HD:2010:59

Rättegångsförfarandet
Åtal - Ändring av åtal
Europarätt
Europeisk arresteringsorder
Utlämning för brott
Åtalsrätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: R2008/932
Föredragning: 27.10.2009
Givet: 13.9.2010
Liggare: 1799

A hade på grund av en europeisk arresteringsorder utlämnats till Finland misstänkt för bland annat grova bedrägerier, som gällde köp av utomlands belägna fastigheter. Enligt gärningsbeskrivningen i arresteringsordern hade A vilselett målsägandena att utge de för köpesumman avsedda penningmedlen utan att ha haft för avsikt att fullfölja köpevillkoren. Under rättegången åtalades A i andra hand för grova förskingringar, som A hade genomfört genom att tillägna sig de penningmedel som han fått i sin besittning som köpeskilling eller genom att underlåta att uppfylla skyldigheten att redovisa för dessa. Fråga om åklagaren i hovrätten kunde framföra ett andrahandsyrkande på straff för grov förskingring och om EU-utlämningslagen medförde hinder för att pröva dessa yrkanden. (Omröstn.)

L om rättegång i brottmål 5 kap 17 §
L om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen 3 §, 58 §
SL 36 kap 2 §
SL 28 kap 5 §

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Bakgrunden i målet

Genom Helsingfors tingsrätts beslut 10.1.2005 häktades A i sin frånvaro misstänkt bl.a. för tre grova bedrägerier begångna 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000. Häradsåklagaren i Helsingfors begärde genom en arresteringsorder 2.2.2005 att A skulle anhållas och utlämnas för att åtalas. Arresteringsordern gällde bl.a. tre grova bedrägerier begångna 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000 där A var gärningsman. Enligt beskrivningen i arresteringsordern av omständigheterna kring gärningen hade A

• 18.10.1999 vilselett B att som pris för ett outbrutet område i Sri Lanka betala 140 000 mark och som tilläggsavgifter ytterligare 110 000 mark genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpet och således orsakat B ekonomisk skada,
• 22.12.1999 vilselett C att som pris för ett outbrutet område i Sri Lanka betala 129 000 mark och som tilläggsavgifter ytterligare 1 800 mark och 150 mark genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i avtalet och således orsakat C ekonomisk skada och
• 20.3.2000 vilselett D att som pris för ett outbrutet område i Sri Lanka betala 159 000 mark och som tilläggsavgifter ytterligare 1 800 mark genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i avtalet och således orsakat D ekonomisk skada.

Underrätten i Vilnius beslöt 24.3.2006 utlämna A till Finland med stöd av utlämningsbegäran i arresteringsordern.

När häktningsärendet behandlades i Helsingfors tingsrätt meddelade A att han i princip samtyckte till att han kunde åtalas även för andra gärningar än dem som nämndes i arresteringsordern, men han betonade att han inte under utlämningsförfarandet hade samtyckt till detta. A konstaterade att utlämningsbeslutet avsåg alla dessa 82 misstänkta brott, dvs. de 55 som ännu var föremål för förundersökning och de 27 som var anhängiga.

Åtalet i Helsingfors tingsrätt

Häradsåklagaren yrkade i Helsingfors tingsrätt 12.4.2006 att A skulle straffas med stöd av 36 kap. 2 § strafflagen för bl.a. tre grova bedrägerier. Enligt gärningsbeskrivningarna i åtalen hade A för att bereda sig orättmätig ekonomisk vinning

• enligt åtalspunkt 7 den 22 december 1999 vilselett C att för 129 000 mark köpa ett 1 000 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i det undertecknade köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och därmed genom sitt bedrägliga förfarande hade orsakat C ekonomisk skada,
• enligt åtalspunkt 8 den 14 januari 2000 vilselett B att för 140 000 mark köpa ett 1 200 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i det undertecknade köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och därmed genom sitt bedrägliga förfarande hade orsakat B ekonomisk skada, samt
• enligt åtalspunkt 9 den 20 mars 2000 vilselett D att för 159 000 mark köpa ett 1 575 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i det undertecknade köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och därmed genom sitt bedrägliga förfarande hade orsakat D ekonomisk skada. A hade genom de brott som beskrevs i åtalspunkterna 7–9 eftersträvat betydande ekonomisk vinning och gärningen skulle även som helhet bedömd anses grov.

C, E och F som B:s rättsinnehavare, samt D förenade sig om åklagarens straffyrkanden. E och F preciserade i tingsrätten åklagarens åtal beträffande punkt 8 så, att A hade vilselett B att i samband med det köp som avsågs i straffyrkandet betala sammanlagt 250 000 mark, av vilket belopp 150 000 mark hade betalats 18.10.1999 och 100 000 mark hade betalats 21.6.2000. E och F väckte dessutom i andra hand (punkt 8.2) åtal för grov förskingring med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen. Enligt gärningsbeskrivningen hade A i april 2001 tillägnat sig tillgångar som han fått i sin besittning och som tillhörde B, sammanlagt 42 046,98 euro. Eftersom föremålet för tillägnandet hade varit synnerligen värdefull egendom, skulle förskingringen anses grov. A hade trots löfte därom inte redovisat de tillgångar han hade fått.

A bestred åtalen.

Tingsrättens dom 6.11.2006

Beträffande utlämnandet av A konstaterade tingsrätten att alla gärningar som avsågs i åtalet hade ingått i begäran om utlämning, utom målsägandenas åtal i andra hand för grov förskingring. A hade dock när häktningsärendet behandlades 12.4.2006 meddelat att han fick åtalas även för andra gärningar än dem som nämndes i beslutet om utlämnande.

Beträffande åtalspunkterna 7 och 9 dömde tingsrätten A för grovt bedrägeri. Beträffande åtalspunkt 8 förkastade tingsrätten åtalet för grovt bedrägeri och dömde A för grov förskingring som nämndes i åtalspunkt 8.2. Tingsrätten dömde A för de ovan konstaterade och andra brott som tillräknades honom till ett gemensamt fängelsestraff i 2 år och 4 månader.

Målet har avgjorts av tingsdomaren Pia Sandvik och av nämndemännen.

Behandlingen av målet i Helsingfors hovrätt

A överklagade till hovrätten.

A yrkade att åtalet enligt åtalspunkt 8.2 skulle avvisas, eftersom den grova förskingring som avsågs inte hade ingått i den begäran om utlämning som låg till grund när A utlämnades till Finland. Till övriga delar yrkade A att åtalen skulle förkastas. I sina motbesvär yrkade åklagaren att det straff som A dömts till skulle skärpas.

Under huvudförhandlingen i hovrätten preciserade E och F beträffande åtalspunkt 8.2 gärningsbeskrivningen angående den grova förskingringen så, att A antingen direkt hade tillägnat sig de medel han fått av B utan att använda dem för det syfte som B hade gett dem, eller att A hade använt de pengar han fått som betalning för köpesumman och sålt B:s fastighet vidare efter att ha fått fullmakt till det samt låtit bli att för B redovisa den köpesumma han fått och hållit pengarna för sig själv.

Under huvudförhandlingen i hovrätten lade åklagaren beträffande åtalspunkterna 7 och 9 i andra hand fram åtal för grov förskingring med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i punkt 7 hade A mellan april 2001 och år 2002 av C tillägnat sig 129 000 mark som han hade fått som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 80 000 mark. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i åtalspunkt 9 hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig 159 000 mark som han fått av D som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 120 000 mark. Enligt punkt 7 och 9 hade A eftersträvat avsevärd vinning och gärningen var även som helhet bedömd grov.

C och D förenade sig om åklagarens straffyrkande även beträffande åtalet i andra hand.

A yrkade att åtalen i andra hand skulle avvisas, eftersom de gärningar som beskrevs i dem inte hade ingått i den europeiska arresteringsorder som låg till grund för utlämnandet och A inte hade samtyckt till att de behandlades.

Hovrättens dom 16.9.2008

Hovrätten konstaterade i sitt processuella avgörande att 58 § 1 mom. lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (EU-utlämningslagen), föreskriver att den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte får åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Det avgörande vid bedömningen med stöd av 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen av huruvida de brott som beskrevs i arresteringsordern och i åtalet i andra hand avsåg samma eller olika gärningar var gärningsbeskrivningen och de fakta som anförts i den. De fakta som beskrevs i arresteringsordern avvek i någon mån från de fakta som låg till grund för straffyrkandena i andra hand. Även tidpunkten för gärningen och brottsbenämningen skiljde sig från arresteringsordern.

Vid bedömningen av om frågan gällde samma eller olika gärningar, skulle avgörande betydelse tillmätas rättskraftens omfattning. Om effekten av rättskraften är att det inte är möjligt att senare väcka nytt åtal utifrån en gärningsbeskrivning som på ett visst sätt avviker från det ursprungliga åtalet, hade det ansetts tillåtet att under pågående rättegång göra en sådan ändring. Omfattningen av rättskraften beror i sin tur på vad som i förhållande till rättskraften anses vara samma gärning eller olika gärningar. I ett förfarande där det var fråga antingen om ett bedrägeri vid ingående av ett avtal eller om förskingring som skett i ett senare skede efter att besittningen hade erhållits, kan såväl tidpunkten som platsen för gärningen vara helt andra för bedrägeriet än för förskingringen. Också förskingring kan ske antingen som ett tillägnande vid en viss tidpunkt och på en viss plats eller i form av försummelse av redovisningsskyldighet vid en annan tidpunkt och på en annan plats. Med hänsyn till rättskraftseffekten har det dock ansetts att det är fråga om samma gärning. En och samma gärningsman har inte beträffande samma tillgångar kunnat göra sig skyldig samtidigt till både bedrägeri och förskingring och inte heller samtidigt till förskingring av föremål och försummelse av redovisningsplikt.

Hovrätten konstaterade beträffande åtalspunkt 8.2 att bedrägeriåtalet beskrivet i arresteringsordern och B:s rättsinnehavares åtal för förskingring gällde samma tillgångar som B överlåtit till A som köpeskilling och som påstods på ett eller annat sätt orättmätigt ha hamnat eller blivit kvar i A:s besittning. Gärningens föremål och följder samt målsäganden var desamma i de alternativa gärningsbeskrivningarna. A hade inte samtidigt kunnat både tillägna sig tillgångar genom bedrägeri och tillägna sig dem efter att först ha fått dem i sin besittning. Hovrätten ansåg beträffande det brott som avsågs i punkt 8.2 att det inte var fråga om något annat brott begånget före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Det fanns inte hinder enligt 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen för att A åtalades och dömdes för det brott som avsågs i punkt 8.2.

Beträffande åtalspunkterna 7 och 9 hänvisade hovrätten till det som beträffande punkt 8.2 sagts om rättskraften och konstaterade att även i förfarandet, som beskrevs i de alternativa åtalen enligt punkterna 7 och 9 för grovt bedrägeri och grov förskingring, var det med hänsyn till rättskraften fråga om samma gärning. Åklagaren hade således ännu i hovrätten rätt med stöd av 5 kap. 17 § 2 mom. lagen om rättegång i brottmål att åberopa en ny omständighet till stöd för åtalet. På de grunder som anförts i punkt 8.3 ansåg hovrätten att det i det förfarande som beskrevs i de alternativa åtal som gällde punkterna 7 och 9 inte var fråga om något annat brott begånget före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Således fanns det inte heller till dessa delar hinder enligt 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen för att A åtalades och dömdes.

Hovrätten ansåg att A inte i fråga om åtalspunkterna 7 och 9 hade gjort sig skyldig till grova bedrägerier utan till de grova förskingringar för vilka straff yrkades i andra hand. Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom beträffande punkt 8.2. Hovrätten ändrade inte det fängelsestraff till vilket tingsrätten hade dömt A.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Antti Miettinen, Tuomas Nurmi och Mia Sundström.

Överklagandet i Högsta domstolen

A beviljades besvärstillstånd.

A yrkade att åtalen förkastas beträffande punkterna 7–9 (grov förskingring) och att straffet sänks och lindras till villkorligt fängelse.

De allmänna åklagarna bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

C, D samt E och F såsom B:s rättsinnehavare bemötte besvären och yrkade att de skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden i målet

1. Efter att Helsingfors häradsåklagare hade utfärdat en europeisk arresteringsorder för att A skulle anhållas och utlämnas för väckande av åtal, har underrätten i Vilnius 24.3.2006 beslutat utlämna A till Finland på grund av de brott som specificerades i arresteringsordern. Enligt arresteringsordern misstänktes A bl.a. för tre grova bedrägerier. Enligt gärningsbeskrivningen i arresteringsordern hade A 18.10.1999 i Helsingfors vilselett B att som köpesumma för ett outbrutet område i Sri Lanka överlåta 140 000 mark plus tilläggskostnader 110 000 mark, genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren, och således orsakat B ekonomisk förlust, 22.12.1999 vilselett C att överlåta 129 000 mark som köpesumma för ett outbrutet område i Sri Lanka plus 1 800 och 150 mark i tilläggskostnader genom att dölja att han inte ens haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren, och således orsakat C ekonomisk förlust, och 20.3.2000 vilselett D att överlåta 159 000 mark som köpesumma för ett outbrutet område i Sri Lanka plus 1 800 mark i tilläggskostnader, genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren och således orsakat D ekonomisk förlust.

2. Häradsåklagaren har i Helsingfors tingsrätt yrkat att A skulle straffas för tre grova bedrägerier. Enligt gärningsbeskrivningarna i åtalen hade A för att bereda sig orättmätig ekonomisk vinning

• enligt åtalspunkt 7 den 22 december 1999 vilselett C att för 129 000 mark köpa ett 1 000 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, och
• enligt åtalspunkt 8 den 14 januari 2000 vilselett B att för 140 000 mark köpa ett 1 200 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet, samt
• enligt åtalspunkt 9 den 20 mars 2000 vilselett D att för 159 000 mark köpa ett 1 575 kvadratmeter stort markområde i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla villkoren i köpebrevet, vilket framgick i synnerhet genom att han försummade att genast efter att köpebrevet hade undertecknats påbörja processen för att fastställa köpet. A hade genom de brott som beskrevs i åtalspunkterna 7–9, genom vilka målsägandena orsakats ekonomisk skada, eftersträvat betydande ekonomisk vinning och gärningen skulle även som helhet bedömd anses grov.

3. E och F har i tingsrätten preciserat åtalet beträffande punkt 8 så, att A hade vilselett B att i samband med det köp som avsågs i straffyrkandet betala sammanlagt 250 000 mark, av vilket belopp 150 000 mark hade betalats 18.10.1999 och 100 000 mark hade betalats 21.6.2000. I tingsrätten har E och F dessutom i andra hand väckt åtal (punkt 8.2) med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen för grov förskingring. Enligt gärningsbeskrivningen hade A i april 2001 tillägnat sig tillgångar som han fått i sin besittning och som tillhörde B, sammanlagt 42 046,98 euro. Eftersom föremålet för tillägnandet hade varit synnerligen värdefull egendom, skulle förskingringen anses grov. A hade trots löfte därom inte redovisat de tillgångar han hade fått. Under huvudförhandlingen i hovrätten har E och F beträffande åtalspunkt 8.2 ytterligare preciserat gärningsbeskrivningen angående den grova förskingringen så, att A antingen direkt hade tillägnat sig de medel han fått av B utan att använda dem för det syfte som B hade gett dem, eller att A hade använt de pengar han fått som betalning för köpesumman och sålt B:s fastighet vidare efter att ha fått fullmakt till det samt låtit bli att för B redovisa den köpesumma han fått och hållit pengarna för sig själv.

4. Under huvudförhandlingen i hovrätten har åklagaren beträffande åtalspunkterna 7 och 9 i andra hand lagt fram åtal för grov förskingring med stöd av 28 kap. 5 § strafflagen och C och D har förenat sig om åtalen. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i punkt 7 hade A mellan april 2001 och år 2002 av C tillägnat sig 129 000 mark som han hade fått som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 80 000 mark. Enligt gärningsbeskrivningen i andra hand i åtalspunkt 9 hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig 159 000 mark som han fått av D som köpesumma. A hade inte haft rätt att tillägna sig summan, eftersom han ensidigt hade hävt köpet och sålt det outbrutna området vidare. Om det ansågs att A inte varit skyldig att återbära hela köpesumman, måste han dock anses ha tillägnat sig den oredovisade del av köpesumman som A hade fått när området såldes vidare, åtminstone 120 000 mark. Enligt punkt 7 och 9 hade A eftersträvat avsevärd vinning och gärningen var även som helhet bedömd grov.

(Punkt 5 i Högsta domstolens dom ingår inte i referatet.)

Frågeställningen i Högsta domstolen

6. I Högsta domstolen är det utifrån A:s överklagande fråga för det första om det på grund av att yrkandena har framställts först i hovrätten finns hinder att pröva andrahandsyrkandena på straff i anslutning till åtalspunkterna 7 och 9. För det andra är det fråga om det på grund av bestämmelserna i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (EU-utlämningslagen) finns hinder att pröva dessa straffyrkanden samt beträffande åtalspunkt 8.2 det straffyrkande i andra hand som framställdes redan i tingsrätten.

Prövning av de straffyrkanden i andra hand som framställdes i hovrätten

7. Enligt 5 kap. 17 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål får ett åtal inte ändras sedan det väckts. Åklagaren får dock utvidga sitt åtal mot samma svarande till att även omfatta andra gärningar, om domstolen med hänsyn till den utredning som läggs fram i målet och övriga omständigheter anser det lämpligt. Såsom ändring av åtal betraktas inte enligt paragrafens 2 mom. att åklagaren begränsar åtalet eller uppger andra lagrum än de som nämns i stämningsansökan eller åberopar någon ny omständighet till stöd för åtalet.

8. Enligt den regeringsproposition som hänför sig till lagrummet (RP 82/1995 rd, s. 74) kan ett åtal inte på det sätt som avses i paragrafens 1 mom. utvidgas i högre instans till att gälla en ny gärning. I rättspraxis har detta dock ansetts möjligt i vissa fall (HD 2003:12). Enligt den nämnda regeringspropositionen (s. 74) är det klart att åtalet även i det skede när ändring söks kan justeras på det sätt som avses i paragrafens 2 mom. genom att nya lagrum och omständigheter anförs. Till de nya omständigheter som enligt lagrummet får åberopas hör enligt lagutskottets betänkande (LaUB 9/1997 rd, s. 14) saker som beskriver en gärning, en handling eller en underlåtenhet i det ursprungliga åtalet i ett straffrättsligt sett viktigt hänseende. De nya omständigheterna får dock inte ändra det ursprungliga gärningssättet eller gärningens uttrycksform så mycket att det är fråga om en annan typ av verksamhet eller underlåtenhet.

9. Enligt de ursprungliga gärningsbeskrivningarna i åtalspunkterna 7 och 9 angående grovt bedrägeri hade S vilselett C 22.12.1999 och D 20.3.2000 att köpa markområden, utan att han ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren, och genom detta förfarande orsakat C och D ekonomisk skada. Enligt gärningsbeskrivningarna i de åtal för grov förskingring som hade väckts i andra hand i hovrätten hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig de pengar han fått för köpet eller underlåtit att redovisa den del av köpesummorna som han hade fått när han sålde områdena vidare. Enligt åtalen i andra hand hade A inte haft rätt till köpesummorna eftersom han ensidigt hade hävt köpen och sålt områdena vidare.

10. Enligt de ursprungliga åtalen hade det straffrättsligt klandervärda i A:s beteende i samband med köpet således gällt det att målsägandena vilseleddes redan i det skede då köpen ingicks, medan enligt åtalen i andra hand hans uppsåtliga brottsliga förfarande hade begränsats endast till att han senare utan grund hade låtit bli att betala tillbaka de köpesummor han fått eller en del av dem. Också det sätt på vilket förskingringsbrotten begåtts enligt åtalen i andra hand har avvikit från bedrägerierna enligt beskrivningen i de ursprungliga åtalen, genom att A enligt de ursprungliga åtalen genom att vilseleda målsägandena att ingå köpen har tillägnat sig målsägandenas köpesummor genom brott, medan han enligt åtalen i andra hand har tillägnat sig dem senare genom att utan grund låta bli att betala dem tillbaka till målsägandena. I åtalen i andra hand har därför också tidpunkterna för brotten förlagts till en senare tidpunkt än i de ursprungliga åtalen.

11. Utöver brottsrubriceringarna har således de ursprungliga åtalen och åtalen i andra hand avvikit från varandra beträffande några detaljer i gärningsbeskrivningarna. I såväl de ursprungliga åtalen som i åtalen i andra hand har man dock fokuserat på A:s påstådda brottsliga förfarande i samband med händelserna vid köpet som har lett till att de köpesummor målsägandena har betalat har blivit kvar i A:s besittning utan att det funnits någon grund för det. I åtalen i andra hand ligger fokus inte på helheten utan fokuseringen begränsas till att gälla skyldigheten att betala tillbaka köpesummorna i samband med att köpen hävs. Målsägandekretsen och det sätt på vilket brotten tog sig uttryck, dvs. den skada som har drabbat målsägandena, har varit oförändrade trots de alternativa juridiska kategoriseringarna av förfarandet. Skillnaderna mellan gärningsbeskrivningarna är i själva verket närmast en följd av vilket skede eller drag i väsentligen samma historiska händelseförlopp som har betonats i den straffrättsliga bedömningen av A:s förfarande. Således och då A:s förfarande mot målsägandena när det gäller de köpesummor han fått i samband med fastighetsköpen endast en gång kan bli föremål för straffrättslig bedömning vid domstol, är det med stöd av 5 kap. 17 § 2 mom. lagen om rättegång i brottmål tillåtet att på beskrivet sätt ändra åtalet i hovrätten. Vid bedömningen av denna fråga har det inte någon betydelse att ändringen av åtalen beträffande åtalspunkterna 7 och 9 har skett först under huvudförhandlingen i hovrätten.

EU-utlämningslagens betydelse för prövningen av åtalen i andra hand

12. Till denna del är det i målet fråga om A beträffande åtalen i andra hand enligt åtalspunkterna 7–9 har åtalats, på det sätt som avses i 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen, för andra brott än de som legat till grund för utlämningen och om det därför har funnits ett hinder för att pröva åtalen.

Tillämpliga lagrum och EG-domstolens förhandsavgörande angående dem

13. Enligt 14 § EU-utlämningslagen ska en framställning om gripande och utlämning innehålla uppgifter bl.a. om brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt i fråga om gärningar som inte förutsätter dubbel straffbarhet, samt en beskrivning av omständigheterna kring brottet, inbegripet tidpunkt och plats samt på vilket sätt den som begärs utlämnad har del i brottet.

14. I EU-utlämningslagens 58 § 1 mom. fastställs den s.k. specialitetsbestämmelsen. Enligt den får en person som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Enligt paragrafens 2 mom. ska förbudet inte tillämpas bl.a. om 3) brottmålsrättegången inte föranleder åtgärder som innebär att den utlämnades frihet inskränks, 5) den utlämnade har samtyckt till att bli utlämnad och avstått från att åberopa det förbud som avses i 1 mom., 6) den utlämnade efter sin utlämning uttryckligen har avstått från att åberopa det förbud som avses i 1 mom. med avseende på specifika gärningar som begåtts före utlämningen eller 7) den medlemsstat som har utlämnat personen ger sitt samycke till avvikelse från förbudet.

15. Genom EU-utlämningslagen genomfördes rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF). Enligt artikel 27.2 i rambeslutet får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, utom i de fall som avses bl.a. i punkt 3 i artikeln. Enligt punkt 3 ska artikel 2 inte tillämpas bl.a. om brottet inte kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd (artikel 27.3.b), om personen har samtyckt till att bli överlämnad och i förekommande fall avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen (artikel 27.3.e), om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsbestämmelsen med avseende på specifika gärningar som begåtts före överlämnandet (artikel 27.3.f) eller om den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4 (artikel 27.3.g). Enligt artikel 27.4 i rambeslutet ska en framställan om samtycke överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten. Samtycke ska ges, om det brott för vilket det begärs i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i rambeslutet. Samtycke ska vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4.

16. Principen om konform tolkning gäller rambeslut på motsvarande sätt som i fråga om direktiv. Vid tillämpningen av nationell rätt ska de nationella domstolarna så långt som möjligt tolka den enligt rambeslutets ordalydelse och syfte.

17. Europeiska gemenskapernas domstol har genom sin dom 1.12.2008 i målet C-388/08 PPU, Leymann och Pustovarov meddelat ett förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 27 i rambeslutet. Enligt domen ska det för att avgöra huruvida det aktuella brottet inte är ett "annat brott" än det brott för vilket den berörda personen överlämnades, i den mening som avses i artikel 27.2 i rambeslut 2002/584, vilket kräver att samtyckesförfarandet i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet genomförs, prövas huruvida brottsrekvisiten enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten motsvarar dem för det brott som föranlett överlämnandet, och huruvida uppgifterna i arresteringsordern i tillräcklig mån motsvarar dem i den senare processhandlingen. Förändringar av tidpunkten och platsen för brottet är tilllåtna, i den mån de följer av de uppgifter som tillkommit under förfarandet i den utfärdande medlemsstaten beträffande de handlingar som beskrivs i arresteringsordern, i den mån de inte ändrar brottets art och i den mån de inte medför att något skäl uppkommer för att vägra verkställighet enligt artiklarna 3 och 4 i rambeslutet.

Har åtalen i andra hand gällt ett annat brott?

18. Till den del det nu är fråga har det i arresteringsordern på A och i utlämningsbeslutet som bygger på den, i enlighet med 14 § EU-utlämningslagen och artikel 8.1.d i rambeslutet uppgetts sådant bedrägeri som avses i artikel 2.2 i rambeslutet och att grovt bedrägeri enligt 36 kap. 2 § ska tillämpas. Enligt beskrivningarna i arresteringsordern av omständigheterna när gärningarna begicks har A 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000 vilselett målsägandena att överlämna köpesummorna för outbrutna områden i Sri Lanka genom att dölja att han inte ens hade haft för avsikt att uppfylla köpevillkoren och således orsakat målsägandena ekonomisk förlust. Gärningsbeskrivningarna i de ursprungliga åtalen för grovt bedrägeri har på det sätt som konstaterats ovan i punkt 9 väsentligen motsvarat beskrivningarna i arresteringsordern. Enligt gärningsbeskrivningarna i de åtal i andra hand för grov förskingring som väcktes i tingsrätten och i hovrätten hade A mellan april 2001 och år 2002 tillägnat sig de köpesummor han fått i sin besittning eller låtit bli att redovisa den del av köpesummorna som han hade fått när han sålde områdena vidare.

19. De gärningsbeskrivningar i arresteringsordern och i åtalen i andra hand för förskingring som låg till grund för utlämningsbeslutet har i sig hänfört sig till samma historiska händelseförlopp. I båda fallen har det varit fråga om att A genom brottsligt förfarande i samband med fastighetsköp som han ingått med målsägandena har orsakat målsägandena skador som motsvarar de köpesummor de har betalat till A, eller en del av dem.

20. Gärningsbeskrivningarna i den arresteringsorder och i de åtal i andra hand som har legat till grund för utlämningsbeslutet har dock till flera delar skilt sig från varandra. Enligt gärningsbeskrivningarna i arresteringsordern angående bedrägeribrotten har A fått köpesummorna i sin besittning genom att vilseleda målsägandena att ingå köpen, medan han enligt åtalen i andra hand för förskingring senare, genom att underlåta att betala tillbaka köpesummorna eller en del av dem, har tillägnat sig de köpesummor som han i sig har fått lagligen i sin besittning. I åtalen i andra hand har det således beträffande genomförandet varit fråga om ett annat slags brott genom vilket köpesummorna för fastighetsköpen tillgripits olagligt än vad som framgår av arresteringsordern. Eftersom det i åtalen i andra hand anses att förskingringarna har begåtts först i det skede (mellan april 2001 och år 2002) då A borde ha betalat tillbaka köpesummorna till målsägandena är gärningstidpunkterna för åtalen för förskingring senare än gärningstidpunkterna för de bedrägerier som konstateras i arresteringsordern, vilka enligt uppgift var 18.10.1999, 22.12.1999 och 20.3.2000 då köpen ingicks.

21. Förändringarna av gärningsbeskrivningarna i åtalen i andra hand har uppenbarligen i sig byggt på att bilden av A:s beteende i Sri Lanka beträffande registreringsåtgärder för de markområden han förmedlat, beträffande vidare överlåtelse och beträffande de köpesummor han tagit emot har preciserats under rättegången. De ändrade gärningsbeskrivningarna har inte heller väsentligt ändrat brottens karaktär i den meningen att det fortfarande har varit fråga om förmögenhetsbrott som gäller samma köpesummor som målsägandena har betalat.

22. De ovan i punkt 20 nämnda ändringarna av beskrivningarna av gärningarna och sättet att begå brotten har dock inneburit att den straffrättsliga karakteriseringen av de tillämpliga rekvisiten och av gärningarna har förändrats från bedrägeri som bygger på vilseledande till tillgreppsbrott. Detta har betydelse även för tillämpningen av artikel 2.2 i rambeslutet.

23. Enligt artikel 2.2 i rambeslutet ska de brott som där räknas upp, bl.a. bedrägeri, så som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i rambeslutet och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten. Enligt artikel 2.4 i rambeslutet kan, när det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 2, överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats ska utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering. Enligt artikel 4.1 i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om, i något fall som avses i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten.

24. De bedrägerier som har legat till grund för utlämningsbeslutet är sådana brott som avses i artikel 2.2 i rambeslutet (s.k. listbrott), för vilka den misstänkte utlämnas enligt villkoren i rambeslutet utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen. De tillgreppsbrott som beskrivs i åtalen i andra hand för bedrägeri ingår däremot inte bland de brott som avses i artikel 2.2 i rambeslutet. Beträffande dem kan den verkställande staten således ställa som villkor för utlämning, att gärningarna är brott även enligt lagstiftningen i den medlemsstat som svarar för verkställigheten. Således har de nu aktuella ändringarna av gärningsbeskrivningarna och rekvisiten inneburit att brotten enligt åtalen i andra hand, i motsats till de brott som legat till grund för utlämningen, är sådana att det finns grund för att enligt prövning förvägra utlämning.

25. Centrala element i de brott som legat till grund för utlämningen har således på det sätt som konstaterades i punkt 20 till vissa delar avvikit från elementen i brotten enligt åtalen i andra hand. Ändringarna av gärningsbeskrivningarna och rekvisiten har dessutom på det sätt som konstateras i punkt 24 haft relevans för grunderna att vägra utlämning och för samtyckesförfarandet i det system som gäller en europeisk arresteringsorder. Således finns det grund för att sluta sig till att straffyrkandena i andra hand enligt åtalspunkterna 7–9 mot A har avsett andra brott än dem som legat till grund för utlämnandet på det sätt som avses i 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen och artikel 27.2 i rambeslutet. Därför är utgångspunkten att ändringen av åtalet har krävt samtycke av A eller av verkställighetsstaten i enlighet med EU-utlämningslagen och rambeslutet.

Samtycke till åtal för annat brott

26. Enligt 58 § 2 mom. EU-utlämningslagen ska förbudet enligt specialbestämmelsen i 1 mom. om att den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte får åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen, inte tillämpas i de fall som nämns i 2 mom. Av dem kan i detta fall aktualiseras de ovan i punkt 15 beskrivna undantag som nämns i 58 § 2 mom. 3, 5, 6 eller 7 punkten, av vilka de tre sistnämnda gäller samtycke av den person som ska utlämnas eller av verkställighetsstaten till undantag från förbudet.

27. Det har inte påståtts att A i samband med att han utlämnades från Litauen skulle ha avstått från att i enlighet med 58 § 2 mom. 5 punkten EU-utlämningslagen avstå från att åberopa förbudet i 58 § 1 mom. A har visserligen i Helsingfors tingsrätt efter utlämningen 12.4.2006 gjort ett allmänt uttalande, enligt vilken han samtyckte till att han kunde åtalas även för andra gärningar än dem som nämndes i utlämningsbeslutet. Detta uttalande av A visar dock inte att han på det sätt som avses i 58 § 2 mom. 6 punkten EU-utlämningslagen och artikel 27.3.f i rambeslutet ens efter utlämningen uttryckligen skulle ha avstått från att åberopa förbudet enligt specialbestämmelsen beträffande vissa gärningar, dvs. dem som beskrevs i åtalet i andra hand. Det har inte heller visats att den behöriga rättsliga myndighet i Litauen som utlämnat A skulle ha gett ett sådant samtycke som avses i 58 § 2 mom. 7 punkten EU-utlämningslagen och i artikel 27.3.g i rambeslutet till att avvika från det förbud som avses i paragrafens 1 mom.

Betydelsen av EU-utlämningslagens 58 § 2 mom. 3 punkt

28. Enligt 58 § 2 mom. 3 punkten EU-utlämningslagen ska förbudet enligt paragrafens 1 mom. dock inte heller tillämpas, om brottmålsrättegången inte föranleder åtgärder som innebär att den utlämnades frihet inskränks. Beträffande denna fråga har EG-domstolen i sin ovan i punkt 17 nämnda dom 1.12.2008 i målet C-388/08 PPU, Leymann och Pustovarov ansett att det undantag i artikel 27.3.c, som motsvarar det nämnda lagrummet, ska tolkas så att det inte i sig utgör hinder mot att åtal väcks även för andra gärningar än dem som ligger till grund för överlämnandet och inte ens att den överlämnade personen döms innan samtycke i enlighet med rambeslutet har erhållits av myndigheten i verkställighetsstaten, förutsatt att inga frihetsinskränkande åtgärder vidtas innan samtycket erhållits. I domen konstateras nämligen att när det är fråga om ett annat brott än det brott för vilket den berörda personen överlämnades, måste samtycke inhämtas enligt artikel 27.4 i rambeslutet och erhållas för att en påföljd eller annan åtgärd som innefattar frihetsberövande ska få verkställas. Den överlämnade personen får åtalas och dömas för ett sådant brott innan detta samtycke har erhållits, förutsatt att inga frihetsinsrkänkande åtgärder vidtas under åtalsfasen eller domsfasen med anledning av detta brott. Undantaget i artikel 27.3.c utgör dock inte hinder mot att den överlämnade personen underkastas frihetsinkränkande åtgärder innan samtycket erhålls, då dessa åtgärder är lagligt motiverade genom andra åtalspunkter som nämns i den europeiska arresteringsordern.

29. A har, vid sidan av de brott som avses i åtalen i andra hand i de aktuella åtalspunkterna 7–9, dömts för ytterligare 40 brott, vilka framgår av tingsrättens och hovrättens domar, till ett gemensamt fängelsestraff i två år och fyra månader. A har varit frihetsberövad 4.11–21.11.2003 och 7.3–11.10.2006. Hovrätten har genom sin dom 16.9.2008 förordnat att A ska häktas, men A har inte påträffats efter att domen gavs. Högsta domstolen har genom sitt beslut 1.4.2009 förbjudit verkställighet av hovrättens dom.

30. Beträffande de andra åtal än dem det nu är fråga om har det funnits en laglig grund för det frihetsberövande som A redan har utstått, och det har med beaktande av EG-domstolens ovan nämnda ståndpunkt inte i sig funnits hinder mot att pröva åtalen i andra hand enligt åtalspunkt 7–9 och mot att A har dömts för dem. Verkställighet av det fängelsestraff som A har dömts till får dock inte påbörjas förrän den rättsliga myndighet i Litauen som svarar för verkställigheten har gett ett sådant samtycke till verkställighet av fängelsestraff som avses i artikel 27.3.g i rambeslutet och i 58 § 2 mom. 7 punkten EU-utlämningslagen. Enligt 58 § 3 mom. EU-utlämningslagen kan Brottspåföljdsverket begära samtycke till verkställighet av ett fängelsestraff som har dömts ut i Finland med stöd av 2 mom. 3 punkten..

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Domen får inte beträffande det gemensamma fängelsestraff som A har dömts till verkställas förrän den behöriga rättsliga myndigheten i Litauen har gett sitt samtycke avseende de brott som nämns i punkterna 7, 8.2 och 9 i hovrättens domslut.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Mikko Tulokas (skiljaktig), Gustav Bygglin (skiljaktig), Timo Esko (skiljaktig) och Jukka Sippo. Föredragande var Anu Juho.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Esko: Jag är av annan mening om domen till den del (punkt 11) Högsta domstolen har ansett att det inte har funnits hinder att pröva straffyrkandena i andra hand enligt åtalspunkterna 7 och 9 till följd av att de har lagts fram först i hovrätten.

Som det framgår av Högsta domstolens prejudikat 2003:12 har enligt artikel 6.3 i Europakonventionen svaranden rätt att ofördröjligen och i detalj bli underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom och att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förereda sitt försvar. För att göra detta möjligt föreskrivs i 5 kap. 17 § 1 mom. lagen om rättegång i brottmål som huvudregel att åtal inte får ändras sedan det väckts. Enligt andra meningen i momentet får åtalet utvidgas till att omfatta andra gärningar som denne har begått, om domstolen med hänsyn till den utredning som läggs fram i målet och övriga omständigheter anser det lämpligt. Enligt regeringens proposition angående lagrummet (RP 82/1995 rd, s. 74) är avsikten inte att denna undantagsbestämmelse ska tillämpas i högre domstol.

I det föreliggande målet har punkterna 7 och 9 i det ursprungliga åtalet gällt grova bedrägerier, begångna 22.12.1999 och 20.3.2000. De grova bedrägerierna enligt åtalet i andra hand har i sin tur begåtts mellan april 2000 och år 2002. Bedrägeribrott och förskingringsbrott avviker från varandra beträffande rekvisiten och avsikten är att de ska gälla olika slag av brottsligt beteende, så som det även framgår av regeringens proposition med de första förslagen till ändringar i strafflagen (RP 66/1988 rd, s. 28 och 123–124). Att den straffrättsliga karakteriseringen av gärningarna har ändrats har bl.a. lett till att A:s brottsliga viljebildning har haft olika innehåll, börjat vid olika tidpunkter och även pågått olika länge.

A:s verksamhet har således enligt åtalet i hovrätten kommit att bedömas i belysning av ett annat syfte än vad som beskrivits i åtalet i tingsrätten. Fastän kretsen av målsägande och beloppet av den skada som orsakats har varit desamma såväl i det ursprungliga åtalet som i åtalet i andra hand, anser jag att de nämnda skillnaderna mellan åtalen har lett till att A inte har haft tillräckliga möjligheter att förbereda sitt försvar. Därför anser jag att hovrätten inte borde ha prövat åtalet till den del det först i åtalen i hovrätten yrkades att A skulle straffas för grov förskingring.

Till de delar jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att yttra mig i målet i övrigt, meddelar jag att jag omfattar Högsta domstolens avgörande.

Justitierådet Bygglin: Min avvikande mening gäller det uttalande i domslutet angående verkställigheten av det gemensamma fängelsestraff som har ådömts A, där det förordnas att verkställigheten av hela fängelsestraffet är beroende av samtycke av den behöriga rättsliga myndigheten i Litauen samt att ett sådant straff i rådande situation bestäms utan att ytterligare höra parterna angående de brott som nämns i punkterna 7, 8.2 och 9 i hovrättens domslut.

Jag konstaterar att det inte i lag finns uttryckliga bestämmelser, enligt vilka verkställigheten ens av ett gemensamt fängelsestraff ska villkoras, om däri ingår straff för sådana gärningar för vilka åtal kan väckas endast om en rättslig myndighet i en främmande stat samtycker och samtycke inte har erhållits under rättegången. Å andra sidan är det på de grunder majoriteten anför klart att straff för gärningar som förutsätter samtycke inte får verkställas förrän samtycke har erhållits, även om det är möjligt att döma ut straff innan samtycke har erhållits. När strafflagens bestämmelser om gemensamt straff bereddes kunde det föreliggande problemet inte förutses.

Att verkställigheten av ett gemensamt fängelsestraff är villkorat är särskilt problematiskt när en utländsk rättslig myndighet, så som i detta fall, har prövningsrätt i frågan om samtycke ska ges eller ej. Sedan domen har vunnit laga kraft är det inte längre möjligt att avskilja och undanröja den del av straffet som skulle hänföra sig till ett brott för vilket samtycke inte erhålls för att verkställa det straff som ska ådömas. Bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om återbrytande av dom i brottmål förefaller inte att vara tillämpliga på återbrytande av en dylik beträffande verkställigheten villkorad dom i det fall att samtycke inte erhålls. Att samtycke av en utländsk rättslig myndighet saknas skulle även beträffande ett ringa brott således leda till att inte ens ett långt gemensamt fängelsestraff kunde verkställas till någon del. Ett sådant slutresultat för rättegången kan av flera skäl inte anses acceptabelt. Jag anser det nödvändigt att som interimistisk åtgärd innan målet avgörs bereda parterna möjlighet att uttala sig, särskilt för den händelse att Högsta domstolens slutsats, i motsats till hovrättens, blir att de gärningar som nämns i punkterna 7, 8.2 och 9 i hovrättens domslut är andra brott än de som har legat till grund för att A utlämnades till Finland.

Då jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att genast ta ställning till det straff som A ska dömas till, anser jag att A i den situationen ska dömas till två straff i stället för ett gemensamt. Åtal mot en och samma svarande kan med stöd av 11 kap. 5 § lagen om rättegång i brottmål avgöras separat, om det är motiverat med hänsyn till behandlingen av målet. Jag dömer genast A till ett gemensamt straff för alla de gärningar, för vilka samtycke inte längre krävs för att straffet ska kunna verkställas. Beträffande de brott som nämns i punkt 7, 8.2 och 9 fortsätter jag behandlingen av åtalen och förordnar att den interimistiska åtgärd jag beskrev ovan ska vidtas. Till dessa delar dömer jag ut straffet efter den interimistiska åtgärden, såvida det inte kan visas att de rättsliga myndigheterna i Litauen motsätter sig att A döms för de nämnda gärningarna eller det framgår något annat skäl att inte döma ut straff. När jag bestämmer straffet för dessa brott beaktar jag som straffnedsättande grund det straff som jag nu har dömt ut, så att den sammanräknade längden av fängelsestraffen är lika lång som det gemensamma straff som Högsta domstolen har dömt ut.

Till de delar jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att yttra mig om det gemensamma straff som ska dömas ut för samtliga gärningar meddelar jag att jag är av samma mening som majoriteten.

Justitierådet Tulokas: Jag förenar mig om majoritetens ståndpunkt till den del frågan gäller åklagarens rätt att i hovrätten lägga fram ett straffyrkande i andra hand.

Beträffande tolkningen av 58 § 1 mom. EU-utlämningslagen och artikel 27.2 i rådets bakomliggande rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna avviker min ståndpunkt däremot från majoritetens. I gärningsbeskrivningen i den arresteringsorder som låg till grund för utlämnandet av A är det faktiska yttre händelseförloppet, målsägandena och andra väsentliga omständigheter så exakt skildrade som man kan förutsätta i förundersökningsskedet. Beträffande de åtal i andra hand som lagts fram under rättegången är det fråga om en alternativ straffrättslig karakterisering av samma gärningar. Skillnaderna mellan åtalen gäller närmast subjektiva omständigheter och under rättegången har tilläggsutredning erhållits om dem. Straffskalan är densamma för grovt bedrägeri och för grov förskingring. Med tanke på rättsskyddet för den som ska utlämnas är alternativa brottsbenämningar som kommer fram under rättegången vanligen inte väsentliga. Betydelsefullt är endast att åtal inte väcks för andra gärningar än dem som utlämningsbeslutet gäller. På dessa grunder förkastar jag besvären och godkänner hovrättens domslut.

Till de delar jag till följd av resultatet av omröstningen är skyldig att yttra mig i målet i övrigt, meddelar jag att jag omfattar Högsta domstolens avgörande.