Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 14.12.2016 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av rikets elsäkerhetslag och landskapslag om ändring av 3 § plan- och bygglagen för landskapet Åland

Diaarinumero:
OH2017/34
Taltionumero:
689
Antopäivä:
31.3.2017

Högsta domstolen
Utlåtande OH 2017/34
31.3.2017

Till Republikens President

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 14.2.2017 gällande ärendena nr 54-55/08/2016

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 14.12.2016 om antagande av
1. landskapslag om tillämpning på Åland av rikets elsäkerhetslag och
2. landskapslag om ändring av 3 § plan- och bygglagen för landskapet Åland

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande

Lagtinget har genom sina beslut antagit en landskapslag om tillämpning på Åland av rikets elsäkerhetslag och en landskapslag om ändring av 3 § plan- och bygglagen för landskapet Åland. Genom den första landskapslagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (omarbetning) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning. Landskapslagen är en del av

en lagteknisk reform av produktsäkerhetslagstiftningen, som genomförs inom den Europeiska unionen. Lagen ingår i ett sammanhang som innefattar aktuell reglering av anmälda organ, hissäkerhet och elsäkerhet. Ändringen av 3 § plan- och bygglagen för landskapet Åland är en teknisk följdändring.

Principiella synpunkter på genomförande av lagstiftningen

Landskapslagen om tillämpning på Åland av rikets elsäkerhetslag är en så kallad blankettlag enligt vilken rikets ovan nämnda lag görs tillämplig i landskapet med de avvikelser som anges i landskapslagen.

Högsta domstolen konstaterar att blankettlagen har antagits utan att den rikslag som görs tillämplig i landskapet ännu hade blivit stiftad. Ålandsdelegationen anser detta innebära att landskapet överskridit sin behörighet då den övertagna lagstiftningen innehåller stadganden som hör till rikets behörighet. Det föreliggande ärendet företer sålunda motsvarande särdrag som ärendet OH 2017/33 i vilket Högsta domstolen idag givit sitt utlåtande.

Den rikslag (FFS 1135/2016) som landskapslagen i detta fall hänvisar till hade ännu inte stadfästs när lagtinget 14.12.2016 antog landskapslagen. Lagen hade redan 15.11.2016 i andra behandling godkänts av riksdagen. Republikens president stadfäste rikslagen 16.12.2016. Rikslagen innehåller bestämmelser från rättsområden som hör till rikets lagstiftningsbehörighet.

Högsta domstolen hänvisar till det som anförts i det ovan nämnda tidigare ärendet. I det föreliggande ärendet fanns det inte någon ovisshet i lagtinget angående innehållet i den kommande rikslagen. Den landskapslag som föreligger för lagstiftningskontroll är som lagstiftningsprodukt en fungerande helhet. Den omständigheten att rikslagstiftning inte förelåg vid den tidpunkt då landskapslagstiftningen godkändes i lagtinget utgör enligt Högsta domstolens åsikt inte heller i detta fall i sig något hinder för att landskapslagen nu träder i kraft.

Granskning av lagstiftningsbehörigheten i övrigt

Föremålet för regleringen i landskapslagen hänför sig till flera lagstiftningsområden. Det mest centrala området är näringsverksamhet. Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i bland annat 27 § 12 punkten. Enligt denna punkt är lagstiftningsbehörigheten i fråga om utrikeshandeln förbehållen riket. I 18 § 22 punkten anges också vissa begränsningar i behörigheten bland annat genom hänvisning till 27 § 19 punkten som gäller regleringsområdet standardisering som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapslagen berör också området konsumentskydd på vilket riket har lagstiftningsbehörighet med stöd av 27 § 10 punkten självstyrelselagen.

Landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen berör också produktsäkerhet. Med stöd av 18 § 12 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om detta område med vissa undantag, som nu inte är aktuella, till den del det inte kan anses höra under området näringsverksamhet.

Dessutom gäller landskapslagen landskapets myndigheter. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och de myndigheter och inrättningar som lyder under den. Enligt 27 § 4 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om förhållandet till utländska makter med beaktande av bestämmelserna i 9 och 9 a kap. självstyrelselagen.

Till den del riket enligt det som ovan konstaterats har lagstiftningsbehörighet finner Högsta domstolen att regleringen i landskapslagen inom dessa områden motsvarar regleringen i rikslagen. Stadgandena har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat tas in i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.

Förvaltningsuppgifter

Enligt 2 § 1 mom. landskapslagen ska om inte annat särskilt stadgas i annan landskapslag de förvaltningsuppgifter som enligt rikets elsäkerhetslag ankommer på statens myndigheter i landskapet skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningen hänför sig till uppgifter inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Högsta domstolen har i ett utlåtande givet idag i ärendet OH 2017/32 närmare tagit ställning till frågan om att på ett ospecificerat sätt i landskapslag reglera förvaltningsbehörigheten mellan landskapets och rikets myndigheter och hänvisar i detta sammanhang till vad där framförts. Formuleringen i 2 § den landskapslag som nu är föremål för granskning är rätt identisk med bestämmelsen i det nämnda ärendet. Högsta domstolen har konstaterat att man står inför ett återkommande lagtekniskt problem vid blankettlagstiftning och att ett ospecificerat lagrum förutsätter kompletterande rådgivning i landskapet. I sig utgör stadgandet emellertid inte en behörighetsöverskridning.

Delegering av normgivningsmakt

Enligt 4 § landskapslagen kan landskapsregeringen inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av rikets elsäkerhetslag ska tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver. Högsta domstolen konstaterar att detta stadgande kan leda till ovisshet om vad normgivningsmakten gäller. Detta är dock en följd blankettlagstekniken och utgör i sig inte en behörighetsöverskridning; normgivningsmakten är i stadgandet klart begränsad till landskapets behörighetsområde. Högsta domstolen anser att 21 § 1 mom. självstyrelselagen och 80 § grundlagen inte ställer hinder för att stadgandet träder i kraft.

Slutsats

Med hänvisning till vad som ovan anförts finner Högsta domstolen att något hinder för att landskapslagarna ska träda i kraft inte torde föreligga.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.

I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Bygglin, Rautio, Koponen, Kantor och Leppänen. Föredragande har varit Frey Nybergh.

 
Julkaistu 31.3.2017  Päivitetty 18.4.2017