Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 20.12.2018 om antagande av 1. landskapslag om ändring av polislagen för Åland och 2. landskapslag om ändring av polislagen för Åland

Diarienummer:
OH2019/46
Liggare:
564
Givet:
2.4.2019

Till republikens president

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 1.3.2019 gällande ärendena nr VN/68/2019 och VN/69/2019

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 20.12.2018 om antagande av

1. landskapslag om ändring av polislagen för Åland
2. landskapslag om ändring av polislagen för Åland

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit landskapslagar om ändring av polislagen för Åland. Ändringarna i fråga är till stor del tekniska och gäller i huvudsak bestämmelserna om hemliga metoder för inhämtande av information och uppdateringar i hänvisningar till förnyad rikslagstiftning. Avsikten med att samtidigt stifta två landskapslagar som gäller ändring av en och samma lag har varit att möjliggöra att lagändringarna träder i kraft vid olika tidpunkter.

Landskapet har enligt 18 § 6 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om allmän ordning och säkerhet med de undantag som nämns i 27 § 27, 34 och 35 punkten, samt i fråga om brand- och räddningsväsendet. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet även i fråga om de myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen.

Riket har enligt 27 § 1, 23, 24, 26, 27, 34 och 35 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om bl.a. grundlag, som omfattar de medborgerliga fri- och rättigheterna, samt förundersökning, administrativa ingrepp i den personliga friheten, medborgarskap, utlänningslagstiftning och pass, skjutvapen och skjutförnödenheter, försvarsväsendet och gränsbevakningen med beaktande av vad som stadgas i 12 §, ordningsmaktens verksamhet för tryggande av statens säkerhet samt explosiva ämnen till den del rikets säkerhet berörs.

Såsom Högsta domstolen tidigare har konstaterat, hör polisens verksamhet på Åland dels till landskapets och dels till rikets lagstiftningsbehörighet på basis av självstyrelselagen (Utlåtande 28.6.2013 gällande Ålands lagtings beslut 8.4.2013 om antagande av polislag för Åland m.m., OH 2013/125). De rättsområden som polislagen berör utgör delad behörighet mellan landskapet och riket enligt självstyrelselagen.

Såsom framgår även av Ålandsdelegationens utlåtande innehåller den nu ifrågavarande landskapslagstiftningen ett stort antal bestämmelser som reglerar frågor som enligt självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet.

Enligt 19 § 3 mom. självstyrelselagen kan i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet dock upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag.

Genom de föreliggande landskapslagarna ändras 5 kap. 3 § polislagen om hemligt inhämtande av information för att avslöja brott samt samma kapitels 5 § 2 mom. om teleavlyssning och dess förutsättningar och 8 § 2 mom. om teleövervakning och dess förutsättningar. Högsta domstolen konstaterar att samtliga dessa bestämmelser är av rikslagstiftningsnatur. Ändringarna i lagtingets beslut LTB 66/2018 föranleds av tidigare ändringar i rikets polislag samt ändringarna i LTB 67/2018 av den ändring av rikets polislag som stadfästes 9.11.2018 och som trädde i kraft 15.11.2018 (FFS 876/2018). Eftersom de av lagtinget genom beslut LTB 66/2018 antagna bestämmelserna utgör riksbehörighet och lagrummen i fråga inte längre var i kraft i denna ordalydelse i riket då landskapslagen antogs av lagtinget, utgör de ändringar som gjordes genom LTB 66/2018 av 5 kap. 3 §, 5 § 2 mom. samt 8 § 2 mom. behörighetsöverskridningar. Trots att de bestämmelser som ovan ansetts utgöra behörighetsöverskridningar ska ändras genom landskapslagen LTB 67/2018, som överensstämmer med den senare ändringen av rikets polislag, finns det en risk för att bestämmelserna i landskapslagarna förblir i kraft varvid landskapslagen inte överensstämmer med rikets polislag.

Genom landskapslagstiftningen ändras även 8 kap. 4 § 2 mom. polislagen för landskapet Åland som gäller skadestånd. Trots att privaträttsliga angelägenheter enligt 27 § 41 punkten självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet, hör lagstiftningsbehörigheten till landskapet om angelägenheterna hänför sig direkt till ett rättsområde som faller inom landskapets behörighet. Till den del bestämmelserna utgör riksbehörighet, kan de intas i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. Genom landskapslagen (LTB 66/2018) ändras 8 kap. 4 § 2 mom. om ersättning och arvode för hjälpverksamhet bl.a. så att ersättning åt en person som bistått polisen i vissa situationer ska betalas av statens medel och inte såsom tidigare av landskapets medel. Eftersom i lagrummet avsett bistånd hänför sig till allmän ordning och säkerhet, som utgör landskapsbehörighet, bör ersättningen erläggas ur landskapets medel. Därför och då det är klart att lagtinget inte kan överföra ansvaret för dylika kostnader på staten, anser Högsta domstolen att även 8 kap. 4 § 2 mom. landskapslagen utgör en behörighetsöverskridning.

Högsta domstolen anser att de granskade lagtingsbesluten i övrigt efterföljer kompetensfördelningen mellan landskapet och riket. Besluten visar dock att den tillämpade lagstiftningstekniken medför vissa problem. På det sätt som Högsta domstolen konstaterat i det tidigare utlåtandet OH 2013/125 är den lagstiftningsteknik som valts i fråga om polislagen väl motiverad men krävande. På grund av delad lagstiftningsbehörighet kräver en egen polislag i landskapet i praktiken ändringar då rikets polislag ändras. Även om de ändringar som hänför sig till rikets lagstiftningsbehörighet som sådana är direkt tillämpliga i landskapet, kan syftet med en informativ, enhetlig polislag för Åland inte uppnås om inte landskapslagen ändras för att motsvara relevanta ändringar i rikets polislag.

Högsta domstolen konstaterar ytterligare att lagstiftningsgranskningen enligt 19 § 2 mom. självstyrelselagen gäller enbart de landskapslagar som antagits av lagtinget. Detta innebär att bestämmelser i rikslagstiftningen som lagtinget eventuellt valt att inte inta i landskapslagstiftningen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen i regel faller utanför granskningen. På grund härav är det inte heller i lagstiftningsgranskningen möjligt att försäkra sig om att landskapslagstiftningen till alla delar överensstämmer med rikets lagstiftning.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att de granskade landskapslagarna faller inom landskapets behörighet eller att bestämmelserna i dem annars kan upptas i landskapslagarna förutom 5 kap. 3 §, 5 § 2 mom. och 8 § 2 mom. samt 8 kap. 4 § 2 mom. landskapslagen om ändring av polislagen för Åland (LTB 66/2018) som utgör behörighetsöverskridning.

Landskapslagarna uppfyller sitt syfte även utan de lagrum som föreslås att förordnas att förfalla, speciellt ifall den andra landskapslagen (LTB 67/2018) träder i kraft. Enligt 20 § självstyrelselagen ankommer det på landskapsregeringen att göra en bedömning av situationen, om en landskapslag till en viss del förordnas att förfalla. Med hänsyn till detta anser Högsta domstolen att det inte torde finnas hinder för att landskapslagen (LTB 66/2018) till övriga delar samt den andra landskapslagen (LTB 67/2018) träder i kraft. Slutsatsen har följdverkningar även för den andra landskapslagens (LTB 67/2018) ingress.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.

Ordförande Ari Kantor

Föredragande Janne Salminen

I handläggningen av ärendet deltog justitieråden Kantor, Antila, Engstrand, Ilveskero och Tapani. Föredragande har varit Janne Salminen.


 
Publicerad 3.4.2019