HD:2021:20

A hade såsom grov misshandel tillräknats det att han hade slagit och sparkat sin gravida partner B för att framkalla missfall eller tvinga B att samtycka till abort. Till följd av misshandeln hade B förorsakats bland annat lungkollaps och revbensfraktur, men fostret hade inte skadats. Fråga om straffmätning.

SL 6 kap 3 §
SL 6 kap 4 §

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Västra Nylands tingsrätts dom 28.6.2018 nr 18/128258 och Åbo hovrätts dom 10.2.2020 nr 20/105522 framgår till de delar de är relevanta för rättsfrågan av Högsta domstolens avgörande.

Saken har avgjorts i tingsrätten av tingsdomare Nina Fagerholm och nämndemän och i hovrätten av hovrättsråd Lea Rosa Pohjola, hovrättsråd Erkki Reijonen och assessor Anna-Kaisa Byman.

Ändringssökande i Högsta domstolen

A meddelades besvärstillstånd.

A yrkade i sina besvär att Högsta domstolen lindrar straffet betydligt samt ändrar straffet till villkorligt fängelsestraff.

Åklagaren yrkade i sitt bemötande att besvären förkastas.

B bemötte inte besvären.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Bakgrund och frågeställning

1. Hovrätten har beträffande tillräknandet dömt A för grov misshandel. A hade misshandlat B, som var gravid, med avsikten att åstadkomma missfall eller att få henne att samtycka till abort. A hade med sina slag fällt B från sängen på golvet och åtskilliga gånger slagit och sparkat henne när hon låg på golvet så, att han försökte rikta slagen och sparkarna mot magen och mellangärdet. B hade av misshandeln orsakats blåmärken samt lungkollaps och fraktur på revbenen. B hade krupit ihop i fosterställning och hållit armarna om sig för att skydda sig och fostret. A hade åtminstone två gånger försökt räta ut B:s ställning för att bättre kunna rikta slagen och sparkarna mot B:s mage.

2. Eftersom A hade riktat intensivt och målmedvetet våld mot den skadade och hjälplösa B, vilket hade varit ägnat att orsaka livsfara för såväl B som fostret, har hovrätten ansett att gärningen var synnerligen rå och grym. Misshandeln hade även bedömd som helhet varit grov, eftersom A uppenbart hade haft för avsikt att orsaka ett missfall och han konsekvent hade fortsatt misshandeln ända tills B hade lovat göra abort. När hovrätten bestämde straffet har den vid sidan av andra omständigheter beaktat att allvarligare skador har kunnat undvikas på grund av slumpartade omständigheter och för att B genom att lova göra abort har förmått A att sluta med misshandeln.

3. Hovrätten dömde A till ett fängelsestraff på 2 år och 10 månader. Tingsrätten hade dömt A för grundformen av misshandel till ett villkorligt fängelsestraff på 6 månader.

4. I Högsta domstolen är det med anledning av A:s överklagande fråga om straffmätningen.

Utgångspunkterna för bestämmande av straff och tillämpningspraxis

5. Enligt 21 kap. 6 § 1 mom. strafflagen är straffet för grov misshandel fängelse i minst ett och högst tio år.

6. Enligt 6 kap. 3 § 1 mom. strafflagen ska straff bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis. Enligt 4 § i samma kapitel ska straffet mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är samt till motiven till gärningen och gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. Bedömningen av brottets skadlighet och farlighet ska relateras till följderna enligt brottsbeskrivningen (RP 44/2002 rd s. 190). Gärningsmannens skuld syftar i sin tur såväl på motivet till gärningen som på den skuld som framgår av gärningen (HD 2008:85, punkt 4).

7. På det sätt som avses i avgörandet HD 2019:29 (punkt 8) ska man vid bedömningen av misshandelsbrotts klandervärdhet fästa avseende vid graden av kränkning av den kroppsliga integriteten, hurdant och hur mycket våld som har använts, hur allvarlig faran eller påföljden av gärningen har varit samt vid gärningssättet och föremål som använts vid begåendet av brottet.

8. Även gärningens karaktär av familjevåld eller våld i nära relationer är en omständighet som ska beaktas när man enligt 6 kap. 4 § strafflagen bedömer en gärnings klandervärdhet. Högsta domstolen har i sin praxis ansett att en gärnings skadlighet och farlighet samt graden av gärningsmannens skuld talar för att straffet mäts strängare än vanligt när det gäller familjevåld eller våld i nära relationer där gärningsmannen och offret inte är jämbördiga utan offret behöver särskilt skydd (HD 2002:2; HD 2012:9, punkt 6; HD 2018:22, punkt 16 samt HD 2020:20, punkt 8, 15 och 20).

9. Även Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har i sin praxis angående artiklarna 2, 3, 8 och 14 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter fäst uppmärksamhet vid skadligheten av familjevåld och våld i nära relationer samt vid statens skyldighet att tillräckligt effektivt skydda de sårbara offren för sådant våld. (se HD 2020:20, punkt 9 däri hänvisade avgörandena)

10. Högsta domstolen har flera gånger (bl.a. HD 2020:33, punkt 37 och 38 samt 2014:91, punkt 7 och 9) konstaterat att det till grunderna för straffmätningen och i synnerhet med hänsyn till säkerställandet av enhetlig rättspraxis hör att gärningen i fråga jämförs med andra liknande slags gärningar och att man beaktar de straff som har dömts ut för dem. Central betydelse vid bedömningen av straffets storlek har Högsta domstolens vägledande avgöranden om straffmätning samt andra avgöranden av domstolen där det även har varit fråga om hur straffet ska mätas. När det är fråga om brott som förekommer förhållandevis ofta kan man också fästa avseende vid statistik och andra utredningar som beskriver straffpraxis, om den straffnivå som framgår av dem kan anses vara rättvis med hänsyn till de lagstadgade grunderna för straffmätningen.

11. Grov misshandel hör till de rätt vanligt förekommande brotten. Således kan statistiska utredningar om dessa brott utnyttjas som utgångspunkt när ett straff bestäms. I fråga om fängelsestraffen för grov misshandel är spridningen dock anmärkningsvärt stor, mellan 1–6 år. Detta avspeglar hur olika gärningarnas klandervärdhet och straffvärde har varit i domar angående grov misshandel, vilket även har varit orsaken till att lagens straffskala är synnerligen vid. Enligt en undersökning av påföljdssystemet har medellängden för ovillkorliga fängelsestraff för grov misshandel varit ca 1,5–2 år under åren 2009–2018 och för villkorliga fängelsestraff något över ett år (Seuraamusjärjestelmä 2018, Institutet för kriminologi och rättspolitik vid Helsingfors universitet 2019, s. 100).

12. Högsta domstolen har i sina prejudikat bedömt misshandelsbrott, i vilka arten av våldet och de orsakade skadorna har vissa drag som liknar den grova misshandel som nu ska bedömas. I avgörandet HD 2005:134 angående grov misshandel hade svaranden riktat slag och sparkar mot målsägandens överkropp och huvud. De skador som konstaterades på måls-ägandens huvud och ansikte tydde på att slagen och sparkarna hade varit kraftiga. Svaranden hade börjat misshandeln medveten om att målsäganden redan hade råkat ut för misshandel av andra personer och därför hade fallit och låg försvarslös på marken. Högsta domstolen lindrade inte det straff på 1 år och 2 månader ovillkorligt fängelse som hovrätten hade dömt ut och svaranden hade överklagat. I avgörandet HD 2011:53 dömdes svaranden för grov misshandel och för vissa andra mindre brott till ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff på 1 år och 8 månader för att flera gånger bl.a. med knytnäven ha slagit målsäganden som låg på golvet, och således ha orsakat allvarliga och bestående skador, och därefter lämnat den medvetslösa målsäganden i dennes hem. I avgörandet HD 2020:20, som gällde synnerligen allvarligt, farligt och i viss mån överlagt våld i nära relationer, ansåg Högsta domstolen med hänsyn till omständigheterna kring gärningen att straffvärdet för den grova misshandeln i princip var fängelse i 4 år och 3 månader. I fallet hade gärningsmannen trängt sig in i sin före detta makas bostad och med avsikt att döda huggit henne i magen med en kniv och därmed orsakat livsfara, men omedelbart efter hugget kallat på hjälp.

13. I avgörandet HD 2009:79 tillräknades svaranden såsom misshandel i brottets grundform att han hade begått fysiskt våld mot sin sambo genom att slå denne med ett bobollsträ på benen och i huvudet. Av slaget i huvudet hade målsäganden fått ett blödande sår i pannan. För det andra tillräknades svaranden som separat misshandel att han hade slagit samma målsägande tre gånger med en hammare i bakhuvudet, så att denne till följd av slagen hade förlorat medvetandet och fått blödande sår. Svaranden dömdes för dessa två fall av misshandel samt för en tredje misshandel till ett gemensamt fängelsestraff på 1 år och 3 månader. I avgörandet HD 2020:48 som gällde straffmätning hade svaranden tillräknats två fall av misshandel i brottets grundform. I båda fallen hade gärningsmannen riktat flera uppenbart kraftiga knytnävsslag mot ansiktet på en person som låg försvarslös på marken. Misshandeln hade börjat utan någon yttre anledning och något motiv för misshandeln hade inte anförts. Den ena misshandeln hade orsakat målsäganden skador som måste anses allvarliga. Högsta domstolen ansåg efter den tilltalades överklagande att det inte fanns orsak att sätta ned eller lindra det ovillkorliga fängelsestraff på 1 år som hovrätten hade dömt ut.

Straffmätningen i föreliggande fall

14. A hade sparkat och åtskilliga gånger slagit sin partner som var gravid med avsikt att orsaka ett missfall eller att tvinga henne att göra abort. I detta fall grundar sig misshandelns klandervärdhet inte bara på våldets styrka och de orsakade påföljderna utan också mer än vanligt på gärningsmannens motiv och på den grymhet som gärningen påvisar.

15. Våldet hade börjat med att A hade slagit B i sidan, så att B hade fallit från sängen på golvet. A hade riktat slagen och sparkarna mot den gravida B:s mage. När B genom att krypa ihop hade försökt skydda sig själv och fostret, hade A åtminstone två gånger försökt räta ut B:s ställning för att bättre kunna rikta slagen och sparkarna mot B:s mage. A hade avslutat våldet först när B lovat göra abort.

16. Till följd av A:s gärning hade B åsamkats lungkollaps och en fraktur på revbenen. På låren och handlederna fanns blodutgjutningar. B hade i samband med misshandeln också slagit huvudet, hon hade försträckt nacken och hon hade fått en bristning i vänstra axeln. Misshandeln hade således orsakat B flera fysiska skador och B hade dessutom berättat att hon efter misshandeln hade lidit av skräck och panikattacker. Enligt utredningarna har fostret inte skadats av misshandeln.

17. Utifrån de läkarintyg daterade 11.10.2016 och 19.10.2016 som lagts fram som skriftliga bevis har B inte till följd av våldet åsamkats verklig livsfara och risken för missfall har inte heller varit konkret. Frakturen på revbenen och lungkollapsen har dock på det sätt som konstateras i läkarutlåtandet förutsatt kraftigt yttre våld. Sådana kraftiga slag mot magen kan orsaka skador på de inre organen och medföra livsfara. Våld mot en gravid kvinnas mage kan enligt läkarutlåtandet också vara ägnat att utsätta fostret för livsfara. I föreliggande fall kan man utifrån B:s skador konstatera att åtminstone en del av de talrika sparkarna och slagen har varit synnerligen kraftiga och att det har funnits en beaktansvärd möjlighet att A:s gärning skulle leda till allvarliga skador för B och till och med till livsfara och missfall. Att irreparabla följder inte uppstod har delvis berott på slumpen. Riskerna med det våldsamma våldet har kunnat förutses av A och delvis motsvarat hans avsikter, vilket understryker gärningens klandervärdhet och visar avsevärd skuld hos gärningsmannen.

18. Hovrätten har ansett det utrett att A:s syfte uppenbart har varit att genom våld orsaka att B får missfall eller att tvinga B att gå med på abort. A har således kränkt inte bara B:s personliga integritet utan dessutom B:s självbestämmanderätt genom att genom våld försöka bryta ned B:s vilja att fortsätta graviditeten. Kvinnans rätt att självständigt fatta beslut skyddas också i lagen om avbrytande av havandeskap (239/1970). Att kvinnan motsätter sig ingår även enligt 22 kap. 2 § strafflagen som ett element i rekvisitet för grovt avbrytande av havandeskap.

19. Enligt regeringens proposition om revidering av straffrättens allmänna läror (RP 44/2002 rd s. 191) förutsätts av de motivbaserade straffskärpande grunderna att de tillräckligt ostridigt kan bevisa gärningsmannens större skuld eller gärningens farlighet. Högsta domstolen anser att avsikt att med våld åstadkomma avbrytande av havandeskap eller att få en kvinna att gå med på abort är en sådan motivbaserad straffskärpningsgrund som avses i 6 kap. 4 § strafflagen.

20. Offrets hjälplöshet och sårbarhet liksom även ett rått eller grymt utförande påverkar straffmätningen enligt vad dessa egenskaper säger om gärningens skadlighet och farlighet eller gärningsmannens skuld (RP 44/2002 rd s. 192). B som var gravid har befunnit sig i en försvarslös ställning när hon liggande på golvet har försökt skydda sin mage mot sparkar och slag. Brottet riktade sig mot A:s partner som, på det sätt som avses i artikel 46 punkt c i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen), var särskilt utsatt på grund av vissa omständigheter. Högsta domstolen anser att A:s gärning visar på särskild grymhet.

21. A har i sitt överklagande anfört att straffet har blivit för strängt, eftersom hovrätten i straffmätningen har stött sig på samma skäl för beskrivningen av gärningens grymhet som ligger till grund för att hovrätten har ansett att A:s misshandel uppfyller rekvisitet för grov misshandel. På det sätt som konstateras i regeringens proposition om revidering av lagstiftningen om straffrättens allmänna läror (RP 44/2002 rd s. 193) påverkas straffets storlek av omständigheter som framgår av den enskilda brottsbeskrivningen och som hänför sig till bedömningen av hur grovt brottet är. Dessa s.k. särskilda straffmätningsgrunder finner man genom att tolka brottsbeskrivningarna samt de kvalificerande och de priviligierande grunderna för brotten. I regeringens proposition (s. 193) konstateras att man i vissa länders lagstiftning, med tanke på situationer där de allmänna mätningsgrunderna samt de särskilda mätningsgrunder som framgår av brottsbeskrivningarna kunde bli tillämpliga samtidigt, har skrivit in ett s.k. förbud mot dubbelkvalifikation, som innebär att ett brottsbeskrivningselement inte ska prövas på nytt vid straffmätningen. Enligt regeringens proposition innebär förbudet rationellt tolkat att en omständighet som nämns som en kvalificerande grund, men som samtidigt också är en allmän straffmätningsgrund, får beaktas vid straffmätningen endast om grunden i fråga är exceptionellt framträdande (jfr. angående tillämpning av straffskärpningsgrunden och rekvisitfaktorn RP 44/2002 rd s. 196 och HD 2020:32, punkt 9). Högsta domstolen anser att man med hänsyn till att straffet ska vara rätt dimensionerat bör försöka undvika att samma påföljd eller omständighet påverkar straffpåföljden flera gånger så att den skärps.

22. Så som ovan anfördes kan misshandel som riktas mot en gravid partner – och uttryckligen på grund av hennes graviditet – likaså bedömas i belysningen av olika straffmätningsgrunder. Den allmänna principen i 6 kap. 4 § strafflagen om straffmätning bildar en helhet, där olika mätningsgrunder och deras betydelse inte helt kan särskiljas från varandra.

23. Högsta domstolen konstaterar som sammanfattning att den grova misshandel som A har tillräknats inte utifrån de konkreta följderna av misshandeln och inte heller utifrån arten och kraften av det våld som har använts bör anses vara i den meningen särskilt skadlig och farlig att A på grund av detta borde dömas strängare än vad som i genomsnitt ådöms för grov misshandel.

24. A:s gärning utvisar dock särskild klandervärdhet med beaktande av motivet till brottet och den skuld som A visat samt B:s sårbara ställning. Av dessa skäl finns det vid straffmätningen i detta fall orsak att avvika från den genomsnittliga straffnivån och straffet kan inte heller grundas på den straffpraxis som framgår av de ovan refererade avgörandena av Högsta domstolen. Det bör dock beaktas att misshandeln har ansetts grov av delvis samma omständigheter som påvisar grymhet. Högsta domstolen anser att straffet bör vara strängare än vad som typiskt skulle bestämmas för en våldshandling där gärningssättet och skadorna är liknande. Det fängelsestraff på 2 år och 10 månader som hovrätten har dömt ut bör dock av ovan nämnda skäl anses vara för strängt.

Högsta domstolens slutsats

25. Högsta domstolen anser att ett rättvist straff för den grova misshandel som har tillräknats A är fängelse i 2 år och 4 månader. Med hänsyn till fängelsestraffets längd är det ovillkorligt.

Domslut

Hovrättens dom ändras så, att det straff som A har dömts till sätts ned till fängelse i 2 år och 4 månader.

Till övriga delar ändras hovrättens dom inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Marjut Jokela, Ari Kantor, Jussi Tapani, Timo Ojala och Alice Guimaraes-Purokoski. Föredragande Jussi Virtanen.