HD:2009:80

Extraordinärt ändringssökande – Återbrytande av dom i brottmål – Människorättskränkning
Skydd mot självinkriminering

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr: H2009/89
Föredragningsdag: 22.9.2009
Liggare: 2065
Given: 20.10.2009

Samtidigt som A hade försatts i personlig konkurs och hade ålagts att bestyrka boförteckningen hade han stått under åtal för oredlighet som gäldenär. När A bestyrkte boförteckningen hade han underlåtit att uppge en del av sin egendom, eftersom han ansåg att han hade rätt att låta bli att medverka till utredningen av sin egen skuld. Genom Högsta domstolens avgörande HD 2009:27 hade A dömts till fängelsestraff för grovt gäldenärsbedrägeri, eftersom han när han bestyrkte boförteckningen hade låtit bli att uppge en del av sin egendom.

A yrkade att domen skulle återbrytas, eftersom den innebar ett brott mot den rätt att inte behöva belasta sig själv som följer av artikel 6 i europeiska människorättskonventionen (skydd mot s.k. självinkriminering). Högsta domstolen ansåg att de upplysningar som krävdes i konkursen stod i sådant samband med den samtidigt anhängiga straffprocessen att A med beaktande av Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis hade haft rätt när han bestyrkte boförteckningen att låta bli att uppge egendom till den del han hade blivit dömd till straff för grovt gäldenärsbedrägeri. På de grunder som framgår av beslutet återbröts domen i vilken tolkningen av skyddet mot självinkriminering stod i strid med artikel 6 i europeiska människorättskonventionen, och åtalet förkastades.

RB 31 kap 8 § 4 punkten
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 6 art
FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 14 art

Ansökan

A yrkade att Högsta domstolens dom 17.4.2009 nr 796 (HD 2009:27) skulle återbrytas eftersom den grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Domen stod i strid med de principer som Europadomstolen har slagit fast, senast i sitt avgörande 21.4.2009 mot Finland (Marttinen v. Finland), vilka gällde rätten att inte uttala sig om frågor som kan utgöra bevis mot en själv i ett pågående brottmål.

Bemötandena

Åklagaren och A:s konkursbo yrkade i sina bemötanden att A:s ansökan om extraordinär ändring skulle förkastas.

Åklagaren konstaterade att Högsta domstolen i sitt avgörande HD 2009:27 hade beaktat Europadomstolens rättspraxis och att principen om förbud mot att belasta sig själv inte hade tillämpats uppenbart oriktigt. Målet Marttinen var inte likadant som det som nu förelåg. De omständigheter som gällde skyldigheten att uppge egendom var inte likadana i det pågående brottmålet mot A och i fråga om boförteckningen. Det var inte fråga om samma sak.

Konkursboet konstaterade att konkursgäldenärens rätt att låta bli att uppge egendom skulle bedömas utifrån objektiva kriterier och att gäldenären inte får låta bli att uppge egendom, om denne utifrån en objektiv bedömning inte har befogad anledning att tro att han bidrar till att han själv blir dömd. De tillgångar som A dolde i konkursärendet hade inte direkt anknytning till de åtal som samtidigt var anhängiga.

Behandlingen av ansökan i Högsta domstolen

A:s ansökan om extraordinär ändring har enligt förordnande av Högsta domstolens president avgjorts i plenum.

Avgörandet i plenum

Motivering

Bakgrunden

Åtalet för grovt gäldenärsbedrägeri och A:s bemötande

1. Genom åtal som väcktes 23.6.2005 vid Helsingfors tingsrätt yrkade åklagaren straff för A för grovt gäldenärsbedrägeri begånget 17.12.1997. Enligt åtalet hade A, som 14.10.1997 försatts i personlig konkurs, för att skaffa sig orättmätig ekonomisk vinning dolt egendom i konkursförfarandet genom att låta bli att till boförteckningen anmäla (åtalspunkt 1 a) bolaget V Foundation, som han de facto ägde, och dess penningtillgångar 2 089 662,74 amerikanska dollar, (åtalspunkt 1 b) bolaget X Holdings S.A., som i sin tur hade ägt aktiestocken i Y Ab, som i sin tur hade haft placeringar värda 6 343 911,40 mark, (åtalspunkt 1 c) en fastighet med byggnader som han de facto ägde på Brändö i Helsingfors samt bolaget Z Properties värt sammanlagt 4 000 000 mark, (åtalspunkt 1 d) segelbåten Beneteau First F5 nr 81 värd 810 000 mark samt (åtalspunkt 1 e) bolaget Å Investments S.A., som i tillgångar hade åtminstone 100 319,88 amerikanska dollar samt vissa fondandelar värda 3 006 754,91 tyska mark.

2. A yrkade att åtalet skulle förkastas bl.a. på den grunden att han samtidigt som han skulle bestyrka boförteckningen stod åtalad för oredlighet som gäldenär. I åtalet påstods att han skulle ha överfört tillgångar från olika bolag till sig själv eller till sina andra bolag. A var inte skyldig att medverka till utredningen av sin egen skuld och därför hade han haft rätt att låta bli att uppge den egendom som han i åtalet för gäldenärsbedrägeri påstods ha dolt.

Högsta domstolens dom 17.4.2009

3. Högsta domstolen har i sin dom 17.4.2009 (HD 2009:27) konstaterat att A inte när boförteckningen fastställdes hade haft rätt att låta bli att ge de uppgifter som avsågs i åtalspunkterna 1 a – 1 e på den grunden att han genom att lämna dessa uppgifter skulle ha blivit tvungen att medverka till utredningen av sin egen skuld.

4. Högsta domstolen ansåg det utrett att A för att skaffa sig orättmätig ekonomisk vinning i konkursförfarandet hade dolt den egendom som avsågs i åtalspunkterna 1 a, 1 b, 1 c, 1 d och 1 e och att han, eftersom han genom gäldenärsbedrägeriet hade eftersträvat betydande ekonomisk vinning och brottet även som helhet bedömt var grovt, hade gjort sig skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri.

A:s ansökan om återbrytande

5. A har som stöd för sin ansökan hänvisat till skyddet mot s.k. självinkriminering (härefter: skyddet mot att inte behöva belasta sig själv) som han hade åberopat redan i rättegången och i synnerhet till Europadomstolens avgörande 21.4.2009 i målet Marttinen v. Finland. I sitt avgörande ansåg Europadomstolen att den tilltalades rättigheter hade kränkts då en gäldenär som misstänktes ha lämnat oriktiga uppgifter i en utsökningsutredning hade ålagts vid vite att i en ny utsökningsutredning lämna uppgifter om sina tillgångar. Högsta domstolen hade i sin dom 19.12.2002 (HD 2002:116) kommit till ett motsatt slutresultat. A anser att den tolkning som framgår av Högsta domstolens dom 17.4.2009 angående rätten att låta bli att röja omständigheter som kan tjäna som bevis mot en själv i ett pågående brottmål uppenbart strider mot Europadomstolens ståndpunkt.

Utgångspunkterna när förutsättningarna för att återbryta en dom bedöms

6. Enligt 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken kan en laga kraft vunnen dom återbrytas till den tilltalades fördel, om domen grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag. Enligt fast praxis när det gäller avgöranden av ansökningar om extraordinär ändring har uppenbart oriktig tillämpning av lag vanligen avsett situationer där lagtillämpningen tydligt och ostridigt har varit oriktig. Traditionellt har då ett krav för återbrytande varit att den lagtillämpning som framgår av domen ostridigt har stått i konflikt med det rättstillstånd som rådde när domen gavs.

7. Så som Högsta domstolen har konstaterat i sina avgöranden HD 1998:33 och HD 2008:24 är Europakonventionen tillämplig rätt i Finland, och en oriktig tillämpning av konventionen kan således utgöra grund för återbrytande av dom. I motsats till de situationer där riktigheten av en lagtillämpning bedöms i belysning av det nationella rättsläget vid den tidpunkt domen gavs, ska då beaktas de tolkningar av innehållet i rättsläget som internationella rättstillämpande och övervakande institutioner har gjort efter domen. Med avvikelse från de ovan nämnda fall som Högsta domstolen har avgjort är det i föreliggande fall dock inte fråga om att Europadomstolen skulle ha konstaterat ett fördragsbrott gällande samma avgörande av den inhemska domstolen som yrkandet om återbrytande avser. Inte heller Europarådets ministerkommittés rekommendation år 2000 till medlemsstaterna om de principer som ska iakttas vid extraordinärt överklagande som grundar sig på Europadomstolens avgöranden (Recommendation No R(2000)2 on the reexamintion or reopening of certain cases at domestic level following judgments of The European Court of Human Rights) avser sådana situationer. Rekommendationen gäller situationer där det är fråga om extraordinärt överklagande av fall som har varit föremål för Europadomstolens avgörande.

8. Bedömningen av om ett avgörande som begärs återbrutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag sker från fall till fall. De situationer där den lagbestämmelse som ska tillämpas har preciserats genom ett avgörande av ett rättskipnings- eller övervakningsorgan som är behörigt att övervaka internationella människorättsförpliktelser, och detta har skett efter att en dom i Finland har getts, utgör i detta sammanhang en särskild kategori, där man vid sidan av de nationella bestämmelserna också ska beakta de internationella förpliktelserna. Det kan då hända att den nationella domstolens tolkningsutrymme har krympt i takt med en sådan praxis så att det avgörande som ansetts falla inom ramen för tolkningsutrymmet vid den tidpunkt då domen gavs visar sig vara oriktigt i belysning av internationell rättspraxis som har utformats eller preciserats senare. I dessa fall är det inte fråga om en ny omständighet som skulle inverka på domslutet, utan om att den som har fattat avgörandet inte alls eller inte i tillräcklig grad har haft kännedom om det tolkningsunderlag som borde läggas till grund för domen. Frågan om lagen har tillämpats uppenbart oriktigt på det sätt som avses i 31 kap. 8 § 4 punkten rättegångsbalken ska avgöras utifrån objektiva kriterier. När det gäller den föreliggande ansökan måste bedömningen av hurdant innehållet i och omfattningen av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv var vid den tidpunkt då det avgörande som begärs återbrutet fattades göras i belysning av vad man vet för närvarande.

Rätten enligt Europakonventionen att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld

9. Som det framgår av avgörandet HD 2009:27, vilket begärs återbrutet, är den som är misstänkt för ett brott inte skyldig att medverka till utredningen av sin egen skuld. Enligt artikel 14.3.g i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter får ingen vid prövning av anklagelse för brott tvingas att vittna mot sig själv eller att erkänna sig skyldig. Europakonventionen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om skyddet mot att inte behöva belasta sig själv, men enligt Europadomstolens praxis innefattar dock de centrala garantierna för rättvis rättegång i brottmål enligt Europakonventionens 6 artikel även principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv (t.ex. Murray v. Förenade kungariket 8.2.1996 punkt 45 samt Heaney och McGuinness v. Irland 21.12.2000 punkt 48).

10. Skyddet mot att inte behöva belasta sig själv innebär att den som är misstänkt för ett brott eller är åtalad inte får tvingas eller påtryckas att genom egna åtgärder bidra till att hans eller hennes skuld utreds. Syftet med skyddet mot att inte behöva belasta sig själv är att skydda den tilltalade mot osakligt tvång från myndigheternas sida. Rätten att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld förutsätter att åklagaren måste försöka leda åtalet i bevis utan att åberopa bevis som har tagits fram genom tvång eller påtryckning utan hänsyn till den tilltalades vilja. Denna rätt har således ett nära samband med den oskyldighetspresumption som avses i artikel 6.2 i Europakonventionen, men den skyddar dock främst den tilltalades önskemål att inte uttala sig. (Se t.ex. Saunders v. Förenade kungariket 17.12.1996 punkterna 68 – 69 och Jalloh v. Tyskland 11.7.2006 punkterna 100 och 102). Förbudet mot skyldighet att behöva belasta sig själv kan inte begränsas enbart till yttranden som hänför sig till att den brottsliga gärningen erkänns eller som direkt visar på skuld, utan förbudet utsträcker sig även till användning av sådana yttranden som erhållits under tvång med vilka man försöker påvisa att den för brott misstänktes uttalanden är motstridiga eller tvivelaktiga eller med vilka man försöker undergräva hans trovärdighet (Saunders 17.12.1996 punkt 71).

11. Principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv hänför sig uttryckligen till den för brott misstänktes rättsskydd. Utgångspunkten är således att den inte blir tillämplig i konkurs- eller andra exekutiva förfaranden. I sådana förfaranden kan det i sig, oberoende av principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv, vara straffbart att lämna oriktiga upplysningar eller att dölja riktiga upplysningar (Allen v. Förenade kungariket 10.9.2002). Principen kan dock bli tillämplig även i konkurs- eller andra insolvensförfaranden, om den berörde samtidigt har anklagats för brott på ett sådant sätt som avses i Europakonventionens 6 artikel.

12. Europadomstolen har i själva verket ansett att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv kan ha betydelse även i situationer där den som är misstänkt för ett brott uppmanas att till andra än förundersökningsmyndigheten lämna upplysningar som kan ha betydelse i ett pågående eller förväntat brottmål (Allen 10.9.2002). Rätten att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld gäller enligt Europadomstolens praxis alla slags brottmål från de enklaste till de mest komplicerade oberoende av brottets art, och t.ex. allmänintresset kan inte berättiga att upplysningar som erhållits genom tvång i myndighetsförfarande används i brottmål för att utreda den tilltalades skuld (se t.ex. Saunders 17.12.1996 punkt 74, Heaney och McGuinness 21.12.2000 punkt 57 och Bykov v. Ryssland 10.3.2009 punkt 93).

13. Europadomstolen har ansett att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har åsidosatts t.ex. i ett fall där en person som i en polisundersökning har varit misstänkt för ett brott har dömts till straff för att inte ha infunnit sig till förhör i en separat undersökning angående samma gärning där man försökte utreda vinningen av den brottsliga verksamheten (Shannon v. Förenade kungariket 4.10.2005 i synnerhet punkterna 39–41). Det har också ansetts att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har blivit åsidosatt i en situation där åklagaren som bevis mot den tilltalade hade använt sådana upplysningar som den tilltalade hade förpliktats att ge i en administrativ kontroll som föregick brottmålet (t.ex. I.J.L., G.M.R. och A.K.P. v. Förenade kungariket 19.9.2000). Europadomstolen har även ansett att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har blivit åsidosatt i ett fall som gällde skatteförhöjning, där den som var misstänkt för att ha undvikit skatt hade uppmanats vid vite att lämna in vissa dokument till myndigheten. I detta fall ansåg domstolen att det vid bedömningen av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv var av betydelse bl.a. att personen i fråga inte kunde utesluta den möjligheten att det av dokumenten skulle framgå uppgifter om sådana inkomster som inte hade beskattats (J.B. v Schweiz 3.5.2001 punkt 66). Så som Högsta domstolen har konstaterat i det avgörande som ansökan gäller har det ansetts att skyddet mot att inte behöva belasta sig själv har åsidosatts även i situationer där gäldenären i samband med ett konkursförfarande har ålagts att vid hot om straff lämna upplysningar, vilka senare i en straffprocess har använts som centralt bevis mot honom (Medb v. Förenade kungariket 27.2004).

14. I Europadomstolens praxis angående skyddet mot att inte behöva belasta sig själv finns dock även avgöranden som går i en annan riktning. I fall som gäller trafikövervakning (Weh v. Österrike 8.4.2004, O´Halloran och Francis v. Förenade kungariket 29.6.2007 och Lückhof och Spanner v. Österrike 10.1.2008) har det varit fråga om fordonsinnehavares skyldighet att vid hot om straff meddela polisen vem som har kört hans eller hennes bil vid en viss tidpunkt då det vid trafikkontroll har upptäckts att bilen har körts för fort. En sådan anmälningsplikt har inte ansetts innebära en människorättskränkning. Dessa avgöranden begränsar sig dock till att gälla speciella situationer i samband med trafikövervakning. Av Europadomstolens avgöranden som gäller denna kategori av ärenden kan man med beaktande av ovan nämnd praxis i övriga fall inte dra tillförlitliga slutsatser när andra situationer bedöms.

15. Efter att den dom av Högsta domstolen som ansökan gäller gavs har Europadomstolen dessutom 21.4.2009 gett det i ansökan nämnda avgörandet Marttinen v. Finland, som gäller Högsta domstolens avgörande HD 2002:116. I detta mål var det fråga om att en person som misstänktes ha dolt en del av sin egendom i ett utsöknings- och konkursförfarande ålades att vid vite uppge sin egendom i en ny utsökningsutredning. Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att den anhängiga förundersökningen mot gäldenären och utsökningsutredningen gällde samma omständigheter. Gäldenären hade inte kunnat utesluta möjligheten att han kunde åtalas för gäldenärsbedrägeri, om det av den utredning som begärdes av honom skulle framgå att han hade tillgångar som inte hade uppgetts i de tidigare utsökningsutredningarna och i konkursen. I målet hade inte framställts sådan finländsk rättspraxis, enligt vilken uppgifter som kommit fram i en utsökningsutredning inte skulle få användas som bevis i en straffprocess. Att förundersökning hade inletts mot gäldenären och förundersökningen och utsökningsutredningen gällde samma omständigheter medförde att gäldenärens rätt att låta bli att uttala sig och att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld till väsentliga delar hade åsidosatts. Kravet på effektiv verkställighet berättigade inte ett sådant ingrepp i de ledande principerna för rättvis rättegång. Europadomstolen drog slutsatsen att det förelåg ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen.

Slutsatser av Europadomstolens tolkningspraxis

16. Skyddet mot att inte behöva belasta sig själv kan aktualiseras i många slags situationer och principen är inte i alla avseenden ovillkorlig. Så som Högsta domstolen har konstaterat i det avgörande som ansökan gäller, har innehållet i och betydelsen av principen inte i alla tillämpningssituationer utformats exakt och effekterna av den är inte likadana i alla situationer. Europadomstolens praxis när det gäller tolkningen av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv förefaller inte heller till alla delar vara konsekvent.

17. Till de viktigaste garantierna för rättvis rättegång i brottmål hör i varje fall att den misstänkte har rätt att såväl i förundersökning som i annat myndighetsförfarande låta bli att uttala sig och att inte behöva medverka till utredningen av sin egen skuld. Enligt Europadomstolens praxis gäller denna rätt även t.ex. i ett konkursförfarande, om en gäldenär som samtidigt är misstänkt för brott åläggs att vid äventyr av s.k. påtryckningshäkte lämna sådana upplysningar som för denne kan ha negativ betydelse i ett pågående brottmål. Redan det att man inte när upplysningarna begärs kan utesluta möjligheten att upplysningarna kan ha betydelse i brottmålet är enligt Europadomstolens nyare rättspraxis tillräckligt i detta avseende. Rätten att låta bli att yttra sig ska bedömas ur den tilltalades synvinkel och utifrån den information den tilltalade har vid den tidpunkt då upplysningar begärs vid äventyr av tvång eller straff. Den tilltalade är inte skyldig att lämna upplysningar, om denne har fog för att anta att de kan äventyra eller försvaga de egna möjligheterna att försvara sig. Utgångspunkten är densamma när man ska bedöma hur nära samband upplysningarna har med det brott för vilket den tilltalade samtidigt misstänks för.

18. Europadomstolen har i sin praxis fäst uppmärksamhet inte bara vid saksammanhanget mellan de upplysningar som krävs av den tilltalade och brottmålet, utan även vid vilket slags och vilken grad av tvång som har förekommit när upplysningarna begärdes samt vid vilka processuella rättskyddsgarantier som har funnits och hur de erhållna upplysningarna används. Däremot har det inte någon betydelse vilket slags allmänintresse – t.ex. att tvångsverkställighet ska vara effektiv – som kan motivera behovet att skaffa upplysningar.

Om sambandet mellan åtalet för oredlighet som gäldenär och de uppgifter som skulle lämnas i konkursen

19. När A bestyrkte boförteckningen i sin personliga konkurs var han i princip skyldig att uppge de bolag, den fastighet på Brändö samt den segelbåt som nämndes i åtalspunkterna 1 a – 1 e i det avgörande som ansökan avser. När uppgifterna lämnades år 1997 skedde det vid äventyr av påtryckningshäkte, vilket betyder att tvång förelåg när uppgifterna lämnades. Det är också klart att det inte har funnits något på lag eller etablerad rättspraxis grundat hinder för att i den pågående straffprocessen använda uppgifterna som bevis.

20. För att bedöma om A, med åberopande av skyddet mot att inte behöva belasta sig själv, har haft rätt att vägra uppge egendom i konkursen, är det i belysning av Europadomstolens ovan relaterade rättspraxis av betydelse vilket slags samband det finns mellan de uppgifter som krävdes i konkursen och det samtidigt anhängiga åtalet för oredlighet som gäldenär.

21. I den dom som begäran om återbrytande avser har Högsta domstolen inte i detalj bedömt detta samband. A har inte i sin ansökan bestridit de bedömningar hovrätten har gjort i detta avseende. Därför stödjer sig Högsta domstolen till denna del på hovrättens bedömningar av fakta i målet.

Åtalspunkt 1 a – V Foundation (V)

22. Det är ostridigt i målet att A tillsammans med en annan person har varit faktisk ägare av aktiebolagen F Oy, G Oy, H Oy och I Oy, vilka hörde till E-koncernen, och haft bestämmande inflytande i dem. Aktierna i Interbank Osakepankki som dessa bolag ägde hade våren 1993 sålts för ca 74 miljoner mark. Av priset hade hälften, dvs. ca 37 miljoner mark kunnat disponeras av A och han hade överfört pengarna till sitt eget bankkonto i Schweiz. Av dessa pengar hade ca 15 miljoner mark tagits tillbaka till Finland i juni 1993. Också dessa pengar hade senare igen flyttats utomlands till bolag i vilka A hade bestämmande inflytande. Det åtal som var anhängigt hösten 1997 gällde dock inte de överföringar som hade samband med dessa 15 miljoner mark.

23. Det åtal som var anhängigt hösten 1997 gällde vid sidan av annat oredlighet som gäldenär begångna 9.9.1993 och 6.10.1993. Enligt åtalet hade ytterligare ca 22 miljoner mark, som erhållits av försäljningarna i Interbank Osakepankki, utöver de ovan nämnda 15 miljonerna överförts utan godtagbar orsak från de nämnda bolagen till bolaget N Ltd på Guernsey. Vid förundersökningen i det brottmål som den dom som begärs återbruten handlade om hade det framgått att A därefter hade överfört dessa tillgångar till V via M Ltd och L samt ett utländskt mellanbolag i vilka han hade bestämmande inflytande. Hovrätten har konstaterat att fastän det var uppenbart att de pengar som hösten 1993 hade överförts till Guernsey delvis var blandade med deras avkastning och med A:s övriga tillgångar, så bestod de tillgångar som V hade när konkursen inleddes dock åtminstone till en del av de tillgångar som avsågs i åtalet för oredlighet som gäldenär.

Åtalspunkt 1 b – X Holdings S.A. (X)

24. A hade i september 1992 i egenskap av ordinarie styrelseledamot och verkställande direktör samt ägare i aktiebolaget bb Oy tillsammans med en annan person överlåtit köpoptioner som bolaget ägde till aktiebolaget P Oy, till vilket senare hade betalats 27 miljoner mark som köpoptionerna inbringat. Enligt köpebrevet för överlåtelsen skulle bb Oy ha sålt optionerna till P Oy för 2 202 000 mark. Hösten 1997 åtalades A för oredlighet som gäldenär på den grund att överlåtelsen av tillgångarna hade medfört att det bolag som överlåtit köpoptionerna hade blivit betalningsoförmöget.

25. En person som för A:s räkning ägt aktier i Oy Y Ab hade 1.3.1995 sålt aktierna till bolaget J Limited och detta bolag hade i sin tur 19.12.1995 sålt aktierna till bolaget K Limited. K hade 18.8.1997 och 8.9.1997 sålt aktierna vidare till X. A hade bestämmande inflytande i J, K och X. Den 2 april 1993 hade Y:s aktiekapital höjts från 15 000 mark till 915 000 mark och senare ytterligare till 965 000 mark. A hade i målet hävdat att de tillgångar som använts till Y:s aktiekapital och för att höja det härstammade från de tillgångar som hade influtit för betalningen till P Oy för köpoptionerna. Enligt vad hovrätten konstaterat stödde utredningen i målet det faktum att de tillgångar som hade använts för att höja aktiekapitalet åtminstone delvis härstammade från de 27 miljoner mark som hade erhållits från köpoptionerna. Hovrätten har ansett det ostyrkt att de tillgångar som använts för att skaffa aktiestocken i Y och för att höja aktiekapitalet skulle ha härstammat från andra tillgångar än de A hade påstått.

Åtalspunkt 1 c – Z Properties (Z) och fastigheten på Brändö

26. Z, i vilket A hade bestämmande inflytande, hade 6.8.1993 köpt fastigheten på Brändö. Pengarna för att köpa fastigheten hade Z fått genom försäljningen av aktierna i Interbank Osakepankki. De härstammade från de 15 miljoner mark av köpeskillingen som nämns i punkt 22. Pengarna hade 2.8.1993 överförts via F Oy, G Oy, cc, dd och M till Z, dvs. före överföringarna 9.9.1993 och 6.10.1993, vilka det var fråga om i det åtal som var anhängigt hösten 1997.

Åtalspunkt 1 d – Segelbåten

27. A hade i egenskap av verkställande direktör för fastighetsinvesteringsbolaget Kiinteistösijoitus Oy överlåtit bolagets anläggningstillgångar till bb Oy genom ett köpebrev undertecknats 16.12.1992. Åklagaren yrkade hösten 1997 att A skulle straffas för oredlighet som gäldenär, eftersom köpet hade ingåtts till underpris och förvärrat fastighetsinvesteringsbolagets betalningsoförmåga. Köpet hade även omfattat den segelbåt som nämndes i åtalspunkterna mot A.

28. Äganderätten till segelbåten hade 9.9.1993 överförts vidare på Z, i vilket A hade bestämmande inflytande. Z hade enligt köpebreven strax innan A försattes i konkurs överlåtit segelbåten på ett annat bolag. Hovrätten har dock ansett att det inte var möjligt att överlåtelsen hade gjorts innan A försattes i konkurs utan att köpebrevet hade antedaterats.

Åtalspunkt 1 e – Å Investment S.A. (Å)

29. Den 31 oktober 1997 var Å:s tillgångar sammanlagt 100 319,88 dollar. Dessutom hade Å haft vissa fondandelar, som 3.9.1997 och 29.9.1997 hade skaffats med pengar som hade lyfts från A:s personliga konton. Pengarna härstammade från Roosa Trust eller från Pirogue Trust. Hovrätten har ansett att det var möjligt att de pengar som använts för att köpa fondandelarna hade kunnat komma från de i åtalspunkt 1 a konstaterade pengar som överförts till N Ltd, beträffande vilka A hösten 1997 stod åtalad för oredlighet som gäldenär. Enligt hovrätten hade det i målet i varje fall inte visats att de pengar som använts för att köpa de fondandelar som fanns i Å:s namn skulle ha kommit någon annanstans ifrån än från de 22 miljoner mark som nämns i åtalspunkt 1 a.

Högsta domstolens slutsatser angående sambandet mellan åtalet och de upplysningar som begärdes i konkursen
30. I de bolag som nämns i åtalspunkterna 1 a, 1 b och 1 e har på det ovan beskrivna sättet funnits sådana tillgångar beträffande vilka A samtidigt har varit åtalad för oredlighet som gäldenär. Om egendomen uppgavs i konkursen hade detta således kunnat ha haft betydelse i det pågående brottmålet. A har inte kunnat utesluta möjligheten att uppgifterna skulle ha betydelse för bedömningen av hans skuld.

31. Segelbåten som nämns i åtalspunkt 1 d har vid den tidpunkt boförteckningen fastställdes haft samband med åtalet för oredlighet som gäldenär, genom att segelbåten hade varit ett föremål som hörde till anläggningstillgångarna och det hade påståtts att köpet hade skett till underpris. Fastän det i åtalet har varit fråga om huruvida köpet av anläggningstillgångarna har skett till underpris eller ej, var det möjligt att uppgifterna om segelbåten hade kunnat ha betydelse för den pågående straffprocessen. A har inte heller till denna del kunnat utesluta den möjligheten.

32. Till det Z-bolag som nämns i åtalspunkt 1 c har inte överförts sådana tillgångar beträffande vilka A var åtalad för oredlighet som gäldenär. Den fastighet på Brändö som nämns i åtalspunkten har skaffats med pengar som härstammar från den andel på 15 miljoner mark av priset för aktierna i Interbank Osakepankki som nämns i punkt 22. För fastighetsköpet har således inte använts sådana tillgångar som avses i åtalet. I konkursen skulle uppgifter om Z och fastigheten på Brändö inte på den grunden ha haft betydelse för den straffprocess där åtalet för oredlighet som gäldenär behandlades.

33. De pengar som har använts till fastighetsköpet har dock på det ovan konstaterade sättet härstammat från samma köp av aktierna i Interbank Osakepankki som de tillgångar som avsågs i åtalet. De har på motsvarande sätt överförts till olika utländska bolag i vilka A hade bestämmande inflytande, och den vägen till Z som har varit ett av dessa bolag. När åtalet behandlades i tingsrätten har åklagaren som stöd för åtalet såsom bevisning uttryckligen åberopat överföringen av dessa 15 miljoner mark och ansett att de för sin del visade att A utan grund hade haft för avsikt att till sig själv också överföra de tillgångar som avsågs i åtalet. Med hänsyn till detta anser Högsta domstolen att A inte när han uppgav sin egendom i konkursen hade kunnat utesluta möjligheten att uppgifterna om Z och fastigheten på Brändö hade kunnat ha betydelse för den straffprocess som gällde oredlighet som gäldenär.

Förutsättningarna för återbrytande i det föreliggande fallet

34. I det avgörande som ansökan gäller har Högsta domstolen utgått från att frågan om A:s rätt att låta bli att lämna upplysningar ska bedömas utifrån vilken risken för honom hade varit att om han lämnar dessa upplysningar bli dömd för oredlighet som gäldenär enligt det åtal som då var anhängigt. Väsentligt enligt uppfattningen i detta avgörande var således hur betydelsefull bevisning om personens skuld dessa upplysningar kunde ha varit. I Europadomstolens tidigare praxis angående skydd mot att inte behöva belasta sig själv kunde man inte finna tillräckligt stöd för en sådan tolkning. I avgörandet i målet Marttinen, som gavs efter den dom av Högsta domstolen som ansökan gäller, har principen om skydd mot att inte behöva belasta sig själv tvärtom tillämpats så, att om ett anhängigt åtal och uppgifter som i utsöknings- eller konkursförfarande krävs vid äventyr av någon sanktion gäller samma saker, så får gäldenären vägra uppge sådan egendom oberoende av hur betydelsefulla dessa upplysningar skulle anses vara för bedömningen av hans skuld. Tillräckligt för sambandet mellan upplysningarna och brottsmisstanken har ansetts vara redan det att man när upplysningarna begärs inte har kunnat utesluta den möjligheten att upplysningarna kan ha betydelse i det brottmål som skyddet mot att inte behöva belasta sig gäller.

35. Utifrån Europadomstolens rättspraxis kan man numera anse det klart att om A hade förpliktats att lämna upplysningar om den egendom som avses i åtalspunkterna 1 a, 1 b, 1 d och 1 e, skulle detta ha inneburit att han i strid med artikel 6 i Europakonventionen hade varit tvungen att vid äventyr av påtryckningshäkte bidra till utredningen av sin egen skuld. Också en skyldighet att lämna de upplysningar som avses i åtalspunkt 1 c skulle indirekt ha haft en sådan effekt eftersom upplysningar som lämnats på ett sådant sätt skulle ha varit stöd som bevis för åklagarens förklaring om bakgrunden till de gärningar för vilka A samtidigt stod åtalad. A har således när han bestyrkte boförteckningen haft rätt att låta bli att uppge den egendom som nämns i åtalspunkterna 1 a – 1 e.

36. I den dom av Högsta domstolen som begärs återbruten har innehållet i skyddet mot att inte behöva belasta sig själv inte i belysning av den rättspraxis hos Europadomstolen som då var känd tolkats så uppenbart oriktigt som det enligt vad som konstateras ovan i punkt 6 i allmänhet förutsätts. Med en bedömning utifrån den rättspraxis som numera har preciserats står Högsta domstolens tolkning dock i strid med Europadomstolens rättspraxis. Genom den dom som begärs återbruten har A dömts till fängelsestraff och ålagts att betala skadestånd. Domen har inte ännu verkställts. Eftersom dessa följder av tillämpningen av lagen i strid med Europakonventionen fortfarande går att förhindra om domen återbryts, finns det vägande skäl att göra det.

37. Under dessa omständigheter prövar Högsta domstolen med stöd av rättegångsbalken 31 kap. 8 § 4 punkten rättvist att återbryta den dom som ansökan gäller till den del A har befunnits skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri.

38. A har när han bestyrkte boförteckningen haft rätt på ovan beskrivet sätt att vägra uppge den egendom som nämns i åtalspunkterna 1 a – 1 e. Därför har han inte gjort sig skyldig till grovt gäldenärsbedrägeri när han i samband med att han bestyrkte boförteckningen lät bli att uppge den egendom som nämns i dessa åtalspunkter.

39. Eftersom A inte har gjort sig skyldig till straffbart förfarande när det gäller åtalspunkterna 1 a – 1 e, är han inte skyldig att ersätta konkursboet för skador som bygger på dessa åtalspunkter. Till den del Högsta domstolen genom sin dom 17.4.2009 har fastställt att U Foundation och T Ltd:s tillgångar samt tillgångarna i S Ltd:s besittning tillhör konkursboet finns det däremot inte grunder för att återbryta Högsta domstolens dom. Ett godkännande av konkursboets yrkande på fastställelse är inte beroende av huruvida åtalet för grovt gäldenärsbedrägeri har framgång.

Domslut

Högsta domstolens dom 17.4.2009 nr 796 återbryts till den del A har dömts till straff för grovt gäldenärsbedrägeri (åtalspunkterna 1 a – 1 e).

Åtalet mot A (åtalspunkterna 1 a – 1 e) för grovt gäldenärsbedrägeri (begånget 17.12.1997) förkastas och A befrias från det straff han dömts till.

A befrias från att till konkursboet betala de skadestånd 2 089 662,74 amerikanska dollar, 3 006 754,91 tyska mark och 100 319,88 amerikanska dollar som hänför sig till åtalspunkterna 1 a och 1 e.

Till den del Högsta domstolen i sin dom 17.4.2009 har fastställt att tillgångarna i U Foundations besittning 1 187 981,63 euro jämte avkastning, i T Ltd:s besittning 266 095,76 amerikanska dollar jämte avkastning och i S Ltd besittning 1 291 086 amerikanska dollar jämte avkastning tillhör konkursboet återbryts inte Högsta domstolens dom 17.4.2009.

Målet har avgjorts i plenum av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Gustaf Möller, Gustav Bygglin, Pasi Aarnio, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Timo Esko, Soile Poutiainen, Marjut Jokela, Jukka Sippo och Jorma Rudanko. Föredragande Timo Ojala.