HD:2025:74

En delägare i ett strandlag som grundats för ett samnyttjoområde på Åland hade sökt ändring i strandlagets beslut vid vägnämnden för enskilda vägar i landskapet Åland. Eftersom bestämmelserna om rättskipning i landskapslagen om enskilda vägar i landskapet Åland till följd av ändringar i rikslagstiftningen inte längre i sak överensstämde med motsvarande bestämmelser i rikets lag om enskilda vägar, skulle de tillämpliga rättsmedlen bedömas enligt rikets lag. Vägnämnden var således inte behörig att pröva besvären gällande strandlagets beslut.

SjälvstyrelseL för Åland 19 § 3 mom

SjälvstyrelseL för Åland 27 § 23 punkten

Ärendets handläggning i de lägre instanserna

Vägnämndens förrättning nr 1/2024, beslut 12.2.2025

A, som var delägare i ett strandlag grundat för ett samnyttjoområde på Åland, hade vid vägnämnden för enskilda vägar i landskapet Åland sökt ändring i ett beslut fattat av strandlaget. Vägnämnden ansåg vid sin förrättning att den inte var behörig att avgöra ärendet eftersom det i tillämplig lagstiftning saknades bestämmelser om vägnämndens behörighet i ärenden gällande samnyttjoområden eller strandlag.

Beslut av Egentliga Finlands tingsrätt i egenskap av jorddomstol 12.5.2025 nr 25/19014

A sökte ändring i vägnämndens beslut vid Egentliga Finlands tingsrätt i egenskap av jorddomstol.

Jorddomstolen hänsköt till Högsta domstolen för avgörande en prejudikatfråga gällande den rätta besvärsvägen vid överklagande av ett strandlags stämmobeslut, när strandlaget är grundat för ett samnyttjoområde på Åland.

Saken har avgjorts av tingsdomaren Annika Nygård.

Ärendets handläggning i Högsta domstolen

Prejudikatfrågan togs upp för avgörande.

A avgav av honom begärt yttrande om prejudikatfrågan. Övriga i saken delaktiga utnyttjade inte möjligheten att avge yttrande.

Högsta domstolens avgörande

Skäl

Ärendets bakgrund

1. B:s strandlag, som är grundat för ett samnyttjoområde på Åland, har 1.10.2024 fattat ett beslut, i vilket A i egenskap av delägare i strandlaget har sökt ändring vid vägnämnden för enskilda vägar i landskapet Åland. Vägnämnden har vid sin förrättning 12.2.2025 ansett att vägnämnden inte är behörig instans att avgöra ärenden gällande samnyttjoområden eller strandlag.

2. A har anfört besvär över landskapets vägnämnds beslut hos Egentliga Finlands tingsrätt i egenskap av jorddomstol. Jorddomstolen har till Högsta domstolen hänskjutit en prejudikatfråga om vilken som är den rätta besvärsvägen vid överklagande av ett strandlags stämmobeslut, när strandlaget är grundat för ett samnyttjoområde på Åland.

Frågeställningen i Högsta domstolen

3. Enligt 30 a kap. 7 § 1 mom. rättegångsbalken kan tingsrätten eller hovrätten besluta att hänskjuta en prejudikatfråga som gäller lagens tillämpning i ett mål eller ärende som den handlägger till Högsta domstolen för avgörande. Såsom konstaterats i lagrummets motiveringar (RP 152/2024 rd s. 20) kan en prejudikatfråga inte gälla en abstrakt lagtolkningsfråga utan bör gälla en konkret fråga som är relevant för avgörandet av ett anhängigt rättskipningsärende och som Högsta domstolen också avgör genom att tillämpa lagen på fakta i målet.

4. Högsta domstolen konstaterar att jorddomstolens fråga, trots sin allmänna formulering, är relevant för tillämpningen av lagen i det ärende som är anhängigt vid jorddomstolen. Med anledning av prejudikatfrågan ska Högsta domstolen avgöra om vägnämnden för enskilda vägar i landskapet Åland är behörig att avgöra A:s besvär gällande B:s strandlags beslut. För att avgöra denna fråga bör Högsta domstolen bedöma vilka rättsregler som tillämpas i ärendet med beaktande av fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet Åland.

Fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet

5. Enligt 120 § Finlands grundlag har landskapet Åland självstyrelse enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland. I självstyrelselagen föreskrivs vilka ärenden som hör till landskapets respektive rikets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om byggnads- och planväsendet (7 punkten) samt vägar (21 punkten). Riket har däremot enligt 27 § självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om privaträttsliga sammanslutningar (8 punkten), fastighetsbildning och fastighetsregistrering samt därmed sammanhängande uppgifter (16 punkten) och rättskipning (23 punkten).

6. Rikets och landskapets befogenheter är ömsesidigt uteslutande så att behörigheten i ett visst ärende enligt självstyrelselagen tillkommer antingen riket eller landskapet. Behörigheten kan inom ett område vara delad mellan riket och landskapet, men riket och landskapet har inte överlappande behörighet i samma fråga. I de frågor där riket har lagstiftningsbehörighet innebär självstyrelselagen att rikets lagstiftning gäller förutom i riket också i landskapet Åland. (Se HD 2001:79.)

7. I landskapslagar av så kallad blandad natur kan intas bestämmelser från rättsområden vilka hör till rikets lagstiftningskompetens. Detta är enligt 19 § 3 mom. självstyrelselagen möjligt för vinnande av enhetlighet och överskådlighet, om bestämmelserna i sak överensstämmer med motsvarande bestämmelser i rikslag. Upptagande av sådana bestämmelser i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet. Om lagen till dessa delar ändras i riket inverkar den nya rikslagen direkt på giltigheten av de motsvarande bestämmelserna i landskapslagen. (Se HD 2005:18, punkt 20 samt RP 73/1990 rd s. 16.)

Högsta domstolens bedömning av tillämpliga rättsregler

8. Riket har lagstiftningsbehörighet i frågor gällande fastighetsbildning och rikets fastighetsbildningslag tillämpas därmed även i landskapet. I 154 a § 1 mom. fastighetsbildningslagen föreskrivs om stiftande som servitut av annan rätt att använda ett samnyttjoområde som avses i 75 § lagen om områdesanvändning än rätt till vägförbindelse till förmån för en fastighet inom ett stranddetaljplaneområde för vilken samnyttjoområdet har anvisats i planen.

9. Enligt 75 § 3 mom. lagen om områdesanvändning kan det vid en fastighetsförrättning där en i 154 a § fastighetsbildningslagen avsedd servitutsrätt stiftas bestämmas att för anläggande och underhåll av samnyttjoområdet bildas ett strandlag. På strandlaget, dess delägare och de avgifter som strandlaget påför, åtgärder som anläggandet av samnyttjoområdet förutsätter, på verksamheten och på avgörandet av tvister tillämpas vad som i lagen om enskilda vägar eller med stöd av den föreskrivs om vägdelägare, väglag och vägavgifter.

10. Landskapet har med stöd av sin lagstiftningsbehörighet i fråga om vägar stiftat en landskapslag (2008:59) om enskilda vägar i landskapet Åland. Landskapslagen är en i 19 § 3 mom. självstyrelselagen avsedd lag av så kallad blandad natur, i vilken det för vinnande av enhetlighet och överskådlighet har upptagits vissa bestämmelser av rikslagstiftningsnatur (se Högsta domstolens utlåtande 27.12.2007, OH2007/139).

11. Högsta domstolen konstaterar att 61 § och 76 § landskapslagen, enligt vilka en vägdelägare har rätt att föra ett ärende gällande en väglagsstämmas beslut till vägnämnden för avgörande och söka besvär i vägnämndens beslut hos jorddomstolen, gäller sådan rättskipning som avses i 27 § 23 punkten självstyrelselagen och har upptagits i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. Bestämmelserna överensstämde vid tiden för stiftandet av landskapslagen med motsvarande bestämmelser i 55 § och 70 § rikets lag om enskilda vägar (358/1962). Nämnda rikslag har dock upphävts och vägnämnderna i riket har upplösts genom den ikraftvarande lagen om enskilda vägar (560/2018). Eftersom landskapslagens bestämmelser om rättsmedel som står till vägdelägarens förfogande inte längre överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i rikets lag, tillämpas rikslagstiftningens bestämmelser om rättsmedel även i landskapet.

12. Enligt 65 § lagen om enskilda vägar har en vägdelägare eller annan sakägare under de förutsättningar som föreskrivs i lagrummet rätt att klandra ett beslut av en väglagsstämma genom talan mot väglaget. En klandertalan mot ett väglag ska enligt 3 mom. i nämnda paragraf väckas vid den tingsrätt som fungerar som jorddomstol inom tre månader från det att beslutet fattades. Behörig tingsrätt är den tingsrätt som är jorddomstol inom vars domkrets den aktuella vägen är belägen.

Slutsats

13. Med stöd av 75 § 3 mom. lagen om områdesanvändning och 65 § lagen om enskilda vägar ska en klandertalan mot ett strandlag som är grundat för ett samnyttjoområde på Åland väckas vid Egentliga Finlands tingsrätt. Vägnämnden för enskilda vägar i landskapet Åland är således inte behörig att pröva A:s besvär gällande B:s strandlags beslut.

Beslut

Högsta domstolen besvarar prejudikatfrågan enligt följande:

En klandertalan mot ett strandlag som är grundat för ett samnyttjoområde på Åland ska väckas vid Egentliga Finlands tingsrätt. Vägnämnden för enskilda vägar i landskapet Åland är således inte behörig att pröva A:s besvär gällande B:s strandlags beslut.

Saken har avgjorts av justitieråden Ari Kantor, Mika Huovila, Tuomo Antila, Eva Tammi-Salminen och Jussi Tapani. Föredragande Mikaela Lind.