Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 14.3.2012 om antagande av landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning av fordonslagen

Till Republikens President

Justitieministeriets brev 10.4.2012 gällande ärendet nr 11/08/2012

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 14.3.2012 om antagande av landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning av fordonslagen

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om ändring av landskapslagen (2011:36) om tillämpning av fordonslagen. Ändringen gäller en så kallad blankettlag och innebär att en ny 4 a § som innehåller en definition av cykel fogas till lagen. Enligt den nya definitionen skulle också så kallade balansfordon eller persontransportörer anses vara cyklar. Det är i korthet fråga om fordon med hjul bredvid varandra med en plattform för en stående förare mellan dem och med en lodrät styr- och reglerstång framför föraren. Fordonet drivs av elmotorer som får energin från batterier.

Regleringen i landskapslagen hänför sig till lagstiftningsområdet vägtrafik samt allmän ordning och säkerhet. Landskapet har enligt 18 § 21 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om bland annat vägtrafik och enligt 6 punkten samma paragraf i fråga om allmän ordning och säkerhet.

Vägtrafik och straffrätt

Landskapslagen har en direkt inverkan på tillämpningen av vissa straffstadganden i landskapet, vilket ger anledning till följande reflexioner.

Då landskapslagen gäller områdena trafik samt allmän ordning och säkerhet, vilka områden hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, har landskapet enligt 18 § 25 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom dessa rättsområden. Riket har enligt 27 § 22 punkten samma lag lagstiftningsbehörighet i fråga om straffrätt med undantag av vad som stadgas i nämnda 18 § 25 punkten.

Enligt den definition som omfattas i landskapslagen skulle ett så kallat balansfordon klassificeras såsom cykel. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2011:28 ansett att en så kallad persontransportör av märket Segway, som omfattas av definitionen av cykel i landskapslagen, är ett motorfordon, som avses i 23 kap. 12 § 3 punkten strafflagen och att framförandet av persontransportören på allmän väg under påverkan av alkohol alltså kan vara straffbart som rattfylleri eller grovt rattfylleri. Den omständigheten att man i definitionen i landskapslagen omfattat en syn på klassificeringen av persontransportörer som avviker från den som framgår av Högsta domstolens dom leder till att en motsvarande gärning i landskapet inte skulle vara straffbar som rattfylleri eller grovt rattfylleri.

I riket har kriminaliseringen av trafikbrott inbegripande trafikfylleri redan 1976 flyttats till strafflagen (lag 960/1976). Trafikonykterhetsbrotten har således sedan dess i kriminaliseringshänseende ansetts främst höra till området för straffrätten.

Högsta domstolen gav 29.12.1999 ett utlåtande över den landskapslag om ändring av vägtrafiklagen för landskapet Åland, genom vilken man införde alla straffstadganden om trafikbrott i landskapets vägtrafiklag. Högsta domstolen, som konstaterade att kriminaliseringar angående rattfylleri avser att öka säkerheten på vägarna, hänvisade då till avgörandet HD 1996:106. I detta avgörande hade man ansett att lagstiftningsbehörigheten om vägtrafik och beläggande av straff inom detta område även innefattade rätt att stadga om förbud mot framförande av motorfordon under påverkan av alkohol. Högsta domstolens ståndpunkt har således varit att lagstiftning om rattfylleribrott hör till landskapets behörighetsområde.

Till landskapets lagstiftning har sedermera genom landskapslagen 2004:28 fogats en separat trafikbrottslag för landskapet Åland. I denna landskapslag ingår även stadgandena om rattfylleri, vilka i sak motsvarar rattfylleristadgandena I 23 kap. strafflagen som tillämpas i riket. Den ändring i landskapslagstiftningen, som nu föreligger, leder till att de straffstadganden för rattfylleri som tillämpas i riket och de som tillämpas i landskapet till sitt innehåll kommer att avvika från varandra. Detta är emellertid inte en omständighet som skulle ge Högsta domstolen anledning att bedöma landskapets lagstiftningsbehörighet på ett annat sätt än i utlåtandet 29.12.1999. Stadgandena om fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet beträffande straffrätt utgör inte hinder för intagande av det ifrågavarande stadgandet i landskapets lagstiftning.

Standardisering

Såsom ovan framkommit avviker definitionen i landskapslagen om vad som skall avses med cykel från definitionen för cykel i riket: Till cyklar hänförs även ett eldrivet fordon utan tramp- eller vevanordning vilket är avsett huvudsakligen för befordran av en person och avsett att föras av den åkande samt konstruerat för en hastighet av högst 20 kilometer i timmen.

Enligt 27 § 19 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om standardisering. I lagen om standardisering (197/1942) stadgas att statsrådet för ett ändamålsenligt förenhetligande och förenklande av produktion och konstruktioner till efterrättelse kan fastställa finsk standard för produkter, som tillgodoser en fortgående allmän efterfrågan, och som skall framställas till försäljning i landet eller för sådant ändamål till detta införas; samt tekniska bestämmelser angående hållfasthet, hållbarhet och därmed jämförliga egenskaper, som konstruktionernas säkerhet förutsätter.

Frågan om standardisering inom ett rättsområde på vilket landskapet har lagstiftningsbehörighet har prövats i Högsta domstolens utlåtande om plan- och bygglagen för landskapet Åland (Dnr OH 2007/144). Där konstaterades att det var fråga om bestämmelser som i detalj ger vägledning om hur man skall gå tillväga då byggnadsarbeten utförs. Landskapet ansågs inte ha behörighet att inom ett lagstiftningsområde i fråga om vilket landskapet i sig har lagstiftningsbehörighet föreskriva avvikande standarder än i riket. Ytterligare konstaterades att regleringen på lagnivå i huvudsak hörde till landskapet men den detaljerade tekniska nivån föll under rikets behörighet.

I 4 a § i den landskapslag som nu är föremål för utlåtande är det fråga om en beskrivning och en klassificering av fordon. Klassificeringen grundar sig på fordonets egenskaper, såsom dess energikälla och dess maximala hastighet. Därmed definieras inte de tekniska förutsättningarna för att fordonet kan brukas i trafik och ges inte heller andra detaljerade tekniska bestämmelser som avser standardi¬-
sering i självstyrelselagens bemärkelse. Landskapslagen faller således inom landskapets behörighet också med hänsyn till standardisering.

Den nu föreliggande typen av reglering i landskapslagen och avsaknaden av tekniska bestämmelser i stadgandet innebär också att Högsta domstolen inte, med beaktande även av tillgängliga uppgifter om den gällande regleringen på området inom den Europeiska unionen, har skäl att utlåta sig över huruvida beredningen av lagstiftningen skett i enlighet med de regler om förfarande som uppställts inom unionsrätten.

Slutledning

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagen faller inom landskapets behörighet och att hinder för att den skall träda i kraft inte torde föreligga.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.

Ordförande Gustav Bygglin

Föredragande Frey Nybergh

Föredragning

14.6.2012