Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 13.3.2017 om antagande av landskapslag om ändring av ordningslagen för landskapet Åland och vissa landskapslagar i anknytning till den

Diarienummer:
OH2017/90
Liggare:
1217
Givet:
2.6.2017

Högsta domstolen
Utlåtande OH2017/90
2.6.2017

Till republikens president

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 21.4.2017 gällande ärendena nr 7-11/08/2017

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 13.3.2017 om antagande av

1. landskapslag om ändring av ordningslagen för landskapet Åland,

2. landskapslag om ändring av trafikbrottslagen för landskapet Åland,

3. landskapslag om ändring av 69 § körkortslagen för Åland,

4. landskapslag om ändring av 29 § landskapslagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare samt

5. landskapslag om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning av fordonslagen

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbesluten i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit en landskapslag om ändring av ordningslagen för landskapet Åland, en landskapslag om ändring av trafikbrottslagen för landskapet Åland, en landskapslag om ändring av 69 § körkortslagen

för Åland, en landskapslag om ändring av 29 § landskapslagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare och en landskapslag om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning av fordonslagen. Genom ändringarna i landskapslagarna föreläggs ordningsbot som enda straff då någon gör sig skyldig till sådana förseelser som anges i landskapslagarna. Dessutom höjs de ordningsbotsbelopp som finns angivna i respektive landskapslag.

I landskapslagarna som föreligger för utlåtande är det i huvudsak fråga om lagstiftningsområdet vägtrafik och brott i samband med vägtrafik. Landskapslagarna gäller också allmän ordning och säkerhet. Enligt 18 § 21 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om vägtrafik och enligt 6 punkten i fråga om allmän ordning och säkerhet med vissa undantag som det inte nu är fråga om. Enligt 18 § 25 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

Dessutom berör landskapslagstiftningen även rättsområdet näringsverksamhet. Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med vissa undantag, om vilka det nu inte är fråga. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om landskapsregeringen och de myndigheter och inrättningar som lyder under den. Landskapslagarna gäller även detta lagstiftningsområde.

I detta utlåtande granskas nedan endast ändringarna i ordningslagen. Ändringarna i de övriga landskapslagarna är följdändringar med anledning av den första lagen och ger inte anledning till anmärkningar.

Enligt 27 § 22 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om straffrätt med undantag av vad som stadgas i den ovan nämnda 18 § 25 punkten i samma lag. Rikets behörighet i fråga om straffrätt omfattar entydigt straffrättens allmänna del. Till straffrättens allmänna del hör bland annat brottsbegreppet och påföljderna. Motiven innehåller dock ett konstaterande att landskapet är "bundet av de allmänna stadganden i strafflagen som för närvarande finns i 1-8 kap." (RP 73/1990 rd s. 69)

I 18 § landskapslagen om ändring av ordningslagen för landskapet Åland ingår enligt rubriken "Allmänna bestämmelser om ordningsbot". Enligt 1 mom. paragrafen ska inom landskapets behörighet bestämmelserna i 2 a kap. 8 § samt 7 kap. 3 a och 3 b § i strafflagen (FFS 39/1889) samt 1 § och 3 § 1 mom. i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (FFS 754/2010) tillämpas i den lydelse de har när denna lag träder i kraft.

Den lag om föreläggande av böter och ordningsbot (FFS 754/2010) som riksdagen antog 2010 har genom lagen om införande av lagstiftning för en reform av handläggningen av brottmål utanför domstolarna (FFS 983/2016) trätt i kraft 1.12.2016. Samtidigt har även bland annat de ovannämnda stadgandena i strafflagen ändrats genom lag om ändring av strafflagen (FFS 985/2016).

Ändringarna i rikets lagstiftning gäller till en stor del själva förfarandet i samband med föreläggande av böter och ordningsbot och ingår därmed i rättsområdet för rättskipning. Riket har lagstiftningsbehörighet på detta område med stöd av 27 § 23 punkten självstyrelselagen.

Enligt de nya stadgandena i 2 a kap. 8 § strafflagen är ordningsboten ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter och som enligt lagen om ordningsbotsförseelser är det enda straffet för vissa förseelser. Tidigare föreskrevs att ordningsboten är ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter. I landskapsregeringens lagförslag (LF 11/2016-2017) konstateras att detta ger en anledning att göra en översyn av de motsvarande materiella bestämmelserna i landskapslagstiftningen. Enligt förslaget ska ordningsbot även på Åland vara det enda straffet för vissa förseelser som anges i olika landskapslagar. Man konstaterar också att det inte är möjligt att på Åland göra avsteg från straffrättens allmänna läror och därmed i strid med 27 § 22 punkten självstyrelselagen ha en egen definition på vad en ordningsbot är.

I landskapsregeringens lagförslag konstateras att en straffpåföljds stränghet måste stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet, och straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskravet. Också den straffrättsliga legalitetsprincipen har beaktats då landskapslagen har beretts.

En central funktion vid lagstiftningskontrollen utgörs av bedömningen av huruvida de godkända landskapslagarna uppfyller de krav grundlagen ställer och inte innehåller bestämmelser som kan ses som avvikelser från grundlagens stadganden. Stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag hör som bekant till rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen. Högsta domstolen konstaterar att denna aspekt väl beaktats vid beredningen av den föreliggande lagstiftningen och finner ingenting att anmärka om landskapslagstiftningen i detta avseende.

Ålandsdelegationen har i sitt utlåtande funnit formuleringen i 18 § 1 mom. landskapslagen om ändring av ordningslagen för landskapet Åland vara problematisk med tanke på behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket. Högsta domstolen kan förena sig i detta omdöme. De lagrum till vilka det hänvisas i det nämnda momentet i landskapslagen ingår i strafflagens allmänna del. Såsom ovan anförts har riket lagstiftningsbehörighet på detta område. Formuleringen att de rikslagar som nämns i momentet ska tillämpas inom landskapets behörighet i den lydelse de har när denna lag träder i kraft ger intrycket att de nämnda stadgandena skulle bringas i kraft i landskapet genom landskapslagstiftning och att ändringar i dem inte automatiskt skulle träda i kraft i landskapet samtidigt som i riket. Det är emellertid klart att ändringar i stadgandena i strafflagens allmänna del är direkt tillämplig rätt även i landskapet. Uppenbart är också att avsikten med lagrummet är att ge en helhetsbild av regleringen och inte att inverka på dess innehåll.

Enligt Högsta domstolen är det skäl att beakta att stadgandet i 18 § 1 mom. ordningslagen (2010:23) för landskapet Åland är avfattat på samma sätt som det lagrum som nu granskas. Även enligt gällande landskapslag ska inom landskapets behörighet vissa bestämmelser i 2 a kap. strafflagen tillämpas i den lydelse de hade när ordningslagen trädde i kraft. Då ordningslagen i denna ursprungliga lydelse stiftades begärdes inte utlåtande av Högsta domstolen och Ålandsdelegationen fäste inte särskild uppmärksamhet vid detta lagrum. Stadgandet passerade sålunda lagstiftningskontrollen.

Högsta domstolen konstaterar att om 18 § 1 mom. landskapslagen om ändring av ordningslagen förordnades att förfalla skulle följden vara att det nuvarande lagrummet skulle förbli i kraft. Detta skulle i sin tur innebära att den reviderade ordningslagen till denna del skulle innehålla – förutom den påvisade missvisande formuleringen – en hänvisning till felaktiga lagrum.

Med beaktande av att 18 § 1 mom. landskapslagen om ändring av ordningslagen för landskapet Åland i den form den nu godkänts av lagtinget innehåller en korrekt hänvisning till de tillämpliga stadgandena i strafflagens allmänna del och att den misslyckade formuleringen inte i praktiken kan leda till att en ändring i gällande strafflag inte skulle tillämpas jämväl i landskapet, anser Högsta domstolen att det inte under förevarande omständigheter är befogat att hemställa att lagrummet skulle förordnas förfalla. För överskådligheten i den lagstiftning som ska tillämpas i landskapet är det emellertid av största vikt att landskapet vidtar åtgärder för att korrigera ordalydelsen i lagrummet, senast i det skede ändringar i rikslagstiftningen i vilket fall som helst gör det nödvändigt att bringa lagrummet i samklang med stadgandena i straffrättens allmänna del.

Slutledning

Med hänvisning till vad som ovan anförts finner Högsta domstolen att något hinder för att landskapslagarna ska träda i kraft inte torde föreligga.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.


I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Bygglin, Rajalahti, Rautio, Littunen och Engstrand. Föredragande har varit Frey Nybergh.

 
Publicerad 2.6.2017  Uppdaterad 6.6.2017