HD:2019:8

S hade tagit ett smålån på 30 euro hos R Ab. Ett villkor för att få lånet hade varit antingen att låntagaren skaffade personborgen eller att A Ab beviljade avgiftsbelagd borgen. S hade till borgensman valt A Ab, vars tjänster förutsatte användning av B Ab:s avgiftsbelagda sms-tjänst. A Ab och B Ab hade överfört sin fordran på S till P Ab.

P Ab yrkade i sitt käromål mot S att denne skulle åläggas att med stöd av borgensavtalet betala ett arvode och avtalsvite på sammanlagt 34 euro samt arvode för sms-tjänstavtalet 4,50 euro. S bemötte inte käromålet.

Av de skäl som nämns i avgörandet ansåg Högsta domstolen att

- tingsrätten utifrån de omständigheter som anförts i stämningsansökan hade varit skyldig att på tjänstens vägnar pröva om yrkandena grundade sig på oskäliga standardvillkor som skulle bedömas enligt avtalsvillkorsdirektivet,

- förutsättningarna för att tillämpa avtalsvillkorsdirektivet skulle bedömas utifrån villkoren för smålånsavtalet,

- avtalsvillkoren angående borgenstjänsten och sms-tjänsten inte gällde bestämmandet av huvudföremålet för smålånsavtalet eller frågan om huruvida det överenskomna priset eller ersättningen var tillräckliga och frågan om huruvida avtalsvillkoren var oskäliga skulle därför bedömas utifrån direktivet och att

- villkoren var oskäliga.

P Ab:s yrkanden var således klart ogrundade. Se KKO:2015:60

RB 5 kap 13 §
KonsumentskyddsL 7 kap 6 §
KonsumentskyddsL 7 kap 17 a §
Rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal artikel 4.2