HD:2026:16

A hade dömts för två grova djurskyddsbrott efter att ha försummat att se till att hans två hundar fick tillräcklig skötsel, föda och dryck med påföljd att den ena hunden hade dött av svält och den andra senare påträffats i A:s bostad sjukligt underviktig, hungrig och törstig.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att A inte skulle anses bestående olämplig eller oförmögen att äga, hålla eller sköta djur eller annars sörja för deras välfärd. Det förelåg således inte förutsättningar för ett bestående djurhållningsförbud, och det fanns inte skäl att ändra det djurhållningsförbud på 15 år som hovrätten hade meddelat.

SL 17 kap 23 §