Ut­lå­tan­de gäl­lan­de Ålands lagtings beslut 4.6.2025 om antagande av följande landskapslagar: 1. Landskapslag om kontaktpunkt, tillståndsprocesser för förnybar energi och områden för främjande av förnybar energi (härefter landskapslagen om kontaktpunkt mm.),2. Landskapslag om ändring av landskapslagen om naturvård,3. Landskapslag om ändring av 4 § landskapslagen om miljökonsekvensbedömning och miljöbedömning,4. Landskapslag om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland,5. Landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen,6. Landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om Ålands energimyndighet.

Till republikens president

Hänvisning: Justitieministeriets brev 14.8.2025 gällande ärendet nr VN/20574/2024

Ärende: Ålands lagtings beslut 4.6.2025 om antagande av följande landskapslagar:

1. Landskapslag om kontaktpunkt, tillståndsprocesser för förnybar energi och områden för främjande av förnybar energi (härefter landskapslagen om kontaktpunkt mm.),

2. Landskapslag om ändring av landskapslagen om naturvård,

3. Landskapslag om ändring av 4 § landskapslagen om miljökonsekvensbedömning och miljöbedömning,

4. Landskapslag om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland,

5. Landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen,

6. Landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om Ålands energimyndighet.

Utlåtande

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och anför som sitt utlåtande följande.

Allmänt

Lagtinget har genom sina beslut antagit flera landskapslagar som föranleds av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413 (nedan RED III-direktivet), vilket syftar till att främja användningen av förnybar energi inom Europeiska unionen. Målet för direktivet är minskade utsläpp av växthusgaser, minskat energiberoende och lägre energipriser.

Landskapslagen om kontaktpunkt mm. har som syfte att underlätta den administrativa processen för exploatörer av anläggningar för förnybar energi genom att utse en enda kontaktpunkt för att ge vägledning om den administrativa processen och genom att införa krav på tillståndsprocessen, inklusive en övergripande tidsfrist för handläggning av ansökningar om tillstånd som omfattas av tillståndsprocessen och bestämmelser om undantag från miljö- och naturskyddsregler. De övriga landskapslagarna har som syfte att göra de ändringar som den först nämnda landskapslagen och RED III-direktivet föranleder.

Lagstiftningskompetens

Lagstiftningsbehörigheten för de rättsområden som de föreliggande landskapslagarna gäller faller inom flera regleringsområden enligt självstyrelselagen. Landskapslagarna gäller frågor som berör landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar samt kommunernas förvaltning, byggnads- och planväsendet, bostadsproduktion, natur- och miljövård, fornminnen och skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, vägtrafik samt näringsverksamhet. Enligt 18 § 1, 4, 7, 10, 11, 21 och 22 punkterna självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i dessa frågor.

Utgångspunkten är således att landskapslagarna gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Därtill bör det vid lagstiftningsgranskningen tas ställning till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.

Granskning av projekt som genomförs i accelerationsområden

Enligt 7 § 3 mom. landskapslagen om kontaktpunkt mm. ska de ansökningar som avses i lagens 6 § 2 mom. efter granskningsprocessen godkännas ur ett miljöperspektiv utan att det krävs något uttryckligt beslut från Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, såvida inte myndigheten antar ett beslut, med angivande av skäl som är vederbörligen grundade på tydliga bevis, enligt vilket ett visst projekt högst sannolikt kommer att ge upphov till betydande oförutsedda negativa effekter med hänsyn till miljöns känslighet i det geografiska område där projektet är beläget och som inte kan begränsas genom de åtgärder som anges i planerna som utser accelerationsområdet för förnybar energi, eller som föreslås av exploatören.

Granskningsförfarandet som avses här tillämpas på projekt som är undantagna från miljökonsekvensbedömningsförfarandet och naturabedömningen med stöd av 6 § landskapslagen. Genom bestämmelsen implementeras artikel 16a.5 i RED III-direktivet.

Huruvida granskningsförfarandet leder till ett förvaltningsbeslut eller inte beror enligt bestämmelsen på ifall Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet i det enskilda fallet upptäcker betydande oförutsedda negativa miljöeffekter eller inte. Ur en grundlagssynvinkel är det aktuellt att bedöma den eventuella avsaknaden av ett förvaltningsbeslut i ljuset av 20 § 2 mom. och 21 § 2 mom. grundlagen. Enligt 20 § 2 mom. grundlagen ska det allmänna verka för att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Enligt 21 § 2 mom. grundlagen ska rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för god förvaltning tryggas genom lag.

Grundlagsutskottet har ansett att bestämmelsen i grundlagens 20 § 2 mom. har nära samband med grundlagens 2 § 2 mom., där det sägs att det till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. Grundlagens 20 § 2 mom. anses innebära ett konstitutionellt uppdrag att utveckla miljölagstiftningen på ett sätt som ger människor större möjlighet att påverka beslut som gäller deras egen livsmiljö. Också överklagande kan anses ingå i den rätt att delta som säkerställs i grundlagens 20 § 2 mom. (se t.ex. GrUU 29/2020 rd samt där hänvisade praxis).

Grundlagsutskottet har i ärendet GrUU 23/2009 rd haft att bedöma ett lagförslag som hade som syfte att förenkla miljötillståndsförfarandet genom att börja tillämpa ett lättare registreringsförfarande på verksamheter med lindriga miljökonsekvenser i stället för tillståndsförfarande. Rent praktiskt betydde förslaget att kraven på verksamheter som ska registreras bestämdes genom förordning, inte genom miljötillstånd. Vid registrering kom varken parter eller andra att höras och inget förvaltningsbeslut att fattas. Det betydde att det inte heller gavs möjlighet att överklaga myndighetens beslut. Bestämmelserna hade relevans för de ovannämnda bestämmelserna i grundlagen. Grundlagsutskottet konstaterade att det bland annat i samband med reformen av bygglagstiftningen poängterat att rätten att söka ändring inte får inskränkas. Sett ur denna synvinkel föreföll den föreslagna inskränkningen i tillståndsförfarandets räckvidd inte harmoniera med målen kring den grundläggande rättigheten till miljön. Detta balanserades d

Grundlagsutskottet har därtill med hänvisning till 21 § 2 mom. grundlagen också i andra situationer haft reservationer beträffande lagstiftning där förvaltningsbeslut inte fattas då resultatet av ett myndighetsförfarande skulle vara gynnsamt (se t.ex. GrUU 10/2012 rd och GrUU 10/2006 rd).

Högsta domstolen konstaterar sammanfattat att en lagstiftningslösning, där myndigheten som utför en granskning av eventuella miljöeffekter av ett projekt inte fattar ett förvaltningsbeslut beträffande slutresultatet av granskningen då inga relevanta konsekvenser upptäcks, är problematisk i ljuset av 20 § 2 mom. och 21 § 2 mom. grundlagen samt därtill hörande utlåtandepraxis av grundlagsutskottet. Dessa problem kunde anses vara lindrigare ifall inverkan på miljön i vilket fall som helst skulle vara relativt liten eller möjligheterna till deltagande och medinflytande kompenseras på andra tillräckliga sätt.

I det här fallet har landskapsregeringen i sitt förslag fäst uppmärksamhet vid att den föreslagna landskapslagen går emot den nationella förvaltningspraxisen, men ändå ansett att detta inte är problematiskt, eftersom det redan tagits ett förvaltningsbeslut när landskapsregeringen utsåg accelerationsområdet för förnybar energi.

Högsta domstolen anser för det första att de potentiella miljökonsekvenserna som granskningsförfarandet hänför sig till inte kan anses vara obetydliga eftersom syftet med granskningen uttryckligen är att uppdaga eventuella betydande oförutsedda miljöeffekter av projektet i fråga. Detta innebär att ett felaktigt myndighetsbeslut kan medföra en reell risk för betydande miljökonsekvenser, vilka kunde ha undvikits ifall slutresultatet av granskningen varit ett annat och projektet blivit föremål för en miljökonsekvensbedömning. Detta accentuerar behovet att ta i beaktande den möjlighet människor enligt 20 § 2 mom. grundlagen bör ha att påverka beslut som gäller deras egen livsmiljö. Avsaknaden av ett förvaltningsbeslut begränsar på ett markant sätt denna möjlighet. Det faktum att ett förvaltningsbeslut tagits tidigare när landskapsregeringen utsåg accelerationsområdet avhjälper inte den här bristen, eftersom granskningen uttryckligen har som syfte att göra en bedömning av sådana miljökonsekvenser som inte kunnat

På de ovannämnda grunderna anser högsta domstolen att bestämmelsen i 7 § 3 mom. landskapslagen om kontaktpunkt mm. strider mot 20 § 2 mom. och 21 § 2 mom. grundlagen. Bestämmelsen utgör således en behörighetsöverskridning och bör förordnas att förfalla.

Kontaktpunktens rätt att få uppgifter

Enligt 24 § landskapslagen om kontaktpunkt mm. har landskapsregeringen trots bestämmelser om sekretess rätt att få uppgifter om exploatören, anläggningsprojektet och handläggningen av ärenden som behandlats eller är under behandling vid den tillståndsprövande myndigheten. Denna bestämmelse kan beröra skyddet för privatlivet som tryggas i 10 § 1 mom. grundlagen, särskilt då rätten även omfattar sekretessbelagda uppgifter.

Grundlagsutskottet har ofta bedömt omfattningen, exaktheten och innehållet i bestämmelser om rätten att få och lämna ut uppgifter trots sekretess. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut information kan enligt utskottet gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen avses ge en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 11/2024 rd samt där hänvisade praxis).

Högsta domstolen konstaterar att landskapsregeringens rätt att få uppgifter är brett formulerad och saknar de närmare avgränsningarna som grundlagsutskottet typiskt förutsatt då en myndighet ges rätt att få uppgifter trots sekretess. Bestämmelsen strider således mot 10 § 1 mom. grundlagen. På dessa grunder anser högsta domstolen att 24 § landskapslagen om kontaktpunkt mm. utgör en behörighetsöverskridning och att den bör förordnas att förfalla.

Landskapsregeringens rätt att bevilja undantag från fridlysningsbestämmelser

Enligt landskapslagen om ändring av landskapslagen om naturvård fogas till 17 § landskapslagen (1998:82) om naturvård ett nytt 2 mom. enligt vilket landskapsregeringen kan medge undantag från fridlysningsbestämmelserna i 14–16 §§ för vetenskapligt eller annat godtagbart ändamål samt för planering, uppförande och drift av anläggningar för förnybar energi enligt landskapslagen om kontaktpunkt mm. En förutsättning är dock att det inte finns något tillfredsställande alternativ samt att projektet inte hindrar upprätthållandet av bevarandestatusen för det aktuella beståndet i dess naturliga utbredningsområde.

Högsta domstolen konstaterar att det med beaktandet av bestämmelsen i sin helhet förefaller att regleringen avser myndighetsbeslut i enskilda fall och inte sådan delegering av normgivningsmakt som avses i 21 § 1 mom. självstyrelselagen och 80 § grundlagen. Bestämmelsen bör således bedömas i ljuset av 2 § 3 mom. grundlagen enligt vilken all utövning av offentlig makt ska bygga på lag. Högsta domstolen har i sina tidigare utlåtanden bland annat med hänvisning till nyss nämnda lagrum ansett att kriterierna för användning av offentlig makt tydligt ska framgå av landskapslagen (se t.ex. KKO-HD/174/2023). Högsta domstolen har i det nämnda utlåtandet samt även ärendet OH 2018/197 funnit landskapslagar som till sin utformning har haft vissa liknande drag som den nu ifrågavarande bestämmelsen problematiska av de orsaker som Ålandsdelegationen framfört i sitt utlåtande. Utformningen av landskapslagarna har dock i nämnda ärenden varit i den mån avvikande från den ifrågavarande landskapslagen att dessa inte direkt kan j

Det framgår ur den nya 17 § 2 mom. landskapslagen att undantagen, utöver de fall som redan omfattas av det ikraftvarande 1 mom., kan beviljas för planering, uppförande och drift av anläggningar för förnybar energi enligt landskapslagen om kontaktpunkt mm. Det nya tillämpningsområdet är således tämligen detaljerat avgränsat. Förutsättningarna för undantagen är därtill formulerade så att det inte finns något tillfredsställande alternativ samt att projektet inte hindrar upprätthållandet av bevarandestatusen för det aktuella beståndet i dess naturliga utbredningsområde. Dessa kriterier kan med beaktande av undantagens tillämpningsområde anses vara tillräckligt klara för att inte vara problematiska i ljuset av 2 § 3 mom. grundlagen. Högsta domstolen anser således att den nya 17 § 2 mom. landskapslagen om naturvård inte utgör en behörighetsöverskridning.

Övrigt

Med beaktande även av Ålandsdelegationens utlåtande i övrigt anser högsta domstolen att det inte föreligger skäl till ytterligare anmärkningar.

Slutsats

På dessa grunder anser högsta domstolen att 7 § 3 mom. och 24 § landskapslagen om kontaktpunkt, tillståndsprocesser för förnybar energi och områden för främjande av förnybar energi ska förordnas att förfalla.

Högsta domstolen anser att de granskade landskapslagarna till övriga delar faller inom landskapets behörighet och att det inte torde finnas hinder för att landskapslagarna till övriga delar träder i kraft.

Enligt 20 § självstyrelselagen ankommer det på landskapsregeringen att göra en bedömning av situationen, om en landskapslag till en viss del förordnas att förfalla.

OrdförandeTuomo Antila

FöredragandeKristian Sjöblom

I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Tuomo Antila, Timo Ojala, Alice Guimaraes-Purokoski, Pekka Pulkkinen och Heli Melander. Föredragande har varit Kristian Sjöblom.