HD:2021:6

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Ärendets bakgrund och åtalet i Ålands tingsrätt

A hade under tiden 30.9.2009–22.10.2012 spelat på en penningautomatförenings (B) onlinespel till ett belopp av 2 149 794 euro. Av detta belopp hade 819 160,71 euro bestått av pengar som A hade förskingrat från sina bokföringskunder och resten hade bestått av vinster som B hade utbetalat till A med anledning av hennes spelande. A har genom laga kraft vunnen dom dömts till straff för nio grova förskingringar och sex förskingringar begångna under tiden 29.9.2009–17.10.2012.

Åklagaren väckte åtal mot B:s verkställande direktör för grov penningtvätt, penningtvätt eller alternativt penningtvätt av oaktsamhet, eftersom B hade tagit emot och innehaft pengar eller dolt eller maskerat pengar som A hade förvärvat genom brott och genom vinning av brott samt pengar som kommit i stället för de genom brott förvärvade pengarna och deras vinning. Enligt åtalet hade den verkställande direktören och andra anställda på B känt till att A jobbade som bokförare och företagare och därmed haft vetskap om förhållandet mellan spelinsättningarnas storlek samt hennes inkomster och övriga ekonomiska omständigheter. Den verkställande direktören hade därmed blivit medveten om eller kunnat anse att det var övervägande sannolikt att de pengar som A spelade med inte hade varit i hennes besittning lagligt eller åtminstone hade han haft starka skäl att misstänka att detta hade varit fallet. Trots denna vetskap eller dessa misstankar hade B fortsatt att ta emot spelinsättningar av A ända tills hennes spelkonto hade stängts på hennes egen begäran 22.10.2012.

Åklagaren yrkade också att B döms till en samfundsbot om 700 000 euro på grund av det brott som den verkställande direktören hade gjort sig skyldig till. Åklagaren yrkade på samfundsbot även om den verkställande direktören inte döms till straff, eftersom det trots allt bör anses utrett att B:s agerande som ett samfund i anknytning till den av lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (lag 503/2008, nedan penningtvättslagen) förutsatta kundkontrollen, utredningsskyldigheten och fortlöpande övervakningen av spelkundernas spelande visade att det i B:s verksamhet inte hade iakttagits den omsorg och försiktighet som hade krävts för att B hade kunnat förebygga den penningtvätt som hade varit ett resultat av att B hade tagit emot av A och innehaft sådana pengar som A hade förvärvat genom brott och genom vinning av brott samt pengar som kommit i stället för de genom brott förvärvade pengarna och deras vinning. Penningtvätten hade möjliggjorts av att man i B hade försummat att ombesörja beaktandet av penningtvättslagen och det att B:s interna kontroll- samt utrednings- och övervakningsmetoder var sådana att de förhindrade penningtvätt och finansiering av terrorism samt bidrog till att dessa avslöjades och utreddes. B hade förhållit sig klandervärt till hur övervakningen av kundernas spelverksamhet hade varit organiserad och instruerad med beaktande av att det hade varit frågan om sådana skyldigheter som hade tillkommit B som en sammanslutning som sålde speltjänster som lämpade sig särskilt väl för penningtvätt och som med stor sannolikhet också användes till detta ändamål.

Tingsrättens dom 28.2.2018 nr 18/108626

Tingsrätten förkastade åtalet mot B:s verkställande direktör. Tingsrätten dömde B till en samfundsbot om 50 000 euro på grund av att penningtvätt av oaktsamhet hade begåtts i dess verksamhet och ålade B att till staten förverka 164 590,66 euro.

Tingsrätten ansåg det vara utrett att det inom B:s verksamhet under tiden 18.1–22.10.2012 hade tagits emot och innehafts egendom, sammanlagt ca 580 000 euro som förvärvats genom brott och detta hade gjorts för att bereda B nytta. Brottet hade begåtts av grov oaktsamhet med beaktande av de avsevärda summor A spelade med, den information B haft om A:s arbete samt då B inte hade utrett ursprunget till de pengar som A spelade med. Enligt tingsrätten hade det inte visats att det hade funnits skäl att misstänka ursprunget till A:s medel innan B hade gjort penningtvättsanmälan 17.1.2012.

B hade haft metoder för riskhantering avseende penningtvätt och personalen hade utbildats i frågorna. Ansvaret hade delegerats inom organisationen till den s.k. FMT-gruppen (Fraud Management Team). Gruppens arbete hade styrts av en policy som B:s styrelse fastställt. FMT-gruppens chef hade haft mandat att göra anmälningar till centralkriminalpolisen vid misstänkt penningtvätt och att frysa spelkonton. Spelkonton frystes regelmässigt vid olika bedrägerimisstankar. FMT-gruppens chef hade förfarit grovt oaktsamt då man fortsatt ta emot spelinsättningar av A trots att man haft vetskap om A:s yrke och inte aktivt utrett saken vidare och, i brist på utredning som skulle ha lindrat misstankarna, inte heller avbrutit någon av de otaliga affärstransaktioner som A företagit efter 17.1.2012.

Saken har avgjorts av tingsdomare Pia Jacobsson, lagman Kristina Fagerlund och tingsdomare Heidi Röblom.

Åbo hovrätts dom 11.4.2019 nr 19/116692

Åklagaren och B anförde besvär till hovrätten.

Hovrätten höjde samfundsbotens belopp till 250 000 euro men ändrade inte i övrigt tingsrättens domslut.

Hovrätten ansåg att B i egenskap av en i penningtvättslagen avsedd rapporteringsskyldig med stöd av lagen hade haft en skyldighet att förebygga penningtvätt. Av de vittnesberättelser som tre anställda vid B hade avgett hade det framkommit att B hade interna anvisningar om att frysning av en spelares spelkonto enbart kom i fråga om centralkriminalpolisens central för utredning av penningtvätt förutsatte det. Inom B hade det inte getts några anvisningar om vem som skulle fatta beslut om att frysa ett spelkonto ifall centralkriminalpolisen inte gett order om detta. Hovrätten ansåg att B hade haft en självständig skyldighet att följa penningtvättslagens bestämmelser om att avbryta tvivelaktiga affärstransaktioner. Ansvaret för att vidta de åtgärder som föreskrivs i penningtvättslagen hade ålegat medlemmarna i FMT-gruppen som arbetat särskilt för att motarbeta penningtvätt, bedrägerier och annan brottslig verksamhet.

Det att B anmält A till centralkriminalpolisen hade inte utgjort någon ansvarsfrihetsgrund beträffande de affärstransaktioner som genomförts efter anmälan. B hade fortsatt genomföra ytterligare tvivelaktiga transaktioner med A trots att misstanken om penningtvätt måste ha varit stark i ljuset av det som B vetat om A:s spelande och yrke. Hovrätten omfattade tingsrättens motivering om att förfarandet hade varit grovt oaktsamt. Hovrätten godkände tingsrättens slutsats om att det i B:s verksamhet hade begåtts penningtvätt av oaktsamhet under tiden 18.1–22.10.2012.

Vidare konstaterade hovrätten att B på grund av sin ställning som en i penningtvättslagen avsedd rapporteringsskyldig hade haft omfattande skyldigheter att förebygga penningtvättsbrott. Trots detta hade B:s interna anvisningar om rapporteringsprocesserna varit lagstridiga och den interna ansvarsfördelningen hade varit bristfällig. B hade inte i sin verksamhet iakttagit den omsorg och försiktighet som krävts för att förebygga penningtvätt och förutsättningarna för att döma B till samfundsbot uppfylldes.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Lea Rosa Pohjola, Erkki Reijonen och Camilla Mäkinen.

Ändringssökande i Högsta domstolen

Besvärstillstånd meddelades till B med stöd av 30 kap. 3 § 2 mom. 2 punkten rättegångsbalken att gälla frågan om B genom det förfarande som hovrätten ansett vara utrett kan dömas till samfundsbot för penningtvätt av oaktsamhet.

B yrkade i sina besvär att åtalet och yrkandet på samfundsbot förkastas.

Åklagaren yrkade i sitt bemötande att besvären förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Bakgrund och frågeställningen i Högsta domstolen

1. A har under tiden 30.9.2009–22.10.2012 spelat på B:s onlinespel till ett belopp av 2 149 794 euro. Av detta belopp har 819 160,71 euro bestått av pengar som A hade förskingrat av sina bokföringskunder. A har dömts till straff för nio grova förskingringar och sex förskingringar begångna under tiden 29.9.2009–17.10.2012.

2. Åklagaren har i tingsrätten yrkat att B:s verkställande direktör döms till straff för penningtvätt, eftersom han hade förhållit sig passivt och tillåtande till att B hade tagit emot och innehaft pengar eller dolt eller maskerat pengar som A hade förvärvat genom brott. Åklagaren har dessutom yrkat att B döms till samfundsbot i första hand på grund av det brott som den verkställande direktören gjort sig skyldig till. Åklagaren har yrkat på samfundsbot även om det straffrättsliga ansvaret för penningtvätten inte kan allokeras till den verkställande direktören eller om han inte döms till straff, eftersom det begåtts ett penningtvättsbrott i B:s verksamhet och eftersom B inte iakttagit den omsorg och försiktighet som har krävts för att förebygga penningtvätten (s.k. anonym skuld).

3. Tingsrätten har förkastat åtalet mot B:s verkställande direktör men har i enlighet med åklagarens yrkande dömt B till samfundsbot och förverkandepåföljd, eftersom det hade begåtts penningtvätt av oaktsamhet i B:s verksamhet.

4. Hovrätten har höjt samfundsbotens belopp men i övrigt inte ändrat tingsrättens domslut. Enligt hovrätten hade det i B:s verksamhet begåtts penningtvätt av oaktsamhet när A tillåtits fortsätta spela i flera månader efter det att B hade gjort en penningtvättsanmälan om A:s spelande till centralkriminalpolisens central för utredning av penningtvätt. Trots att B haft en omfattande skyldighet att förebygga penningtvättsbrott hade B:s interna anvisningar om rapporteringsprocesserna varit lagstridiga och den interna ansvarsfördelningen bristfällig. Sammantaget utvisade detta att B i sin verksamhet inte iakttagit den omsorg och försiktighet som hade krävts för att förebygga penningtvätt.

5. Åtalet mot B:s verkställande direktör har alltså förkastats. Tingsrätten och hovrätten har dock ansett utrett att det begåtts penningtvätt av oaktsamhet i B:s verksamhet och dömt B till samfundsbot (s.k. anonym skuld). Till följd av B:s besvär är det i Högsta domstolen fråga om huruvida det i B:s verksamhet begåtts penningtvätt av oaktsamhet och om det i så fall funnits förutsättningar för att döma B till samfundsbot på grund av att det inom B:s verksamhet inte har iakttagits sådan omsorg och försiktighet som krävts för att förebygga brottet.

Allmänt om grunderna för ett samfunds straffrättsliga ansvar: tillämplig lagstiftning och förarbeten

6. Enligt 9 kap. 1 § strafflagen ska för ett brott som har begåtts i ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons verksamhet på yrkande av åklagaren dömas till samfundsbot, om en sådan påföljd föreskrivs för brottet i denna lag. Av 2 § 1 mom. i samma kapitel framgår att en juridisk person döms till samfundsbot bl.a. om i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits den omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet. Enligt paragrafens 2 mom. döms samfundsbot ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff.

7. Enligt 9 kap. 3 § 1 mom. strafflagen anses ett brott begånget i en juridisk persons verksamhet, om gärningsmannen har handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och han hör till den juridiska personens ledning eller står i tjänste- eller arbetsförhållande till denna eller han har handlat på uppdrag av en representant för den juridiska personen.

8. Samfundsansvaret bygger på principen att en juridisk person inte betraktas som gärningsman när det är fråga om ett brott som begåtts på dess vägnar eller till dess förmån och att en juridisk person inte på samma sätt som en människa begår ett brott. Samfundsansvaret är ett straffrättsligt ansvar, som följer av gärningar eller försummelser av de människor som begått brottet på samfundets vägnar eller till dess förmån (RP 95/1993 rd s. 16).

9. En allmän förutsättning för straffansvaret för juridiska personer är att den juridiska personens ledning har varit delaktig i brottet eller tillåtit att det begåtts eller att man i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagit behövlig omsorg och varsamhet för att förhindra brottet. En juridisk persons straffansvar följer inte enbart av att skyldigheten att iaktta omsorg och försiktighet har åsidosatts. Därtill förutsätts att det i den juridiska personens verksamhet har skett ett brott som har begåtts på dess vägnar eller till dess förmån. En ytterligare förutsättning för att en juridisk person ska kunna dömas till straff för att omsorg eller varsamhet inte har iakttagits är att det finns ett samband mellan den juridiska personens försummelse av sina skyldigheter och det brott som begåtts på dess vägnar eller till dess förmån, åtminstone ett medverkande orsakssammanhang. Den juridiska personens försummelse ska vara av sådan betydelse att den antingen har gjort brottet möjligt eller åtminstone väsentligt ökat möjligheterna att begå brottet (RP 95/1993 rd s. 16).

10. För en juridisk persons straffansvar krävs alltså att brottet har begåtts i den juridiska personens verksamhet. Detta förutsätter att gärningsmannen står i ett visst förhållande till den juridiska personen och har en ställning i dess organisation samt att han handlar just i denna egenskap då han begår brottet på samfundets vägnar eller till dess förmån. En förutsättning för att en juridisk person ska dömas till straff är att brottet kan tillräknas gärningsmannen på ett sätt som förutsätts i det straffstadgande som tillämpas på gärningen. Här kan också s.k. anonym skuld komma i fråga. Det är fråga om anonym skuld då man med säkerhet kan visa att brottsrekvisiten blivit uppfyllda i en juridisk persons verksamhet och gärningsmannen uppenbarligen är någon person i dess ledning eller i dess tjänst, men det är omöjligt att utpeka gärningsmannen. (RP 95/1993 rd s. 16–17)

Har det i B:s verksamhet begåtts penningtvätt av oaktsamhet?

Tillämplig lagstiftning och förarbeten i fråga om penningtvätt av oaktsamhet

11. Enligt 32 kap. 14 § strafflagen tillämpas vad som bestäms om straffansvar för juridiska personer i fråga om penningtvätt av oaktsamhet.

12. Enligt 32 kap. 9 § strafflagen ska den som av grov oaktsamhet vidtar åtgärder som avses i 6 § för penningtvätt av oaktsamhet dömas till böter eller fängelse i högst två år.

13. Enligt 32 kap. 6 § 1 mom. strafflagen ska den som 1) tar emot, använder, omvandlar, överlåter, överför, förmedlar eller innehar egendom som förvärvats genom brott eller vinning av brott, eller egendom som kommit i stället för sådan egendom eller vinning, och gör det för att bereda sig eller någon annan nytta, för att dölja eller maskera vinningens eller egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa gärningsmannen att undandra sig de rättsliga följderna av brottet, eller 2) i fråga om egendom som förvärvats genom brott eller vinning av brott, eller egendom som kommit i stället för sådan egendom eller vinning, döljer eller maskerar egendomens eller vinningens rätta karaktär, ursprung eller belägenhet eller förfogandet över den eller de rättigheter som är knutna till den, eller bistår någon annan vid sådant döljande eller sådan maskering för penningtvätt dömas till böter eller fängelse i högst två år.

14. Tilläggsepitetet ”för att bereda sig eller någon annan nytta” har fogats till 32 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten strafflagen genom lag 191/2011, som har trätt i kraft 1.6.2011. Samtidigt fogades gärningsformen ”innehar” till lagrummet. I motiveringarna till lagändringen (RP 285/2010 rd s. 15) konstateras att en uppenbar avsikt med ett sådant förfarande som omnämns i lagrummet gällande penningtvätt kan vara att bereda sig eller någon annan nytta. I och med ändringen framgår denna avsikt uttryckligen av rekvisitet. Att foga innehav till rekvisitet för penningtvätt innebar att det till den uttömmande förteckningen över gärningsformer för penningtvätt fogades den gärningsform som kanske är den vanligaste gärningsformen för tvätt av pengar. Också ett mycket kortvarigt innehav är tillräckligt.

15. I regeringens proposition till strafflagens bestämmelse om penningtvätt av oaktsamhet (RP 53/2002 rd s. 37–38) konstateras att penningtvätt av oaktsamhet i princip täcker samma gärningar som grundrekvisitet för penningtvätt. Penningtvätt sker av oaktsamhet framför allt när en person som gjort sig skyldig till ett förbrott överlåter tillgångar som förvärvats genom brott eller egendom som kommit i stället för dessa till en annan under förhållanden som klart skiljer sig från det normala eller använder dem i affärsverksamhet, och den mottagande personen på grund av dessa förhållanden har vägande skäl att förhålla sig misstänksam till tillgångarnas ursprung. Hur starka misstankar tillgångarnas ursprung borde ha väckt och hur oaktsam gärningsmannens verksamhet således kan anses vara måste bedömas på basis av de omständigheter som kommit till gärningsmannens kännedom och andra omständigheter som kan observeras objektivt. När oaktsamheten bedöms borde uppmärksamhet också ägnas möjligheterna att utreda tillgångarnas ursprung. Utredningsplikten för de anmälningspliktiga som uppräknas i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt (68/1998) är redan med stöd av lagen på en högre nivå. Om en sådan anmälningspliktig inte undersöker grunderna för affärstransaktionen, måste gärningen bedömas också ur en uppsåtssynvinkel. Rekvisitet för penningtvätt av oaktsamhet uppfylls dock inte när den anmälningspliktige har genomfört en av kunden föreslagen tvivelaktig transaktion för att föra ärendet till myndigheterna för undersökning. Det är inte heller fråga om penningtvätt av oaktsamhet när utrednings- och anmälningsplikten har uppfyllts och det inte finns någon stark misstanke om penningtvätt.

Utredning beträffande penningtvätt av oaktsamhet i denna sak

16. A har varit spelkund hos B under åren 2006–2012. A har under gärningstiden för de förskingringsbrott som tillräknats henne, 29.9.2009–17.10.2012, spelat för sammanlagt 2 149 794 euro. Av detta belopp har 819 160,71 euro utgjorts av förskingrade medel och resten har bestått bl.a. av vinster som B betalat till henne. A har mellan oktober 2009 och oktober 2012 insatt belopp om mellan 22 000 och 163 900 euro per månad. De högsta dagliga insättningarna har gjorts i april 2011 och i juli 2012 och de har uppgått till nästan 20 000 euro per dag.

17. B har haft en s.k. RG-radare (responsible gaming), som utvecklats i syfte att identifiera spelmissbruksproblematik men som också identifierar kunder vars spelinsatser kunde ge en misstanke om bedrägerier och penningtvätt. A:s spelande hade fångats av RG-radaren vid två tillfällen, först i maj–juni 2011 och sedan på hösten 2011, och B har kontaktat A tre gånger (14.7.2011, 19.9.2011 och 27.1.2012), eftersom man varit orolig för hennes spelande och reflekterat över den nivå hon spelat på.

18. B har gjort en inkomstkontroll gällande A via skattemyndighetens officiella källor. Vid kontrollen hade konstaterats att A inte hade förvärvs- eller kapitalinkomster som motsvarade hennes spelnivå.

19. B har 17.1.2012 anmält A:s spelande till centralkriminalpolisen. I samband med anmälan har man meddelat att stora summor hade deponerats utan någon anledning att tro att A hade tillgång till dessa summor samt att A jobbade som bokförare och hade tillgång till kundmedel.

20. Penningtvättsanmälan har inte lett till några åtgärder från centralkriminalpolisens sida. Enligt ett skriftligt utlåtande från centralkriminalpolisen kan den rapporteringsskyldiga avgöra om en affärstransaktion ska avbrytas eller vägras. Om centralkriminalpolisen har meddelat ett förordnande om att en affärstransaktion inte får utföras, har den rapporteringsskyldiga dock inte någon prövningsrätt.

21. A har fortsatt att spela på B:s onlinespel i nio månader efter det att B hade gjort anmälan om penningtvätt. Under denna tid har A:s spelinsättningar uppgått till ett belopp om 580 000 euro.

Har det inom B vidtagits sådana åtgärder som avses i rekvisiten för penningtvätt i det syfte som avses i rekvisiten?

22. Enligt åklagarens yrkande på samfundsbot i det fall att ingen gärningsman döms till straff har penningtvätten inom B utförts så att B tagit emot av A och innehaft sådana pengar som A förvärvat genom brott och genom vinning av brott samt pengar som kommit i stället för de genom brott förvärvade pengarna och deras vinning. Tingsrätten har ansett utrett att det inom B:s verksamhet tagits emot och innehafts egendom som förvärvats genom brott. Hovrätten har inte ändrat tingsrättens dom till denna del.

23. Högsta domstolen konstaterar att de lägre instanserna har ansett utrett att fråga har varit om ett förfarande som avses i 32 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten strafflagen. B har gjort gällande att mottagande och innehav av egendom som förvärvats genom brott på det sätt som avses i nämnda lagrum inte kan begås genom underlåtenhet och att penningtvätt av oaktsamhet inte kan ske i form av ett underlåtenhetsbrott.

24. I ärendet är det ostridigt att B är en i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (lag 503/2008, nedan penningtvättslagen, som varit gällande vid gärningstidpunkten) avsedd rapporteringsskyldig sammanslutning och att B med stöd av denna lag har haft en skyldighet att förhindra penningtvätt. I enlighet med 9 § 3 mom. penningtvättslagen har B varit skyldig att särskilt uppmärksamma affärstransaktioner som till sin struktur eller storlek eller i förhållande till den rapporteringsskyldigas storlek eller verksamhetsställe avviker från det som är normalt. B har även enligt lagens 26 § 1 mom. haft en skyldighet att avbryta en affärstransaktion för tilläggsutredningar eller vägra utföra en tvivelaktig affärstransaktion.

25. Högsta domstolen konstaterar att den påstådda underlåtenheten i samband med penningtvätten i detta fall hänför sig till de ovan nämnda skyldigheterna att förhindra penningtvätt enligt penningtvättslagen. Ett åsidosättande av skyldigheterna i penningtvättslagen kan leda till att förutsättningarna för samfundsbot uppfylls, om det först visats att ett penningtvättsbrott begåtts i B:s verksamhet.

26. Vid prövningen av om ett penningtvättsbrott har begåtts är det däremot av avgörande betydelse om man inom B vidtagit sådana åtgärder som avses i 32 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten strafflagen, dvs. mottagit och innehaft egendom som förvärvats genom brott.

27. Högsta domstolen konstaterar att det har utretts att det i B:s verksamhet tagits emot och innehafts penningmedel som A förvärvat genom brott. Till denna del har det inte varit fråga om underlåtenhet utan om aktivt handlande.

28. På det sätt som framkommit ovan är det en förutsättning för att ett förfarande ska vara straffbart som penningtvätt eller penningtvätt av oaktsamhet att egendomen i fråga har tagits emot eller innehafts för att bereda sig eller någon annan nytta. Högsta domstolen anser att det följer av B:s verksamhets karaktär att A:s spelande har medfört ekonomisk nytta för B.

29. På dessa grunder anser Högsta domstolen utrett att det i B:s verksamhet har vidtagits sådana åtgärder som avses i 32 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten strafflagen och att detta gjorts i det syfte som förutsätts i lagrummet.

Har man inom B förfarit grovt oaktsamt när man tagit emot och innehaft A:s spelinsättningar?

30. För att rekvisiten för penningtvätt av oaktsamhet ska uppfyllas, förutsätts enligt 32 kap. 9 § strafflagen att de åtgärder som avses i 6 § i samma kapitel har vidtagits av grov oaktsamhet.

31. Enligt 3 kap. 7 § 1 mom. strafflagen är en gärningsmans förfarande oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den (oaktsamhet). Enligt 2 mom. i samma paragraf avgörs frågan om oaktsamheten skall anses vara grov (grov oaktsamhet) utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen skall beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.

32. Till denna del är det frågan om huruvida B på grund av den information man haft om A:s ekonomiska situation och yrke haft vägande skäl att förhålla sig misstänksamt till spelinsättningarnas ursprung. På det sätt för vilket redogjorts ovan i punkt 15 görs denna bedömning på basis av de omständigheter som kommit till gärningsmannens kännedom och andra omständigheter som kan observeras objektivt. Vid oaktsamhetsbedömningen ska även beaktas att utredningsplikten för en rapporteringsskyldig enligt penningtvättslagen redan med stöd av lagen är på en hög nivå.

33. B har varit medveten om att A jobbat som bokförare och att hon haft tillgång till kundmedel. Inom B har man uppmärksammat A på grund av att hennes aggregerade insättningsbelopp på spelkontot varit höga. A hade fångats i B:s RG-radare vid två tillfällen och därefter hade B kontaktat A i syfte att utreda om hon hade kontroll över sitt spelande. Inom FMT-gruppen, som ansvarade för penningtvättsfrågor, har man ställt sig frågande till hur A hade råd med sitt spelan¬de. Vid en inkomstkontroll hos skattemyndigheten har man kunnat konstatera att A inte hade förvärvs- eller kapitalinkomster som motsvarade hennes spelnivå. Man har således inom B blivit medveten om att A inte har haft inkomster att bekosta sitt spelande med. Dessa omständigheter talar för att man inom B har haft vägande skäl att misstänka att A:s spelinsättningar inte hade lagligt ursprung.

34. Det har dock inte funnits några oklarheter kring kundidentifiering och utnyttjandet av spelkontot. Pengarna till spelkontot hade kommit från ett inhemskt bankkonto. A hade spelat på spelautomater och bingo, vilka i penningtvättshänseende inte kategoriserats som uppenbara riskspel. Dessa omständigheter talar i någon mån emot att det hade funnits vägande skäl att misstänka penningmedlens ursprung.

35. Sammantaget anser Högsta domstolen med beaktande av de uppgifter B haft om A:s ekonomiska ställning och yrke samt det uppenbara missförhållandet mellan hennes inkomster och hennes spelinsättningar utrett att man inom B haft vägande skäl att misstänka spelinsättningarnas ursprung.

36. B har 17.1.2012 anmält misstanke om penningtvätt till centralkriminalpolisen, vilket inte har lett till några åtgärder från centralkriminalpolisen. Enligt B kan det inte vara fråga om grov oaktsamhet och således inte om penningtvätt av oaktsamhet när anmälningsplikten har uppfyllts. B har även anfört att det är problematiskt med tanke på skyddet mot självinkriminering om en penningtvättsanmälan läggs till grund för ett penningtvättsåtal mot den rapporteringsskyldiga.

37. Högsta domstolen konstaterar att penningtvättsanmälan har gjorts 17.1.2012 och den har gällt tiden före den gärningstid som nu är föremål för prövning, dvs. 18.1–22.10.2012. Således har varken en förundersökning eller en rättegång med anledning av det i åtalet avsedda brottet varit anhängig vid tidpunkten för anmälan om penningtvätt. Penningtvättsanmälan har inte heller erhållits i ett sådant förfarande att man inom B varit skyldig att ange sig själv (jfr HD 2014:67). Skyddet mot självinkriminering har därmed inte kränkts i detta fall.

38. På det sätt för vilket redogjorts ovan i punkt 15 är det inte fråga om penningtvätt av oaktsamhet när utrednings- och anmälningsplikten har uppfyllts och det inte finns någon stark misstanke om penningtvätt. Såsom framkommit ovan i punkt 35 har man inom B haft vägande skäl att misstänka spelinsättningarnas ursprung. Med beaktande av det uppenbara missförhållandet mellan A:s inkomster och hennes spelinsättningar och den långa tid under vilken spelandet hade fortsatt på samma sätt anser Högsta domstolen att det förelegat en stark misstanke om penningtvätt. Utredningsplikten för de anmälningsskyldiga som uppräknas i penningtvättslagen är på en hög nivå. Trots detta har A:s omfattande spelande tillåtits fortgå utan att B undersökt grunderna för affärstransaktionerna. Då penningtvätten har fått pågå i nästan nio månader efter det att penningtvättsanmälan gjorts och då B under denna tid inte vidtagit vidare åtgärder till exempel för att utreda A:s ekonomiska situation, rapportera om A:s fortsatta spelande till centralkriminalpolisen eller avbryta spelandet, då det sammanlagda beloppet som varit föremål för penningtvätt är avsevärt och då den aktsamhetsplikt som B åsidosatt varit betydande, anser Högsta domstolen att man inom B har förfarit grovt oaktsamt.

39. På ovansagda grunder anser Högsta domstolen att det i B:s verksamhet har begåtts penningtvätt av oaktsamhet. Då A:s spelande har medfört ekonomisk nytta för B, har brottet begåtts till förmån för B. Även om gärningsmannen har förblivit okänd, är det uppenbart att gärningsmannen har varit en person i B:s tjänst.

B:s straffrättsliga ansvar för det brott som har begåtts i dess verksamhet

Allmänt

40. För att B ska kunna åläggas straffrättsligt ansvar för det brott som begåtts i dess verksamhet och till dess förmån förutsätts enligt 9 kap. 2 § 1 mom. strafflagen att man inom B:s verksamhet har underlåtit att iaktta en sådan omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet. Såsom tidigare har konstaterats framgår B:s skyldigheter att förhindra penningtvätt av den vid gärningstidpunkten gällande penningtvättslagen (503/2008).

41. Enligt åklagarens yrkande på samfundsbot i detta fall har i B:s verksamhet inte iakttagits den omsorg och försiktighet som har krävts för att B har kunnat förebygga den penningtvätt som varit ett resultat av att B har tagit emot av A och innehaft sådana pengar som A hade förvärvat genom brott och genom vinning av brott samt pengar som kommit i stället för de genom brott förvärvade pengarna och deras vinning. Penningtvätten har möjliggjorts av att man i B har försummat att ombesörja beaktandet av penningtvättslagen och det att B:s interna kontroll- samt utrednings- och övervakningsmetoder är sådana att de förhindrar penningtvätt och finansiering av terrorism samt bidrar till att dessa avslöjas och utreds. B har förhållit sig klandervärt till hur övervakningen av kundernas spelverksamhet har varit organiserad och instruerad med beaktande av att det har varit frågan om sådana skyldigheter som har tillkommit B som en sammanslutning som säljer speltjänster som lämpar sig särskilt väl för penningtvätt och som med stor sannolikhet också används till detta ändamål.

Penningtvättslagen och dess förarbeten

42. Enligt 9 § 1 mom. penningtvättslagen ska den rapporteringsskyldiga skaffa uppgifter om sina kunders verksamhet, arten och omfattningen av deras affärsverksamhet och grunderna för att en tjänst eller produkt används. Enligt 2 mom. ska den rapporteringsskyldiga ordna övervakning som med beaktande av arten och omfattningen av kundens verksamhet och riskerna är tillräcklig för att säkerställa att kundens verksamhet stämmer överens med den rapporteringsskyldigas erfarenheter av och uppgifter om kunden och dennes verksamhet. Enligt 3 mom. i sagda paragraf ska den rapporteringsskyldiga särskilt uppmärksamma affärstransaktioner som till sin struktur eller storlek eller i förhållande till den rapporteringsskyldigas storlek eller verksamhetsställe avviker från det som är normalt. På samma sätt ska det förfaras, om affärstransaktionerna inte har något uppenbart ekonomiskt syfte eller inte är förenliga med den rapporteringsskyldigas erfarenheter eller uppgifter om kunden. Vid behov ska ursprunget till medlen i en affärstransaktion utredas.

43. Enligt 23 § 1 mom. penningtvättslagen ska den rapporteringsskyldiga efter att ha fullgjort utredningsskyldigheten enligt 9 § 3 mom. utan dröjsmål underrätta centralkriminalpolisens central för utredning av penningtvätt om tvivelaktiga affärstransaktioner.

44. Av 26 § 1 mom. penningtvättslagen framgår att den rapporteringsskyldiga ska avbryta en affärstransaktion för tilläggsutredningar eller vägra utföra en affärstransaktion, om affärstransaktionen är tvivelaktig. Om affärstransaktionen inte kan inställas eller om det sannolikt blir svårare att utröna affärstransaktionens verkliga förmånstagare om den avbryts eller förvägras, kan den rapporteringsskyldiga enligt 2 mom. utföra affärstransaktionen, varefter en anmälan enligt 23 § omedelbart ska göras. Enligt 3 mom. kan en polisman som tillhör befälet och är anställd vid centralen för utredning av penningtvätt meddela den rapporteringsskyldiga ett förordnande att under högst fem vardagar avstå från att utföra affärstransaktioner, om en sådan åtgärd behövs för att förhindra eller utreda penningtvätt.

45. Enligt motiveringarna till penningtvättslagen (RP 25/2008 rd s. 48 och 58) är mängden uppgifter som enligt 9 § 1 mom. ska skaffas om kunden liten, om den rapporteringsskyldiga bedömer att risken för penningtvätt är låg. Om risken är högre bör utredningar naturligtvis begäras i större utsträckning för att den rapporteringsskyldiga ska kunna bli övertygad om att den aktuella kundens verksamhet trots riskerna inte är förenad med penningtvätt. För den särskilda utredningsskyldigheten i 9 § 3 mom. förutsätts att den rapporteringsskyldiga känner till sina kunder och särskilt uppmärksammar ovanliga och exceptionella affärstransaktioner. Vid behov ska den rapporteringsskyldiga reda ut ursprunget för medlen i anslutning till en affärstransaktion. En affärstransaktion kan trots att den är exceptionell eller ovanlig vara en helt laglig transaktion, och då kan den utföras på normalt sätt. Om det inte heller efter utredningen finns några förklaringar till att affärstransaktionen avviker från det normala, ska den rapporteringsskyldiga göra en anmälan enligt 23 §. Anmälan bör göras så snabbt som möjligt för att de medel eller annan egendom som anmälan gäller inte ska kunna förflyttas utom räckhåll för myndigheterna. Affärstransaktionens storlek eller den stora mängden medel som ingår i transaktionen kan enligt den rapporteringsskyldigas erfarenheter av branschen ge anledning till misstanke.

46. Beträffande 26 § hänvisas till den tidigare lagens motiveringar (RP 158/1997 rd. s. 32), enligt vilka den anmälningspliktige när tvivelaktiga åtgärder förekommer måste ta ställning till hur starka hans misstankar är och ta hänsyn till att en kund kan vållas skada om misstankarna är ogrundade. Misstanken kan anses befogad om den anmälningspliktige anser att åtgärden enligt de allmänna erfarenheter som erhållits vid tillhandahållande av tjänster inom ifrågavarande bransch tydligt avviker från det sedvanliga. De handlingsalternativ som står till den anmälningspliktiges förfogande varierar beroende på hur stark misstanken är.

47. Genom penningtvättslagen har Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättsdirektivet) genomförts nationellt. Det följer av EU-domstolens gällande rättspraxis om penningtvättsdirektivet att de skärpta åtgärder för kundkontroll som kan komma att tillämpas har sin grund i en bedömning av förekomsten av och nivån på risken för penningtvätt avseende en kund, en affärsförbindelse, ett konto, en produkt eller en transaktion, utifrån varje enskilt fall (dom 10.3.2016, Safe Interenvíos, C‑235/14, EU:C:2016:154, 107 punkten).

Bedömning av skyldigheten att förhindra penningtvätt

48. Den rapporteringsskyldiga ska enligt 23 och 26 § penningtvättslagen anmäla en tvivelaktig affärstransaktion till centralkriminalpolisen och i vissa situationer vägra utföra den. Det att en penningtvättsanmälan görs innebär inte automatiskt att den rapporteringsskyldiga samtidigt också ska avbryta en tvivelaktig affärstransaktion, men det betyder inte heller att den rapporteringsskyldiga får fortsätta att genomföra tvivelaktiga transaktioner utan några som helst försiktighetsåtgärder. Frågan om de åtgärder som den rapporteringsskyldiga ska vidta bör bedömas särskilt i varje enskilt fall. I 9 § penningtvättslagen förutsätts en fortlöpande övervakning av kundens verksamhet och den rapporteringsskyldiga ska särskilt uppmärksamma affärstransaktioner som avviker från det som är normalt. Vid en stark misstanke om att penningmedlen har ett olagligt ursprung bör den rapporteringsskyldiga avbryta tvivelaktiga affärstransaktioner.

49. Högsta domstolen konstaterar att ett åsidosättande i en juridisk persons verksamhet av den omsorgs- och försiktighetsplikt som krävs för att förebygga ett brott innebär underlåtenhet och oaktsamt handlande från den juridiska personens sida. En sådan underlåtenhet är dock inte i sig straffbar utan det bör finnas ett medverkande orsakssammanhang mellan underlåtenheten och det brott som begåtts i den juridiska personens verksamhet.

Utredning över B:s förfarande vid misstanke om penningtvätt

50. B har uppgjort interna anvisningar och utbildat personal i penningtvättsfrågor samt haft en särskild grupp som har ansvarat för arbetet mot penningtvätt. Man har även haft ett övervakningssystem som fångat upp spelande som väckt misstankar om missbruk och brottsligt förfarande och man har gjort penningtvättsanmälningar i fråga om tvivelaktiga transaktioner.

51. B har i syfte att avbryta tvivelaktiga affärstransaktioner kunnat frysa spelkonton bl.a. vid misstanke om bedrägeri. Det har funnits interna anvisningar om att frysning av en spelares spelkonto enbart kom på fråga om centralkriminalpolisen förutsatte det. Det har däremot inte funnits några anvisningar om vem som skulle fatta beslut om att frysa ett spelkonto vid misstanke om penningtvätt, ifall centralkriminalpolisen inte gav order om detta. Inom B har man varit av den uppfattningen att det efter att en penningtvättsanmälan har gjorts är myndigheternas sak att avgöra vad som ska ske sedan.

Högsta domstolens slutsatser

52. Utredningen visar att man inom B inte på eget initiativ vidtog åtgärder för att förhindra penningtvätt efter att det hade framkommit skäl att förhålla sig misstänksamt till spelinsättningarnas ursprung och en penningtvättsanmälan hade gjorts. De interna kontroll- samt utrednings- och övervakningsmetoderna har i detta avseende inte varit tillräckliga för att förebygga brott med beaktande av att B:s tjänster lämpar sig särskilt väl för penningtvätt.

53. Såsom ovan har konstaterats har det funnits vägande skäl att misstänka att penningmedlen, som A spelade med, har förvärvats genom brott. Under de nio månader efter att penningtvättsanmälan gjorts har B inte uppfyllt sina skyldigheter enligt penningtvättslagen, dvs. att fortlöpande övervaka A:s spelande, att särskilt uppmärksamma A:s onormala affärstransaktioner och att ånyo anmäla misstanke om penningtvätt till centralkriminalpolisen eller avbryta A:s spelande.

54. På dessa grunder anser Högsta domstolen att B:s interna anvisningar har varit bristfälliga i fråga om åtgärder som ska vidtas efter att en penningtvättsanmälan har gjorts. Den interna anvisningen om att invänta centralkriminalpolisens direktiv har möjliggjort att det har begåtts penningtvätt av oaktsamhet i B:s verksamhet.

55. B har gjort gällande att det är fråga om förbudsvillfarelse, eftersom man erhållit direktiv om att vänta på centralkriminalpolisens agerande efter att en penningtvättsanmälan har gjorts. Högsta domstolen omfattar hovrättens motivering om att det inte är trovärdigt att centralkriminalpolisen skulle ha gett ett sådant direktiv med beaktande av att B har en självständig skyldighet att följa penningtvättslagens bestämmelser. Även om ett sådant direktiv hade getts, skulle det inte med beaktande av B:s skyldigheter enligt penningtvättslagen ha kunnat gälla någon längre tid efter det att penningtvättsanmälan har gjorts.

56. Sammantaget har det blivit utrett att penningtvätt av oaktsamhet har begåtts i B:s verksamhet och att det har skett till B:s förmån samt att B inte har iakttagit den omsorg och försiktighet som krävts för att förebygga brottet. På dessa grunder anser Högsta domstolen att hovrättens avgörande att döma B till samfundsbot till följd av den penningtvätt av oaktsamhet som begåtts i dess verksamhet är riktigt.

57. Trots att B döms till samfundsbot är B inte att betrakta som gärningsman i fråga om penningtvättsbrottet. Gärningsmannen inom B har förblivit okänd och penningtvätt av oaktsamhet kan därför inte tillräknas någon. Högsta domstolen undanröjer därför tingsrättens och hovrättens domslut till den del B har tillräknats brottet penningtvätt av oaktsamhet.

Domslut

Tingsrättens och hovrättens domar undanröjs till den del B har tillräknats penningtvätt av oaktsamhet.

Till övriga delar (straffpåföljden samfundsbot och övriga straffrättsliga påföljder) ändras inte hovrättens domslut.

Saken har avgjorts av justitieråden Jukka Sippo, Lena Engstrand, Asko Välimaa, Eva Tammi-Salminen och Alice Guimaraes-Purokoski. Föredragande Pia Haga.