HD:2010:88

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2009/192
Föredragning: 23.2.2010
Givet: 9.12.2010
Liggare: 2439

I ett aktualitetsprogram på TV hade antytts att tre i programmet vid namn nämnda personer hörde till en grupp som finansierade en utomlands verksam terroristorganisation. Personerna i fråga hade på grund av de uppgifter som erhållits från Finland anhållits i Irak som misstänkta för terroristkontakter, men hade senare frigetts. Påståendena och antydningarna i programmet hade främst byggt på intervjuuttalanden av åtta olika personer, vilkas identitet programredaktören inte
röjde. Fråga om programredaktören och den ansvarige redaktören samt den person som hade uttalat sig i intervjun i programmet hade gjort sig skyldiga till ärekränkningsbrott.

SL 24 kap 9 § 1 mom 1 punkten
SL 24 kap 10 §

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Allmänna åklagarens åtal i Helsingfors tingsrätt

Allmänna åklagaren yrkade att A, B och C skulle straffas för tre grova ärekränkningar, eftersom de 19.9.2005 i Helsingfors hade framfört en osann uppgift och antydan om X, Y och Z så att gärningen var ägnad att orsaka skada eller lidande för de kränkta eller utsätta dem för missaktning,

– A, i egenskap av redaktör vid Rundradion för programmet "Pyhä sota Turussa" (Heligt krig i Åbo), som sändes i programserien MOT på TV-kanal 1, och genom att uppträda i programmet,- B, såsom ansvarig redaktör för programmet, genom att besluta om programmets innehåll och om att sända det till allmänheten, samt

– C, genom att uppträda i programmet med intervjuuttalanden.

I programmet hade framförts en osann antydan om att X, Y och Z skulle höra till en i Åbo verksam grupp bestående av ca 20 personer av kurdisk härkomst, som finansierade terroristorganisationen Ansar Al Islam, verksam i Kurdistan i norra Irak, genom att samla och skicka pengar för att skaffa vapen och sprängämnen. I programmet hade man låtit förstå att X var ledare för gruppen. Dessutom hade man i programmet låtit förstå att X, Y och Z förhöll sig positivt till terroraktioner i Kurdistan och att de hade glatt sig och bett som tack för den terrorattack i februari 2005 i staden Arbil i Irak som hade krävt 150 människoliv.

I programmet hade man berättat att X, Y och Z hade anhållits i Irak som misstänkta för terrorism och att de enligt uppgift av säkerhetsmyndigheterna i Irak hade haft kontakt med terroristorganisationer. Vidare hade man berättat att medlemmarna i den grupp som var verksam i Åbo agerade så att de inte lämnade några bevis om sig själva. I programmet hade konstaterats att Y och Z hade frigetts i brist på bevis och att X, sedan han blivit fri från häktet i brist på bevis hade häktats på nytt.

För att förstärka trovärdigheten av det som antyddes muntligt hade man i programmet visat bilder av maskerade och beväpnade personer som t.o.m. höll på att döda sina pantfångar.

Av programmet som helhet fick man uppfattningen att X, Y och Z skulle ha gjort sig skyldiga till att ha finansierat terrorism eller att det åtminstone fanns starka skäl för att misstänka att de var skyldiga och att de också annars förhöll sig positivt till terrorism i Kurdistan i Irak.

Fastän programmet behandlade ett ämne av allmänt intresse, finansiering av terrorism, hade det inte varit nödvändigt eller ens behövligt att i programmet avslöja X:s, Y:s och Z:s identitet och deras beteende.

Ärekränkningsbrottet hade begåtts genom att använda ett riksomfattande massmedium och genom brottet hade stort eller långvarigt lidande samt särskilt stor eller kännbar skada orsakats, och ärekränkningen var, också med beaktande av allvaret av de framförda osanna uppgifterna och antydningarna, även bedömd som en helhet grov.

I andra hand yrkade åklagaren att B skulle straffas för chefredaktörsförseelse, eftersom denne i egenskap av ansvarig redaktör för det program som avsågs i åtalet i första hand uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligen hade åsidosatt sin skyldighet att leda och övervaka det redaktionella arbetet så att underlåtelsen var ägnad att bidra till begående av det brott som avsågs i åtalet i första hand och som grundade sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten.

Dessutom yrkade åklagaren att manuskriptet till MOT-programmet på Rundradion Ab:s programsida skulle tas bort och utplånas eller åtminstone att X:s, Y:s och Z:s namn skulle tas bort.

Målsägandenas yrkanden

X, Y och Z förenade sig om åklagarens straffyrkande och yrkade att A, B och C samt Rundradion Ab skulle åläggas att solidariskt betala skadestånd för psykiskt lidande, X 40 000 euro samt Y och Z vardera 20 000 euro jämte ränta.

Bemötandena

A, B och C bestred åtalet och grunderna för ersättningsyrkandena. Beträffande beloppen medgav A och B att 2 000 euro var riktigt i fråga om X:s yrkande och 1 000 euro i fråga om Y:s och Z:s yrkande vardera, och C medgav att 800 euro var riktigt beträffande X:s yrkande och 500 euro beträffande Y:s och Z:s yrkande.

Rundradion Ab bestred grunderna för ersättningsyrkandena och anförde beträffande beloppen detsamma som A och B. Bolaget yrkade att kravet på att manuskriptet till programmet skulle tas bort skulle förkastas. I programmet hade inte framförts något lagstridigt och åklagarens yrkande kränkte yttrandefriheten.

Tingsrättens dom 28.12.2007

Som grunder för tillräknande anförde tingsrätten följande:

Yttrandefrihet/skydd av heder

Europadomstolen hade i talrika avgöranden konstaterat att skyddet av privatlivet ska vägas mot yttrandefriheten. Europadomstolen hade i sin rättspraxis understrukit vikten av fri informationsförmedling i en demokrati och ansett att yttrandefriheten även omfattade kränkande, uppskakande eller oroväckande uppgifter. Terrorism och i synnerhet terrorism i anknytning till extrema islamistiska rörelser var ett av de teman som väckt mest offentlig debatt under detta millennium.

Till yttrandefriheten hörde dock även skyldigheter och ansvar, vilka gällde massmedierna också i sådana frågor som väckte allmän oro. Betydelsen av detta ansvar accentuerades när det var fråga om yttranden som kränkte en privatpersons heder. Vid bedömningen av om det fanns särskilda skäl för ansvarsfrihet skulle man beakta ärekränkningens art, i vilken mån massmediets källor med fog kunde anses tillförlitliga i fråga om de påståenden eller antydningar som framförts och i vilken mån man hade fäst uppmärksamhet vid privatpersonens rätt till oskuldspresumtion. Om kränkande uttryck används, måste ett tillräckligt faktaunderlag finnas för påståendena.

Fakta som framförts i programmet

X, Y och Z hade varit anhållna i Irak misstänkta för samröre med terrorister. A hade intervjuat såväl X som Y medan de var anhållna i Irak. Att deras namn nämndes eller att ansiktena visades i samband med intervjun kunde inte anses innebära ärekränkning. De hade samtyckt till intervjun, varit medvetna om temat för intervjun och fått bemöta misstankarna. Tingsrätten ansåg inte att X:s påstående i rätten om att han hade tvingats att ge intervjun var trovärdigt. Fastän Z inte hade samtyckt till intervjun kunde inte enbart omnämnandet att han hade varit anhållen anses innebära ärekränkning.

Utifrån intervjuerna av X och Y i programmet ansåg tingsrätten att båda hade varit medvetna om att det var fråga om ett TV-program som skulle visas i Finland och att temat för intervjun var misstanken om deras samröre med terroristorganisationer. Såväl X som Y hade i programmet bestridit misstankarna mot dem.

Antydningarna i programmet

I programmet hade berättats att det i Åbo fanns en aktiv stödgrupp för terroristorganisationen Ansar al Islam som samlade in pengar för att skaffa vapen, och att enskilda passagerare förde pengar i små poster till Irak. I programmet lät man förstå att X var en av gruppens ledande personer och att Y och Z hörde till gruppen. Dessa antydningar i programmet kränkte enligt tingsrätten målsägandenas heder.

Tingsrätten uttalade att man i programmet på ett antydande sätt hade berättat att Y och Z hade frigetts i brist på bevis, fastän den kurdiska säkerhetschef som intervjuats i programmet hade berättat att de personer som kommit från Finland hade undersökts och skulle friges, om det inte var fråga om att de hade egentligt samröre med terroristorganisationerna, utan var vanliga muslimer. Y och Z hade frigetts innan programmet visades och redaktören hade varit medveten om att det konstaterats att misstankarna var ogrundade. I programmet hade man inte respekterat individens rätt till oskyldighetspresumtion. Eftersom det tidigare i programmet hade berättats att gruppen agerade försiktigt och inte lämnade några bevis efter sig, innehöll uttalandet om bristen på bevis en antydan om att misstankarna hade varit befogade men inte kunde bevisas på grund av gruppens försiktighet. Antydan stärktes av en hänvisning till att skyddspolisen var medveten om saken och av att också denna källa hade blivit anonym.

Källornas trovärdighet

A hade berättat att hon hade haft åtta av varandra oberoende anonyma källor och att hon ansåg dem vara tillförlitliga.

Vid bedömningen av frågan om det som A framfört i programmet hade byggt på fakta och riktig kunskap var det avgörande i vilken mån hon hade haft skäl för att tro på sina källor. Efter att Y och Z hade frigetts hade A innan programmet visades blivit medveten om att Y eller Z inte hade haft samröre med terrorister och att ingen av målsägandena var misstänkt i Finland för någonting. Eftersom det av intervjun med säkerhetschefen framgick att X hade anhållits på grund av tips från personer som bodde i Finland, borde A ha förhållit sig ytterst kritiskt till uppgifterna av hennes anonyma källor, i synnerhet då, så som hon själv berättat, vissa av källorna endast hade upprepat vad de hade hört.

Tingsrätten anförde att A inte frånsett anhållandena som skett i Irak, av vilka två redan när programmet sändes konstaterats vara obefogade, hade anfört några som helst bevis för att antydningarna i programmet var sanna. C, som själv uppträdde synlig i programmet, hade berättat sådant som han hört av andra och som han inte hade egen kunskap om. C hade inte i programmet nämnt någon som skulle ha hört till denna stödgrupp för Ansar al Islam. A hade genom att förlita sig på sina källor och delvis på hörsägen utan tillräckligt faktaunderlag framfört antydningar som kränkte målsägandena.

Enligt tingsrätten minskade källornas trovärdighet av att det beträffande två personer som källorna nämnt redan innan programmet visades hade klarnat att de inte hade terroristkopplingar. Då det inte kunde uteslutas att källorna hade kunnat ha egna intressen eller t.o.m. ha avsikt att skada, vilket på grund av källskyddet var omöjligt att kontrollera, hade A genom att åberopa källskyddet tagit risken för att hon inte kunde visa att det var sannolikt att hon hade fog för att lita på uppgifterna av sina anonyma källor. Till den del uttalanden av källorna hade citerats i programmet kunde man inte utifrån dem dra slutsatsen om uttalandena byggde på fakta, utan det var mer fråga om antaganden och eventuellt också om andra incitament. Av dem kunde man inte heller sluta sig till att källorna skulle ha varit oberoende av varandra. Med beaktande av det ovan anförda ansåg tingsrätten att A inte hade haft starka skäl för att anse att de antydningar som kränkte målsägandena och som framförts i programmet var sanna.

Grundformen av brottet eller kvalificerad gärning

Åklagaren hade yrkat straff för tre grova ärekränkningar. Eftersom de antydningar som kränkte X, Y och Z hade framförts i samma program och samma antydan hade riktat sig mot alla, ansåg tingsrätten att det var fråga om en helhet och en enda gärning.

Tingsrätten konstaterade att en ärekränkning ska anses vara grov, om en osann uppgift eller antydan anförts genom ett massmedium, om den orsakat stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar skada och gärningen även bedömd som en helhet varit grov.

Den antydan som kränkt X, Y och Z hade framförts i ett TV-program. I målet hade inte visats att gärningen skulle ha orsakat stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar ekonomisk skada. Eftersom X fortfarande hade varit anhållen när programmet sändes och det först efteråt hade blivit klart att också misstankarna mot honom hade varit ogrundade, kunde gärningen som helhet bedömd inte anses grov.

Tingsrätten ansåg att A 19.9.2005 hade gjort sig skyldig till ärekränkning genom att som redaktör för programmet "Pyhä sota Turussa" (Heligt krig i Åbo) låta förstå att X, Y och Z hörde till en grupp i Åbo som stödde eller åtminstone förhöll sig positivt till terrorism och att X hörde till de ledande personerna i gruppen. Eftersom A hade stämts först 11.11.2007 och gärningen inte som helhet bedömd skulle anses grov, hade åtalsrätten preskriberats.

Tingsrätten förkastade åtalet mot C för tre grova ärekränkningar. Enligt tingsrätten hade C uppträtt synlig i programmet och under eget namn. C ansvarade inte för innehållet i programmet utöver sina egna uttalanden. Han hade inte heller varit en av A:s källor. C hade i programmet berättat att han hade hört om gruppen i Åbo av andra som stödde Ansar al Islam, Al Qaida och Ansar al Sunnan, samlade pengar i en moské och stödde terroristorganisationer. C hade inte nämnt namnet på någon som hörde till grupperna och inte kränkt någons heder.

Ärekränkning/chefredaktörsförseelse

Åklagaren hade yrkat att B i första hand skulle straffas för tre grova ärekränkningar och i andra hand för chefredaktörsförseelse.

B hade inte varit med om att göra programmet och hade inte beslutat om dess innehåll. Gärningsmannaansvaret låg närmast på uppgiftslämnaren och redaktören. B kunde inte anses var gärningsman i ärekränkningsbrottet.

B hade medgett att han hade fattat beslutet om att programmet skulle visas och att han hade godkänt manuskriptet. B hade berättat att det var allmän sed att namnen publicerades och han kom inte ihåg om det särskilt hade diskuterats om namnen skulle nämnas. B hade berättat att han litade på A:s yrkesskicklighet.

Tingsrätten ansåg att B inte hade förfarit tillräckligt omsorgsfullt. Han hade bekantat sig med programmet och han borde ha märkt att där antyddes att tre vid namn nämnda personer hörde till en grupp som stödde terrorister och att till stöd för denna antydan inte hade anförts annat än uppgifter av anonyma källor.

Tingsrätten ansåg att B såsom ansvarig redaktör för MOT-programmet "Pyhä sota Turussa" (Heligt krig i Åbo) 19.9.2005 uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligen hade åsidosatt sin skyldighet att leda och övervaka det redaktionella arbetet genom att tillåta att ett program sändes, där det hade antytts att de vid namn nämnda målsägandena stödde eller åtminstone förhöll sig positivt till terrorism.

När det gällde antalet dagsböter beaktade tingsrätten arten av den ärekränkande antydan. B dömdes för chefredaktörsförseelse till 50 dagsböter.

Skadestånd

Tingsrätten uppskattade ersättningsbeloppet genom att beakta vad X, Y och Z i allmänna ordalag berättat om det lidande de orsakats samt gängse ersättningspraxis, då det inte hade lagts fram någon medicinsk eller annan utredning om psykiskt lidande. A och B samt Rundradion Ab ålades att solidariskt som skadestånd betala 4 000 euro till X samt 2 000 euro till Y och Z vardera jämte ränta.

Åklagarens övriga yrkanden

Eftersom manuskriptet till MOT-programmet 19.9.2005 "Pyhä Sota Turussa" (Heligt krig i Åbo) innehöll kränkande antydningar om X, Y och Z och således var lagstridigt, bestämde tingsrätten att deras namn skulle strykas i manuskriptet.

Målet har avgjorts av tingsdomare Liisa Paul och nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 31.12.2008

Alla parter utom C överklagade till hovrätten.

Tillräknande och individualisering av gärningarna

Hovrätten godkände motiveringarna i tingsrättens dom om att rekvisitet för ärekränkningsbrott uppfylldes och ansåg liksom tingsrätten att de antydningar som framförts i programmet hade kränkt X:s, Y:s och Z:s heder.

Beträffande frågan om brottet var kvalificerat hänvisade hovrätten till 24 kap. 10 § strafflagen enligt vilken gärningsmannen ska dömas för grov ärekränkning, om ärekränkningsbrottet sker genom ett massmedium eller genom att uppgiften eller antydan på något annat sätt görs tillgänglig för ett stort antal människor eller orsakar stort eller långvarigt lidande eller särskilt stor eller kännbar skada och ärekränkningen även bedömd som helhet är grov.

I föreliggande fall hade ärekränkningarna skett genom ett massmedium. För att gärningarna skulle uppfylla den i åtalet avsedda grova gärningsformen måste de dessutom som helhet bedömda vara grova. Enligt Högsta domstolens praxis ska man vid en helhetsbedömning av en gärning beakta bl.a. stilarten i texten eller programmet och arten av och innehållet i de däri framförda osanna uppgifterna eller antydningarna samt hur stor krets människor som hade känt eller kunnat känna igen personen i fråga utifrån de uppgifter som framförts.

Hovrätten yttrade att Rundradions MOT-program var ett faktaprogram i TV, vars innehåll tittaren lätt uppfattade som sant. Programmet hade sänts på den riksomfattande TV-kanalen vid en sådan tidpunkt då det vanligen finns många som ser programmet. I programmet hade antytts att X, Y och Z skulle ha gett finansiellt stöd till en viss terroristorganisation, att de skulle ha deltagit i dess verksamhet och även annars ha förhållit sig positivt till terrorism. Det hade således varit fråga om synnerligen allvarliga anklagelser. X, Y och Z hade genom programmet kunnat kännas igen av ett stort antal människor, eftersom de nämndes vid namn i programmet och då dessutom bilder på X och Y hade visats. Av dessa skäl ansåg hovrätten att ärekränkningarna även som helhet bedömda var grova.

Vad antalet brott beträffar skulle enligt rättslitteraturen brott som nära riktar sig mot en person räknas enligt antalet personer som var offer för brotten. Om någon dödade eller misshandlade flera personer eller kränkte flera personers heder, förelåg det lika många brott som drabbade personer. Beträffande denna fråga hade hovrätten samma ståndpunkt. Genom antydningarna i programmet hade tre personers heder kränkts. I föreliggande mål hade således tre brott inträffat.

Delaktighet

Hovrätten godkände tingsrättens avgörande beträffande A:s och C:s delaktighet. A hade i egenskap av programredaktör upphovsmannaansvar för brotten. På de grunder som framgick av tingsrättens dom ansåg hovrätten att C inte genom sina intervjuuttalanden hade kränkt målsägandenas heder och förkastade kraven på ändring beträffande honom.

När det gällde B:s delaktighet konstaterade hovrätten att enligt förarbetena till lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (RP 54/2002 rd) kunde bestämmelsen om chefredaktörsförseelse bli tillämplig bara om den ansvariga redaktören inte betraktas som gärningsman eller delaktig i det brott som grundar sig på innehållet i ett publicerat meddelande. När det var fråga om publikations- och programverksamhet var gärningsmannen i uppsåtliga gärningar vanligen den som i sista hand fattat beslut inte bara om innehållet i meddelandet utan också om att ett meddelande i enlighet med beslutet skulle publiceras.

B hade hösten 2005 varit programchef på TV 1 på Rundradion Ab. Han hade innan det program som det nu är fråga om sändes läst manuskriptet och därefter diskuterat programmet tillsammans med producenten, en jurist och A. Således hade B en någorlunda klar bild av det närmare innehållet i programmet och han hade haft faktisk möjlighet att påverka det. B hade också fattat beslutet om att programmet skulle sändas. På dessa grunder ansåg hovrätten att även B skulle anses vara gärningsman vid sidan av A när det gällde de grova ärekränkningsbrott som avsågs i åtalet.

Straffpåföljderna

Kännbara bötesstraff skulle enligt hovrätten anses vara tillräckliga påföljder för A:s och B:s förfarande och straffen stod således i ett rättvist förhållande till hur skadliga och farliga brotten var, till motiven för gärningarna samt till gärningsmännens av brotten framgående skuld i övrigt.

Hovrätten dömde A och B för tre grova ärekränkningar till 70 dagsböter

Skadestånd

Hovrätten godkände tingsrättens avgörande beträffande de skadestånd som skulle betalas till målsägandena.

Övriga yrkanden

Enligt 22 § 3 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation kan domstolen bestämma att ett nätmeddelande som har konstaterats vara lagstridigt till sitt innehåll ska göras oåtkomligt för allmänheten och utplånas. Enligt 1 § 2 mom. i den nämnda lagen får större intrång i kommunikationen inte göras än vad som är nödvändigt med hänsyn till yttrandefrihetens betydelse i en demokratisk rättsstat.

Hovrätten godkände tingsrättens avgörande till den del det hade bestämts att X:s, Y:s och Z:s namn skulle strykas i manuskriptet. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation fanns det inte behov att ta bort hela manuskriptet från programsidan på Internet. Yrkandet om detta förkastades därför.

På Rundradion Ab:s webbplats, som åklagarens yrkande avsåg, hade enbart uppgetts programmets tema och vilka som intervjuades i programmet. Hovrätten ansåg att det inte kränkte X:s, Y:s och Z:s heder eller annars var lagstridigt att deras namn fanns på webbplatsen. Därför förkastades åklagarens yrkande att målsägandenas namn skulle tas bort från Rundradion Ab:s webbplats.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Lauri Nouro, Risto Hänninen och Riitta Virolainen.

Överklagande i Högsta domstolen

X, Y och Z samt A, B och Rundradion Ab beviljades besvärstillstånd.

X, Y och Z yrkade i sin gemensamma besvärsskrift att C skulle dömas till straff för tre grova ärekränkningar och att de skadestånd för psyksikt lidande som A, B och Rundradion Ab ådömts att betala skulle höjas till 40 000 euro för X:s vidkommande och till 20 000 euro vardera för Y:s och Z:s vidkommande. De yrkade dessutom att domstolen skulle bestämma att manuskriptet till det program som avsågs i åtalet och åtminstone pärmen till manuskriptet i sin helhet skulle tas bort från Rundradion Ab:s webbsida.

A och B yrkade att åtalet skulle förkastas och dessutom tillsammans med Rundradion Ab att målsägandenas skadeståndsyrkanden skulle förkastas såsom ogrundade och i varje fall till den del de översteg 2 000 euro.

X, Y och Z samt A, B och Rundradion Ab bemötte varandras överklaganden. C och allmänna åklagaren lämnade inbegärda svar.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden och frågeställningen

1. På Rundradion Ab:s kanal TV 1 har 19.9.2005 i aktualitetsprogrammet MOT med A som redaktör visats avsnittet "Heligt krig i Åbo". Allmänna åklagaren har med anledning av programmet yrkat straff för tre grova ärekränkningsbrott mot X, Y och Z begångna av programredaktören A, den ansvarige redaktören B samt C som gett intervjuuttalanden i programmet. Åklagaren har i andra hand yrkat att B ska dömas till straff för chefredaktörsförseelse.

2. Tingsrätten har ansett att A har gjort sig skyldig till ärekränkning eftersom hon i det nämnda programmet har låtit förstå att X, Y och Z hörde till en grupp i Åbo som stödde eller åtminstone förhöll sig positivt till terrorism och att X hörde till de ledande personerna i gruppen. Tingsrätten har dock inte ansett att gärningen som helhet bedömd har varit grov. Åtalsrätten hade preskriberats, eftersom A hade instämts först 11.11.2007. Hovrätten har i sin tur ansett att antydningarna i programmet hade kränkt X:s, Y:s och Z:s heder och att gärningarna även bedömda som en helhet var grova. Hovrätten har därför tillräknat A tre grova ärekränkningar. Hovrätten har vidare ansett att även B har gjort sig skyldig till tre grova ärekränkningar. Åtalet mot C har däremot förkastats.

3. A, B och Rundradion Ab har ålagts att solidariskt betala ersättning jämte ränta till X, Y och Z för psykiskt lidande.

4. Utifrån överklagandena är den centrala frågan i Högsta domstolen om A med stöd av sin yttrandefrihet har haft rätt att framföra de ovan nämnda påståendena i programmet utan att göra sig skyldig till ärekränkningsbrott. Beträffande B är det fråga om han ska anses vara delaktig i ett eventuellt ärekränkningsbrott eller om hans förfarande uppfyller rekvisiten för chefredaktörsförseelse enligt 13 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (yttrandefrihetslagen). Beträffande C är det fråga om han genom sina intervjuuttalanden har kränkt X:s, Y:s och Z:s heder. I målet är det dessutom fråga om skadestånd och om det med stöd av 22 § 3 mom. yttrandefrihetslagen ska bestämmas att manuskriptet till MOT-programmet eller åtminstone ett arkivblad angående programmet på Rundradion Ab:s webbplats ska tas bort.

Om programmets innehåll

5. I introduktionen till programmet har nämnts att tre turkiska kurdiska män, X, Y och Z, hade anhållits på sommaren i Irak misstänkta för islamistisk jihad, dvs. heligt krig, alltså för terrorism. A har konstaterat att "några av de kurder som bor i Åbo misstänks för islamisk fundamentalism, dvs. för att de är så kallade islamister". Detta skulle enligt A dock hållas isär från islam, som inte som sådan uppmuntrar till terrorism.

6. C, som intervjuades i programmet, har därefter berättat att islamisterna kom från olika organisationer. Till den extrema gruppen hörde enligt honom de som understödde Ansar al Islam, Al Qaida och Ansar al Sunnan. Enligt C hade de dock ett gemensamt mål och alla var verksamma inom Åbo.

7. A har när hon i programmet berättade om det politiska läget i Irak berättat att flera grupperingar använde våld för att nå sitt mål. Grupperingarna, så som Ansar al Sunna och Ansar al Islam hade enligt henne öppet medgett att de stod bakom flera mord, kidnappningar och terrordåd i Irak under de senaste åren. I detta sammanhang har i programmet visats en bild, där maskerade personer förbereder sig för att avrätta ett bundet offer.

8. A har i programmet framfört att flera av varandra oberoende kurdkällor har bekräftat för MOT att det i Åbo finns en aktiv av Mulla D grundad stödgrupp för grupperingen Ansar al Islam. A har inte avslöjat namnen eller visat bilder på källorna eftersom de befarade hämnd. I programmet har därefter citerats en källa som sagt: "De är bekanta personer som agerar på något sätt så att vi märker vad de försöker. Tyvärr är de mycket försiktiga och lämnar inte några bevis efter sig. Men vi vet vad som är på gång." (övers. här)

9. Enligt C:s intervjuuttalande fanns det ungefär 20 personer i den grupp som var aktiv i Åbo, av vilka ungefär fem inte nödvändigtvis var fullt med i gruppen. Enligt honom var det väsentligt att fråga vem som organiserade gruppen och vem som hade ordnat bostäder i Åbo åt medlemmarna i gruppen. På redaktörens fråga vem C avsåg, hade denne hänvisat till en person som då var anhållen i Irak.

10. Efter detta har A berättat att den person C hänvisade till var X, som i detta skede hade uppträtt i en intervju i programmet och till en början berättat om sitt boende i Finland och orsaken till att han hade flyttat till Åbo. Intervjun hade enligt A gjorts i Irak medan X varit anhållen som misstänkt för islamistisk jihad, vilket A i programmet hade jämställt med terrorism. Enligt A var det redan fråga om andra gången X hade anhållits i Irak. Första gången hade han gripits i juni, men frigetts i brist på bevis. I sitt intervjuuttalande hade X bestridit den misstanke som låg till grund för anhållandet.

11. En irakisk säkerhetschef som härefter intervjuats i programmet har berättat att man via personer som bodde i Finland hade fått veta att en viss iranier som bodde i Finland hade rest till Kurdistan. Utifrån den information man fått misstänkte man att denna person hade samarbete med Ansar al Islam och Mulla D. Därför hade han anhållits och ärendet skulle undersökas.

12. A har vidare berättat att hon i samma fängelse också påträffat den terroristmisstänkte Y, som också hade intervjuats i programmet. Y har i sin intervju berättat om de irakiska myndigheternas undersökningar och sagt sig veta att orsaken var hans påstådda samröre med islamska organisationer och anfört att han inte hade gjort något alls. Y har således bestridit orsaken till att han anhölls. A har ytterligare nämnt att Z har varit häktad misstänkt för terrorism, men blivit frikänd i brist på bevis. I programmet har berättats att Z inte har önskat ge en intervju i MOT och därefter har i programmet visats en bild av en maskerad beväpnad man.

13. I programmet har också hänvisats till två fängelsestraff för förberedelse till terrorismbrott som Stockholms tingsrätt ådömt två kurdiska män. Männen hade samlat pengar och fört över dem från Sverige till Ansar al Islam. I programmet har A berättat att man också i Åbo kände till penninginsamlingar som man misstänkte riktades till terrorister. I programmet har framförts uttalanden av en icke namngiven finländsk källa och av C, vilka har gällt penninginsamlingen. A har i intervjun med X låtit förstå att "ni samlar in pengar i Åbo, varför". I programmet har källorna åberopats och konstaterats att pengar transporterades så att transporterna inte på något sätt kunde spåras och att t.ex. enskilda resenärer fungerade som kurirer och förde pengar till Irak. A har dessutom berättat att hon fått tips om att islamister i Åbo finansierade terrorism i Irak också på andra sätt än enbart genom penninginsamlingar. I detta sammanhang har i programmet citerats källor som har berättat att pengar insamlades även genom företagsverksamhet. Därefter visades ett uttalande av en irakisk säkerhetschef, enligt vilket Ansar al Islam förmedlade pengar till terroristorganisationer i Irak. Pengarna användes för att köpa sprängämnen och vapen. I detta saksammanhang i programmet har i form av ett snabbt klipp visats bildmaterial på gerillamän som övar med ett pansarvärnsvapen samt bilder på Åbo torg och bilder på förberedelser för en avrättning.

14. A har dessutom konstaterat att ledarna för terroristgrupperingarna ofta var mullor som gått i en fundamentalistisk koranskola och berättat att X allmänt kallades Mulla E. X har förnekat detta i sitt eget intervjuuttalande. C har i sitt intervjuuttalande som visades efter detta sagt att han är t.o.m. mer än bara en mulla och preciserat sitt uttalande genom att anse att de extremistiska muslimerna motarbetar hela mänskligheten, medan mullorna enligt honom är utbildade och hjälpande människor.

15. X har härefter berättat att orsaken till häktningen i Irak var att han år 1991 när han i Oslo deltog i ett allmänt möte vid Oslo universitet skulle ha träffat Mulla D. X har bestridit att ett sådant möte skulle ha ägt rum.

16. A har konstaterat att flera omständigheter tyder på att gruppen i Åbo fortfarande stod i kontakt med en person som bodde i Norge och som antogs vara aktivt verksam i någon terroristorganisation som opererade i Irak. Mulla D som intervjuades i programmet hade bestridit detta. C har i sin tur konstaterat att det måste finnas någon som organiserar extremiströrelserna.

17. C har vidare berättat om en självmordsattack i Irak där 150 människor dödades. Enligt C hade de i Finland bosatta företrädarna för extremiströrelserna bett två gånger mer än normalt för att fira att räden hade lyckats. A har berättat att extra böner var ett vanligt sätt bland muslimer att för gud uttrycka sin tacksamhet för något. Enligt den källa som förblev okänd hade representanterna för extremiströrelserna gått in för en försiktigare taktik efter räden så att de bättre dolde sina förehavanden så att polisen inte fick information om deras verksamhet.

18. Enligt uttalandena av den irakiska säkerhetschef som intervjuades i programmet hade tre personer som rest från Finland till Irak anhållits som misstänkta för terroristbrott, utifrån upplysningar som säkerhetstjänsten hade fått, och saken skulle undersökas. Säkerhetschefen har uttalat följande (översättning här): "Om det klarnar att de faktiskt står i kontakt med terroristorganisationer och kommer hit i dessa organisationers ärenden, kommer de att hållas här tills saken behandlas vid domstol. Om det inte är fråga om egentliga kontakter med terroristorganisationer, utan de är vanliga muslimer, kommer de att friges." Säkerhetschefens uttalanden har visats i samband med intervjuerna med X och Y i slutet av programmet.

19. I slutkommentarerna i programmet har det nämnts att Y har frigetts i brist på bevis och att X fortfarande hålls häktad.

Straffbestämmelsen om ärekränkning och utgångspunkterna för tolkningen av den.

20. Enligt 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen ska för ärekränkning dömas den som framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning.

21. Straffbestämmelsen ska trygga det skydd för hedern som avses i grundlagens 10 § och i 17 artikeln i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Detta skydd kan också härledas ur bestämmelsen om rätt till privatliv enligt artikel 8 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Vid tolkningen av straffbestämmelsen ska å andra sidan också beaktas skyddet för yttrandefriheten som garanteras i grundlagens 12 § samt i artikel 19 i MP-konventionen och artikel 10 i Europakonventionen. Kärnan i detta skydd är rätten att framföra, offentliggöra och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta.

22. Dessa grundläggande rättigheter måste således vägas mot varandra när man bedömer om rekvisiten i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen uppfylls när uppgifter om enskilda personer, så som X, Y och Z i detta fall, offentliggörs. Vid denna avvägning ska beaktas bl.a. hur nära de offentliggjorda osanna uppgifterna i varje enskilt fall rör kärnområdet för personens grundläggande rättigheter och hur nödvändigt det av den orsaken är att göra ingrepp i yttrandefriheten. I fall där det inte ostridigt har visats att ett påstående om brottsligt eller annars allmänt klandervärt beteende av målsäganden i ett ärekränkningsmål stämmer, måste man dessutom bedöma vilka krav som kan ställas på de grunder som anförs till stöd för en sådan uppgift eller antydan. Utifrån X:s, Y:s och Z:s synvinkel måste man då också beakta att enligt artikel 6.2 i Europakonventionen och artikel 14.2 i MP-konventionen ska var och en som anklagas för brott betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen har fastställts. Högsta domstolen har i avgörandet HD 2004:136 (punkt 24) fäst uppmärksamhet vid den oskyldighetspresumtion som framgår av bestämmelserna och Europadomstolen har gjort det i avgörandet Hacquemand v. Frankrike 30.6.2009.

Har de uppgifter och antydningar som framförts i programmet orsakat skada, lidande eller missaktning?

23. Enligt 24 kap. 9 § 1 mom. strafflagen är endast sådant framförande av en osann uppgift eller antydan straffbar som är ägnad att orsaka den kränkte skada eller lidande eller utsätta honom eller henne för missaktning.

24. Högsta domstolen konstaterar att det program som A har varit redaktör för med dess intervjuer och bildmaterial har varit ägnat att ge tittarna en föreställning om att X, Y och Z hör, eller att det åtminstone finns stark misstanke om att de hör till den i programmet nämnda grupp i Åbo som stödjer terrorism, och att de även samlar pengar till gruppen och att X har ledande ställning i den. I programmet har framförts sådana påståenden om gruppens sätt att agera vilka i belysning av uttalandena i programmet påminner om sådana förfaranden som avses i rekvisiten i 34 a kap. strafflagen för straffbara terroristbrott. I programmet har visserligen också berättats att X, Y och Z som varit häktade i Irak hade frigetts. Att det betonades att frigivningen hade skett på grund av brist på bevis har dock varit ägnat att skapa en uppfattning om att frigivningen har berott på deras skickliga verksamhet som gruppmedlemmar, vilket också uttryckligen har förts fram i programmet. Den föreställning tittarna får av programmet förstärks av att ett bildmaterial som mycket kraftigt anspelar på terrorism används i de programavsnitt som gäller X, Y och Z.

25. Som sin slutsats anser Högsta domstolen att programmet som helhet innehåller sådana uppgifter och antydningar som är ägnade att orsaka X, Y och Z skada och lidande och att utsätta dem för missaktning.

Betydelsen av att X och Y uppträdde i programmet

26. Frågan om rekvisitet för ärekränkningsbrott uppfylls måste också bedömas med beaktande av att X och Y har intervjuats i programmet. Det är då fråga om de genom att samtycka till intervjun har godkänt innehållet i programmet.

27. I fråga om detta har det i målet utretts att A i egenskap av redaktör i sig har haft samtycke till intervjun av X och Y som varit häktade i Irak. X och Y har varit medvetna om att intervjuerna togs upp på video. I intervjuuttalandena har X och Y bestridit att häktningarna var befogade. Det är uppenbart att X och Y har förstått att deras intervjuer kan komma ut i offentligheten och att deras identitet således kan avslöjas.

28. Av programmet har det dock inte framgått vilka frågor som har ställts till dem och det har inte heller annars i målet utretts om X och Y har känt till att de blir intervjuade i ett program vars tema är att de misstänks för samröre med terrorister. Enbart av faktum att X och Y har samtyckt till intervjun kan man inte dra slutsatsen att de skulle ha godkänt att de utifrån påståendena och antydningarna i programmet kunde kopplas till medlemmarna i en grupp som stödjer terrorism. Omständigheter som stödjer misstankarna mot X och Y har i programmet tydligt understrukits i jämförelse med hur det som de sagt till sitt försvar medan de var anhållna har framförts. Det är uppenbart att de inte när intervjun gjordes har haft en tillräcklig bild av programhelheten för att de genom att samtycka till intervjun ska kunna anses ha godkänt programmets innehåll.

Uppgifternas och antydningarnas osannhet

29. En uppgift eller antydan som avses i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen ska vara "osann" på det sätt som avses i lagrummet för att ärekränkningsbrott ska föreligga. Som det nämndes ovan i punkt 22 kräver en bedömning av detta element i rekvisitet en avvägning, där man ska beakta de krav som de grundläggande och mänskliga rättigheterna ställer när det gäller såväl skyddet för heder som yttrandefriheten.

30. I förarbetena till 24 kap. 9 § strafflagen (RP 184/1999 rd, s. 36) sägs att t.ex. i massmedier är det inte alltid möjligt att skaffa tillräcklig information om påståendenas sanningsenlighet. Det måste dock finnas tillräckliga grunder för dessa. Alla sådana negativa eller personliga påståenden som kan vara kränkande då de offentliggörs ska kritiskt utvärderas innan de framförs. Man ska försöka försäkra sig om påståendenas riktighet med hjälp av mer än en källa.

31. Europadomstolen har i sin rättspraxis i detta sammanhang särskiljt mellan värdeomdömen och faktapåståenden. Beträffande de senare gäller domstolens tolkning, enligt vilken Europakonventionens 10 artikel i princip inte hindrar att bevisbördan beträffande sanningshalten i ett påstående åläggs den som lägger fram påståendet, även om denne är svarande i målet (t.ex. Alithia Publishing Company Ltd och Constantinides v. Cypern 22.5.2008, punkt 68 och McVicar v. Förenade kungadömet 7.5.2002, punkt 87).

32. I avgörandet Standard Verlagsgesellschaft mbH (nr 2) v. Österrike 22.2.2007, punkt 38, har Europadomstolen konstaterat att det måste finnas speciella skäl för att medier inte enligt sin normala skyldighet ska behöva bevisa fakta som skymfar privatpersoner. Förekomsten av sådana skäl berodde i synnerhet på arten och graden av skymfande samt på i vilken mån massmediet hade fog för att anse sina källor vara tillförlitliga beträffande påståendena i fråga. I avgörandet Wall Street Journal Europe Sprl m.fl. v. Förenade kungariket, beslut 10.2.2009, har Europadomstolen i denna bedömning dessutom beaktat hur auktoritativ källan har varit och om tidningen har utfört ett skäligt antal utredningar innan artikeln publicerades, om uppgifterna har framförts skäligen balanserat och om de skymfade personerna har fått tillfälle att försvara sig. Även Högsta domstolen har t.ex. i avgörandet HD 2006:62 (punkt 6) ansett att man kan kräva tillräckligt starkt faktaunderlag för ett påstående om en allvarlig gärning.

33. I detta fall har det i ett riksomfattande TV-program påståtts att X, Y och Z har kontakter till terroristorganisationer. I programmet har således framförts allas namn samt visats X:s och Y:s ansikten och avslöjats påståenden och antydningar som stämplar dem och som är jämförbara med allvarlig brottsmisstanke. Oskyldighetspresumtionen samt skyddet för deras heder och rykte kräver under dessa omständigheter att det kan påvisas tillräckliga grunder för att föra fram påståendena och antydningarna.

34. A har som stöd för att uppgifterna i programmet håller streck åberopat C:s uttalanden och de irakiska myndighetskällor som uppträtt i programmet samt dessutom att åtta enligt A:s uppfattning tillförlitliga oberoende källor som företrädde olika politiska inriktningar hade berättat liknande saker och på det sätt som hade berättats i programmet. Vidare har A berättat att en del av källorna var inhemska och en del utländska och att till källorna hörde såväl män som kvinnor och även myndigheter.

35. A har i målet även som vittne låtit höra F, som på uppdrag av Rundradion Ab hade varit tolk när fem personer som anlitats som källa hördes. Dessa hade enligt F berättat om den grupp som avsågs i programmet och X:s namn och ledande ställning hade även kommit fram i samtliga intervjuer. De intervjuade hade enligt F berättat både sådant som de hört och sådant som de själva hade sett. A, B och Rundradion Ab har i samband med att de överklagat konstaterat att F i vittnesförhöret hade bekräftat att de fem källorna när programmet gjordes hade berättat på det sätt som A själv har berättat och på det sätt som framfördes i programmet. F har vidare berättat att han har gått igenom programmet efteråt och konstaterat att det motsvarar det som A:s källor har berättat.

36. Högsta domstolen konstaterar att, eftersom A har åberopat källskyddet, kan det som A:s källor berättat och betydelsen och tillförlitligheten av berättelserna inte bedömas annat än indirekt utifrån det som har framgått av A:s och F:s berättelser. De i sin tur har på ett rätt allmänt plan beskrivit källorna och deras berättelser.

37. I programmet har nämnts att källor, vilka inte nämnts vid namn och som också annars inte preciserats, har berättat bl.a. att det i Åbo finns en aktiv Ansar al Islamstödgrupp, att där genomfördes penninginsamlingar som missänktes gå till terrorister, att pengar överfördes till Irak och att terrorism stöddes även på annat sätt.

38. Högsta domstolen konstaterar med anledning av detta att det huvudsakligen har varit fråga om privatpersoners misstankar om den påstådda gruppens verksamhet och organisation i Finland samt om att X, Y och Z skulle höra till gruppen. Av rättegångsmaterialet framgår inte vilka myndigheter som har hört till de åtta källor som A har uppgett.

39. Betydelsen av att källorna är tillförlitliga accentueras i situationer där någon beskylls för att ha begått ett allvarligt brott. Ett påstående om att någon har gjort sig skyldig till terrorism och således till ett synnerligen förkastligt beteende är jämförbart med en sådan beskyllning. Dessutom måste man beakta att källornas uppgifter om stöd till terrorism kan vara förknippade med t.o.m. starka politiska och religiösa motiv som äventyrar källornas opartiskhet.

40. Eftersom källskyddet har åberopats har viktiga omständigheter för bedömningen av källornas och uppgifternas tillförlitlighet inte kunnat utredas i målet, t.ex. frågan om på vilka grunder A har valt ut källorna och hur A har förvissat sig om att de är tillförlitliga. I målet har det t.ex. inte varit möjligt att bedöma om källorna har haft någon bakgrund som gör att de har liknande åsikter, även om de inte skulle vara beroende av varandra. Man vet inte heller vad källorna har berättat och vilka skäl de har haft till stöd för sina misstankar. Den omständigheten att uppgifter som ledde till att X, Y och Z häktades har skickats från Finland till Irak har dessutom varit ägnad att understryka behovet att förvissa sig om att källorna är opartiska och tillförlitliga. Man vet inte heller exakt i hur väsentlig grad källornas berättelser har byggt på deras egna iakttagelser och i vilken mån eventuellt på uppgifter som de har fått av andra.

41. Högsta domstolen anser att de intervjuuttalanden, citerade källor och kommentarer av programvärden som framgår av programmet inte kan anses vara en tillräcklig utredning om att X, Y och Z skulle höra till en påstådd grupp i Åbo som stödde terrorism. Den bevisning som A och hennes medparter lagt fram i rättegången har inte byggt på A:s eller vittnet H:s egna iakttagelser om X:s, Y:s och Z:s påstådda verksamhet och av de skäl som nämns i punkt 40 kan tillförlitligheten av A:s källor inte alls bedömas. Att källorna har varit flera visar inte i sig att de upplysningar de har gett har varit tillförlitliga, i synnerhet när man inte kan bedöma om källorna har varit oberoende av varandra. Utöver de allmänna beskrivningarna av vad sådana källor har berättat har inte anförts någon annan utredning till stöd för de allvarliga påståendena och antydningarna som framfördes i programmet. I synnerhet med hänsyn till att Y och Z hade frigetts efter myndigheternas utredning i Irak innan programmet sändes, måste den bevisning som i detta mål har lagts fram till stöd för de uppgifter och antydningar som åtalet gäller anses klart otillräcklig.

42. Eftersom den bevisning A har lagt fram till stöd för sina påståenden och antydningar har varit otillräcklig på ovan beskrivet sätt, måste källskyddets effekt på omfattningen av bevisskyldigheten ytterligare bedömas. Bedömningen gäller om beviströskeln i detta mål bör ställas lägre än vanligt för att bevisskyldigheten inte oskäligt ska beskära källskyddet och således begränsa yttrandefriheten på ett sätt som inte kan anses nödvändigt.

Bedömning av källskyddets betydelse

43. A, som på beskrivet sätt med åberopande av källskyddet inte har röjt sina källors identitet, har ansett att hon i varje fall tillräckligt har utrett sanningshalten i de uppgifter som framförts i programmet. Därför har hon med stöd av sin yttrandefrihet haft rätt att föra fram uppgifterna och antydningarna i programmet.

44. Enligt Europadomstolens fasta rättspraxis hör källskyddet till de grundläggande villkoren för massmediernas frihet (Ruokanen m.fl. v. Finland 6.4.2010, punkt 47 samt Cumpana och Mazare v. Rumänien 17.12.2004, punkt 106). Källskyddet är ofta en nödvändig förutsättning för att det över huvud taget ska vara möjligt att föra en offentlig debatt i vissa frågor. Högsta domstolen konstaterar också att en programmakare inte är skyldig att avslöja sina källor ens när det gäller ett sådant ärekränkningsmål som det nu är fråga om.

45. Enbart ett åberopande av källskyddet befriar dock inte från skyldigheten att motivera fakta när man, så som i detta fall, kommer med påståenden eller antydningar som är kränkande för en enskild persons heder. I det ovan nämnda målet Cumpana och Mazare (punkt 106) har Europadomstolen inte godkänt invändningen av dem som dömts för ärekränkning och som överklagat, när de åberopat källskyddet för att låta bli att motivera sina påståenden. Enligt domstolen hade de inte varit tvungna att röja sina källor för att kunna ge tillräckliga faktagrunder för sina påståenden.

46. Högsta domstolen konstaterar att möjligheterna att försvara sig mot påståenden och antydningar försvagas avsevärt, om den som för fram påståendena kan åberopa källskyddet och därmed gå fri från att lägga fram skäl för sina påståenden.

47. I synnerhet om målsägandens rätt till oskyldighetspresumtion i ett ärekränkningsmål väsentligt äventyras av att de kränkande påståendena är stämplande och allvarliga, kan innehållet i källskyddet inte förstås så att en redaktör genom att åberopa källskyddet helt skulle få låta bli att lägga fram utredning för sina påståenden. En redaktör kan inte genom att åberopa källskydd undgå straffhot, om redaktören inte är beredd att föra fram ens sådana omständigheter som kan läggas fram utan att skyddet för källorna äventyras och utifrån vilka det kunde vara möjligt att bedöma källornas berättelser och deras betydelse och tillförlitlighet. Den som för fram uppgifter och antydningar måste i varje enskilt fall bedöma om uppgifterna eller antydningarna är så skadliga till sitt innehåll att de kan medföra risk för att bli dömd för ärekränkning, om det för att påståendena som bygger på uppgifterna och antydningarna ska kunna visas vara riktiga krävs att en källa avslöjas, men man dock inte önskar göra det.

48. Eftersom de påståenden och antydningar som framförts i det program det nu är fråga om är allmängiltiga, har åklagaren och målsägandena inte kunna lägga fram bevis om att de är osanna, medan A har känt till vilka källorna är och vad de har berättat. A har dock inte sagt vad källorna exakt har berättat för henne, på vad källorna har grundat sin uppfattning och hur uppfattningen om källornas tillförlitlighet har uppkommit, fastän detta hade varit möjligt utan att äventyra källskyddet t.ex. genom att i behövlig mån se till att beskrivningen av källorna och deras berättelser görs anonym.

49. Högsta domstolen anser sammanfattningsvis att A på ovan nämnt sätt har haft rätt på grund av källskyddet att låta bli att röja sina källor. Man kan dock med fog anta att A i detta fall om hon så önskat och mer än vad som nu förts fram i rättegången hade kunnat beskriva det som källorna har berättat för henne och vad källorna har byggt sina berättelser på utan att källskyddet eller källornas säkerhet hade äventyrats. Påståendena och antydningarna i programmet kan inte anses ha byggt på tillräckligt faktaunderlag enbart på den grunden att A har åberopat de uppgifter hon har fått av sina källor.

Avvägning mellan yttrandefrihet och skydd för heder

50. Ovan har konstaterats att det i programmet i fråga har framförts allvarliga påståenden och antydningar som kränker X:s, Y:s och Z:s heder och att tillräckliga grunder till stöd för påståendena och antydningarna inte har presenterats ens med beaktande av kraven på källskydd. Eftersom skyddet för yttrandefriheten är viktigt måste det dock ytterligare prövas om skyddet för X:s, Y:s och Z:s heder nödvändigt kräver att A:s yttrandefrihet begränsas och om det således med beaktande av skyddet för yttrandefriheten finns tillräckligt vägande skäl för att hon straffas. Härvid måste det bedömas om det i detta fall finns skäl för att göra avkall på den skyldighet att bevisa faktapåstående som vanligen åligger massmedierna. Europadomstolen har i sin praxis bl.a. fäst uppmärksamhet vid hur omsorgsfullt massmedierna har förvissat sig om att källorna är tillförlitliga (Bladet Tromsö och Stensaas v. Norge 20.5.1999, punkt 66), hur mycket eget utredningsarbete som har gjorts (Prager och Oberschlick v. Österrike 26.4.1995, punkt 37) och om påståendena har lagts fram på ett opartiskt sätt samt om de som påståendena avser har getts möjlighet att försvara sig (Bergens Tidende m.fl. v. Norge 2.5.2000, punkt 57 och 58).

51. Högsta domstolen konstaterar att frågor som gäller terrorism är samhälleligt viktiga och att de väcker omfattande offentlig debatt. Att uppgifter om att det eventuellt finns en gruppering i Finland som stödjer terrorism offentliggörs har utan tvekan allmän betydelse och åtnjuter således ett starkt skydd enligt yttrandefriheten. A har gjort relativt många undersökningar när hon förberedde programmet. Hon har haft kontakt med flera källor, rest till Irak för att utreda bakgrunder till programmet och intervjuat X och Y som har varit häktade där. När hon gjorde programmet har hon stött sig på uppgifter från flera källor. Dessa omständigheter skulle tala för att A med stöd av sin yttrandefrihet har haft rätt att i programmet föra fram omständigheter som endast bygger på misstankar.

52. Å andra sidan måste det beaktas att avslöjandet av de enskilda personerna X:s, Y:s och Z:s identitet i en riksomfattande TV-sändning i samband med allvarliga påståenden och antydningar som riktats mot dem är något som allvarligt kränker deras heder och anseende. Det har varit fråga om ett faktaprogram, där man har låtit förstå att påståendena och antydningarna är kontrollerade och tillförlitliga. Beträffande X är kränkningen allvarligare genom påståendena om att han har haft en ledande roll i penninginsamlingen för att stödja terrorism. Att intervjuerna med X och Y har visats så att även deras utseende tydligt har synts, har märkbart ökat publiciteten för deras vidkommande. Ett villkor för att så allvarliga påståenden och antydningar om personer som så tydligt kan kännas igen offentligt får framföras måste vara att det finns ett starkt faktaunderlag på det sätt som framgår ovan av punkt 32 och 50. I detta fall har det inte visats att påståendena och antydningarna skulle ha byggt på ett sådant faktaunderlag.

53. Som det framgår av punkt 28 ovan kan det inte i målet anses att X och Y skulle ha samtyckt till att intervjuerna med dem publiceras i ett sådant program som det nu är fråga om. Hörandet av X, Y och Z på det sätt som konstaterats i punkt 27 har inte heller gett dem en opartisk möjlighet att föra fram synpunkter som talar för dem. Det är över huvud taget svårt att försvara sig mot detta slags påståenden och antydningar, eftersom det är svårt att visa att man inte är med i en verksamhet, om uppgifterna om den är vaga. Ett försvar förutsätter då vanligen en möjlighet att förhöra de personer som har kommit med påståendet eller antydan om medverkan eller att lägga fram motbevisning med anledning av grunderna för påståendena och antydningarna.

54. För att väcka en samhällsdebatt om ett viktigt ämne har det inte nödvändigtvis krävts att vid namn nämnda personer synligt stämplas som klart misstänkta för en särskilt förkastlig verksamhet. Som skäl för att de i Irak häktade X:s, Y:s och Z:s identitet har röjts har anförts att andra kurder då inte skulle bli oskyldigt misstänkta. Tyngden av detta argument minskar av att i programmet ändå har riktats misstankar också mot tjugo åbobor som inte nämndes vid namn. I målet har inte heller kommit fram andra för yttrandefriheten viktiga synpunkter som skulle försvara att identiteten avslöjats på det sätt som skett trots att faktaunderlaget har varit bristfälligt.

55. Vid avvägningen mellan skyddet för yttrandefrihet samt skyddet för heder och anseende accentueras i detta fall de stämplade personernas behov att i en rättegång få fastställt om det har funnits tillräckliga grunder för att bli stämplade på det nämnda allvarliga sättet. Högsta domstolen anser att påståendena och antydningarna om att X, Y och Z hör till en organisation som stödjer terrorism och att de deltagit i penninginsamlingar till organisationen är så allvarliga och så starkt stämplar dem som personer samt att utredningen för påståendena och antydningarna är så klart otillräcklig och att deras möjligheter att försvara sig till den grad bristfälliga att det för att skydda X:s, Y:s och Z:s heder finns behov, trots skyddet för yttrandefriheten, att även rikta straffrättsliga påföljder mot A.

56. På ovan anförda grunder anser Högsta domstolen som sin slutsats att A har fört fram en sådan osann antydan om X, Y och Z som avses i 24 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten strafflagen. För att hon ska kunna dömas för brottet krävs dock dessutom att hennes förfarande har varit uppsåtligt.

A:s uppsåt

57. Angående uppsåt föreskrivs i 3 kap. 6 § strafflagen. Bestämmelsen gäller s.k. följduppsåt. Enligt förarbetena till paragrafen kommer frågan om omständighetsuppsåt att prövas i rättspraxis, varvid bestämmelsen om rekvisitvillfarelse bör beaktas (LaUB 28/2002 rd, s. 10).

58. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen är en gärning inte uppsåtlig, om gärningsmannen inte vid tidpunkten för gärningen är medveten om att samtliga omständigheter som förutsätts för brottsbeskrivningsenlighet föreligger. En sådan rekvisitvillfarelse innebär att någon misstar sig om existensen av en omständighet som avses i brottsbeskrivningen samt om det faktiska sakläget (se även RP 44/2002 rd, s. 105).

59. Högsta domstolen anser att det uppsåt som förutsätts för ett ärekränkningsbrott dock inte undanröjs enbart av att den som framfört ett påstående eller en antydan inte har känt till om det som framförts har varit osant eller ej. Vid bedömningen av uppsåtet måste uppmärksamhet också fästas vid om personen i fråga med fog har kunnat utgå från att det finns tillräckliga skäl för de påståenden och antydningar som framförs. I förarbetena till 24 kap. 9 § 1 mom. strafflagen sägs också att åtminstone då gärningsmannen haft vägande skäl att anta att det som han framfört eller antytt är sant, kan gärningen inte utgöra ett i 1 punkten nämnt brott (RP 184/1999 rd, s. 36). Vid reformen av strafflagens bestämmelser om uppsåt och rekvisitvillfarelse fördes inte fram några synpunkter som skulle tyda på att avsikten med dessa bestämmelser hade varit att ändra den ovan nämnda utgångspunkten för bedömningen.

60. A undgår således inte straffansvar enbart genom att hon på grund av sin tilltro till källorna har antagit att hennes påståenden och antydningar är sanna. För att A skulle ha haft tillräckliga skäl för att anta att de uppgifter hon fått av sina källor var sanna, kan man förutsätta att hon på behövligt sätt hade bedömt sina källors trovärdighet även utifrån de osäkerhetsfaktorer som hänförde sig till påståendenas och antydningarnas sanningsenlighet.

61. A:s handlande har varit uppsåtligt, om hon måste ha ansett det övervägande sannolikt att offentliggörandet av påståendena och antydningarna i programmet var ägnade att orsaka målsägandena skada eller lidande eller utsätta dem för missaktning och att det inte har funnits tillräckliga skäl för påståendena eller antydningarna. Som det konstaterades ovan är ett offentligt framförande av de osanna påståendena och antydningarna om att X, Y och Z hör till en grupp som stödjer terrorism, eller att de åtminstone förhåller sig positivt till terrorism, ägnade att orsaka målsägandena skada eller lidande eller att utsätta dem för missaktning. Även A bör ha känt till detta. Vid bedömningen av A:s uppsåt blir den centrala frågan om A hade bort anse det övervägande sannolikt att hon, även med beaktande av att hon har önskat skydda sina källor, inte kunde lägga fram tillräckliga skäl till stöd för påståendena och antydningarna i programmet.

62. Den utredning som i detta mål på ovan i punkt 40–41 nämnt sätt har lagts fram till stöd för uppgifterna och antydningarna måste anses klart otillräckliga för att visa att X, Y och Z skulle höra till en påstådd grupp som stödjer terrorism. Av programmet framgår att A har känt till att Y och Z har frigets efter myndigheternas utredning i Irak. Av rättegångsmaterialet framgår inte heller att straffrättsliga undersökningar skulle ha riktats mot dem i Finland. A har dock inte utifrån detta ifrågasatt att uppgifterna av hennes källor är sanningsenliga, utan låtit förstå att frigivningen berodde på X:s, Y:s och Z:s skickliga och försiktiga sätt att agera. Dessutom har A känt till att de uppgifter som lett till häktningen hade skickats från Finland till Irak. A har dock inte visat att on skulle ha utrett bakgrunden till och tillförlitligheten av dessa uppgifter.

63. Med beaktande av att utredningen om källorna och om de uppgifter som fåtts av dem är klart bristfällig och att A varit medveten om de omständigheter som talar mot källornas tillförlitlighet, måste A ha förstått att det var övervägande sannolikt att det inte kunde läggas fram tillräckliga skäl till stöd för påståendena och antydningarna i programmet. Därför har A:s förfarande varit uppsåtligt.

Tillräknande när det gäller A

64. I 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (yttrandefrihetslagen) föreskrivs att den som enligt strafflagen betraktas som gärningsman eller medverkande i brottet svarar för ett brott som grundar sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten.

65. Högsta domstolen anser liksom hovrätten att A:s förfarande uppfyller brottsrekvisitet för ärekränkningsbrott. Ett ingrepp i yttrandefriheten har av de ovan nämnda skälen i Högsta domstolens avgörande varit nödvändigt för att skydda X:s, Y:s och Z:s heder.

66. Högsta domstolen godkänner hovrättens ståndpunkter när det gäller bedömningen av ärekränkningsbrottets svårighetsgrad och antalet brott.

B:s delaktighet

67. Enligt 4 § 3 mom. yttrandefrihetslagen ska den ansvariga redaktören leda och övervaka det redaktionella arbetet och besluta om innehållet i programmet samt sköta övriga uppgifter som föreskrivs i lagen.

68. B har i egenskap av ansvarig redaktör läst manuskriptet innan programmet sändes och på grund av det diskuterat med producenten, en jurist och med A. B har haft möjlighet att förbjuda att programmet visas eller att kräva ändringar i det, men detta har han inte gjort.

69. Frågan gäller i första hand om B:s förfarande innebär ärekränkningsbrott. I förarbetena till 12 § yttrandefrihetslagen (RP 54/2002 rd, s. 70) sägs att i publikations- och programverksamhet är gärningsmannen till ett uppsåtligt brott som motsvarar brottsrekvisitet i allmänhet den som i sista hand inte bara beslutar om innehållet i meddelandet, utan också om att ett meddelande som motsvarar beslutet skall göras tillgängligt för allmänheten. Gärningsmannaansvaret för de brott som avses i lagförslaget kommer därför allmänt att gälla den eller dem som de facto beslutar om innehållet i ett meddelande och om publiceringen av meddelandet.

70. Yttrandefrihetslagens 13 § om chefredaktörsförseelse blir tillämplig i andra hand, om den ansvarige redaktörens gärningar och underlåtelser inte kan anses medföra ansvar som gärningsman eller medverkande. Som det har konstaterats i förarbetena till lagrummet (RP s. 72) deltar en ansvarig redaktör ofta i de faktiska besluten om innehållet i en publikation eller ett program och följaktligen kan han beroende på fallet betraktas antingen som gärningsman eller medgärningsman.

71. B har ansett att han har varit tillräckligt omsorgsfull och att en ansvarig redaktör måste kunna lita på programredaktörens uppfattning om att uppgifterna i programmet är riktiga. Enligt B kan man inte förutsätta att den ansvarige redaktören själv ska kontrollera redaktörens källor och det som källorna har berättat för redaktören.

72. B har inte själv intervjuat programredaktören A:s källor och han har inte haft likadana möjlighe-ter som A att bedöma om dessa berättelser håller streck. Högsta domstolen anser att man dock har kunnat kräva att B i egenskap av ansvarig redaktör bedömer om A:s utredningsarbete har varit till-räckligt och om det med hänsyn till programinnehållet och de allvarliga antydningarna i detta fall fanns förutsättningar att röja X:s, Y:s och Z:s identitet. I detta avseende måste B:s bedömning anses bristfällig.

73. I avgörandet HD 2009:3 har Högsta domstolen ansett att den ansvarige redaktören, som innan ett program sändes hade sett programmet och godkänt det för sändning, gjort sig skyldig som gärningsman till spridande av information som kränker privatlivet. I föreliggande fall har B inte sett programmet innan det sändes, men han har genom sitt ovan i punkt 68 beskrivna beteende deltagit i det faktiska beslutet om programmets innehåll och om att sända det på ett sådant sätt att han måste anses ha gjort sig skyldig såsom gärningsman till de ovan beskrivna tre grova ärekränkningarna. På de ovan nämnda grunder som gäller A ska B:s förfarande också anses uppsåtligt.

C

74. C har åtalats för tre grova ärekränkningar på den grunden att han har framfört en osann uppgift eller antydan om X, Y och Z genom att ge intervjuuttalanden i programmet. Hovrätten har förkastat åtalet mot honom i synnerhet på den grunden att C inte i de intervjuuttalanden som framgick av programmet hade nämnt någon av dem vid namn eller kränkt någons heder.

75. C har i sina intervjuuttalanden berättat om hur den grupp som avsågs i programmet verkade i Åbo och gett sin uppfattning om den som organiserade gruppen utan att dock nämna dennes namn. Personen i fråga har genom kommentarerna i programmet identifierats som X och det har också påståtts att han har varit andlig ledare i muslimernas församling. C har i det sammanhanget kritiserat personen i fråga och låtit förstå att han är en muslimsk extremist som motarbetar hela mänskligheten, men C har inte heller i det sammanhanget nämnt X:s namn.

76. Högsta domstolen konstaterar att C:s ovan nämnda uttalanden till sitt innehåll är ärekränkande. C har dock inte vid namn nämnt den person som han har åsyftat genom sina uttalanden. Uttalandena har kopplats till X genom redaktörens kommentarer. Det framgår inte av något av C:s uttalanden att han med dem hade avsett uttryckligen Y eller Z.

77. Åtalet har byggt på att namnen på X, Y och Z, som i programmet var föremål för antydningarna, hade fått omfattande spridning. I målet har inte framgått att C skulle ha varit medveten om programhelheten och när han gav sitt uttalande känt till att det genom programmets övriga innehåll kan kopplats till att X:s, Y:s och Z:s namn nämns i programmet. Han har således inte gjort sig skyldig till de ärekränkningsbrott som avses i åtalet.

Straffyrkandena

78. Hovrätten har dömt A och B till böter för tre grova ärekränkningsbrott som tillräknats vardera. Högsta domstolen anser med hänsyn till gärningarnas allvar och antal att bötesstraffet måste vara relativt strängt. Hovrättens straffdom är inte ens med beaktande av det skadestånd som ska betalas solidariskt tillsammans med arbetsgivaren oskälig i proportion till behovet av skydd för privatlivet för dem som råkat ut för ärekränkningen och den begränsning som därav följer för yttrandefriheten.

Skadeståndet

79. Enligt 14 § 1 mom. yttrandefrihetslagen ska skadeståndslagen tillämpas på ersättning av skada som förorsakats genom innehållet i ett meddelande som har gjorts tillgängligt för allmänheten. Enligt paragrafens 2 mom. ansvarar utgivare och de som utövar programverksamhet för ersättande av skada som avses i 1 mom. och som har förorsakats i deras verksamhet, även om skadan har förorsakats av någon annan än en person som avses i 3 kap. 1 § skade¬ståndslagen.

80. Målsägandena X,Y och Z har med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen (412/1974) rätt till ersättning av A, B och Rundradion Ab för lidande på grund av grov ärekränkning.

81. Målsägandena har yrkat skadestånd, X 40 000 euro samt Y och Z vardera 20 000 euro, och anfört att de exceptionellt allvarliga osanna påståenden och antydningar som sänts i ett riksomfattande TV-program under bästa tittartid hade orsakat dem synnerligen stort lidande. Enligt X, Y och Z har den ogrundade kränkning som fortgått på Internet även efter att programmet sändes lett till att de totalt förlorat sin heder såväl i Finland som mer allmänt inom det kurdiska samfundet.

82. Högsta domstolen konstaterar att ärekränkningarna har spritts till en bred allmänhet, eftersom de har framförts på en riksomfattande TV-kanal i ett faktaprogram under bästa tittartid. Påståendena i programmet genom vilka X, Y och Z har stämplats som skyldiga eller åtminstone på starka grunder misstänkta för att stödja terrorism har till sin natur varit synnerligen allvarliga och redan i sig ägnade att orsaka dem kännbart lidande och utsätta dem för missaktning. Det är uppenbart att kränkningarnas följder för deras heder och rykte såväl i Finland som mer allmänt inom det kurdiska samfundet är betydande och långvariga. Högsta domstolen anser på de nämnda grunderna att samtliga målsägande har orsakats betydande lidande av ärekränkningarna. De antydningar som i programmet riktats mot X kan anses vara allvarligare än de som riktats mot de andra målsägandena. När ersättningens belopp bedöms för hans del finns det skäl för att sluta sig till att ersättningen ska vara högre än för de andra.

83. Högsta domstolen anser att en skälig ersättning för X:s del är 10 000 euro samt för Y:s och Z:s del vardera 5 000 euro.

Beslut om att nätmeddelandet ska utplånas

84. Rundradion Ab har begärt att yrkandet med stöd av 22 § 3 mom. yttrandefrihetslagen om att manuskriptet till MOT-programmet ska tas bort från Rundradion Ab:s webbplats ska förkastas. X, Y och Z har för sin del yrkat att manuskriptet eller åtminstone manuskriptets pärmblad, vilket Högsta domstolen tolkar avse MOT-programmets arkivblad sådant det av åklagaren individualiserats i hovrätten ska tas bort.

85. Högsta domstolen godkänner hovrättens avgörande till den del det gäller att manuskriptet till MOT-programmet ska tas bort.

86. Beträffande yrkandet att MOT-programmets arkivblad på Rundradion Ab:s webbplats ska tas bort konstaterar Högsta domstolen att bland dem som "intervjuas" på arkivbladet nämns vid sidan av andra även X och Y. Genom att jämföra arkivbladet och manuskriptet, där X:s, Y:s och Z:s namn har ersatts med bokstavsbeteckningar, kan man dra slutsatsen att två av bokstavsbeteckningarna avser X och Y. Högsta domstolen anser att det för att skydda X, Y och Z krävs att deras identitet inte på ovan nämnt sätt kan kopplas till de antydningar i manuskriptet som ovan konstaterats vara ärekränkande. Beslutet om att deras namn ska tas bort även på arkivbladet kan inte i detta fall strida mot den proportionalitetsprincip som ska beaktas i samband med begränsning av yttrandefriheten.

Domslut

Hovrättens dom ändras på följande sätt:

Ersättningen enligt hovrättens dom för psykiskt lidande höjs. A, B och Rundradion Ab åläggs att solidariskt i stället för det skadestånd som hovrätten har ådömt betala 10 000 euro i ersättning till X och 5 000 euro till Y och Z vardera jämte de räntor som bestämts i tingsrättens dom.

Högsta domstolen förordnar, utöver det beslut om utplånande som hovrätten har bestämt, att X:s och Y:s namn ska tas bort från MOT-programmets arkivblad på Rundradion Ab:s webbplats.

I övrigt ändras hovrättens dom inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Kitunen, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio och Jukka Sippo. Jukka-Pekka Salonen har varit föredragande.