HD:2010:20

Arbetsavtal – Samarbete inom företag
Europeiska unionens regelverk – Direktivet om kollektiva uppsägningar
Europarätt

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienummer: S2006/484
Föredragning: 16.12.2009
Givet: 9.3.2010
Liggare: 487

Efter samarbetsförhandlingar i ett finskt dotterbolag till ett nederländskt moderbolag hade dotterbolaget sagt upp cirka 450 arbetstagare i sin produktionsanläggning.

Enligt direktivet om kollektiva uppsägningar skulle 6 § 1 mom. 3 punkten och 7 § i lagen om samarbete inom företag (725/1978) tolkas så, att dotterbolaget borde ha fört samarbetsförhandlingarna innan moderbolaget hade fattat ett sådant slutgiltigt beslut om att koncentrera produktionen inom koncernen som hade inneburit väsentlig inskränkning av dotterbolagets verksamhet. På de grunder som framgår av Högsta domstolens dom ansåg Högsta domstolen att moderbolaget hade faktiskt fattat ett sådant avgörande redan innan samarbetsförhandlingarna i dotterbolaget hade inletts. Dotterbolaget hade i egenskap av arbetsgivare försummat den förhandlingsskyldighet som föreskrivs i lagen om samarbete inom företag och förpliktades att betala gottgörelse till de uppsagda arbetstagarna. (Omröstn.)

L om samarbete inom företag 6 § 1 mom. 3 punkten (725/1978)
L om samarbete inom företag 7 § (725/1978)
Rådets direktiv (98/59/EG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar artikel 2

Behandlingen av målet i de lägre instanserna

Bakgrunden

Fujitsu- och Siemens koncernernas moderbolag Fujitsu Limited och Siemens AG hade 15.6.1999 ingått ett intentionsavtal med syftet att räknat från och med 1.10.1999 fusionera koncernernas verksamhet inom datorbranschen. Det slutliga avtalet om att grunda ett samföretag hade undertecknats 11.8.1999. Sedan Europeiska gemenskapernas kommission 30.9.1999 hade godkänt att samföretaget grundades, hade koncernen Fujitsu Siemens Computers inlett sin verksamhet 1.10.1999. När koncernen bildades hade Fujitsu Computers Oy (sedermera Fujitsu Siemens Computers Oy, numera Fujitsu Technology Solution Oy, nedan "dotterbolaget") blivit dotterbolag i Finland. Det finländska dotterbolaget och dess syskonbolag på andra ställen i Europa, samt de bolag inom Siemens AG-koncernen som avskiljts till separata bolag och som tillverkade och sålde persondatorer och servrar, hade från 1.10.1999 överförts och blivit dotterbolag till det nederländska Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV (nedan "moderbolaget").

I Europa hade koncernen Fujitsu Siemens Computers den 1 oktober 1999 produktionsanläggningar i Esbo (Kilo) i Finland och i Augsburg, Paderborn och Sömmerda i Tyskland.

Moderbolagets första styrelsesammanträde hade hållits 7.10.1999.

Moderbolagets direktion, som bestod av styrelsens verkställande ledamöter, hade 7.12.1999 hållit en telefonkonferens. Något protokoll hade inte förts, men enligt dotterbolaget hade beslut fattats om att lägga fram ett förslag för moderbolagets styrelse om att lösgöra sig från fabriken i Kilo.

Moderbolagets styrelse hade sammanträtt 14.12.1999. Enligt mötesprotokollet hade något uttryckligt beslut inte fattats om produktionsanläggningen i Kilo.

Dotterbolaget hade 14.12.1999 gjort en framställning om att inleda samarbetsförhandlingar. Samarbetsförhandlingar hade förts 20.12.1999 – 31.1.2000, dvs. under sex veckor.

Dotterbolaget styrelse, som huvudsakligen bestod av direktörer inom koncernen och vars ordförande hade varit vice ordförande i styrelsen i koncernens moderbolag, hade 1.2.2000 beslutat lägga ner bolagets verksamhet frånsett försäljning av datorer i Finland.

Den 8 februari 2000 hade dotterbolaget börjat säga upp sina anställda. Sammanlagt 450 av bolagets anställda hade sagts upp. Ungefär 40 anställda hade stannat kvar i bolaget.

Moderbolagets styrelse hade sammanträtt 16.2.2000. Enligt mötesprotokollet hade något beslut om produktionsanläggningen i Kilo inte fattats.
Några av dotterbolagets tidigare anställda hade ansett att dotterbolaget i sina avgöranden vid årsskiftet 1999–2000 om att stänga produktionsanläggningen i Kilo hade brutit mot lagen om samarbete i företag (725/1978). De anställda hade överfört sina anspråk på gottgörelse jämte ränta enligt den nämnda lagen att drivas in av sina egna fackförbund, dvs. av Metallarbetarförbundet rf, Tjänstemannaunionen TU rf, Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf, Nya Ingenjörsförbundet UIL rf, Teknikens Akademikerförbund TEK rf, Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf, Akavas Specialorganisationer rf, Finlands Ekonomförbund SEFE rf, Elbranschernas Fackförbund rf, Elbranschernas fackförbund rf, Servicefacket PAM rf och fackförbundet SUORA rf (nedan "fackförbunden").

Käromålet och bemötandet i Esbo tingsrätt

Fackförbunden yrkade i sina käromål mot dotterbolaget att dotterbolaget skulle åläggas att såsom gottgörelse enligt samarbetslagen betala följande belopp jämte ränta:

  • Metallarbetarförbundet rf: 4 985 140,32 euro

  • Tjänstemannaunionen TU rf: 1 695 423,70 euro

  • Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf: 87 306,35 euro

  • Nya Ingenjörsförbundet UIL rf: 605 446,26 euro

  • Teknikens Akademikerförbund TEK rf: 738 048,99 euro

  • Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf: 50 042,64 euro

  • Akavas Specialorganisationer rf: 57 621,18 euro

  • Finlands Ekonomförbund SEFE rf: 222 478,98 euro

  • Elbranschernas fackförbund rf: 28 928,32 euro

  • Servicefacket PAM rf: 29 827,12 euro

  • Fackförbundet SUORA rf: 29 543,89 euro

Kravet på gottgörelse omfattade ett belopp som motsvarade 20 månaders lön för var och en av de anställda.

Fackförbunden ansåg att det inom moderbolagets styrelse senast 14.12.1999 hade fattats ett faktiskt beslut om att verksamheten vid produktionsanläggningen i Kilo (tillverkning och produktutveckling av datorer) skulle avvecklas och lösgöras från koncernens verksamhet samt flyttas till Tyskland, så att produktionsanläggningen i Kilo inte längre skulle fortsätta som en del av koncernen.

Enligt fackförbunden var det beslut som de facto hade fattats 14.12.1999 ett sådant avgörande som avses i 6 § 3 och 3 b punkten i samarbetslagen, vilket hade fattats innan samarbetsförhandlingar enligt lagens 7 § hade förts från och med 20.12.1999. Dotterbolaget hade uppsåtligt eller av uppenbar oaktsamhet brutit mot samarbetslagen på sätt som avses i lagens 15 a §. Det var fråga om en händelsekedja, där det klandervärda förfarandet i första hand framgick som en försummelse att föra samarbetsförhandlingar före beslutsfattandet och inte som en enskild gärning eller som flera gärningar.

Dotterbolaget bestred käromålet. Enligt dotterbolaget hade några beslut om produktionsanläggningen i Kilo inte fattats vid moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999. Vid mötet hade endast utarbetats en plan som förordade att produktionsanläggningen skulle lösgöras. Därefter kvarstod ännu som möjliga alternativ att verksamheten fortsatte som sådan eller i begränsad form, att verksamheten såldes eller att den fortsatte i samarbete med något annat företag eller att den upphörde. Samtliga alternativ hade varit reella och förhandlingar om att sälja produktionsanläggningen i Kilo hade förts ända tills samarbetsförfarandet avslutades.

Dotterbolaget ansåg att samarbetslagens 7 § skulle tolkas så att uttrycket arbetsgivarens avgörande enbart kunde anses avse ett beslut av bolagets behöriga organ, dvs. i detta fall dotterbolagets styrelse. Styrelsens beslut om att lägga ner verksamheten hade fattats 1.2.2000, dvs. efter att samarbetsförhandlingarna hade avslutats.

Dotterbolaget ansåg vidare att inget av Fujitsu Siemens Computers-koncernens bolag hade brutit mot förfarandena enligt samarbetslagen – varken uppsåtligen eller av uppenbar oaktsamhet eller på något annat sätt.

Ytterligare ansåg dotterbolaget att rätt till gottgörelse åtminstone inte förelåg till den del talan byggde på fordringar som överförts på fackförbunden och som gällde anställda som själva hade sagt upp sig eller som hade träffat en överenskommelse med dotterbolaget eller som hade haft tidsbestämda anställningsförhållanden.

Tingsrättens dom 11.12.2003

Tingsrätten ansåg för det första att bestämmelserna i 6 § 1–5 punkten, 7 § 1 och 2 mom. och 15 § 1 mom. samarbetslagen även beträffande en koncern skulle tolkas så att resultatet överensstämde med syftet med bestämmelserna. En tolkning enligt vilken dotterbolaget skulle inleda samarbetsförhandlingar innan moderbolaget träffade ett sådant avgörande som avses i 6 § 1–5 punkten samarbetslagen hade motsvarat syftet med bestämmelserna.

Efter att ha bedömt bevisningen i målet slöt sig tingsrätten till att moderbolagets ledning vid sin telefonkonferens 7.12.1999 hade gjort en framställning om att lösgöra produktionsanläggningen i Kilo och att moderbolagets styrelse vid sammanträdet 14.12.1999 hade beslutat understöda framställningen. Man hade börjat kartlägga olika slags lösningar för produktionsanläggningen i Kilo. Det hade varit fråga om en sådan plan som avses i samarbetslagen. Ett av alternativen hade varit att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen i Kilo, men det hade också funnits andra alternativ.

Enligt tingsrätten hade alternativen till att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo varit verkliga och öppna. Det kunde inte anses att nedläggningen av verksamheten vid produktionsanläggningen hade varit avgjord på förhand. Alternativ till att lägga ner produktionsanläggningen hade presenterats och de hade behandlats i samarbetsförhandlingarna i den mån det hade varit möjligt med beaktande av synpunkter som gällde företagshemlighet.

Fackförbunden hade således inte visat att moderbolagets styrelse skulle ha fattat beslut om att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo på ett sådant sätt att dialogen mellan arbetsgivaren och de anställda inte kunde ha genomförts på det sätt som avses i samarbetslagen.

Samarbetsförhandlingar hade förts tills förändringarna i dotterbolagets företagsverksamhet och dess följder för personalen definitivt hade klarnat i slutet av januari år 2000 efter att förhandlingarna om att finna samarbetsparter hade strandat.

Beslutet att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo hade fattats av dotterbolagets styrelse vid sammanträdet 1.2.2000 sedan det visat sig omöjligt att finna andra alternativ och efter att samarbetsförhandlingar hade förts.

De samarbetsförhandlingar inom dotterbolaget som hade börjat 20.12.1999 efter att framställning om att inleda förhandlingar hade gjorts 14.12.1999 skulle således anses vara verkliga och korrekta.

Tingsrätten förkastade käromålet.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Seppo Ovaskainen, Juha Lehto och Marjo Naapi.

Helsingfors hovrätts dom 10.4.2006

Fackförbunden överklagade hos hovrätten.

Hovrätten ansåg även att något beslut om att lägga ner fabriken i Kilo inte hade fattats vid moderbolagets styrelsemöte utan att beslutet hade fattats av dotterbolagets styrelse vid sammanträdet 1.2.2000.

Hovrätten ansåg att ett avgörande av ett ärende i den mening som avses i 7 § 1 mom. samarbetslagen enbart avsåg beslut om olika åtgärder som gällde personalen i det företag som juridiskt skulle anses vara arbetsgivare. Ett sådant slutligt avgörande av ett ärende som avses i 7 § 1 mom. samarbetslagen hade kunnat fattas endast av arbetsgivaren, dvs. dotterbolaget. Det utländska moderbolagets företagsledande framställningar eller planer var därför inte ännu sådana avgöranden som avses i samarbetslagens 7 § och de hade inte heller omfattats av förhandlingsplikten enligt paragrafens 1 mom. Vid moderbolagets styrelsesammanträde 14.12.1999 hade det således enligt hovrätten inte varit möjligt att fatta ett sådant faktiskt avgörande genom vilket ett sådant i samarbetslagens 6 § 1–5 punkten avsett ärende som inverkar på personalens ställning hade avgjorts innan samarbetsförhandlingar hade inletts.

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Målet har avgjorts av hovrättspresidenten Lauri Melander och av hovrättsråden Tuula Nousiainen och Tuomas Nurmi. Föredragande var Jari Raappana.

Överklagandet i Högsta domstolen

Fackförbunden beviljades besvärstillstånd.

I sin gemensamma besvärsskrift yrkade fackförbunden att hovrättens dom skulle upphävas och att Fujitsu Technology Solutions Oy skulle förpliktas att till fackföreningarna som gottgörelse med stöd av 15 a § lagen om samarbete i företag betala följande belopp:

  1. till Metallarbetarförbundet rf 4 985 140,32 euro

  2. till Tjänstemannaunionen TU rf: 1 695 423,70 euro

  3. till Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf: 87 306,35 euro

  4. till Nya Ingenjörsförbundet UIL rf: 605 446,26 euro

  5. till Teknikens Akademikerförbund TEK rf: 738 048,99 euro

  6. till Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf: 50 042,64 euro

  7. till Akavas Specialorganisationer rf: 57 621,18 euro

  8. till Finlands Ekonomförbund SEFE rf: 222 478,98 euro

  9. till Elbranschernas fackförbund rf: 28 928,32 euro

  10. till Servicefacket PAM rf: 29 827,12 euro

  11. till fackförbundet SUORA rf: 29 543,89 euro.

Fackförbunden yrkade ränta på gottgörelserna enligt 4 § 1 mom. räntelagen räknat från den dag stämningsansökningarna delgavs.

Fujitsu Technology Solutions Oy bemötte besvären och begärde att de skulle avslås.

Vidtagna åtgärder

Högsta domstolen höll förberedelsesammanträde för muntlig förhandling 18.6.2007 och muntlig förhandling 11–12.10.2007 samt 1.11.2007.

Efter att ha gett parterna tillfälle att uttrycka sin uppfattning om behovet att begära förhandsavgörande och om vilka frågor som borde uppmärksammas i en begäran beslöt Högsta domstolen 6.2.2008 begära förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol. EG-domstolen gav sitt avgörande genom sin dom 10.9.2009 (mål C-44/08).

Parterna gav på begäran yttranden med anledning av förhandsavgörandet.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Bakgrunden och frågeställningen i målet

1. Det samföretag som grundats i enlighet med intentionsavtalet av den 15 juni 1999 om fusion av Fujitsu Limiteds och Siemens AG:s datakommunikationsverksamhet hade inlett sin verksamhet 1.10.1999. Det nederländska Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV hade varit moderbolag i den koncern som bildats på detta sätt. Dess dotterbolag hade då haft produktionsanläggningar i Augsburg, Paderborn och Sömmerda i Tyskland och i Kilo i Esbo i Finland.

2. I Finland blev Fujitsu Computers Oy (nedan även dotterbolaget) ett av moderbolaget helägt dotterbolag, som därförinnan hade varit dotterbolag till Fujitsu Limited. Fujitsu Computers Oy:s namn har 3.4.2000 ändrats till Fujitsu Siemens Computers Oy. Dotterbolagets nuvarande namn är Fujitsu Technology Solutions Oy.

3. Vid dotterbolagets produktionsanläggning i Kilo har fram till år 2000 funnits en enhet för montering av datorkomponenter och en produktutvecklingsenhet samt stödfunktioner för dem. Dotterbolaget har 14.12.1999 gjort en i lagen om samarbete i företag (725/1978; samarbetslagen) avsedd framställning att inleda samarbetsförhandlingar om att lägga ner dotterbolagets verksamhet. Förhandlingarna har gällt samtliga anställda med undantag av en separat försäljningsenhet i Finland.

4. Samarbetsförhandlingarna har förts 20.12.1999–31.1.2000. Dotterbolagets styrelse har 1.2.2000 fattat "planenligt beslut om att lägga ner bolagets produktionsverksamhet med tillhörande verksamhet" och beslutat verkställa planen. Beslutet har lett till att anställda vid produktionsanläggningen har sagts upp. Antalet uppsagda har varit ca 450.

5. Fackförbunden har i Högsta domstolen ansett att moderbolagets styrelse senast 14.12.1999 har fattat ett faktiskt slutligt beslut om att verksamheten vid dotterbolagets produktionsanläggning i Kilo ska avvecklas och lösgöras från koncernens verksamhet samt flyttas till Tyskland, så att produktionsanläggningen i Kilo inte längre skulle fortsätta sin verksamhet som en del av koncernen på samma sätt som fram till 14.12.1999. Enligt fackförbunden borde samarbetsförhandlingarna ha förts innan beslutet fattades.

6. Dotterbolaget har i sin tur för det första ansett att moderbolaget inte 14.12.1999 eller någon annan gång har fattat ett sådant beslut om produktionsanläggningen i Kilo som skulle ha krävt samarbetsförhandlingar. För det andra har dotterbolaget ansett att det inom moderbolaget fattade avgörandet om produktionsanläggningen i Kilo inte ens hade kunnat vara ett sådant avgörande som skulle ha krävt samarbetsförhandlingar inom dotterbolaget innan avgörandet fattades.

7. I Högsta domstolen är det således för det första fråga om huruvida ett avgörande som ett utländskt moderbolag fattar och som gäller ett finländskt dotterbolag över huvud taget är ett sådant avgörande av en arbetsgivare som medför att dotterbolaget måste föra samarbetsförhandlingar innan det fattas. Om det anses att också moderbolagets avgörande kan vara ett sådant avgörande av arbetsgivaren, är det ytterligare fråga om moderbolaget i detta fall senast 14.12.1999 har fattat ett sådant avgörande om frågor som omfattas av samarbetsförfarandet att dotterbolaget borde ha fört samarbetsförhandlingar före avgörandet.

8. Högsta domstolen konstaterar att de relevanta bestämmelser som ska tillämpas när den omtvistade frågan avgörs är samarbetslagens 6 § 3 punkt (725/1978) och 3 b punkt (51/1993), 7 § 1 mom. (725/1978) samt 8 § 1 och 2 mom. (906/1996). Vid tolkningen av dessa bestämmelser ska beaktas bestämmelserna i rådets direktiv 20.7.1998 98/59/EG (direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar, nedan uppsägningsdirektivet). Genom detta direktiv ersattes direktiv 75/129/EEG sådant det löd ändrat genom direktiv 92/56/EEG.

Bestämmelserna i samarbetslagen

9. I samarbetslagens 7 § 1 mom. (725/1978) föreskrivs att en arbetsgivare innan han avgör ett i 6 § avsett ärende ska förhandla om grunderna för åtgärden samt om verkningarna av och alternativen för denna med de arbetstagare och funktionärer eller företrädare för personalen, vilka ärendet berör.

10. Enligt 6 § 3 punkten (725/1978) ska samarbetsförfarande bland annat tillämpas vid nedläggning av företag eller en del därav eller förflyttning till annan ort eller väsentlig utvidgning eller inskränkning av dess verksamhet. Enligt 6 § 3 b punkten (51/1993) ska samarbetsförfarande tillämpas bl.a. på uppsägningar som verkställs av produktionsorsaker eller ekonomiska skäl.

11. I 8 § 1 och 2 mom. (906/1996) föreskrivs att om arbetsgivaren och företrädarna för personalen inte har kommit överens om ett annat förfaringssätt, anses arbetsgivaren ha fullgjort sin förhandlingsskyldighet när ärendet har behandlats så som 7 § stadgar. Om åtgärden dock uppenbart leder bl.a. till att minst tio arbetstagare eller funktionärer sägs upp, anses arbetsgivaren inte ha uppfyllt sin förhandlingsskyldighet förrän minst sex veckor har gått från det att förhandlingarna inleddes. I föreliggande fall var arbetsgivaren skyldig att tillämpa den nämnda minimitiden på sex veckor för förhandlingarna.

Uppsägningsdirektivet

12. Artikel 2.1 lyder:

Överväger en arbetsgivare att vidta kollektiva uppsägningar skall han i god tid inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna i syfte att söka nå en överenskommelse.

13. Artikel 2.2 första stycket lyder:

Dessa överläggningar skall i varje fall omfatta olika möjligheter att undvika kollektiva uppsägningar eller att minska antalet berörda arbetstagare samt att lindra konsekvenserna av uppsägningarna genom åtgärder i synnerhet i syfte att bistå med omplacering eller omskolning av övertaliga arbetstagare.

14. Artikel 2.3 första stycket:

För att göra det möjligt för arbetstagarrepresentanterna att lägga fram konstruktiva förslag skall arbetsgivarna i god tid under överläggningarna förse dem med all relevant information och skriftligen anmäla i varje fall de omständigheter som räknas upp i detta stycke.

15. Artikel 2.4 lyder:

De skyldigheter som fastställs i punkterna 1, 2 och 3 skall gälla oavsett om beslutet om kollektiva uppsägningar har fattats av arbetsgivaren eller av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren.

Vid prövning av påstådd försummelse att fullgöra de krav på information, överläggning och anmälan som fastställs i detta direktiv får arbetsgivaren inte åberopa att nödvändig information inte hade lämnats till honom från det företag som fattade det beslut som ledde till kollektiva uppsägningar.

16. Artikel 4.1 lyder:

Planerade kollektiva uppsägningar som har anmälts till den behöriga myndigheten får verkställas tidigast 30 dagar efter anmälan enligt artikel 3.1, utan att de bestämmelser som gäller individuella rättigheter beträffande besked om uppsägning därigenom åsidosätts.

17. Enligt artikel 5 är det fråga om ett s.k. minimidirektiv som inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.

18. I regeringens proposition (RP 56/1994 rd, s. 73) har det ansetts att samarbetslagen uppfyller kraven i ändringsdirektivet 92/56 EEG. Direktivet 98/59/EG har i sin tur samma innehåll som direktiv 92/56 EEG till de delar som nu ska tillämpas och samarbetslagen har inte därför till den delen ändrats.

Högsta domstolens begäran om förhandsavgörande 6.2.2008

19. Högsta domstolen har ansett att det finns strukturella och innehållsliga skillnader mellan uppsägningsdirektivet och den nationella lagen som gör att det inbördes förhållandet inte till alla delar är klart. Därför har Högsta domstolen i det föreliggande målet begärt förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol. Frågorna i begäran om förhandsavgörande var:

  1. Ska artikel 2.1 i direktiv 98/59/EG tolkas så att den där angivna skyldigheten, att inleda överläggningar "i god tid" när arbetsgivaren "överväger" att "vidta kollektiva uppsägningar", innebär att överläggningarna ska inledas när kollektiva uppsägningar blir nödvändiga till följd av strategiska beslut eller förändringar i verksamheten? Eller ska denna bestämmelse tolkas så, att skyldigheten att inleda överläggningar uppstår redan när arbetsgivaren överväger sådana åtgärder eller förändringar i verksamheten, som till exempel förändringar i produktionskapaciteten eller centralisering av produktionen, som kan förväntas nödvändiggöra kollektiva uppsägningar?

  2. Ska artikel 2.1 i direktiv 98/59, med hänsyn till hänvisningen i artikel 2.3 första stycket i direktivet om att information ska lämnas i god tid under överläggningarna, tolkas så att den där angivna skyldigheten, att inleda överläggningar "i god tid" när arbetsgivaren "överväger" att vidta kollektiva uppsägningar, innebär att överläggningarna ska inledas innan arbetsgivarens planer är så långt framskridna att han kan konkretisera dem och förse arbetstagarna med den information som avses i artikel 2.3 stycke b?

  3. Ska artikel 2.1 jämförd med artikel 2.4 i direktiv 98/59 tolkas så att, när arbetsgivaren är ett företag som kontrolleras av ett annat företag, arbetsgivarens skyldighet att inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanten uppstår när antingen arbetsgivaren själv eller det moderbolag som kontrollerar arbetsgivaren överväger att vidta kollektiva uppsägningar av arbetsgivarens personal?

  4. När det rör sig om överläggningar i ett dotterbolag som tillhör en koncern och den i artikel 2.1 i direktiv 98/59 föreskrivna skyldigheten, att "i god tid" inleda överläggningar när kollektiva uppsägningar "övervägs", ska bedömas med beaktande av bestämmelserna i artikel 2.4, uppstår då skyldigheten att inleda överläggningar redan när koncernens eller moderbolagets ledning överväger kollektiva uppsägningar, trots att dessa planer ännu inte har konkretiserats till att avse personal i ett visst kontrollerat dotterbolag? Eller uppstår skyldigheten att inleda överläggningar för dotterbolaget först när koncernens eller moderbolagets ledning uttryckligen överväger att genomföra kollektiva uppsägningar i det berörda dotterbolaget?

  5. När arbetsgivaren är ett företag (ett dotterbolag som tillhör en koncern) som kontrolleras av ett annat företag (moderbolaget eller koncernens ledning), i den mening som avses i artikel 2.4 i direktiv 98/59, ska artikel 2 då tolkas så, att det i artikeln föreskrivna överläggningsförfarandet måste ha avslutats innan moderbolaget eller koncernens ledning fattar beslut om genomförande av kollektiva uppsägningar i dotterbolaget?

  6. Om direktivet ska tolkas så att det överläggningsförfarande som ska genomföras av dotterbolaget ska ha avslutats innan moderbolaget eller koncernens ledning antar ett beslut som resulterar i kollektiva uppsägningar, gäller detta endast för beslut vilka direkt resulterar i kollektiva uppsägningar i dotterbolaget, eller måste överläggningsförfarandet ha avslutats innan moderbolaget eller koncernens ledning antar företagsekonomiska eller strategiska beslut som kan antas leda till kollektiva uppsägningar i dotterbolaget, utan att det är helt säkert att det blir så?

EG-domstolens dom 10.9.2009

20. EG-domstolen har besvarat Högsta domstolens frågor på följande sätt:

  1. Artikel 2.1 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att antagandet, inom ramen för en företagskoncern, av strategiska beslut eller förändringar i verksamheten som tvingar arbetsgivaren att överväga eller planera kollektiva uppsägningar medför att denna arbetsgivare blir skyldig att överlägga med arbetstagarrepresentanterna.

  2. Uppkomsten av arbetsgivarens skyldighet att inleda överläggningar om övervägda kollektiva uppsägningar beror inte på huruvida arbetsgivaren redan har möjlighet att ge arbetstagarrepresentanterna alla de informationer som nämns i artikel 2.3 första stycket b i direktiv 98/59.

  3. Artikel 2.1 i direktiv 98/59 jämförd med artikel 2.4 första stycket i samma direktiv ska tolkas så att i en företagskoncern, bestående av ett moderbolag och ett eller flera dotterbolag, är det dotterbolag som är arbetsgivare är skyldigt att inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna endast när detta dotterbolag, inom vilket kollektiva uppsägningar kan komma att göras, är identifierat.

  4. Artikel 2.1 i direktiv 98/59 jämförd med artikel 2.4 i samma direktiv ska tolkas så, att när det är fråga om en företagskoncern måste överläggningsförfarandet avslutas av det dotterbolag som berörs av kollektiva uppsägningar innan nämnda dotterbolag, i förekommande fall på direkt order av sitt moderbolag, säger upp anställningsavtalen för de arbetstagare som ska sägas upp.

Effekten av modersbolagets beslut på de samarbetsförhandlingar som skulle föras i dotterbolaget

21. I målet måste man således först ta ställning till om det avgörande som moderbolaget i koncernen hade fattat över huvud taget är ett sådant beslut som medför att dotterbolaget blir skyldigt att föra förhandlingar enligt samarbetslagen.

22. Artikel 2.4 i direktivet, enligt vilken förhandlingsskyldigheterna gäller oavsett om beslutet om kollektiva uppsägningar har fattats av arbetsgivaren eller av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren, har inte uttryckligen genomförts i samarbetslagen. Ordalydelsen i 7 § 1 mom. (725/1978) samarbetslagen ("Innan arbetsgivare avgör i 6 § avsett ärende skall han förhandla") tyder på att bestämmelsen skulle gälla avgöranden av det företag som juridiskt ska anses vara arbetsgivare. Det är nämligen klart att skyldigheten att föra samarbetsförhandlingar gäller det företag som är part i anställningsförhållandena i fråga. En ordagrann tolkning av bestämmelsen skulle således beträffande en koncern innebära att endast ett beslut av ett dotterbolag som fungerar som arbetsgivare kunde anses vara ett sådant avgörande som gör att dotterbolaget blir skyldigt att föra samarbetsförhandlingar. Hovrättens avgörande bygger på det synsättet.

23. Vid tolkningen av den nämnda lagbestämmelsen måste man dock även beakta bestämmelserna i uppsägningsdirektivet och den tolkningspraxis som gäller dem. Enligt EG-domstolens fasta praxis kan ett direktiv inte i sig medföra skyldigheter för en enskild och det kan inte som sådant utan stöd i nationell lag åberopas gentemot denne även om en direktivsbestämmelse som syftar till att erkänna enskilda rättigheter eller ålägga dem skyldigheter är klar, precis och ovillkorlig (t.ex. förenade målen C-397/01-403/01, Pfeiffer m.fl., dom 5.10.2004, Vol. 2004, s. I-8835, punkterna 108–109). Ett direktiv kan således inte direkt medföra en sådan skyldighet för en enskild som denne inte har enligt nationell lag. Å andra sidan är skyldigheten för medlemsstaterna att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv förpliktande även för domstolarna inom ramen för deras behörighet. Det ankommer särskilt på de nationella domstolarna att säkerställa det rättsliga skydd som enskilda tillerkänns enligt EU-rätten och att garantera att dessa bestämmelser ges full verkan (förenade målen Pfeiffer m.fl. punkterna 110–111). Enligt EG-domstolens fasta praxis förutsätter skyldigheten till en direktivkonform tolkning i mål där parterna enbart består av enskilda, att den nationella domstolen i detta syfte gör allt som är möjligt inom ramen för dess behörighet och att den tolkar den nationella rätten, i den utsträckning det är möjligt, mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet (mål C-106/89, Marleasing, dom 13.11.1990, Vol. 1990, s. I-4135, Vol. Ep. X s. 599, punkterna 8–9 och förenade målen Pfeiffer m.fl. punkterna 113–119, jämte hänvisningar till motsvarande praxis).

24. Högsta domstolen konstaterar att en direktivkonform tolkning av 7 § 1 mom. (725/1978) samarbetslagen inte innebär att en skyldighet åläggs moderbolaget, utan att det när samarbetslagen tolkas är fråga om en tolkning av arbetsgivarens skyldigheter. Att bestämmelserna i artikel 2.4 i uppsägningsdirektivet ges tolkningsverkan medför således inte att moderbolaget skulle åläggas någon skyldighet som det inte har med stöd av nationell rätt, utan verkan av tolkningen hänför sig till frågan om vilka omständigheter som gör att arbetsgivaren blir skyldig att förhandla med stöd av samarbetslagen. En tolkning av samarbetslagen i konformitet med artikel 2.4 i direktivet förutsätter att moderbolagets avgörande jämställs med arbetsgivarens eget avgörande. Högsta domstolen anser att bestämmelserna i samarbetslagen ska tolkas så att ett avgörande av moderbolaget i en koncern kan leda till att ett dotterbolag i egenskap av arbetsgivare ska föra samarbetsförhandlingar. I detta sammanhang kan man även fästa uppmärksamhet vid att det på det sätt som framgår av de ovan i punkt 18 nämnda förarbetena har ansetts att samarbetslagen uppfyller direktivets krav, även om någon reglering enligt artikel 2.4 inte uttryckligen har tagits in i lagen.

25. Härefter måste avgöras frågan om vilket slags avgörande av moderbolaget som medför skyldighet för dotterbolaget att inleda samarbetsförhandlingar och hur tidpunkten för förhandlingarna ska bestämmas.

26. Av EG-domstolens dom framgår att redan sådana strategiska beslut inom en koncern eller ändringar av verksamheten som tvingar ett dotterbolag som är arbetsgivare att överväga eller planera kollektiv minskning av sina anställda, så som uppsägning, gör att dotterbolaget blir skyldigt att inleda förhandlingar. I svaren 2 och 3 i domstolens dom har vidare angetts när förhandlingarna ska inledas.

27. Av EG-domstolens dom framgår vidare att dotterbolaget enligt direktivet måste avsluta överläggningsförfarandet innan det i förekommande fall på direkt order av sitt moderbolag säger upp anställningsavtalen för sina arbetstagare.

28. EG-domstolen har i punkt 71 i motiven till denna del yttrat: När det är fråga om en sådan företagskoncern som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen framgår det av denna rättspraxis att ett beslut av moderbolaget, vars direkta följd är att ett av dotterbolagen tvingas att säga upp anställningsavtalen med arbetstagare som berörs av kollektiva uppsägningar, inte kan fattas förrän efter det att förhandlingsförfarandet vid detta dotterbolag har avslutats, vid påföljd av att det senare i egenskap av arbetsgivare får ta konsekvenserna av att detta förfarande inte iakttagits.

29. Enligt EG-domstolens ställningstaganden förutsätter uppsägningsdirektivet att samarbetsförhandlingar måste inledas i dotterbolaget när det inom moderbolaget träffas ett sådant strategiskt avgörande som tvingar dotterbolaget att som arbetsgivare överväga kollektiv minskning av arbetskraften.

30. I samarbetslagen åläggs i sin tur arbetsgivaren skyldighet att föra samarbetsförhandlingar, när det är fråga om nedläggning av ett företag eller en del därav eller förflyttning till annan ort eller väsentlig inskränkning av dess verksamhet. Förhandlingar ska föras om grunderna för åtgärden samt om verkningarna av och alternativen till den. Enligt 7 § 1 mom. (725/1978) ska förhandlingarna föras innan arbetsgivaren avgör ett sådant ärende. I lagrummet avses med avgörande även ett faktiskt beslut av arbetsgivaren (RP 56/1994 rd, s. 73). Innan avgörandet träffas ska enligt samarbetslagen förhandlingar föras på det sätt som förutsätts i 7 § och 8 § 1 och 2 mom. Förhandlingsförfarandet ska således inte bara inledas utan också avslutas innan en åtgärd av ovan nämnt slag avgörs.

31. Av artikel 2.4 i direktivet framgår beträffande arbetsgivarens förhandlingsskyldighet att avgöranden av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren jämställs med arbetsgivarens egna avgöranden. Detta innebär för tolkningen av samarbetslagen att arbetsgivarens skyldighet med stöd av samarbetslagens 7 § 1 mom. att föra samarbetsförhandlingar innan arbetsgivaren avgör saken på motsvarande sätt gäller avgöranden av moderbolaget. Således ska samarbetsförhandlingar även föras i dotterbolaget innan det inom moderbolaget träffas ett avgörande som innebär att dotterbolaget eller en del av det läggs ner eller verksamheten väsentligt utvidgas eller inskränks. Samarbetslagen avviker i detta avseende från minimikraven i direktivet. Direktivet förutsätter att förhandlingar inleds i god tid om kollektiv minskning av anställda övervägs. Å anda sidan är det enligt direktivet tillräckligt att förhandlingsförfarandet avslutas innan dotterbolaget, eventuellt efter direkt anvisning av moderbolaget, säger upp de anställda som berörs av den kollektiva minskningen. Samarbetslagen förutsätter däremot att förhandlingsförfarandet avslutas innan det faktiska beslutet fattas i den fråga som förhandlingarna gäller, dvs. i föreliggande fall beslutet om att lägga ner dotterbolagets produktionsverksamhet.

32. I målet är det härefter fråga om det inom moderbolaget Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV redan innan samarbetsförhandlingar fördes i dotterbolaget Fujitsu Computers Oy har träffats ett avgörande före vilket samarbetsförhandlingar enligt samarbetslagen borde ha avslutats.

Händelser inom moderbolaget och dotterbolaget som ledde till uppsägning av anställda

33. Moderbolagets styrelse har första gången sammanträtt 7.10.1999. Mötesprotokollet innehåller inte anteckningar om planer eller beslut angående produktionsanläggningen i Kilo. I bakgrundsmaterialet för mötet har ingått uppgifter om koncernens produktionsanläggningar, logistik och även annan verksamhet, och även Kilo har där nämnts. Enligt protokollet skulle följande styrelsemöten hållas 14.12.1999 och 16.2.2000.

34. Inom koncernen har i början av oktober 1999 inletts en utredning om hur å ena sidan koncernen och å andra sidan dess dotterbolag i olika länder och deras produktionsanläggningar ska fungera. Det har då blivit uppenbart att det inom koncernen har funnits orsak att överväga om produktionen borde koncentreras. I belysning av bedömningar av marknadsläget, lönsamheten och koncernens konkurrensförmåga har det förefallit ändamålsenligt att skära ner antalet produktionsanläggningar. I samband med utredningen har det framgått att nyckeltalen för lönsamheten vid produktionsanläggningen i Kilo har varit svagare än för andra produktionsanläggningar. Monteringen av datorer vid produktionsanläggningen i Kilo hade konstaterats vara dyrare än vid andra anläggningar, möjligheterna att utvidga anläggningen i Kilo hade konstaterats vara begränsade och Finland låg avsides i förhållande till koncernens huvudsakliga marknadsområde.

35. Koncernens produktionsanläggning i Paderborn har 26.11.1999 sålts till ett utomstående bolag. Det har varit fråga om att lägga ut produktionsanläggningen, eftersom koncernen hade förbundit sig att under en viss tid köpa produkter av det bolag som köpte anläggningen.

36. Moderbolagets direktion har 7.12.1999 hållit ett sammanträde för att förbereda moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999. Av medlemmarna i moderbolagets styrelse har Z, som har hörts som vittne i målet, X, Y och W hört till direktionen. Något protokoll från mötet föreligger inte. Enligt Z:s vittnesberättelse hade man vid mötet gjort en sammanfattning av uppgifterna om koncernens olika produktionsanläggningar. Vid mötet hade man konstaterat att produktionsanläggningen i Kilo var särskilt problematisk, eftersom den var en liten anläggning och låg långt från koncernens huvudsakliga marknadsområde. Vid mötet hade man därför kommit till att man skulle föreslå för moderbolagets styrelse att styrelsen skulle undersöka alternativa sätt att lösgöra sig från produktionsanläggningen i Kilo. Med lösgörande hade direktionen enligt Z avsett att lägga ut verksamheten, att grunda ett samföretag, att sälja anläggningen eller att fortsätta i Kilo som en del av koncernen, men i så fall endast som en monteringscentral för marknaden i Norden.

37. Moderbolagets styrelse har 14.12.1999 hållit ett möte i Tokyo. Enligt punkt 3 i protokollet har produktionsanläggningen i Kilo behandlats på följande sätt: W presenterade utifrån bakgrundsmaterialet en lägesöversikt angående produkter och leveranser. W beskrev situationen när det gällde att utveckla FCS:s (moderbolagets) produktionsanläggningar med fokus på Paderborn och Kilo. Enligt protokollet har också hela koncernens situation behandlats på mötet.

38. Enligt Z som hade deltagit i det nämnda mötet hade man inte vid mötet fattat något beslut om produktionsanläggningen i Kilo. Utifrån direktionens rekommendation hade man inom styrelsen utarbetat en plan, enligt vilken olika alternativ för Kilo undersöktes närmare.

39. Även de andra personer som hörts som vittnen i målet, dvs. dotterbolagets verkställande direktör V, personalchef U, styrelsemedlemmen T och produktionsansvarige S, av vilka ingen hade deltagit i mötet, har berättat att man inte enligt deras uppfattning hade fattat något beslut om Kilo vid styrelsemötet 14.12.1999.

40. Enligt en promemoria, daterad 13.12.1999, som utarbetats inom dotterbolaget, hade moderbolagets direktion lagt fram en plan om att alla "product supply" -funktioner skulle koncentreras till enheterna i Tyskland.

41. I dotterbolaget har 14.12.1999 på morgonen hållits ett möte i syfte att lägga fram ett officiellt förhandlingsförslag om att avsluta dotterbolagets verksamhet. Enligt en promemoria från mötet var moderbolagets strategi att minska produktions-, logistik- och produktutvecklingskostnaderna, vilket var orsaken till att bolaget hade planerat att koncentrera produktionen till de enheter där det var möjligt att kraftigt öka kapaciteten och att uppnå lägre enhetskostnader. Enligt strategin gick planen ut på att koncentrera tillverkningen av konsumtionsvaror till Sömmerda och produktionen av företagsmaskiner, bärbara datorer och Intel-servrar till Augsburg. Vid mötet har V understrukit att förhandlingar har förts för att finna olika alternativ och bevara arbetsplatserna och att förhandlingar skulle fortsätta mellan de olika företagen med avsikt att sälja hela verksamheten eller någon del eller att personalen vid vissa enheter skulle övergå till anställning i ett annat företag.

42. Samma dag hade ett förhandlingsförslag lagts fram och orsaken uppgavs vara att Fujitsu Siemens Computers direktion hade presenterat en plan om att all "Procuct Supply" -verksamhet skulle koncentreras till Fujitsu Siemens Computers´ enheter i Tyskland. Enligt U, som hade utarbetat förhandlingsförslaget, hade uttrycket "direktionen" avsett moderbolagets direktionsmöte 7.12.1999.

43. I förhandlingsförslaget har ytterligare anförts att man under samarbetsförhandlingarna försöker finna eventuella alternativ till den planerade nedläggningen av Fujitsu Computers Oy:s verksamhet och därav följande uppsägningar. Alternativen kunde vara att hela eller åtminstone en del av verksamheten såldes till ett annat företag eller att personalen vid någon eller några enheter övergick till anställning i ett annat företag.

44. I protokollet från det första mötet 20.12.1999 under samarbetsförhandlingarna har konstaterats att representanten för dotterbolaget, U, har understrukit att en central grund för planen var att koncentrera produktionen till de enheter där det var möjligt att kraftigt öka kapaciteten och uppnå lägre enhetskostnader, och att detta var en strategi utstakad av bolagets ägare.

45. W har 21.12.1999 tillställt vissa fackförbund ett brev, där det bl.a. har konstaterats att "det enda beslut, som vi hittills har fattat är att produktionsverksamheterna ska koncentreras".

46. Samarbetsförhandlingar har förts i dotterbolaget under tiden 20.12.1999–31.1.2000.

47. Dotterbolagets styrelse har 1.2.2000 hållit en telefonkonferens i vilken X, Y, V och R har deltagit. I protokollet från konferensen finns följande anteckning: "Efter diskussion fattades beslut enligt planen att avveckla bolagets produktion med tillhörande verksamhet och att verkställa planen. V gavs i uppdrag att vidta alla åtgärder som beslutet förutsätter i avsikt att den personal som berörs av nedläggningsplanen sägs upp och man ska försöka befria bolaget från onödiga hyres- eller andra förpliktelser. Uppdraget ska utföras så att man försöker säkerställa en kontrollerad avveckling av produktionen."

48. Moderbolagets styrelse har sammanträtt 16.2.2000. Mötesprotokollet innehåller inte några anteckningar om beslut om produktionsanläggningen i Kilo. Bland underlagsmaterialet för mötet har funnits ett dokument med rubriken "Läget angående avvecklingen av Kilo", med följande innehåll:

  • "FSC:s styrelse godkände planen på att 14.12.1999 inleda förhandlingar med fackförbunden om en avveckling.
  • Ledningen förhandlade aktivt med olika parter om möjligheten att sälja hela rörelsen eller en del av den och att fortsätta tillverkningen, men tyvärr utan framgång.
  • Fujitsu Computers Oy:s styrelse beslöt 1.2.2000 att stänga anläggningen i Kilo.
  • Beslutet påverkar produktionen, produktgrupperna, logistiken samt tillhörande verksamheter så som IT och finansiering."

Högsta domstolens bedömning

49. Fujitsu Computers Oy:s produktionsverksamhet i produktionsanläggningen i Kilo har i det skede koncernen grundades omfattat montering av olika slags datorer. Vid produktionsanläggningen i Kilo har huvudsakligen tillverkats samma slags produkter som i de andra produktionsanläggningar som sedermera har hört till koncernen.

50. Koncernens mål har i slutet av 1999 varit att inom utgången av 2001 bli ledande datorföretag i Europa. Målet har samtidigt varit att uppnå klart lägre produktions- och logistikkostnader än när koncernen grundades, vilket i sin tur har krävt att produktionen koncentreras.

51. Som det har konstaterats ovan i punkt 34, har produktionsanläggningen i Kilo redan i ett tidigt skede ansetts vara särskilt problematisk med hänsyn till koncernens mål, på grund av den låga kapaciteten och det avlägsna läget. Eftersom det inte har gått att avhjälpa dessa nackdelar, har det inom moderbolaget uppenbarligen redan från början varit åtminstone ett beaktansvärt alternativ att koncentrera produktionsverksamheten till anläggningarna i Tyskland, där det redan har funnits beredskap att tillverka samma slags produkter som i Kilo.

52. I målet har lagts fram personbevisning (punkterna 38–39 ovan), som stödjer dotterbolagets uppfattning att man inom moderbolaget i det skedet endast hade gjort en plan om produktionsanläggningen i Kilo och att detta sedan hade lett till att samarbetsförhandlingar inleddes i dotterbolaget.

53. I belysning av handlingarna är det sant att man inte vid moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999 har fattat formellt protokollförda beslut i förhållande till dotterbolaget eller produktionsanläggningen i Kilo. Å andra sidan har det inte ens påståtts att man inom moderbolaget längre efter 14.12.1999 skulle ha tagit ställning till Kiloanläggningens öde. Moderbolagets följande styrelsemöte har hållits först 16.2.2000, dvs. efter att dotterbolagets styrelse hade fattat ett officiellt beslut om att avsluta verksamheten och de första anställda hade sagts upp 8.2.2000. Inom moderbolagets styrelse har det då varit fråga om att konstatera situationen.

54. Så som det även har konstaterats i förarbetena beträffande samarbetslagen (punkt 30 ovan), har inte enbart formella utan även faktiska avgöranden betydelse. Händelseförloppet och utredningen i målet måste i själva verket granskas vidare än enbart utifrån vad de vittnen som hörts i målet har berättat om sina uppfattningar om händelserna och vad som uttryckligen har antecknats i protokollen från styrelsemötena. Vid bevisvärderingen måste man beakta den utredning som har lagts fram i sin helhet samt koncernförhållandet mellan bolagen och därmed sammanhängande omständigheter.

55. Av protokollet från moderbolagets styrelsemöte 14.12.1999 framgår inte innehållet i den diskussion som fördes och inte heller slutsatserna, utan endast att man vid mötet har behandlat läget när det gäller att koncentrera produktionsanläggningarna ("status of consolidation of manufacturing sites"). Ordalydelsen tyder på att det inte då hade varit fråga om nya riktlinjer utan om frågor i anknytning till att verkställa redan tidigare omfattade strategiska riktlinjer.

56. Enligt en promemoria som utarbetats i dotterbolaget 13.12.1999, dagen före moderbolagets styrelsemöte (punkt 40 ovan), har moderbolagets direktion presenterat en plan om att alla "product supply" -verksamheter ska koncentreras till enheterna i Tyskland. Detsamma har upprepats i förhandlingsförslaget 14.12.1999 (punkt 42 ovan). Av protokollet från det första mötet 20.12.1999 under samarbetsförhandlingarna (punkt 44 ovan) framgår i sin tur att dotterbolagets representant U har understrukit att en central grund för planen i fråga var att koncentrera produktionen till de enheter där det var möjligt att kraftigt öka kapaciteten och uppnå lägre enhetskostnader, och att detta var en strategi utstakad av bolagets ägare. Högsta domstolen anser i belysning av dessa dokument att dotterbolagets påstående, att man inte inom moderbolagets styrelse 14.12.1999 skulle ha fattat något beslut om att koncentrera verksamheten till Tyskland, inte kan anses trovärdigt. De ovan nämnda uttalanden som framgår av de handlingar som hänför sig till förhandlingsförfarandet måste antas motsvara de riktlinjer som moderbolagets styrelse hade gått in för. Ett lösgörande av produktionsanläggningen i Kilo har varit knutet till koncernens utvecklingsstrategi för produktionen.

57. Ur dotterbolagets synvinkel har det i händelseförloppet varit fråga om att avveckla bolagets produktionsverksamhet. Uppenbart är att ett dotterbolag inte självt fattar faktiska avgöranden i en sådan väsentlig fråga som hänför sig till koncernens strategi för affärsverksamheten, utan att besluten fattas på koncernnivå. I detta fall har moderbolagets styrelse hållit sitt första möte 7.10.1999. Följande gång har styrelsen sammanträtt 14.12.1999. Samma dag har dotterbolaget gjort en framställning om samarbetsförhandlingar om att lägga ner bolagets verksamhet. Därefter har moderbolagets styrelse inte haft något möte förrän 16.2.2000, dvs. först efter att dotterbolagets styrelse efter att sex veckors förhandlingar avslutats hade fattat ett definitivt beslut om att lägga ner sin produktionsverksamhet. Det har således inte längre efter 14.12.1999 funnits behov att fatta några ytterligare beslut på koncernnivå. Den omständigheten stödjer starkt uppfattningen att moderbolagets ståndpunkt om att lägga ner verksamheten i Kilo har utformats 14.12.1999.

58. Enligt dotterbolaget har ställningstagandet av moderbolagets styrelse 14.12.1999, som gällde hur man kan lösgöra sig från fabriken i Kilo, främst inneburit att produktionsanläggningen skulle säljas. Mot detta talar dock redan den omständigheten att verksamheten sedermera avslutades utan något nytt ställningstagande av moderbolaget. Om moderbolagets avsikt främst hade varit att sälja produktionsanläggningen, kan det inte anses trovärdigt att dotterbolaget självständigt och utan ett särskilt godkännande av moderbolagets ledning skulle ha beslutat avsluta verksamheten vid fabriken.

59. I och för sig kan man anta att om det ännu efter 14.12.1999 hade uppkommit möjlighet att genom företagsköp dra nytta av värdet av dotterbolaget eller dess produktionsanläggning, så hade saken kunnat bli prövad på nytt i moderbolaget. Vid samarbetsförhandlingarna 28.12.1999 har det dock från dotterbolagets lednings sida konstaterats att en försäljning av helheten till något utomstående företag såg mycket osannolik ut. Samma sak har konstaterats vid samarbetsförhandlingarna 3.1.2000. Den omständigheten att en avveckling av produktionen vid dotterbolaget inte längre efter 14.12.1999 har behandlats av koncernledningen talar även mot att andra alternativ hade ansetts vara beaktansvärda möjligheter. Det har inte ens påståtts att moderbolaget skulle ha fattat något nytt beslut att lösgöra sig från dotterbolagets produktionsanläggning genom att lägga ner dess verksamhet.

60. Som ett konkret alternativ har dotterbolaget hänvisat till att produktionsanläggningen kunde läggas ut i stil med produktionsanläggningen i Paderborn. Redan i det första protokollet från samarbetsförfarandet har det antecknats att en utläggning inte har varit möjlig, eftersom liknande kunnande fanns i Augsburg i Tyskland och syftet var att uppnå lägre produktionskostnader. Under förhandlingarnas gång har detta alternativ inte längre ens tagits upp.

61. Dotterbolaget har också fört fram alternativet att fabriken i Kilo skulle ha fortsatt som en del av koncernen men i en mindre form än tidigare, så att man i stället för den tidigare produktionsverksamheten där skulle ha en konfigurationscentral för marknaden i Norden. Som en möjlighet har också nämnts att produktionen kunde begränsas till en viss produktgrupp, så som datorer som marknadsförs till konsumenter, vilket skulle ha minskat produktionskostnaderna. Även de vittnen som har hörts i målet har berättat om sådana planer. Dessa alternativ omnämns dock inte i framställningen om samarbetsförhandlingar eller i protokollet om den. I samarbetsförhandlingarna har alternativet behandlats 3.1.2000 där enligt protokollet en fortsatt verksamhet inom koncernen har tagits upp av V så att "också något slags ägarintresseföretag eller en möjlighet till underleverantörsverksamhet kunde komma på fråga". Mer än så har alternativet inte behandlats under förhandlingarna. Den nämnda skriftliga utredningen stödjer således inte uppfattningen att en ny inriktning av verksamheten hade varit ett beaktansvärt alternativ.

62. Dotterbolaget har ytterligare åberopat att en fortsättning av produktionsanläggningen i Kilo helt i sin tidigare form som en del av koncernen hade varit möjlig 14.12.1999. Utifrån den utredning som lagts fram i målet anser Högsta domstolen det inte möjligt att dra slutsatsen att detta alternativ hade ansetts reellt med tanke på målen för koncernens affärsverksamhet. Moderbolagets styrelse har 14.12.1999 godkänt direktionens föreslagna strategi att koncentrera verksamheten till Tyskland, och det har inte varit möjligt att korrigera det som har ansetts utgöra väsentliga svagheter hos produktionsanläggning i Kilo, dvs. anläggningens läge och ringa storlek. Inte heller enligt förhandlingsprotokollen har möjligheten att fortsätta verksamheten som förr tagits upp som ett alternativ.

63. Uppmärksamhet måste också fästas vid hur avvecklingen av produktionsanläggningen i Kilo har behandlats vid dotterbolagets styrelsemöte 1.2.2000 och vid moderbolagets styrelsemöte 16.2.2000 efter att samarbetsförhandlingarna avslutades. Vid det förstnämnda mötet har V redogjort för de alternativ som undersökts och de diskussioner som förts under förhandlingarna. Han har konstaterat att "man under samarbetsförhandlingarna hade försökt finna någon som kunde fortsätta verksamheten och som skulle ha en liknande eller nästan liknande verksamhet som Fujitsu Computers Oy. De som eventuellt ansetts kunna fortsätta hade dock av olika skäl konstaterat att de inte var intresserade." I underlaget för det senare mötet om avveckling av Kilo finns följande anteckning: "Ledningen förhandlade aktivt med flera företag om möjligheten att sälja hela affärsverksamheten eller delar av den och att fortsätta tillverkningen, men tyvärr utan framgång". Denna utredning visar att de beslutande organen har undersökt en fortsatt verksamhet vid produktionsanläggningen i Kilo enbart ur den synvinkeln att affärsverksamheten eller en del av den hade kunnat säljas till någon utomstående.

Slutsatser beträffande förhandlingsskyldigheten

64. På ovan anförda grunder, som hänför sig till händelserna innan samarbetsförhandlingarna inleddes, till samarbetsförhandlingarna och till händelserna efter dem, anser Högsta domstolen att moderbolagets styrelse 14.12.1999 i själva verket har fattat ett slutligt avgörande om att lägga ner produktionsverksamheten vid dotterbolagets produktionsanläggning i Kilo.

65. Moderbolagets avgörande har inneburit sådan väsentlig inskränkning av företagets verksamhet som avses i 6 § 3 punkten (725/1978) samarbetslagen. Avgörandet har samtidigt inneburit att koncernen inte har haft behov av de anställda vid produktionsanläggningen i Kilo. Dotterbolagets uppsägning av de anställda har således varit en direkt följd av moderbolagets avgörande.

66. I enlighet med samarbetslagens 7 § 1 mom. (725/1978) och med beaktande av bestämmelserna i uppsägningsdirektivet och ställningstagandena i EG-domstolens förhandsavgörande, borde dotterbolaget ha fört samarbetsförhandlingar innan moderbolaget fattade det nämnda avgörandet. Förhandlingarna har på ovan nämnt sätt inletts 20.12.1999. Koncernens moderbolag har dock redan 14.12.1999 fattat ett sådant avgörande som borde ha föregåtts av förhandlingar.

67. På ovan anförda grunder anser Högsta domstolen att det i saken har varit fråga om ett brott mot förhandlingsplikten enligt samarbetslagen.

Uppsåtligt eller oaktsamt förfarande

68. Enligt 15 a § (906/1996) samarbetslagen har en arbetstagare eller funktionär rätt att få högst 20 månaders lön som gottgörelse av arbetsgivaren, om en fråga som avses i 6 § 1–5 punken uppsåtligen eller genom uppenbar oaktsamhet har avgjorts utan att 7 § 1 eller 3–5 mom., 7 a eller 8 § har iakttagits, och arbetstagaren eller funktionären av orsaker som sammanhänger med avgörandet har överförts till anställning på deltid, permitterats eller sagts upp.

69. Enligt dotterbolaget bör talan förkastas på den grunden att fackförbunden inte, innan tingsrätten förelade äventyr av preklusion har påstått att dotterbolaget genom uppsåt eller uppenbar oaktsamhet har gjort sig skyldigt till brott mot bestämmelserna i samarbetslagen. Inte ens i hovrätten har fackförbunden gjort ett sådant påstående. Högsta domstolen konstaterar att fackförbunden hela tiden har grundat sitt krav på gottgörelse enligt 15 a § samarbetslagen på att arbetsgivaren, dvs. dotterbolaget, har försummat att föra samarbetsförhandlingar innan beslutet om att lägga ner produktionsanläggningen i Kilo fattades. Oberoende av om fackförbunden när de motiverade sina yrkanden har använt orden "uppsåtligen" eller "genom uppenbar oaktsamhet", innebär ett omnämnande av de anförda omständigheterna som grund för yrkandena i käromålet att fackförbunden har påstått att dotterbolaget har förfarit uppsåtligt eller genom uppenbar oaktsamhet.

70. I föreliggande fall har den fråga som omfattades av skyldigheten att föra samarbetsförhandlingar avgjorts innan de i lagen avsedda förhandlingarna ens hade börjat. Det har varit fråga om ett mycket betydelsefullt avgörande med hänsyn till följderna för de anställda. Den princip som framgår av artikel 2.4 i uppsägningsdirektivet, enligt vilken avgöranden av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren jämställs med arbetsgivarens egna avgöranden, är i sig klar. Fastän principen inte uttryckligen framgår av samarbetslagen, har dotterbolaget i egenskap av arbetsgivare inte haft skäl till att utgå från att principen, i strid med de tolkningsregler som behandlats ovan i punkterna 23–24, skulle sakna betydelse när man bedömer de skyldigheter för arbetsgivaren som följer av samarbetslagen. Högsta domstolen anser att åtminstone uppenbar oaktsamhet har förelegat när saken avgjordes utan iakttagande av förhandlingsskyldigheten.

Rätten till gottgörelse

71. Enligt 15 a § (725/1978) samarbetslagen har en arbetstagare som har sagts upp av i lagrummet nämnda orsaker rätt till gottgörelse.

72. Fujitsu Technology Solutions Oy har ansett att de nedan nämnda anställda, som själva hade sagt upp sig eller som hade träffat överenskommelse om att avsluta arbetsavtalet eller som hade haft tidsbestämda anställningsförhållanden i bolaget, inte har rätt till gottgörelse.

73. Högsta domstolen konstaterar att av de anställda som avses i punkt 72 har A, B, C, D, E och F själva sagt upp sig och orsaken till att deras anställningsförhållanden har upphört har således inte varit uppsägning från arbetsgivarens sida. Därför har de nämnda arbetstagarna inte rätt till gottgörelse.

74. G:s arbetsavtal har sagts upp 8.2.2000 så, att det skulle ha upphört 27.8.2000. G har 10.2.2000 på egen begäran undertecknat en överenskommelse, enligt vilken arbetsavtalet upphörde 14.2.2000. I överenskommelsen finns inte något omnämnande av att G skulle ha avstått från sina rättigheter till följd av arbetsavtalet. Eftersom G:s arbetsavtal först har sagts upp och G först därefter har kommit överens om att förkorta uppsägningstiden, finns det förutsättningar att tilldöma G gottgörelse.

75. H har inte sagts upp, utan H har 4.4.2000 undertecknat en överenskommelse om att avsluta arbetsavtalet, där H även har avstått från att framställa yrkanden med anledning av arbetsavtalet eller dess upphörande. För H:s vidkommande har därför inte uppkommit rätt till gottgörelse.

76. Beträffande I, som hade ett tidsbestämt arbetsavtal, konstaterar Högsta domstolen att det i tingsrätten har fastställts att I har kommit överens med arbetsgivaren om att arbetsavtalet avslutas 31.12.1999. I:s arbetsavtal har således inte sagts upp och rätt till gottgörelse föreligger inte för I:s del.

77. Beträffande J, som också hade ett tidsbestämt avtal, har det inte i målet utretts att J:s arbetsavtal skulle ha fortgått ännu efter 8.2.2000, då arbetsgivaren har verkställt de första uppsägningarna. Därför anser Högsta domstolen det ostyrkt att J:s arbetsavtal skulle ha upphört till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida. Rätt till gottgörelse föreligger således inte för J:s del.

78. På de ovan angivna grunderna har fackförbunden inte rätt till gottgörelse enligt följande:

  • Metallarbetarförbundet rf (A, B, C, D, I, J) beträffande 197 965,34 euro
  • Tjänstemannaunionen TU rf (H) beträffande 50 456,38 euro
  • Nya Ingenjörsförbundet UIL rf (E) beträffande 52 141,62 euro
  • Teknikens Akademikerförbund TEK rf (F) beträffande 63 423,67 euro

Gottgörelsens storlek

79. Enligt 15 a § (725/1978) samarbetslagen som ska tillämpas i målet har en arbetstagare eller funktionär rätt att få högst 20 månaders lön som gottgörelse av arbetsgivaren. Enligt paragrafens 2 mom. ska när gottgörelsens storlek bestäms beaktas graden av försummelse i fråga om samarbetsskyldigheten, arbetsgivarens förhållanden i allmänhet samt annan ersättningsskyldighet på grund av samma åtgärder. Om försummelsen med beaktande av förhållandena ska anses vara ringa, behöver gottgörelse inte dömas ut.

80. I detta fall har den fråga som avses i samarbetslagens 6 § 3 punkt (725/1978) avgjorts innan samarbetsförhandlingar har inletts. De anställdas möjligheter att påverka frågor som gäller deras arbetsplatser har då helt och hållet åsidosatts. Därför måste försummelsen anses vara allvarlig. Denna omständighet och även arbetsgivarens förhållanden skulle tala för att en kännbar gottgörelse döms ut. Som en nedsättande grund måste dock beaktas att samarbetsförhandlingar har förts den tid lagen förutsätter och att under dem har behandlats möjligheten att finna ersättande arbetsplatser samt andra alternativ samt stöd som kunde komma i fråga för de anställda. Beträffande tidpunkten då förhandlingarna inleddes kan det bedömas att det under de förhållanden som rådde i fallet på det sätt som nämns i punkt 70 snarare har varit fråga om uppenbar oaktsamhet än om uppsåt. På de nämnda grunderna drar Högsta domstolen i sin prövning slutsatsen att ett belopp som motsvarar sex månaders lön för varje arbetstagare är en rättvis gottgörelse för att samarbetsskyldigheten har försummats.

Domslut

Hovrättens och tingsrättens domar upphävs.

Fujitsu Technology Solutions Oy åläggs att som gottgörelse enligt lagen om samarbete inom företag (725/1978) betala 1 436 152,50 euro till Metallarbetarförbundet rf, 493 490,20 euro till Tjänstemannaunionen TU rf, 26 191,91 euro till Tjänstemannaförbundet för specialbranscher ERTO rf, 165 991,40 euro till Nya Ingenjörsförbundet UIL rf, 202 387,60 euro, till Teknikens Akademikerförbund TEK rf, 15 012,80 euro till Statsvetarnas förbund i Finland SVAL rf, 17 286,36 euro till Akavas Specialorganisationer rf, 66 743,70 euro till Finlands Ekonomförbund SEFE rf, 8 678,50 euro till Elbranschernas fackförbund rf, 8 948,14 euro till Servicefacket PAM rf och 8 863,17 euro till fackförbundet SUORA rf. På dessa belopp ska betalas ränta enligt 4 § 1 mom. räntelagen räknat från dagen för delgivning av stämningen 15.5.2001.

Målet har avgjorts av president Pauliine Koskelo samt av justitieråden Kari Raulos, Kari Kitunen, Pertti Välimäki och Pasi Aarnio (skiljaktig). Föredragande var Reima Jussila.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Aarnio:

Jag har samma åsikt som majoriteten om att bestämmelserna i samarbetslagen ska tolkas så att ett avgörande av moderbolaget i en koncern kan leda till att ett dotterbolag i egenskap av arbetsgivare måste föra samarbetsförhandlingar. Jag godkänner också i övrigt det som sägs i punkterna 1–48 i Högsta domstolens motiveringar.

Vid bedömningen av frågan om det i detta fall inom moderbolaget Fujitsu Siemens Computers (Holding) BV redan innan samarbetsförhandlingar fördes i dotterbolaget Fujitsu Computers Oy har fattats ett sådant avgörande som man inte borde ha fått fatta innan samarbetsförfarandet enligt samarbetslagen har slutförts, konstaterar jag först att enligt samarbetslagens 7 a § 1 mom. (906/1996), som gällde under händelserna i fråga, måste arbetsgivaren innan förhandlingarna inleds göra en förhandlingsframställning, av vilken ska framgå vilka ärenden som ska behandlas vid förhandlingarna. Enligt 7 § 2 mom. (906/1996) ska arbetsgivaren dessutom, om minskning av personalen planeras, ge de anställda som saken gäller och företrädare för personalen uppgifter om bl.a. grunderna för minskningen och en uppskattning av antalet anställda som kommer att sägas upp.

Enligt EG-domstolens dom ska förhandlingsförfarande enligt artikel 2 i direktiv 98/59 inledas, när ett sådant strategiskt eller affärsmässigt beslut antas som tvingar arbetsgivaren att överväga eller planera kollektiva uppsägningar. Skyldigheten att förhandla med de anställda, när det är fråga om en koncern, uppstår i det dotterbolag som är arbetsgivare, när det dotterbolag inom vilket de kollektiva uppsägningarna kan komma att göras har identifierats.

Med hänsyn till detta ska arbetsgivaren redan innan samarbetsförfarandet inleds ha planerat åtgärder och fattat beslut som hänför sig till att förhandlingar inleds och till att utarbeta en förhandlingsframställning. I dessa beslut måste arbetsgivaren också på ovan beskrivet sätt bedöma vilka slags personalminskningar den planerar och eftersträvar. Samarbetslagen ställer inte hinder för att arbetsgivaren efter samarbetsförhandlingarna kan avgöra saken också på det sätt som planerats eller eftersträvats.

Av de utredningar som presenterats om besluten vid moderbolagets direktionsmöte 7.12.1999 och styrelsemöte 14.12.1999 framgår inte att man vid mötena skulle ha träffat slutliga avgöranden om att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen i Kilo. Enligt Z, som hörts som vittne, hade direktionen däremot rekommenderat styrelsen att den skulle undersöka alternativ till att lösgöra sig från produktionsanläggningen i Kilo. Enligt vittnet hade styrelsen också gjort upp en plan för att närmare utreda alternativen. Som alternativ i lösgörandet undersöktes utläggande, grundande av ett samföretag, försäljning eller fortsatt verksamhet i form av en monteringscentral för marknaden i Norden.

Enligt de vittnen som hörts i målet och som arbetat i dotterbolagets förvaltning hade som alternativ vid ett lösgörande utretts åtminstone försäljning, antingen till en utomstående köpare eller till anläggningens ledning. Förhandlingar om försäljning hade förts med flera företag. Dessutom hade man utrett alternativet att produktionsanläggningen skulle ha fortsatt som en del av koncernen som en monteringscentral för marknaden i Norden. I samarbetsförhandlingarna har dock främst tagits upp frågan om att sälja produktionsanläggningen eller delar av den till utomstående företag.

Alternativen till att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen förefaller inte utifrån den företedda utredningen ha varit särskilt beaktansvärda. Å andra sidan finns det dock inte skäl att betvivla vittnesmålen att man t.ex. faktiskt hade försökt sälja anläggningen eller delar av den och att det inte från moderbolagets sida hade ställts begränsningar för detta alternativ. Således anser jag att man inte utifrån hur beaktansvärda alternativen slutligen har visat sig vara kan dra slutsatser om ett beslut att lägga ner produktionsanläggningens verksamhet faktiskt har fattats vid styrelsemötet redan 14.12.1999. Eftersom alternativ till att lägga ner verksamheten inte har hittats, kan man inte heller utifrån faktum att moderbolagets styrelse inte efter mötet 14.12.1999 har fattat något uttryckligt beslut om att lägga ner verksamheten, utan att beslutet har fattats av dotterbolagets styrelse, dra den slutsatsen att det slutliga beslutet om nedläggningen faktiskt hade fattats vid det mötet.

Jag anser utifrån den företedda utredningen att beslutet vid moderbolagets styrelse 14.12.1999 beträffande produktionsanläggningen i Kilo främst har varit ett strategiskt avgörande om koncentration av produktionen, vars effekter riktat sig mot produktionsanläggningen i Kilo, så att det på det sätt som konstaterats i EG-domstolens dom har uppstått skyldighet enligt direktivet att inleda förhandlingar med företrädare för de anställda. Utifrån samarbetslagen har avgörandet på motsvarande sätt till sin natur varit sådant att det har skapat en grund för information som ska ges i förhandlingsframställningen. Däremot kan man inte anse att styrelsen på det sätt som avses i 7 § 1 mom. samarbetslagen redan då har fattat ett slutligt avgörande om att minska verksamheten genom att lägga ner verksamheten vid produktionsanläggningen. Således anser jag att det har blivit ostyrkt att saken skulle ha avgjorts utan att iaktta den förhandlingsskyldighet som föreskrivs i det nämnda lagrummet. Därför sluter jag mig till att det inte finns skäl att ändra slutresultatet i hovrättens dom.

Så som skyldig att yttra mig om den gottgörelse som ska dömas ut med anledning av det slutresultat majoriteten har omfattat, är jag till den delen av samma uppfattning som majoriteten.

Publicerad 21.2.2019