Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 30.3.2009 om antagande av 1. landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen och 2. landskapslag om ändring av ellagen för landskapet Åland
Till Republikens President
Hänvisning: Justitieministeriets brev 24.4.2009 gällande ärendena nr 12-13/08/2009
Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 30.3.2009 om antagande av
landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen och
landskapslag om ändring av ellagen för landskapet Åland
Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19§ 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.
Lagtinget har antagit en ny landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen (410/1996) och en landskapslag om ändring av ellagen för landskapet Åland. Den första landskapslagen är en s.k. blankettlag som skall upphäva de gällande stadgandena om elsäkerhet i ellagen för landskapet Åland. Genom de antagna landskapslagarna delas regleringen på elområdet upp i två separata delar. De stadganden som rör elmarknadsområdet kvarstår än så länge i ellagen tills en ny elmarknadslag införs. Det materiella innehållet i den antagna regleringen av elsäkerheten motsvarar till den största delen den gällande regleringen. Vissa ändringar införs för besiktning av elanläggningar. Dessutom lyftas vissa stadganden om bland annat behörighetskrav från förordningsnivå till lagnivå.
Genom landskapslagen verkställs Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/108/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet och om upphävande av direktiv 89/336/EEG. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/95/EG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser styr också den reform som nu genomförs.
Föremålet för regleringen i landskapslagarna hänför sig till ett flertal lagstiftningsområden av vilka det mest centrala är näringsverksamhet. Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i bland annat 27 § 12 punkten. Enligt denna punkt är lagstiftningsbehörigheten i fråga om utrikeshandeln förbehållen riket. I 18 § 22 punkten anges också vissa begränsningar i behörigheten bland annat genom hänvisning till 27 § 19 punkten som gäller regleringsområdet standardisering som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapslagen berör också området konsumentskydd på vilket riket har lagstiftningsbehörighet med stöd av 27 § 10 punkten självstyrelselagen.
Landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen berör också produktsäkerhet. Med stöd av 18 § 12 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om detta område till den del det inte kan anses höra under området näringsverksamhet, med vissa undantag, som nu inte är aktuella.
Dessutom gäller landskapslagen landskapets myndigheter. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och de myndigheter och inrättningar som lyder under den. Enligt 27 § 4 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om förhållandet till utländska makter med beaktande av bestämmelserna i 9 och 9 a kap. självstyrelselagen.
I 7 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen ingår bemyndiganden att utfärda förordning. Enligt 1 mom. kan landskapsregeringen inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av elsäkerhetslagen skall tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver.
Enligt 21 § 1 mom. självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Det stadgas emellertid också att genom landskapslag skall utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § Finlands grundlag. Detta innebär att det tydligt skall framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller. Om delegeringen av normgivningsmakten inte fyller de krav som ställs i grundlagen, står den i strid med 27 § 1 punkten självstyrelselagen som hänför avvikelse från grundlag till rikets behörighet. I så fall utgör ett delegeringsstadgande en behörighetsöverskridning.
Enligt sin ordalydelse är delegeringsstadgandet i 7 § 1 mom. landskapslagen vagt till den del det bemyndigar landskapsregeringen att göra ändringar i författningar som utfärdats med stöd av rikslagen. De ändringar som landskapsregeringen kan göra i förhållande till riksförfattningarna begränsas emellertid genom att landskapsregeringen endast kan utfärda förordningar inom landskapets behörighet. Dessutom avser stadgandet ändringar i riksförfattningar på förordningsnivå eller lägre nivå. Mot denna bakgrund föreligger ingen behörighetsöverskridning.
I 7 § 2 mom. landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen stadgas att utöver vad som anges i 1 mom. kan landskapsregeringen i landskapsförordning även ange att andra standarder än de som tillämpas i riket skall tillämpas i landskapet för att visa att de väsentliga elsäkerhetskraven uppfylls.
I landskapsregeringens framställning (nr 6/2008-2009) beskrivs den gällande regleringssituationen. I landskapsförordningen (2001:8) om tillämpning i landskapet Åland av riksbestämmelser om elektricitet (nedan blankettförordningen om elektricitet) stadgas om att följande riksför- fattningar tillämpas i landskapet: elsäkerhetsförordningen (498/1996), handels- och industriministeriets beslut om arbeten inom elbranschen (516/1996), handels- och industriministeriets beslut om ibruktagning och drivande av elanläggningar (517/1996), handels- och industriministeriets beslut om elanläggningars säkerhet (1193/1999), handels- och industriministeriets beslut om elektrisk utrustnings säkerhet (1694/1993) och handels- och industriministeriets beslut om elektromagnetisk kompatibilitet hos elektrisk utrustning och elanläggningar (1696/1993).
Enligt 8 § 1 mom. blankettförordningen om elektricitet skall de anvisningar som rikets elsäkerhetsmyndighet utfärdat med stöd av de riksbestämmelser som avses i 2 och 3 § denna förordning följas om de föreligger på svenska språket. I paragrafens 2 mom. stadgas att de standarder som ingår i den förteckning som avses i 4 § handels- och industriministeriets beslut om elanläggningars säkerhet samt i 29 j § handels- och industriministeriets beslut om arbeten inom elbranschen skall tillämpas om de finns tillgängliga på svenska språket.
I framställningens detaljmotivering till 7 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen (s. 14) framförs att säkerhetsteknikcentralen i en för- teckning har fastställt att det finns elva olika standarder som inte är på svenska. Fyra av dessa är på engelska och övriga sju på finska.1 De engelskspråkiga standarderna gäller alla järnvägsanordningar och är inte nu aktuella. Slutsatsen i framställningen är att de finskspråkiga standarderna enligt landskapslagstiftningen inte för närvarande är tillämpliga i landskapet. För att lösa problemet har man således tagit in 7 § 2 mom. i landskapslagen.
Det är beklagligt och strider mot principerna i språklagstiftningen att man underlåtit att framställa standarder på svenska. Denna omständighet kan dock inte ändra på behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket enligt självstyrelselagen. Landskapslagen faller i huvudsak inom rättsområdet näringsverksamhet på vilket område landskapet enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har lagstiftningsbehörighet. Däremot har riket lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 19 punkten självstyrelselagen i fråga om standardisering. I elsäkerhetslagen ingår flera bemyndiganden att utfärda närmare bestämmelser genom förordning av standardiseringskaraktär. Det är fråga om tekniska och motsvarande föreskrifter och anvisningar om elsäkerhet och tillsynen av elsäkerhet som kompletterar lagstiftningen. Bemyndigandena gäller elsäkerhetslagens regleringsområde, dvs. arbeten i elbranschen, certifiering av elmateriels säkerhet, ibruktagande och drivande av elanläggningar och elmateriels och elanläggningars elektromagnetiska kompabilitet.
Bestämmelserna ger i detalj vägledning om hur man skall gå tillväga då elsäkerheten skall tryggas och föreskriver närmare vilka standarder som skall gälla i verksamheten inom elbranschen. De standarder som hittills följts i hela Finland med stöd av samma bestämmelser skulle inte nödvändigtvis längre gälla i landskapet med stöd av detta stadgande. Landskapet har inte behörighet att inom ett lagstiftningsområde inom vilket landskapet i sig har lagstiftningsbehörighet föreskriva om en rätt att utfärda avvikande standarder jämfört med de standarder som finns i riket. Regleringen på lagnivå hör i huvudsak till landskapet men den detaljerade tekniska nivån faller under rikets behörighet. Den ovan nämnda omständigheten att vissa standarder endast finns på finska berättigar inte till en korrigering av det slag som regleras i 7 § 2 mom. landskapslagen. Stadgandet utgör därför en behörihetsöverskridning.
Straffstadgandena i 56, 59 och 60 § landskapslagen om ändring av ellagen för landskapet Åland och 9 kap. elsäkerhetslagen har med stöd av 18 § 25 punkten självstyrelselagen kunnat tas in i landskapslagen.
I 6 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen regleras ändringssökande. Stadgandet överensstämmer med 25 § självstyrelselagen och har därför kunnat tas in i lagstiftningen.
Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att de granskade landskapslagarna faller inom landskapets behörighet förutom stadgandet i 7 § 2 mom. landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen, som utgör en behörighetsöverskridning. Därför hemställer Högsta domstolen att 7 § 2 mom. landskapslagen förordnas att förfalla. Stadgandet torde dock inte ha en avgörande betydelse för tillämpningen av landskapslagen i övrigt, varför den till övriga delar kan förordnas att träda i kraft.
De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.
Ordförande Mikko Tulokas
Föredragande Frey Nybergh
Föredragning 2.6.2009