Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 30.3.2020 om antagande av landskapslag om temporärt tilläggsstöd till den som lyfter grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd

Diarienummer:
OH2020/111
Liggare:
865
Givet:
4.6.2020

TILL REPUBLIKENS PRESIDENT

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 30.4.2020 gällande ärendet nr VN/8612/2020

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 30.3.2020 om antagande av landskapslag om temporärt tilläggsstöd till den som lyfter grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd

UTLÅTANDE

Justitieministeriet har begärt utlåtande över den ifrågavarande landskapslagen som helhet, men särskilt i fråga om landskapslagens förhållande till jämlikhetsbestämmelsen och förbudet mot diskriminering i 6 § grundlagen. Ministeriet har konstaterat att den inkomstrelaterade dagpennin¬gen för en del förmånstagare kan bli en mindre summa per månad än grunddagpenningen och det temporära tilläggsstödet sammanlagt. Således har frågan varit om den antagna landskapslagen kan anses vara diskriminerande eftersom det temporära tilläggsstödet endast kan beviljas dem som är berättigade till grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd och inte dem som erhåller inkomstrelaterad dagpenning som handhas av arbetslöshetskassorna.

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om temporärt tilläggsstöd till den som lyfter grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd. Enligt landskapslagen kan ett temporärt tilläggsstöd beviljas den som är berättigad till grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd med stöd av landskapslagen (ÅFS 71/2003) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomstskydd för arbetslösa (FFS 1290/2002; blankettlagen). Det temporära tilläggsstödet är 30 euro per dag och kan utbetalas för tidsperioden 1.4–30.6.2020 för fem dagar per vecka. Landskapslagen är en så kallad budgetlag. Landskapslagen innehåller ett bemyndigande för landskapsregeringen att bestämma att lagen skall träda i kraft i den ordning som föreskrivs i 20 § 3 mom. självstyrelselagen. Det temporära tilläggsstödet beviljas utan särskild ansökan och prövas i samband med ansökan om andra arbetslöshetsförmåner. Verkställigheten sköts av Ålands arbetsmarknads- och servicemyndighet.

Syftet med landskapslagen är att under en begränsad tidsperiod trygga försörjningen hos personer som har hamnat i en svår situation på arbetsmarknaden samt att främja deras förutsättningar att komma in på eller återvända till arbetsmarknaden. Avsikten med den temporära lagstiftningen är att minska spridningseffekterna av olika restriktioner som hänför sig till den aktuella covid-19 situationen och dess negativa ekonomiska effekter för personer med sämst skyddsnät.

Landskapslagen gäller social trygghet och stöd för individer med hjälp av landskapsmedel samt Ålands arbetsmarknads- och servicemyndighet.

Enligt 18 § 1, 13 och 23 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om socialvården och främjande av sysselsättningen samt i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar. Enligt 27 § 11 punkten och 29 § 1 mom. 3 punkten självstyrelselagen tillkommer lagstiftningsbehörigheten riket i fråga om försäkringsavtal och socialförsäkring. Således hör bestämmelserna om grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd till landskapets lagstiftningsbehörighet, medan den inkomstrelaterade dagpenningen utgör riksbehörighet.

Utgångspunkten är således att landskapslagslagen i fråga gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens. Vid lagstiftningsgranskningen bör dock tas ställning även till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.

Med tanke på grundlagen hänför sig den antagna landskapslagen för det första till bestämmelserna i 18 och 19 § grundlagen.

Enligt 18 § 1 mom. grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Det allmänna skall sörja för skyddet av arbetskraften. Enligt 18 § 2 mom. grundlagen skall det allmänna främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete. Rätten till social trygghet garanteras i 19 § grundlagen. Enligt 19 § 2 mom. grundlagen skall var och en genom lag garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga

och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare.

Syftet med den nu föreliggande landskapslagen är att temporärt trygga försörjningen hos personer som har en svår situation på arbetsmarknaden i det rådande exceptionella läget. De ovannämnda bestämmelserna i 18 och 19 § grundlagen och deras vedertagna tolkningspraxis i riksdagens grundlagsutskott är relevanta för flera bestämmelser i landskapslagen. Riksdagens grundlagsutskott har konstaterat att det främjande av sysselsättningen som avses i 18 § 2 mom. grundlagen betyder dels att det allmänna skall verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete, dels att det allmänna skall försöka hindra att det uppstår en grupp som är permanent arbetslös (se t.ex. GrUU 19/2018 rd). Enligt riksdagens grundlagsutskott är arbetslöshetsdagpenningens grunddagpenning och den inkomstrelaterade dagpenningens grunddel, som är lika stor som grunddagpenningen, samt arbetsmarknadsstödet, som till fullt belopp är lika stort som grunddagpenningen, det slag av sociala trygghetsförmåner som anknyter till 19 § 2 mom. grundlagen (se t.ex. GrUU 46/2002 rd).

Högsta domstolen konstaterar att landskapslagen uppfyller de krav som dessa grundlagsbestämmelser ställer.

Den nu föreliggande landskapslagen har relevans även med tanke på 6 § grundlagen. Enligt grundlagsutskottet kan detaljerna i sättet att reglera arbetslöshetsförmåner nämligen bli viktiga också med tanke på 6 § grundlagen. Utskottet har ansett det möjligt att alla människors försörjning vid arbetslöshet inte tryggas på samma sätt. Skillnaderna bör dock vara acceptabla med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna (se t.ex. GrUU 46/2002 rd). Grundlagsutskottet har ansett att omständigheter som hänför sig till en persons ställning på arbetsmarknaden, såsom längden på den oavbrutna arbetslöshetsperioden, är sådana i grundlagens 6 § 2 mom. avsedda orsaker som gäller någons person (se t.ex. GrUU 8/2020 rd). Således är den antagna landskapslagen inte utan problem med tanke på 6 § grundlagen. Enligt grundlagsutskottet får särbehandlingen inte vara godtycklig eller skillnaderna oskäliga (se t.ex. GrUU 8/2020 rd).

Det temporära tilläggsstödet skall endast beviljas sådana i landskapet Åland bosatta arbetslösa arbetssökande som är berättigade till grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd enligt blankettlagen, men inte dem som erhåller inkomstrelaterad dagpenning som handhas av arbetslöshetskassorna. På det sätt som framförts ovan har grundlagsutskottet i sin praxis ansett att omständigheter som hänför sig till en persons ställning på arbetsmarknaden är sådana i 6 § 2 mom. grundlagen avsedda orsaker som gäller någons person. Med beaktande av att den inkomstrelaterade dagpenningen för en del förmånstagare kan bli mindre än grunddagpenningen och tilläggsstödet sammanlagt, kan konsekvensen av lagstiftningen i enstaka fall vara att sådana arbetslösa arbetssökande som har stått utanför arbetsmarknaden länge ur ekonomisk synvinkel behandlas bättre än sådana arbetslösa arbetssökande som har rätt till inkomstrelaterad dagpenning. Motiveringarna till denna särbehandling som den antagna landskapslagen ger upphov till inom Åland är mycket knapphändiga.

Landskapslagen innehåller bestämmelser om tilläggsstöd enbart beträffande de arbetslöshetsförmåner som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Den inkomstrelaterade dagpenningen utgör däremot riksbehörighet och omfattas inte av landskapslagstiftningen. Rikslagstiftningen beträffande inkomstrelaterad dagpenning och dess nivå torde inte hindra lagtinget att utveckla lagstiftningen och stödet för individerna inom landskapets lagstiftningskompetens. De krav som 6 § grundlagen ställer för användning av kompetensen förutsätter dock att även helheten beaktas. Således bör landskapet vid användning av sin lagstiftningskompetens försäkra sig om att den särbehandling som landskapslagen medför inte är godtycklig och att skillnaderna inte är oskäliga. Lagtinget avser att stöda dem som har hamnat i en svår situation på arbetsmarknaden i det aktuella läget och att trygga deras ekonomiska möjligheter att söka arbete och förbättra sina förutsättningar att komma in på eller återvända till arbetsmarknaden. Syftena med lagstiftningen är godtagbara i sig. Såsom även Ålandsdelegationen har konstaterat är de som är berättigade endast till grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd i regel i ett sämre läge jämfört med dem som erhåller inkomstrelaterad dagpenning. Med tanke på skäligheten i den nu ifrågavarande särbehandlingen är det av betydelse att tilläggsstödet är temporärt (se t.ex. GrUU 8/2020 rd). Med hänsyn härtill konstaterar Högsta domstolen att den antagna landskapslagen bara innebär en obetydlig temporär differentiering som inte strider mot jämlikhetsbestämmelsen och förbudet mot diskriminering i 6 § grundlagen.

På ovannämnda grunder och med beaktande även av Ålandsdelegationens utlåtande anser Högsta domstolen att det inte föreligger skäl till anmärkningar.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagen faller inom landskapets behörighet och att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagen träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.


Ordförande Tuomo Antila

Föredragande Janne Salminen


I handläggningen av ärendet deltog justitieråden Antila, Hirvelä, Uusitalo, Engstrand och Guimaraes-Purokoski. Föredragande har varit Janne Salminen.

 
Publicerad 4.6.2020