HD:2019:5

RB 25 kap 1 §
RB 25 kap 9 §
RB 31 kap 16 §

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Förfarandet vid Ålands tingsrätt

Tingsrätten hade 5.1.2016 dömt A för olaga hot och två fall av ärekränkning till 50 timmar samhällstjänst istället för ett 50 dagar långt fängelsestraff. Sista dagen för att anmäla om missnöje med domen hade varit 12.1.2016. A hade först 14.1.2016 lämnat in till tingsrätten en anmälan om missnöje.

Ålands tingsrätts beslut 20.1.2016 nr 16/7

Tingsrätten godkände A:s missnöjesanmälan.

Tingsrätten konstaterade att A:s missnöjesanmälan inkommit för sent. Förseningen hade dock kunnat delvis bero på bristfällig information från tingsrättens sida. A hade inte vid sammanträdet informerats om att det finns en fatalj för anmälan om missnöje men han hade upplysts om datumet för givande av dom jämte fullföljdsanvisningar. A hade vid sammanträdet uppgett att domen kunde skickas per e-post till hans son, som även varit part i ärendet. A hade 7.1.2016 frågat efter domen i tingsrättens kansli. I kansliet hade man enbart uppmanat A att kontakta sonen, som erhållit domen per e-post. Det hade därmed varit möjligt att A uppfattat det som om han inte skulle ha haft rätt att få ett exemplar av domen och fullföljdsanvisningarna från tingsrättens kansli. Med beaktande av ovannämnda omständigheter ansåg tingsrätten att den kunde godkänna A:s för sent inkomna missnöjesanmälan med stöd av den rättsnorm som framgår av Högsta domstolens avgörande HD 2014:104, trots att lagens ordalydelse och ett ställningstagande i rättslitteraturen talade emot ett godkännande.

Saken har avgjorts av tingsdomare Irina Wikström.

Åbo hovrätts beslut 2.6.2016 nr 599

B och C, som varit målsägande i det brottmål som missnöjesanmälan gällde, yrkade i hovrätten att tingsrättens beslut upphävs. A hade inte anmält missnöje inom lagstadgad tid. Tingsrätten hade inte behörighet att godkänna en missnöjesanmälan som kommit för sent.

Hovrätten ansåg att det inte är möjligt att genom besvär eller i samband med huvudsaken söka ändring i tingsrättens beslut om att godkänna en missnöjesanmälan. Däremot fanns det förutsättningar att pröva ärendet som en klagan med stöd av 31 kap. 1 och 16 § rättegångsbalken eftersom frågan om tingsrättens dom vinner laga kraft eller inte påverkade direkt målsägandenas faktiska rättigheter. Målsägandena hade ett motiverat rättsligt intresse av att förfarandet i tingsrätten prövas av hovrätten. Det var inte förenligt med principen om rättvis rättegång att motparten skulle sakna rättsmedel i en situation där en missnöjesanmälan godkänts av tingsrätten trots att den inte inkommit inom stadgad tid.

Hovrätten konstaterade att tingsrätten inte varit behörig att godkänna en missnöjesanmälan som anmälts för sent. Det hörde till hovrätten att pröva förutsättningarna för återställande av försutten fatalietid enligt 31 kap. 17 och 18 § rättegångsbalken. Eftersom tingsrätten inte borde ha godkänt missnöjesanmälan, hade det skett ett rättegångsfel som antas väsentligt ha inverkat på målets utgång. Hovrätten upphävde tingsrättens beslut och återförvisade ärendet till tingsrätten för ny handläggning.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Marianne Salonen, Lea Rosa Pohjola och Erkki Reijonen. Föredragande Rickard Grönqvist.

Ändringssökande i Högsta domstolen

A meddelades besvärstillstånd gällande frågan om B:s och C:s rätt att söka ändring i tingsrättens beslut att godkänna A:s för sent inkomna missnöjesanmälan.

A yrkade i sina besvär att hovrättens beslut upphävs och tingsrättens beslut att godkänna A:s missnöjesanmälan vidhålls.

B och C yrkade i sitt bemötande att besvären förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Skäl

Bakgrund och frågeställning i Högsta domstolen

1. A har anmält missnöje med tingsrättens dom efter det att tidsfristen för anmälan om missnöje gått ut. Ordförande vid tingsrätten har godkänt A:s missnöjesanmälan eftersom förseningen delvis berodde på bristfällig information och tingsrättens förfarande.

2. A:s motparter B och C har inkommit med en klagan till hovrätten och yrkat att tingsrättens beslut upphävs och att hovrätten fastställer att A inte i laga ordning anmält missnöje med tingsrättens dom.

3. Hovrätten har ansett att det inte är möjligt att söka ändring i tingsrättens beslut att godkänna en missnöjesanmälan med stöd av 25 kap. 9 § 3 mom. rättegångsbalken eller med ordinarie rättsmedel i samband med huvudsaken. Enligt rättspraxis har inte hovrätten kunnat pröva giltigheten i tingsrättens beslut att godkänna en missnöjesanmälan. Hovrätten har konstaterat att A:s motparter hade dock med anledning av tingsrättens beslut ett rättsligt intresse och ett behov av att frågan om lagligheten i tingsrättens beslut prövas i hovrätten eftersom frågan huruvida tingsrättens dom vinner laga kraft eller inte påverkar direkt deras faktiska rättigheter. Hovrätten har därför prövat ärendet som en klagan med stöd av reglerna för extraordinärt ändringssökande i 31 kap. 1 och 16 § rättegångsbalken. Hovrätten har ansett att tingsrätten överskridit sin behörighet när den godkänt en för sent inkommen missnöjesanmälan. Hovrätten har upphävt tingsrättens beslut och återförvisat ärendet till tingsrätten.

4. I Högsta domstolen är det fråga om huruvida förfarandet i hovrätten varit korrekt när hovrätten prövat ärendet som en klagan med stöd av 31 kap. 1 och 16 § rättegångsbalken och återförvisat ärendet till tingsrätten för ny handläggning.

Tillämpliga bestämmelser

5. Enligt 25 kap. 5 § 1 och 2 mom. rättegångsbalken ska en part som vill söka ändring i tingsrättens avgörande vid äventyr av förlust av talan anmäla missnöje därmed. Missnöje ska anmälas senast den sjunde dagen efter den dag då tingsrättens avgörande avkunnades eller meddelades.

6. Enligt 9 § 1 mom. i nämnda kapitel godkänns missnöjesanmälan inte om missnöje inte anmälts i bestämd ordning eller missnöje anmälts med ett avgörande i vilket ändring inte får sökas. Om missnöjesanmälan inte har godkänts, får klagan över detta enligt 3 mom. i sagda paragraf anföras hos hovrätten. Klagoskriften ska tillställas tingsrättens kansli inom trettio dagar från den dag då avgörandet avkunnades eller meddelades. Anser hovrätten att missnöjesanmälan har skett i laga ordning, ska den vid behov utsätta en ny tid för ändringssökande.

7. Enligt 31 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken kan en laga kraft vunnen dom efter klagan på grund av domvilla undanröjas om vid rättegång inträffat ett rättegångsfel, som finnes eller kan antas ha väsentligt inverkat på målets utgång. Enligt 16 § i samma kapitel ska det som i kapitlet stadgas om laga kraft vunnen dom, äga motsvarande tillämpning, då fråga är om ett med laga kraft vunnen dom jämställbart rättsligt avgörande.

Högsta domstolens bedömning

8. På det sätt som framgår av ordalydelsen i 25 kap. 9 § 3 mom. rättegångsbalken kan man söka ändring i tingsrättens beslut om att inte godkänna en missnöjesanmälan genom att anföra en klagan till hovrätten. I bestämmelsen ingår ingen motsvarande rätt att anföra klagan i situationer där tingsrätten godkänt missnöjesanmälan.

9. När motparten till en ändringssökande påstår att ändringssökanden har förlorat sin talerätt i ärendet till följd av att ha anmält om missnöje för sent, är påståendet till sin karaktär en processuell invändning. Enligt 16 kap. 1 § rättegångsbalken ska en processinvändning göras då svaranden för första gången för talan i saken, och alla invändningar ska om möjligt göras samtidigt. Såsom föreskrivs i 3 § 3 mom. samma kapitel får ändringssökandens motpart förnya sin i tingsrätten anförda processinvändning, som tingsrätten förkastat, ännu när denne bemöter besvären i hovrätten.

10. Högsta domstolen konstaterar att på motsvarande sätt som i de situationer som avses i 16 kap. 1 § och 3 § 3 mom. rättegångsbalken kan ändringssökandens motpart i sitt bemötande av besvären anföra en invändning ifråga om processförutsättningarna i hovrätten. Ändringssökandens motpart kan då även åberopa det att hovrätten inte ska pröva besvären på den grunden att ändringssökanden har förlorat sin talerätt i ärendet eftersom denne har anmält om missnöje för sent.

11. Hovrätten har i förevarande fall ansett att beslutet, i vilket tingsrättens ordförande godkänt en för sent inkommen missnöjesanmälan, varit bindande för hovrätten även om tingsrätten hade överskridit sin behörighet när den godkänt missnöjesanmälan. Till denna del konstaterar Högsta domstolen följande.

12. I rättspraxis har riktigheten i underrättens beslut att godkänna en missnöjesanmälan prövats i samband med besvären och frågan om ändringssökanden haft talerätt trots att missnöjesanmälan godkänts har således varit föremål för prövning i fullföljdsdomstolar (HD 1983 II 70 och 1984 II 55). Såsom framgår av HD 1984 II 55 har inte den omständigheten att tingsrätten godkänt en missnöjesanmälan hindrat hovrätten från att lämna besvären utan prövning när den ansett att missnöjesanmälan gällt en dom som redan vunnit laga kraft.

13. Enligt ordalydelsen i 25 kap. 9 § 1 mom. rättegångsbalken får tingsrätten inte godkänna en missnöjesanmälan om missnöje inte anmälts i bestämd ordning. Enligt lagens förarbeten (RP 184/1977 rd s. 20 – 21) har det varit avsikten att underrätten inte kan förlänga den för missnöjesanmälan stadgade tiden och att inte ens laga förfall skyddar mot rättsförlust. Återställande av den fatalietid som stadgats för missnöjesanmälan borde på grund av laga förfall begäras i den ordning som stadgas i 31 kap. rättegångsbalken. Det innebär att hovrätten prövar om det funnits laga förfall eller annat vägande skäl att sätta ut en ny tid. Bestämmelserna i 25 kap. 9 § rättegångsbalken ger tingsrätten en något begränsad prövningsrätt ifråga om att godkänna en missnöjesanmälan eller inte. Rätten till rättvis rättegång kan dock förutsätta en utvidgande tolkning av tingsrättens prövningsrätt (se t.ex. HD 2014:104, punkterna 18 och 19). Också ändamålsenlighets- och processekonomiska skäl kan tala för en mer omfattande prövningsrätt.

14. Tingsrättens och hovrättens prövningsrätt i fall som har gällt försening i anmälan av missnöje eller i inkommande med besvär har under de senaste åren behandlats i flera avgöranden från Högsta domstolen. Högsta domstolen har i dessa fall ansett att ett rättegångsfel i tingsrätten kan leda till att en försening i ändringssökandet förbigås utan att ändringssökanden har behövt ansöka om återställande av försutten fatalietid med stöd av 31 kap. 17 § rättegångsbalken.

15. I avgörandet HD 2014:104 ansåg Högsta domstolen att de lägre domstolarnas beslut att inte godkänna en för sent inkommen missnöjesanmälan hade varit riktiga när det inte hade förekommit något förfarandefel i tingsrätten och när det berodde på parten själv att missnöjesanmälan försenats (punkt 22).

16. I avgörandet HD 2015:75 har Högsta domstolen återförvisat ett ärende till tingsrätten för givande av besvärsanvisning när tingsrätten hade lämnat för sent inkomna besvär utan prövning. Högsta domstolen ansåg att det hade skett ett fel i förfarandet i tingsrätten när den inte gett en besvärsanvisning åt den part som anmält om missnöje på den grunden att parten inte hade beställt en expedition av domen (punkt 18) och att i dessa förhållanden kunde man anta att förseningen berodde på tingsrättens förfarande (punkt 19).

17. I avgörandet HD 2017:89 ansåg Högsta domstolen att hovrätten inte borde ha avvisat besvären såsom för sent inkomna eftersom förseningen berott på det att den tingsrätt som tagit emot det elektroniska meddelandet som innehöll besvärsskriften inte genast självmant hade överfört meddelandet till den behöriga domstolen på det sätt som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.

18. I avgörandet HD 2018:1 upphävde Högsta domstolen tingsrättens och hovrättens beslut, enligt vilka en försenad ändringsansökan hade lämnats utan prövning, och återförvisade ärendet till hovrätten för prövning av besvären. Högsta domstolen ansåg att den information som tingsrätten gett till parten om tiden för inkommande med besvär hade varit så pass missvisande att tingsrätten inte borde ha lämnat besvären såsom för sent inkomna utan prövning (punkt 14).

Högsta domstolens ställningstagande

19. Tingsrättens beslut att godkänna missnöjesanmälan är ett processuellt avgörande vars riktighet kan bestridas av ändringssökandens motpart i bemötande till hovrätten. Således är det inte fråga om ett sådant med laga kraft vunnen dom jämställbart rättsligt avgörande som avses i 31 kap. 16 § rättegångsbalken. Sökande av ändring i ett sådant avgörande sker i samband med huvudsaken.

20. Eftersom A:s besvär är anhängiga i hovrätten är det möjligt för hovrätten att i samband med huvudsaken pröva riktigheten i tingsrättens beslut att godkänna missnöjesanmälan på basis av B:s och C:s invändning om att A har anmält om missnöje för sent. Hovrätten är inte heller bunden av det att tingsrätten godkänt missnöjesanmälan vid prövningen av B:s och C:s invändning om att A förlorat sin talerätt. Däremot bör hovrätten när den avgör invändningen bedöma om tingsrätten enligt den rättspraxis som redogjorts för i punkterna 14 – 18 haft grunder för att godkänna den för sent inkomna missnöjesanmälan.

21. Av det ovan anförda följer att det inte funnits förutsättningar att pröva ärendet som en klagan med stöd av 31 kap. 1 § rättegångsbalken i hovrätten och att hovrätten inte borde ha återförvisat ärendet till tingsrätten.

Beslut

Hovrättens beslut upphävs och ärendet återförvisas till Åbo hovrätt som på eget initiativ ska ta upp målet till en ny behandling och med beaktande av orsaken till återförvisningen däri lagligen förfara.

Saken har avgjorts av justitieråden Juha Häyhä, Jukka Sippo, Jarmo Littunen, Tuomo Antila och Kirsti Uusitalo. Föredragande Pia Haga.