Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 9.9.2019 om antagande av 1. landskapslag om medieavgift 2. landskapslag om ändring av landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet 3. landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om kommunalskatt för näringsverksamhet 4. landskapslag om ändring av landskapslagen om kommunalskatt för gårdsbruk 5. landskapslag om ändring av 9 § kommunalskattelagen för landskapet Åland 6. landskapslag om ändring av 6 § landskapslagen om landskapets finansförvaltning 7. landskapslag om ändring av 56 § 1 mom. räddningslagen för landskapet Åland

Diarienummer:
OH2019/228
Liggare:
1924
Givet:
11.11.2019

TILL REPUBLIKENS PRESIDENT

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 16.10.2019 gällande ärendena nr VN/7137–7139/2019, VN/7141/2019, VN/7149/2019, VN/7150/2019 och VN/7154/2019

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 9.9.2019 om antagande av

1. landskapslag om medieavgift
2. landskapslag om ändring av landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet
3. landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om kommunalskatt för näringsverksamhet
4. landskapslag om ändring av landskapslagen om kommunalskatt för gårdsbruk
5. landskapslag om ändring av 9 § kommunalskattelagen för landskapet Åland
6. landskapslag om ändring av 6 § landskapslagen om landskapets finansförvaltning
7. landskapslag om ändring av 56 § 1 mom. räddningslagen för landskapet Åland

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom beslut antagit en landskapslag om medieavgift. Den licensavgift som uppburits för innehav av televisionsmottagare ersätts med en medieavgift. Syftet har varit att trygga finansieringen av public service. De medel som uppburits som medieavgift ska användas för finansieringen av den allmännyttiga verksamheten vid Ålands Radio och Tv Ab. Landskapslagen om medieavgift har föranlett följdändringar i flera andra landskapslagar.

Genom landskapslagen om medieavgift införs alltså en medieavgift. I lagförslaget har man utgått ifrån att medieavgiften ska anses utgöra antingen en avgift eller tilläggsskatt på inkomst.

Enligt den vedertagna definitionen är en skatt en penningprestation som inte utgör ersättning eller vederlag för förmåner eller tjänster som det allmänna har givit den betalningsskyldige. Kännetecknande för en skatt är vidare att den används för finansiering av statens utgifter. Också användningsändamålet är således relevant för definitionen av skattebegreppet (RP 1/1998 rd, s. 135).

Med beaktande av avgiftens natur, dess användningsändamål och det förfarande som gäller för debitering och uppbörd utgör den medieavgift som regleras i landskapslagen om medieavgift en tilläggsskatt på inkomst. Enligt 18 § 5 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapet tillkommande tilläggsskatt på inkomst och tillfällig extra inkomstskatt, landskapet tillkommande närings- och nöjesskatter, grunderna för avgifter till landskapet samt kommunerna tillkommande skatter. Enligt 18 § 20 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet även i fråga om rätten att utöva rundradio- och televisionsverksamhet.

Utgångspunkten är således att landskapslagstiftningen i fråga gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens. Vid lagstiftningsgranskningen bör dock tas ställning även till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.

Enligt 81 § 1 mom. Finlands grundlag bestäms om statsskatt genom lag, som ska innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek samt om de skattskyldigas rättsskydd. Enligt 121 § 3 mom. grundlagen har kommunerna beskattningsrätt. Bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och för hur skatten bestäms samt om de skattskyldigas rättsskydd utfärdas genom lag. Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis ska skattskyldighetens omfattning entydigt framgå av skattelagen. Lagbestämmelserna måste vara så exakta att de lagtillämpande myndigheterna har bunden prövning när det gäller att bestämma skattens storlek (se t.ex. GrUU 67/2002 rd, GrUU 3/2003 rd, GrUU 36/2005 rd och GrUU 45/2005 rd; se även Högsta domstolens utlåtande OH 2018/119 gällande Ålands lagtings beslut 16.4.2018 om antagande av landskapslag om temporär ändring av fastighetsskattelagen för landskapet Åland). I detta fall framgår skattskyldighetens grunder och omfattning av landskapslagen på ett tillräckligt sätt.

På ovannämnda grunder och med beaktande även av Ålandsdelegationens utlåtande anser Högsta domstolen att det inte föreligger skäl till anmärkningar.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagarna faller inom landskapets behörighet och att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagarna träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.


Ordförande Ari Kantor

Föredragande Janne Salminen


I handläggningen av ärendet deltog justitieråden Kantor, Antila, Engstrand, Mäkelä och Ojala. Föredragande har varit Janne Salminen.

 
Publicerad 11.11.2019  Uppdaterad 12.11.2019