Framsida » Till ändringssökanden » Systemet med besvärstillstånd och innehållet i ansökan om besvärstillstånd

Systemet med besvärstillstånd och innehållet i ansökan om besvärstillstånd

Justitierådet Pertti Välimäki

I Ämnet och angreppssättet

Bestämmelserna i 30 kap. i rättegångsbalken (RB) om innehållet i ansökan om besvärstillstånd är tämligen knapphändiga. En juridisk granskning av dem ger inte många vinkar om hur en bra ansökan om besvärstillstånd borde skrivas. Detta beror på att de problem som gäller innehållet i ansökan om besvärstillstånd inte är juridiska utan har snarare har att göra med advokatskicklighet.

Det är nämligen framför allt fråga om hur ombudet borde skriva motiveringen till ansökan om besvärstillstånd, hur saken borde framställas för att klientens ansökan ska ha framgång, om den borde ha det. Sålunda är jag tvungen att behandla ämnet i första hand ur advokatskicklighetsperspektiv.

De uppfattningar som jag framför är mina egna. Det är klart att det råder olika uppfattningar bland ledamöterna om frågorna inom detta ämnesområde. Jag tror ändå att det råder tämligen stor enighet om de viktigaste frågorna.

För att man ska förstå varför jag rekommenderar att ansökan om besvärstillstånd ska skrivas på det sätt som framgår av avsnitt VI redogör jag först för några allmännare frågor: i avsnitt II för systemet med besvärstillstånd och i avsnitt III för vilka frågor som kan bli prejudikat.

Grunden för min framställning är det föredrag som jag höll under högsta domstolens advokatdag 16.2.2001 och som jag har utvidgat något och uppdaterat 31.12.2012.

II Systemet med besvärstillstånd

Enligt 99 § i Finlands grundlag utövar högsta domstolen den högsta domsrätten i tviste- och brottmål, dvs. i rättsgångsmål som ska avgöras enligt allmän lag. Detta innebär att till högsta domstolens uppgifter hör att avgöra besvär över avgöranden som träffats av hovrätterna samt tingsrätterna i egenskap av jorddomstolar samt av försäkringsdomstolen och marknadsdomstolen i vissa ärenden. I högsta domstolens domsrätt ingår också att avgöra extraordinärt ändringssökande – klagan, ansökningar om återbrytande av dom och ansökningar om återställande av försutten fatalietid.

Man kunde tänka sig att den högsta domsrätten utövas så att högsta domstolen prövar alla mål som förs till den besvärsvägen. Detta har visat sig vara problematiskt för både vårt och andra länders rättsväsende. Problemen beror på att den högsta domstolens avgöranden alltid har förväntats vara av även mera allmän betydelse. Det har inte räckt att avgörandet i respektive ärenden är så bra och korrekt som möjligt, utan avgörandet ska också tjäna som rättesnöre och vara till lärdom i andra ärenden som ska avgöras i framtiden, det ska med andra ord också ha ett prejudikatsvärde. Häri ligger konflikten: många avgöranden saknar betydelse för andra än parterna i målet, däremot har endast få avgöranden mera allmän betydelse. Således, om alla mål prövas läggs resurserna i huvudsak på sådana ärenden som saknar allmän betydelse, dvs. prejudikatsvärde.

För att undanröja denna konflikt har man strävat efter att begränsa överklagandet till högsta domstolen – nästan lika länge som högsta domstolen har funnits. Åren 1922-1979 tillämpades hos oss ett system med fullföljdstillstånd, dvs. tillstånd att söka ändring. I det sista skedet innebar det att i ärenden där förlustvärdet eller straffsatsen stannade under en viss gräns meddelades tillstånd i allmänhet endast på prejudikatsgrund och i andra ärenden om det fanns anledning att ändra hovrättens avgörande.

Det gamla systemet med tillstånd att söka ändring var av samma typ som det system med tillstånd till fortsatt handläggning som trädde i kraft 1.1.2011 för besvär från tingsrätten till hovrätten (650/2010).

Det system som varit i kraft sedan 1980 kallas systemet med besvärstillstånd, och dess kärna är att högsta domstolen upptar endast sådana ärenden till full prövning och för avgörande som man tror att har ett prejudikatsvärde. Huruvida hovrättens avgörande borde ändras är en omständighet som i princip saknar betydelse. Vårt system att söka ändring begränsades således till endast en instans och högsta domstolen blev i huvudsak en prejudikatsdomstol.– Enligt RB 30:3 kan besvärstillstånd meddelas endast på följande tre grunder:

  1. prejudikatsgrund: om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller med hänsyn till en enhetlig rättstillämpning är av vikt att ärendet prövas av högsta domstolen,
  2. återbrytningsgrund: om det finns särskild anledning att meddela tillstånd till följd av sådant i saken inträffat fel att domen eller utslaget på grund därav borde återbrytas eller undanröjas,
  3. vägande skäl: om det eljest föreligger vägande skäl att meddela besvärstillstånd.

Återbrytningsgrund och vägande skäl kommer klart mera sällan i fråga som grund för besvärstillstånd än prejudikatsgrund. Enligt högsta domstolens egen statistik har den huvudsakliga grunden för meddelande av besvärstillstånd under 2010-talets första år i 85 % varit prejudikatsgrund, i 10 % återbrytningsgrund och i 5 % vägande skäl. Betydelsen av återbrytande som grund för besvärstillstånd ligger däri att genom att meddela besvärstillstånd kan man påskynda behandlingen av klara fall för klagan över domvilla och återbrytande, då det inte är nödvändigt att vänta på att avgörandet ska vinna laga kraft. Vägande skäl kan komma i fråga som grund för besvärstillstånd på s.k. individuell grund. Tillstånd kan meddelas om den sökande visar att saken är exceptionellt viktig för honom eller henne av t.ex. ekonomiska orsaker.

Systemet med besvärstillstånd tillämpas inte på alla ärenden och inte på alla frågor. Den som är delaktig i en rättegång ska i allmänhet ha rätt att söka ändring i åtminstone en besvärsinstans. Av denna orsak gäller systemet med besvärstillstånd inte ärenden som hovrätten avgjort i första instans (RB 30:2). Vad man avser med ärende i detta sammanhang kan utgöra ett problem: ser man till målet eller avgörandet. I rättstillämpningen har man svarat på frågan enligt det första alternativet: systemet med besvärstillstånd följer målet. Om rättegången har inletts i hovrätten ska systemet med besvärstillstånd inte tillämpas. Men när det är fråga om accessoriska avgöranden som hör till en huvudsak som behandlas som ett ärende som gäller ändringssökande i hovrätten – t.ex. avgöranden som gäller hovrättskostnaderna och bevisningskostnaderna – följer de huvudsaken, även om de meddelats av hovrätten i första instans. De berörs av systemet med besvärstillstånd (se t.ex. HD 2002:6, 2002:22 och 2002:77).

Det är klart att systemet med besvärstillstånd inte gäller extraordinärt ändringssökande. Det finns dock ett undantag från detta: systemet med besvärstillstånd gäller ett avgörande av hovrätten som hovrätten har meddelat i ett ärende som förts till den i form av klagan (HD 1995:180).

III Frågor som kan bli prejudikat

Eftersom största delen av besvärstillstånden meddelas på prejudikatsgrund lyder den viktigaste frågan: i vilka slags frågor kan prejudikat meddelas. Det första svaret är enkelt: i ett prejudikat är det fråga om rättsfrågor. Härifrån framåt kompliceras emellertid problemen. För det första: vad avses med en rättslig fråga och för det andra: vilka slags rättsliga frågor duger som prejudikatsfrågor?

Man kan försöka gruppera de problem som man stöter på i rättskipningen enligt t.ex. följande grova och överdrivna indelning:

  1. rättsligt problem: en oklar norm tillämpas på klara fakta,
  2. lagtillämpningsfråga: en klar abstrakt norm tillämpas på klara fakta
  3. bevisfråga: en klar regel tillämpas på oklara fakta.

I och för sig kan alla dessa frågor duga som prejudikatsfrågor, men inte på samma villkor. Ett rättsligt problem kan duga som prejudikatsfråga som sådant, men de andra frågorna måste uppfylla mera krävande villkor.

(1) Rättsligt problem

Ett rättsligt problem betyder vanligtvis ett traditionellt juridiskt problem: det är fråga om antingen tolkningen av en bestämmelse (vad är bestämmelsens innehåll) eller bestämmelsens systematiska ställning (vad är bestämmelsens förhållande till andra bestämmelser) eller bägge. Dylika rättsliga problem kan uppstå av flera olika orsaker. Klassiska orsaker till tolkningsproblem är att det finns luckor i lagtexten, att den är oklar eller motstridig eller kan tolkas på flera olika sätt. Inom straffrätten är dessa problem inte lika vanliga som inom civilrätten, eftersom ärendena ofta avgörs med hjälp av allmänna tolkningsregler. Till den straffrättsliga legalitetsprincipen hör kravet på skriven lag (praeter legem–förbudet) och obestämdhetsförbudet och de avgör många sådana tolkningsproblem som skulle vara väldigt intressanta utifrån de civilrättsliga tolkningsprinciperna.

Stiftandet av ett nytt regelsystem kan leda till tolknings- och systematiseringsproblem med det gamla regelsystem eller den gamla rätten. Exempelvis stiftandet av lagen om rättegång i brottmål har väckt många frågor om giltigheten av de traditionella straffprocessuella lärorna som inte är reglerade i lag. Orsaken är att man inte har eller har kunnat beakta alla inverkningar på annan rätt av den nya regleringen. Det är alltså fråga om att tillämpa en gammal regel i en ny situation, alltså när författningsomgivningen har förändrats.

Denna frågeställning kan utvecklas med exempel utifrån HD 2004:121. I själva målet var det fråga om huruvida domstolen på eget initiativ utan åklagarens yrkande kan förordna att en person som dömts till ett fängelsestraff på över två år ska häktas omedelbart. Frågan reglerades inte när tvångsmedelslagen 1:26 ändrades år 1995. Såsom framgår av motiveringen kan målets huvudproblem tolkas på allmän nivå så att det är fråga om det ackusatoriska förfarandet, dvs. åtalsförfarandet enligt lagen om rättegång i brottmål. Sedan gammalt har påförandet av påföljder ansetts höra till officialprincipens område. Frågan kan förstås så här: har det ackusatoriska förfarandets dominerande huvudprincip inverkat på hur frågor som hör till officialprincipens område borde avgöras. – Ett dylikt resonemang torde visa att systematiska synpunkter inverkar starkt när man ska avgöra ett traditionellt lagtolkningsproblem (en lucka i lagen), dvs. förhållandet mellan det reviderade åtalsförfarandet och den gamla officialprincipen.

Tillämpningsproblem som gäller s.k. öppna bestämmelser eller bestämmelser som avsiktligt är beroende av prövning är av annan typ än de klassiska tolknings- och systematiseringsproblemen. Här har lagstiftaren avsiktligt överlåtit frågan åt rättskiparens prövningsrätt inom vissa gränser. På civilrättens sida är typexempel de öppna jämkningsbestämmelserna, såsom RättshandlL 36 § som gäller jämkning av villkor i en rättshandling och ÄL 103b § som gäller jämkning av avvittring. Typiska exempel på straffrättens område är de vida bestämmelserna om straffmätningsgrunder och grunderna för val av straffslag som drar i olika riktningar samt det öppna gärningsmannarekvisitet. När de tillämpas är det mest väsentliga ofta att väga sinsemellan motstridiga rättsprinciper.

(2) Lagtillämpningsproblem

Som en lagtillämpningsfråga definierades ovan en situation där en i princip klar bestämmelse tillämpas på klara fakta. Som typexempel kan nämnas frågan om Subutex är i SL 50:5.2 avsedd synnerligen farlig narkotika.

HD 2004:127: Föremålet för ett grovt narkotikabrott var en stor mängd Subutex-tabletter. Detta läkemedel, i vilket buprenorfin ingår som verksam substans, ansågs vara synnerligen farlig narkotika.

Det är i princip fråga om en enkel lagtillämpningssituation. Det är klart att frågan ska avgöras med stöd av legaldefintionen i SL 50:5.2: det är fråga om att tillämpa de i legaldefintionen nämnda bedömningsprinciperna på ett enskilt narkotikum. Definitionen är förenad med ett problem som är gemensamt för alla definitioner: den är abstrakt, eftersom den är avsedd att gälla otaliga olika ämnen. Huvudprincipen är att dylika enkla tillämpningsfrågor inte är prejudikatsfrågor. Högsta domstolen skulle vara illa ute om den skulle ta det som sin allmänna uppgift att avgöra dylika klassificeringsfrågor: antalet olika narkotika är ju oändligt.

Ett klassificeringsproblem som gäller narkotika kan bli en prejudikatsfråga först när det är fråga om ett allmänt använt ämne och om domspraxis har börjat bli klart oenhetlig i liknande fall. Här visar sig också skillnaden mellan ett rättsligt problem och en lagtillämpningsfråga. Medan ett rättsligt problem kan bli en prejudikatsfråga redan på grund av ett enskilt fall – för att förebygga problem – kan en lagtillämpningsfråga bli prejudikat först på grundval av flera fall – för att rätta till problem.

(3) Bevisfråga

Ofta hör man påståendet att det inte går att meddela prejudikat i bevisfrågor. Ett sådant påstående är vanligtvis något som slängs fram på allmän nivå. Den goda sidan i ett sådant påstående är att i en empirisk verklighet stämmer det i genomsnitt. Den dåliga sidan är å andra sidan att ibland blir det mycket vilseledande. Bevisfrågor är i sig inte bannlysta som prejudikatsfrågor, utan de duger som prejudikat på samma sätt som andra frågor. Problemet är bara att bevisfrågor endast sällan uppfyller villkoren för prejudikat. För det första måste man beakta att bevisfrågor kan i allmänhet endast ge upphov till retroaktiva prejudikat, dvs. en prövningsanvisning men inte en rättsnorm (fallets rubrik skrivs vanligtvis i formen "fråga om"). För det andra måste en dylik prövningsanvisning uppfylla det allmänna villkoret: anvisningen ska vara av betydelse även i framtiden. Som exempel på ett bevisprejudikat kan nämnas följande fall där rubriken lyder:

HD 2004:60: Fråga om identifiering av en person samt om bevisbedömning i ett brottmål.

Av motiveringen till avgörandet framgår att i ärendet har man lyft fram betydelsen av den misslyckade förundersökningen och särskilt den dåligt ordnande identifieringen för bevisprövningen. Förundersökningen var bristfälligt utförd och den begränsade materialet ur den misstänktes synvinkel på ett ogrundat sätt. Identifieringen hade verkställts på ett sätt som avvek från professionella förfaranden. Det var fråga om hur dessa omständigheter påverkade prövningen av övriga bevis.

IV Betydelsen av innehållet i ansökan om besvärstillstånd

Vilken betydelse har innehållet i ansökan för att besvärstillstånd ska meddelas? Själva ärendet spelar naturligtvis en avgörande roll. Om ärendet inte är förenat med några grunder för att meddela tillstånd förändras inte denna omständighet ens genom en bra ansökan. Både i Sverige och i Finland har man bedömt att ungefär 2/3 av ansökningarna om besvärstillstånd är klara fall – för eller emot. Detta betyder att en liten del av ansökningarna helt klart är sådana att tillstånd meddelas och merparten sådana att de inte har några möjligheter till framgång (hopplösa fall). I de hopplösa fallen är det vanligtvis inte fråga om ett rättsligt problem utan om hur bevisningen borde bedömas just i det aktuella fallet eller hur en klar lagbestämmelse borde tillämpas i detta fall. Av ansökningarna är 1/3 sådana där slutresultatet måste prövas för och emot, med andra ord anses det kanske möjligt att tillstånd meddelas (potentiella fall), men slutresultatet har varit att sist och slutligen godkänns inalles cirka 1/10 av tillståndsansökningarna.

En innehållsmässigt bra tillståndsansökan är av betydelse både för att klientens ärenden ska ha framgång och för högsta domstolens arbete. Ansökans innehåll kan vara av avgörande betydelse för att klientens ärende ska ha framgång. Om det är en prejudikatsfråga, kan en bra ansökan lyfta målet från hopplöst till möjligt och från möjligt till ett tillståndsfall. Å andra sidan kan en ansökan bli hopplös för att den är så dålig, alltså därför att man inte har kunnat lyfta fram tillståndsfrågan. Högsta domstolen är inte skyldig att undersöka huruvida målet är förenat med någon annan tillståndsgrund än den som sökanden har åberopat. Detta är i sig inte förbjudet, men det är en möjlighet som utnyttjas ganska sällan. Med tanke på de andra parterna kan det vara betänkligt att meddela tillstånd på en sådan prejudikatsgrund som sökanden inte har åberopat i tillståndsansökan och som inte på något sätt framkommer i besvären. Då kan det gå så att ingen part har processat om den fråga som avgör ärendet. Omständigheter som undersöks på tjänstens vägnar är naturligtvis en sak för sig. I och för sig kan målet i ett fall som skulle duga som prejudikatsgrund blir ett icketillståndsfall också därför att sökanden blandar in bevisningssidan även i ansökan.

För högsta domstolens arbete är dåliga ansökningar ett plågoris. Det är jobbigt att läsa en dålig ansökan, då man för att tillmötesgå den sökande blir tvungen att studera var felet ligger: i sökandens ombuds skrivkunnighet eller läsarens förstånd. Till det grundläggande rekvisitet på en dålig ansökan hör också att där åberopas på ett luddigt och omotiverat sätt alla tillståndsgrunder, alltså också återbrytningsgrund och vägande skäl.

Eftersom man måste försöka läsa papperen ur alla synvinklar och eftersom arbetet ofta visar sig vara onödigt, är det fråga om slöseri med allas tid – både skribentens och läsarnas. Det har beräknats har ledamöterna använder åtminstone 30 % av sin arbetstid till besvärstillståndsärenden. Det är inte vettigt att största delen av ett arbete som upptar så mycket tid visar sig vara onödigt och tar tid från huvudarbetet, att meddela prejudikat. Av denna orsak är det ledamotens fromma förhoppning att dåliga och hopplösa ansökningar inte skulle skrivas. Min egen uppfattning är att en orsak till de hopplösa och dåliga ansökningarna är att man ännu inte heller känner till eller förstår systemet med besvärstillstånd.

I början av 2010-talet har det varje år inkommit cirka 2 300 ansökningar om besvärstillstånd till högsta domstolen. Under ett år meddelas cirka 150 tillstånd, av vilka cirka 100 avgöranden publiceras. I ljuset av dessa siffror kan man påstå att det görs många hopplösa ansökningar och att tröskeln för att meddela tillstånd är snarare låg än hög.

V Normer för innehållet i tillståndsansökan

Bestämmelser som är väsentliga med tanke på tillståndsansökans innehåll är RB 30:3 och 30:6.1. I det senare lagrummet regleras tillståndsansökans innehåll och där hänvisas till det föregående lagrummet. Med stöd av RB 30:6.1 ska i tillståndsansökan anföras:

1. den i RB 30:3 stadgade grund på vilken besvärstillstånd sökes och

2. de skäl på vilka sökanden anser att grund för meddelande av besvärstillstånd föreligger i detta fall.

Erfarenheten har visat att i en god ansökan har den som avfattat ansökan också iakttagit den senare bestämmelsen. Nästan alla sökande kan skriva in någon grund för besvärstillstånd i ansökan (prejudikat, återbrytande eller vägande skäl), men problemen börjar när man i ansökan borde redogöra för de skäl på vilka grund föreligger i detta fall. Problemet är att skälen förklaras alltför allmänt och abstrakt, t.ex. så här:

"Sökanden anhåller om besvärstillstånd eftersom det med tanke på tillämpningen av lagen i andra liknande fall är viktigt att få ärendet prövat av högsta domstolen.

I ärendet är det fråga om tolkningen av ÄL 66 §, beträffande vilken det inte finns just någon rättstillämpning."

Därefter börjar sökanden driva sitt ärende.

Genom att endast hänvisa till att det är fråga om ett tolkningsproblem som gäller ÄL 66 §, är sökanden bara i början av den väsentliga motiveringen till sin tillståndsansökan. Därefter borde han börja förklara, (a) vilket av flera tolkningsproblem som hänför sig till lagrummet som det nu är fråga om och (b) på vilket sätt det framkommer i målet. När man sålunda har kommit fram till ett enskilt tolkningsproblem och hur det hänför sig till detta ärende, borde man försöka återgå till kungsfrågan i en prejudikatsbaserad ansökan: (c) varför problemet är av allmän betydelse, dvs. har prejudikatsvärde.

Om tillståndsansökan inte har avfattats på föreskrivet sätt, ska högsta domstolen med stöd av RB 30:9.1 uppmana sökanden att komplettera ansökan. Enligt dagens praxis anses denna bestämmelse inte vara tvingande och den tillämpas ytterst sällan, om det är fråga om en ansökan som gjorts av en jurist. Om juristen inte kan motivera varför besvärstillstånd borde meddelas i det fall han sköter, är det ett beaktansvärt tecken på att det inte finns stoff till besvärstillstånd i målet, i synnerhet om tillståndsgrunden inte helt uppenbart lyser en i ögonen i de lägre domstolarnas avgöranden.

VI En prejudikatsbaserad tillståndsansökan med bra innehåll

Med tillämpning på det föregående exemplet försöker jag i det följande först beskriva hur en tillståndsansökan enligt idealmodellen borde se ut. Därefter specificerar jag vad det egentligen krävs för att avfatta en bra tillståndsansökan. Eftersom problemen med tillståndsansökans innehåll gäller prejudikatsbaserade ansökningar, är följande exempelansökan en sådan.

(1) Tillståndsansökan enligt idealmodellen

I professor Urpo Kangas artikel "Kiinteistön lahja ja saajan puolison avio-oikeutta koskeva määräys", DL 2000 s. 1035 ss., som utkom 2000, hittade jag ett intressant juridiskt problem. Utifrån det har jag hittat på följande tillståndsansökan. – Det problem som fallet gäller har numera lösts både genom avgörandet HD 2011:32 och genom lagen om ändring av ÄL 66 § (97/2011). Eftersom problemet är så enkelt och klart har jag ändå inte förmått mig att avstå från exemplet.

(1.1) I ärendet är fråga om följande tolkningsproblem med formföreskriften i ÄL, som orsakas av den nya formföreskriften om överlåtelse av fastighet i 1995 års JB 2:1.

Min far gav mig 1997 en fastighet i gåva och förordnade då i gåvobrevet att min make inte har giftorätt i den egendom som jag erhållit som gåva. Gåvobrevet upprättades och undertecknades med iakttagande av formföreskrifterna i 1995 års JB 2:1, så att gåvobrevet undertecknades av endast köpvittnet utöver gåvogivaren och gåvotagaren. Vid den avvittring som förrättades mellan mig och min make 2005 ansåg skiftesmannen att gåvobrevets förordnande om giftorätt var ogiltig med stöd av ÄL 66 §, eftersom bestämmelsen om giftorätt i gåvobrevet hade bestyrkts av endast ett ojävigt vittne. Formföreskriften i ÄL 66 § kräver underskrift av två ojäviga vittnen.

Jag har klandrat den förrättade avvittringen och yrkat att den upphävs och sänds tillbaka till skiftesmannen för att förrättas på nytt så att villkoret om giftorätt anses giltigt. Såväl tingsrätten som hovrätten har förkastat min talan och ansett villkoret ogiltigt. Nedan i mina besvär yrkar jag att hovrättens dom ska upphävas och att min talan ska bifallas. I tingsrätten och hovrätten baserade jag min talan också på en annan grund – min makes godkännande i efterhand – men i högsta domstolen är det inte längre fråga om detta.

(1.2) I ärendet är det alltså fråga om huruvida den nya formföreskriften i 1995 års JB 2:1, som är lindrigare än den tidigare, och som gäller huvudavtalet inverkar på tolkningen av den över 70 år gamla formföreskriften i ÄL 66 §, som reglerar ett sidoförordnande i samma avtal. De lägre domstolarnas avgöranden baserar sig på en bokstavlig tolkning av ÄL 66 § som också kan försvaras ur rättssäkerhetsperspektiv och av andra allmänna skäl; tolkningen har också fått stöd i rättslitteraturen. (Se Kangas: DL 2000 s. 1035-1038.) En motsatt tolkning kan emellertid motiveras framför allt med allmänna lagtolkningsläror, enligt vilken lagtolkningen ska ta hänsyn till de förändringar som inträffat i författningsomvärlden. Det är alltså fråga om ett tolkningsproblem som orsakas av 1995 års JB och som inte beaktades när lagen stiftades.

(1.3) Tolkningsproblemet är av betydande allmän praktisk betydelse. Varje år görs ungefär 5 000 fastighetsgåvor, och i de flesta fall överlåter föräldrarna en fastighet till sina barn. Förordnanden om giftorätt är vanliga vid dessa överlåtelser. Efter att 1995 års JB trätt i kraft har det alltså gjorts tusentals gåvor, som kan beröras av samma problem. Om besvärstillstånd meddelas och om avgörandet publiceras har det betydande praktisk betydelse. Om högsta domstolen fastställer hovrättens dom, blir den fallgrop som följer av 1995 års JB effektivt avslöjad och parterna kan försöka vidta åtgärder för att avhjälpa saken.

De fakta som ska beaktas i ärendet är ostridiga. Enligt högsta domstolens register över besvärstillstånd har besvärstillstånd inte meddelats tidigare i något liknande ärende.

(2) Specificering av ansökan

I det följande försöker jag med hjälp av exemplet ovan berätta vilka omständigheter som är väsentliga för en bra ansökan.

(Ad 1.1) Föredraganden är den som först läser tillståndsansökan. För att föredraganden snabbt ska sätta sig in i saken är nödvändigt särskilt med tanke på föredraganden att sökanden till först kort och koncist redogör för fakta som är av betydelse för rättsfrågan i målet och för den processuella situationen.

Det är skäl att särskilt framhäva och upprepa att denna sakpresentation ska vara kort och koncis; inte ens i ett komplicerat ärende får den överstiga en halv sida. Det är ju inte fråga om att redogöra för hela målet utan om en introduktion till prejudikatsfrågan.

Redan i denna första del av tillståndsansökan är det skäl för sökandens ombud att inta den kyliga och objektiva grundinställning som är väsentlig med tanke på hela ansökan. Fakta och de lägre domstolarnas avgöranden relateras enbart kallt konstaterande utan att man driver själva saken. Man behöver inte färga fakta eller kritisera de lägre domstolarnas avgöranden. Man bör redogöra sanningsenligt för väsentliga fakta och det centrala innehållet i de lägre domstolarnas avgöranden. Den partiska presentationen av ärendet kommer alltid fram, eftersom föredraganden och ledamöterna utöver ansökan alltid läser de lägre domstolarnas avgöranden och vid behov också de viktigaste handlingarna. Föredraganden är ofta tvungen att sätta sig in i handlingarna mera ingående.

Det hjälper föredraganden och ledamöterna avsevärt om man preciserar vilka saker det är fråga om i högsta domstolen. Om ärendet har prövats i större omfattning i hovrätten och avsikten nu är att tvista på snävare grunder är det bra att förklara detta för att undvika onödigt arbete.

Om sökanden anser att vissa väsentliga fakta fortfarande är stridiga – med andra ord sökanden har en annan åsikt om hovrättens slutsatser beträffande bevisningen – är det skäl att föra fram detta redan i tillståndsansökan. Detta innebär endast att man konstaterar stridigheten och inte att man i tillståndsansökan börjar kritisera hovrättens prövning; det hör till besvären. Det är nödvändigt att utreda om fakta är stridiga för att man när tillståndet prövas ska kunna bedöma om man kommer åt att ta ställning till sökandens påstådda prejudikatsfråga oberoende av bevisfrågan eller först när bevisningen har bedömts på ett annat sätt än i hovrätten. Om prejudikatsfrågan blir beroende av ny bedömning av bevisningen, minskar möjligheterna att bifalla tillståndsansökan väsentligt.

(Ad 1.2) Härnäst kommer man till tillståndsansökans kärnpunkt, dvs. specificering av rättsfrågan. Genom prejudikat ges svaret på ett sådant rättsligt problem som är av allmän betydelse. (Frågor som kan bli prejudikat, se ovan avsnitt III.)

För att sökandens ombud ska kunna identifiera det rättsliga problemet, måste han förstå och känna till juridiken. Problemet har för det första kunnat uppmärksammas i juridisk litteratur. Det är i allmänhet ett tecken på att det åtminstone är fråga om ett verkligt rättsligt problem, men det garanterar fortfarande inte att frågan är av allmän betydelse. I litteraturen kan det ibland talas om problem som kan vara intressanta ur något perspektiv men som det kan vara svårt att förstå att de skulle vara av allmän betydelse. Dylika situationer, där andra redan har identifierat problemet, är inte särskilt vanliga men när en sådan inträffar önskar man att sökandens ombud skulle identifiera problemet. Det är naturligtvis arbetsdrygt att förbereda sig på dessa situationer när man är tvungen att hela tiden följa med vad som skrivs och vad det talas om på området.

För det andra har problemet kunnat förekomma i det praktiska rättslivet. Även nu bör det påpekas att det ska vara fråga om ett allmänt och genuint problem. Att sökanden eller dennes ombud inte förstår hovrättens avgörande gör inte saken till ett allmänt problem. Om sökanden eller dennes ombud inte känner till eller inte förstår de allmänt kända tolknings- och systematiseringsprinciper eller allmänt kända rättskällor som hovrätten baserat sitt avgörande på, börjar man inte undervisa dem genom prejudikat. Om ett problem i det praktiska rättslivet kunde avhjälpas med ett prejudikat, ska sökanden visa att problemet yppar sig i form av motstridig praxis och andra oklarheter. Det räcker inte med att allmänt slänga fram att det råder okunskap på fältet, utan sökanden ska åtminstone påvisa motstridiga avgöranden på lägre nivå. Ibland är det betydande skillnader mellan de problem som uppstår i det praktiska rättslivet och de allmänt kända problem som dryftas i litteraturen.

De praktiska problemen anses ibland så triviala att man särskilt i universitetskretsar förundrar sig över varför det meddelas prejudikat om dem. Man kan påminna dem som förundrar sig om att prejudikaten antas ha även andra användare än universitetsfolk. Det som en expert på området är en så trivial fråga att han inte ens ids skriva in det i en grundläggande lärobok innebär inte att frågan inte skulle kunna vara ett allmänt och genuint problem i det rättsliga livet. Praxisen har kunna glida in på sina egna motstridiga och slingriga vägar exempelvis av den orsaken att man bara inte har upptäckt betydelsen av någon central omständighet. Då kan det vara på sin plats att meddela ett slags pedagogiskt prejudikat.

När det gäller specificeringen av rättsfrågan är det skäl att betona en omständighet som hänför sig till föregående punkt (Ad 1.1): rättsfrågan måste motsvara fakta i målet. I ansökningarna utvecklas ibland någon sådan rättsfråga som helt saknar faktagrund i målet eller som förutsätter att fakta bedöms på ett helt annat sätt än i de lägre domstolarna.

Typiskt för en äkta prejudikatsfråga är att den kan koncentreras till några rader såsom den rubrik som högsta domstolen ger den. Och tvärtom: om man är tvungen att använda många sidor text för att beskriva rättsfrågan är det ganska sannolikt att problemet inte står klart ens för skribenten eller att han försöker utveckla ett problem ur en sak som inte är ett problem för någon annan än skribenten.

(Ad 1.3) Ibland kommer problemet i målet fram första gången i det aktuella målet och det är självklart att problemet är av allmän betydelse. Då behöver problemets allmänna betydelse inte förklaras särskilt. Men ibland är det skäl att satsa på att utreda problemets allmänna betydelse. Det är skäl att göra så när det är fråga om ärendekategorier i vilka man i regel gör förlikning eller som är beroende av egna förfaranden utanför domstolsprocessen, såsom avvittring och arvskifte. Detsamma kan gälla behörighetsfrågor som berör konkursbos förvaltare och utredare vid företagssaneringar. Dylika frågor kommer så sällan upp i domstolarna och slutligen i högsta domstolen att deras betydelse inte är lätt att förstå om den inte utreds i ansökan.

(3) Skillnaden mellan tillståndsansökan och besvär

När man i tillståndsansökan förklarar prejudikatsfrågan för läsaren, är det skäl att enbart hålla sig till att specificera problemet samt att förklara dess betydelse och börja driva ärendet först i besvären. Först i besvären kritiserar man hovrättens avgörande och för fram de omständigheter och synpunkter som talar för klientens ståndpunkt. Om ansökan om besvärstillstånd har uppgjorts enligt dessa principer borde följden för det första vara att tillståndsansökan är klart kortare än själva besvären och för det andra att tillståndsansökan och besvären skiljer sig från varandra till såväl sakinnehåll som stil. Även om tillståndsansökan skulle vara kort och besvären långa betyder det inte att tyngdpunkten i ombudets arbete skulle ligga på besvären. Tvärtom: tyngdpunkten i arbetet ska ligga på tillståndsansökan.

Det är vanligt att tillståndsansökan är lång och besvären korta. Om besvärstillstånd har sökts på prejudikatsgrund och besvären är några rader långa, så att där hänvisas till vad som anförts i tillståndsansökan, eller om man i besvären med några små skillnader i skiftningar upprepar vad som anförts i tillståndsansökan är det tämligen säkert att den handling som rubricerats som tillståndsansökan och besvär inte innehåller någon egentlig tillståndsansökan, utan handlingen innehåller i värsta fall besvär som upprepas två gånger. Jag ser ingen annan förklaring till dylika ansökningar än att den som skrivit ansökan ännu inte har förstått vad ställningen som prejudikatsdomstol innebär. Högsta domstolen är i första hand intresserad av om ärendet innehåller stoff till ett prejudikat som är av betydelse för den allmänna rättskipningen. Det är av mindre betydelse om den skulle avgöra ärendet på ett annat sätt än hovrätten.

Med stöd av 17.4 § i rättshjälpslagen kan fullföljdsdomstolen besluta att biträdes arvode inte ersätts av statens medel, om ändringsansökan klart saknar grund. I högsta domstolen har denna bestämmelse tillämpats åtminstone i sådana fall där ansökningarna i själva verket är enbart ändringsansökningar. Det är alltså fråga om sådana fall där man i ansökan inte ens har försökt anstränga sig att motivera varför besvärstillstånd borde meddelas i det aktuella fallet.

Eftersom det i tillståndsansökan är fråga om att specificera prejudikatsfrågan och i besvären åter om att driva klientens sak, borde skillnaden mellan tillståndsansökan och besvären också synas i stilen. I tillståndsansökan borde perspektivet vara allmänt. Detta betyder att sökandens ombud borde granska sin klients ärende och öde ur ett icke sedvanligt perspektiv, på ett annat sätt än t.ex. i ändringsansökan till hovrätten. I en prejudikatsbaserad tillståndsansökan borde sakerna relateras kyligt och allmänt, för att inte säga objektivt. När högsta domstolen överväger prejudikatsfrågan granskar även den saken i första hand på samma sätt: är sökandens öde förenat med ett sådant problem som är av allmän betydelse och som styr rättskipningen om det löses. I besvären åter får perspektivet vara subjektivt, ombudets huvudsakliga skyldighet är ju att tala för sin klient, för vem annan ska göra det om inte ombudet?

(4) Några typiska innehållsmässiga brister i tillståndsansökan

Ovan har jag behandlat en tillståndsansökan enligt idealmodellen. Samtidigt har jag fört fram några av de vanligaste bristerna hos tillståndsansökningar. I det följande granskar jag ytterligare ett par exempel där de mest typiska felen har kommit fram.

(4.1) Krav på att tidigare rättstillämpning ska ändras

Ibland finns det redan ett prejudikat i frågan, men det är mycket gammalt. I ett sådant fall kan sökanden begära besvärstillstånd med den motiveringen att den ståndpunkt som framgår av det gamla prejudikatet borde ändras. Det är vanligt att man till stöd för en ny ståndpunkt hänvisar endast till det tidigare fallets ålder, men inte förklarar de allmänna orsakerna till att den ståndpunkt som framgår av det gamla prejudikatet borde ändras. Det kan vara motiverat att ändra tidigare praxis av faktiska eller rättsliga orsaker. Då borde sökanden utreda konkret hur de fakta som är avgörande för saken eller den författningsomvärld som är av betydelse för bedömningen av saken har förändrats. Om detta inte görs blir slutresultatet att den påstådda bristen hos det tidigare prejudikatet inte beror på allmänna orsaker utan på att det går emot klienten.

(4.2) Påstående om att rådande praxis strider mot Europakonventionen eller grundlagen

Det är vanligt att påstå att något förfarande, även om det baserar sig på etablerad praxis, strider mot de mänskliga rättigheterna enligt Europakonventionen eller mot de grundläggande fri- och rättigheterna som definieras i Finlands grundlag. Som vi vet är särskilt Europakonventionens bestämmelser ganska allmänna och deras innehåll bestäms enligt Europadomstolens omfattande, mångfacetterade och ständigt föränderliga evolutivt/dynamiska tolkningspraxis. Även nu borde sökanden konkret utreda vilket avgörande eller av vilket avgörande den princip framgår som den av hovrätten godtagna praxisen strider mot. Annars blir påståendet igen bara något obestämt som man slänger fram.

VII Varför har besvärstillstånd inte meddelats?

(1) Allmänna orsaker

Den första och uppenbarligen vanligaste allmänna orsaken till att tillstånd avslås är att ärendet inte är en prejudikatsfråga: det är inte förenat med något sådant lagtolknings- eller systematiseringsproblem eller någon sådan lagtillämpningsfråga som skulle gå att göra till ett prejudikat med en rättsregel och på dess grund går det inte heller att bygga någon ordentlig ledning i prövningsfrågor, där man som modell för andra skulle kunna framföra allmängiltig argumentering eller väga principer eller styra in oenhetlig praxis på rätt spår. Det är alltså själva ärendet som spelar den avgörande rollen. Om grunder saknas för att meddela tillstånd, ändrar inte ens en bra ansökan på saken. För det andra, fast det skulle föreligga ett problem som skulle passa som regel eller mall, kan det vara så sällsynt och unikt att avgörandet saknar allmän betydelse.

(2) Fallrelaterade orsaker eller faktiska hinder

Att tillstånd avslås beror i en del av fallen på att det vid en närmare prövning av ansökan kan framgå någon särskild orsak till att tillstånd inte kan meddelas. Då kan man tala om faktiska hinder för att meddela tillstånd.

(a)Oklara fakta. Även om prejudikat kan meddelas endast i rättsfrågor, kan högsta domstolen rätt sällan begränsa sin prövning till att gälla enbart rättsfrågor. Högsta domstolen avgör inte abstrakta rättsfrågor utan konkreta rättsfrågor som gäller mål. Fakta i målet är alltid grunden för all rättslig bedömning. Till den del som tillstånd meddelas måste högsta domstolen i allmänhet pröva både målets faktasida och rättsfrågan, om det inte är fråga om en situation som avses i RB 30:3.2.

Sedan 2006 har besvärstillstånd kunnat meddelas delvis till att gälla en fråga vars avgörande är nödvändigt för att styra rättstillämpningen eller annars med hänsyn till grunderna för besvärstillståndet. Då kan avgörandet till övriga delar grunda sig på omständigheter som konstaterats i hovrättens avgörande (RB 30:3.2 2 punkten och 30:3.3). Avsikten är att göra det lättare att meddela tillstånd i ett sådant fall där det finns en klar rättsfråga som förutsätter ett prejudikat, men där fakta fortfarande är stridiga för att parterna tvistar om dem. Om hovrätten har avgjort bevisfrågan adekvat och förståeligt, kan högsta domstolen grunda sitt avgörande av rättsfrågan på hovrättens bevisbedömningar, alltså utan att man tar upp bevisen på nytt. – Denna bestämmelse har inte tillämpats särskilt ofta, vilket torde bero på att den förutsätter en mycket klar rättsfråga, som på sätt och vis kan avgöras hermetiskt på grundval av den bevisning som lagts fram i hovrätten.

Eftersom tiden går är det problematiskt att bedöma bevisningen på nytt i tredje instans. Därför meddelar man inte gärna tillstånd i mål där prejudikatsfrågan är beroende av bevisning, alltså av en annorlunda bedömning av bevisningen. Tillstånd meddelas alltså vanligtvis inte, om det vid ett grundligt övervägande av ansökan om besvärstillstånd framgår att fakta i målet fortfarande är så oklara att det sist och slutligen är osannolikt att man ens kan uttala sig om en i sig intressant prejudikatsfråga utan att ånyo ta upp och bedöma muntliga bevis.

Å andra sidan är det fel att påstå att högsta domstolen inte skulle pröva även bevisfrågor (t.ex. HD 2001:13, 2004:120, 2006:64 och 2011:20). När bevis tas upp tredje gången i högsta domstolen är orsaken vanligtvis antingen att de tillämpade principerna för bedömning av bevisningen har en generell betydelse eller att bedömningen av en intressant allmän rättsfråga är bunden till omständigheterna i fallet, vilka det är nödvändigt att granska till alla delar även i högsta domstolen. - Under 2010-talets första år har högsta domstolen varje år förrättat muntlig förhandling i drygt tio mål bl.a. för att ta upp bevis.

(b) Lagstiftaren håller på att undanröja prejudikatsproblemet. För det andra kan det framgå att lagstiftaren just håller på eller har ingripit i problemet genom en sådan lagändring att i framtiden har avgörandet av det nu aktuella problemet inte längre någon allmän betydelse.

(c) Ett prejudikat har just meddelats. För det tredje kan det ha meddelats ett färskt prejudikat i frågan. Tillståndsansökan som gäller samma fråga lyckas åtminstone inte i det fallet att det överklagade avgörandet har meddelats innan prejudikatet publicerades. Om ändring söks i ett avgörande som har meddelats efter prejudikatet kan tillstånd meddelas i första hand för att förenhetliga rättstillämpningen, men tillstånd meddelas inte automatiskt. Tillstånd kan meddelas t.ex. om det är fråga om att hovrätten avsiktligt trilskas med att iaktta det nya prejudikatet som rättsnorm, alltså att hovrätten vill att högsta domstolen ska ta sig en ny funderare på saken.

(d) Prejudikatsfrågan kräver flera ansökningar. För det fjärde kan problemet vara sådant att prejudikat inte kan meddelas på grund av ett fall, utan det skulle kräva flera fall av samma typ, för att hela problemet ska bli tillräckligt belyst. Som exempel kan nämnas den serie av fyra avgöranden som gällde förordnande och val av skiftesman, HD 1995:174-177, där man bedömde lämpligheten hos de personer som föreslagits som skiftesman utifrån bl.a. olika jävsgrunder. I prejudikatsparet HD 2002:117-118, som utgör en prövningsanvisning i fråga om näringsförbud, var en fråga om verksamheten som helhet bedömdes uppfylla förutsättningarna för förbud. Eftersom aktörerna i fallen hade olika ställning i bolagen och de hade gjort sig skyldiga till olika brott, kunde den övergripande bedömningen belysas mångsidigare än vad som hade varit möjligt på grundval av endast ett fall. Frågeställningen var av samma typ i händelseserien HD 2008:11-13, som gällde skattebrott och där man med hjälp av olika situationer bedömde när det i samband med försummelse av skatter och avgifter var fråga om insolvens och när om vinning på skattetagarens bekostnad.

(e) Dålig processkonstellation. För det femte kan målets processkonstellation vara dålig med tanke på en prejudikatsfråga. Exempelvis i ett ärende som gäller jämkning av skadestånd kan det hända att den som är berättigad till ersättning inte meddelas tillstånd, eftersom slutresultatet är öppet endast när det gäller en höjning av ersättningen. Om även den ersättningsskyldige skulle ha ansökt om tillstånd, kunde motiveringen till avgörandet bli mångsidigare. Det kan gå likadant i ett principiellt viktigt mål som gäller val av straff och straffmätning då svaranden inte har sökt ändring. Man skulle kunna uttala sig endast om en skärpning av det straff som åklagaren yrkat, trots att ett ordentligt prejudikat skulle kräva att avgörandet borde kunna motiveras öppet även med avseende på en lindring.

(f) Dålig ansökan. Ibland meddelas tillstånd inte därför att tillståndsansökan är så dålig att den inte alls eller endast i förbifarten tangerar den fråga som är den egentliga prejudikatsfrågan i målet. Högsta domstolen är inte i sig bunden till tillståndsansökan: tillstånd har meddelats och kommer även framöver att meddelas på grund av sådana ansökningar där man inte alls talar om prejudikatsfrågan. Detta gäller dock i allmänhet endast frågor som avgörs på tjänstens vägnar. Man meddelar inte gärna tillstånd i ärenden där parterna inte processar om den fråga som är avgörande för utgången i ärendet.

(3) Meddelande av tillstånd är ett resultat av prövning

Även om ett mål skulle tyckas innehålla ett intressant allmänt rättsligt problem och fast det inte skulle yppa sig något faktiskt hinder mot att meddela tillstånd, kan det ändå hända att tillstånd inte meddelas. Det är då fråga om tillståndsprövningens mest väsentliga drag, dvs. just att den är beroende av prövning. Vid tillståndsprövningen är man tvungen att beakta omständigheter som verkar åt olika håll. Ofta kan ett avslag bero på att fast målet har underlag för en rätt klar rättslig fråga, visar sig fakta i målet vara problematiska. Även om fakta inte skulle vara problematiska kan de vara på så sätt avvikande att det förblir oklart om de kan ligga till grund för ett prejudikat som är tillräckligt allmänt.

Vid föredragningen kan man ibland konstatera att i denna fråga borde ett prejudikat meddelas, men det lönar sig inte att förstöra frågan med detta mål. Ofta kumulerar flera faktiska hinder mot att meddela tillstånd: fakta är något oklara, en lagändring planeras och ansökan är dålig.

VIII Andra tillståndsgrunder

Besvärstillstånd kan också meddelas på återbrytningsgrund eller för att det föreligger vägande skäl. Tillstånd meddelas mycket sällan på dessa grunder. Därför behandlar jag tillståndsansökningar som gäller dem endast kortfattat.

(1) Återbrytningsgrund

På återbrytningsgrund – som egentligen omfattar såväl återbrytande som klagan – kan besvärstillstånd meddelas om därtill finns särskild anledning till följd av sådant i saken inträffat rättegångs- eller annat fel, att hovrättens avgörande borde återbrytas eller undanröjas. Denna grund har föreskrivits för att sökanden inte ska behöva vänta på att avgörandet vinner laga kraft för att ett felaktigt avgörande ska kunna undanröjas eller återbrytas, utan man kan ingripa i saken mera direkt genom normalt ändringssökande.

Med tanke på ansökans innehåll bör man lägga märke till att meddelande av besvärstillstånd förutsätter nu att förutsättningarna för klagan eller återbrytande enligt RB 31 kap. föreligger. I ansökan ska man av denna orsak för det första föra fram det fel som uppfyller villkoren för klagan eller återbrytande och för det andra med stöd av vilket lagrum hovrättens avgörande borde återbrytas eller undanröjas.

Dessutom vore det också särskilt skäl att koncentrera sig på den viktigaste frågan när det gäller återbrytande – nämligen på vilken grund tröskeln för återbrytande överskrids. På återbrytningsgrunder ingriper man inte i småfel, utan i klara och iögonenfallande fel. Ofta begärs besvärstillstånd på återbrytningsgrund därför att hovrätten påstås ha begått ett i RB 31:1 4 punkten avsett procedurfel när saken behandlades. En vanlig brist i dessa ansökningar är att sökanden glömmer att för att klagan ska bifallas – eller numera tillstånd meddelas – förutsätts att man upptäcker eller kan anta att felet väsentligt inverkat på målets utgång.

De vanligaste bristerna hos återbrytningsgrundade ansökningar är av samma typ som hos prejudikatsgrundade ansökningar: yrkandena och påstående konkretiseras inte och specificeras inte närmare.

Ofta försöker man få högsta domstolen att pröva en bevisfråga genom att påstå att de lägre domstolarna har gjort sig skyldiga till ett fel i förfarandet eller att de har tillämpat lagen fel, eftersom de har bedömt bevisningen fel. När det i grund och botten endast är fråga om att bedöma bevisningen – t.ex. om ett vittnes berättelse anses tillförlitlig – torde man inte kunna göra sig skyldig till vare sig felaktigt förfarande eller felaktig lagtillämpning. Till exempel vid bedömningen av ett vittnes trovärdighet är det helt enkelt inte fråga om tillämpning av process- eller andra rättsregler utan om att tillämpa erfarenhetssatser som är kända från de humanistiska vetenskaperna. Det är en helt annan sak att man t.ex. vid förfarandet för upptagning av bevis har kunnat tillämpa lagen fel genom att vägra att ta upp bevisning som gäller någon omständighet, men då är det inte fråga om bedömning av bevisningen. Dessutom är det möjligt att bevisen har kunnat vara felaktiga på det sätt som avses i RB 31:7 och 31:8, men inte heller då är det fråga om bedömning av bevisning.

(2) Vägande skäl

Ansökan om besvärstillstånd som grundar sig på vägande skäl berörs av samma anmärkningar som andra ansökningar. Om tillstånd begärs t.ex. därför att saken är av särskilt stor och unik betydelse för sökanden, är det skäl att i ansökan på ett så belysande och konkret sätt som möjligt föra fram vilka de uttryckliga omständigheter är som gör saken särskilt betydande och unik. När det är fråga om sökandens personliga omständigheter är sökanden och dennes ombud de största experterna. Det är ombudets uppgift att utreda varför situationen just nu är så exceptionell och viktig att besvärstillstånd borde meddelas.

IX Prejudikatbesvär från tingsrätten direkt till högsta domstolen

Vid ingången av 2011 trädde lagen om ändring av rättegångsbalken (650/2010) i kraft. Den viktigaste delen gäller ändringssökande från tingsrätten till hovrätten. Det nya systemet för sökande av ändring kallas systemet med tillstånd till fortsatt handläggning. I det nya systemet upptar hovrätten inte längre mindre ärenden till prövning, om den inte meddelar tillstånd till fortsatt handläggning i ärendet. Till denna samma reform har man kopplat det nya systemet för sökande av ändring genom prejudikatbesvär direkt från tingsrätten till högsta domstolen, som det bestäms om i det nya RB 30a kap. Genom det kan man gå förbi hovrätten. – I det följande presenterar jag endast vissa huvuddrag hos det nya systemet.

  • Prejudikatbesvär innebär att en part anhåller om besvärstillstånd för att få ett avgörande av tingsrätten prövat av högsta domstolen i stället för av hovrätten.
  • Prejudikatbesvär får anföras endast i det fallet att ändringssökandens motpart har samtyckt till förfarandet. Samtycket ges antingen skriftligt eller muntligt i tingsrätten (RB 30a:1.2).
  • I ett prejudikatbesvärsmål får motparten till den som ansöker om besvärstillstånd anföra motbesvär med iakttagande av det förfarande som förskrivs i RB 25:14a. För att motbesvären ska prövas förutsätts att den som anfört motbesvären meddelas besvärstillstånd. Om den egentliga ändringssökanden inte meddelas besvärstillstånd, förfaller även motbesvären (RB 30a:5). – När det gäller systemet med motbesvär påminner prejudikatbesvären om ändringssökande till hovrätten. Detsamma gäller besvärstiden: också den är densamma som när man överklagar från tingsrätten till hovrätten, dvs. 30 dagar.
  • I ett prejudikatbesvärsmål får högsta domstolen meddela besvärstillstånd endast på prejudikatsgrund (RB 30a:2).
  • Det har sina risker att förlita sig på prejudikatbesvär. Om tillstånd inte meddelas vinner tingsrättens avgörande laga kraft och parterna har inte längre rätt att föra målet till hovrätten den normala vägen.

Prejudikatbesvär torde i första hand komma att användas i mål, där parterna anser att prejudikatsfrågan är mycket klar och vars avgörande är av betydelse för andra mål som inletts eller kommer att inledas; med andra ord är strävan med prejudikatbesvär att först försöka avgöra ett s.k. pilotmål medan andra mål väntar på att det ska avgöras.

Man bör komma ihåg att ett prejudikatbesvär är ett precis likadant mål som ett besvärstillståndsmål från hovrätten till högsta domstolen när det gäller hur man driver ärendet. Ett prejudikatbesvärsmål drivs helt normalt. Om svaranden har meddelats tillstånd ska käranden i sitt svar naturligtvis ta ställning till rättsfrågan även på allmän nivå, men han ska komma ihåg att i sitt svar föra fram även fakta i det mål det är fråga om. Rättsfrågan ska tas till konkret nivå i fråga om detta mål. Även om rättsfrågan i ett prejudikatbesvärsmål ofta är klarare än sedvanligt, är det inte fråga om en fråga av frågesportsnatur utan om hur rättsfrågan tillämpas när detta mål avgörs.

 
Publicerad 24.10.2013