Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 14.12.2016 om antagande av landskapslag om marknadskontrollen av vissa produkter

Diaarinumero:
OH2017/35
Taltionumero:
690
Antopäivä:
31.3.2017

Högsta domstolen
Utlåtande OH 2017/35
31.3.2017

Till Republikens President

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 14.2.2017 gällande ärendet nr 57/08/2016

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 14.12.2016 om antagande av landskapslag om marknadskontrollen av vissa produkter

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om marknadskontrollen av vissa produkter. Syftet med landskapslagen är att på motsvarande sätt som i riket med lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016) skapa allmänna och enhetliga lagstiftningsramar för marknadskontrollen inom vissa produktsektorer. I produktlagstiftningen i fråga hänvisas till dessa horisontella bestämmelser, vilket gör strukturen hos och innehållet i de produktspecifika bestämmelserna enklare. Samtidigt förenhetligas myndigheternas tillsynsförfaranden inom de produktsektorer som omfattas av lagens tillämpningsområde med målet att säkerställa att genomförandet av EU:s produktlagstiftning övervakas effektivt och systematiskt.

Principiella synpunkter på genomförande av lagstiftningen

Landskapslagen är en del en lagteknisk reform av produktsäkerhetslagstiftningen, som genomförs inom den Europeiska unionen. Lagen ingår i ett sammanhang som innefattar aktuell reglering av anmälda organ, hissäkerhet och elsäkerhet. Till skillnad från dessa övriga landskapslagar som antagits i samband med reformeringen är den landskapslag som nu är föremål för kontroll inte en så kallad blankettlag. Det är fråga om en landskapslag som reglerar marknadskontrollen i sin helhet. I landskapslagen kan ingå stadganden som hör till rikets lagstiftningsbehörighet men som med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat tas in i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.

Högsta domstolen konstaterar att landskapslagen har antagits utan att den rikslag (FFS 1137/2016) vars stadganden intagits i landskapslagen ännu hade blivit stiftad. Ålandsdelegationen anser detta innebära att landskapet överskridit sin behörighet då den övertagna lagstiftningen innehåller stadganden som hör till rikets behörighet. Det föreliggande ärendet företer sålunda motsvarande särdrag som ärendet OH 2017/33 i vilket Högsta domstolen idag givit sitt utlåtande.

Den rikslag som landskapslagen i detta fall hänvisar till hade alltså ännu inte stadfästs när lagtinget 14.12.2016 antog landskapslagen. Lagen hade redan 15.11.2016 i andra behandling godkänts av riksdagen. Republikens president stadfäste rikslagen 16.12.2016.

Högsta domstolen hänvisar till det som anförts i det ovan nämnda tidigare ärendet. I det föreliggande ärendet fanns det inte någon ovisshet i lagtinget angående innehållet i den kommande rikslagen. Den landskapslag som föreligger för lagstiftningskontroll är som lagstiftningsprodukt en fungerande helhet. Den omständigheten att rikslagstiftning inte till de delar den intagits i landskapslagen förelåg vid den tidpunkt då landskapslagstiftningen godkändes i lagtinget utgör enligt Högsta domstolens åsikt inte heller i detta fall i sig något hinder för att landskapslagen nu träder i kraft.

Granskning av lagstiftningsbehörigheten i övrigt

Föremålet för regleringen i landskapslagen hänför sig till flera lagstiftningsområden. Det mest centrala området är näringsverksamhet. Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i bland annat 27 § 12 punkten. Enligt denna punkt är lagstiftningsbehörigheten i fråga om utrikeshandeln förbehållen riket. I 18 § 22 punkten anges också vissa begränsningar i behörigheten bland annat genom hänvisning till 27 § 19 punkten som gäller regleringsområdet standardisering som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapslagen berör också området konsumentskydd på vilket riket har lagstiftningsbehörighet med stöd av 27 § 10 punkten självstyrelselagen.

Landskapslagen om marknadskontrollen av vissa produkter berör också produktsäkerhet. Med stöd av 18 § 12 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om detta område med vissa undantag, som nu inte är aktuella, till den del det inte kan anses höra under området näringsverksamhet.

Dessutom gäller landskapslagen landskapets myndigheter. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och de myndigheter och inrättningar som lyder under den.

Till den del riket enligt det som ovan konstaterats har lagstiftningsbehörighet finner Högsta domstolen att regleringen i landskapslagen inom dessa områden motsvarar regleringen i rikslagen. Stadgandena har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat tas in i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.

Högsta domstolen omfattar i övrigt de bedömningar som Ålandsdelegationen gjort med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Det är fråga myndigheternas rätt att utföra inspektioner, att få information, att lämna sekretessbelagda uppgifter, vidta tvångsåtgärder och skyddet av hemfriden.

Slutsats

Med hänvisning till vad som ovan anförts finner Högsta domstolen att något hinder för att landskapslagen ska träda i kraft inte torde föreligga.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.

I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Bygglin, Rautio, Koponen, Kantor och Leppänen. Föredragande har varit Frey Nybergh.

 
Julkaistu 31.3.2017  Päivitetty 18.4.2017