeiska människorättsdomstolen har bestämt att staten ska betala täcker de ersättningar som A har ålagts att betala till målsägandena. Någon grund för att återbryta domen till den delen finns således inte.

37. Eftersom domen inte återbryts beträffande tillräknandet, finns det inte någon grund för att ålägga staten att ersätta A för de rättegångskostnader han har orsakats av ansökan om återbrytande. Yrkandet förkastas.

Domslut

Hovrättens dom återbryts beträffande det straff som har ådömts A. Uttalandet om det fängelsestraff som A har ådömts undanröjs.

Till övriga delar avslås ansökan.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Hannu Rajalahti, Timo Esko, Marjut Jokela och Pekka Koponen. Jukka-Pekka Salonen var föredragande.