HD:2025:49

A hade 21.8.2018 ingått ett konsumentkreditavtal med B Ab om en engångskredit på 5 000 euro utan säkerhet. Krediträntan var 24,9 procent och expeditionsavgiften för krediten var 975 euro. A hade inte betalat tillbaka skulden som avtalat.

B Ab yrkade att A skulle åläggas att betala den utestående expeditionsavgiften, dröjsmålsränta på kreditbeloppet enligt 4 § 2 mom. räntelagen samt indrivningskostnader. A motsatte sig yrkandena med åberopande av att villkoret gällande expeditionsavgiften var oskäligt och att man inte hade avtalat om dröjsmålsränta på ett korrekt sätt. Eftersom de yrkanden som gällde expeditionsavgiften och dröjsmålsräntan var ogrundade, hade förfarandet stridit mot god indrivningssed och därför borde även yrkandena angående indrivningskostnaderna förkastas.

Högsta domstolen ansåg med beaktande av skyldigheten att tolka och tillämpa nationell lag i enlighet med unionsrätten, att villkoret gällande expeditionsavgiften var oskäligt och att det skulle lämnas obeaktat.

Gäldenären skulle betala dröjsmålsränta enligt räntelagen trots att kreditavtalet inte innehöll den information om dröjsmålsränta som förutsätts i regleringen om konsumentkrediter. Gäldenären var också skyldig att ersätta indrivningskostnaderna, trots att indrivningsbreven hade innehållit det yrkande på expeditionsavgift som ansetts ogrundat.

Fråga även om dröjsmålsränta skulle betalas på kreditbeloppet enligt 4 § 1 eller 2 mom. räntelagen. (Omröstn.)

KSL 4 kap 1 § (1259/1994 och 1072/2000)
KSL 7 kap 17 §
RänteL 4 §
L om indrivning av fordringar 4 §
L om indrivning av fordringar 10 §
Rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal art. 4.2 och 6.1
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG art. 10.2.1 och art. 23