HD:2026:33

A-bolagen hade i marknadsdomstolen bland annat framställt yrkanden om skadestånd och gottgörelse med stöd av lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och lagen om företagshemligheter mot B Oy Ab. A-bolagen hade senare i samband med ett åtal för brott mot företagshemlighet och missbruk av företagshemlighet yrkat att B Oy Ab skulle betala skadestånd och gottgörelse på straffrättslig grund till ett lika stort belopp.

Marknadsdomstolen hade vilandeförklarat de där anhängiga målen i avvaktan på brottmålsdomen. Tingsrätten och hovrätten hade ansett att det inte förelåg något hinder mot att pröva A-bolagens yrkanden i samband med åtalet på grund av verkan av anhängighet. Hovrätten hade genom sin lagakraftvunna dom förkastat åtalet samt avslagit skadestånds- och gottgörelseyrkandena.

Högsta domstolen ansåg att de ersättningsyrkanden som framställts i marknadsdomstolen och i samband med åtalet i allt väsentligt grundade sig på samma händelseförlopp och i sak innebar samma rättsföljd. Det hade inte funnits något hinder som berott på domstolarnas behörighet eller på de civilrättsliga anspråkens karaktär mot att åberopa de alternativa grunder för käromålen som framställts i marknadsdomstolen när anspråken drevs i samband med åtalet. Högsta domstolen ansåg att den lagakraftvunna hovrättsdom som meddelats först i princip utgjorde hinder för prövning av de käromål som var anhängiga i marknadsdomstolen.

Högsta domstolen ansåg dock av de skäl som framgår av avgörandet att A-bolagen i detta fall hade haft giltig orsak för att inte i samband med åtalet åberopa de alternativa grunderna för de civilrättsliga käromålen som hade vilandeförklarats i marknadsdomstolen. Verkan av hovrättsdomens rättskraft sträckte sig därmed inte i detta fall till de skadestånds- och gottgörelseyrkanden som hade framställts i marknadsdomstolen.