Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 17.1.2018 om antagande av landskapslag om ändring av 9 § landskapslagen om Ålands polismyndighet och landskapslag om upphävande av 3 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om pension för arbetstagare

Diarienummer:
OH2018/71
Liggare:
778
Givet:
12.4.2018

Högsta domstolen
Utlåtande OH2018/71
12.4.2018

Till republikens president

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 14.3.2018 gällande ärendena nr 2-3/08/2018

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 17.1.2018 om antagande av
1. landskapslag om ändring av 9 § landskapslagen om Ålands polismyndighet,
2. landskapslag om upphävande av 3 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om pension för arbetstagare

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit de ovan nämnda landskapslagarna, som gäller polisernas avgångsåldrar. Lagändringarna innebär att poliserna inte längre ska ha särskilda avgångsåldrar. Med lagändringarna strävar lagtinget till att den allmänna avgångsåldern inom landskapsförvaltningen efter en övergångsperiod ska tillämpas även på poliser.

Lagstiftningsbehörigheten i fråga om landskapets tjänstemän och arbetspensionsskydd för landskapets anställda tillkommer landskapet enligt 18 § 2 och 2 a punkterna självstyrelselagen.

Det hör således till landskapets lagstiftningsbehörighet att stadga om avgångsåldern för poliser inom landskapets polisförvaltning samt om därmed sammanhörande pensionsskydd. Vid lagstiftningsgranskningen bör dock tas ställning även till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och grundlagen, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.

Såsom Ålandsdelegationen har noterat i sitt utlåtande finns det en viss tolkningspraxis av grundlagsutskottet beträffande ändringarna i pensionslagstiftningen.

Grundlagsutskottet har nyligen även konstaterat (GrUU 23/2017 rd) att bestämmelsen i 80 § 1 mom. grundlagen, som gäller området för lagstiftningen, också täcker grunderna för tjänstemännens rättsliga ställning. En tjänstemans avgångsålder hör till dessa grunder (GrUU 51/2006 rd). Därtill har utskottet ansett att en obligatorisk avgångsålder inte kan regleras annat än i en lag som uppfyller de allmänna villkoren för begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 9/2009 rd).

Även höjningen av pensionsåldern har en viss relevans med tanke på grundlagen. Bedömningen av ändringarna i pensionslagstiftningen har nämligen skett mot grundlagens 15 § om egendomsskydd och 19 § 2 mom. om rätten till en tryggad grundläggande försörjning. Egendomsskyddet i fråga om pensioner grundar sig enligt grundlagsutskottets praxis på tanken att en viss inkomstrelaterad förmån intjänas medan ett anställningsförhållande pågår. En på detta sätt intjänad förmån, som betalas ut först senare, betraktas som en del av vederlaget för en arbetsprestation (se t.ex. GrUU 5/2015 rd).

Enligt grundlagsutskottet gäller grundlagsskyddet i fråga om pensionsrätter skydd för en konkret intjänad ekonomisk förmån, men inte för till exempel en viss gällande pensionsordning. Den konstitutionella utgångspunkten har således varit att bestämmelser om substansen i en pensionsordning med konsekvenser också för personer i anställningsförhållande kan införas genom en vanlig lag. Det har ansetts att bestämmelser om pensionsåldern kan införas genom en vanlig lag, om inte något annat följer av någon särskild orsak. En sådan särskild orsak, som leder till att åtgärden är grundlagsstridig, kan framför allt tänkas vara det att eventuella ändringar i en pensions¬ordning till vissa delar kan leda till en oskälig försämring av pensionsförmåner som är att betrakta som intjänade (se t.ex. GrUU 41/2013 rd, s. 2–3).

Grundlagsutskottet har tidigare bedömt motsvarande höjning som i de föreliggande landskapslagarna av de yrkesbaserade pensionsåldrarna (GrUU 23/2017 rd och GrUU 5/2015 rd). Utskottet ansåg bland annat att ändringen inte betyder att rätten till yrkesbaserad pensionsålder slopas, utan att den yrkesbaserade pensionsåldern höjs stegvis på motsvarande sätt som den allmänna pensionsåldern. Enligt utskottet understryker denna lösning vikten av likabehandling. Utskottet ansåg med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna att lösningen utgjorde en godtagbar grund för höjning av den yrkesbaserade pensionsåldern.

I de föreliggande landskapslagarna finns övergångsbestämmelser som mildrar effekten av lagändringen beträffande avgångsåldern. Övergångsbestämmelserna betyder att personer som enligt de tidigare bestämmelserna skulle ha uppnått avgångsåldern under de närmaste åren inte påverkas av ändringen på ett tvingande sätt. Höjningen av avgångsåldern genomförs således stegvis och kan inte anses vara oskälig. Därför konstaterar Högsta domstolen att de nu antagna bestämmelserna om avgångsålder är i linje med grundlagen och harmoniserar med grundlagsutskottets vedertagna praxis. Således förenar Högsta domstolen sig i det som Ålandsdelegationen framfört i sitt utlåtande.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att landskapslagarna faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet och att det inte torde föreligga hinder för att landskapslagarna träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.


I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Kantor, Antila, Leppänen, Engstrand och Mäkelä. Föredragande har varit Janne Salminen.

 
Publicerad 12.4.2018