Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 16.4.2018 om antagande av landskapslag om temporär ändring av fastighetsskattelagen för landskapet Åland

Diarienummer:
OH 2018/119
Liggare:
1276
Givet:
15.6.2018

Till republikens president

HÄNVISNING: Justitieministeriets brev 7.5.2018 gällande ärendet nr VN/342/2018


Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit den ovan nämnda landskapslagen, som gäller temporär ändring av fastighetsskattelagen för landskapet. Den temporära ändringen ska tillämpas i fråga om fastighetsskatt som uppbärs för skatteåren 2018 och 2019. Enligt lagen kan kommunen på ansökan bevilja partiell befrielse från fastighetsskatt. Befrielsen ska beviljas för den del av skatten som uppbärs för mark som inte betraktas som tomtmark. Vad som avses med tomtmark definieras i annan lagstiftning. Befrielse beviljas endast till den del markens areal överstiger en hektar. Med lagändringen strävar lagtinget till att minska de skattemässiga effekterna av omklassificeringen av markens beskattningsvärde vid fastighetsbeskattningen.

Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunernas förvaltning och skatter som tillkommer kommunerna enligt 18 § 4 och 5 punkten självstyrelselagen.

Utgångspunkten är således att det hör till landskapets lagstiftningsbehörighet att stadga om fastighetsskatt. Vid lagstiftningsgranskningen bör dock tas ställning även till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och grundlagen, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.

Enligt 81 § 1 mom. Finlands grundlag bestäms om statsskatt genom lag, som ska innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek samt om de skatt-skyldigas rättsskydd. Enligt 121 § 3 mom. grundlagen har kommunerna beskattningsrätt. Bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och för hur skatten bestäms samt om de skattskyldigas rättsskydd utfärdas genom lag.

Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis ska skatt-skyldighetens omfattning entydigt framgå av skattelagen. Lagbestämmelserna måste vara så exakta att de lagtill-lämpande myndigheterna har bunden prövning när det gäller att bestämma skattens storlek (t.ex. GrUU 67/2002 rd, GrUU 3/2003 rd, GrUU 36/2005 rd och GrUU 45/2005 rd).

Enligt grundlagsutskottets tolkning har det i konstitu-tionellt hänseende varit möjligt att stifta om möjligheten att nedsätta eller helt avlyfta skatter eller avgifter som betalts eller ska betalas (t.ex. GrUU 19/2002 rd och GrUU 44/2005 rd). Behörigheten att bevilja nedsättning får dock inte vara så omfattande att rättsläget enligt lagens aktuella ordalydelse om grunderna för skattskyldighet och skattebeloppet genom utnyttjande av behörigheten kan ändras väsentligt. Möjligheten att bevilja nedsättning bör således förbli ett undantag i förhållande till de be-stämningsgrunder som fastställs i lag. Av lagen ska framgå de godtagbara grunderna för beviljande av nedsättning liksom också i vilken avsikt nedsättning kan beviljas. Enligt grundlagsutskottet baserar sig dessa krav på regleringen delvis på grundlagens 6 § om jämlikhet vilket vederbörligen ska beaktas också vid tillämpning av nedsättningsbehörighet (t.ex. GrUU 44/2005 rd och GrUU 5/2010 rd). Behörigheten att nedsätta beloppet av en avgift har ansetts vara oproblematisk till den del den baserats på att det fulla avgiftsbeloppet är uppenbart oskäligt. Däremot har möjligheten att bevilja nedsättning av särskilda skäl konstaterats vara alltför öppen, särskilt som inga exempel på särskilda skäl anförts och behörigheten inte i dessa avseenden varit bunden till några avsikter (GrUU 44/2005 rd och GrUU 5/2010 rd).

Den föreliggande landskapslagen innehåller inga kriterier för när ansökan kan godkännas. Lagstiftningens motiver-ingar betonar fri prövningsrätt för kommunen vid hand-läggningen av ansökan. Utgående från 121 § grundlagen kan tanken inte heller vara att ansökan alltid bör bifallas. En så här öppen och oklar bestämmelse om en myndighets befogenheter rimmar illa med kraven i 81 § 1 mom. och 121 § 3 mom. grundlagen och grundlagsutskottets praxis samt med kravet i 2 § 3 mom. grundlagen att all utövning av offentlig makt ska bygga på lag.

Högsta domstolen anser att 2 a § 1 och 2 mom. i den antagna landskapslagen om temporär ändring av fastighetsskatte¬lagen för landskapet Åland utgör behörighetsöverskrid¬ningar, eftersom bestämmelserna inte på ett tillräckligt sätt tar hänsyn till de krav som ställs i grundlagen beträffande skattelagstiftningen.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att 2 a § 1 och 2 mom. landskapslagen om temporär ändring av fastighetsskattelagen för landskapet Åland utgör behörighetsöverskridningar. Eftersom landskapslagen inte utgör en fungerande helhet i avsaknad av dessa bestämmelser, bör landskapslagen förordnas att förfalla i dess helhet.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.

Ordförande Ari Kantor

Föredragande Janne Salminen

I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Kantor, Antila, Hirvelä, Engstrand och Ilveskero. Föredragande har varit Janne Salminen.


 
Publicerad 15.6.2018