HD:2026:22

Ålands landskapsregering och social- och hälsovårdsministeriet var oeniga i fråga om förvaltningsbehörigheten vad gäller rättspsykiatrisk vård, dvs. vård oberoende av personens vilja eller specialomsorger som följer av en av domstol med stöd av 17 kap. 37 § rättegångsbalken förordnad sinnesundersökning och det därtill hörande kostnadsansvaret.

Högsta domstolen ansåg att det förelåg en sådan meningsskiljaktighet som avses i 60 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland vad gällde behörigheten. (Omröstn.)

Högsta domstolen avvisade frågan om kostnadsfördelningen mellan riket och landskapet.

Av de skäl som framgår av beslutet ansåg Högsta domstolen att rikets myndigheter är behöriga vad gäller förvaltningsåtgärder som avser rättspsykiatrisk vård som följer av en av domstol med stöd av 17 kap. 37 § rättegångsbalken förordnad sinnesundersökning.

SjälvstyrelseL för Åland 18 § 12 punkten
SjälvstyrelseL för Åland 23 §
SjälvstyrelseL för Åland 27 § 24 punkten
SjälvstyrelseL för Åland 30 §
SjälvstyrelseL för Åland 60 § 2 mom

Saken

Framställning av Ålands landskapsregering

Ålands landskapsregering har i en framställning till Högsta domstolen som inkommit 28.5.2025 med hänvisning till 60 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland yrkat att Högsta domstolen avgör förvaltningsbehörigheten för rättspsykiatrisk vård och fastställer att det är riket som har lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet och som en följd därav kostnadsansvar gällande rättspsykiatrisk vård och dito specialomsorg i sin helhet.

Landskapsregeringen har anfört att den i en skrivelse 1.12.2023 till social- och hälsovårdsministeriet hade påtalat att det under det pågående arbetet beträffande revideringen av självstyrelselagen framkommit att Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) betalat för rättspsykiatrisk vård för personer bosatta på Åland trots att förvaltningsbehörigheten som en följd av lagstiftningsbehörigheten är rikets och riket därmed ska bära hela kostnadsansvaret. Landskapsregeringen hade därför anmodat ÅHS att i fortsättningen bestrida fakturor för vård som Institutet för hälsa och välfärd bestämt om på rättspsykiatriska grunder. Ministeriet hade i sitt svar till landskapsregeringen 10.7.2024 ansett att landskapet har en skyldighet att ordna hälso- och sjukvårdstjänster för sina invånare, inklusive sådan vård oberoende av patientens vilja som Institutet för hälsa och välfärd bestämt om på rättspsykiatriska grunder och som utgör en integrerad del av den uppgiftshelhet som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt ministeriet följer kostnadsansvaret med utförandet av uppgifterna.

Landskapsregeringen har i sin framställning framhållit att den allmänna förvaltningsbehörigheten gällande rättspsykiatrisk vård inte regleras särskilt i självstyrelselagen. Enligt behörighetsfördelningen i 18 och 27 § självstyrelselagen och med beaktande av de undantag och tillägg som nämns i lagens 23 och 30 § är lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten i hälso- och sjukvårdsangelägenheter delad mellan landskapet och riket. Behörighetsfördelningen är strikt och exklusiv och påverkas inte av rikets hälso- och sjukvårdslagstiftning, vilket följer av 69 § självstyrelselagen. En landskapsmyndighet kan inte ges förvaltningsuppgifter i rikslag.

Rättspsykiatrisk vård faller inom ramen för de administrativa ingrepp i den personliga friheten som avses i 27 § 24 punkten självstyrelselagen. Såväl lagstiftnings- som förvaltningsbehörigheten för rättspsykiatrisk vård, omfattande såväl sjukhusvård som öppenvård, hör därmed till riket. Den som har förvaltningsbehörigheten har också kostnadsansvaret för myndighetsuppgifterna i fråga.

Domstol kan enligt 17 kap. 37 § rättegångsbalken bestämma om undersökning av sinnestillståndet hos en svarande i ett brottmål. Om vård på statens sinnessjukhus, sinnesundersökning av en person som förordnats till sinnesundersökning och vård oberoende av personens vilja föreskrivs i mentalvårdslagen (FFS 1116/1990), dvs. i rikslagstiftning. Nämnden för rättspsykiatriska ärenden vid Institutet för hälsa och välfärd behandlar och avgör utlåtandeärenden som avses i 17 kap. 37 § rättegångsbalken och som gäller en persons sinnestillstånd eller farlighet och ärenden som gäller bestämmande om vård på psykiatriskt sjukhus eller på anstalt för specialomsorger. Kostnaderna för sinnesundersökningen även för personer bosatta på Åland betalas av statens medel. Sjukhusvården för de som är bosatta på Åland och bedöms behöva rättspsykiatrisk vård ges vid Gamla Vasa sjukhus, som är ett statligt sinnessjukhus.

Landskapsregeringen har 4.6.2025 kompletterat sin framställning med ett tjänsteinnehavarbeslut 2.6.2025 av chefsöverläkaren vid ÅHS gällande behörighet för läkare anställda vid ÅHS att vidta åtgärder kopplade till administrativa ingrepp i den personliga friheten enligt mentalvårdslagen samt ett beslut av landskapsregeringen 3.6.2025 som hänför sig till det först nämnda beslutet.

Avgivna utlåtanden

Med anledning av landskapsregeringens framställning har Högsta domstolen begärt ett utlåtande av social- och hälsovårdsministeriet. Sedan ministeriets utlåtande inkommit har ett utlåtande begärts av Ålandsdelegationen.

Social och hälsovårdsministeriet har i sitt utlåtande framfört att enligt 18 § 12 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om hälso- och sjukvård, med de undantag som anges i 27 § 24, 29 och 30 punkten. Hälso- och sjukvårdstjänsterna på Åland regleras genom landskapslag och landskapet svarar för de förvaltningsuppgifter som gäller dessa. Administrativa ingrepp i den personliga friheten hör enligt 27 § 24 punkten självstyrelselagen till rikets lagstiftningsbehörighet, vilket utgör ett undantag från landskapets lagstiftningsbehörighet i fråga om hälso- och sjukvården.

Enligt ministeriets uppfattning är det i bestämmelserna om administrativa ingrepp i den personliga friheten i detta sammanhang inte fråga om en separat och självständig förvaltningsuppgift utan fråga är om att organisera och producera en hälso- och sjukvårdstjänst, varvid det kan vara nödvändigt att göra ingrepp i patientens personliga frihet. I mentalvårdslagen finns bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid utförandet av förvaltningsuppgiften i fråga. Sådan förfarandereglering som omfattas av rikets lagstiftningsbehörighet ska tillämpas på Åland hos den myndighet som med stöd av landskapslagstiftningen sköter de uppgifter som hör till det område där de administrativa ingreppen i den personliga friheten behövs. Uppgiften är en integrerad del av den helhet av uppgifter som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Landskapet har en skyldighet att ordna hälso- och sjukvårdstjänster för sina invånare, inklusive sådan vård oberoende av patientens vilja som Institutet för hälsa och välfärd bestämt om på rättspsykiatriska grunder. Kostnadsansvaret följer med utförandet av uppgiften och den förvaltningsbehörighet som hänför sig till uppgiften, då inte något annat särskilt föreskrivits.

Institutet för hälsa och välfärd har hand om de rättspsykiatriska myndighetsuppgifterna i hela Finland på det sätt som föreskrivits separat. Enligt mentalvårdslagen har Institutet för hälsa och välfärd behörighet att bestämma om att vård oberoende av patientens vilja efter att sinnesundersökningen har utförts ska inledas vid ett statligt sinnessjukhus eller ett sjukhus i ett välfärdsområde. Beslut om fortsatt vård eller avslutande av vården fattas dock vid det sjukhus där vården ges. Efter att Institutet för hälsa och välfärd bestämt att en person ska få vård oberoende av sin vilja är det i riket det välfärdsområde dit personens hemkommun hör som har kostnadsansvaret för vården.

Med anledning av social- och hälsovårdsreformen som trädde i kraft 1.1.2023 gjordes det tekniska ändringar i mentalvårdslagen så att det som gällde kommuner, samkommuner och kommunernas myndigheter i regel ändrades till att gälla välfärdsområdena och välfärdsområdenas myndigheter. Landskapsregeringen och ministeriet har olika åsikter om de juridiska konsekvenserna av dessa ändringar för landskapet. Enligt ministeriets uppfattning inverkar ändringarna inte på självstyrelselagens fördelning av lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet mellan riket och landskapet. En myndighet som lyder under landskapsregeringen, dvs. ÅHS, ansvarade för den offentliga hälso- och sjukvården i landskapet före reformen och gör det fortsättningsvis.

I 19 § och 22 § 3 mom. mentalvårdslagen föreskrivs om behörigheten för Institutet för hälsa och välfärd att besluta om specialomsorger oberoende av personens vilja för personer med utvecklingsstörning som är åtalade. Bestämmelser om specialomsorger oberoende av personens vilja finns i övrigt i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 519/1977). I lagens 1 b § föreskrivs om tillämpningen av lagens bestämmelser i landskapet Åland.

Ålandsdelegationen har i sitt utlåtande konstaterat att meningsskiljaktigheten i ärendet främst verkar gälla kostnadsansvaret som hänför sig till rättspsykiatrisk vård och dito specialomsorg. Ålandsdelegationen har framhållit att Högsta domstolens uppgift enligt 60 § 2 mom. självstyrelselagen är att avgöra meningsskiljaktigheter angående en landskaps- eller riksmyndighets behörighet att vidta en viss förvaltningsåtgärd. Högsta domstolen har däremot inte i självstyrelselagen tilldelats några uppgifter som hänför sig till landskapets ekonomi.

Enligt 18 § 12 punkten självstyrelselagen hör hälso- och sjukvården till landskapets behörighet med de undantag som stadgas i 27 § 24, 29 och 30 punkten. Enligt 27 § 24 punkten självstyrelselagen hör administrativa ingrepp i den personliga friheten till rikets lagstiftningsbehörighet. Förvaltningsbehörigheten är enligt 23 och 30 § självstyrelselagen i huvudsak delad mellan landskapet och riket så att förvaltningen i angelägenheter som har hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ankommer på självstyrelsemyndigheterna och i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet på riksmyndigheterna.

I riket har ansvaret för ordnandet av bl.a. social- och hälsovården överförts från kommunerna och samkommunerna till välfärdsområdena 1.1.2023. I riket ska välfärdsområdena inom sitt område se till att vård oberoende av patientens vilja ordnas som en del av den specialiserade sjukvården. Av självstyrelselagen kan inte utläsas några hinder för att sådana till rikets behörighet hörande uppgifter som enligt rikslagstiftningen ankommer på kommunerna förblir kommunala uppgifter på Åland, fastän de i riket överförts på andra offentliga myndigheter som saknar motsvarighet på Åland. Däremot är det inte möjligt att genom rikslagstiftning påföra landskapets myndigheter riksuppgifter, eftersom fördelningen av behörigheten i självstyrelselagen är exklusiv. Landskapets myndigheter är behöriga att handlägga endast sådana riksuppgifter som anges i självstyrelselagen eller en överenskommelseförordning.

Vid tidpunkten för ikraftträdandet av den gällande självstyrelselagen sköttes hälso- och sjukvården såväl i landskapet som i riket huvudsakligen på kommunal nivå. Kort därefter överfördes tillhandahållandet av den offentliga hälso- och sjukvården i landskapet till landskapets myndighet ÅHS genom landskapslagstiftning. Detta medförde en avsaknad av transparens, eftersom riket har lagstiftningsbehörighet gällande hälso- och sjukvården på Åland i frågor som avses i 27 § 24, 29 och 30 punkten i självstyrelselagen. Lagstiftningsbehörigheten kan inte ändras genom landskapslagstiftning.

Ålandsdelegationen har som sin slutsats anfört att behörigheten att bestämma om intagning inom den rättspsykiatriska vården hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Förvaltningsbehörigheten följer av lagstiftningsbehörigheten, om inget annat anges i självstyrelselagen eller avvikelser gjorts genom överenskommelseförordning.

Högsta domstolens avgörande

Inledande synpunkter

1. Uppstår meningsskiljaktighet angående en landskaps- eller riksmyndighets behörighet att vidta en viss förvaltningsåtgärd, avgörs frågan enligt 60 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland på framställning av landskapsregeringen eller riksmyndigheten av Högsta domstolen. En sådan meningsskiljaktighet som avses i denna bestämmelse kan gälla såväl en tilltänkt som en redan företagen förvaltningsåtgärd (RP 73/1990 rd s. 94).

2. Bestämmelsen i 60 § 2 mom. självstyrelselagen motsvarar i sak bestämmelsen i 43 § 2 mom. i den tidigare självstyrelselagen från år 1951 (FFS 670/1951). Av motiveringarna till den tidigare bestämmelsen framgår att lagstiftaren ifrågasatte det att Högsta domstolen i den första självstyrelselagen från år 1920 (FFS 124/1920) hade tilldelats en relativt vidsträckt rätt att avgöra kompetenskonflikter såväl på lagstiftningens som förvaltningens område i och med att Högsta domstolen enligt 35 § i den lagen hade rätt att avgöra ”meningsskiljaktighet angående landshövdingens, landstingets eller landskapsnämndens befogenheter enligt denna lag”. Det att Högsta domstolen hade tillerkänts en kontrollrätt som utsträckts till lagstiftningens område ansågs kunna orsaka allvarliga juridiska och intressekonflikter. Det egentliga syftet med bestämmelsen i 1920 års självstyrelselag ansågs ha varit att avgöra meningsskiljaktigheter som uppkommit mellan rikets och landskapets myndigheter i fråga om förvaltningskompetens. Möjligheten att anhängiggöra en behörighetstvist bibehölls i 1951 års självstyrelselag så att tillämpningsområdet avgränsades till att gälla rätten att vidta en viss förvaltningsåtgärd. (RP 100/1946 rd s. 18–19.)

3. Ålands landskapsregering och social- och hälsovårdsministeriet är oeniga om förvaltningsbehörigheten vad gäller rättspsykiatrisk vård, dvs. vård oberoende av personens vilja eller specialomsorger som följer av en av domstol med stöd av 17 kap. 37 § rättegångsbalken förordnad sinnesundersökning och som Institutet för hälsa och välfärd bestämmer om enligt 3 kap. mentalvårdslagen (FFS 1116/1990). Oenigheten gäller också kostnadsansvaret för rättspsykiatrisk vård och dito specialomsorg. Högsta domstolen konstaterar att administrativa ingrepp i den personliga friheten kan förekomma också i flera andra situationer som faller inom ramarna för mentalvården och specialomsorgen. Dessa är dock inte föremål för den aktuella behörighetskonflikten.

4. Det ankommer inte på Högsta domstolen att inom ramarna för en i 60 § 2 mom. självstyrelselagen avsedd behörighetskonflikt avgöra frågor som gäller landskapets ekonomi. Detta gäller också frågor om fördelningen av kostnadsansvaret mellan landskaps- och riksmyndigheter.

5. Meningsskiljaktigheter som kan avgöras vid en behörighetskonflikt bör i enlighet med lagrummets ordalydelse beröra vidtagandet av en viss förvaltningsåtgärd. Uttrycket förvaltningsåtgärd eller -uppgift kan tolkas på många sätt (se Högsta domstolens utlåtande OH2015/29 s. 5). Av motiveringarna till 124 § Finlands grundlag, som gäller överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter, framgår att begreppet offentliga förvaltningsuppgifter i det sammanhanget används i en relativt vidsträckt bemärkelse, så att det omfattar uppgifter som hänför sig till t.ex. verkställigheten av lagar samt beslutsfattande om enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner. Utövning av lagstiftande och dömande makt kan däremot inte hänföras till sådana förvaltningsuppgifter. (RP 1/1998 rd s. 179.) Såsom framgår av punkt 1 ovan kan fråga vara om såväl en tilltänkt som en redan företagen förvaltningsåtgärd. Enbart hypotetiska eller principiella frågor, vilka myndigheterna förvisso kan vara oense om, men som inte gäller en dylik förvaltningsåtgärd, kan däremot inte avgöras av Högsta domstolen genom det föreliggande förfarandet.

6. Av framställningen och de utlåtanden som avgivits i ärendet framgår att oenigheten mellan landskapsregeringen och ministeriet har uppdagats i samband med den pågående revideringen av självstyrelselagen, då det framkommit att landskapsmyndigheten ÅHS betalat för rättspsykiatrisk vård för personer bosatta på Åland, vilket landskapsregeringen anmodat ÅHS att upphöra med. Trots att oenigheten i första skedet gällt kostnadsansvaret har det av skrivelserna dock framkommit att denna oenighet har sin grund i frågan om huruvida det åligger landskaps- eller riksmyndighet att ordna sådana hälso- och sjukvårdstjänster som gäller rättspsykiatrisk vård, dvs. vård oberoende av personens vilja eller specialomsorger som följer av en av domstol med stöd av 17 kap. 37 § rättegångsbalken förordnad sinnesundersökning och som Institutet för hälsa och välfärd bestämt om på rättspsykiatriska grunder. Landskapsregeringen har ansett att fråga är om förvaltningsåtgärder som utgör administrativa ingrepp i den personliga friheten och hör till området för rikets lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet. Ministeriet har å sin sida ansett att landskapet har en skyldighet att ordna hälso- och sjukvårdstjänster för sina invånare, inklusive sådan vård oberoende av patientens vilja som Institutet för hälsa och välfärd bestämt om på rättspsykiatriska grunder och som utgör en integrerad del av den uppgiftshelhet som hör till landskapets lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet.

7. Med hänsyn till det ovansagda och med beaktande av att begreppet förvaltningsåtgärd är vidsträckt och att oenigheten i detta fall förutom kostnadsansvaret gäller vidtagandet av konkreta åtgärder som behövs för att ordna rättspsykiatrisk vård oberoende av personens vilja eller specialomsorger som följer av en av domstol med stöd av 17 kap. 37 § rättegångsbalken avsedd sinnesundersökning anser Högsta domstolen att det föreligger en sådan meningsskiljaktighet angående behörigheten att vidta en viss förvaltningsåtgärd som avses i 60 § 2 mom. självstyrelselagen. Ärendet upptas således till prövning vad gäller denna behörighet.

Behörighetsfördelningen enligt självstyrelselagen

8. Landskapet har lagstiftningsbehörighet i de angelägenheter som nämns i 18 § självstyrelselagen. Enligt 18 § 12 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om hälso- och sjukvård, med de undantag som stadgas i 27 § 24, 29 och 30 punkten. Enligt 18 § 1 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om de myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen.

9. Riket har enligt 27 § 22, 23 och 24 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om bl.a. straffrätt och rättskipning med vissa undantag samt administrativa ingrepp i den personliga friheten. I motiveringarna till självstyrelselagen (RP 73/1990 rd s. 76) konstateras att det sist nämnda gäller sådana ingrepp inom samtliga rättsområden. Sålunda innefattar stadgandet även motsvarande bestämmelser i 1951 års självstyrelselag om "sinnessjuklagstiftningen, såvitt angår den del av lagstiftningen, som innefattar trygghet för den personliga okränkbarheten och oantastligheten eller äger samband med straffprocessen eller straffverkställigheten".

10. Förvaltningsbehörigheten är enligt 23 och 30 § självstyrelselagen i huvudsak delad mellan landskapet och riket så att förvaltningen i angelägenheter som har hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ankommer på självstyrelsemyndigheterna och i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet på riksmyndigheterna. I lagrummen har angetts vissa undantag från denna huvudprincip om vilka det inte är fråga i detta sammanhang.

11. Enligt 32 § 1 mom. självstyrelselagen kan genom förordning och med landskapsregeringens samtycke uppgifter som hör till riksförvaltningen för viss tid eller tills vidare överföras på en landskapsmyndighet eller uppgifter som hör till landskapsförvaltningen överföras på en riksmyndighet (överenskommelseförordning).

12. I enlighet med behörighetsfördelningen i självstyrelselagen handhar kommunerna på Åland dels uppgifter som utgör landskapsbehörighet, dels uppgifter som utgör riksbehörighet. Däremot är det uteslutet att genom rikslagstiftning överföra riksuppgifter på landskapets myndigheter.

13. Utgångspunkten är således att lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten vad gäller mentalvård och specialomsorger är delad mellan landskapet och riket på det sätt som följer av självstyrelselagen, dvs. behörigheten hör till landskapet som en hälso- och sjukvårdsangelägenhet förutom i de frågor som uttryckligen uppräknas i 27 § 24, 29 och 30 punkten självstyrelselagen. Utöver detta gäller de avvikelser som gjorts genom överenskommelseförordning.

Bakgrund till det nuvarande rättsläget

14. När den nuvarande självstyrelselagen trädde i kraft 1.1.1993 och fram till utgången av år 1993 ankom det på kommunerna att ordna mentalvården på Åland och för detta ändamål samarbetade kommunerna i ett kommunalförbund, Ålands vårdförbund. De åländska kommunerna skötte även sådana uppgifter inom hälsovården som genom rikslagstiftning påförts kommunerna t.ex. i mentalvårdslagen. Närmare bestämmelser fanns då i landskapslagen (ÅFS 1991:56) om tillämpning av vissa riksförfattningar rörande mentalvården.

15. Genom landskapslagen (ÅFS 1993:60) om hälso- och sjukvården samt landskapslagen (ÅFS 1993:68) om ikraftträdande av landskapslagen om hälso- och sjukvården överfördes tillhandahållandet av sjukvården i landskapet från och med 1.1.1994 till en myndighet som lyder under landskapsregeringen, dvs. ÅHS. I det här sammanhanget upphävdes också den ovannämnda landskapslagen om tillämpning av vissa riksförfattningar rörande mentalvården och det kommunalförbund som funnits för mentalvården upplöstes. I landskapsstyrelsens framställning gällande denna lagstiftning (nr 28/1992–1993 s. 15) konstaterades att trots att landskapslagen om tillämpning av vissa riksförfattningar rörande mentalvården skulle upphävas, kom mentalvårdslagen att till stor del fortsätta gälla i landskapet. Orsaken härtill var att lagen i huvudsak reglerade förutsättningarna för tvångsomhändertagande, vilket var ett rättsområde som föll under rikets lagstiftningsbehörighet.

16. Förvaltningsreformen i riket beträffande social- och hälsovården, som trätt i kraft 1.1.2023, har medfört ytterligare avsteg från det som gällde då den nuvarande självstyrelselagen trädde i kraft. I riket – förutom i Helsingfors stad – sköts numera uppgifterna av lokalförvaltningen, välfärdsområdena, som saknar motsvarighet inom landskapets förvaltning. I rikslagstiftningen inom hälso- och sjukvården finns bestämmelser som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen. För att självstyrelsemyndigheterna ska kunna sköta riksuppgifter inom dessa områden förutsätts att detta antingen har stöd i självstyrelselagen eller berörs av en överenskommelseförordning. Däremot finns det inga hinder för att sådana till rikets behörighet hörande uppgifter som enligt rikslagstiftningen ankommit på kommunerna förblir kommunala uppgifter på Åland. I samband med reformen har de åländska kommunernas befogenheter gällande uppgifter med stöd av rikslagstiftning beaktats t.ex. i lagen om specialomsorger om utvecklingsstörda i vars 1 b § föreskrivs bl.a. att till den del bestämmelserna i sagda lag gäller administrativa ingrepp i den personliga friheten enligt 27 § 24 punkten självstyrelselagen tillämpas vad som i lagen föreskrivs om välfärdsområden när det gäller landskapet Åland på kommunerna i landskapet.

Slutsatser

17. Högsta domstolen konstaterar att administrativa ingrepp i den personliga friheten inom mentalvården kan utgöras dels av enskilda åtgärder i samband med sjukvården, dels av en sammanhängande helhet som innefattar både egentliga förvaltningsbeslut men också mera konkret vård som grundar sig på och följer av dessa. Det som avses med rättspsykiatrisk vård i det här ärendet, dvs. vård oberoende av personens vilja eller specialomsorger som följer av en av domstol med stöd av 17 kap. 37 § rättegångsbalken förordnad sinnesundersökning, är av den senare nämnda arten.

18. Högsta domstolen konstaterar ytterligare att det hur ingreppen i den personliga friheten inom ramarna för det som i det här ärendet avses med rättspsykiatrisk vård har ordnats i riket och hur ansvaret där fördelats mellan statliga och lokala myndigheter saknar omedelbar betydelse för bedömningen av behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet i enlighet med självstyrelselagen. Ifall behörigheten enligt självstyrelselagen hör till riket, kan den inte påföras landskapsmyndigheter genom rikslagstiftning. Kommunerna på Åland kan däremot fortsättningsvis sköta även uppgifter som utgör riksbehörighet.

19. På dessa grunder anser Högsta domstolen att det som avses med rättspsykiatrisk vård i det här ärendet som helhet bör bedömas som en separat förvaltningsuppgift beträffande vilken riket har behörighet i enlighet med 27 § 24 punkten självstyrelselagen, eftersom uppgiften avser administrativa ingrepp i den personliga friheten. Denna tolkning stöds även av det faktum att förvaltningsuppgiften i och med dess utgångspunkt i sinnesundersökningar som förordnas av domstol har ett nära samband med straffrätten och rättskipningen, vilka likaså hör till rikets behörighet med stöd av 27 § 22 och 23 punkten självstyrelselagen.

20. Republikens president har 4.7.2025 utfärdat en förordning om skötseln på Åland av förvaltningsuppgifter som gäller administrativa ingrepp i den personliga friheten enligt mentalvårdslagen (506/2025) och som trätt i kraft 8.7.2025. Denna överenskommelseförordning ger läkare anställda i tjänsteförhållande vid ÅHS befogenhet att på Åland sköta förvaltningsuppgifter som avses i 23 a § mentalvårdslagen och som förutsätter ett tjänsteförhållande till staten eller ett välfärdsområde. Högsta domstolen konstaterar att överenskommelseförordningen inte gäller den rättspsykiatriska vård som är föremål för den nu ifrågavarande behörighetskonflikten.

Beslut

Högsta domstolen avvisar frågan om kostnadsfördelningen eller betalningsskyldigheten mellan riket och landskapet.

Rikets myndigheter är behöriga vad gäller förvaltningsåtgärder som avser rättspsykiatrisk vård som följer av en av domstol med stöd av 17 kap. 37 § rättegångsbalken förordnad sinnesundersökning.

Saken har avgjorts av justitieråden Lena Engstrand, Alice Guimaraes-Purokoski, Tuija Turpeinen (skiljaktig), Pekka Pulkkinen (skiljaktig) och Pasi Pölönen. Föredragande Kristian Sjöblom (betänkande).

Föredragandens betänkande och de skiljaktiga ledamöternas yttranden

Äldre justitiesekreterare Sjöblom lade fram ett betänkande som till punkterna 1 – 4 motsvarar Högsta domstolens avgörande. Därefter var betänkandets innehåll följande:

Med beaktande av det föreliggande förfarandets särskilda natur och mot bakgrunden av vad som konstaterats i förarbetena till 1951 års självstyrelselag, där tillämpningsområdet för förfarandet inskränktes jämfört med vad som gällde i 1920 års självstyrelselag, bör tillämpningsområdet och därmed Högsta domstolens behörighet inte tolkas bredare än vad som kan utläsas ur ordalydelsen i 60 § 2 mom. självstyrelselagen. Högsta domstolen bör således inte åta sig en uppgift att uttala sig om meningsskiljaktigheter som i sig kan vara verkliga och avse tolkningen av behörighetsfördelningen i självstyrelselagen, men ändå inte omedelbart hänför sig till en viss konkret förvaltningsåtgärd. Den här typen av uttalanden skulle i praktiken vara synnerligen nära den sortens generella lagtolkningsanvisningar som i förarbetena till 1951 års självstyrelselag ansågs vara problematiska.

Ur landskapsregeringens framställning framgår att meningsskiljaktigheten i det föreliggande ärendet har framkommit i samband med den pågående lagberedningen som avser revideringen av självstyrelselagen. Meningsskiljaktigheten har således inte uppdagats i relation till utförandet av någon viss konkret förvaltningsuppgift, i vilket sammanhang det skulle ha framkommit oklarheter vad gäller behörigheten att utföra den sagda uppgiften. Den konkreta och aktuella frågan förefaller, utgående från det som framförts av landskapsregeringen, vara enbart kostnadsfördelningen mellan rikets och landskapets myndigheter vad gäller här avsedd rättspsykiatrisk vård och specialomsorger.

Behörighetskonflikter enligt 60 § 2 mom. självstyrelselagen är inte avsedda för att avgöra frågor beträffande landskapets ekonomi, vilket innefattar kostnadsfördelning eller betalningsskyldighet mellan riket och landskapet. Då dessa frågor utesluts från föremålet för den ifrågavarande framställningen, kvarstår endast en meningsskiljaktighet av mera principiell natur vad gäller den övergripande behörighetsfördelningen i området för det som här kallas rättspsykiatrisk vård. Det sist nämnda kan inte anses vara en fråga som gäller behörigheten att vidta en viss förvaltningsåtgärd och ankommer således inte på Högsta domstolen att uttala sig om genom det föreliggande förfarandet. Vad gäller specialomsorger är det i ännu högre grad oklart vilken förvaltningsåtgärd framställningen konkret kunde tolkas gälla.

Högsta domstolen torde därför avvisa framställningen av Ålands landskapsregering i sin helhet.

Justitierådet Pulkkinen : Jag godkänner betänkandet. På grund av utgången av omröstningen är jag förpliktad att yttra mig om utgången av ärendet då framställningen prövas. Till dessa delar är jag av den åsikt som framgår ur Högsta domstolens avgörande.

Justitierådet Turpeinen : Jag är av samma åsikt som justitierådet Pulkkinen.