Privatlivets skydd
Yttrandefrihet
Ärekränkning
Sekretessbrott
Delaktighet i brott - Medhjälp - Anstiftan

Viktigt! Det här är en inofficiell översättning

Diarienr R2007/955
Föredragning: 3.12.2008
Liggare: 31
Givet: 22.1.2009

A hade dömts till straff i ett sexualbrottsmål, där det hade bestämts att rättegångshandlingarna skulle hållas hemliga, med undantag av de tillämpade lagrummen och domslutet. Senare hade A intervjuats av redaktören B i ett aktualitetsprogram i TV som handlade om incestpåståenden i samband med vårdnadstvister och undersökning av dem. I programmet hade omständigheter som gällde det nämnda brottmålet kommit fram. Fråga om brottsbeskrivningarna för spridande av information som kränker privatlivet, för sekretessbrott, för anstiftan och medhjälp till sekretessbrott samt för grov ärekränkning var uppfyllda.

SL 24 kap 8 §
SL 38 kap 1 §
SL 24 kap 10 §

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Tidigare dom

A hade genom Helsingfors tingsrätts dom 27.6.2002 dömts till straff för otukt mot barn m.m. i ett mål där X och Y var målsägande. Helsingfors hovrätt hade genom sin dom 31.10.2003 tillräknat A bl.a. sedlighetssårande beteende mot barn och grovt sexuellt utnyttjande av barn. Genom ett beslut som framgår av hovrättens dom och som byggde på 5 § 1 mom. 1 punkten och 9 § 2 mom. lagen om offentlighet vid rättegång (945/1984) skulle rättegångsmaterialet, med undantag av de tillämpade lagrummen och domslutet, hållas hemliga i 20 år räknat från det hovrättens dom gavs. Domen hade vunnit laga kraft.

Åtalet och privaträttsliga anspråk i Helsingfors tingsrätt

Åklagaren yrkade straff för A, B och C för följande brott:

Punkt 1

A för sekretessbrott, eftersom denne 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors, i strid med den tystnadsplikt som förordnats i Helsingfors hovrätts dom hade röjt sekretessbelagda omständigheter i domen och i dokumenten som bifogats rättegångsmaterialet genom att tillsammans med redaktören B vid Rundradion gå igenom sekretessbelagda omständigheter i ett mål där A hade varit svarande. A hade varit medveten om att sekretessbelagda omständigheter i dokumenten skulle behandlas i TV i programmet MOT under rubriken "Läkare som domare" så att A genom att uppträda så att hans ansikte syntes och under eget förnamn var lätt att känna igen. A hade när han röjde de sekretessbelagda uppgifterna varit medveten om att faktum att han kunde igenkännas gjorde att även X och Y samt barnens mor Z, vilka hovrättens beslut om sekretess skulle skydda, kunde kännas igen av flera människor, så att de kunde koppla de sekretessbelagda uppgifterna till barnen och barnets mor. A hade medvetet i strid med 23 § 2 mom. lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet röjt även andra sekretessbelagda uppgifter i domen än sådana som gällde honom själv, när samtidigt även sekretessbelagda uppgifter om barnen och barnets mor hade röjts utan målsägandenas samtycke. De sekretessbelagda uppgifterna hade gällt omständigheterna när brottet begicks, brottsoffrens handlande och vård- och brottsutredningsåtgärder som hade gällt dem, samt barnens mors handlande i saken. De sekretessbelagda uppgifterna hade således varit sådana känsliga uppgifter om privatlivet som avsågs i punkt 4 i åtalet. Programmet MOT hade sänts på TV 1-kanalen 19.4.2004 och i repris 20.4.2004 samt 22.4.2004 på YLE 24-kanalen.

Punkt 2

B för anstiftan till sekretessbrott, eftersom B 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors hade varit delaktig i A:s i åtalspunkten 1 beskrivna sekretessbrott såsom anstiftare genom att be A komma för att göra TV-programmet och genom att tillsammans med A gå igenom Helsingfors hovrätts dom där A var svarande och som skulle hållas hemlig liksom tillhörande sekretessbelagda dokument, när båda var medvetna om sekretssbeslutet, och genom att i programmet sprida också andra sekretessbelagda uppgifter om A angående omständigheterna när brottet begicks, brottsoffrens handlande och vård och brottsutredningsåtgärder som hade gällt dem, samt barnens mors handlande i saken. B hade också uppmanat A att uppträda i programmet så att hans ansikte syntes och under eget förnamn så att A lätt kunde kännas igen.

Punkt 3

C för medhjälp till sekretessbrott, eftersom C 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors i egenskap av ansvarig programledare hade gjort sig skyldig till medhjälp till det i punkt 1 beskrivna sekretessbrottet genom att bidra till att brottet begicks genom att granska manuskriptet till programmet och godkänna det för sändning i TV.

C hade dessutom beslutat att repriserna av MOT-programmet 20.4.2004 och 22.4.2004 på YLE 24-kanalen inte skulle inställas trots att barnens mor hade begärt det och berättat att programmet hade orsakat henne och hennes barn stort lidande.

Punkt 4

A, B och C för spridande av information som kränker privatlivet, eftersom de 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors obehörigen via TV spridit information, antydningar och bilder om barnens och barnens mors privatliv på ett sådant sätt att detta hade varit ägnat att orsaka skada och lidande för offren för A:s brott X och Y samt deras mor, då det i programmet hade spritts sådana sekretessbelagda uppgifter i den åtalspunkten 1 nämnda hovrättsdomen och tillhörande dokument som gällde omständigheterna när sexualbrottet begicks, brottsoffrens handlande, A:s egna beskrivning av händelseförloppet när sexualbrottet begicks, vård- och brottsundersökningsåtgärder som gällde barnen samt barnens mors handlande under förundersökningen och straffprocessen.

I programmet hade medvetet, i strid med 23 § 2 mom. lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet röjts även andra uppgifter i den sekretessbelagda domen, som gällde målsägandenas privatliv och var kränkande och orsakade lidande, än sådana som gällde A själv.

Enligt åtalet hade svarandena medvetet, utan målsägandenas samtycke, spridit sekretessbelagda uppgifter om sexualbrottet så, att offren för brottet och deras mor kunde kännas igen av alla som kände A.

Spridandet av uppgifterna om privatlivet rättfärdigades inte av att programmet syftade till att öppna en i sig behövlig samhällelig debatt genom att föra fram kritik mot förundersökningen av brott mot barn, mot läkarnas ställning i straffprocessen och om läkarnas undersökningsmetoder. Bedömningen i medierna av sexualbrott och straffprocesser som gäller dem borde göras så att offren och deras närmaste inte kan identifieras.

Svarandena hade begått brotten tillsammans, A genom att igenkännbar och under eget förnamn uppträda i TV-programmet och genom att berätta sin egen historia och ge antydningar om händelseförloppet så att sanningsenligheten i barnens och deras mors uttalanden i straffprocessen ifrågasattes, B genom att göra själva programmet och uppmana A att uppträda igenkännbar och under eget förnamn samt C i egenskap av ansvarig programchef genom att granska och godkänna manuskriptet till programmet och att A uppträdde igenkännbar och under eget förnamn.

Punkt 5

A, B och C för grov ärekränkning, eftersom de 19.4.2004–22.4.2004 i Helsingfors i det i åtalspunkten 1 nämnda TV-programmet hade fört fram lögnaktiga antydningar om barnen och barnens mor så att gärningen hade varit ägnad att orsaka målsägandena skada och lidande samt förakt mot dem, då svarandena medvetet hade antytt att barnens beskrivningar av händelserna var osanna och att barnens mor genom sitt eget handlande skulle ha påverkat barnens utsagor. Antydningarna var lögnaktiga och i varje fall sådana att svarandena medvetet hade försökt förnedra målsägandena och orsaka dem lidande.

Ärekränkningen hade skett genom ett massmedium och genom att de felaktiga uppgifterna och antydningarna hade gjorts tillgängliga för ett stort antal människor och den hade också orsakat stort och långvarigt lidande. Ärekränkningen skulle även bedömd som en helhet anses vara grov, eftersom svarandena medvetet hade orsakat målsägandena lidande genom att offentliggöra ensidiga uppgifter och antydningar om en rättegång som hade behandlats inom stängda dörrar, där domstolen hade försökt skydda målsägandena genom att bestämma att rättegångsmaterialet skulle hållas hemligt.

Bemötandena av åtalet

A, B och C bestred åtalet.

Privaträttsliga yrkanden

X och Z för egen del och Z i egenskap av vårdnadshavare för minderåriga Y förenade sig om åklagarens straffanspråk och yrkade att svarandena A, B och C samt Rundradion Ab skulle åläggas att solidariskt betala ersättning särskilt till var och en av dem för själsligt lidande 10 000 euro, för spridande av information som kränker privatlivet 50 000 euro och för grov ärekränkning 25 000 euro, samtliga belopp med laglig ränta.

A, B och C bestred grunden för ersättningskraven och ansåg beloppen vara för stora. Beträffande beloppen medgav svarandena 500 euro för var och en av svarandena som en sammanlagd ersättning för alla gärningarna.

Rundradion Ab bestred ersättningsyrkandena mot bolaget. Beträffande beloppen förenade sig Rundradion Ab om det som hade anförts för svarandenas del.

Helsingfors tingsrätts dom 21.9.2006

Bakgrunden

I Rundradion Ab:s MOT-program "Läkare som domare" hade temat varit i synnerhet incestpåståenden i samband med vårdnadstvister och i programmet hade kritiserats psykologers och psykiatrers undersökningar av incestfall och i synnerhet användningen av traumaterapi i incestundersökningar. I programmet hade kritik också riktats mot förundersökningarna och domstolarna genom att hävda att i dem inte fästs tillräcklig uppmärksamhet vid omständigheter som talar mot åtalet.

I programmet hade intervjuats en annan man som inte kunde identifieras. A hade uppträtt igenkännbar och under eget förnamn. I programmet hade dessutom i egenskap av experter intervjuats två psykologer, överläkaren vid Jorvs sjukhus avdelning för barnpsykiatri samt A:s juridiska biträde.

Programmet hade 19.4.2004 visats i TV 1 och gått i repris 20.4.2004 samt visats 22.4.2004 på kanalen YLE 24.

Yttrandefrihet/skyddet för heder och privatliv

Enligt tingsrätten måste man vid brott som gäller kränkning av heder och privatliv beakta å ena sidan yttrandefriheten och å andra sidan skyddet för privatlivet. Båda rättigheterna garanteras i grundlagen. Enligt 12 § grundlagen är skyddet för privatliv en tillåten grund för att begränsa yttrandefriheten. Privatlivet skyddas av grundlagens 10 §.

Även artikel 10 i Europakonventionen tillåter sådana begränsningar av yttrandefriheten som är lagstadgade och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle bl.a. för att skydda andras rykte eller rättigheter. Enligt artikel 8 i konventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.

I ett mål som gäller spridande av uppgifter om privatlivet måste man välja en tolkning som i tillräcklig mån beaktar yttrandefriheten. I denna tolkning har Europadomstolens tolkningspraxis en central betydelse.

I Europadomstolens avgöranden som gäller yttrandefrihet/integritetsskydd har man i första hand utgått från att undantagen i artikel 10.2 i Europakonventionen ska tolkas snävt. Om begränsningar anses nödvändiga, måste detta kunna visas på ett övertygande sätt.

Tingsrätten hänvisade till Europadomstolens avgörande Karhuvara och Iltalehti v. Finland 16.11.2004, Bladet Tromsf och Steensaas v. Norge 20.5.1999 samt Selistö v. Finland 16.11.2004 och uttalade att man utifrån dessa avgöranden kunde sluta sig till att privatlivet inte ska anses ha blivit kränkt, om faktaupplysningarna inte är oriktiga, de hade erhållits från en offentlig källa, man har handlat i god tro och berörda personers identitet inte uttryckligen har röjts för allmänheten.

Med hänvisning till avgörandena Pedersen och Baadsgaard v. Norge 7.12.2004, Tourancheau och July v. Frankrike 24.11.2005 samt Tammer v. Estland 6.2.2001 uttalade tingsrätten att ingrepp i yttrandefriheten har varit tillåten, om det inte har funnits tillräckligt faktaunderlag för påståendena och om utomståendes rättigheter har kränkts eller kränkande uttalanden har gjorts.

I Europadomstolens rättspraxis betonas massmediernas uppgift i ett demokratiskt samhälle. Fastän massmedierna inte får överskrida vissa gränser, i synnerhet i förhållande till andra rättigheter och människors rykte, och det finns behov att förhindra att sekretessbelagda uppgifter offentliggörs, är det dock massmediernas plikt att enligt sina åligganden och sitt ansvar sprida information och tankar om alla frågor av allmänt intresse. Massmediernas frihet omfattar även möjligheten att till en viss grad gå till överdrift, t.o.m. att provocera.

Skyddet för heder och privatliv står ofta i strid med massmediernas uppgift. Ett betydande allmänt intresse och en frågas samhälleliga betydelse kan berättiga att en persons identitet röjs. Det föreligger sällan tillräcklig grund för att avslöja ett brottsoffers identitet.

Tillräknande och grunderna för det

Punkt 4

Tingsrätten ansåg utifrån bevisningen i målet att A, B och C under tiden 19.4.2004–22.4.2004 hade gjort sig skyldiga till spridande av information som kränker privatlivet, då de utan att ha rätt till det via TV hade spritt uppgifter om barnens privatliv så att detta hade varit ägnat att orsaka skada och lidande. I programmet MOT hade uppgifter spritts om målsägandenas identitet i ett sexualbrottsmål som behandlats i hovrätten och om vård- och undersökningsåtgärder som gällde målsägandena. Eftersom A hade uppträtt i programmet så att hans ansikte syntes hade, genom att A kunde kännas igen, personer som inte tidigare vetat något om saken fått kännedom om omständigheter som gällde privatlivet.

Tingsrätten konstaterade vidare att vetskapen om att någon har blivit offer för ett sexualbrott är något som den kränkta personen har rätt att hålla för sig själv. Att saken kom ut i offentligheten orsakade generellt sett lidande, vilket också kan anses vara en typisk följd av gärningen. Det var i målet ostridigt att tillstånd att offentliggöra saken inte hade erhållits. Kränkningen av offrens integritet hade inte varit tillåten ens utan ett uttryckligt beslut om hemlighållande.

Genom att A:s ansikte visades kunde han samt X, Y och Z kännas igen av personer som tidigare hade känt dem, oberoende av att bara A:s förnamn nämndes i programmet. Målsägandenas namn hade inte nämnts i programmet, men där hade berättats att domen hade gällt sexuellt utnyttjande och berättats om förhållandet mellan gärningsmannen och offren. Också barnens ålder hade nämnts i programmet och därför var det möjligt att identifiera X och Y. I programmet hade dessutom berättats att barnen hade fått vård på en i programmet angiven vårdinrättning på barnens hemort.

Den fråga som lyftes fram i programmet, dvs. incestpåståenden och användning av terapi i samband med vårdnadstvister, hade i sig samhällelig betydelse. Saken hade haft allmänt intresse, vilket efter programmet märktes på talrika inlägg på nätet.

Frågans allmänna intresse berättigade dock inte att i programmet sprida sådana upplysningar som gjorde att målsägandenas identitet kunde kännas igen i en vidare krets än den omedelbara bekantskaps- och släktkrets som redan kände till den tidigare rättegången. Skyddsobjektet i detta fall var upplysningar om synnerligen känsliga personliga saker. Därför borde den omedelbara bekantskaps- och släktkretsen ha begränsats enbart till dem som redan tidigare kände till saken.

Utifrån den bevisning som erhållits ansåg tingsrätten att programmet hade medfört att kännedom om sexualbrottet hade spritts till personer som inte därförinnan hade känt till saken.

Enligt tingsrätten har tolkningen i rättspraxis varierat när det gäller frågan om hur omfattande spridningen måste vara för att villkoren i strafflagens 24 kap. 8 § ska uppfyllas. Det fanns enligt tingsrätten dock inte ett krav att någon rent faktiskt hade fått kännedom om informationen, utan det räckte att information om privatlivet hade gjorts tillgänglig för ett stort antal människor.

Beträffande uppsåtet konstaterade tingsrätten att A, B och C var medvetna om att det var fråga om information som gällde privatlivet och att ett offentliggörande var ägnat att orsaka lidande. Det hade varit möjligt att behandla den samhälleligt viktiga frågan utan att äventyra målsägandenas integritetsskydd.

I fråga om barnens mors (Z) ställning som målsägande yttrade tingsrätten att målsägande är den vars rätt kränkningen direkt drabbar. Fastän Z i egenskap av Y:s vårdnadshavare hade rätt att kräva straff och framställa skadeståndanspråk, var det inte fråga om spridande av information som gällde Z:s privatliv och hon själv kunde inte anses vara målsägande i saken.

Tingsrätten dömde A, B och C till 30 dagsböter för spridande av information som kränkte privatlivet och förpliktade dem att solidariskt samt Rundradion Ab att solidariskt med B och C betala ersättning för själsligt lidande 3 000 euro jämte ränta till X och Y var för sig.

Till övriga delar förkastades åtalet och ersättningskraven på följande sätt:

Punkt 1

Tingsrätten konstaterade att A genom att utan målsägandenas samtycke berätta om sitt fall hade röjt målsägandenas identitet. Dessutom hade han röjt omständigheter som kommit fram under rättegången fastän han hade tystnadsplikt beträffande dem.

Enligt tingsrätten var straffbestämmelsen om sekretessbrottet en sekundär bestämmelse. Enligt de allmänna principerna om sammanträffande av brott kunde det anses att sekretessbrottet åsidosattes även i fall då brottet mot tystnadsplikt var en del av något allvarligare brott. Eftersom bestämmelserna om sekretessbrott hör till de bestämmelser som skyddar integriteten och maximistraffet för spridande av information som kränker privatlivet är fängelse i två år, och då åtalet för kränkning av integritet enligt gärningsbeskrivningen även innefattade sekretessbrott, skulle A:s agerande anses ingå i spridandet av uppgifterna om privatlivet. Därför skulle sekretessbrottet inte bestraffas särskilt.

Punkt 2

Enligt tingsrätten hade B medgett att han kände till beslutet om hemlighållande och detta framgick också av själva programmet. Å andra sidan hade B fått kännedom om de sekretessbelagda uppgifterna redan innan B tog kontakt med A. Eftersom det inte innebar ett brott mot bestämmelsen om hemlighållande att visa sitt eget ansikte, skule det bedömas om man kan göra sig skyldig till anstiftan genom att ställa sådana frågor som omfattas av sekretess. A hade inte genom påtryckning eller bedrägligt övertalats att delta i programmet, utan hans motiv var att föra fram att han hade blivit oskyldigt dömd. Således kunde man inte anse att B:s handlande skulle ha varit huvudsaklig orsak till att A hade röjt sådant som skulle hållas hemligt. B hade inte genom att ställa frågorna gjort sig skyldig till anstiftan till sekretessbrott.

Punkt 3

Tingsrätten konstaterade att C hade erkänt sig vara ansvarig för programsändningen. C hade med stöd av sin beslutanderätt kunnat förbjuda att programmet visades eller kräva ändringar i det. När C såg programmet hade de uppgifter som skulle hållas hemliga redan röjts. Man kan göra sig skyldig till medhjälp före en gärning eller medan den begås, men ett godkännande i efterhand kan inte vara straffbart som medhjälp. C hade därför inte gjort sig skyldig till medhjälp till sekretessbrott.

Punkt 5

Enligt tingsrätten antyddes det faktiskt i programmet att barnen hade manipulerats. Detta hade dock sagts av en person beträffande vilken åklagaren hade fattat beslut om att inte väcka åtal. Av Europadomstolens avgöranden kunde man se att en redaktör inte svarar för intervjuade personers yttranden, och allmänt taget kunde man inte kräva att redaktören borde ha tagit avstånd från dem. Detta skulle enligt Europadomstolen inte ha varit förenligt med faktum att massmediernas uppgift är att erbjuda information om aktuella händelser, uppfattningar och tankar.

A ansvarade inte för programmet i sin helhet eller för andras uttalanden som gjordes i det. A hade visat sitt ansikte och berättat att han blivit oskyldigt dömd. Detta var hans uppfattning och han hade rätt att föra fram den offentligt oberoende av den laga kraft vunna domen.

Tingsrätten uttalade att ärekränkning är straffbar endast om den är uppsåtlig. Svarandena hade bestridit att avsikten med programmet var att kränka målsägandena. Det hade inte visats att det skulle ha funnits ett uppsåtligt syfte att kränka. Kritiken i programmet hade inte, i motsats till vad som sagts i åtalet, riktat sig mot målsägandena och det hade inte gjorts något avsiktligt försök att förnedra dem. Kritiken hade riktats mot förundersökningen, rättegången och läkarnas undersökningsmetoder. Svarandena hade därför inte gjort sig skyldiga till ärekränkning.

Målet hade avgjorts av tingsdomaren Liisa Paul och nämndemännen.

Helsingfors hovrätts dom 20.7.2007

Åklagaren, X, Y och Z, A, B och C samt Rundradion Ab överklagade hos hovrätten.

Hovrätten ansåg efter den bevisning som erhållits i huvudförhandlingen, att det i målet inte hade visats att någon skulle ha känt igen X eller Y på grund av programmet och att det inte i programmet utan rätt skulle ha spritts uppgifter, antydningar eller bilder om att X och Y hade varit målsägande i de gärningar som A hade tillräknats. Enligt hovrätten hade i programmet inte spritts några sådana uppgifter som kunde röja X:s och Y:s identitet ens av närstående till dem. Hovrätten ansåg i likhet med tingsrätten att genom programmet inte heller hade visats eller spritts uppgifter om barnens mors privatliv. På dessa grunder förkastade hovrätten åtalet i fråga om punkt 4.

Beträffande åtalspunkten 1 uttalade hovrätten att tystnadsplikten inte omfattade domslutet i domen, av vilken framgick svarandens namn och de brott för vilka han hade dömts. Att sådana uppgifter offentliggörs, liksom det att gärningsmannen berättar om domen till den del den är offentlig och så att hans ansikte visas, uppfyllde inte brottsbeskrivningen för sekretessbrott.

Helsingfors tingsrätts dom i målet om otukt mot barn m.m. samt tillhörande rättegångsmaterial hade varit offentliga efter att domen gavs 27.6.2002 ända tills hovrätten 14.4.2003 beslöt att de skulle hemlighållas. Det var möjligt att också andra än parterna i målet hade fått uppgifter om domen och rättegångsmaterialet under tiden mellan tingsrättens dom och hovrättens beslut. Dessutom hade A:s rättegångsbiträde som hade intervjuats i programmet känt till det rättegångsmaterial som skulle hållas hemligt. Med hänsyn till dessa omständigheter fanns det beaktansvärd sannolikhet för att B skulle ha fått hemlig information av A. Därför och med beaktande av de omständigheter som beskrivits i punkt 4 ansåg hovrätten att det inte hade visats att A före programmet eller annars under intervjun skulle ha röjt sekretessbelagda omständigheter för B eller berättat sådant som skulle ha röjt X:s och Y:s identitet.

Beslutet att hemlighålla uppgifterna i sexualbrottsmålet hade fattats i X:s och Y:s intresse och därför kunde barnens mor inte anses vara målsägande i saken. Hovrätten förkastade på den grunden åtalet också beträffande punkt 1.

Beträffande åtalspunkterna 2 och 3 godkände hovrätten motiveringarna i tingsrättens dom och ansåg att det inte till dessa delar fanns skäl att ändra tingsrättens dom.

Beträffande åtalspunkt 5 konstaterade hovrätten, efter att ha tagit ställning till påståendena om fel i programmet, att det inte fanns skäl att ändra slutresultatet i tingsrättens dom.

A, B och C samt Rundradion Ab befriades från skyldigheten att betala ersättning jämte ränta till X och Y för själsligt lidande.

Målet har avgjorts av hovrättsledamöterna Risto Uoti, Ilkka Sinisalo (skiljaktig) och Gisela Juutilainen.

Hovrättsrådet Sinisalo som var skiljaktig bedömde bevisningen beträffande punkterna 1 och 4 annorlunda än hovrättens majoritet och drog därför och även annars andra slutsatser i saken.

Beträffande punkt 1 ansåg Sinisalo att det även med beaktande av B:s medgivande var utrett att B när programmet i fråga gjordes någonstans ifrån hade fått och hade haft tillgång till hovrättens dom i ett sexualbrottsmål, som enligt hovrättens beslut skulle hållas hemlig, och att A och B när programmet förbereddes hade gått igenom uppgifter i domen som skulle hållas hemliga. A och B hade enligt vad de berättat träffat varandra 3 – 4 gånger innan programmet visades. De detaljerade omständigheter om rättegången och bakgrunden till den som framgick av manuskriptet till programmet hade B inte kunnat få av någon annan än A. Sinisalo ansåg att A hade gjort sig skyldig till det handlande som beskrevs i åtalspunkt 1.

Beträffande punkt 4 konstaterade Sinisalo i likhet med tingsrätten att information om sexualbrottet mot X och Y hade spritts genom programmet på ett sätt som avses i 24 kap. 8 § strafflagen så att ett stort antal människor som inte tidigare känt till den hade fått kännedom om den. Till följd av sakens natur var det mycket besvärligt att skaffa vittnen i ett mål av detta slag. Att av åklagaren kräva mer bevisning till denna del hade varit oskäligt.

Beträffande tillräknandet ansåg Sinisalo med hänvisning till grunderna i tingsrättens dom att A, B och C hade gjort sig skyldiga till i punkt 4 nämnt spridande av information som kränker privatlivet. Vidare ansåg han i likhet med tingsrätten att det i punkt 1 nämnda sekretessbrottet ingick i det i punkt 4 nämnda brottet och att åtalet mot A för sekretessbrott, mot B för anstiftan eller medhjälp till sekretessbrott och mot C för medhjälp till sekretessbrott skulle förkastas.

Vad gäller skadeståndskraven uttalade Sinisalo att den information om sexuellt utnyttjande av barnen som spritts genom programmet de facto också hade kränkt barnens mors privatliv. Rätten till ersättning på grund av brottet kunde inte vara beroende av partsställningen i en annan rättegång som gällde ett annat brott. Därför och med beaktande av att programmet trots moderns vädjan hade visats i repris, med beaktande av att manuskriptet till programmet även efter tingsrättens dom kunde ses på Internet och dessutom med beaktande av det som X berättat om programmets följder för henne, förpliktade Sinisalo A, B och C att solidariskt samt Rundradion Ab att solidariskt med B och C betala ersättning till barnens mor för själsligt lidande samt höjde de ersättningar som de skulle betala till X och Y för själsligt lidande.

Överklagandet i Högsta domstolen

Åklagaren samt X, Y och Z beviljades besvärstillstånd.

Åklagaren samt X, Y och Z yrkade i sin besvärsskrift att A, B och C skulle dömas till straff i enlighet med åtalet, A för sekretessbrott, B för anstiftan och i andra hand för medhjälp till sekretessbrott och C för medhjälp till sekretessbrott, samt alla svarande dessutom för spridande av information som kränker privatlivet och för grov ärekränkning.

X, Y och Z upprepade sitt yrkande att A, B och C samt Rundradion Ab skulle förpliktas att solidariskt till var och en av dem i ersättning för själsligt lidande betala 10 000 euro för sekretessbrottet, 50 000 euro för spridandet av information som kränker privatlivet och 25 000 euro för ärekränkningen, samtliga belopp jämte ränta.

A, B och C samt Rundradion Ab gav begärda bemötanden.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Om bakgrunden och ansvarsfördelningen

1. I Rundradion Ab:s aktualitetsprogram MOT har 19.4.2004 på TV 1 visats avsnittet "Läkare som domare", där temat främst har gällt incestpåståenden i samband med tvister om vårdnaden om barn och problem med de medicinska undersökningarna och förundersökningarna och rättegångarna i samband med dem. Programmet har 20.4.2004 sänts i repris i TV 1 och 22.4.2004 visats på kanalen YLE 24. I programmet har som exempel använts två fall, där en far varit misstänkt för incest, och visats intervjuer med fäderna i fråga. En av de intervjuade har varit A som enligt Helsingfors hovrätts dom 31.10.2003 hade dömts till straff för sexualbrott riktat mot sina underåriga söner. Helsingfors hovrätt hade 14.4.2003 i det nämnda brottmålet innan huvudsaken avgjordes fattat ett beslut om hemlighållande, enligt vilket huvudförhandlingen i hovrätten hade behandlats helt utan att allmänheten var närvarande och enligt vilket rättegångsmaterialet, frånsett tillämpade lagrum och domslutet, skulle hållas hemligt i 20 år.

2. Åtalen mot A, programredaktören B och den ansvariga redaktören C har främst byggt på att i programmet, dels genom A:s berättelse, dels på annat sätt hade röjts uppgifter och uttalanden som skulle hållas hemliga. Uppgifterna hade gällt barnens och deras mors privatliv och hade kränkt deras heder.

3. Till den del de i åtalet avsedda gärningarna bygger på uppgifter som förmedlats via programmet konstaterar Högsta domstolen att det i 12 § lagen om yttrandefrihet i massmedier föreskrivs att för ett brott som grundar sig på innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten svarar den som enligt strafflagen ska betraktas såsom gärningsman eller medverkande i brottet. Beträffande skadeståndsansvaret tillämpas lagens 14 §, i vars 1 mom. anges att skadeståndslagen gäller i fråga om ersättning av skada som förorsakats genom innehållet i ett meddelande som har gjorts tillgängligt för allmänheten.

Spridande av uppgift som kränker privatlivet (åtalspunkt 4)

Avsaknad av rätt att sprida uppgifterna

4. För spridande av information som kränker privatlivet ska enligt 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen dömas den som obehörigen
1) genom ett massmedium eller
2) genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor
framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning.

5. Den nämnda straffbestämmelsen tryggar skyddet för privatlivet, som ska anses vara en grundläggande rättighet. När bestämmelsen tolkas måste man dock även beakta skyddet för yttrandefriheten, varvid dessa två grundläggande rättigheter måste vägas mot varandra i varje enskilt fall. I denna avvägning måste man beakta bl.a. hur nära de offentliggjorda uppgifterna i varje enskilt fall berör privatlivets kärnområde för den som saken gäller och hur nödvändigt det av den anledningen är att yttrandefriheten beskärs.

6. Högsta domstolen har i sin rättspraxis (t.ex. HD 2005:82 och HD 2006:20) med hänvisning till Europadomstolens praxis konstaterat att de väsentliga bedömningsgrunder som ska tillämpas när skyddet för privatlivet och yttrandefriheten vägs mot varandra motsvarar de principer som har följts i den nationella strafflagens bestämmelse om spridande av information som gäller privatlivet. Yttrandefriheten som grundläggande rättighet hindrar således inte att straffbestämmelsen om spridande av information som gäller privatlivet tillämpas i enlighet med sitt innehåll.

7. Europadomstolen har i flera avgöranden betonat pressens samhälleliga uppgift och den journalistiska yttrandefriheten genom att fästa uppmärksamhet vid om det har varit fråga om offentliggörande av information som är betydelsefull för den allmänna samhälleliga debatten. Europakonventionens artikel 10, som tryggar yttrandefriheten, garanterar dock inte en helt obegränsad yttrandefrihet ens i de fall då samhälleligt betydelsefulla ämnen behandlas i massmedierna.

8. I bedömningen av frågan om information om barnens och deras mors privatliv har spritts obehörigen på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen, konstaterar Högsta domstolen som utgångspunkt att det innebär ett intrång i yttrandefriheten, om svarandenas agerande anses vara straffbart. Frågan har gällt ett aktualitetsprogram som sänts på en riksomfattande TV-kanal och som handlat om ett även samhälleligt betydelsefullt ämne som väckt allmän debatt. Därför understryks betydelsen av skälen för att ingripa i yttrandefriheten.

9. Utövandet av yttrandefriheten har i detta fall inneburit ingrepp i det såsom grundläggande rättighet garanterade skyddet för privatlivet för minderåriga offer för sexualbrott och deras vårdnadshavare. Till privatlivet har för det första hört kännedomen om att barnen blivit offer för brotten i fråga. I programmet har dessutom behandlats omständigheter som har gällt barnens hälsotillstånd, undersökning av det och vård som de har fått samt deras mors agerande i sexualbrottsmålet. Denna information har varit synnerligen känslig för barnen. Dessa interna familjeangelägenheter har hört inte bara till själva barnens utan också till vårdnadshavarens, deras mors, privatliv och offentliggörandet har därför varit ägnat att också orsaka Z lidande.

10. X:s, Y:s och Z:s krav på integritet understryks av skäl som nämns i punkt 9 och de uppgifter som har röjts i programmet har hört till kärnområdet i deras skydd för privatlivet. Å andra sidan konstaterar Högsta domstolen att programmets betydelse, trovärdighet eller journalistiska budskap inte väsentligt hade äventyrats även om A hade uppträtt i programmet så att han inte kunde identifieras, så som man i programmet hade gjort med den andra fadern som intervjuades. Att uppgifterna röjdes i programmet har inneburit en så väsentlig kränkning av skyddet för privatlivet att ett ingrepp i yttrandefriheten i relation till den är motiverad. Röjandet av uppgifterna har således skett obehörigen på det sätt som avses i 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen.

Identifieringen av målsägandena

11. För att brottsbeskrivningen för det brott som avses i 24 kap. 8 § strafflagen ska vara uppfyllt krävs att en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv förmedlas via massmedier eller på något annat sätt sprids till ett stort antal människor samt att den det gäller kan identifieras. Ett centralt kriterium är i sig att uppgifterna kan nå ett stort antal människor. För att gärningen ska anses fullbordad krävs dock inte, vilket också framgår av förarbetena, att detta de facto sker, utan det räcker att den information som gäller en annans privatliv har gjorts tillgänglig för ett stort antal människor (RP 184/1999 rd s. 32).

12. Åklagaren har företett bevisning om vilka som genom programmet har fått veta att det i det fall som behandlades var fråga om sexualbrott som riktat sig uttryckligen mot Y och X. De lägre domstolarna har på det sätt som framgår av deras domar tagit ställning till bevisningen.

13. Högsta domstolen konstaterar att vid bedömningen om det var möjligt att känna igen personerna i fråga så att brottsbeskrivningen i 24 kap. 8 § strafflagen uppfylls kan man inte begränsa undersökningen t.ex. till dem som i praktiken har sett, läst eller på annat sätt tagit emot information som sänts via massmedier eller på något annat sätt, och således konkret känt igen den person vars privatliv informationen gäller. Möjligheten att känna igen personen måste däremot bedömas utifrån frågan om personen över huvud taget har kunnat kännas igen i ett program eller i någon annan information som har spritts.

14. I målet har framgått att A i enlighet med sin umgängesrätt har träffat sina barn under närmare tio års tid och därvid hämtat dem och haft dem hos sig. Före avtalet om vårdnaden och umgängesrätten med barnen hade han sällskapat med barnens mor Z i ungefär åtta år och barnen hade fötts i slutet av den tiden. A hade också deltagit i vissa sammankomster som ordnades inom kretsen av Z:s släkt. Med beaktande av det långa umgänget med å ena sidan Z och å andra sidan barnen är det sannolikt att flera personer har haft möjlighet att koppla Y och X till A och därmed till det som i programmet berättades om hans fall. Även om denna personkrets uppenbarligen inte var särskilt stor har brottsbeskrivningen när det gäller frågan om målsägandena kunde kännas igen uppfyllts i detta avseende.

Ansvaret för spridande av information

15. En central faktor när det gäller frågan om uppgifterna i programmet har kunnat kopplas till X, Y och Z, har varit att A visade sitt ansikte och använde sitt eget förnamn i programmet. A har i sina intervjuuttalanden i programmet själv berättat om vissa saker som gäller X:s, Y:s och Z:s privatliv. Han har sett programmet på förhand och varit medveten om att uppgifterna i programmet kommer till allmänhetens kännedom genom att det var möjligt att känna igen honom. A:s andel i att uppgifterna om privatlivet röjdes har med tanke på helheten varit väsentlig och han har således genom sitt beteende gjort sig skyldig till spridande av information som kränker privatlivet.

16. B i egenskap av programredaktör och C i egenskap av ansvarig redaktör är, i enlighet med 12 § lagen om yttrandefrihet i masskommunikation och 5 kap. 3 § strafflagen, såsom medgärningsmän ansvariga för spridandet av den information i programmet som kränkte privatlivet.

Sekretessbrott samt anstiftan och medhjälp till det (åtalspunkterna 1 – 3)

A

17. Enligt 38 kap. 1 § strafflagen döms för sekretessbrott bl.a. den som, i strid med tystnadsplikt som anges i lag eller förordning eller som en myndighet särskilt har ålagt med stöd av lag, röjer en omständighet som ska hållas hemlig och som han fått kännedom på grund av sin ställning, i sin befattning eller vid fullgörandet av ett uppdrag.

18. Helsingfors hovrätt har genom ett beslut 14.4.2003 med stöd av 9 § 2 mom. i den då gällande lagen om offentlighet vid rättegång bestämt att rättegångsmaterialet i det mål där A var åtalad och hade dömts till straff för sexualbrott skulle hållas hemligt en bestämd tid, vilken enligt hovrättens dom 31.10.2003 löper ut 30.10.2023. Tystnadsplikten gällde inte de lagrum som tillämpats i saken och inte heller domslutet. De handlingar som hörde till rättegångsmaterialet, och som innehöll uppgifter om känsliga frågor om målsägandenas privatliv, har dock med stöd av 24 § 1 mom. 26 punkten lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet varit sådana att de ska hållas hemliga även utan att en domstol beslutar om sekretess.

19. När A gav sin intervju har han med stöd av lag och domstolens sekretessbeslut varit skyldig att hemlighålla de uppgifter i rättegångsmaterialet, frånsett domslutet, som gällde andra än honom själv. Av den videokopia av programmet som lagts fram som bevis framgår att i TV-programmet även, delvis genom A:s och delvis genom redaktörens berättelser kommit fram flera sekretessbelagda uppgifter som byggde på behandlingen av sexualbrottsmålet och framgick av domskälen. Dessa uppgifter om omständigheterna när sexualbrottet begicks, om barnen som var offer för brotten och om vården och undersökningen av dem har åtminstone delvis varit sådana som A har fått kännedom om i egenskap av svarande i brottmålet.

20. Straffbestämmelsen om sekretessbrott gäller enligt sin ordalydelse röjande av en omständighet som någon har fått kännedom på grund av "sin ställning", dvs. exempelvis såsom svarande i ett brottmål. Hovrättens sekretessbeslut har på det sätt som konstaterats i punkt 18 byggt på lagen om offentlighet vid rättegång och avsett känsliga uppgifter som gäller målsägandena i ett brottmål och deras privatliv och som har ingått i rättegångsmaterialet eller som annars kommit fram i rättegången. Bestämmelsen har medfört ett förbud för A att för utomstående röja de uppgifter som ska hållas hemliga oberoende av om han eventuellt kände till dem redan före rättegången.

21. A:s beteende ska bedömas som en helhet till vilket hör, utöver diskussionerna med redaktören när programmet förebereddes och gjordes och intervjuerna A gav för programmet, att A:s berättelser förmedlades till allmänheten när programmet och hans intervju i det visades i TV. A har genom att lätt kunna kännas igen i programmet och genom att uppträda under eget förnamn röjt sekretessbelagda uppgifter som har gällt X:s, Y:s och Z:s privatliv. På dessa grunder anser Högsta domstolen att A genom sina egna intervjuuttalanden på det sätt som avses i åtalet har röjt sekretessbelagda uppgifter om andra än honom själv. A:s handlande uppfyller beskrivningen för sekretessbrott.

B och C

22. I målet har utretts att B hade tagit kontakt med A och frågat om han är villig att delta i programmet. A hade i diskussioner med B fört fram möjligheten att uppträda i programmet utan att han kan kännas igen. B har dock haft den uppfattningen att A:s berättelse skulle vara mer trovärdig om han uppträdde så att hans ansikte syns och A hade då gått med på detta.

23. A har således deltagit i programmet på B:s initiativ. B borde senast i det skedet när A:s intervjuuttalanden togs in i programmet ha förstått att även uppgifter som var känsliga för brottsoffren kommer att röjas i programmet. B:s initiativ har varit en väsentlig orsak till att A uppträdde i programmet.

24. C har i egenskap av ansvarig redaktör sett programmet innan det visades och godkänt det för sändning. Hur sekretessbrottet har fullbordats har enligt vad som framgår av punkt 21 bedömts som en helhet, till vilken också har hört att A:s berättelser har förmedlats till allmänheten när programmet visades. Eftersom C innan programmet visades har godkänt det för sändning, har C:s medverkan till att programmet sändes skett innan brottet till alla delar fullbordades. C har således för sin del medverkat till att sekretessbelagda uppgifter röjdes.

25. För B:s och C:s vidkommande bör saken ytterligare undersökas ur den synvinkeln huruvida skyddet för yttrandefriheten i programverksamhet har berättigat deras förfarande. Till den delen konstaterar Högsta domstolen att Europadomstolen i sin praxis har fäst betydelse bl.a. vid om de sekretessbelagda uppgifterna har erhållits genom att anstifta någon att bryta sin tystnadsplikt (Verlagsgruppe News GmbH v. Österrike (N:o 2), 14.12.2006, punkt 41). Vidare har Europadomstolen konstaterat att artikel 10 i Europakonventionen inte ger rätt för journalister att låta bli att iaktta strafflagen (Dupuis m.fl. v. Frankrike, 7.6.2007). I detta avgörande har det dock också förutsatts att det utreds om man i respektive fall bör lägga större vikt vid allmänhetens behov av information än vid skyldigheter och ansvar som gäller dokumentens tvivelaktiga ursprung (punkt 43). Således måste man bedöma om ingreppet i yttrandefriheten är proportionerligt och nödvändigt.

26. Att A uppträdde i programmet har på ovan konstaterat sätt skett på anstiftan av B och med C:s medverkan. Av de skäl som framgår ovan av det avsnitt som gäller spridande av information som kränker privatlivet, kan röjandet av de uppgifter som var sekretessbelagda inte anses ha varit grundat på allmänhetens behov av information, medan det å andra sidan har funnits ett tvingande behov att skydda dessa uppgifter. Det är således motiverat att ingripa i yttrandefriheten. Efter att ha avvägt saken på detta sätt även med hänsyn till yttrandefriheten och skyddet av privatlivet, anser Högsta domstolen att B:s agerande uppfyller brottsbeskrivningen för anstiftan till sekretessbrott och C:s agerande medhjälp till detta brott.

Förhållandet mellan sekretessbrott och spridande av information som kränker privatlivet

27. Enligt förarbetena till bestämmelsen om sekretessbrott kommer paragrafen att för det mesta åsidosättas i fall där brottet mot tystnadsplikt är en del av något allvarligare brott. Som exempel på sådana brott nämns i förarbetena straffbart röjande av statshemlighet eller företagshemlighet. I bestämmelsen konstateras dessutom uttryckligen att sekretessbrott är subsidiärt i förhållande till den bestämmelse i 40 kap. 5 § strafflagen som gäller brott mot tjänstehemlighet (RP 94/1993 rd, s. 143–144).

28. Högsta domstolen konstaterar att de rättsliga intressen som skyddas av bestämmelserna om sekretessbrott respektive bestämmelserna om spridande av information som kränker privatlivet inte är helt identiska. Enligt åtalet i detta mål har spridandet av informationen som kränker privatlivet skett genom att sekretessbelagd information har förmedlats i ett program. De sekretessbelagda uppgifterna har således gällt privatlivet. Svarandenas agerande blir i detta fall straffrättsligt sett tillräckligt bedömt enbart på basis av straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet, vilken möjliggör en strängare påföljd än påföljden för sekretessbrott. Svarandenas agerande, som för A:s vidkommande innebär sekretessbrott, för B:s vidkommande anstiftan till sekretessbrott och för C:s vidkommande medhjälp till sekretessbrott, ingår i spridandet av information som kränker privatlivet, vilket tillräknats var och en av dem. Därför döms svarandena inte därutöver till straff för sekretessbrott eller delaktighet däri.

Grov ärekränkning (åtalspunkt 5)

29. Åtalet för ärekränkning har byggt på att A, B och C har ansetts ha framfört lögnaktiga antydningar om A:s barn och deras mor, enligt vilka barnen skulle ha berättat om händelserna i strid med sanningen och att barnens mor genom sitt handlande skulle ha påverkat barnens berättelser. I åtalet har inte närmare specificerats vilka uttalanden som har ansetts fylla brottsbeskrivningen för brottet ärekränkning.

30. A har i sitt intervjuuttalande bl.a. framfört sin egen uppfattning om hur misstanken mot honom har uppstått. Varken av detta oklara och tolkbara intervjuuttalande eller av A:s övriga uttalanden i programmet framgår sådant som kunde utgöra grund för att anse att A hade kränkt X:s, Y:s och Z:s heder.

31. Med anledning av åtalet måste ytterligare undersökas om brottsbeskrivningen för brottet ärekränkning har uppfyllts så att genom programmet på något annat sätt skulle ha påståtts, eller om det som helhet förmedlats en bild av att barnens osanna utsagor skulle ha varit orsak till brottsmisstankarna mot A och att orsaken till barnens utsagor skulle ha varit att deras mor påverkat dem på ett otillbörligt sätt. B såsom programredaktör och C såsom ansvarig redaktör skulle då vara ansvariga för en sådan ärekränkning. Däremot är A inte ansvarig för uttalanden som andra har gjort i programmet eller för att programhelheten eventuellt är av kränkande art.

32. En person som hade uppgetts vara A:s juridiska biträde hade i egenskap av expert intervjuats i programmet. Av dennes ställningstaganden kan man genom det exempelfall som togs upp i programmet få uppfattningen att A:s barn hade manipulerats. Uttalandena kan å andra sidan också förstås så, att de på ett mer allmänt plan är ställningstaganden angående ämnet och saksammanhanget.

33. De uttalanden som även i övrigt framförts i programmet bör anses oklara och lämnar rum för tolkning när det gäller att bedöma om de har varit kränkande. Programmet som helhet eller uttalandena av redaktören eller de intervjuade kan således inte anses vara sådana att de skulle kunna anses ha innehållit sådana antydningar som avses i åtalet vilka skulle uppfylla brottsbeskrivningen för ärekränkningsbrott. Åtalet mot B och C har således till den delen inte styrkts.

Skadestånd

34. Enligt 14 § 1 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation tillämpas skadeståndslagen när det är fråga om ersättning av skada som förorsakats genom innehållet i ett meddelande som har gjorts tillgängligt för allmänheten. Enligt paragrafens 2 mom. är de som utövar programverksamhet ansvariga för skada som avses i 1 mom. och som har förorsakats i deras verksamhet, även om skadan har förorsakats av någon annan än en person som avses i 3 kap. 1 § skadeståndslagen

35. I målet har förelagts utredning om symptom som orsakats X, Y och Z till följd av de uppgifter som röjdes i programmet. X och Y har fått psykiatrisk vård redan före de händelser det nu är fråga om. Att uppgifterna offentliggjordes i programmet har dock ökat deras ångest och varit särskilt skadligt för deras psykiska hälsotillstånd och orsakat flera psykiska symptom. För Z har programmet orsakat betydande psykisk belastning och hon har därför blivit tvungen att vara sjukledig fyra veckor. Med hänsyn till denna utredning är det uppenbart att X, Y och Z orsakats personskada i form av störning av deras psykiska tillstånd och att de därför, med stöd av 5 kap. 2 § skadeståndslagen (412/1974), som ska tillämpas i fallet, har rätt till ersättning för själsligt lidande jämförbart med sveda och värk.

36. Högsta domstolen anser att en skälig ersättning för var och en av målsägandena är 5 000 euro. Då det är fråga om ersättning för skada som orsakats genom innehållet i ett meddelande som gjorts tillgängligt för allmänheten, är Rundradion Ab också med stöd av 14 § 2 mom. lagen om yttrandefrihet i masskommunikation ansvarig för den ersättning som den i programmet intervjuade A har dömts att betala.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Med stöd av 24 kap. 8 § 1 mom. strafflagen döms A, B och C var och en till 50 dagsböter för spridande av information som kränker privatlivet, begånget 19.–22.4.2004.

A, B och C samt Rundradion Ab förpliktas solidariskt att till X, Y och Z var för sig betala 5 000 euro i ersättning för själsligt lidande. På ersättningen ska betalas dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. räntelagen räknat från den tidpunkt 19.4.2004 som nämns i tingsrättens dom.

Till övriga delar ändras inte slutresultatet i hovrättens dom.

Målet har avgjorts av justitieråden Kari Raulos, Kati Hidén, Pasi Aarnio, Hannu Rajalahti och Timo Esko. Föredragande Jukka-Pekka Salonen.