HD:2010:39
Privatlivets skydd – Spridande av information som kränker privatlivet
Yttrandefrihet
Förverkandepåföljd – Förverkande av vinning
Viktigt! Det här är en inofficiell översättning
Diarienr: R2009/305
Föredragning: 25.1.2010
Givet: 16.6.2010
Liggare: 1296
Fråga om statsministerns före detta partner och representanten för ett förlag som hade gett ut en bok hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet på den grunden att det i boken som handlade om förhållandet hade förts fram uppgifter och antydningar om statsministerns privatliv.
Fråga även om förverkandepåföljd. (Omröstn.)
SL 24 kap 8 §
SL 10 kap 2 §
Behandlingen av målet i de lägre instanserna
Åtalet och målsägandens yrkanden i Helsingfors tingsrätt
Åklagaren yrkade med stöd av 24 kap. 8 § strafflagen straff för A och B för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 19.2.2007–15.2.2008. Enligt åklagaren hade A och B genom att för ett stort antal människor göra tillgängligt, A genom att skriva det huvudsakliga innehållet i boken "Pääministerin morsian" (Statsministerns fästmö) som gavs ut 19.2.2007 och B genom att delta i skrivandet och genom att i egenskap av representant för förlagsbolaget X Oy besluta om att låta trycka, publicera och sprida boken, framfört uppgifter och antydningar om statsminister C:s privatliv så att gärningen var ägnad att orsaka skada och lidande för den kränkte och utsätta honom för missaktning.
I boken, som efter publiceringen hade spritts i tusentals exemplar, hade på flera ställen framförts uppgifter och antydningar om C:s familjeliv och beteende under fritiden, om privata och förtroliga kommunikation samt om sexlivet och andra intima händelser, ställvis t.o.m. mycket detaljerat.
Boken hade distribuerats fram till 15.2.2008.
Åklagaren yrkade dessutom att A och X Oy, till vars förmån brottet hade begåtts, skulle förpliktas att till staten såsom förverkad ekonomisk vinning av brottet betala, A minst 7 000 euro och X Oy minst 50 000 euro (10 euro x 5 000 sålda exemplar av boken).
Som yrkande i andra hand mot X Oy begärde åklagaren att B skulle förpliktas att till staten såsom förverkad ekonomisk vinning av brottet betala 6 000 euro.
C förenade sig om straffyrkandet beträffande B och yrkade att B med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen skulle åläggas att betala 1 000 euro jämte ränta till C för psykiskt lidande. C riktade inte några straff- eller skadeståndsanspråk mot A.
Bemötandena
A, B och X Oy bestred åklagarens yrkanden. B yrkade att målsägandens privaträttsliga yrkanden skulle förkastas såsom ogrundade. Yrkandet på att vinningen av brottet skulle förverkas bestreds även i fråga om beloppet.
Tingsrättens dom 5.3.2008
Uppgifterna i boken och privatlivet
Tingsrätten yttrade att vars och ens privatliv, heder och hemfrid är tryggade enligt grundlagens 10 §. Brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden är okränkbar. Skyddet för privatlivet tryggas även i Europakonventionens 8 artikel.
I boken "Statsministerns fästmö" skildrades C:s familjeliv, beteende under fritiden, sexliv och intima händelser samt privata och förtroliga kommunikation. Skildringen var delvis t.o.m. mycket detaljerad, men huvudsakligen finkänslig och förstående. Enligt tingsrätten hade en så här omfattande spridning av uppgifter och antydningar om privatlivets olika delområden med säkerhet varit ägnad att orsaka C obehag. C hade dock redan tidigare självmant i offentligheten öppnat sitt privatliv i fråga om sådana drag hos familjen och levnadsvanorna som hör till privatlivets kärnområde och framför allt själv gett sin egen uppfattning om hur förhållandet hade börjat.
Påståendet att målsäganden hade godkänt att boken publicerades
Det var ostridigt att tillstånd inte hade begärts av C till att publicera uppgifterna om dennes privatliv.
Innan boken publicerades hade C fått en förfrågan om tillstånd att använda en bild på pärmen som föreställde A och C. Som svar hade C meddelat att eftersom det var fråga om ett fotografi som A ägde, så hade han ingen orsak att förbjuda att det användes i boken. Av detta kunde enligt tingsrätten inte dras en sådan slutsats att C skulle ha godkänt att innehållet i boken publicerades. C hade inte haft några lagliga medel att på förhand förhindra att uppgifterna publicerades.
C:s eget förfarande
C hade i flera tidningsintervjuer, på sin blogg och i en jubileumsskrift till hans 50-årsdag berättat om sådant som hörde till hans privatliv. C och hans närmaste hade också fotograferats i hemmet.
Det var dock allmänt känt att C förhöll sig reserverat till att ge ut uppgifter om privatlivet. Detta hade också framkommit när C hördes i rätten. C:s eget yrke var från början journalistens, och han kunde utifrån de citat från böcker och tidningar vilka hade företetts rätten anses vara en politiker som kraftig vakade över sin bild i offentligheten och över dess aktualitet.
C hade offentligt berättat om mycket sådant som gällde hans privatliv. Han hade själv innan han träffade A öppnat sitt hem och även offentligt presenterat sin fru och sina barn. Så hade skett såväl i talrika tidningsartiklar som i den festskrift som år 2005 gavs ut till hans 50-årsjubileum. C hade också själv i offentligheten presenterat sitt nya förhållande. Enligt tingsrätten hade C genom att via en kontaktannons på webben knyta en ny relation gjort det möjligt att det inte längre gick att kontrollera all integritet och offentlighet för en hög företrädare för den verkställande makten.
I boken "Statsministerns fästmö" behandlades också sådana delar av C:s privatliv som han inte alls hade berättat något om i offentligheten. Å andra sidan hade han själv i offentligheten gett en annan version om hur förhållandet med A hade inletts och var de hade träffats. Tingsrätten ansåg att det som C själv offentliggjort om sitt privatliv hade gett en insyn i det på ett sätt som till sin natur var bestående. De uppgifter och antydningar som förts fram i boken "Statsministerns fästmö" presenterade endast nya detaljer och kompletterade helheten.
C hade inte i något sammanhang ifrågasatt textens riktighet.
A:s berättelse om hennes eget liv hör samman med C:s liv under den tid berättelsen gäller.
Tingsrätten konstaterade att bestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen inte utesluter något medium från straffbarhet.
Enligt tingsrättens uppfattning innehöll boken "Statsministerns fästmö" i all sin korthet en litterär självbiografisk beskrivning av A för tiden januari – oktober 2006, som var en unik period i hennes liv. I boken hade dessutom tagits in löpsedlar och A:s tolkningar av dem. De fungerade närmast som mediedokumentation och kommentarer till den. För det tredje innehöll boken förläggaren B:s efterord där förhållandet mellan statsministern och "ensamförsörjarmamman från Esbo" beskrevs i ett vidare samhälleligt perspektiv.
Då A:s andel i boken kunde anses vara en självbiografisk beskrivning inkluderande närstående personer, skulle det bedömas framför allt om det hade varit tillåtet att sprida uppgifterna och antydningarna om C:s familjeliv, beteende under fritiden, privata och förtroliga kommunikation samt sexliv och andra intima händelser, på den grunden att dessa omständigheter under dessa nio månader också hörde till A:s privatliv.
Tingsrätten konstaterade att människor får kännedom om andra människors privatliv genom sedvanligt umgänge. I detta fall hade A fått uppgifter om C:s privatliv medan förhållandet varade. Även de meddelanden som A hade fått av C hörde ihop med sällskapandet. Enligt tingsrätten bygger sällskapande vanligen på ömsesidigt förtroende. Om det leder till ett bestående förhållande kan man ge ut liknande, till och med intima uppgifter om den andras privatliv.
För den som i det föreliggande fallet i samband med sällskapandet hade fått uppgifter om den andres privatliv var uppgifterna som sådana en del av det egna privatlivet. Eftersom det var fråga om ett kortvarigt förhållande mellan en vanlig ensamförälder och landets statsminister, hade det utrymme för en politikers privatliv som strafflagen skyddar krympt. Trots utgången i det föreliggande fallet hade grundlagsbestämmelsen om skydd för privatlivet inte allmänt taget förlorat sin betydelse.
Många av de frågor som avsågs i åtalet kunde anses höra till det privatliv som C och A vid den tiden tillbringade tillsammans.
Boken var fokuserad på ett för A betydelsefullt skede i hennes eget liv. Naturligtvis fanns också andra personer med i bilden vilka A hade en likadan rätt att beskriva, i synnerhet i det skede som vände uppochner på hennes liv. I sin levnadsteckning hade A beskrivit målsäganden, hans verksamhet, barn och hem på ett förståelsefullt sätt – t.o.m. rart. I boken fanns inte sådana uppgifter och beskrevs förhållandet inte på ett sådant sätt att detta kunde ha kränkt målsäganden, orsakat honom lidande eller utsatt honom för missaktning. Till en stor del hade dessa saker redan behandlats t.ex. i eftermiddagstidningarna och i nöjestidningsförläggarnas veckotidningar.
På dessa grunder godtog tingsrätten de argument för att boken hade karaktären av en självbiografi, med vilka svarandena bestred åtalet.
Betydelsen av C:s ställning
Eftersom C var statsminister begränsades skyddet för hans privatliv av bestämmelsen i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen. I målet skulle därför bedömas huruvida uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv var sådana att de kunde påverka bedömningen av hans verksamhet i uppdraget som statsminister och om det fanns ett behov att publicera uppgifterna och antydningarna med syftet att behandla en samhälleligt betydelsefull sak.
Enligt tingsrättens uppfattning hade uppgifterna och antydningarna i boken om ett rätt vanligt liv inte betydelse för bedömningen av C:s statliga eller politiska verksamhet. Å andra sidan hade inte heller publiceringen av boken och de uppgifter och antydningar som där fördes fram försvårat hans möjligheter att sköta uppdraget som statsminister eller att i framtiden sköta andra samhälleliga uppdrag.
Däremot hade de omständigheter som fördes fram i boken betydelse för helhetsbedömningen enligt grundlagens 60 § enligt vilken ministrar ska vara för redbarhet och skicklighet kända finska medborgare. Tingsrätten höll med B:s argument att denna grundlagsbestämmelse förutsatte en närmare obestämbar pålitlighet och ärlighet, "ordentlighet", vars bedömning kan kräva ett ställningstagande till hur en person i ministerställning uppförde sig i privatlivet och vad han berättade om det i offentligheten. Kravet på "skicklighet" för en minister kan också avse en i människors ögon helhetsbetonad skicklighet och inte enbart förmågan att sköta ministeruppdraget.
Exempelvis publiceringen av uppgiften att en hög samhällelig aktör hade närmat sig en tidigare okänd person genom att svara på en kontaktannons på webben och att detta snabbt hade lett till ett nytt intimt förhållande, hade enligt tingsrätten samhällelig betydelse. Att en sådan uppgift kommer fram har alltid betydelse också mer allmänt när det gäller den samhälleliga kontrollen av någon som företräder den verkställande makten.
För det andra hade skildringen av förhållandet samhällelig betydelse med tanke på hur två olika verkligheter möts i dagens Finland. Boken beskrev mötet inte bara mellan två mycket olika slags karaktärer utan också mellan två mycket olika slags världar. "I ett medelklassigt Finland lever en välsituerad partiledare och statsminister i en helt annan värld än en ensamförsörjare som varje dag kämpar med sina matutgifter." (Statsministerns fästmö s. 161, övers. här.)
Således hade det, för att kunna kontrollera samhällelig maktutövning, funnits ett behov att framföra de publicerade uppgifterna. Det faktum att det i boken "Statsministerns fästmö" var fråga om A:s rätt att skriva om sitt liv och sin relation till en hög samhällelig maktutövare begränsade inte utan utvidgade skälen för yttrandefrihet.
Bestämmelsen i strafflagens 24 kap. 8 § 2 mom. berättigade däremot inte i något fall att C:s barns privatliv kringskars. Till denna del ansåg tingsrätten att kommentarerna i boken till hur C:s barn förhöll sig till sina föräldrars skilsmässa var moraliskt klandervärda, men inte straffbara, eftersom åtalet inte gällde dem.
Frågan om yttrandefrihet
Tingsrätten hänvisade till 12 § grundlagen, enligt vilken var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Yttrandefriheten garanteras också i artikel 10 i Europakonventionen.
Tingsrätten konstaterade att yttrandefriheten som grundläggande rättighet säkerställer samhällelig debatt och friheten att kritisera.
Enligt grundlagens 12 § och Europakonventionens 10 artikel har var och en likadan yttrandefrihet. A hade med stöd av yttrandefriheten rätt att berätta om sitt eget unika liv.
Tingsrätten yttrade att Europadomstolen i sina avgöranden har betonat att det avgörande vid avvägningen mellan å ena sidan skyddet för privatlivet och å andra sidan yttrandefriheten är vilken vikt informationen i fråga har i en debatt av allmän betydelse. Om så är fallet, har människor rätt att få veta t.ex. sådant som gäller politikers privatliv.
En politiker måste mer än en vanlig medborgare tåla även negativ publicitet. Rätten att få information kan gälla bl.a. sådana omständigheter som kan påverka människors röstningsbeslut (Karhuvaara och Iltalehti v. Finland 16.11.2004, punkterna 44–45).
Tingsrätten hade ovan ansett att en publicering av omständigheterna som gällde C:s privatliv hade varit tillåten med stöd av 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen på grund av att skyddet för privatlivet är begränsat för en politiker och på grund av sakens samhälleliga betydelse.
Tingsrätten konstaterade att det inte fanns något prejudikat om hur den mindre kända parten i ett förhållande offentligt fick berätta om en mycket känd person. Det var nu fråga om ett fall där en offentlig person som var den ena parten i förhållandet hade begärt skydd för privatlivet mot yttrandefriheten för en vanlig finsk medborgare och hennes bokförläggare.
Utgångspunkten var att yttrandefriheten och skyddet för privatlivet såsom grundläggande rättigheter har samma värde. Uppgifter om intimt umgänge hörde till privatlivets kärnområde. I den andra vågskålen låg den journalistiska och/eller litterära yttrandefriheten, vars betydelse Europadomstolen har betonat i synnerhet när det gäller offentlig debatt om politiska och samhälleliga angelägenheter.
Tingsrätten yttrade att strafflagen vanligen ansågs vara det sista redskapet att styra människors beteende. Vid en bedömning av behovet av straffrättsligt ingripande skulle man också fästa uppmärksamhet vid proportionalitetsprincipen, vilket även Europadomstolen har understrukit (se t.ex. Karhuvaara och Iltalehti v. Finland, punkt 53).
Under dessa omständigheter kunde tingsrätten inte anse att offentliggörandet av uppgifter som skildrade C:s och A:s nio månader långa gemensamma privatliv var en straffbar gärning.
Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrade därför att straffbestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen tillämpades enligt sitt innehåll på detta exceptionella fall.
A:s ställning som gärningsman
A hade ansett att hon inte ansvarade som upphovsman för innehållet i det publicerade verket.
I målet hade utretts att A hade skrivit en del av råtexten själv och att största delen av texten hade kommit till så att A hade talat in på band, från vilket berättelsen skrivits ut. B hade genom sina frågor styrt A:s berättelse.
Det var fråga om en självbiografisk redogörelse, inkluderande A:s närstående, som A hade skrivit i samarbete med en materialproducent som ingått ett avtal med aktiebolaget X Oy och förläggaren. Före tryckningen hade A som sin egen godkänt den text som andra delvis hade bearbetat. Hon hade på det sätt som är brukligt i förlagsbranschen uppgetts vara författare till boken.
A hade varit medveten om att hennes berättelse skulle komma att användas i boken. Hon var dock inte professionell författare och inte heller verksam inom förlagsbranschen. Emellan fanns en materialproducent som godkänts av såväl A som B och som i egenskap av förlagsredaktör bearbetade texten. Boken hade utan tvekan inte kommit till utan A:s medverkan. Eftersom A var amatör och hennes roll var att producera material kunde hon inte anses vara gärningsman.
Uppsåt
Såväl B som A hade bestridit uppsåt som förutsätts för straffrättsligt ansvar. Uppsåt definierades i 3 kap. 6 § strafflagen. Enligt den har en gärningsman uppsåtligen orsakat en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, om han eller hon har avsett att orsaka följden eller ansett följden vara säker eller övervägande sannolik. En följd har likaså orsakats uppsåtligen, om gärningsmannen ansett att den med säkerhet har samband med den följd han eller hon avsett.
B och A hade varit medvetna om att C inte hade samtyckt till att uppgifterna om A:s och C:s gemensamma privatliv publicerades. Av bokens innehåll framgick att B och A hade varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att uppgifter om hans privatliv och om förhållandet spreds. Att förhållandet tog slut berodde i själva verket enligt uppgifterna i boken i hög grad på denna oenighet.
Förhållandet mellan en vanlig kvinna och statsministern samt C:s privatliv hade använts som dragplåster när boken marknadsfördes och såldes. B och A måste åtminstone ha ansett det mycket sannolikt att en spridning av de uppgifter och antydningar som avsågs i åtalet var ägnad att orsaka C oangenäm publicitet och obehag. A, som var amatör när det gällde offentlighet, journalistik och framställning av böcker, kunde inte anses ha handlat uppsåtligt.
Förläggaren B var professionell och av honom kunde man förvänta sig mer i saken. Innan boken publicerades hade juris kandidat D konsulterats om det fanns juridiska hinder att publicera boken. I den version av boken som D hade tagit del av fanns textmeddelanden av C, vilka hade lämnats bort i den slutliga upplagan. D hade 8.2.2007 med e-post meddelat B att det inte beträffande den text han hade sett hade funnits vare sig upphovsrättsliga eller straffrättsliga problem med tanke på en publicering, förutsatt att berättelserna något så när höll streck. Utifrån en lista som lämnats in till domstolen som bevis hade B i slutet av januari 2007 också haft planer på att söka offentlig uppmärksamhet och t.o.m. sensation, men de hade inte förverkligats på grund av A:s finkänsliga attityd.
B hade tagit reda på juridiken kring boken minst på ett sätt som en ansvarig publicist bör göra. Han hade utifrån allmän livserfarenhet tänkt att han kunde lita på D:s expertis från en lång arbetserfarenhet.
Vissa experter på området hade innan boken publicerades offentligt framfört motiverade ställningstaganden som var annorlunda än D:s bedömning. Den ståndpunkt som D 8.2.2007 meddelade B uteslöt misstanken om att B och i synnerhet A skulle ha handlat uppsåtligt. D hade som vittne i målet anfört motiveringar för sin ståndpunkt. D:s expertsyn hade väl motsvarat tingsrättens bedömning i målet.
Också faktum att en stor del av C:s textmeddelanden inte hade publicerats talade mot uppsåt. De textmeddelanden som blivit kvar i boken var mycket harmlösa och levnadsglatt skojiga.
När så var fallet hade förläggaren full rätt att bedriva sin näringsverksamhet och att publicera A:s självbiografiska beskrivning av sitt nio månader långa förhållande med C. Något uppsåt förelåg inte när boken skrevs och således inte heller något brott.
Tingsrätten förkastade åklagarens och målsägandens samtliga yrkanden.
Målet har avgjorts av tingsdomarna Merja Lahti (skiljaktig) och nämndemännen Antti-Jussi Räihä, Risto Kolanen och Sinikka Moll (skiljaktig).
Tingsdomaren Lahti och nämndemannen Moll som var skiljaktiga ansåg beträffande uppgifterna och privatlivet som beskrevs i boken, att boken "Statsministerns fästmö" beskrev C:s privatliv, beteende under fritiden, sexliv och intima händelser samt privat och förtrolig kommunikation. Skildringen var delvis t.o.m. mycket detaljerad. En så omfattande spridning av uppgifter och antydningar om olika delar av privatlivet hade varit ägnad att orsaka C skada och lidande, t.o.m. missaktning. Utifrån det som C berättat i rätten hade det blivit klarlagt att han också faktiskt hade orsakats sådana följder.
Det som C själv i offentligheten berättat om sitt privatliv berättigade inte att uppgifterna och antydningarna spreds i boken "Statsministerns fästmö".
Bestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen uteslöt inte någon medieform från straffbarhet. Det var möjligt att en uppgift framfördes i en bok – även i en självbiografi. Boken "Statsministerns fästmö" kunde dock inte anses vara en egentlig självbiografi eftersom den var så kort.
Även om boken inte kunde anses vara en självbiografi skulle man bedöma om spridningen av uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv, beteende under fritiden, enskilda och förtroliga kommunikation samt sexliv och andra intima händelser hade varit tillåten på den grunden att dessa frågor även hörde till A:s privatliv.
Om man godkände en sådan ståndpunkt att uppgifter om en annans privatliv som någon fått vid normalt umgänge som sådana skulle vara en del av uppgiftsmottagarens eget privatliv och den vägen fritt fick användas, skulle grundlagsbestämmelsen om skydd för privatlivet mista en stor del av sin betydelse.
En del av de frågor som avsågs i åtalet hörde klart till både C:s och A:s privatliv. Också publiceringen av uppgifter och antydningar om sådana saker hade krävt lov av C.
På dessa grunder kunde de argument för svarandenas bestridande som byggde på att boken hade karaktären av självbiografi inte godtas.
Beträffande betydelsen av C:s ställning ansåg de skiljaktiga ledamöterna att C i egenskap av statsminister hade en ställning där skyddet för hans privatliv omfattades av begränsningen i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen. I målet skulle således bedömas om uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv var sådana att de kunde påverka bedömningen av hans verksamhet som statsminister och om det hade varit nödvändigt att framföra dem för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.
De uppgifter och antydningar om ett rätt normalt liv som fanns i boken hade inte betydelse för att bedöma C:s verksamhet inom staten och politiken. Det hade inte varit nödvändigt att framföra uppgifterna och antydningarna för att kontrollera samhällelig maktutövning eller för att behandla någon annan samhälleligt betydelsefull sak.
Bestämmelsen i 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen hade inte i något fall berättigat att skyddet för C:s barns privatliv kringskars.
Yttrandefriheten som grundläggande rättighet var en garant för samhällelig debatt och friheten att kritisera. Att mot en människas vilja utnyttja hennes privatliv för underhållning eller sensationssökande verksamhet hörde inte till syftena med grundlagsskyddet för yttrandefriheten. Europadomstolen hade i sina avgöranden understrukit att det vid avvägningen mellan skyddet för privatlivet och yttrandefriheten är avgörande vilken vikt informationen i fråga har i en debatt som har allmän betydelse.
Framförandet av uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv var inte tillåtet enligt 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen. Enbart syftet att stilla allmänhetens nyfikenhet räckte inte för att berättiga spridningen av uppgifterna om privatlivet.
Om syftet hade varit att väcka debatt om riskerna med en ny människorelation, om frågor som gäller statsledningens säkerhet eller om levnadsstandarden för personer i olika samhällsställning, hade detta varit möjligt att göra på en allmän nivå så att C:s privatliv inte hade kränkts.
Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrade inte att straffbestämmelsen i 24 kap. 8 § strafflagen tillämpades enligt sitt innehåll.
Beträffande A:s ställning som gärningsman hade det i målet utretts att A själv hade skrivit en del av råtexten och att största delen av texten hade kommit till så att A hade berättat in på band och att berättelsen sedan skrivits ut. B hade genom sina frågor styrt A:s berättelse.
A hade varit medveten om att hennes berättelse skulle komma att användas i boken. Boken skulle inte ha kommit till utan hennes andel. Hon hade också godkänt den slutliga texten. På dessa grunder var A också gärningsman i brottet.
Beträffande uppsåtet ansåg de skiljaktiga ledamöterna att B och A hade varit medvetna om att C inte hade samtyckt till att uppgifterna om hans privatliv skulle publiceras. Också av bokens innehåll framgick det att B och A hade varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att uppgifterna om hans privatliv spreds. Boken hade marknadsförts och sålts med C:s privatliv som dragplåster. B och A måste ha ansett det åtminstone mycket sannolikt att en spridning av de uppgifter och antydningar som avsågs i åtalet var ägnade att orsaka C skada, lidande eller ringaktande. B och A hade förfarit uppsåtligt.
En förfrågan hade ställts till juris kandidaten D om det fanns juridiska hinder att publicera boken. D hade 8.2.2007 per e-post meddelat B att det inte i den text han hade sett fanns varken upphovsrättsliga eller straffrättsliga problem förutsatt att berättelserna något så när stämde. D hade när han hördes som vittne motiverat sin ståndpunkt. D:s uppfattning hade inte motsvarat den skiljaktiga tingsdomarens och nämndemannens bedömning av saken. I synnerhet med beaktande av att experterna på området innan boken publicerades offentligt hade anfört motiverade ståndpunkter som avvek från D:s bedömning, uteslöt den allmänna bedömning som D 8.2.2007 gav B inte B:s och A:s uppsåt.
Inte heller det att en del av C:s textmeddelanden inte hade publicerats uteslöt uppsåtet.
Tingsrättens skiljaktiga ledamöter ansåg att B och A på de ovan beskrivna grunderna hade gjort sig skyldiga till det brott som de stod åtalade för. Ett rättvist straff för såväl B som A var böter. Eftersom B var professionell i förlagsbranschen och initiativtagare i bokprojektet, skulle bötesstraffet för honom vara kännbart. De skiljaktiga ledamöterna skulle ha dömt B till 80 och A till 25 dagsböter.
Beträffande den ekonomiska vinningen av brottet hänvisade de skiljaktiga ledamöterna till 10 kap. 2 § strafflagen, enligt vilken den ekonomiska vinningen av ett brott ska dömas förverkad till staten. Till förverkande döms gärningsmannen, den som har varit delaktig i brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet.
X Oy hade gett en beräkning, enligt vilken bokprojektet hade gett en förlust på 1 474,76 euro.
X Oy:s bokförare hade hörts som vittne i målet. Bokföraren hade gjort en beräkning enligt vilken 4 517 exemplar av boken hade sålts vid utgången av 2007. Det medelpris förläggaren fått var 8,13 euro. Vid slutet av 2007 hade boken inte sålts. Vittnet hade inte tillgång till bokföringsmaterial från år 2008. I beräkningen hade som avdrag beaktats kostnaderna för boken, bl.a. lönen till B och förskottsbetalning till en advokatbyrå som X Oy och B hade anlitat.
När förverkandepåföljden ska bestämmas kan kostnaderna för förberedelse eller verkställighet som hänför sig till själva den brottsliga verksamheten inte dras av från den vinning som ska förverkas. De kostnader som beaktats i förläggarens kalkyl var just sådana slags kostnader.
Om boken alls hade sålts i början av 2008 kunde försäljningen inte ha varit betydande. Vinningen skulle bestämmas utifrån bokförarens uppgifter om försäljningen och medelpriset. Tingsrättens skiljaktiga ledamöter dömde X Oy att till staten förverka 36 723 euro så som ekonomisk vinning av brottet.
Det var ostridigt att X Oy hade betalat 7 000 euro till A, av vilket A efter skatt hade fått netto 4 270 euro. Eftersom skatten var betald, dömde de skiljaktiga ledamöterna A att såsom ekonomisk nettovinning förverka 4 270 euro till staten.
Beträffande skadeståndet yttrade de skiljaktiga ledamöterna att C:s privatliv hade kränkts på ett i lag straffbart sätt. C hade med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen rätt till ersättning för det lidande kränkningen orsakat. Ersättningsbeloppet hade inte bestridits. B skulle åläggas att i ersättning för lidande betala 1 000 euro till C.
Helsingfors hovrätts dom 10.2.2009
Åklagaren och C överklagade hos hovrätten.
Beträffande huvudsaken yttrade hovrätten följande:
Grunderna för tillräknande
Allmänt om skyddet för privatlivet
Hovrätten hänvisade till förarbetena till 24 kap. 8 § strafflagen (RP 184/1999 rd och RP 84/1974 rd), enligt vilka kärnan i skyddet för privatlivet innebar att individen ska ha en viss fredad sfär och att individen, om han eller hon så önskar, ska få hålla för sig själv sådant som hör till den sfären. Skyddet för privatlivet innebar också ett förbud mot att publicera i sig sanningsenliga uppgifter. Frågan om en viss omständighet eller verksamhet hörde till privatlivet berodde enligt förarbetena å ena sidan på vilken samhällelig ställning personen i fråga hade och å andra sidan på verksamhetens art. Fastän ekonomisk och politisk maktutövning och därmed sammanhängande omständigheter inte hörde till privatlivet, var det dock klart att möjligheten att utöva ekonomisk eller politisk makt inte kunde åsidosätta skyddet för privatlivet. Utanför privatlivet stod endast sådana omständigheter som hänförde sig till personens samhälleliga maktutövning, medan privatlivet vanligen bestod av familjelivet, fritiden, hälsan och personrelationer. I förarbetena till lagen ansågs vidare att privatlivets skydd för dem som är aktiva inom politiken, näringslivet och offentliga tjänster eller uppdrag är snävare än för andra i det avseendet att en uppgift som gäller skyddet för privatlivet när det gäller personer med sådana uppdrag kunde framföras, om uppgiften hänför sig till personens förfarande i denna verksamhet och om den behövs för att behandla en samhälleligt betydelsefull fråga.
Uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv i boken "Statsministerns fästmö"
C:s privatliv, beteende under fritiden, sällskapande, sexliv samt privat och förtrolig kommunikation hade beskrivits i boken. Åklagaren hade inte i sitt åtal separat preciserat de ställen i boken som påståtts innebära straffbart beteende. Däremot hade C själv märkt ut de ställen som han påstod innebar spridning av uppgifter som kränkte hans privatliv. Han hade ansett att beskrivningen i boken var kränkande på sidorna 7, 33, 34, 35, 43, 44, 45, 46, 47, 50, 52, 53, 54, 55, 58, 59, 60, 65, 72, 74 och 82 när det gällde hans privatliv, innefattande familjelivet samt livet i hemmet och under fritiden, på sidorna 23, 24, 26, 28, 30, 31, 36, 37, 52, 54, 55, 57, 60, 61, 70, 71, 76, 77 och 78 när det gällde privat och förtrolig kommunikation och på sidorna 26, 27, 31, 40, 51, 61, 62 och 73 när det gällde sexliv och intima privata händelser. Hovrätten ansåg inte alla ovan nämnda beskrivningar vara kränkande utan att många av dem gällde rätt vanliga och vardagliga omständigheter i umgänget människor emellan. Hovrätten ansåg dock att det i boken på sidorna 27, 31, 40, 51, 60, 61, 62 och 73 fanns uppgifter och antydningar om C:s privatliv vilka var ägnade att orsaka honom sådan skada och sådant lidande som avses i lagen eller missaktning när det gällde sexlivet och därmed förknippade intima händelser. Hovrätten ansåg vidare att sådana uppgifter och antydningar hade anförts om C:s familjeliv, hemförhållanden och barn på sidorna 43, 44, 53, 55, 59, 72 och 82. På de sistnämnda sidorna fanns uppgifter och antydningar om C:s barns känslor och beteende, vilka det inte kunde anses godtagbart att skriva om.
Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att beskrivningarna av sexlivet, de intima händelserna samt C:s barns känslor och beteende i onödigt hög grad gjorde ingrepp i en annan människas liv i dessa avseenden. Hovrätten ansåg att som helhet bedömt hade C:s ovan nämnda livsområden beskrivits i boken på ett sätt som kränkte hans privatliv. Om och i vilken mån C de facto orsakats skada och lidande av att boken publicerades hade inte någon betydelse för frågan om brottsrekvisitet hade uppfyllts, eftersom gärningens straffbarhet inte var beroende av att konkret skada eller lidande hade orsakats.
C:s egen verksamhet och påstådda samtycke till publicering av boken
Det var i målet ostridigt att C inte hade gett uttryckligt lov att publicera uppgifter om hans privatliv och att ingen heller hade frågat honom om ett sådant lov. Därför skulle det endast bedömas om C skulle anses ha gett konkludent samtycke till att innehållet i boken publicerades när han meddelade att han inte hade någon orsak att förbjuda A att i boken använda ett fotografi på honom och A som A ägde. Hovrätten ansåg att man inte av detta ställningstagande, som framgick av ett e-postmeddelande av C:s specialrådgivare daterat 30.1.2007, kunde dra slutsatsen att C skulle ha samtyckt till att uppgifter om hans privatliv publicerades i boken.
Det var ostridigt att C i olika tidningsintervjuer, i sina dagboksanteckningar på sin blogg på Centerpartiets Internetsidor och i den 50-årsfestskrift som skrivits om honom själv hade berättat om saker som hörde till hans privatliv och att han låtit fotografera sig och sina familjemedlemmar i hemmet. I boken "Statsministerns fästmö" gällde uppgifterna och antydningarna om C:s privatliv beträffande beskrivningarna av C:s sexliv och intima händelser samt C:s barns känslor och beteende dock andra frågor än de som C på eget initiativ hade offentliggjort. Av faktum att C själv i offentligheten berättat om delområden av sitt privatliv följde inte att han helt skulle ha öppnat sitt privatliv för offentligheten och att han inte alls längre skulle ha något skydd för privatlivet, även om skyddet för hans privatliv i princip var snävare än för en vanlig medborgare till följd av att han var politiker och av hans samhälleliga ställning. Av C:s eget beteende kunde man således inte dra slutsatsen att han skulle ha avstått helt från skyddet för sitt privatliv eller att han konkludent skulle ha godkänt att uppgifterna och antydningarna i boken framfördes.
Betydelsen av mediet för informationsspridningen
Enligt den regeringsproposition (RP 184/1999 rd, s. 32) som gäller 24 kap. 8 § strafflagen har det redskap som används för att framföra en uppgift i sig inte betydelse, utan det centrala är hur stor mängd människor redskapet nådde. Fastän det i regeringens proposition till den ursprungliga straffbestämmelsen (RP 84/1974 rd, s. 4) hade nämnts att straffbarheten primärt gällde offentliggörande i massmedier, konstaterades det samtidigt att straffbestämmelsen också gällde offentlig spridning på andra liknande sätt, t.ex. spridning av kopior, om det skedde i så stor omfattning att det kunde jämföras med massmedier. Boken "Statsministerns fästmö" hade tryckts och sålts i tusentals exemplar, boken hade marknadsförts i offentligheten innan den gavs ut, bl.a. vid ett informationstillfälle, och den hade väckt stort allmänt intresse också bland massmedierna. Den snabba utgivningen och det sätt på vilket reklam gjordes för boken tydde på en nyhetsmässig publicering på liknande sätt som sensationspressen behandlar uppgifter om privatlivet när det gäller personer som den stora allmänheten intresserar sig för.
Som självbiografiska uppfattas vanligen verk som behandlar författarens eget liv. Samtidigt kan även andra personers liv och enskilda händelser tangeras. I boken "Statsministerns fästmö" behandlades huvudsakligen t.o.m. detaljerade omständigheter som gällde en annan människas liv och beteende och boken skildrade endast en kort tidsperiod. Därför kunde man inte tala om ett självbiografiskt verk. Den omständigheten att det var fråga om ett skönlitterärt och enligt A:s egen uppfattning även ett självbiografiskt verk hade inte ens betydelse för tillämpningen av 24 kap. 8 § strafflagen. Således ansåg hovrätten att straffbestämmelsen kunde tillämpas i det föreliggande målet.
I boken hade på flera ställen berättats om sådant som gällde såväl A:s som C:s privatliv. I lagens förarbeten och i den juridiska litteraturen hade ansetts att om en uppgift om privatlivet gäller flera personer krävs samtligas samtycke för att publicera den och att var och en kan ge samtycke enbart för sin egen del. Fastän A skulle ha haft rätt att berätta om sitt eget privatliv, hade således publiceringen av uppgifterna om C:s privatliv förutsatt samtycke av C. Ett sådant hade varken begärts eller fåtts.
Nödvändigheten av att framföra uppgifterna och antydningarna om privatlivet
Hovrätten konstaterade att när det gäller personer verksamma inom politiken, näringslivet och offentliga tjänster eller uppdrag kan enligt förarbetena till 24 kap. 8 § strafflagen (RP 184/1999 rd, s. 33) en uppgift som omfattas av skyddet för privatlivet framföras, om den hänför sig till personens beteende i verksamheten i fråga och om det är nödvändigt att framföra den för att kunna behandla en samhälleligt betydelsefull sak. Högsta domstolen och Europadomstolen hade beträffande den frågan gett flera avgöranden där de hade behandlat förhållandet mellan privatlivet och yttrandefriheten, vilka båda är grundläggande rättigheter. Hovrätten hänvisade särskilt till det som sades i Högsta domstolens avgörande 2005:82.
C:s skydd för privatlivet var i hans egenskap av statsminister och politisk aktör begränsat enligt 24 kap. 8 § strafflagen. Vid prövningen av frågan om en publicering av uppgifterna och antydningarna i boken "Statsministerns fästmö" kunde påverka bedömningen av hans verksamhet som statsminister och om det hade varit nödvändigt att publicera dem för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak ansåg hovrätten med beaktande av bokens innehåll att det huvudsakliga syftet med boken hade varit att berätta om sådant som omfattas av privatlivet och att uppgifterna och antydningarna inte kunde anses ha betydelse för att bedöma C:s verksamhet i statens tjänst och inom politiken. Boken kunde inte anses ha samhällelig betydelse på den grunden att där hade behandlats klyftan mellan statsministerns och en ensamstående mors levnadsstandard eller på den grunden att boken med beaktande av det sätt på vilket C och A knutit kontakt eventuellt skulle väcka debatt om skyddet för statsministerns sekretess eller mer allmänt om statsledningens säkerhet. Inte heller frågan om C genom att i offentligheten ha gett osanna uppgifter om hur förhållandet inletts hade visat ohederlighet eller om han genom att inleda förhållandet hade visat brist på omdöme kunde anses ha samhällelig betydelse, eftersom förhållandet hörde till kärnområdet för C:s privatliv, vilket inte hade betydelse för bedömningen av hans förmåga att sköta uppdraget som statsminister. Således fanns det inget lagstöd som hade berättigat att sprida uppgifter om C:s privatliv.
A:s ställning som gärningsman
A hade på det sätt som beskrivs i tingsrättens dom själv skrivit en del av råtexten, och största delen av texten hade kommit till så att A hade berättat in på band, varefter texten skrivits ut. Fastän B med sina frågor hade styrt A:s berättelse var A dock medveten om att det hon berättade skulle komma att användas i boken och hon hade godkänt den slutliga texten. På det sätt tingsrätten konstaterade hade boken inte kommit till utan A:s medverkan. I motsats till tingsrätten ansåg hovrätten att det inte hade någon betydelse för bedömningen av A:s ställning som gärningsman att hon var amatör. Med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna skulle A anses vara gärningsman i brottet.
Uppsåt
Hovrätten ansåg att B och A hade varit medvetna om att C inte hade samtyckt till att uppgifterna om hans privatliv publicerades och att B och A redan med beaktande av innehållet i boken varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att uppgifter spreds om hans privatliv och förhållande till A. Eftersom boken på det sätt som även tingsrätten konstaterat hade marknadsförts och sålts med C:s privatliv som dragplåster, måste B och A ha ansett det åtminstone mycket sannolikt att en spridning av de uppgifter och antydningar som avsågs i åtalet hade varit ägnade att orsaka C skada och lidande. Att A var amatör, att vissa textmeddelanden inte tagits med i boken eller att B innan boken publicerades hade begärt ett skriftligt utlåtande av juris kandidat D om eventuella juridiska hinder för att publicera boken hade inte betydelse när uppsåtet bedömdes. B och A hade med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna förfarit uppsåtligt.
Resultatet av tillräknandet
B och A hade på ovan anförda grunder så som straffyrkandet avsåg gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet.
Straff
Hovrätten konstaterade med hänvisning till 6 kap. 4 § strafflagen att straffet skulle mätas ut så att det stod i rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet var, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. När straffen bestämdes beaktade hovrätten som lindrande omständighet att spridningen av de uppgifter och antydningar i boken som ansetts kränka C:s privatliv inte bedömdes innebära särskilt allvarliga kränkningar. Böter skulle anses vara ett tillräckligt straff för de brott som tillräknades A och B. När straffen bestämdes beaktade hovrätten vidare att B i motsats till A var professionell inom förlagsbranschen och att han därför hade bättre kännedom än A om det klanderbara i förfarandet. Med beaktande av att B:s skuld var större skulle han dömas till ett klart strängare straff än A mätt i antalet dagsböter. I målet hade inte framkommit sådana omständigheter som avses i 6 kap. 12 § strafflagen med stöd av vilka straffeftergift hade kunnat meddelas A.
Hovrätten dömde A till 20 och B till 60 dagsböter.
Skadestånd
C hade med stöd av 5 kap. 6 § skadeståndslagen rätt att få ersättning av B för det lidande som brottet orsakat honom. B hade inte bestridit det belopp som yrkades i skadestånd. Hovrätten bestämde att B i ersättning för lidande skulle betala 1 000 euro jämte ränta till C.
Den ekonomiska vinningen av brottet
Hovrätten hänvisade till 10 kap. 2 § i strafflagen, enligt vilken den ekonomiska vinningen av ett brott ska dömas förverkad till staten. Till förverkande ska enligt lagrummet dömas gärningsmannen, den som har varit delaktig i brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet. Åklagaren och X Oy hade i målet olika uppfattning om X:s kostnader för rörelsen kunde beaktas vid bedömningen av den ekonomiska vinning av brottet som förläggandet av boken eventuellt hade medfört. Åklagaren hade dock inte bestridit beloppet av kostnaderna. Hovrätten konstaterade att man i rättspraxis beräknar den ekonomiska vinningen av brott på olika sätt i olika slags fall och att någon entydig praxis inte hade utformats när det gällde möjligheten att dra av kostnader för brottets begående. Åklagaren hade hänvisat till högsta domstolens avgöranden (HD 2004:73, HD 2005:17 och HD 2007:1), av vilka framgick rättsregeln att det inte när en förverkandepåföljd bestäms för ett brott var möjligt att dra av kostnader som hänförde sig till själva förberedelsen eller genomförandet av den brottsliga verksamheten.
Hovrätten konstaterade att utgångspunkten i regeringens proposition som gällde strafflagens 10 kap. 2 § (RP 80/2000 rd, s. 4) var att en förverkandepåföljd inte anses vara ett straff utan en säkringsåtgärd. I samma regeringsproposition konstaterades också att tanken bakom konfiskation av vinning var att ett brott inte ska få löna sig.
Hovrätten konstaterade att de ovan nämnda avgörandena av högsta domstolen gällde narkotika- och läkemedelsbrott samt koppleri och att de inte direkt kunde jämföras med det föreliggande målet, där den eventuella ekonomiska vinningen av brottet hade erhållits i samband med laglig affärsverksamhet. Av de nämnda avgörandena av högsta domstolen kunde man inte dra slutsatsen att den s.k. nettovinningsprincipen inte skulle kunna iakttas när vinningen av ett brott beräknas och svaranden begär avdrag för kostnader som inte hänför sig till någon annan brottslig verksamhet. Hovrätten ansåg således att man vid beräkningen av den vinning av brottet som X eventuellt hade haft skulle beakta kostnaderna i affärsverksamheten som hänförde sig till förläggandet och utgivningen av boken.
Enligt X Oy:s bokförare hade bokprojektet visat förlust efter att material och tjänster, personalkostnader samt övriga kostnader för affärsverksamheten hade dragits av. Således hade det inte visats att X Oy hade fått sådan rörelsevinst av bokprojektet som skulle anses innebära vinning av brott. Yrkandet mot bolaget på förverkande skulle således förkastas.
År 2007 hade B lyft 6 000 euro i lön från X Oy. Hovrätten ansåg att denna lön, med avdrag för den skatteprocent (29 %) som B hade uppgett, innebar vinning av brott som han fått genom bokprojektet. Med stöd av 10 kap. 2 § 3 mom. strafflagen dömdes vinningen inte förverkad till den del den hade återbetalats eller dömts eller dömdes att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av förmån. B:s vinning av brottet byggde på hans vinning av intäkterna från försäljningen av boken, vilken inte skulle betalas till C som skadestånd. Den ersättning som B skulle betala till C för lidande kunde därför inte dras av från beloppet av den vinning som skulle dömas förverkad till staten. Således dömdes B att till staten förverka den ekonomiska vinningen av brottet, 4 260 euro.
A hade i arvode för boken fått 7 000 euro av X Oy. På beloppet hade 2 730 euro innehållits i förskott. A dömdes således att till staten förverka den ekonomiska vinningen av brottet, 4 270 euro.
Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Ilkka Sinisalo, Marja Kartano och Jaakko Hirsto, som också föredrog saken.
Ändringssökande i Högsta domstolen
Åklagaren, B och X Oy samt A beviljades besvärstillstånd.
Åklagaren yrkade i sin besvärsskrift att B och A skulle dömas till straff för spridande av information som kränker privatlivet, i enlighet med den gärningsbeskrivning åklagaren anfört i tingsrätten, eller att straffen för B och A åtminstone skulle skärpas. Åklagaren yrkade att förverkandepåföljderna skulle höjas, för A:s vidkommande till 7 000 euro och för B till 6 000 euro, och att X Oy skulle dömas att som ekonomisk vinning av brottet dömas att till staten förverka minst 34 650 euro.
B och x Oy yrkade i sin gemensamma besvärsskrift att åtalet och de övriga yrkandena i målet skulle förkastas. I andra hand yrkade B och X Oy att målet skulle återförvisas till hovrätten för förrättande av huvudförhandling.
A yrkade i sin besvärsskrift att åtalet och förverkandepåföljden skulle förkastas och att hon åtminstone inte skulle dömas till straff.
Åklagaren bemötte B:s och X Oy:s samt A:s överklaganden, B och X Oy samt A bemötte åklagarens överklagande och C bemötte B:s och X Oy:s överklagande.
Högsta domstolens avgörande
Muntlig förhandling
Högsta domstolen har 25.1.2010 hållit muntlig förhandling, där parterna har getts tillfälle att yttra sig om frågor av betydelse för avgörandet i målet.
Motivering
I Frågeställningen
1. Aktiebolaget X Oy har 19.2.2007 med stöd av ett förlagsavtal mellan bolaget och A publicerat boken "Pääministerin morsian" (Statsministerns fästmö). A har varit författare och det centrala temat har varit det förhållande mellan A och statsminister C som tog slut hösten innan publiceringen.
2. Allmänna åklagaren har yrkat straff för B och A med stöd av 24 kap. 8 § strafflagen för spridande av information som kränker privatlivet, och ansett att de, genom att för ett stort antal människor göra tillgängligt, A genom att skriva det huvudsakliga innehållet i boken och B genom att delta i skrivandet och genom att i egenskap av representant för förlagsbolaget X Oy besluta om att låta trycka, publicera och sprida boken, hade framfört uppgifter och antydningar om C:s privatliv så att gärningen var ägnad att orsaka skada och lidande för den kränkte och utsätta honom för missaktning. Enligt åtalet har i boken, som hade spritts i tusentals exemplar, på flera ställen framförts uppgifter och antydningar om C:s familjeliv och beteende under fritiden, om privata och förtroliga kommunikation samt om sexlivet och andra intima händelser, ställvis t.o.m. mycket detaljerat.
3. C har förenat sig om åtalet beträffande B och yrkat ersättning av denne för det lidande kränkningen har orsakat.
4. B och A har bestridit åtalet och de krav som bygger på det.
5. Åklagaren har inte i åtalet och inte heller senare under behandlingen av målet preciserat vilka delar eller uttryck i boken som åklagaren har ansett innehålla sådana uppgifter eller antydningar som avses i 24 kap. 8 § strafflagen. En kopia av boken har lämnats in som skriftligt bevis i målet. I den har C under förundersökningen som exempel preciserat ställen där det enligt C framförs uppgifter som kränker hans privatliv. Åklagaren har dock hänvisat till bokens innehåll i sin helhet och anfört att det i boken också finns andra ställen än de C har pekat ut, där uppgifter och antydningar om C:s privatliv har spritts.
6. Hovrätten har huvudsakligen utifrån C:s preciseringar ansett att A och B har gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet, genom att de på de sidor i boken som nämns i hovrättens dom har framfört uppgifter och antydningar om sexliv och intima händelser samt om C:s barns känslor och beteende. Hovrätten har dock inte ansett att allt i boken som C pekat ut har kränkt hans privatliv.
7. Utifrån överklagandena är det i Högsta domstolen fråga om de ställen i boken som preciseras i hovrättens dom ska anses kränka C:s privatliv på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen. C har nöjt sig med hovrättens dom, och åklagaren har inte vid behandlingen av målet i Högsta domstolen ansett det nödvändigt att precisera de ställen i boken som ansetts kränka privatlivet. Högsta domstolen anser att svarandenas rätt att på ett adekvat sätt försvara sig mot straffyrkandet kräver att de måste få veta exakt vilka ställen i boken straffyrkandena gäller. När så är fallet har Högsta domstolen utifrån de preciseringar som har anförts i samband med överklagandet tagit som utgångspunkt för bedömningen de ställen i boken vilka i hovrättens dom har ansetts uppfylla det brottsrekvisit som avses i åtalet.
8. I Högsta domstolen är det dessutom fråga om förverkande av den ekonomiska vinningen av brottet samt om det skadeståndsanspråk C riktat mot B.
II Straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet
9. För spridande av information som kränker privatlivet ska enligt 24 kap. 8 § i strafflagen dömas den som, obehörigen
genom ett massmedium eller
genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor, framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Som spridande av information som kränker privatlivet anses inte enligt lagrummets 2 mom. framförande av en uppgift, antydan eller bild som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften, antydan eller bilden kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.
10. Den nämnda straffbestämmelsen skyddar för sin del privatlivet som grundläggande rättighet, vilken garanteras i grundlagens 10 § och i Europakonventionens 8 artikel. Vid tolkningen av straffbestämmelsen måste man dock även beakta en annan grundläggande rättighet, skyddet för yttrandefriheten, som garanteras i grundlagens 12 § och Europakonventionens 10 artikel. Vid tillämpning av straffbestämmelsen står således dessa grundläggande rättigheter mot varandra, vilket även har beaktats redan i bestämmelsens innehåll. Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2005:82 och 2006:20 konstaterat att yttrandefriheten inte berättigar kränkning av heder eller privatliv och inte heller annat rättsmissbruk och att dessa grundläggande rättigheter inte på ett allmänt plan har en inbördes prioritetsordning. Man måste således försöka anpassa och parallellt förverkliga skyddet för privatliv och yttrandefriheten. Denna avvägning av rättigheterna ska göras i det enskilda fallet och då måste man beakta hur centralt den offentliggjorda informationen berör kärnområdet för vederbörandes privatliv och hur nödvändigt det av den orsaken är att göra ingrepp i yttrandefriheten.
11. Högsta domstolen har i sitt ovan nämnda prejudikat ytterligare konstaterat att de väsentliga bedömningsgrunder som enligt Europadomstolens praxis ska tillämpas när skyddet för privatlivet och yttrandefriheten anpassas motsvarar de principer som har omfattats i den bestämmelse i den nationella strafflagen som gäller spridande av information som kränker privatlivet. Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrar således inte att straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet tillämpas enligt sitt innehåll.
III Är det fråga om sådant spridande av information som avses i 24 kap. 8 § strafflagen?
III.1. Frågan om informationen hör till området för C:s privatliv
12. Av förarbetena till 24 kap. 8 § strafflagen och 27 kap. 3 a § (908/1974) som gällde före den (RP 84/1974 rd, s. 3, RP 184/1999 rd, s. 31) framgår att avsikten inte har varit att ge begreppet privatliv ett snävt eller noga avgränsat innehåll. I förarbetena har konstaterats att till kärnan i begreppet privatliv hör att individen bör ha en viss fredad sfär, och att han har rätt att hålla för sig själv de frågor som hör till denna sfär om han så önskar. Som exempel på frågor som hör till privatlivet nämns i förarbetena familjelivet, fritiden, hälsa och människorelationer (RP 84/1974 rd, s. 3). Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2005:82 (punkt 5) konstaterat att uppgifter om emotionella förhållanden, sällskapande och familjeliv utan tvivel hör till området för privatlivet och t.o.m. till dess kärnområde. Privatlivet skyddas också mot spriding av sanningsenliga uppgifter (RP 184/1999 rd, s. 32). Även i föreliggande mål har Högsta domstolen bedömt saken utifrån dessa utgångspunkter.
13. Högsta domstolen konstaterar att det i den bok som avses i åtalet har framförts ett rätt stort antal uppgifter eller antydningar som gäller C:s privatliv. De i sig till innehållet t.o.m. mycket olika slags skildringar i boken som C själv pekat ut gällande hans familje- och hemliv, beteende på fritiden, privat och förtrolig kommunikation samt sexliv och andra intima händelser hör utan tvivel till stor del till området för C:s privatliv.
14. Svarandena har åberopat att flera massmedier redan innan den i åtalet avsedda boken publicerades hade berättat om sådant som gällde C:s privatliv. Av utredningen i målet framgår att massmedierna med C:s samtycke hade behandlat närmast sådant som hör till C:s familje- och hemliv och fritid, t.ex. hur C bodde, hans husdjur och familjemedlemmar, förhållandet till alkohol, filmsmak och hobbyn. C hade också själv berättat om dessa saker i boken "Se on ihan Matti" (ungefär: Sån är Matti), på sin egen blogg och i intervjuer till företrädare för massmedierna. Att C och A sällskapade hade också behandlats i massmedierna redan innan boken publicerades och C hade även själv berättat om det.
15. Högsta domstolen konstaterar att uppgifterna om C:s barns känslor, beteende och hållning till att C och A sällskapade, liksom uppgifterna och antydningarna om C:s sexliv och intima händelser i samband med det, inte tidigare hade kommit till allmänhetens kännedom. Faktum att några delområden av C:s privatliv tidigare med C:s samtycke hade behandlats i olika massmedier innebär inte heller att uppgifter eller antydningar av det slag det nu är fråga om inte på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen i sig skulle kunna anses höra till privatlivets område. De uppgifter och antydningar som hovrätten ansett det orättmätigt att sprida hör till sitt innehåll till C:s privatliv och delvis till dess kärnområde.
III.2. Skada, lidande eller missaktning som villkor för straffbarhet
16. Enligt 24 kap. 8 § strafflagen är orättmätigt spridande av information eller antydningar om privatlivet straffbart endast om det är ägnat att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Enligt förarbetena till bestämmelsen ska möjligheten att spridandet av uppgiften eller antydningen orsakar skada, lidande eller missaktning bedömas utifrån uppgiftens eller antydningens art. Med uttrycket "är ägnat" har man från tillämpningsområdet önskat utesluta sådana gärningar som nog i sig faktiskt har orsakat den kränkte lidande, men enbart av den orsaken att han eller hon har reagerat på saken på ett överraskande sätt. Den gärning som avses i lagrummet måste vara sådan att den allmänt sett orsakar lidande för en stor del av de människor som den riktar sig mot. Lidande måste vara en typisk följd av gärningen. På motsvarande sätt bör missaktning bedömas. Enligt förarbetena kan man i viss mån beakta särdragen hos sådana grupper vilkas respekt har betydelse för den kränkte. Den skada som avses i lagrummet kan till sin natur vara ekonomisk, men den kan också vara immateriell (RP 184/1999 rd s. 33).
17. C har betonat att den olovliga spridningen av uppgifterna om hans privatliv har varit ägnad att orsaka sådana följder som avses i straffbestämmelsen och att sådana också faktiskt har drabbat honom. Svarandena har i sin tur åberopat i synnerhet att C efter att hovrättens dom gavs i offentligheten har beskrivit de uppgifter om hans privatliv som spritts genom boken som "i sig alldeles harmlösa".
18. Högsta domstolen konstaterar att detta uttalande inte har avgörande betydelse för bedömningen av om gärningen har varit ägnad att orsaka den kränkte sådana följder som avses i straffbestämmelsen. I synnerhet om uppgifter om sexliv och intima privata händelser, vilka hör till privatlivets kärnområde, sprids till talrika människor är detta ofta ägnat att orsaka sådana följder som avses i bestämmelsen oberoende av att uppgifterna gäller beteende som hör till människors vardagliga liv och att de därför som sådana kan karaktäriseras som harmlösa.
19. De uppgifter och antydningar om sexliv och intima privata händelser som tillräknats i hovrättens dom har, eftersom de har gjort intrång i kärnområdet i C:s privatliv, till sin natur klart varit sådana att en omfattande olovlig spridning av dem har varit ägnad att orsaka skada, lidande eller missaktning i den mening som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen. Till den del B och A har ansetts sprida uppgifter om barnens känslor och beteende är det mer fråga om tolkning och vid bedömningen måste man fästa särskild vikt även vid hur uppgifterna har uttryckts och framställts. Därför behandlas dessa frågor mer detaljerat i avsnittet som gäller slutsatserna.
III.3. Orättmätigt spridande av uppgifterna
20. Endast orättmätigt spridande av uppgifter eller antydningar om någon annans privatliv är straffbart. Till den delen måste i målet särskilt bedömas om C på det sätt svarandena har påstått har gett samtycke till att uppgifterna och antydningarna om hans privatliv publiceras i boken eller om detta har berättigats av bokens karaktär av en självbiografisk beskrivning av A av hennes förhållande med C eller om det berättigats av uppgifternas betydelse med hänsyn till C:s samhälleliga verksamhet eller någon samhälleligt betydelsefull debatt.
III.3.a. Det påstådda samtycket
21. Svarandena har åberopat för det första att C måste anses ha samtyckt till att de frågor som gällde hans privatliv behandlades i boken, eftersom han också själv offentligt hade skrivit och gett intervjuer om sådant som gällde hans privatliv. Dessutom har svarandena hänvisat till att C inte har förbjudit att hans fotografi användes på pärmen.
22. Högsta domstolen anser liksom hovrätten att C inte uttryckligt eller konkludent har samtyckt till att uppgifterna om hans privatliv framförs. Eftersom C inte tidigare har offentliggjort uppgifter liknande dem som det nu är fråga om avseende barnens känslor och beteende eller C:s sexliv och därmed förknippade intima händelser, finns det inte grund för att anse att C till dessa delar skulle ha avstått från skyddet av sitt privatliv. Som samtycke till att sprida uppgifterna om privatlivet kan inte anses den omständigheten att C har samtyckt till att fotografiet används på bokens pärm.
III.3.b. Betydelsen av publikationens art och sättet att framföra uppgifterna
23. B och X har vidare ansett att 24 kap. 8 § strafflagen inte kan tillämpas i föreliggande fall, eftersom den bok som åtalet gäller inte kan anses vara en sådan journalistisk publikation som avses i lagrummet, och att det har varit fråga om en otillåten extensiv tolkning av strafflagen till den tilltalades nackdel.
24. Boken "Statsministerns fästmö" består av förord, innehållsförteckning och tre avsnitt: "Förhållandet", "Medierna" och "Efterord". Det första avsnittet bygger på A:s berättelse om det drygt nio månader långa förhållandet (s. 13–84). I bokens andra avsnitt (s. 85–152) presenteras löpsedlar, rubriker och tidningsartiklar om förhållandet som A sparat och A:s kommentarer till dem. Bokens tredje avsnitt (s. 153–164) är en bedömning författad av B, som behandlar bl.a. det sätt på vilket förhållandet inleddes, möten mellan parterna och hur C bodde och som även innehåller en mer allmän betraktelse av frågor som gäller deras olika samhälleliga och ekonomiska ställning. De uppgifter som C pekat ut och påstått kränka hans privatliv finns i bokens första avsnitt.
25. Högsta domstolen konstaterar att en förutsättning för att strafflagens 24 kap. 8 § om spridande av information som kränker privatlivet ska kunna tillämpas är att sådan information framförs antingen genom ett massmedium (1 mom. 1 punkten) eller genom att den på något annat sätt görs tillgänglig för ett stort antal människor (1 mom. 2 punkten). Boken i fråga har tryckts och sålts i flera tusen exemplar. Således ska den anses vara ett i lagrummet avsett massmedium, och de uppgifter och antydningar som avses i åtalet har också gjorts tillgängliga för ett stort antal människor. Rekvisitet för spridande av information som kränker privatlivet uppfylls således beträffande det sätt på vilket de i åtalet avsedda uppgifterna har spritts.
26. Svarandena har betonat att A med stöd av sin yttrandefrihet har haft rätt att samtidigt som hon berättade om sitt eget liv och således även om sitt sällskapande berätta om sin partners liv.
27. A har i boken beskrivit sällskapandet utgående i hög grad från sina egna intryck och hon har berättat om sina personliga erfarenheter och känslor när det gäller förhållandet. I boken förs fram mycket sådant som gäller C:s liv och beteende, på flera ställen uttryckligen som en beskrivning av A:s erfarenheter. Tonen i skildringen av sällskapandet och de omständigheter som hör till C:s privatliv kan inte anses kränkande eller innebära osaklig kritik av C. I boken berättas å andra sidan också om sådana omständigheter angående sexlivet mellan parterna i förhållandet och om intima privata händelser som är sådana att skyldigheten att respektera den andra partens rätt till sitt privatliv accentureas.
28. Högsta domstolen konstaterar att om en uppgift om privatlivet gäller flera personer, är utgångspunkten att vars och ens samtycke krävs för att få sprida uppgiften. Var och en kan ge samtycke endast för eget vidkommande. Europadomstolen har i sin tur i avgörandet Lindon, OtchakovskyLaurens och July v. Frankrike, 22.10.2007, punkt 51, ansett att de undantag från yttrandefriheten i artikel 10.2 i Europakonventionen som finns för att säkerställa andra rättigheter gäller alla slags skriftliga alster, även t.ex. romanförfattare, och att alla ska utöva sin yttrandefrihet med iakttagande av de skyldigheter och under det ansvar som avses i 2 stycket i artikeln.
29. Som det konstaterades ovan i punkt 22 har C inte samtyckt till att sådant som gäller hans privatliv fick föras fram i boken. Att uppgifter och antydningar som kränker privatlivet förts fram har inte i sig berättigats av bokens karaktär av en självbiografisk beskrivning av den ena parten i förhållandet eller av att skildringen av C:s privatliv inte till sitt innehåll eller sin ton har varit kränkande. Att boken har en sådan karaktär kan dock tala för att författaren har rätt att framföra åtminstone vissa uppgifter om sin partners privatliv. Även i det avseendet får innehållet i de enskilda uppgifterna och sättet att framföra dem betydelse, vilket granskas nedan i avsnittet om slutsatserna.
III.3.c Betydelsen av C:s samhälleliga ställning
30. Privatlivets skydd, som garanteras i grundlagens 10 § och i Europakonventionens 8 artikel, gäller också personer som är aktiva inom politiken och i ledande samhälleliga uppdrag. I 24 kap. 8 § 2 mom. strafflagen omfattar straffbarheten dock inte de fall där det i fråga om s.k. samhällspåverkare gäller sådana uppgifter om privatlivet som kan inverka på bedömningen av deras verksamhet i uppdraget i fråga, om det är nödvändigt att föra fram uppgifterna för att behandla en samhälleligt betydelsefull sak. Syftet med undantagsbestämmelsen är att det ska vara tillåtet att berätta om sådant som gäller privatlivet om personen i fråga verkar inom politiken, har en offentlig tjänst eller handhar ett offentligt uppdrag och informationen kan påverka bedömningen av personens förfarande i detta uppdrag (LaUB 6/2000 rd, s. 6).
31. Också av artikel 8.2 och 10.2 i Europakonventionen framgår att skyddet för privatlivet liksom också yttrandefriheten kan omfattas av sådana begränsningar för att trygga andras rättigheter som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Som det konstaterades ovan i punkt 10 måste man i det enskilda fallet försöka anpassa och parallellt förverkliga synpunkter som gäller yttrandefriheten och skyddet för privatlivet.
32. Europadomstolen har i flera avgöranden som gäller anpassning av skyddet för privatlivet och yttrandefriheten fäst vikt vid om det har varit fråga om ett offentliggörande som är betydelsefullt för den allmänna samhälleliga debatten. Europadomstolen har i sin praxis ansett att allmänhetens rätt att få information i särskilda fall kan sträcka sig till omständigheter som gäller offentliga personers och i synnerhet politikers privatliv (Karhuvaara och Iltalehti v. Finland, 16.11.2004, punkt 45; von Hannover v. Tyskland, 24.6.2004 punkt 64). Också politiskt aktiva personers godtagbara förväntningar på att skyddet för privatlivet respekteras måste dock säkerställas (Standard Verlags v. Österrike (2) 4.6.2009, punkt 48).
33. Även Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2005:82 och 2006:20 konstaterat att yttrandefrihetens ställning och vikt som grundläggande rättighet hör samman med att den samhälleliga debatt och kritik som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle säkerställs. Att någons privatliv utnyttjas mot hans eller hennes vilja inom sensationssökande medial verksamhet hör däremot inte till syftet med grundlagsskyddet för yttrandefriheten.
34. Svarandena har betonat att det är vanligt att politikerna i offentligheten berättar också om sådant som gäller deras privatliv för att skapa en positiv offentlig bild av sig själv och för att gynna sin politiska karriär. Svarandena har ansett att också C har gjort så. Till stöd för sin åsikt har de lagt fram skriftlig bevisning om sådant som C tidigare i massmedier har gett ut i offentligheten om sitt privatliv. Åklagaren och C har i sin tur utgått ifrån att man måste göra en åtskillnad i förhållande till om man skildrar någons person och karaktär i samband med politisk maktutövning eller dennes skyddade privatliv, då uppgifterna om privatlivet inte har betydelse för dennes politiska eller statliga verksamhet.
35. Det är uppenbart att betydelsen av den offentliga bilden för personer som är aktiva inom politiken och i synnerhet politiker i ledande ställning har ökat även som grund för att bedöma deras samhälleliga verksamhet. Denna bild kan också påverkas av vilken uppfattning människor har om personen i fråga i dennes verksamhet utanför politiken och t.o.m. som privatperson. Europadomstolen har i sitt avgörande Karhuvaara och Iltalehti v. Finland (punkt 45) ansett att referat som gällde att en politikers make dömts till straff för ett brott hade haft åtminstone i viss mån allmänt intresse, eftersom domen kunde påverka röstande.
36. Europadomstolen har dock i sin praxis gjort åtskillnad mellan å ena sidan de fall där spridande av en uppgift som gör intrång i privatlivet främjar offentlig debatt i angelägenheter som har ett allmänt intresse och som upplevs viktiga och å andra sidan de fall där avslöjandet av en uppgift enbart är ägnad att tillfredsställa en viss läsarkrets nyfikenhet (t.ex. Hannover v. Tyskland, punkt 65). Även Högsta domstolen har i sitt avgörande 2005:82 (punkt 12) konstaterat att ett tillfredsställande av allmänhetens nyfikenhet inte är tillräckligt för att berättiga att uppgifter om privatlivet sprids. För att skyddet för någon annans rättigheter ska vika till förmån för yttrandefriheten krävs det att det ur allmän synvinkel finns en godtagbar orsak till att en uppgift om privatlivet sprids utan lov. Enbart av faktum att människor är intresserade av andras privatliv följer inte heller att de med stöd av yttrandefriheten skulle ha rätt att få uppgifter om andras privatliv, oberoende av om det ur allmän synpunkt finns en godtagbar orsak att sprida uppgifterna.
37. Också en politikers familjeliv, sällskapande och även annan verksamhet som privatperson kan således vara föremål även för berättigat allmänt intresse. Så är fallet i synnerhet när en uppgift om en politikers privatliv har ett betydelsefullt samband med de frågor som han eller hon har lyft fram i sin samhälleliga verksamhet. Dessutom kan också sådant beteende som inte direkt hänför sig till skötseln av en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag eller annan samhällelig verksamhet som politikern ägnar sig åt ha betydelse för bedömningen av de egenskaper som krävs i dessa uppgifter.
38. Högsta domstolen konstaterar vidare att C:s ställning som statsminister och en person som utövar betydande politisk makt innebär att skyddet för hans privatliv är mer begränsat än när det gäller en vanlig enskild person. Yttrandefrihetens betydelse understryks till den del i boken har framförts omständigheter som är betydelsefulla för den offentliga debatten angående sådant som ur allmän synpunkt är intressant och upplevs vara viktigt.
39. Å andra sidan kan inte ens en ledande politikers privatliv och i synnerhet inte dess kärnområde stå utan skydd. Behovet av skydd är desto mer uppenbart ju närmare uppgifterna hänför sig till privatlivets kärnområde och ju mindre en publicering av uppgifterna kan ha betydelse för att bedöma hans eller hennes politiska verksamhet.
40. Uppgifterna i boken om var och hur A lärt känna C och uppgifterna om hur snabbt förhållandet inleddes och utvecklades har gett upphov till en offentlig debatt om C genom att ge osanna uppgifter om hur förhållandet inleddes har visat oärlighet eller om han genom att inleda förhållandet har visat brist på omdöme. Svarandena har ansett att A:s berättelse innehåller även andra sådana uppgifter som har betydelse för den allmänna samhällsdebatten. Som sådana teman har de ansett klyftan mellan statsministerns och ensamförälderns levnadsstandard, statsministerns datasäkerhet eller statsledningens säkerhet mer allmänt samt C:s boende.
41. Högsta domstolen konstaterar att det som i boken har framförts om de ovan nämnda allmänna frågorna inte på det sätt hovrätten ansett i sig kan anses betydelselöst ur allmän synpunkt. Dessa teman har dock inte behandlats i de delar av boken vars publicering i hovrätten har tillräknats A och B. De tillräknade uppgifterna och antydningarna har inte varit sådana att ett offentliggörande av dem alls kunde anses ha samband med C:s samhälleliga verksamhet eller bedömningen av hans kompetens och inte heller annars ha betydelse för samhällsdebatten. Publiceringen av dessa uppgifter och antydningar kan således inte motiveras med sådana omständigheter.
42. Om B:s och A:s beteende anses straffbart, innebär det intrång i deras yttrandefrihet. När det bedöms om spridningen av de enskilda uppgifterna har varit rättsstridig måste man vid sidan av de ovan nämnda omständigheterna avväga om det är nödvändigt att göra intrång i svarandenas yttrandefrihet med hänsyn till skyddet för C:s privatliv, som är en grundläggande och mänsklig rättighet.
III.4. Slutsatser beträffande de uppgifter som tillräknats i hovrättens dom
43. Hovrätten har tillräknat B och A för det första de uppgifter och antydningar om C:s barns känslor och beteende som finns på sidorna 43, 44, 53, 55, 59, 72 och 82.
44. Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten när saker som gäller minderåriga barn behandlas och publiceras måste vara återhållsamhet och försiktighet. Yttrandena i boken innehåller dock inte långtgående beskrivningar av C:s barns känslor och beteende, fastän de i sig nog ger uttryck för hur barnen förhöll sig till förhållandet. De delar i boken som hovrätten till denna del har tillräknat skildrar dessutom för det mesta närmast A:s och C:s egna uppfattningar om hur barnen förhöll sig.
45. Högsta domstolen anser att de uppgifter i boken som gäller barnen och som C pekat ut inte behandlar barnens känslor eller integritet på ett sådant sätt att framförandet av dem som en del av A:s självbiografiska beskrivning av förhållandet kunde bedömas ha varit ägnat att orsaka C skada, lidande eller missaktning mot honom så att det till den delen skulle vara nödvändigt att begränsa författarens och förläggarens yttrandefrihet för att skydda C:s privatliv. Således finns det inte grund för att anse att uppgifter eller antydningar om C:s privatliv orättmätigt skulle ha spridits på det sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen genom att uppgifterna i fråga togs med i boken.
46. Uppgifterna och antydningarna om sexlivet och intima privata händelser hör till privatlivets kärnområde. Den olovliga publiceringen av dem har också varit ägnad att orsaka C sådan skada, lidande eller missaktning som avses i det nämnda lagrummet. Av författarens och förläggarens yttrandefrihet kan man inte härleda ett berättigande av att sådana uppgifter och antydningar publicerades i boken, utan det måste till den delen anses nödvändigt att begränsa deras yttrandefrihet för att skydda C:s privatliv. Sådana uppgifter och antydningar finns på följande ställen i boken:
på s. 27 raderna 8–9 räknat från ordet "jo" och den mening som börjar på rad 25
på s. 31 tredje stycket i korpustexten frånsett den sista meningen
på s. 40 den mening som börjar på rad 4 och slutar på rad 6 samt andra hela stycket på sidan
på s. 51 första hela stycket frånsett första meningen
på s. 60 texten i första stycket, tredje meningen under rubriken "Helliä hetkiä" (= Ömma stunder)
på s. 61 tredje och fjärde meningen i det första hela stycket samt det tredje hela stycket
på s. 62 första och tredje stycket samt första och sista meningen i fjärde stycket.
47. Högsta domstolen anser att det har varit orättmätigt att publicera de ovan avsedda uppgifterna utan C:s tillstånd. Till den delen är det fråga om sådan spridning av uppgifter som avses i 24 kap. 8 § strafflagen.
IV A:s ställning som gärningsman
48. Enligt 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation är den som enligt strafflagen ska betraktas som gärningsman eller medverkande i brottet ansvarig för ett brott som grundar sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten. Enligt 5 kap. 3 § strafflagen ska var och en bestraffas som gärningsman, om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott.
49. A har ansett att hon inte kan anses vara gärningsman, eftersom hon inte är professionell inom förlagsbranschen och då hon endast har levererat material till B. A har i det avseendet dessutom fäst uppmärksamhet vid att C inte har riktat sitt straffanspråk mot henne utan att enbart allmänna åklagaren har yrkat att hon ska straffas.
50. Högsta domstolen konstaterar att det redan av förlagsavtalet mellan A och X Oy framgår att svarandenas gemensamma avsikt har varit att publicera den bok som avses i åtalet. A har på det sätt hovrätten har konstaterat själv skrivit en del av råtexten, och huvuddelen av texten har tillkommit utifrån den berättelse A talat in på band, delvis utgående från B:s frågor. Innan boken publicerades har A godkänt det slutliga innehållet.
51. A:s andel i spridningen av de ovan avsedda uppgifter som framförts i boken har varit avgörande. Att A inte har varit professionell inom förlagsbranschen eller att C inte har riktat sitt straffanspråk mot A kan inte tillmätas betydelse när hennes ställning som gärningsman bedöms. A har således i enlighet med 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation och 5 kap. 3 § strafflagen tillsammans med B gärningsmannaansvar för spridandet av de uppgifter i boken som kränker privatlivet.
V Uppsåtsbedömning och grunder för ansvarsfrihet
52. A och B har bestridit yrkandena mot dem även på den grunden att de inte har haft sådant uppsåt som lagen förutsätter. A har sagt sig tro att hennes verksamhet var laglig och hon har åberopat att hon inte har avsett att kränka. A har dessutom ansett sig kunna lita på att förläggaren såsom professionell inom förlagsbranschen vet vad som kan och inte kan publiceras av det hon berättat. Svarandena har ytterligare åberopat att förläggaren hade låtit juris kandidat D granska boken innan den publicerades, och att denne inte hade sett hinder för en publicering, samt att de mest intima textmeddelandena inte hade tagits med i boken.
53. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen är en gärning inte uppsåtlig, om gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen inte är medveten om att samtliga omständigheter som förutsätts för brottsbeskrivningsenlighet föreligger eller om gärningsmannen misstar sig om en sådan omständighet. Enligt 4 kap. 2 § strafflagen är gärningsmannen fri från straffansvar, om han eller hon felaktigt tror att en gärning är tillåten och om denna villfarelse ska anses vara uppenbart ursäktlig.
54. Högsta domstolen anser det klart att B och A med avsikt har tagit med avsnitt i boken som handlar om C:s sexliv och intima privata händelser. De har varit medvetna om att C förhöll sig negativt till att detta slags uppgifter publicerades, vilket också framgår av den bok som avses i åtalet. Med beaktande av innehållet i uppgifterna och antydningarna måste de ha känt till eller åtminstone anse det mycket sannolikt att en publicering av sådana uppgifter är ägnad att orsaka C skada och lidande och utsätta honom för missaktning. A och B har således handlat uppsåtligt och det finns inte förutsättningar att tillämpa bestämmelsen i 4 kap. 1 § om rekvisitvillfarelse.
55. A har meddelat att hon inte har svarat på alla frågor som förläggaren ställde och att hon av de textmeddelanden som skulle publiceras hade lämnat bort de mest intima. B har också åberopat den sistnämnda omständigheten. Av det kan man dra slutsatsen att A och B har varit medvetna om risken att en publicering i boken kan göra intrång i skyddet för C:s privatliv. Högsta domstolen anser att A:s och B:s uppsåt inte påverkas av att A enligt sin egen bedömning har låtit bli att publicera sådant som hon kände till om C.
56. A och B har också åberopat juris kandidat D:s utlåtande, där det anses att det inte finns straffrättsliga problem med att publicera boken. Också denna omständighet stöder slutsatsen ovan, enligt vilken A och B innan boken publicerades har varit medvetna om risken att boken kan kränka C:s privatliv.
57. Som grunder enligt vilka en gärning kan anses uppenbart ursäktlig på grund av villfarelse nämns i 4 kap. 2 § strafflagen att en myndighet har gett felaktiga råd. I den regeringsproposition som gäller lagrummet (RP 44/2002 rd, s. 108) konstateras att enskilda människors råd i regel inte har en sådan effekt. Enligt propositionen kan ansvarsfrihet dock vara motiverad i exceptionella situationer, där det saknas en ansvarig myndighetsinstans och rådgivaren kan anses vara expert just på området i fråga och rådet också i övrigt förefaller förnuftigt.
58. Som det framgår av åklagarens och målsägandens skriftliga bevis, har frågan om det berättigade i att publicera boken varit omstridd bland experterna på området redan innan boken publicerades. I D:s utlåtande anförs inte några motiveringar till varför det skulle ha varit berättigat att publicera uppgifterna i boken till de delar det nu är fråga om. Högsta domstolen anser att utlåtandet inte heller av dessa skäl kan anses vara en sådan i strafflagens 4 kap. 2 § avsedd omständighet med stöd av vilken A och B av en uppenbart ursäktlig villfarelse kunde anses ha trott att deras gärning var tillåten.
VI Bestämmande av straff
59. De straff till vilka hovrätten har dömt A och B är en rättvis påföljd för de brott de har tillräknats. Högsta domstolen godkänner hovrättens motiveringar beträffande straffpåföljderna.
VII Förverkandepåföljder
60. Enligt 10 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen ska den ekonomiska vinningen av ett brott dömas förverkad till staten. Till förverkande döms gärningsmannen, den som har varit delaktig i brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet. Kan beloppet av den vinning brottet har medfört inte alls eller endast med svårighet utredas, ska enligt paragrafens 2 mom. beloppet uppskattas med beaktande av brottets art, omfattningen av den brottsliga verksamheten och övriga omständigheter.
VII.1 X Oy
61. Åklagaren har yrkat att X ska dömas att till staten förverka ett belopp som motsvarar priset för de sålda böckerna. Yrkandet bygger på att åklagaren har ansett att publiceringen av boken var en brottslig gärning och att det inte har varit fråga om att brott begåtts i samband med en i sig laglig affärsverksamhet. Utifrån den utgångspunkten har åklagaren ansett att de kostnader bolaget orsakats av bokprojektet inte kan dras av från det belopp vilket såsom vinning ska förverkas till staten.
62. Högsta domstolen konstaterar att B och A har tillräknats att de i boken har tagit med de ovan nämnda uppgifterna om sexliv och andra intima händelser. Till övriga delar har det inte varit fråga om spridande av uppgifter som kränker privatlivet. Av bokens innehåll har således endast en liten del innehållit sådant som kan anses innebära spridande av uppgifter som kränker privatlivet, och bokprojektet kan inte som sådant på det sätt åklagaren har anfört till sin natur anses innebära ett brott.
63. Så som hovrätten har konstaterat har bokprojektet enligt X Oy:s utredning varit förlustbringande. I sin beräkning har X Oy visserligen inte helt beaktat all försäljning av boken. Det har dock i målet förblivit oklart om bokprojektet har gett X Oy vinst eller förlust, och i varje fall har en eventuell vinst varit rätt liten.
64. I belysning av utredningen i målet anser Högsta domstolen det vara uppenbart att B i egenskap av representant för förläggaren har förutsatt att i boken tas in en rätt stor del av uppgifterna eller antydningarna om C:s privatliv, med avsikten att de skulle vara ägnade att öka allmänhetens intresse för boken och därmed öka försäljningen. Av dessa uttalanden har B och A dock tillräknats endast en liten del i förhållande till boken som helhet. Uttalandena har i sig gällt kärnområdet för C:s privatliv och med dem har man försökt tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet på detta slags avslöjanden. Högsta domstolen anser dock att det inte finns grunder för en bedömning enligt vilken enbart det att dessa uppgifter togs med i boken skulle ha haft självständig betydelse för det ekonomiska resultatet av projektet.
65. Således har det inte utretts att X Oy skulle ha haft ekonomisk vinning av de brott som har tillräknats B och A.
VII.2. B
66. B har i samband med detta projekt lyft 6 000 euro i lön av X Oy. Åklagaren har yrkat att beloppet ska förverkas till staten.
67. B har yrkat att kravet på förverkande ska förkastas inte bara för att det är ogrundat utan också för att det är för sent väckt, eftersom åklagaren först under huvudförhandlingen i tingsrätten har framställt förverkandekravet mot honom.
68. Beträffande det sistnämnda yrkandet konstaterar Högsta domstolen att åklagaren i sin stämningsansökan har riktat ett krav mot X Oy på förverkande och först under huvudförhandlingen i tingsrätten framställt detta yrkande med en komplettering av sitt krav mot B på förverkande. Ett yrkande på en förverkandepåföljd ska enligt 5 kap. 3 § 1 mom. 5 punkten lagen om rättegång i brottmål uppges i stämningsansökan. Det har dock varit fråga om ett i förhållande till straffanspråket accessoriskt krav, och enligt 17 § 1 mom. i kapitlet är det på de villkor som där anges möjligt att medan rättegången pågår även utvidga själva åtalet. Således har det inte funnits hinder för att yrkandet på förverkande har framställts först under huvudförhandlingen i tingsrätten. Det har inte i målet framgått att faktum att yrkandet på förverkande har framställts först under huvudförhandlingen skulle ha äventyrat B:s möjligheter att försvara sig.
69. I målet har det inte heller framgått att den lön som skulle betalas till B skulle ha varit större med anledning av det förfarande som ovan tillräknats B som spridande av information som kränker privatlivet, än vad den annars hade varit. Högsta domstolen anser således att det inte har visats att B i form av sådan lön som avses i åtalet hade fått sådan ekonomisk vinning av sitt förfarande som avses i 10 kap. 2 § 1 mom. strafflagen.
VII.3. A
70. Åklagaren har yrkat att A ska dömas att till staten såsom ekonomisk vinning av brottet förverka det författararvode på 7 000 euro som X Oy har betalat till henne. Högsta domstolen konstaterar att överenskommelsen enligt förlagsavtalet var att arvodet skulle betalas till A som ett garanterat förskott på författararvodet och att utbetalningen således inte har varit beroende t.ex. av antalet sålda böcker. Det finns inte heller grund för en sådan bedömning att de avsnitt i boken som tillräknats A, och som med tanke på helheten var få, skulle ha haft betydelse för storleken på arvodesförskottet. Således har det inte heller utretts att A skulle ha fått sådan ekonomisk vinning av det förfarande som tillräknats henne som borde förverkas.
VIII Skadestånd
71. Det brott som har kränkt C:s privatliv och som har tillräknats B har varit ägnat att orsaka målsäganden sådant lidande som avses i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Det finns inte anledning att ändra hovrättens dom beträffande skadeståndet.
Domslut
Hovrättens dom ändras.
B och A befrias från de förverkandepåföljder som ådömts dem.
Till övriga delar ändras hovrättens domslut inte.
Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Kari Kitunen (skiljaktig), Juha Häyhä, Jukka Sippo och Jorma Rudanko. Föredragande var Jukka-Pekka Salonen (betänkande).
Föredragandens betänkande och den skiljaktiga ledamotens yttrande
Referendarierådet Salonen: Föredragandens betänkande var likadant som Högsta domstolens avgörande frånsett det som under punkterna 61–62 sades om förverkandepåföljden. Till den delen löd betänkandet:
I boken "Statsministerns fästmö" ingår ett rätt stort antal uppgifter och antydningar om C:s privatliv med syftet att de har antagits öka allmänhetens intresse för boken och därmed öka försäljningen. A och B har tillräknats spridande av information som kränker privatlivet, eftersom de i boken har tagit med uppgifter om C:s sexliv och andra intima händelser. I övrigt har det inte varit fråga om spridande av information om privatlivet. Eftersom således endast en liten del av bokens innehåll har bestått av uttalanden som kan anses innebära spridande av information som kränker privatlivet, kan de försäljningsintäkter som X Oy har fått av att publicera boken inte i sin helhet anses innebära sådan ekonomisk vinning av ett brott som avses i 10 kap. 2 § strafflagen. Som sådan vinning kan dock anses den beräknade ökning av försäljningen som kan anses ha berott på att de uppgifter och antydningar som ansetts kränka C:s privatliv togs in i boken. Det är uppenbart att dylikt material som allra centralast rör privatlivet har varit ägnat att väcka allmänhetens nyfikenhet och att öka den publicitet boken fick. Högsta domstolen torde anse att faktum att materialet togs med i den bok som publicerades således har haft betydelse också för projektets ekonomiska resultat.
Att de uppgifter som tillräknats togs med i boken kan bedömas ha ökat försäljningen med 20 procent i förhållande till det antal böcker som annars hade sålts.
Frågan om bokprojektet i sin helhet eventuellt har varit förlustbringande har inte betydelse i målet, eftersom även en sådan ekonomisk vinning av ett brott som minskar en eventuell förlust ska dömas förverkad till staten. Således torde inte heller X Oy:s kostnader för att publicera boken dras av från den uppskattade ökning av försäljningen som ska förverkas som vinning av brottet.
Antalet sålda böcker har räknats utifrån B:s och X Oy:s utredning så att det, utöver 36 723,17 euro för 4 517 sålda exemplar enligt förläggarens uppskattning, har beaktats förläggarens uppgift om försäljning av 200 böcker för 1 500 euro samt dessutom enligt uppskattning försäljning av 200 böcker för två euro per styck. Den på ovan sätt uträknade andelen om 20 procent av detta sammanlagda belopp på 38 623,17 euro är 6 437,20 euro, vilket X Oy torde dömas att förverka till staten såsom ekonomisk vinning av brottet. Det skadeståndsbelopp som B ådömts att betala i annan form än förverkandepåföljd kan inte dras av från den förverkandepåföljd som X Oy ådömts att betala.
Justitierådet Kitunen: Jag godkänner betänkandet.
Publicerad 24.1.2019