HD:2009:84

Extraordinärt ändringssökande – Klagan – Människorättskränkning
Rättegångsförfarandet

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: H2007/192
Föredragning: 6.5.2009
Liggare: 2124
Givet: 27.10.2009

Ett åtal mot A för oredlighet som gäldenär hade förkastats i tingsrätten, men i hovrätten hade A, utan att muntlig förhandling hade hållits, dömts till straff för medhjälp till oredlighet som gäldenär. Europeiska människorättsdomstolen hade ansett att artikel 6 i europeiska människorättskonventionen hade kränkts på den grunden att A inte hade getts tillfälle att i hovrätten försvara sig mot åtalet. Fråga om hovrättens dom skulle undanröjas på grund av rättegångsfel. (Omröstn.)

RB 31 kap 1 § 4 punkten
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art

Ansökan i Högsta domstolen

A har yrkat att Helsingfors hovrätts dom av den 22 juni 1999 i ett mål som gällde medhjälp till oredlighet som gäldenär skulle undanröjas med stöd av 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken. A har åberopat att Europadomstolen i sin dom av den 12 april 2007 har konstaterat att hovrätten vid behandlingen av A:s mål har förfarit i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen.

Allmänna åklagaren har bemött ansökan och yrkat att den avslås.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrunden

1. Esbo tingsrätt har genom sin dom av den 27 mars 1997 dömt A för två bokföringsbrott till ett villkorligt gemensamt fängelsestraff i fyra månader, men samtidigt förkastat åtalet såsom ostyrkt till den del straff hade yrkats för oredlighet som gäldenär (åtalspunkt 9). Efter att allmänna åklagaren och X Ab:s konkursbo hade överklagat tingsrättens avgörande beträffande åtalspunkt 9 har Helsingfors hovrätt i sin dom av den 22 juni 1999 beträffande denna åtalspunkt ansett A skyldig till medhjälp till oredlighet som gäldenär och dömt A för alla brott som tillräknats honom till ett villkorligt gemensamt fängelsestraff i tio månader. Beträffande åtalspunkt 9 har A samtidigt ålagts att solidariskt tillsammans med två andra personer betala 580 000 mark i ersättning till konkursboet. Hovrätten har avgjort målet utan att hålla muntlig förhandling när det gällde åtalspunkt 9.

2. Högsta domstolen har den 31 januari 2001 avslagit A:s begäran om besvärstillstånd.

3. Europadomstolen har på de grunder som anförs i dess dom av den 12 april 2007 (A v. Finland) ansett (punkt 32) att hovrättens domslut med beaktande av Högsta domstolens prejudikat HD 1980 II 80 måste ha kommit som en överraskning för parterna ("…it is obvious that the outcome of the Court of Appeal proceedings came as a surprise to the parties"). Hovrätten hade utan att hålla muntlig förhandling omprövat bevisning som tagits emot i tingsrätten och ändrat tingsrättens dom till den del åtalspunkt 9 hade förkastats genom domen ("…following a reassessment of the evidence, altered the District Court´s acquittal"). När det gäller hovrättsförfarandet hade rättvisekrav förutsatt att A, som hade överklagat, skulle ha fått tillfälle att försvara sig mot åtalet ("…fairness required that the applicant should have been given an opportunity to contest the charge"). Därför ansåg Europadomstolen att rättegångsförfarandet i hovrätten inte med beaktande av omständigheterna i målet hade varit rättvist och att artikel 6.1 i Europakonventionen således hade kränkts.

Rättslig bedömning av det extraordinära överklagandet

4. Europakonventionen förpliktar inte som sådan medlemsstaterna att dra försorg om att kränkningar av artikel 6 i Europakonventionen som Europadomstolen har konstaterat leder till att lagakraftvunna nationella domar undanröjs eller återbryts. Förutsättningarna för extraordinärt ändringssökande måste i varje enskilt fall bedömas utifrån den nationella rätten i medlemsstaten.

5. A har som stöd för sin ansökan åberopat bl.a. 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken. Enligt den kan en lagakraftvunnen dom undanröjas efter klagan på grund av domvilla, om det vid rättegång har inträffat ett rättegångsfel som kan antas väsentligt ha inverkat på målets utgång. Europadomstolen har i det föreliggande fallet ansett att A inte i hovrätten borde ha dömts för medhjälp till oredlighet som gäldenär utan att han fick tillfälle att försvara sig mot åtalet.

6. I 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken förutsätts dessutom att rättegångsfelet kan antas ha inverkat väsentligt på målets utgång. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sitt avgörande 1995:95 är det med hänsyn till tilltron till rättskipningen viktigt att bestämmelsen i 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken om rättegångsfels inverkan på utgången i ett mål inte tolkas snävt i sådana situationer.

7. Att den som är tilltalad för brott blir hörd är en av de centrala principerna i straffprocessrätten. Att innan den tilltalade har hörts på ett riktigt sätt föregripa målets utgång skulle vara osakligt och dessutom strida mot presumtionen om att den tilltalade är oskyldig. Och om den tilltalade inte kan höras, får han inte heller dömas till straff för brott. Den särskilda betydelsen av kravet på hörande måste beaktas även då man bedömer vilken betydelse ett fel i hörandet har på målets utgång.

8. I A:s fall har Europadomstolen slagit fast att A inte med beaktande av artikel 6.1 i Europakonventionen har blivit hörd på ett riktigt sätt. Detta ställningstagande utgör utgångspunkt vid bedömningen av behovet att med stöd av de nationella bestämmelserna undanröja hovrättens dom. Ställningstagandets rättsliga betydelse påverkas inte av att A i den muntliga förberedelsen i hovrätten har meddelat att det inte längre finns behov att förete bevisning i hovrätten.

9. På de ovan nämna grunderna anser Högsta domstolen att rättegångsfelet i hovrätten kan antas ha inverkat väsentligt på målets utgång på det sätt som avses i 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken.

10. Eftersom målet avgörs på detta sätt uttalar sig Högsta domstolen inte om de andra grunder som A har anfört till stöd för sin ansökan.

Domslut

Helsingfors hovrätts dom nr 1847 av den 22 juni 1999 undanröjs till den del A i punkt 9 har tillräknats medhjälp till oredlighet som gäldenär och har dömts till gemensamt fängelsestraff samt ålagts att betala skadestånd till X Ab:s konkursbo och att ersätta konkursboet för dess rättegångskostnader. Målet återförvisas till dessa delar till Helsingfors hovrätt, som självmant ska ta upp det till ny behandling och med beaktande av skälen till återförvisningen däri lagligen förfara.

Målet har avgjorts av justitieråden Lauri Lehtimaja, Juha Häyhä (skiljaktig) Ilkka Rautio, Timo Esko och Jukka Sippo (skiljaktig). Föredragande Petteri Mikkola.

Yttrandena av de skiljaktiga ledamöterna

Justitierådet Sippo: Efter punkterna 1 och 2 i Högsta domstolens avgörande anför jag följande:

A har i sin ansökan för det första ansett att hovrätten inte borde ha fått pröva om A hade gjort sig skyldig till medhjälp till oredlighet som gäldenär, eftersom han inte hade åtalats för medhjälp utan för att ha varit gärningsman. Dessutom hade han i hovrätten dömts i sin frånvaro och utan att han hade blivit instämd. Vidare har A ansett att det i Europadomstolens dom av den 12 april 2007 som gäller hans ärende framgår att hovrätten hade förfarit oriktigt i den mening som avses i 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken och på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken tillämpat lagen uppenbart oriktigt, varför hovrättens dom borde återbrytas eller undanröjas.

I Europadomstolens dom har det ansetts att hovrättens förfarande inte har stridit mot Europakonventionen till den del A har dömts såsom medhjälpare till brott, vilket innebar att hans roll i brottet hade bedömts annorlunda än i åtalet. Inte heller har A i hovrätten dömts i sin frånvaro eller utan att ha blivit instämd. A:s yrkande att hovrättens dom ska undanröjas av dessa skäl är således ogrundat.

Europadomstolen har dock i sitt avgörande ansett att fastän A enligt de processbestämmelser som gällde vid tidpunkten i fråga och med beaktande av Finlands förbehåll till Europakonventionen inte hade haft generell rätt till muntlig förhandling i hovrätten, så åsidosatte förbehållet inte domstolarnas skyldighet att sörja för rättvis rättegång. Hovrättens avgörande hade grundat sig på en ny helhetsbedömning av bevisningen och med beaktande av Högsta domstolens rättspraxis angående hållande av muntlig förhandling (HD 1980 II 80) måste hovrättens domslut ha kommit som en överraskning för parterna. Hovrätten hade utan att hålla muntlig förhandling beträffande åtalspunkten 9 efter att ha omprövat bevisningen ändrat tingsrättens dom genom vilken åtalet förkastats och ansett att A gjort sig skyldig till brott och skärpt det villkorliga straff som A hade dömts till. Med beaktande av domslutet hade en rättvis rättegång förutsatt att A skulle ha haft möjlighet att vid muntlig förhandling bestrida åtalet. Efter att ha ansett att hovrättens förfarande stod i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen förpliktade Europadomstolen staten att betala 3 000 euro jämte ränta i skadestånd till A.

Utifrån Europadomstolens avgörande är det klarlagt att hovrättens förfarande har varit oriktigt till de ovan nämnda delar Europadomstolen har konstaterat. Detta innebär dock inte sådan uppenbart oriktigt tillämpning av lag som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken och inte heller annars ett sådant materiellt fel i hovrättens dom, med stöd av vilken domen skulle kunna återbrytas på det sätt A har yrkat. Däremot kan det vara fråga om ett sådant rättegångsfel som avses i 31 kap. 1 § 4 punkten som berättigar att efter klagan undanröja hovrättens dom, om rättegångsfelet kan antas väsentligt ha inverkat på målets utgång.

Europadomstolens rättsliga ställningstaganden binder domstolarna i Finland och de ska beaktas vid bedömningen av möjligheten att undanröja domen med stöd av den ovan nämnda bestämmelsen om klagan. Europakonventionen förpliktar dock inte som sådan konventionsstaten att återbryta eller undanröja en lagakraftvunnen dom eller att pröva saken på nytt enbart på den grunden att Europadomstolen i sitt avgörande har konstaterat en kränkning av Europakonventionen i det förfarande som har lett till domen. I Europarådets ministerkommittés rekommendation av den 19 januari 2000 konstateras att en ny behandling på grund av ett procedurfel som innebär en kränkning av konventionen är nödvändig om procedurfelet ger upphov till allvarlig misstanke om avgörandets riktighet och konventionskränkningen inte kan repareras på annat sätt än genom att saken tas upp till ny prövning.

Som det framgår av avgörandet HD 2007:36 ska möjligheterna att tillämpa 31 kap. 1 § 4 punkten rättegångsbalken bedömas i relation till rättsordningens utgångspunkt att en lagakraftvunnen dom innebär att ärendet har avgjorts bindande och bestående och att det är exceptionellt att en lagakraftvunnen dom undanröjs. Så som det också framgår av bestämmelsen i lagen kan inte vilket rättegångsfel som helst medföra att en dom måste undanröjas, utan kravet är att det kan antas att felet i förfarandet väsentligt har inverkat på slutresultatet i målet.

I det föreliggande fallet framgår det av protokollet från hovrättens muntliga förhandlingssammanträde att hovrätten hade förberett sig på att behandla målet i muntlig huvudförhandling även när det gäller åtalspunkten 9 som det nu är fråga om. Vid det förberedande sammanträdet har hovrätten meddelat parterna att hovrätten kan ändra tingsrättens avgöranden av straffyrkandet. Därför har det vid hovrättens förberedande sammanträde, där A varit närvarande företrädd av sitt ombud, blivit utrett vilka åtalspunkter parterna ansåg vara sådana att muntlig huvudförhandling var nödvändig. A:s ombud har meddelat att A:s avsikt inte har varit att beträffande åtalspunkten 9 höra någon som vittne. Av protokollet från det förberedande sammanträdet framgår inte att A heller själv skulle ha önskat bli hörd muntligen beträffande åtalspunkten 9. I sitt avgörande angående förrättande av muntlig förhandling har hovrätten ansett att en muntlig förhandling bl.a. när det gällde åtalspunkt 9 var onödig för parternas rättsskydd med beaktande av att parterna, medvetna om att tingsrättens avgörande eventuellt kom att ändras, vid det förberedande sammanträdet hade anfört att det inte längre fanns behov att i hovrätten framföra muntlig bevisning och hänvisat till den bevisning som framgick av tingsrättens protokoll.

Att muntlig förhandling inte hölls beträffande åtalspunkt 9 kom således inte som en överraskning för A, som har getts tillfälle att ta ställning till behovet av en sådan. A har också tillräckligt kunna förbereda sig på att hovrätten kunde tänkas ändra tingsrättens domslut även beträffande åtalspunkt 9. Det fel i förfarandet som Europadomstolen har konstaterat kan under dessa omständigheter inte antas ha inverkat på målets utgång.

Av de ovan anförda skälen avslår jag ansökan.

Justitierådet Häyhä: Jag är av samma åsikt som justitierådet Sippo.