HD:2009:37

Arbetsavtal - Överlåtelse av rörelse

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienummer: S2007/798
Föredragning: 26.11.2008
Givet: 14.5.2009
Liggare: 997

En kommunal nödcentrals funktioner hade överförts på en statlig nödcentral som hade inrättats med stöd av lagen om nödcentraler. Detta var inte fråga om överlåtelse av en rörelse.
ArbetsavtalsL 1 kap 10 § 1 mom

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Käromålet och bemötandena i Iisalmi tingsrätt

Tarja K och Arja P yrkade i talan mot staten att det skulle fastställas att överföringen av verksamheten vid Iisalmi stads nödcentral till en del av statens nödcentralsverk med stöd av lagen om nödcentraler (157/2000) och inrikesministeriets beslut stod i strid med 1 kap. 10 § arbetsavtalslagen, om man som tolkningsanvisning beaktade bestämmelserna om överlåtelse av företag i artikel 1 i Europeiska gemenskapens direktiv 2001/23/EG (överlåtelsedirektivet), och att nödcentralsverket hade förfarit i strid med 1 kap. 10 § arbetsavtalslagen då verket, med beaktande av artikel 3.1 i det nämnda direktivet som tolkningsanvisning, inte hade anställt K och P räknat från den 1 december 2003. Dessutom yrkade K och P att nödcentralsverket skulle åläggas att betala 12 905 euro till K och 12 358 euro till P som lön för uppsägningstiden samt med stöd av 12 kap. 2 § arbetsavtalslagen 43 016 euro till K och 41 194 euro till P som ersättning för olaglig uppsägning av arbetsavtalet, samtliga belopp jämte ränta.

I sitt käromål ansåg K och P att överföringen av nödcentralsverksamheten från Iisalmi stad till statens nödcentralsverk uppfyllde lagstiftningens kännetecken för överlåtelse av företag. Verksamheten vid det statliga nödcentralsverkets nödcentral i Norra Savolax hade inletts omedelbart efter att verksamheten vid Iisalmi stads nödcentral hade upphört. Stadens nödcentral hade haft ekonomisk verksamhet och utgjort en funktionell helhet. Stadens nödcentrals identitet hade vid överföringen bevarats trots att huvudmannen blivit en annan. Nödcentralens verksamhet hade efter överföringen fortsatt som förr. Vid överlåtelsen hade staden visserligen inte åtminstone i betydande grad överlåtit materiell egendom till nödcentralsverket, men personalen hade haft en central betydelse i nödcentralens verksamhet. I nödcentralens verksamhet hade det inte varit fråga om utövande av offentlig makt och således inte om förvaltningsverksamhet. Det var inte fråga om överföring av förvaltningsuppgifter från en förvaltningsmyndighet till en annan. K:s och P:s arbetsrättsliga ställning skulle bestämmas utifrån överlåtelsedirektivet och arbetsavtalslagen så, att deras anställningsförhållande och därav följande arbetsgivarförpliktelser hade övergått på nödcentralsverket.

Staten motsatte sig käromålet och yrkade att det skulle avvisas eller förkastas. Tjänsterna vid nödcentralsverket hade tillsatts med stöd av och i enlighet med tjänstemannalagstiftningen och lagen om nödcentraler. De allmänna domstolarna var inte behöriga att pröva ärenden som gällde tillsättande av offentliga befattningar.

Förutsättningarna för att tillämpa bestämmelserna om överlåtelse av företag uppfylldes inte till någon del. Syftet med lagen om nödcentraler hade varit att helt och hållet omorganisera nödcentralsverksamheten inom räddnings-, polis- samt social- och hälsovårdsväsendet. De statliga nödcentralerna inledde sin verksamhet såsom nya myndigheter utan att någon tidigare myndighets verksamhet som sådan hade övergått på dem eller vid överföringen hade behållit sin identitet. Nödcentralernas uppgifter enligt lagen blev att ta emot meddelanden inom räddnings-, polis- samt social- och hälsovårdsväsendet, att fatta beslut om larm och att larma respektive enhet till platsen. När nödcentralerna utför dessa lagstadgade uppgifter fungerar de utifrån sin egen bedömning av situationen och det var naturligt att situationsbedömningen skedde under tjänstemannansvar. Beslut om larm skulle anses innebära utövande av offentlig makt. När nödcentralsverket inträttades hade det varit fråga om omorganisering av offentliga förvaltningsuppgifter. Nödcentralsverksamhet hade inte utövats som ekonomisk verksamhet varken med stöd av tidigare lagstiftning eller lagen om nödcentraler. K och P hade aldrig stått i anställningsförhållande till nödcentralsverket och de hade således inte rätt till lön för uppsägningstiden eller till de i käromålet nämna ersättningarna för olaglig uppsägning av arbetsavtalet.

Tingsrättens dom den 8 december 2006

Tingsrätten konstaterade att arbetsavtalslagen låg till grund för käromålet och att talan gällde frågan om bestämmelserna om överlåtelse av företag skulle tillämpas på kärandenas arbetsavtal. Något hinder, såsom staten hade anfört, att pröva käromålet förelåg således inte.

Några privaträttsliga avtal eller arrangemang förekom inte när nödcentralsverket inrättades, utan alla åtgärder som gällde inrättandet av nödcentralsverket var lagstadgade. Att offentlig verksamhet omorganiserades genom lagstiftning hindrade i sig inte att bestämmelserna om överlåtelse av företag tillämpades.

När nödcentralsverket inrättades hade de ekonomiska resurserna till de kommunala nödcentralerna nästan som sådana överförts på inrikesministeriet och dess räddningsavdelning och kommunernas statsandelar hade samtidigt skurits ned. Enligt EG-domstolens praxis kunde ekonomisk verksamhet med stöd av bidrag från myndigheterna liksom även verksamhet som inte eftersträvade vinst vara föremål för överlåtelse av företag. Verksamheten vid Iisalmi stads nödcentral som stöddes med offentliga medel hade till sin natur varit ekonomisk verksamhet liksom även nödcentralverkets verksamhet. Med statliga budgetmedel utfördes många administrativa funktioner, vilka trots deras karaktär av ekonomisk verksamhet inte var företagsverksamhet eller omfattades av bestämmelserna om överlåtelse av företag.

Tingsrätten ansåg att stadens nödcentralverksamhets identitet även efter överlåtelsen hade bestått, eftersom kärnan i verksamheten hade fortlevt som sådan. Nödcentralverkets verksamhet hade inletts omedelbart efter att stadens nödcentrals verksamhet hade upphört. I samband med att nödcentralsverket inrättades hade inte någon fast eller lös egendom överförts från den tidigare verksamheten och nödcentralen hade inte haft en egen kundkrets. Nödcentralen hade anställt en väsentlig del av den kommunala nödcentralens personal såväl när det gällde antal som kompetens.

Tingsrätten yttrade som sin slutsats att av kriterierna för överlåtelse av företag uppfylldes kriteriet att verksamheten skulle vara likartad och oavbruten samt kriterierna om personalens övergång och delvis också kriterierna om ekonomisk verksamhet. Kriteriet angående övergång av egendom hade med beaktande av verksamhetens art inte någon avgörande betydelse för avgörandet. De olika kriterierna kunde dock inte bedömas separat utan kriterierna för överlåtelse av företag måste bedömas som en helhet. Framför allt måste verksamhetens art beaktas.

Tingsrätten konstaterade att nödcentralens verksamhet när det gällde att göra situationsbedömningar vid nödsituationer samt att bestämma skyndsamhetsklass, vilken direkt påverkade hur polisen inleder förundersökning, innebar myndighetsutövning. Organisationsmodellen hade flera steg, innefattande centralförvaltning och lokalförvaltning. Verksamheten var till sin natur klart administrativ. När nödcentralerna inrättades hade det varit fråga om en riksomfattande omorganisation. Den hade omfattat administrativa funktioner, som innebar myndighetsutövning. Det hade varit fråga om att överföra förvaltningsuppgifter från ett offentligt organ till ett annat. Den affärsekonomiska verksamheten skulle anses vara sekundär i verksamheten. Kriterierna för överlåtelse av företag uppfylldes således inte i målet.

Tingsrätten förkastade käromålet.

Målet har avgjorts av lagmannen Erkki Kuvaja, tingsdomaren Heikki Pulkka och notarien Janne Puustinen.

Östra Finlands hovrätts dom den 2 oktober 2007

K och P överklagade hos hovrätten. Hovrätten godkände motiveringarna i tingsrättens dom och ändrade inte domen.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Maija Liisa Kilpeläinen, Jukka Soininen och Tuija Silvento. Tanja Makkonen var föredragande.

Överklagandet i Högsta domstolen

K och P beviljades besvärstillstånd.

I sin besvärsskrift yrkade K och P att hovrättens dom skulle upphävas och att deras käromål skulle godkännas.

Staten bemötte besvären och yrkade att den skulle förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Händelseförloppet och frågeställningen

1. K och P hade från den 1 oktober 1979 arbetat som jour vid den kommunala nödcentral som hade inrättats i Iisalmi med stöd av lagen om brand- och räddningsväsendet (559/1975) och sedermera med stöd av lagen om räddningsväsendet (561/1999). De hade stått i arbetsavtalsförhållande till Iisalmi stad enligt arbetsavtalslagen (320/1970 och 55/2001).

2. Lagen om räddningsväsendet, enligt vilken de kommuner som hörde till de larmkretsar som statsrådet föreskrev skulle inrätta och upprätthålla nödcentraler för brand- och social- och hälsovårdsväsendet, har upphävts genom lagen om nödcentraler (157/2000), som trädde i kraft den 1 januari 2001. Genom den sistnämnda lagen omorganiserades räddningsverksamheten inom brand-, polis-, samt social- och hälsovårdsväsendet och de separata kommunala nödcentralerna och polisförvaltningens nödcentraler ersattes med enhetliga statliga nödcentraler. Arrangemanget har till samtliga delar genomförts genom lagen om nödcentraler och några privaträttsliga avtal har inte förekommit.

3. Med stöd av 13 § 1 mom. lagen om nödcentraler var det när nödcentralsverket inledde sin verksamhet möjligt att tjänsterna vid nödcentralerna tillsattes med anställda från de kommunala nödcentraler som indrogs och från polisen utan att tjänsterna ledigförklarades och utan hinder av de föreskrivna behörighetsvillkoren. I lagens 17 § finns bestämmelser om hur anställningsvillkoren bestäms under övergångsskedet för den som med stöd av 13 § 1 mom. utnämns till en statlig tjänst. I förarbetena till lagen (RP 87/1999 rd s. 18) gjordes bedömningen att nödcentralerna nästan i full utsträckning skulle kunna anställa den jourpersonal som fanns vid de kommunala nödcentralerna. Eftersom nödcentralernas distrikt blev större och ändringar gjordes i förläggningsplatserna gjorde man dock bedömningen att det inte var möjligt för alla anställda inom jourverksamheten att övergå till de nya centralerna. För dem borde man enligt regeringens proposition utreda möjligheterna för respektive kommuner att ge sysselsättning inom annan kommunal verksamhet.

4. Av de fem jourhavandena vid Iisalmis kommunala nödcentral utnämndes alla utom K och P till tjänster vid Norra Savolax nödcentral, som den 2 december 2003 inledde sin verksamhet med stöd av lagen om nödcentraler. När den kommunala nödcentralens verksamhet upphörde hade Iisalmi stad inte sagt upp K:s och P:s arbetsavtal, eftersom det enligt stadens uppfattning hade varit fråga om överlåtelse av rörelse i enlighet med 1 kap. 10 § arbetsavtalslagen, vilket gjorde att K:s och P:s anställningsförhållanden hade övergått på statens ansvar. Nödcentralsverket hade i sin tur ansett att personalens ställning i samband med nödcentralsreformen hade ordnats i enlighet med lagen om nödcentraler och att saken således inte skulle bedömas enligt arbetsavtalslagen.

5. I Högsta domstolen gäller frågan om det när nödcentralsverksamheten övergick från Iisalmi stad till Norra Savolax nödcentral hade varit fråga om sådan överlåtelse av rörelse som avses i 1 kap. 10 § arbetsavtalslagen och om nödcentralsverket således hade handlat i strid med denna bestämmelse när den inte hade anställt K och P.

Innehållet i bestämmelserna och rättspraxis i frågan

6. Enligt 1 kap. 10 § 1 mom. arbetsavtalslagen som ska tillämpas i saken avses med överlåtelse av rörelse överlåtelse av ett företag, en rörelse, en sammanslutning eller en stiftelse eller en funktionell del därav till en annan arbetsgivare, om den rörelse som överlåts och som bedrivits som huvud- eller sidoverksamhet eller den överlåtna delen efter överlåtelsen förblir oförändrad eller likartad. Enligt paragrafens 2 mom. ska vid sådan överlåtelse av rörelse de rättigheter och skyldigheter samt till dem anslutna anställningsförmåner, som arbetsgivaren har med anledning av de anställningsförhållanden som gäller vid tiden för överlåtelsen, övergå på rörelsens nya ägare eller innehavare.

7. Genom 1 kap. 10 § 1 mom. arbetsavtalslagen genomfördes till denna del Europeiska rådets direktiv 77/187/EEG om överlåtelse av företag och ändringsdirektivet 98/50/EG, vilka senare har kodifierats till rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (överlåtelsedirektivet). Dessa direktiv och EG-domstolens rättspraxis angående dem ska således beaktas när bestämmelsen i arbetsavtalslagen tolkas.

8. Enligt artikel 1.1 punkt b i överlåtelsedirektivet ska med överlåtelse enligt detta direktiv förstås överlåtelse av en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet. Enligt artikel 1.1 punkt c tillämpas direktivet på offentliga och privata företag som bedriver ekonomisk verksamhet, med eller utan vinstsyfte. En administrativ omorganisation av offentliga förvaltningsmyndigheter eller en överlåtelse av administrativa funktioner mellan offentliga förvaltningsmyndigheter ska dock inte betraktas som en överlåtelse enligt detta direktiv.

9. Som det framgår av artikel 8 i överlåtelsedirektivet hindrar detta direktiv inte medlemsstaterna att tillämpa nationell lagstiftning som är gynnsammare för arbetstagarna. I arbetsavtalslagen finns inte en sådan uttrycklig begränsning av tillämpningsområdet som skulle motsvara artikel 1.1 punkt c i överlåtelsedirektivet. När arbetsavtalslagens 1 kap. 10 § stiftades har överlåtelsedirektivets tillämpningsområde dock uppenbart varit utgångspunkt. Enligt regeringens proposition (RP 157/2000 rd, s. 69) är avsikten att definitionen i arbetsavtalslagen på överlåtelse av rörelse ska motsvara definitionen på överlåtelse av företag enligt direktivet, fastän ordalydelsen inte helt överensstämmer. Därför anser Högsta domstolen att man när tillämpningsområdet för 1 kap. 10 § 1 mom. arbetsavtalslagen bedöms även måste beakta överlåtelsedirektivets tillämpningsområde.

10. Överlåtelsedirektivets tillämpningsområde har i EG-domstolens rättspraxis getts en vid tolkning. EG-domstolen har ansett att begreppet företag (eller en del av det) i den mening som avses i artikel 1.1 punkt a i överlåtelsedirektivet omfattar "varje varaktigt organiserad ekonomisk enhet, det vill säga en sådan organisation av personer och beståndsdelar som kan bedriva en ekonomisk verksamhet genom vilken ett särskilt syfte eftersträvas. Ett sådant begrepp är inte beroende av enhetens rättsliga ställning och finansieringssätt." (T.ex. mål C-175/99 Mayeur, dom 26 september 2000, punkt 32). Med ekonomisk verksamhet avses i sin tur allt slags utbud av varor eller tjänster på marknaden.

11. Överlåtelsedirektivet tillämpas således på överlåtelse av en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet oavsett om den drivs med eller utan vinstsyfte (mål C-343/98 Collino och Chiappero, dom 14 september 2000, punkt 30). Överlåtelse av ekonomisk verksamhet utesluts inte heller från direktivets tillämpningsområde enbart på den grunden att verksamheten bedrivs i allmänt intresse (t.ex. mål C-175/99 Mayeur, punkt 40). Tillämpning av direktivet utesluts inte heller enbart av den omständigheten att den överlåtna tjänsten har upplåtits av ett offentligrättsligt organ, såsom en kommun, om verksamheten inte innebär myndighetsutövning (mål C-343/98 Collino och Chiappero, punkt 31–32, samt förenade målen C-173/96 och C-247/96 Hidalgo m.fl., dom 10 december 1998, punkt 24). För bestämmelserna om överlåtelse av företag har det inte heller någon betydelse om den som tar emot den ekonomiska verksamheten är ett organ som ingår i den offentliga förvaltningen (C-175/99 Mayeur, punkt 33) och inte heller nödvändigtvis om överlåtelsen av ett företags verksamhet till ett annat företag sker genom ett ensidigt myndighetsbeslut och inte genom ett avtal (mål C-29/91 Redmond Stichting, dom 19 maj 1992, punkt 10–21, och mål C-343/98 Collino och Chiappero, punkt 34–35). EG-domstolen har dock ansett att det inte var fråga om överlåtelse av företag när några kommuner överförde vissa uppgifter på en samkommun och det enbart var fråga om myndighetsutövning och i varje fall endast i ringa mån om ekonomisk verksamhet (mål C-298/94 Henke, dom 15 oktober 1996, punkt 16–18).

Bedömning av det föreliggande fallet

12. Med beaktande av de ovan relaterade tolkningarna i EG-domstolens rättspraxis kan man inte utesluta överlåtelsedirektivets tillämpning på överföringen av den kommunala nödcentralsverksamheten på staten enbart av den omständigheten att verksamheten hade övergått från ett offentligrättsligt organ till ett annat. Väsentligt för överlåtelsedirektivets tillämpning är däremot om det i arrangemanget har varit fråga om överlåtelse av en enhet som bedrivit ekonomisk verksamhet och som vid överlåtelsen har behållit sin identitet. Vid helhetsbedömningen av den frågan måste man fästa avseende vid innehållet i verksamheten och dess natur samt vid det sätt på vilket verksamheten var organiserad å ena sidan före överföringen och å andra sidan efter överföringen.
13. Den kommunala nödcentralsverksamheten var en lagstadgad uppgift som sköttes i det allmännas intresse och utan vederlag, frånsett de avgiftsbelagda tjänster som nödcentralerna eventuellt skötte med stöd av 43 § lagen om räddningsväsendet. Enligt lagens 42 § 1 mom. skulle nödcentralerna ta emot nöd- och olycksmeddelanden och larma den hjälp som behövs samt fungera som sambandscentral för räddningsverksamheten. Vid sidan av kommunerna svarade inrikesministeriet och länsstyrelserna för verksamheten, vilken finansierades med allmänna medel.

14. Genom lagen om nödcentraler och myndigheternas beslut med stöd av den har nödcentralsverksamheten helt och hållet omorganiserats i hela landet. Verksamheten har helt överförts på staten och för detta har inrättas en ny statlig myndighet, nödcentralsverket, och under den regionala nödcentraler. Verksamheten vid såväl polisens nödcentraler som de kommunala nödcentralerna har sammanförts till dessa statliga nödcentraler. Syftet med nödcentralsverksamheten är å ena sidan att garantera att befolkningen får de nödcentralstjänster den behöver och å andra sidan att trygga sådana tjänster som stöder myndigheterna och deras operativa enheter samt att effektivera samarbetet mellan de viktigaste säkerhetsmyndigheterna (RP 87/1999 rd, s. 22).

15. Enligt 4 § lagen om nödcentraler ska nödcentralerna ta emot nödmeddelanden, meddelanden som kräver omedelbara åtgärder av polisen och andra meddelanden som kräver omedelbara åtgärder för människors, egendoms och miljöns säkerhet samt förmedla dem vidare till de enheter som uppgiften enligt gällande lagstiftning hör till. Dessutom är nödcentralen sambandscentral för räddnings-, polis- samt social- och hälsovårdsväsendet, den ska stödja och bistå de enheter som sköter dessa myndigheters uppgifter och den ska utföra uppgifter som ålagts den i andra lagar. Enligt 3 § lagen om nödcentraler ska varje myndighet som deltar i nödcentralsverksamheten styra nödcentralerna i ärenden som hör till det egna behörighetsområdet. Nödcentralen utför dessutom sådana uppdrag inom sitt verksamhetsområde som enheter hos de operativa myndigheterna tilldelar eller ålägger nödcentralen inom ramen för sina befogenheter.

16. Nödcentralernas verksamhet och uppgifter hänför sig således, i synnerhet efter reformen genom lagen om nödcentraler, intimt till olika myndigheters uppgifter när det gäller upprätthållande av ordning och säkerhet, genom att nödcentralerna drar försorg om att behövliga myndighets- och andra hjälpaktioner sätts igång och allokeras och att hjälpaktionerna får stöd. Dessa uppgifter har ofta direkt och väsentligt samband med myndighetsverksamhet som innebär faktisk utövning av offentlig makt, i synnerhet till den del det är fråga om att inleda och biträda operativ polisiär verksamhet och även beträffande andra uppgifter, åtminstone till den del det är fråga om att bedöma hur skyndsamma larmuppdragen är samt att allokera resurserna till olika uppdrag. Också nödcentralernas egen verksamhet har genom lagen om nödcentraler allt tydligare organiserats som myndighetsverksamhet och den utövas under tjänsteansvar, vilket även förutsätts i Europeiska kommissionens rekommendation av den 25 juli 2003. Det har varit nödvändigt att ordna verksamheten i form av myndighetsverksamhet under tjänsteansvar även av den anledningen att de jourhavande till följd av sina uppgifter har getts en rätt att trots sekretessbestämmelserna få olika slags information från olika myndigheters register. Denna rätt motsvarar den rätt som jourhavande polismän vid polisens alarmeringscentraler har haft (lagen om nödcentraler 8 § och RP 87/1999 rd, s. 27). Även med hänsyn till detta kan ifrågavarande larmtjänster inte med hänsyn till deras innehåll och art på ett naturligt sätt jämställas med tjänster som produceras på marknaden.

17. Nödcentralerna är således en fast del av myndighetsverksamhet som avser faktiskt utövande av offentlig makt. Redan de kommunala nödcentralernas verksamhet hade tydligt sådana drag, och denna sida av verksamhet har blivit allt tydligare när nödcentralsverksamheterna helt och hållet övergick på staten. Den del av nödcentralernas verksamhet som kan karaktäriseras som ekonomisk verksamhet har såväl i de kommunala och i synnerhet i de statliga nödcentralerna varit obetydlig. Omorganisationen genom lagen om nödcentraler har också inneburit en förändring i verksamhetens art till den del personalen i den nya organisationen har ett tydligare tjänsteansvar i sin ställning som statliga tjänstemän.

18. I en helhetsbedömning har det således inte när nödcentralsverksamheten överfördes från kommunerna på staten varit fråga om en i bestämmelserna om företagsöverlåtelse avsedd överlåtelse av en enhet som bedrivit ekonomisk verksamhet och som behåller sin identitet, utan snarare om överföring av förvaltningsuppgifter från en förvaltningsmyndighet till en annan i samband med omorganisation av uppgifter och de myndigheter som sköter uppgifterna. Enligt artikel 1.1 punkt c i överlåtelsedirektivet ska en administrativ omorganisation av offentliga förvaltningsmyndigheter eller en överlåtelse av administrativa funktioner mellan offentliga förvaltningsmyndigheter inte betraktas som en överlåtelse av företag. Med hänsyn till att man vid tillämpningen av 1 kap. 10 § 1 mom. arbetsavtalslagen på ovan beskrivet sätt ska beakta även artikel 1.1 punkt c i överlåtelsedirektivet och EG-domstolens tolkning av den, kan det inte anses att staten har handlat i strid med de tvingande bestämmelserna om överlåtelse av rörelse när den har låtit bli att anställa K och P.

Domslut

Slutresultatet i hovrättens dom ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas, Kari Kitunen, Juha Häyhä, Hannu Rajalahti och Jukka Sippo. Föredragande Kirsti Uusitalo (betänkande).

Föredragandens betänkande

Tillförordnade äldre justitiesekreteraren Uusitalos betänkande motsvarade Högsta domstolens avgörande när det gäller slutresultatet och punkterna 1–15 och 19 i motiveringen. Till övriga delar löd betänkandet:

EG-domstolen har gett överlåtelsedirektivet ett brett tillämpningsområde på det sätt som beskrivs i punkterna 10 och 11 i Högsta domstolens avgörande. Dessutom har EG-domstolen dock gett en snäv definition på de anställningsförhållanden där det är fråga om myndighetsutövning. Denna definition innefattar endast sådana anställningsförhållanden som direkt eller indirekt innefattar myndighetsutövning och fullgörande av arbetsuppgifter som har till mål att skydda statens och annan offentlig verksamhets allmänna intressen (t.ex. mål C-473/93, Europeiska gemenskapernas kommission mot Storhertigdömet Luxemburg, punkt 48).

Det föreliggande fallet kan bedömas så som beskrivs i punkterna 12–15 i Högsta domstolens avgörande. Utöver detta torde Högsta domstolen konstatera följande.

I verksamheten vid de kommunala nödcentraler som tjänade räddnings- samt social- och hälsovårdsväsendet har det endast i ringa mån varit direkt eller indirekt fråga om myndighetsutövning i den snäva bemärkelse som begreppet har tolkats i EG-domstolens praxis. Utifrån utredningen i saken kan man inte dra slutsatsen att verksamheten inte också skulle ha kunnat genomföras i privaträttslig form på marknaden. Överföringen av de kommunala nödcentralernas verksamhet på statens nödcentraler på det sätt som föreskrivs i lagen om nödcentraler har således kunnat innebära överlåtelse av rörelse, om verksamheten efter överlåtelsen har fortgått i identiskt samma form.

När man bedömer om identiteten behållits ska man enligt EG-domstolens praxis beakta alla omständigheter som beskriver rörelsen i fråga, i synnerhet frågan om vilket slags företag eller rörelse det är fråga om och bl.a. hur likartad verksamheten före och efter överlåtelsen har varit. Enbart av den omständigheten att den tidigare och den nya arbetsgivarens verksamhet har varit likadan kan man inte dra slutsatsen att det skulle vara fråga om överlåtelse av en ekonomisk enhet. Dess identitet följer även av andra omständigheter, såsom dess personal, ledning, organisation av arbetet, driftsmetoder eller det driftkapital som den möjligen förfogar över. Alla omständigheter som i värderingen bör beaktas bör beaktas som en helhet (mål C-234/98, Allen, punkt 26 och mål C-29/91, Mayeur, punkt 49). I vissa fall är det möjligt att sådana omständigheter som organisation, verksamhet, finansiering, förvaltning och tillämpliga rättsregler är kännetecknande för vissa helheter så att en ändring av dem till följd av överlåtelse av enheten innebär att identiteten förändras (mål C-29/91, Mayeur, punkt 53).

De kommunala nödcentralernas verksamhet har inte efter överlåtelsen behållits med samma identitet då de statliga nödcentralernas organisation och verksamhet i sin helhet kan bedömas på det sätt som har gjorts i punkt 16 i Högsta domstolens avgörande. Efter den organisationsreform som gjordes genom lagen om nödcentraler är nödcentralernas verksamhet således en fast del i anslutning till faktisk myndighetsutövning av polisen och andra myndigheter.

Därför har omorganisationen kunnat genomföras på det sätt som anges i lagen om nödcentraler och staten kan inte anses ha handlat i strid med de tvingande bestämmelserna om överlåtelse av rörelse när den har låtit bli att anställa K och P.